Livskris

Hej gänget!

Nu i helgen är jag på västkusten för att hälsa på Emelies familj. Därför är jag lite borta! Jag har också en mindre livskris. Sådant som händer när man är tjugo år gammal och inte vet vad man ska göra i livet. Jag ska försöka uppdatera er så mycket jag kan, men jag ber er att chilla lite. Gå tillbaka och läs gamla inlägg och snälla, ha tålamod. Jag har inte försvunnit. Jag försöker bara komma tillbaka med full kraft, och det är svårt ibland. Okej!! Men jag är kvar. Typ. Ge mig lite tid bara.

 

Enter a title

Onsdagshumör och coolaste vinterjackorna just nu

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Hoppas ni mår bra. Jag har precis slutat jobbet och ska börja röra mig hemåt. Jobba klart lite hemifrån, sedan möta upp en gammal vän som jag inte sett på hundra tusen år. Ska bli mysigt!! Det är onsdag och jag har druckit fruktansvärt mycket kaffe. Mina händer skakar lite och jag pendlar mellan att vara väldigt lycklig och väldigt olycklig. Manisk som jag är. Men kan ändå säga att jag är mest glad.

Här har ni en halvkass bild från idag. Jag har haft en produktiv dag, intervjuat fina Andreas Wijk och förberett artiklar. Nu tar jag ”ledigt” från Perfect guide för resten av veckan och ska fokusera på bloggen. Har samlat några vinterjackor här nedan till er, fick lite inspiration igår kväll så satt och pysslade med det. Tog bara de jag tyckte var absolut coolast. Hur grym är inte till exempel den guldiga?!

HÄR // HÄR // HÄR

HÄR // HÄR

Rött pga favoritfärg, alltid.

HÄR // HÄR // HÄR

Leopardjackan är så fin, visst? Jag har den i en längre modell och använder den dagligen. Inte särskilt dyr heller och perfekt att ha över en tröja!

Nu måste jag skynda mig iväg om jag ska hinna. Ville bara ge er en snabb update. Vi hörs sen, puss!

”Tankar kring…” fjärdedelen

Jag sitter på Story Hotel i vanlig ordning. Det är fredag och natten är iskall trots att det snart är maj. Min svarta tröja har samlat på sig damm som jag irriterat stryker bort med jämna mellanrum.
“Var ska vi sen?” tjattrar alla runt omkring mig var och varannan minut, inklusive jag själv. Jag tar upp telefonen och läser några sms, lägger irriterat ner mobilen, tar upp den igen och kollar var en tredje kille är. De två första är tydligen upptagna.
“Jag vill ha sex” muttrar jag till mina tjejkompisar. De hör mig knappt, förmodligen är de så vana vid meningen att de sållat bort den.

“Vill jag verkligen ha sex?” muttrar jag igen, den här gången för mig själv. Jag rynkar pannan. Ger upp tanken. Går ut och dricker lite för många glas vin och finner mig själv utanför Sturehof klockan 3, redo att gå hem. Då slår den till igen; känslan av panik. Jag promenerar längst Kungsgatan och det känns som om husen rasar över mig där jag går. Ensamheten kryper närmare. Ofrivilligt börjar jag tänka på hur det brukade vara att gå hem med någon som älskade en. Hur fint det var.

När jag kommer hem till min lägenhet, mitt hem, slappar jag av. Oftast är det bara promenaden som är värst. Jag tvättar av mig sminket och kryper ner under täcket, fortsätter tänka på ensamheten som brottas med lättnaden.

Varje dag njuter jag av att ha rum för mig själv. Varje dag njuter jag av att vara ensam. Men lika ofta som jag känner mig tillfreds och nöjd drabbas jag också a mani. Och lika ofta blir jag hetsig, rädd, arg och irriterad på att ingen vill ta hand om mig, vara med mig hela tiden, varje sekund av dygnet, trots att jag inte ens själv är särskilt sugen på det.

Det är när man sitter där klockan 22.35 på Brillo en lördagskväll som djuret i en väcks. Det gapande monstret som tar över alla ens sinnen och plötsligt längtar man så mycket efter en varm kropp bredvid sig att man nästan blir törstig, som om man inte druckit vatten på en vecka. Det skaver i armarna, kittlar i magen, känns olustigt och kvavt, och man tänker att det är nog såhär det känns att ha abstinens.

