Ett märkligt dygn och raggningsknep

Hej gänget!

Hoppas ni mår bra! Jag är lite skakis haha. Igår hade jag migrän från klockan fyra på eftermiddagen, gick hem vid sex och somnade nästan direkt. Paula och Inez plingade på dörren vid halv tio för att kolla om jag levde. Det gjorde jag, men knappt. Migränen försvann inte på hela kvällen så jag stannade hemma tillsammans med min syster, vi kollade på The Departed och åt Ben&Jerrys. Verkligen värd kväll om jag får säga det själv.

Men imorse vaknade jag och hade fortfarande ont i huvudet. Det knastrade på halva sidan av ansiktet, så fruktansvärt jobbigt. Fick migräntabletter utskrivna, hämtade upp dem och så satt jag och Inez hemma hos mig och kollade på 13 reasons why. Vad tycker ni om den serien, förresten? Jag kollar om den nu, tycker den är bra, men jag förstår att många lackar ur för att det känns som om Hannah begår självmord för att ”hämnas”. Samt att många blivit inspirerade av henne och själva försökt ta sitt liv på samma sätt. Äsch, jag vet inte.

Jag och min syster drack gröna smoothies imorse. Hur gott som helst. Spenat + nektarin + citron + vatten. Prova!

Hur som, nu till det roliga. Jag svalde två migräntabletter och slötittade på serien när jag plötsligt kände hur hela kroppen bara började vibrera. Huvudet kändes helt sprängfullt, jag hade svårt att svälja och det kändes som om golvet kantrade. Precis som när man håller på att svimma, om ni förstår? Jag lade mig i sängen och försökte sova bort det medan vi lyssnade på Alla våra ligg, och lyckades (efter nästan 2,5 timmar) att känna mig normal igen. Men det var verkligen helt sjukt. En nära döden upplevelse. Efter att Inez gjort lite research visade det sig att det var ganska vanliga bieffekter, och jag antar att det helt enkelt var för att jag inte tagit dessa förut och tog två på en gång, men lord in heaven. Det var en TRIP.

Nu känner jag mig som en ny människa, om än lite snurrig. Migränen är borta som tur är. Vi ska strax bege oss till Inez nya lägenhet och äta middag där, dricka lite vin och ikväll ska jag ut och RAGGA. Vi blev inspirerade av avsnittet vi lyssnade på och tänkte prova alla de tekniker som det tipsas om. Får se hur det går. Roligt experiment, i varje fall! Jag lovar att uppdatera er om det funkar.
Har ni planer för kvällen? Om ni ska ut, var ska ni? Känns som om jag fastnat i en ond cirkel – swedish brewery, F12, Spimlan – och vill gärna VIDGA MINA VYER så att säga. Var brukar ni gå? Hit me up.

Vi hörs lite senare!

Enter a title

3 fina bloggar

1. Paula Wallin 

(Obviously). Min bästa vän som jag älskar så mycket. Jag blir alltid glad när jag går in på hennes blogg, och hon är en av de personer som verkligen utvecklas och växer varenda dag. För ett år sedan kände vi inte varandra så bra (trots att vi gått i samma skola i tio år) men vi träffades i Cannes under semestern. Jag var hjärtekrossad och hon var vilsen. Under en promenad på stranden pratade vi om våra drömmar och hon sa att hon skulle vilja starta en blogg men att hon var osäker. Ett år senare har hon en av Devote’s bästa bloggar och praktiserar på Damernas Värld. Fatta?

2. Emelie Olsson 

Min nyfunna vän som jag träffade genom Twitter. Vi hände innan sommaren och har pratat massor om framtiden och vad vi ska göra ihop. En person som är extremt svår att läsa, djup som havet och ändå otroligt lätt att umgås med. Vi kommer bli fantastiskt bra vänner hon och jag. På sin blogg skriver hon mest, den är lite som min. Hon är fantastiskt duktig på att skriva.

3. Mörkblått

Hittade den här bloggen genom gruppen. 17-årig tjej som skriver fint om vad som helst. Fastnade bara för att hon är lite rolig i sina texter, hon skriver liksom inte långa monologer utan lägger ba upp det hon känner för och tänker på. Gillar sådant. Känns så himla genuint. 

Det var tre bloggar! Ska tipsa om fler nästa vecka. Puss!

