Såhär ser min lägenhet ut just nu

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar. 

Nu är renoveringen i full gång! Såhär ser det ut i min stackars hall, haha. Allt är bortrivet och igenpapprat. Vi kommer att måla om väggarna och skåpen i en fin färg, tror det lutar åt mörkgrönt faktiskt. Vad tror ni om det?

Till vänster ser ni vardsrummet/sovrummet, allt är verkligen i en enda röra. Jag och Emelie kämpade som djur med att få in alla möbler i mitten av rummet, så att målarna skulle komma åt taket och väggarna.

Längst hela väggen bakom/runt sängen kommer vi att sätta en blommig tapet och bygga in sängen så att det blir som ett eget litet rum. Personligen tycker jag att det är så sjukt irriterande när folk sitter i min säng, eller när det känns som om allting bara är ett enda stort rum utan avgränsning. Blir så himla omysigt. Så i och med att sängen kommer upp lite och byggs in blir det som ett minirum i sig.

Köket, då. Jag har ju en gasspis som är förjävla dålig så den kommer bytas ut. Faktum är att rivningen av köket blir det mest omfattande i renoveringen, allt ska bort bort bort. Min lägenhet är hur fin som helst men när vi köpte den visste vi att det skulle behöva renoveras; tapeten hade börjat flagna, taket såg förjävligt ut, kylskåpet är hundra år gammalt haha.. Så det ska bli så himla skönt att få ett hem som är funktionellt och känns mer riktigt, om ni förstår? Där man faktiskt kan laga mat och äta middagar och sitta i ett hörn och läsa utan att det känns som om allt bara har ställts in lite hur som helst.

Vad gäller inredningen så får jag hjälp av en släkting med att välja möbler, jag är så dålig på det, men nu har jag börjat bli allt bättre på att sätta ihop det jag gillar. Jag tänkte att ni kunde få hjälpa mig lite!

HÄR // HÄR

Först ut, fåtölj! Vi står just nu mellan dessa två att ha i hörnet av rummet, som en liten läshörna. Jag gillar verkligen den rosa, men jag vet inte om det blir lätt att tröttna på färgen efter ett tag..? Tänker ändå att jag ska bo här i rätt många år och då kan det vara bara att ha en färg som inte blir barnslig eller ”otrendig”, om ni förstår hur jag menar. Vad tycker ni? Klicka på länkarna för att se hur de ser ut i miljö. Visst känns det som om de har inrett den beiga stolen lite mer ”vuxet”? Eller är det bara jag? Hmm.

HÄR // HÄR

Nästa; soffbord. Jag har ju redan ett i vit marmor, men blev så himla kär i dessa. Eller, mest det gröna. Det är liksom på rea, dessutom. Men jag vet inte riktigt hur det skulle funka med resten av möblerna… Som ni märker gillar jag ju färg (lol egentligen vill jag ju bara att alla möbler ska se ut såhär haha), men jag vill inte att det ska bli så att jag plötsligt står i en lägenhet med hundra färgkombinationer och ingenting passar, haha. Så då kanske det bruna är bättre? Vad tycker ni? Beslutet beror ju i och för sig på hur möblerna ser ut, vilket tar oss till nästa punkt…

HÄR // HÄR // HÄR

Först och främst kan ni gissa vilken av dessa som är dyrast för det kan fan inte jag. Så otippat, eller? Kanske inte har så bra koll på soffvärlden, men men. Här ser ni tre olika stilar, i alla fall! Valet av soffa beror på ju liksom på allt annat – färg på fåtölj, färg på bord… Så jag tror man måste vara försiktig och kombinera rätt. Eller vad tycker ni? Har ni någon favorit här ovan? Tycker ni man ska välja en nyckelmöbel och utgå från den färgmässigt?

Ljuslyktor // Timglas // Ljusstake // Vinställ

Och så sist men inte minst, några små detaljer. Ni ser ju vilken stil jag är inne på, eller hur? Jag fastnade ganska mycket för timglaset, vet inte varför men jag tyckte det var så fint och kanske lite ovanligt att ha hemma. Samt vinstället. Det var väldigt stilrent och typ inte så pretantiöst, om ni förstår haha? Man kanske inte ska ha en hel vinhylla hemma när man är nitton men en sådan här var ändå väldigt fin. Känns vuxen! Och kolla hur billig den var? Alla saker är i och för sig i en lite billigare prisklass, tycker det känns bäst så. Skulle kännas märkligt att tipsa om saker som inte ens jag har råd med haha…

Jag skulle bli så glad om ni ville ge mig lite inredningstips! Typ, vad ska man tänka på? Och hur många av er bor själva? Hur har ni inrett i så fall? Tar emot all hjälp jag kan få!