Ibland vill man bara ha någon som möter upp en efter klubben, någon att dela pommes med på donken, någon som lånar ens tandborste och däckar i ens säng innan man ens hunnit bädda. Någon som hjälper en att knäcka en alvedon i två bitar dagen efter och någon som somnar mot ens axel när ni slötittar på barnfilmer. Bara någon som är där, som har sitt eget liv men delar det lite med dig, typ en fjärdedel. En fjärdedelspartner, helt enkelt.

De växer inte på träd, de där fjärdedelarna. Oftast är de bundna till någon som kräver en hel halva, andra gånger är de inte införstådda med var det betyder att vara en fjärdedel. Jag menar en person som är en go-to. Någon man har bra sex med, som är rolig, mysig, som med fördel inte umgås med ens egna vänner, någon som inte har något emot att du kanske träffar andra, någon som bara är där, och vice versa. Någon som är villig att dela en fjärdedel av sitt liv.

Var sjutton hittar man en sådan?

Jag vänder mig om i sängen och sträcker på mig. Jag ligger naken undan täckena, diagonalt över hela madrassen. Innan jag somnar hinner jag tänka, att tills jag hittat den där fjärdedelen, eller till jag hittat den som mot all förmodan är värd en hel halva, så ska jag njuta av ensamheten.
Jag har trots allt bara ett täcke.

Temporär och hållbar lycka

Hej på er gänget!

Måndagen är avklarad och jag ska strax hem och städa lite, försöker bara avsluta några grejer på kontoret. Dagen har passerat snabbt och smärtfritt, helgen likaså. I fredags var jag på inflyttningsfest hos mina fina vänner Hanna och Allis, så himla kul. Vi var bara massor av tjejer som satt och drack cava och åt chips i stora grupper. Pratade om miljökrisen hela kvällen. Det var väldigt nice att få bara få hänga lite.
Lördagen spenderades tillsammans med Jasmins föräldrar, så himla kul att träffa dem. Vi åt lite lunch, drack kaffe och hängde på Il Café. Vidare gick jag och Emelie till Attitude Stockholm som jag tidigare lottade ut biljetter till här. Det ska jag definitivt inte göra igen. Tyvärr var det ett av de sämsta eventet jag varit på; oorganiserat, oklart, ingen av personalen verkade ha koll på någonting, allting var dyrt och vi fick faktiskt ingenting för vår marknadsföring. Kanske kan de bättra sig till nästa  år men nej, detta år var det inte roligt alls. Gick hem mot sextiden, lagade mat och lyssnade på en podcast och spenderade lördagskvällen hemma. Somnade vid tolv och vaknade klockan sexton dagen efter, hur sinnessjukt är inte det? Förstod ingenting. Min kropp måste verkligen ha skrikit efter sömn. Well, well. Det fick den. Söndagen spenderades med Hanna, vi lagade en god risotto, gjorde matlådor och tittade på Greys Anatomy.

Och nu är det ny vecka. Jag är inne i en period av grubblerier, som ni kanske märker. Ligger och tittar upp i taket på kvällarna och frågar listerna vad jag ska göra med mitt liv, med de vägrar svara. Det finns så många olika saker jag vill göra att jag varken vet in eller ut. Ni vet säkerligen vad jag menar. Alla skriker att man ska göra det som gör en lycklig, men jag tycker att uppmaningen är helt paradoxal, speciellt i vår ålder. Vem sjutton skulle inte göra det som gjorde dem glada om de visste vad det var? Jag har ingen aning om vad som gör mig glad. Ja, att skriva, men vad? Journalistik? Webbartiklar? Blogginlägg? Böcker? Krönikor? Artiklar? Om vad? Vilken inriktning? Vilket ämne? Eller så kanske jag inte vill skriva alls, jag kanske bara har snöat in mig helt och hållet. Kanske jag ska bli läkare. Eller flygvärdinna. Kanske jag skulle begrava min mobil någonstans och flytta ut i skogen i typ Kanada och leva utan internet och el. Kanske är lycka för mig en person, och innan dess finns det ingen mening. Det skulle ju i och för sig vara logiskt, med tanke på hur vanvettigt jag föll för den enda personen jag varit kär i; ibland vaknar jag fortfarande helt kallsvettig efter att ha drömt om hur han lämnade mig igen.
”Gör dig själv glad” säger man, men hur sjutton ska man veta vad som gör en glad? Lycka är ju helt och hållet temporärt och om man helt maniskt skulle ge efter för varje nyck och impuls skulle man väl sluta på rehabiliteringshem eller på psyket. Vad är hållbar lycka? Vad är det där som får folk att känna ett ljuvt behag av att vara vid liv, varje dag, till och med när de trängs på T-centralen i väntan på pendeltåget som ska ta dem hem till en tyst lägenhet och ännu ett avsnitt ”Stranger things?”. Jag vet inte. Det är inte lätt att vara ung och ha en hyperaktiv hjärna. Sådant får en att fundera.