Readers Friday: ”Ni är synonymer”

Tredje delen av Reader’s Friday. Denna text publicerades i gruppen så några av er har redan sett den, men jag tyckte den var så fantastisk så jag publicerar den här också. 


Sommaren. Jag tycker om sommaren, jag gör det. Men det är något med den som väcker en känsla av olust i mig. En ingrodd trötthet som blir till rastlöshet. Som om hundratals myror kryper längs min ryggrad. Som att det finns en magnetisk kraft som styr mig och hela tiden ändrar riktning. På sommaren är det som att allting blir ett töcken. Nätter som aldrig tar slut, men som på något sätt faktiskt gör det. Solen som skiner men aldrig tillräckligt ofta. Myggbett som kliar kliar kliar. Känslan i mig som kliar ännu mer. Vad nu känslan är. Kan inte sätta fingret på den. Sommaren bara. Härligheten blandat med dödligheten. Jag känner mig mer levande på sommaren, samtidigt som jag befinner mig i den där dimman. Det är svårförklarligt. Men värmen, solen och myggorna gör något med mig. Oavsett om de faktiskt är närvarande eller inte.

Sommaren är härlig, men den är inte enkel. Trots allt så älskar jag känslan av möjligheter som den ger mig. Jag vill inte fastna. Sommaren får mig att vilja flyga iväg någonstans. Bort från den. Även om jag vill stanna i dess värmande strålar för evigt. Det går inte. Alla vet att solens exponering är dödlig och ger cancer. Sommaren kan ge mig cancer och det är nog därför som jag har en sådan hat-kärlek till den. Jag dras till allt som får mig att känna mig vid liv. Allt som kan döda mig, men inte riktigt än. Just nu håller sommaren mig levande. Även om minnet utav den om några månader nästintill kommer att ta livet av mig. Då när solens strålar är frånvarande och jag skulle göra vad som helst för att få känna dess hetta mot min kind. Då när allt är grått och trist igen. Då när möjligheterna krymper i takt med att mörkret kryper närmare. Men just nu, lever jag. I sommaren, av sommaren.

Notera att jag hade kunnat byta ut ordet sommaren mot dig och det hade inte varit någon skillnad. Varenda gång jag i denna text nämnt sommaren har jag menat dig också. Om jag ska vara helt ärlig så handlar nog denna text mer om dig, egentligen. Men jag ser många likheter, mellan dig och sommaren. Ni frambringar samma känsla i mig. Samma olustighet, totala maktlöshet. Ni är synonymer. Lika svårfångade och totalt omöjliga för mig att inte älska.

Författare: Nora
Ingen bild bifogad.


Jag älskar verkligen denna, speciellt liknelsen. Och sista meningen är så himla fin. Tack Nora för din fantastiska text!

läsarträff, event och ny podcast (?!)

Bonjour gänget

Hur mår ni? Jag sitter på jobbet och har tekniskt sett fem minuter kvar av min lunchrast så passar på att skriva lite. Idag är det väldigt lugnt på kontoret, jag och min kollega skrev artiklar i en rasande fart i början av veckan så vi är i princip klara med allt innehåll tills vidare. Väldigt skönt! Om några timmar har jag en intervju att bocka av, ska skriva ”Min helg” för svenskan, kul va? Jättekul. Är lite nervös. Men det får man vara.

Gårdagens lunch från Doktor Sallad & en sida ur VeckoRevyn där jag blir tillfrågad vem som är min crush för tillfället

Annars? Efter jobbet ska jag möta upp Chloé för att diskutera min bokrelease. Ska bli så spännande, är jättetaggad. Den kommer att hållas i marknadsföringssyfte så det kommer främst att vara influensers som är inbjudna, men också lite familj och vänner. Är så himla nervös. Så mycket som ska klaffa liksom. Men som tur är har jag Chloé vid min sida. Hon är så fruktansvärt duktig på det hon gör och jag är evigt tacksam för att jag träffat henne. Förresten, ni borde läsa hennes onlinetidning! Ni hittar den HÄR. Tror ni kommer digga den som fan.