Enter a title

Reader’s Friday: ”Pappa är pappa, och kommer alltid vara pappa”

Vill du också skicka in din text? Maila mig på [email protected], eller gå med i vår facebookgrupp. 


Det är mammas födelsedag. Olustkänsla redan på morgonen, tänker att det är lika bra att försöka motarbeta den på en gång, om jag förekommer det otäcka jag anar ska ske och börjar dagen bra kanske det otäcka kan undvikas. Jag utmanar den oundvikliga händelseutveckling som ödesmättat närmar sig, som kryper fram, jag känner det i kroppen, men jag gör det ändå. Det är en plan dömd att misslyckas, men det kan ändå bli en fin stund att minnas.  

Går ner till köket med mammas presenter och räcker över dem. Ett halsband och en stickad Hilfiger-tröja samt en elektrisk fotfil. Ett kort med kärleksbetygelser jag trots allt skrivit, men med viss motvilja, och mot motviljan känner jag avsmak. Det är så svårt att älska dem som står en nära, men jag tackar ändå för allt hon gjort, allt hon gör och allt hon ska komma att göra för mig. Säger att jag älskar henne. Det är inte alls osant, det är bara svårt, det svider. Jag skyndar mig till jobbet. Bara tre timmar idag. Tre timmar av tillmötesgående, förstående suckar, inte särskilt kvicka skämtsamheter om väder och annat, låtsandes av att ta gäster på allvar – jag glömmer ju bort dem i samma sekund de lämnar, går ut genom svängdörren för att komma tillbaka nästa sommar, eller aldrig.  

Tre timmar senare, det har hunnit bli eftermiddag, blir jag hämtad från jobbet av mamma i hennes lilla Renault. Vi kör ut i skogen, till mammas vän, den kroniskt sjukliga Elisabeth och hennes man Jon, till hundhår och tvättmedelsdoft. Kramas med valparna, läser ett par sidor, strax är det fika. Passionsfruktskaka. Den är söt och faller isär när man delar den. Jag proppar i grädde i min laktosmage och känner att den spänner ut lite, tarmarna vrider sig oroligt bakom naveln. Det var dumt. Strax ringer telefonen. Oliver. Jag tar det inte, klickar bort signalen. Det ringer igen, på mammas telefon. Oliver igen, mamma tar det.  

Han meddelar att pappa sitter i arresten hos polisen. Pappa, som är inneboende hemma hos den poliodrabbade Waldner, som sedan barnsben är förlamad från midjan och nedåt och sängbunden och som har bestämt sig för att äta sig till döds för att välja sin egen utväg, har knivhotat Waldners assistent. Förmodligen under påverkan av den heliga dryck. Pappa ska slängas ut nu, från det temporära boendet som varit temporärt i snart 10 år. Men än så länge sitter han i arresten. Oliver, min bror är det, gläder sig, och är arg, förbannad, helt ifrån sig, han skriker och har sig, om vartannat besinningslös om vartannat skadeglad. Det har visat sig att pappa minsann är lika misslyckad som han själv. Jag försöker prata sans och reson med honom, men han fortsätter vara ifrån sig, ifrån sig för att pappa är pappa, och alltid varit pappa, att man måste skämmas för honom, att han är närmare 60 år och ändå försätter sig i sådana här situationer. I 45 minuter pratar vi. Samtalet mynnar ut i det gamla vanliga; Olivers misslyckanden, våra föräldrars skuld, Olivers oskuld, det här jävla samhället som bara är till för feminister och muslimer, som hatar och förnedrar och pissar på den vite mannen. Det går inte att säga något, han är helt låst, han lyssnar inte.Vi lägger på. Mamma och jag åker hem, mamma håller stoiskt igen men jag vet att hon lider. 

Strax ringer Oliver upp igen. Han var inte klar, hade inte hunnit få ur sig allt han behövde få sagt. Det som han alltid behöver få sagt, behöver få sagt nästan varje dag. Till största del är manuset det samma som alltid, med några få justeringar. Att våra föräldrar alltid bara levt för att plåga honom, det visste jag ju, att han vill se dem döda också, men att de var onda demoner – omänskliga kreatur som gjort allt för att suga livet ur honom – det var något nytt i repertoaren. Försöker tala förstånd, men med går inte, som vanligt. Efter någon timme lägger jag på, kommit någonstans har vi inte, som vanligt.  