Framförallt är det så himla svårt att veta när man gör rätt. En stor del med att växa upp handlar om att inse att ingen har koll på någonting; ”vuxen” är ett tillstånd som egentligen inte finns. Alla bara knatar på och hoppas på det bästa. Man vet väl ungefär vad man inte ska göra; typ bli narkoman eller prostituerad och det vore nice med ekonomisk trygghet och att vara glad lite då och då men förutom det finns det liksom ingen manual för livet. BANBRYTANDE slutsats I know, men skrämmande hur sant det är. Aldrig någonsin i mitt liv kommer jag att veta om jag är på rätt spår. Jag kommer aldrig veta om jag borde ha tagit en annan väg. Så man knatar på. Och hoppas på det bästa.

Det var mina måndagstankar. OBS! Jag mår superbra trots grubblerier (säger detta främst eftersom min mamma kommer hetsringa mig om tio minuter och dubbelkolla att jag lever). Nu ska jag hem och fila på onsdagens ”tankar kring…”. Jag tror den kommer bli bra.

Tre nyheter innan jag avslutar; 
1. Imorgon släpper jag och Emelie (förhoppningsvis) vår podcast! Den kan bli försenad på grund av att vi måste invänta godkännande, men vi gör vårt bästa. 
2. Från och med nu kommer länkarna att öppnas i en ny flik; såhär (reklamlänk). Yay!
3. Läsarträffen är på G och snart, snart kommer jag gå ut med datum och plats. Tagga!

Vi hörs sen gänget, puss!

Masker, läsarträff och ”mansprodukter”

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Hoppas ni mår bra! Jag sitter här i min lägenhet och gäspar, har precis tvättat av mig sminket och sitter med en ansiktsmask. Just nu är jag helt och hållet insnöad på just masker, speciellt ”sheet masks”, om de kallas så? Livet självt. Fick hem några från Sephora här om dagen, älskar dem. Håller på att kika på några andra att beställa hem. De är verkligen inte så dyra? Trodde de skulle kosta mycket mer. I och för sig kanske man ska slå till på en guld- (här) eller diamantmask (här). Vilket sjukt beteende det är ändå. Med folk som vill ha GULD på hyn. För så mycket pengar? Well, well.  Jag är i alla fall speciellt intresserad av ”ögonmasker”, så som denna eller denna (som iofs var ganska dyr), eftersom all min trötthet sätter sig i ögonen på mig. En natts dålig sömn syns direkt. Är det samma för er? By the way, medan jag scrollade runt och kikade på olika masker upptäckte jag en så rolig sak. Masker för män är verkligen cirka 50-80% billigare? Jämför denna och denna. Men, men. Någonstans måste man väl ändå förstå. Män med deras biologiska skräck för att ta hand om sin kropp och se fräsch ut går inte att borste från, så självklart måste man locka dem med något annat. Är det inte en bild på en vagina så måste det vara priset kombinerat med en jävligt steril paketering. Synd att man föddes med snippa.  

Såhär såg jag ut innan masken åkte på. Tröttis. Idag har jag fotat poddomslag med Emelie, hängt med Jasmin och träffat Hanna och Soffesol en snabbis. Vi skulle egentligen förbi ett showroom och kika på kläder men icke. Drog hem och nu sitter jag här och småfixar lite. Har massor av roliga grejer som ska upp på bloggens snart. Ni kan se fram emot hela tre (3!) videos; en rundtur i min nya lägenhet, en ”follow me around” och en hudvårdsrutin. Låter det kul? Eller vill ni se något annat? Jag har redan börjat spela in lite och ska sätta mig och klippa i helgen. Har dock sjukt mycket för mig. Det är Attitude Stockholm, ju, så lär väl hänga där hela dagen.