Förutom denna releasefest så ska jag ju också ha ett event för bara er. Det är något jag ser fram emot om något. I och med vår grupp har jag äntligen börjat känna att jag kommit er lite närmare, fått lära känna er, höra era tankar och läsa era texter. Det känns fantastiskt. Tack för det! Men hur som; det event som vi (jag och min redaktör) idag började planera, som är för er, kommer att hållas i en bokhandel här i Stockholm den andra veckan i oktober. Jag vet att jag sa september, men vi kom överens om att skjuta på det eftersom det är bokmässan, pressveckor och fashionweek under hela september, vilket gör att det är en jävligt rörig månad. Så andra veckan i oktober blir mycket bättre. Om det finns intresse så kanske vi kör i andra stora städer i Sverige, vad tror ni om det…? Vet inte om det skulle vara värt det… Men det är upp till er, såklart! Om ni vill träffa mig i er stad, kommentera gärna var ni bor så ska jag prata med min redaktör om det!

På eventet i Stockholm kommer ni kunna köpa boken, hänga lite med mig, dricka drinkar (alkoholfritt för de under arton), och de första som dyker upp får en välfylld goodiebag. Håller på att kika på det där nu och har bestämt mig att alla företag som vill sponsra med sina produkter måste vara ägda av kvinnor eller vara kvinnodominerade. Det låter väl tungt? En goodiebag av bara kvinnor? YES. 100% vad vi står för, eller hur?

Efter att jag träffat Chloé idag (eller medan jag träffar Chloé) så ska jag nämligen träffa en annan person… nämligen…. min nya …. PODDPARTNER. Fatta?! Ni har sett hen lite förut, men tror ni kommer bli väldigt överraskade. Kan ni gissa vem det är? Tror fan inte ni kan det haha. Vi ska snacka ihop oss angående vad nya podden ska heta, vad den ska handla om och hur vi ska lägga upp allting, men  förhoppningsvis så kommer ni kunna lyssna på mig och x inom en väldigt snar framtid! Är så himla taggad på att börja podda igen, har saknat det så mycket.

Känns som en bra dag, och äntligen börjar det också kännas som en bra höst. Vi hörs snart gänget!

Outfit för en utekväll

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Någon kommenterade om att jag borde tipsa om vad man kan ha när man går ut!! Jag är inte så jättebra på det eftersom jag oftast har på mig t-shirt och jeans på en AW som sedan leder till en utekväll så småningom. Men, jag älskar denna kombination. Höga byxkor, kostymjacka och spetsbh. Till det kan man ha både sneakers eller klackar tycker jag. Jag vet dock att det inte är för alla (själv får jag väldigt många menande blickar när jag har på mig ”för lite” kläder), så jag ska tipsa om andra kombinationer snart.

Kostymjacka HÄR // Kostymbyxor HÄR // Röd bralette HÄR // Svart bralette HÄR

Vad tycker ni? Gillar ni det?
Är verkligen så tacksam över att ni ger mig tips på vad jag ska lägga ut i klädväg förresten, så fortsätt med det!

”Tankar kring…” ångest

22.36
Jag stirrar upp i taket.
Det är knottrigt. Varför är en del tak knottriga? Som om någon har glömt att hyvla betongen innan den målades med färg. Är det ens betong? Vad är tak egentligen gjort av? Trä?
Frigolit, tänker jag dystert. Om taket är byggt av samma material som världen känns som att den är just nu, så är den byggd av frigolit. Jag rynkar pannan. Den där meningen var oklar. Men ja. Jag känner mig rätt oklar nu för tiden så det kvittar.

02.22
Jag rullar runt på sidan. Ångesten viskar i kroppen, flyter genom venerna som porlande vatten, smittar mig. Den är i omlopp. Den försvinner inte. Undrar om den skulle göra det ifall jag skar upp ett stort snitt på vardera handled och lät den rinna ut tillsammans med blodet. Då kanske det skulle slippa göra så himla ont.

12.13
Jag är uppe och går. På trottoaren, med väskan dunkandes hängandes runt armen, som en helt vanlig funktionell person. Jag känner mig bländad av dagsljuset, som om någon riktade en enorm lampa rakt mot ögonen och jag kan inte titta bort. Det sitter något i halsen. En boll. Den trycker mot gommen. Jag sväljer och sväljer och sväljer men den försvinner inte.
När jag rundar hörnet i korsningen Humlegårdsgatan / Nybrogatan måste jag stanna och luta mig mot väggen. Paniken smäller som fyrverkerier i huvudet. Jag kommer ramla, tänker jag förvirrat när jag känner hur mina ben börjar vika sig under tyngden av himlen. Jag kommer ramla.
Jag ramlar inte. Jag lutar händerna mot husväggen och håller ner huvudet mot marken och betraktar på de små, små sprickorna i asfalten och tänker att där kanske en blomma kan växa. I sagor i alla fall. Där växer blommor ur sprickor på asfalten.

