- Olivia Hagéus
- 19 juni 2024
- 1 min läsning
Frida kommer hem med en cava och ett litet paket tulpaner i handen, som tack för att hon har fÃ¥tt bo här och som hejdÃ¥ när hon nu ska flytta. Jag ser inte pÃ¥ presenterna, ser inte över huvud taget pÃ¥ situationen, häller upp ett glas och lÃ¥tsas som vanligt.Â
Men nÃ¥gon gÃ¥ng mÃ¥ste hon ju gÃ¥ och jag blir ensam kvar. Det är tyst utan henne. Jag sätter tulpanerna i en vas och tittar pÃ¥ dem. De ser ocksÃ¥ ledsna ut, stängda och huttrande.Â
Vi grÃ¥ter tyst, jag och tulpanerna, över att vara sÃ¥ ensamma som vi är. Jag klappar en av dem pÃ¥ huvudet, drar försiktigt med pekfingret över det sammetslena blombladet och tycker sÃ¥ synd om oss.Â
Nästa morgon gÃ¥r jag till jobbet, inser att det är en precis sÃ¥dan dag som jag aldrig skulle minnas om jag sÃ¥ skrev ner den i detalj. Det är sÃ¥ grÃ¥tt utanför att det nästan fÃ¥r mig att börja skratta. Vem kan leva här, tänker jag, det kan ju inte vara rimligt.Â
Jag gÃ¥r hem efter jobbet, köper nÃ¥got pÃ¥ coop, tar av mig skorna i hallen och gÃ¥r in för att packa in varorna i kylskÃ¥pet. I tröskeln till köket stannar jag med ett ryck.Â
Tulpanerna, mina ledsna, inÃ¥tvända, introverta tulpaner, har sträckt pÃ¥ halsarna och öppnat sig. De stÃ¥r rakt och stolt i vasen och avslöjar att de inte alls är gula allihop, som jag trott, utan vita, röda, rosa, orangea. Jag tittar förvÃ¥nat pÃ¥ dem. De tittar tillbaka och strÃ¥lar.Â
Hela våren köper jag således tulpaner.