Jag och mamma går en runda på berget. Det är blött och dystert. Vi talar lite om hur ledsamt och orättvist det är. Allt med Oliver – och livet. För mig är det trots allt ok, jag slår bort tankarna när jag inte tvingas möta dem, jag går alltid fram och tillbaka mellan två världar och när jag är i den ena kan jag stänga ute den andra. Jag har möjligheten till ett alternativt liv, jag har en utväg. För henne är det inte det, hon sitter fast. Vi går en liten runda bara. Mamma är frånvarande, ledsen, och upprepar att hon tycker synd om mig – synd om mig för att jag var tvungen att födas in i en sådan här familj där jag inte passar in, som jag är för bra för, för normal, för duktig. Efter sådär 20 minuters promenad går mamma in på utedasset vid sagoängen och spyr. Hennes mage blir tydligen i olag av sånt här, och hon mår illa. Vi går mot bilen igen, hoppar in och jag kör oss hem.  

När vi rullar nedför sjukhusbacken möts vi av en syn. Stadens enda tuktuk-taxi är påväg uppför backen, jag kastar en disträ blick på den ur ögonvrån, så som man tittar på ett fordon som åker förbi en för att man inte ska hamna i samma fartriktning, stelnar till och utbrister: men det där är ju pappa! I tuktuk:ens baksäte sitter en man insvept i en fleecefilt och stirrar tomt framför sig, ut i rymden. Det är pappa. Och han ser så ensam ut, så löjlig. Oj vill du köra efter honom undrar mamma. Nej gud nej. Nej jag kan inte med det, jag vill inte visa att jag sett honom i det skickat, vill inte ställa honom mot väggen och vill inte förnedra honom. Vi fortsätter hem.  

På kvällen lagar jag spansk tortilla till mig och mamma, och sätter på min spotify-lista med gamla amerikanska klassiker och soul. Försöker göra något mysigt av det. Efter maten händer något lustigt. Telefonen ringer igen. Mammas telefon, ”det är pappa” utbrister hon. Så konstigt, han ringer aldrig mamma, de har ingen kontakt. Mamma tar det och svarar vänligt. Det finns ju ingen anledning att vara ovänlig. Hon undrar om han vill prata med mig, men nej, han vill bara gratulera henne på födelsedagen. Det kom han knappt ens ihåg under tiden de var tillsammans, han gjorde nästan en grej av att tillägna hennes dag något annat de sista åren som för att göra en poäng om att den inte var viktig, men idag gjorde han det. Mig ville han inte prata med, men han pratade tydligen om mig, berömde mig för att jag var så duktig, den store akademikern, den lyckade. Mamma frågade om vad som hänt, sa att hon hört om hans ”äventyr till arresten”. Waldner är galen sa han då, Waldner är vansinnig. Det var inte pappas fel. Pappa är också en mästare i frånskyllningar, det går i släkten.  

Min familj är såhär och ibland känns det som att den alltid kommer att vara såhär, mer eller mindre. Det går bara runt, runt, i cykler. Det finns en låt av Frank Sinatra som heter ”Cycles”, som skrevs av den unga kvinnan Gayle Caldwell under en tid då hon låg inlagd på sjukhus för nervöst sammanbrott, som beskriver just det cykliska elementet i livet. Och jag tänker ibland att det är rätt, jag tänker att allt upprepar sig hela tiden. Livet är bara en enda stor repertoar av samma scener som går igen och igen med någon marginell variation. Kosmos bara fortsätter att snurra. Men sen går jag ändå ut genom dörren och lämnar, för jag kan trots allt lämna. Ett tag. Och då tänker jag att jag kanske tänker fel, kanske misstolkade den där låten, kanske blandade ihop cykler med cirklar, och det är väl inte riktigt samma sak. En cirkel går bara runt, i samma spår, odefinierbar i tid och rymd, en cykel är tidsbunden, den följer visserligen ett mönster men den rör väl på sig, den går väl att länka ihop med andra cykler? Det kan väl bildas nya cykler, som följer mönstret upp och ner man kanske går helt åt ett annat håll? Det måste väl finnas sätt att rubba en cykel, och man anstränger sig tillräckligt hårt? Jag går ut genom dörren, lämnar, och jag hoppas på det. Jag hoppas för allt i livet


Skribent: Anonym
Ingen bild bifogades

Den här texten har redan publicerats i gruppen men tyckte den var så himla bra så publicerar den här också. ♥

Poddmöte

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Sitter och trycker i mig en macka på Joe&Juice, mår lite lätt illa pga åt så snabbt. Imorse träffade jag Emelie för att gå på ett möte med Acast, som vi förmodligen ska ha vår podd hos! Så himla kul att träffa alla igen och jag är så glad att vi lutar åt den plattformen, känner mig hemma.

Annars? Ska fixa mina naglar nu och sedan hem och spela in frågestunden! Som ni längtat, va. Hoppas det. För övrigt är jag just nu så fattig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Har inga pengar och helt ärligt ganska mycket pengaångest, vilket suger. Så om ni vill help a girl out får ni gärna klicka på annonslänkarna, så att jag får ihop lite extra. Haha.