MEN! Vill ni veta en rolig grej? Jag har fixat lokal för läsarträffen. FATTA! Äntligen kan vi börja röra oss framåt. Ni förstår ju inte hur många timmar jag suttit och mailat, bråkat i telefon, vädjat och varit allmänt påfrestade, men inget har gått. Hjälpen kom från ingenstans verkligen. Så oväntat. Men nu kan vi börja planera! Åh, är så sjukt taggad på att få träffa er?? Tror inte ni förstår. Vill bara hänga och snacka och höra vad ni tycker och bli uppdaterad om era liv. Är ni taggade? Vill ni komma? Ni kommer självklart att kunna köpa boken på plats och få lite goodiebags och drinkar. Ser så mycket fram emot det!

Nu måste jag verkligen skynda mig att göra mig i ordning så att jag hinner till systemet. Vi hörs snart! Puss

”Reader’s Friday” Trasig


”Jag vet inte vad jag ska säga” mumlar jag och tittar bort. Känner hur hans blick söker min i mörkret. Men jag är för rädd för att besvara den. Ännu räddare för vad jag ska se om jag gör det. Jag tror han märker det, för plötsligt flyttar han ifrån mig lite på den daggiga parkbänken. Knappt märkbart egentligen, och han är fortfarande tillräckligt nära för att jag ska känna hur han stelnar. Blir kylig och frånvarande. Precis som han blivit igår. Igår; när jag var full och förvirrad och självisk som vanligt och ringde honom och sa som det var; att jag har gjort bort mig igen och duger nog inte längre. 

Och han hade blivit sådär kylig och frånvarande på andra sidan luren, och plötsligt hade jag frusit, fast det var mitten av juli. Och då hade det bara brustit för mig. Inte pågrund av honom egentligen. Utan för att jag insåg mellan huttringarna att jag kanske just förlorat det enda bra jag hade. Men istället för att gråta in i mobilen hade jag snabbt lagt på och flytt. Och för varje gång jag klickade bort hans samtal och tog en cigg med någon ny istället växte något mörkt sig större i mig. Något skamset som kliade i halsen, men samtidigt, något så förvånansvärt,
tillfredsställande.
Jag vill röra vid honom. Mest för att se om jag liksom når. Så långt borta från mig känns han. Det är som om allting plötsligt suddats bort. Det blir svårt att se honom som något annat än ett känslolöst spöke bredvid mig i mörkret. Jag kan liksom känna känslorna rinna ur mig och bilda en pöl av före-dettan på marken.
Jag sneglar över på honom och undrar i smyg om han känner samma sak. Funderar över vad som egentligen är värst; att krossa någons hjärta eller att få sitt eget krossat?
Jag ångrar plötsligt att jag bad honom att vi skulle få chans och prata. Ångrar att vi nu sitter här på den daggiga parkbänken med flera hundra mil mellan oss och ångrar att allt jag kan klämma ur mig är ett unket
”Jag är ledsen”
Konturen av hans axlar sjunker ihop när jag säger det.
”Jag med”
Så vänder han sitt ansikte mot mig, och jag hinner knappt reagera innan han kysser mig. Och jag kan för allt i världen inte förstå varför han kysser mig, för jag hade inte kysst mig. Och det är när han lägger handen om min midja och trycker mig ännu närmare som jag inser det:
att krossa någons hjärta är ändå värst
För här sitter han; i ren desperation och försöker suga ut det sista av hoppet i mig. Letar febrilt efter ett tecken att det inte slutar här. Slutar såhär. Men det finns inget hopp att suga ut, jag ger inga tecken. Jag är tom och klar och känslorna ligger i en pöl på marken. Och lika fort som jag blev kär i honom,
slutade jag vara kär i honom.
Och hela min kropp värker för det känns som jag måste bära honom nu när han inte kan längre bära sig själv.  Känns som jag ljugit eller förrått. Känns som det skulle varit enklare om mitt hjärta varit det i tusen bitar för jag tror inte han vet hur man limmar ihop något sådant igen.
Jag drar mig ur kyssen och tänker att om detta varit mitten av juni och inte juli hade jag kysst honom tillbaka. Han krymper och liksom förmultnar framför mig. Jag slår armarna om honom i att försök att fånga upp det lilla av människa som finns kvar. Och så sitter vi; jag med armarna runt hans armar som mest hänger ut med sidorna, på en daggig parkbänk i mitten av Juli.
Det drar lite i mungiporna i mörkret. Vågar inte riktigt le. Tänker i smyg på hur något slags underbart det är ändå, att för en gångs skull är det jag som är hel
och han som är trasig