14.02
Jag står med händerna lutandes mot toalettlocket och blundar. Den där jävla klumpen i halsen har inte försvunnit ännu. Jag kräks inte. Orkar inte. Orkar faktiskt ingenting så jag sätter mig på toalettgolvet och önskar att jag var någon helt annan stans, i någon helt annan kropp, eller åtminstone så önskar jag att världen någon gång kunde vara rimlig. Bara lite.

23.54
Andas.
Så lyder nästan varje råd man någonsin fått. Eller gett. Man säger det till kompisen som störtgrinar över att hon blivit dumpad, till pojkvännen som börjat skrika helt okontrollerat, till personen på gatan som hyperventilerar och till främlingen på festen som berättar en historia så snabbt att man inte hör ett enda ord.
Andas.
Så jag andas. Jag andas in och andas ut och andas in och andas ut. Det gör ont. Jätteont. Ibland skär sig luften i lungorna och jag hostar, men jag fortsätter.
Andas.
Jag andas. Metodiskt, manuellt, men jag andas. Jag andas beslutsamt i säkert två timmar innan jag somnar och till och med då, till ingens stora förvåning, fortsätter jag andas.

08.45
Luften är äntligen, äntligen klar. Jag låter den fylla mina lungor, bytas ut mot koldioxid och försvinna ut i världen. Beblanda sig med allt det där orimliga som faktiskt får vara orimligt. Jag ler. Solen värmer. Och gud vad jag andas.

– – – – – – – – – – – – – – –

Det finns ingen förklaring till varför man mår skit ibland. Världen bara vänds upp och ner och man står där helt förvånat och fattar inte vad i helvete som hände, varför man plötsligt ligger på toalettgolvet och inte ens har ork att gråta. Man hamnar ur balans. Man tippar över. Ingenting känns bra, ingenting känns kul. Och vad gör man då?

Jag är ingen psykolog och jag är ingen terapeut, men jag vet hur det känns. Det är fruktansvärt och det får en att tvivla på om man faktiskt lever, eller om man borde göra det, för ingenting känns bra, det känns helt enkelt som ingenting.
Mitt, kanske lite kontroversiella, råd är detta: minimera skadorna. Släck bränder. När man mår sådär på botten, och man inte har någon att gå till eller om det inte finns något att göra, så minimerar man skadorna. Absolut ingenting är viktigare än att du överlever, och när du checkat av det, så fortsätter du på din egen lista.

Jag har inte skurit mig själv.
Jag har inte tagit droger.
Jag har inte haft destruktivt sex.
Jag har inte druckit alkohol.
Jag har inte förstört en relation.
Jag har inte kräkts.

Det är fruktansvärt svårt att förklara för de runt omkring dig att när man mår sådär så spelar ingenting annat någon roll. Man måste ta hand om sig själv så att man inte förlänger ångesten (genom att till exempel dricka), och om det betyder att man ligger i sängen i två dagar och kollar på barnfilmer så är det hundrafemtio gånger bättre än att göra någonting på listan. Gör det du kan, allt du kan, för att se till att ångesten inte stannar för länge. Och kom ihåg; det går över.

Det går alltid, alltid över.

Höstens premiär av…

Hej gänget!

Mår ni bra? Jag hoppas det. Jag måste ännu en gång säga att jag älskar vår grupp. Checkar in varannan minut för att kolla era uppdateringar och så vidare. Jag har länge känt mig så himla frustrerad för att det känns som om ni känner mig, men jag känner inte er på samma sätt, så detta är verkligen hur fint som helst. Bara att få sätta ett ansikte på er, få höra era favoritord, vad ni tänker på, hur ni mår idag. Verkligen fantastiskt. Jag hoppas ni gillar gruppen lika mycket som jag gör!

Lite oklara bilder

Vidare till annat. Jag hade kul på jobbet idag, mådde bra, var på gott humör. Slutade vid 17.15 och begav mig mot Sveavägen för att hämta upp lite saker, sedan hemåt och sedan utåt. Sitter med Paula och jobbar, det börjar dock bli lite kallt. Men har lyckats skriva höstens premiärinlägg av … TANKAR KRING!!! Äntligen tillbaka! Den kommer ut imorgon klockan tio. Har ni saknat inläggen? Det har sannerligen jag gjort. Men nu är det igång igen. Är så taggad.