Jeans // Skor // Skjorta // Jacka

Får så himla många komplimanger från främlingar på stan för mina skor. De är från Billi bi men länkade ett par liknande. Hehe, kolla vad skorna heter. Slump? I think not.

 

Ikväll ska jag och pappa äta middag ute och sedan måste jag hem tidigt, jobbar imorgon. Sedan är det helg!! Har ingenting särskilt planerat förutom att träffa Hanna och Emelie och Jasmin och alla jag normalt sett hänger med hela tiden. Ska försöka ta det lite lugnt dock, känner att en förkylning är på gång. Vi hörs lite senare!

Dump him

ANNONS: Inlägget innehåller reklamlänkar. 

Hej gänget, 

Jag sitter i skrivande stund på Babylon. Maja gick för ett litet tag sedan och jag passar på att sitta kvar och blogga innan jag går på nästa kompisdejt med Jasmin. Jag känner mig alltid lite förvirrad på det här stället, det känns så konstigt att vara här som ”vuxen”, eftersom ägaren är en familjevän (och min syrras gudmor dessutom) och jag har hängt här sedan jag var liten med pappa. Har ni ett sådant ställe? Som är kopplat till barndomen, så går man dit som äldre och ser allting på ett nytt sätt? Kanske bara är jag. Men men. 

Byxor // Boots // T-shirt // Jacka // Läppstift

Hur som. Här är min outfit för kvällen. Har velat plåta dessa byxor ett bra tag nu, det är så himla fina. Passar perfekt, går att göra ”tightare” runt midjan och är så otroligt sköna. Kom på mig själv med att gå omkring med dem som mjukisbyxor, haha. Dessutom så himla nice för en utekväll, jag bar dessa under min releasefest tillsammans med en meshtopp. Ni hittar dem här! Förutom de byxorna har jag även spanat in ett par andra, lite lika i formen, i grön sammet. Här hittar ni dem. Alltså, hur fina är dom inte? Vill glida omkring med dem varje dag. Ska genast beställa när jag får lön.
OCH, innan vi går vidare (haha) så vill jag bara ge en shoutout till min tröja. Alltså, haha. Jag hör verkligen en röst som säger ”dump him” när jag kollar mig i spegeln, lite avfärdande och trött. Girl, dump his ass. Yesteraday. Jag brukar faktiskt ha väldigt svårt för t-shirts med tryck,  men en del gillar jag ändå, när det inte är för töntigt typ ”FEMINIST” och man ba ja behöver faktiskt inte en t-shirt för att säga det. (Värsta är väl ändå när män har på sig sådana tröjor, typ ”GRL POWER”. Liksom du går ut och tafsar på tjejer varje kväll på Café Opera men absolut, all makt åt kvinnorna.)

Vidare! Jag och Maja har suttit och pratat om vänskapsrelationer under kvällen, och jag tror att jag kommer skriva ett ”tankar kring…” om just det. Vänskap. Hur svårt är inte det?
Jag har, sedan jag var typ 13, haft väldigt svårt för ”kompisgäng”. Jag tror (och detta är bara min teori), att jag, när jag var liten, blev utfrusen så många gånger av mina gäng på grund av att jag var den ”starka” eller den som ”tålde”. Förstår ni hur jag menar? Tänk efter, ni som har kompisgäng. Vilken person är mest trolig att bli måltavla för resten? Om alla i gruppen vände sig mot en person, vem skulle det vara? Vem skulle det inte vara? Det är så komplext och kanske en omöjlig fråga att ställa sig, men ändå rimlig. Men som den personen som det är lättast att vända sig emot så kan jag härmed berätta att det präglar en; känslan av att man alltid bara kommer att ha sig själv. Vilket leder till att jag ofta frågar mig själv om jag egentligen är en bra vän. Hur vet man det, liksom? Hur vet man att man en bra vän? En bra person? Går det att mäta? Tänk om man bara låtsas bry sig hela livet? Hur mycket ska man anpassa sig till sina vänner? Ska man ens det?

Så många frågor och så jävla lite svar. Jag skrev ner lite punkter i anteckningarna på mobilen för att komma ihåg vad jag tänkte på så att jag kan skriva om det ordentligt. Tycker inte ni att det är rätt intressant, ändå? Att fråga sig själv hur man är som vän? Att prata om vänskap? Har ni några tankar om detta? Brukar ni fundera över om ni är bra vänner eller ej? Om så är fallet så får ni jättegärna skriva en kommentar så att jag får lite inspiration.