Skribent: ”E”
Ingen bild bifogades

Är det värre att lämna än att bli lämnad? Vad tycker ni?

”Tankar kring…” glömma sig själv

Förmodligen var det doften av story hotell som fick mig att inse vad jag saknat. Jag satt vid baren och väntade på min vän, snurrade på ett glas rött vin som jag fått extra billigt av killen i baren som förmodligen tyckt synd om min trötta uppenbarelse. Med hakan i handen tittade jag på människorna som rörde sig runt utan att egentligen se dem.

Insikten, ja. För ett år sedan var jag här med Megan. Mitt hår var vitblont och halvlångt, jag var smal som en sticka och bar gärna croptops från NA-KD tillsammans med glittrande chokers. Lyckligt ovetande om att mitt och min pojkväns förhållande snart skulle nå ett definitivt slut röjde jag runt med min bästa vän och fraterniserade med varenda bartender jag stötte på. Jag var sprudlande, brinnande, fruktansvärt olycklig och sinnessjukt lycklig om vartannat. Allting gick dåligt men det var också helt okej.

Jag tar en klunk av det sträva vinet och stryker bort en slinga av mitt nu mellanblonda, korta hår. Det når knappt till axlarna. Vad var det nu igen? Insikten. Jag lägger benen i kors. Var jag lyckligare då? När livet kändes som om det precis börjat och avslutats på samma gång? Jag vet inte.

Ett år senare är jag bloggare på VeckoRevyn, skribent på SvD Perfect Guide och dessutom författare. Jag bor i en renoverad lägenhet, en riktig lägenhet, med soffkuddar som matchar och en hylla för kryddor och en spis som fungerar. Jag har ett jobb och en framtid, vänner som älskar mig, familj som finns där, jag är inte längre bedövad av smärtan han orsakade; jag vände den till något bra och skrev en jävla bok.

Men som den prestationsprinsessa jag är så kan jag inte känna mig stolt.

Hur mycket jag än försöker kan känslan inte slå rot. Vänner försöker sig på tomma meningar, motiverande slagord såsom “jamen, du är ju så UNG. Se vad du klarat HITTILLS.” Men ingenting, inte ens i kombination med intensivt scrollade på pinterest, kan få mig att känna mig tillfreds. Eller ens nöjd.

Kanske är det för att jag inte föreställt mig att det skulle gå såhär långsamt. Jag är oerhört divig på det sättet; jag förväntar mig att saker och ting ska hända nu, genast, och att jag är berättigad. Jag är chockad över att ingen upptäckt min storslagna talang och det är helt orimligt att ingen förstått att jag ska ta över välden. Jag sitter och trummar otåligt med mina sponsrade akrylnaglar mot bordet och tjurar över att saker går så dåligt. Men det gör de ju inte, det vet jag. Det är bara en rastlös känsla i mig.

Rastlösheten, har jag insett, är kärnan i mitt liv. Det är den som gör mig galen, kreativ, jobbig, sömnlös, rasande, vass. Det är den som får mig att driva folk till vansinne och det är den som får mig att sitta uppe till klockan tre på natten för att skriva ned en ny berättelse som aldrig får se dagens ljus. Det är rastlösheten som orsakar min mani, och det är min mani som orsakar min (subjektiva) storhet.

Så vad hände?