Ska återgå till min kära vän så hörs vi snart gänget. Puss!!

Livet utan kärlek

Hej på er!

ALLTSÅ. Vår grupp! Vår fina grupp! Hur underbar är inte den? Blir så glad när jag tänker på den, verkligen ett lyckopiller för mig. Älskar er. Väntar med spänning på hur den kommer att utvecklas. Om du inte redan sett den/gått med så hittar du den HÄR. Det är fritt fram att gå med om du är tjej eller icke-man, men om du är kille måste du skicka ett meddelande till mig på Facebook först. Hoppas det är förståeligt. Vill skydda mina tjejer.

Atm på Escalier med Paula

Annars? Idag har jag jobbat under dagen, det kändes bra. Fick sluta lite tidigare, vid fem, för att gå till min fantastiska psykolog. Vi pratade om allt möjligt, framförallt om hur jag mått på senaste tiden, och att jag har svårt att känna mening med saker. Trots att mitt liv är helt fantastiskt på alla sätt, så är det som om något saknas. Det är inte tillräckligt. Jag är inte tillräckligt. Varför är det så?

Jo, det ska jag tala om för er. Det beror på kärlek. Jag saknar kärlek. Jag ser ingen poäng med att ha ett fantastiskt liv om jag inte kan dela det med någon. Skratta åt något som hände under lunchen. Berätta om den nya artikeln jag skrev. Fundera över livet. Fundera över allt. Jag vill dela mitt liv med någon, och när jag inte får göra det känns det som om det inte räknas. Då spelar det ingen roll, typ.

Missförstå mig rätt, gänget. Det är inte så att jag inte kan prata med någon, för det kan jag. Jag har alla mina fantastiska, underbara vänner som jag inte kan leva utan. Jag har min familj. Jag har min psykolog, haha. Men det jag inte har är en egen person, någon som är där hela tiden, som får en att uppskatta livet trots att det regnar ute och man tappat sitt bankkort. Någon som vill vara med en hela jäkla tiden, till och med när man är grinig. Jag hade något sådant. Gud, jag hade verkligen det finaste i världen. Jag saknar det. Jag saknar honom. Och det suger, men så får det väl vara.

Man går vidare, sa min psykolog. Det gör ont. Men om det inte gjorde ont skulle man inte leva på riktigt. Det ska göra ont och det ska kännas förjävligt, för så är det att älska och så är det att lida. Det gäller bara att erkänna det för sig själv och förstå att det inte är farligt. Man dör faktiskt inte av ångest, eller av olycklig kärlek. Man lever lite mer bara. Och det är då gör det ont.

Det var dagens funderingar! Jag ska försöka uppdatera lite mer ikväll, så vi hörs då. Puss på er och tack för att ni finns <3

BLI KVAR – bokens handling

16 DAGAR EFTER UPPBROTT
Jag går på krossat glas. Skärvorna tränger rakt in i min hud, rakt upp i köttet och får benen att ila av smärta, men det kommer aldrig göra så ont som när du sa att jag inte var tillräckligt bra för dig. 

Erika vet att världen inte rasat samman på riktigt, men smärtan avtar inte. Inte för en enda sekund. Vad gör man när man blir lämnad och det känns som om man aldrig kommer återhämta sig? Går det någonsin över?
Det här är en berättelse om tonårskärlek, oändliga sandkorn och ett tomt dokument. Om att rasa ihop så fullkomligt att man är övertygad om att benen aldrig kommer bära igen. Om att förlora den man trodde skulle stanna föralltid, och om att till slut inse att man klarar sig ändå.
Om att bli kvar.


Foto: Paul Edwards

När jag började skriva på det där tomma dokumentet så visste jag inte vad det skulle bli. Jag hade resten börjat skriva på en annan bok, en annan historia, men jag lade undan den för att jag var tvungen att skriva om detta. Jag blev lämnad av mitt ex. Ni kanske kommer ihåg det. Jag var så ledsen att jag ville dö. Det jag skrev då blev inte en historia om kärlek, utan om stadier av sorg. Eftersom jag skrev allting ”live” blev det så tydligt hur huvudpersonen, Erika, tog sig igenom varje stadie. Chock, sorg, ilska, acceptans… Det här är en bok om verkliga känslor som ibland är överdrivna, konstiga, oförklarliga eller malplacerade. Det är en bok som jag önskar att jag hade läst när jag blev dumpad. Jag hade säkert kunnat söka tröst i den, eftersom den är väldigt verklig och rå på många sätt.