Nu ska jag fortsätta jobba lite och sedan möta upp Jasmin. Puss gänget!

Video från releasefesten #blikvar

Nu är videon äntligen här! Jag hade så himla kul under hela eventet, och återigen vill jag bara tacka er som kom för att ni gjorde min kväll perfekt. Är så himla glad för att ni finns!

STORT tack till Olle som gjort videon, samt till våra sponsorer som ni ser i videon. Framförallt vill jag skicka massa virtuella pussar och kramar till Emma från VASS Pr och Jennifer från Nelly.com, ni är verkligen GULD värda och jag kunde inte vara mer lyckligt lottad som får jobba med er! ♥

Njut av videon och tagga till läsarträffen som vi jobbar på I SKRIVANDE STUND. Förlåt att ni fått vänta men det är en hel del som måste organiseras. Tack för att ni är tålmodiga!

Pressfrukost

God morgon gänget! 

Såhär härlig var min och Jasmins frukost imorse. Haha, kul apropå mitt senaste “Tankar kring…”. Well well. Jag vaknade lite sent och skyndade mig iväg, halvblind eftersom jag tagit ut mina linser. Det var en väldigt förvirrande morgon. Alla apotek verkade vara stängda och jag hade inga linser hemma så Jasmin fick guida mig fram och tillbaka. Men till slut kom vi fram till Koloni, där Godmorgon-juice hade sin pressfrukost. Supertrevligt och jättegott! Brukar vara lite rädd för sådant där men blev positivt överraskad. 

Frukosten bestod av overnight oats (om det stavas så?) med kanel och apelsin, samt smoothie och såklart Godmorgons nya juicer.

Fina Jasmin! Ni hittar hennes blogg HÄR. Hon skriver om hållbarhet och miljö, så himla bra och fin blogg. Tycker verkligen att ni ska börja följa henne! 

Jag brukar ha lite svårt för alltför hysteriskt nyttiga frukostar, men detta var över förväntan. Skulle dock inte göra det hemma, känns lite omständligt. 

 Tröja HÄR (annonslänk). Är den inte guld? Så jävla trevlig. DUMP HIS ASS. 

Jag är så glad över att jag träffat Jasmin, ändå. Hon har varit, och är, en sådan enorm klippa för mig, som ett ankare som håller ner mig på jorden när jag håller på att flippa ur. Alla borde ha en vän som hon, som är rakt igenom snäll mot en, vill ens bästa, och som är stark. Älskar henne.

Tror inte jag säger det särskilt ofta, hur mycket jag avgudar mina vänner. De är så fantastiska och jag är så lyckligt lottad över att få ha dem. Shoutout till er, ni är bäst.
Vi hörs lite senare gänget! Puss

”Tankar kring…” bloggarens moraliska ansvar

Förra veckan möttes jag och Wendela upp för ett glas vin. Vi hade inte träffats på rätt länge och vi satte oss ner, till en början trötta efter en lång arbetsdag men sedan alltmer ivriga att fylla i alla luckor. Vi pratade i ett par timmar om kompisar, killar, pengar, föräldrar och allt sådant, innan samtalet började styra in på bloggare.
”Jag tycker bara att det är så löjligt att visa upp ett perfekt liv. Är inte det lite förlegat, liksom? Känns som om alla ändå vet att de inte spenderar hela dagarna i en taxi fram och tillbaka från Pom & Flora till Strandvägen 1.”
”Men det kanske är så. Man kanske bara vill visa upp den bra delen och hålla det andra privat, tror du inte?” säger jag och snurrar på mitt vinglas.
”Ja, sure. Men det bidrar ju till att försämra tjejers självkänsla.”
”Hur då?”
”Men” Hon viftar till med ena handen sådär som hon gör när hon är irriterad, ”Till och med jag börjar ju känna prestationsångest. Och du vet ju hur jag är.”
”Ja, det vet jag.” sa jag och försökte att låta bli att le. Wendela är så himla, himla brydd och sval. Till sättet, åtminstone.
Konversationen fick i alla fall mig att börja fundera. Var inte alla bloggare eller sociala mediemänniskor skyldiga åtminstone till lite ångest för andra, oavsett vem de är? Eller, de och de. Jag tillhör ju också gruppen, insåg jag motvilligt. Men jag satt och bläddrade runt lite på nouw.coms topplista över bloggare och såg det där mönstret som Wendela pratat om, det givna schemat:

Frukost Pom&Flora

Lunch på Sturehof 

Middag på Riche (”köttbullarna är Stockholms bästa!”)

Och så taxi mellan alla ställen. Drink på Nosh&Chow, bord på SpyBar, och sedan upp igen klockan 10 för en ”sen frukost” som ”botar baksmällan”. Gröna juicer, långa pass på gymmet, dyra resor, vinluncher, event… Livet tycks vara ett enda snurrande lyckohjul för den som är en bloggare.