Jag beställer in ett till glas. Mido häller upp och skakar på huvudet när jag räcker fram mitt kort. Jag tar ännu en stor klunk och fortsätter att stirra på människorna i baren.
Det som hände var att jag slutade använda min rastlöshet till något kreativt. Jag lät den istället präntas in i min vardag, sluka mig hel, sätta sig som en kliande tvångströja över mig och hämma mitt liv. En av de saker som fått mig att skriva så bra är just att jag skriver för en annan värld. Min egen värld. Den jag tycker är värdig mig. Den jag själv vill vara i. Jag brukade se ner på livet med en avsmak värdig Marie Antoinette och jag brukade fly den genom att väva in drömmar i tomma dokument. I den verkliga världen var jag bara mig själv; högljudd, stökig, bråkig, blond, omogen och (för det mesta) berusad. Jag har inte förändrats. Jag har bara rutats in.

Jag dricker upp vinet och tackar för mig. Kliver ut i höstkylan och tänder en cigg.
Jag glömde bort mig själv där för en sekund. Men nu är jag är tillbaka.

DIY: How to be a white girl

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Kom hem från jobbet vid sex-tiden, otroligt trött må jag säga. Varför känns det som om vissa dagar är längre än andra, ibland? Det är verkligen förbryllande tycker jag. Morgonen förflöt visserligen utan större svårigheter, jag var dessutom på en intressant föreläsning vid halvåtta för att ”kickstarta” dagen (bara jag som tänker på typ Katrin Zytomierska när jag hör det ordet?). Handlade om hur man skapar intressanta och klickvänliga videos. Det är helt sjukt hur otålig vår (min) generation är. Ett par millisekunder räcker för att vi ska tappa intresset för något i det aldrig sinande flödet. Well, well.

Kom hem från jobbet och bestämde mig för att göra ”fluff”. Idén kom efter att jag, i söndags, ännu en gång slukat Maria Ahlgrens bok ”Beautyfood”. Tror jag har predikat om den förr. Den handlar i alla fall om hur man äter för att få fin hy. Fick ett maniskt infall och begav mig till konsum för att inhandla diverse BOOSTANDE och NÄRINGSRIKA grejer, det blev väl för det mesta frysta bär men kände mig ändå oerhört nöjd när jag gick därifrån, cirka 200 kronor fattigare och taggad på mitt nya liv.

Ovan ser ni ingredienserna till vad Maria kallar ”fluff” (jag HÖR hennes hysteri när jag läser boken. ”FLUFF” säger hon med gäll röst medan ögonlocken rycker sådär som de kan göra på drogmissbrukare; ”FLUFF. Så SJUKT gott. Som GLASS fast utan kalorier. HUDENÄRKROPPENSSTÖRSTAORGAAAAN”). Men ja, jag har ju ingen rätt att vara nedlåtande egentligen, för jag är fast. Nästa gång ni ser mig på Brillo kommer jag stå där med en skål ”fluff” i handen, uppspärrade ögon och händer krökta som klor och väsa ”fluff, fluff, fluff” som den dåre jag är.

Jag var lite osäker först när jag stod där med min orimligt stora mixer och osäkert hällde i bananer jag frusit in och hallon på extrapris. ”Vego-mjölk” hade jag i också, fast jag är inte säker på om jag valde rätt när jag stod vid frysdisken. Vet ni hur många olika sorters mjölk det finns? Så fort man inser att Arla inte har monopol på fanskapet stiger man in i riskzonen för stroke. Till slut tog jag bara det billigaste och rusade mot kassan, tårögd och skakad.
Men men, jag lyckades få ihop något. Det tog lite tid. Blandade ner alla frukter och grejer och så lutade jag mig tillbaka och tuggade eftertänksamt i mig ett några oreos medan jag väntade. Mixern malde på i evigheter innan fluffet var klart. Egentligen skulle man också ha haft i något som kallas vassleprotein men där går min gräns för vad jag kan stå ut med för en dag.

Det blev faktiskt supergott med lite kokosflingor och chiafrön som för övrigt är värda sin vikt i guld! Mumsade i mig den glassliknande sörjan och strösslade på lite kaksmulor för smakens skull.  Gladde mig över att jag samlat rekordmånga poäng i vithet på en dag.