Jag vill förtydliga en sak som jag vet är ganska viktig, både för mig och för er; huvudpersonen i boken är inte jag. Hennes ex-pojkvän är inte mitt ex. Allting som står i boken är baserat på verkligheten men det betyder inte att det som beskrivs verkligen har hänt. Handlingen fokuserar på känslorna, inte omständigheterna, och jag vill verkligen betona att ingenting med den här boken har att göra med mitt ex. Den är inte på något sätt ett verktyg för att ”ge igen” eller ”hänga ut” någon, det handlar inte om någon annan än Erika och hennes känslor. Jag vet att många kommer att tro motsatsen, men så är det faktiskt inte. Det handlar om kärlek. Om att bli lämnad. Om att bli kvar. Om att ta sig vidare.

Jag är så glad över den respons jag fått hittills, men nu återstår det verkligen att se hur många av er som faktiskt gillar boken. Vad tycker ni om handlingen? Känns det som om ni är taggade på att läsa boken? Finns inte ord för hur nervös jag är. Ihh. Snart är det dags. 

Söndag – prestationsångest och facebookgruppen

Hej på er!

Höll nästan på att säga god morgon, haha. Jag sitter på Il Café med Paula och dricker kaffe, så det känns lite som om vi har startat dagen precis. Själv vaknade jag vid tio och låg kvar i sängen till klockan 3, bara för att det var så sjukt skönt. Har bäddat med två (2!) duntäcken, ett tungt överkast och massa kuddar samt öppnat fönstret, så det var nästan orimligt skönt att bara ligga där och tänka och hålla värmen under täckena. Njöt ju.

Det var skönt att få tid att tänka lite. Förra veckans ångest ligger kvar runt hjärtat som smörpapper, inte så allvarlig, men ändå märkbar. Jag vet inte riktigt vad det är egentligen. Sommarångest? Höstångest? Tillbaka-till-verkligheten-ångest? Jag vet inte.

Ibland undrar jag om jag har tagit mig vatten över huvudet. Med mitt jobb, med bloggen, med boken, med alla mina livsplaner. Jag kanske är för ung för att hålla igång såhär, jag kanske inte är redo att starta en karriär? Jag kanske borde jobba på ett café och röka gräs och gå på rave? Hm.. nja, kanske inte så. Jag vill ju det här. Jag vill ju vara bäst på allt. Jag vill ju framåt hela tiden. Men ändå. Är jag lat? Är jag ointresserad? Är jag deprimerad? Är jag för ambitiös, eller inte tillräckligt? Många frågor. Jag har bokat in ett möte med min psykolog för att försöka få lite svar, i varje fall. Får se hur det går.

Det är jobbigt med vardagsångest som man inte riktigt kan ta på. Ingenting är fel, men allting känns konstigt. Som när man kalkylerar av en bild och sedan flyttar på kalkylen någon millimeter och så ligger alla linjer och skisser fel, men inte helt fel. Konturerna ligger utanför verkligheten. Förstår ni vad jag menar, eller pratar jag bara strunt? Brukar ni också känna så? Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt det, egentligen finns det nog ingenting att göra förutom att vänta ut det. Det kan väl kännas svårt men tids nog försvinner det faktiskt. Ångest varar inte för alltid. Som tur är. Imorgon startar en ny vecka, och jag ska göra mitt bästa för att fokusera på jobb och inte stressa över livets alla mysterier.

Spegelselfie innan jag tog mig ut

Ja, det var dagens förvirrade tankar. Nu till andra, lite roligare saker. Facebookgruppen. Vad kul att ni tyckte att det var en bra idé! Jag har fixat och trixat lite med den och tänkte att vi kunde köra igång redan nu. HÄR hittar ni länken till gruppen, vet inte riktigt om vi måste bli vänner på FB för att ni ska kunna gå med..? I så fall heter jag Olivia Hagéus Danielewicz, det är bara att lägga till mig och skicka ett meddelande så bjuder jag in. Spännande va!! Får se hur det går, det kan ju bli hur bra som helst eller bara inge kul alls. Har inga förväntningar ännu.

Vi hörs snart gänget! Puss