Är jag likadan? tänker jag för mig själv. Är jag en av dem som visar upp en perfekt fasad om ett drömliv?
Och om så är fallet, är det mitt problem? Har jag något moraliskt ansvar?
Jag kan börja med att säga att jag inte tycker att jag visar upp ett perfekt liv, jag är tvärtom väldigt ärlig och transparent, i min mening. Trots det har jag märkt en tydlig förändring från när jag bloggade på nouw till exempel; jag bloggar för en publik, inte för mig själv, och det påverkar självklart transparensen. Det blir svårare och svårare att bara skriva utan att lägga upp bilder och rätta stavfel och sedan jag började hos VeckoRevyn har jag inte bloggat från mobilen en enda gång. Är det ett tecken på att jag börjar bli mer försiktig? Mer benägen av att vara ”perfekt”, på mitt eget envisa sätt, som om min gränslöshet med tiden bara blev platt och sorglig, ett slags kraftlös försök att fortfarande verka intressant trots att man vet att man aldrig kommer att bli det igen, för i och med att man blir rädd blir man också försiktig, och då är det kört.

Okej, nu svävade jag iväg. Tillbaka till ämnet; har man ett moraliskt ansvar som bloggare? Är jag skadlig, med mitt perfekta liv? Sitter det tjejer över hela Sverige och får ångest av att bläddra igenom min instagram, för att de så gärna vill samma sak men mitt liv är så himla ouppnåeligt? Ska man då, av dessa moraliska skäl, sänka sig till en mer tillgänglig nivå?

”Vi har kämpat oss hit själva!” hör jag bloggtjejerna ropa förbannat när de läser det här inlägget, ”VI HAR TJÄNAT VÅRA EGNA PENGAR GENOM HÅRT SLIT!”
Ja, det har vi. På den punkten är vi rörande överens. I en helt och hållet kvinnodominerad bransch som ständigt blivit förlöjligad (och fortsätter bli det) så växer vi oss starka och skapar vår egen framgång, oberoende av någon annan (skrev om det här). Det är fantastiskt.
Men kanske är det då inte så svårt att ibland, bara någon gång, erkänna sig mänsklig?

Här har vi tre exempel;
”Åt lunch på Sturehof. Så sjukt gott, drack vitt vin till fisken! Nu lär det dock bli nudlar ett tag framöver, haha!”
”Är så bakis att jag mår illa… Igår kom jag hem från SpyBar vid sex på morgonen efter att ha blivit utslängd LOL.”
”Wow, vilken fantastisk resa, det sved i plånboken men det var det värt!”
”Har känt mig hängig på senaste tiden, förmodligen för att jag gått upp i vikt.. vet att jag inte borde känna så men kan inte hjälpa det.”
”Idag har jag ingen lust att blogga för att jag helt enkelt är så jävla trött på det.”

Vad tror ni om det?
Äsch, jag vet inte. Det är ju såklart inget måste för bloggare att skriva om sitt privatliv, men jag tror att ju fler som väljer att bara visa det perfekta, desto mer kommer vi att i hamna i någon sorts trång korridor där det ”perfekta livet” kan rymmas inom fyra väggar. Och kanske blir det då en ny folksjukdom; att jaga något som egentligen inte finns. För det gör det nämligen inte.

För ett år sedan stod jag på en klubb med en tjej vars blogg är hur stor som helst, och jag frågade om hon ville vara med i min och Alvas podd.
”Men vad skulle jag prata om?” sa hon med lite sluddrig röst (hon var rätt berusad).
”Träning?” föreslog jag; hennes blogg handlar till stor del om just träning och var och varannan instagrambild är på henne i adidas shorts.
”Träning?” utbrast hon och började skratta. ”Herregud, aldrig. Jag hatar att träna.”

Varm och (ändå) snygg

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Usch, nu börjar det bli kallt ute. Jag brukar känna när det börjar dofta vinter, känner ni igen det? Det doftar liksom kallt. Och typ rått och rent. Och klart. Äsch, kan inte förklara det men ni förstår förmodligen vad jag menar.
Jaja, tillbaka till ämnet. Jackor. Vissa säger att man borde frysa in vintern, men det är ju vanvettigt. Jag håller mig gärna varm, men jag har så svårt för vinterjackor. Tycker att de flesta riktigt varma jackorna ser ut som typ expeditionsjackor för en resa till polarisarna. Men har samlat några som jag fastnade för! OBS nummer ett och två är undantaget haha, kunde bara inte låta bli att ta med dem…!