Känns bra att vara tillbaka, förresten. Jag har suttit och skrivit lite och försökt samla kraft inför veckan. Emelie skulle kommit förbi med mina skor idag, insåg det precis. Ni vet hur mycket jag älskar dem, de i sammet? Liknar dessa. Som ni hjälpte mig att välja, förresten. Tack för det! Lutade åt dessa också men blå it is.
Är mentalt slut och det är bara tisdag. Men ni kan se fram emot ett trevligt ”tankar kring…” imorgon och, så får vi inte glömma! En VIDEOBLOGG! Ska visa er runt i min nya lägenhet! Hur jäkla spännande är inte det, va? Är taggad. Hoppas ni också är det. Vi hörs imorgon, puss!

Tystnad, tankar och texter

Skrivet 27/02/17


Om det är någonting jag ibland kan sakna så är det tystnad.

Ironiskt av mig att säga, när jag nu sitter ensam i min lilla lägenhet vid Hötorget. Det enda som hörs är brummandes från kylskåpet och mina egna andetag. Ibland kör en bil förbi i närheten, men annars är det så knäpptyst att jag ibland tror att jag fått lock för öronen.

Men det är när det är helt tyst som ens tankar hörs mest. Ibland kan jag tycka att tystnaden är helt öronbedövande. Bullrig, dånande och rasande. Då sätter jag på musik för att ljuden ska försvinna. Eller så pratar jag för mig själv. Annars låter mina tankar alldeles för mycket. De liksom sprider ut sig i hela rummet och tar plats i soffan, spirar ut ur tinningarna och blommar som om de var snabbväxande ogräs. Jag kan nästan se dem rent fysiskt, när de letar sig ut i tystnaden och jagar bort den med sin icke-existens.

Ju mer invecklade tankarna är desto tyngre är dem. De allra jobbigaste rinner ner från huvudet och lägger sig som en tjock matta över parkettgolvet, där de sedan muttrar och puttrar och gör det svårt för mig att gå. Jag måste vada genom dem för att nå köket, och ibland är de så ilskna att de börjar bita mig i hälarna. De tankar som är mindre komplicerade, däremot, de svävar lätt upp i taket och gör kullerbyttor vid lampan, eller så sätter de sig bedjande på fönsterkarmen och ber om att få släppas ut i det fria. Andra tankar, som är halvjobbiga, tenderar att bara promenera omkring i lägenheten och sätta sig lite varsom, där det finns plats helt enkelt, och vänta på att jag ska ge dem uppmärksamhet. De trummar med fingrarna och utstöter bedrövade ljud, och varje gång jag tittar upp och ser på dem är deras uppsyn deprimerande.

Hur som helst. Ibland när tystnaden varat för länge, och rummet fyllts till bredden av tankar, så blir det så högljutt härinne att jag inte står ut. Då måste jag sätta mig ner vid datorn eller framför ett kollegieblock och skriva ner alla tankar så att de försvinner. De invecklade, dystra tankarna har ingen som helst uppfattning om vad kösystem betyder, och om de får vänta för länge blir de aggressiva, så dem måste jag ta först. Jag skriver ner dem i tur och ordning och sedan fortsätter jag med de tålmodiga, halvjobbiga tankarna, som är dystra och ledsna. Om jag orkar så fångar jag sedan in de lätta och tvingar ner dem på pappret, men de är så trevliga att jag ibland bara låter dem flyta omkring uppe i taket och bubbla ur sig nonsens, för det gör mig ingenting.

Idag är rummet halvfullt på tankar, men de flesta är trevliga. Jag ska fortsätta att fånga in några av dem nu.

REKLAM: Om världen såg vad föräldrarna ser

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video

Just nu har P&G en så fantastiskt fin reklamfilm som går ute på sociala medier. Tänkte dela med mig av den här också, eftersom den verkligen gick rakt in i hjärtat. Jag och Jasmin tittade på den tillsammans och fällde en tår, speciellt på slutet.
Tänk om världen bara kunde se det föräldrar, syskon och vänner ser. Tänk om man kunde tro på sig själv lika intensivt som mamma gör. Tänk om  man kunde vara lika stolt över sig själv som pappa är över en.
Det är reklamfilmer som denna som gör mig varm och glad i själen, att enorma varumärken som P&G tar ställning och visar upp en sida som kanske förändrar världen för någon. Att man, som multinationellt företag, uppmanar till att drömma större och högre, vem man än är. Det gillar vi. Det älskar vi. Tack P&G för att jag fick äran att sprida ert budskap <3