HÄR // HÄR

HÄR // HÄR // HÄR

// HÄR //

Min kära bloggkollega Andrea släppte idag sin kollektion för NA-KD, har inte hunnit kolla på plaggen men denna jacka är ju hur fin som helst!

HÄR // HÄR

Ja, där har ni dem. Ser ni någon favorit? Jag gillar den skimrande blå och den röda.
Nu sitter jag i alla fall hemma hos Thomas och dricker lite te och jobbar. Vi sitter verkligen i varsitt hörn och muttrar för varandra, grymtar över jobbgrejer och får spel med jämna mellanrum. Det är mysigt. Jag har det bra. Vi hörs sen gänget, puss!
PS. Imorgon kommer ”tankar kring..” upp! Rubriken är: bloggarens moraliska ansvar. Spännande va…?

Förvirrande norrmän och gratis pizza

Hej på er. 

Tog flyget hem från Oslo igår, klockan sju på morgonen gick det. Är inte det orimligt tidigt? Märkligt nog kände jag mig ändå ganska pigg. Pigg och glad. Jag tror att jag har några mellantimmar där på morgonen då jag egentligen borde gå upp, då jag är som piggast, men utan större motivation blir chansen att jag går upp deprimerande liten. Imorse vaknade jag vid sex och skulle egentligen kunnat gå upp men icke. Sov till 8.15 och då fanns det bara tid att gå upp, sätta på sig kläder och gå rakt ut genom dörren.

Det var kul att anlända på Oslos flygplats, förresten. Jag har alltid varit förtjust i norska och danska, tycker det låter så himla lustigt. Jag övernattade på flygplatshotellet innan jag åkte, och resan dit (som skulle tagit fem minuter) tog betydligt längre tid. Jag var trött, förvirrad och förstod inte vad fan folk sa. Frågade en tant i en biljettlucka var bussen till hotellet gick och hon svarade med att nästan ropa ut “LINJE FEMTIOFEM”
“Va?” sa jag förskräckt.
“FEMTIO FEM. LINJE FEMTIOFEM!
“VAR?” ropade jag tillbaka helt nervöst.
“FEMTIOFEM!”
Jag småsprang stressat i den riktning jag trodde att hon pekade och hörde henne fnissa lågt bakom mig. Vad i helvete, tänkte jag och släpade väskan efter mig till jag hittat bussen, där hotellets logga TYDLIGT var markerad på sidan. För säkerhets skull frågade jag dock busschauffören om det var rätt och han skrattade högt och kastade av mig. Nästa busschaufför tog emot mig, nickade bekräftande åt mina frågor och det enda förvirrande med det samtalet var att han blev helt chockad när jag vänligt sa att jag inte ville ha kvitto. Han bara stirrade på mig, med den lilla pappersbiten i handen, tills jag tog den och stoppade den i fickan. Skakade långsamt på huvudet på mig.
Är alla norrmän galna? tänkte jag förvirrat och försökte le tillbaka mot honom.

Tyckte Oslos flygplats var himla fin. Kändes drömskt att vandra omkring i de tomma hallarna på morgonen.

Somnade nästan direkt när jag lade mig i sängen och flygresan hem var relativt smärtfri. Sedan spenderade jag dagen på jobbet och efteråt mötte jag Thomas. Vi satt på Bananas och drack rödvin och fyllde i dagarna vi missat. Fick en pizza och blev småfulla av rödvinet, jag skulle absolut köpa glass på vägen hem men hann inte äta något för vi somnade ganska snart. Minns att jag, innan jag föll i sömn, tänkte på något intressant och försökte greppa tanken så att jag kunde skriva om den idag, men icke. Den glömdes bort.

Kantarellpizza på Bananas. Länge sedan jag åt något så gott.

Idag har jag oklara planer, men jag känner för att skriva. Så det ska jag väl göra då. Vi hörs snart. OCH FÖRRESTEN. Förlåt för frågestunden men behöver lite space för att spela in den och just nu är det lite oklart eftersom jag inte bor hemma. Torsdag kör vi. Ok? Ok.

Recension: ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara

Handling:

Berättelsen om de fyra vännerna JB, Malcolm, Willem och Jude och deras liv i New York spänner över flera decennier och växlar mellan mörker och ljus. Genom åren prövas deras vänskap, men det som håller dem samman är alltid Jude – Jude St Francis, som förblir en gåta även för dem som står honom närmast.

Jude är framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte kan tillåta sig.”

Okej, hur börjar man?

När jag började läsa “Ett litet liv” var det efter en rekommendation (eller snarare uppmaning; “Har du hunnit läsa “ett litet liv ännu?” “Nej” “Gör det.”) från en kollega. Jag köpte den på Arlanda efter att ha velat några sekunder, men när tjejen som jobbade där drog en liknelse till Donna Tartts “Den hemliga historien” blev det en icke-fråga; jag älskar den boken djupt och har läst om den två gånger sedan jag fick den i somras.

Jag drogs in i historien långsamt, som om det var en berg-och-dalbana som sakta och med ett oroväckande knarr klättrade uppför rälsen, och var helt ovetande om den kommande persen det skulle vara att ta sig igenom alla sidor.

Hanya Yanagihara låter läsaren vävas in i karaktärerna på ett, om jag ska vara helt ärlig, rätt omständligt sätt, inte alls som Donna Tartts lätta och otvungna stil där man efter några kapitel inser att man bundit sig till varje person och tycks känna dem, trots att man inte vet mycket om dem egentligen. Med Yanagihara får jag däremot känslan av att hon måste förklara varje karaktär, lite som att servera allt på ett silverfat, och jag gillade det inte i början. Man förstår att en viss karaktär är självbelåten; hon behöver inte säga det rakt ut. Men jag ska medge att efter de första hundra sidorna glömde jag min irritation och sögs rakt in i berättelsen. Precis som med Picassos kubism skapar Yanagihara ett nästan tredimensionellt porträtt av huvudkaraktären Jude, som träder fram ur många olika perspektiv, och efter att man läst två fjärdedelar ser honom från alla olika sidor istället för att bara betrakta honom genom ett klassiskt porträtt; bilden är rörig, men inte mindre sann, och jag slits ständigt mellan mina känslor för honom. På ena sidan försvinner man in i Willems filosofiska tankar, på nästa dras man ner i de fruktansvärda skildringarna av sexuella övergrepp, misshandel och våld som Jude får utstå. Man vill skrika åt honom att ta sig samman och fortsätta kämpa, samtidigt som man, med en skrämmande likgiltighet, ställer sig själv den fråga som författarinnan omärkligt och skickligt manat fram i ens undermedvetna;
Är livet värt att leva?
Hur många svek, trauman och övergrepp  kan en människa rimligtvis stå ut med? När passerar man gränsen från trasig till bortom räddning? Jag älskar Jude, tänker jag när jag läst halva boken, och kanske är det därför jag vill att han ska dö.

“Ett litet liv” är obehaglig på det sätt att den påverkar dig utan att du förstår det, och när väl inser att historien har krupit sig in under ditt skinn är det redan försent. Det ska jag säga, att jag har läst många böcker som jag burit med mig, men jag har aldrig läst någon som påverkat mig på ett så skrämmande sätt. Jag anammade, utan att märka det, Judes skräck och oro och ångest så till den grad att jag kom på mig själv med att undermedvetet bäva inför att träffa en kille jag dejtar eftersom jag plötsligt kände en helt absurd stress inför att ha sex. Jag hade ångest under flygresan hem, den kom plötsligt och obefogad, och det tog nästan hela dagen innan jag insåg att det inte var jag, det var boken.
Det här är inte bra, tänkte jag, och fortsatte ändå läsa. Jennifer Lawrence berättade, i en intervju gjord av min kollega Viktor Johansson, att hon haft oerhörda problem med att spela in filmen Mother!, eftersom hon hade svårt att ta sig ur sin karaktär och jag kunde för första gången relatera. Jude’s själ etsade sig fast i min. Jag har fortfarande svårt att skaka av mig hans väsen.

Med det sagt; jag skulle säga att boken är fantastisk, men det känns som om måttstocken för den utlåtelsen plötsligt har förlorat sin innebörd. Vad gör en bok fantastisk, egentligen? Jag tror att man kan älska en bok av olika anledningar, så som jag är beredd att ge mitt liv för Isabel Allende, Donna Tartt och Carlos Ruiz Zafon. Jag kan läsa deras böcker om och om igen, och varje gång njuta av hur jag sveps med i historien och hamnar på en annan plats. Men när jag slagit igen “Ett litet liv” och lagt den på nattygsbordet vill jag aldrig öppna den igen, jag vill aldrig läsa om enda sida och jag vill aldrig uppleva den fruktansvärda ångest som etsats sig fast på de från originalspråket översatta sidorna. Trots det skulle jag säga att boken är fantastisk, för vilken författare kan skapa det? En karaktär så verklig, så nära, att den sugs in i själva blodet och blandar sig med ens väsen? En historia så mörk och stark att den orsakar en sjösjukelik obalans, som om golvet faktiskt gungade trots att man står alldeles still? Inte många, skulle jag säga. Så hatten av för Yanagihara. Jag bävar redan efter nästa verk, som jag vet att jag kommer läsa. Hur kan man inte?