att hata män

Jag träffade en kille på en klubb i Stockholm. Eller, kille är fel ord. Jag träffade en man. Han hade en ljust grön skjorta och en antydan till skägg, och ögonen var lite vattniga och röda, förmodligen eftersom han var rejält packad. Han brölade liksom, ropade ordlösa ljus och knuffades med sina kompisar.
En helt vanlig man, alltså.
När jag går förbi sträcker han automatiskt ut handen och tar på min rumpa.
Jag snurrar runt och stirrar på honom. Han tittar bort och verkar inte riktigt fatta vad som hänt, fortsätter bröla. Jag fräser åt honom och säger liksom för mig själv, muttrande; ”fyfan vad jag hatar män.”
Han ryggar tillbaka och tittar förskräckt på mig. ”Vadå hatar män? Alla män?”

Hur förklarar man? Vad säger man då? Ja, tänkte jag, jag hatar män. Jag hatar män i allmänhet och dig i synnerhet. Du som tar dig friheten, helt utan att reflektera, att sträcka ut din hand och känna på mig. Och blir förvånad när jag blir arg. Hur kommer det sig? När lärde du dig att kvinnors kroppar är till för att behaga dig? Vad hände? Hur blev det sådär?

Jag har alltid tyckt att det var svårt att säga att man hatar män, men jag förstår varför man säger det. Det är en fullt legitim reaktion på kvinnohat eller kvinnoförtryck. Manshat föds inte som ett resultat av en jämlik värld – tvärtom. Det jag inte förstår är oviljan att fatta. Det är helt obegripligt. Jag säger att jag hatar män, och plötsligt blir killen på klubben alldeles förskräckt. En livlig diskussion startas om huruvida det är RÄTT eller FEL av mig att säga att jag hatar män, och i hela den här debatten glöms det allra viktigaste bort: han tafsade ju på mig. Han rörde vid mig fastän han inte fick. Men detta försvinner. På samma sätt som våldtäkten på bråvalla försvann för att Zara uttalade sig om sitt hat.

Om jag hör en svart person säga ”jag hatar fan vita”, tar jag inte åt mig. Jag förstår varför hen gör det. Det är helt jävla rimligt att hata vita personer när man blivit förtryckt hela sitt liv. Varför ska jag påpeka att ”hat föder hat” eller att det”!inte är okej att dra alla över en kam”? Vad sjutton har det med saken att göra? Här har vi en person som uttrycker sitt hat mot sina förtryckare, och bara för att jag möjligtvis inte är en av dessa förtryckare faller jag fortfarande in i kategorin ”potentiell rasist”. För att jag är vit. Och ja, det kanske suger för mig att svarta antar att jag är rasist, men det är ju för fan inte det viktiga i debatten. Det är ju för fan inte poängen. Det är inte meningen att jag ska bli kränkt, för hur sårad jag än blir över det där uttalandet så är anledningarna till orden mycket större och mycket vidrigare än min sårade stolthet. Bakom den lilla meningen ligger år av förtryck och självhat. Vem är jag att jämföra min uppgivenhet med det?

Ingen föds till rasist. Ingen föds till sexist. Men vi blir det. Jag definierar inte mig själv som rasist – såklart – men jag vet att jag har möjlighet att vara rasistisk. Förstår ni? Jag har vuxit upp i ett rasistisk samhälle och lärt mig att bete mig därefter, och därför är det helt logiskt att jag kan uttrycka mig rasistiskt utan att veta om det. Det gäller samma sak för män. Alla män är inte sexister men alla sexister är män. Alla vita är inte rasister men alla rasister är vita. Det är ingenting jag blir kränkt över, så vad sjutton är problemet med att säga att man hatar män?

Jag hatar er. Ni som förtrycker och förstör och tar er friheter. Jag hatar er som rättfärdigar och normaliserar våldtäkter och jag hatar er som upprätthåller de strukturer som leder till att en av tre tjejer mellan 13-20 får uppleva ett övergrepp. Jag har ju för fan två småsystrar. Jag hatar er som medvetet eller omedvetet ser till att jag kommer få växa upp i värld där min kompetens inte spelar någon roll. Jag hatar er som medvetet eller omedvetet ser till att om jag någonsin föder en flicka så kommer hon växa upp på samma sätt som jag, där samtyckessex inte är en självklarhet.

Om du känner dig träffad av den här texten hatar jag dig också. Om du som man inte kan bortse från din egen sårade stolthet, för att istället se smärtan och ångesten som gömmer sig bakom varje ord, så hatar jag dig också. Om du inte ser hur mycket smärta din sort orsakar unga tjejer, så hatar jag dig. Jag antar att du får leva med det.

Enter a title

en liten saga

Hur många gånger har jag inte skrivit det där ordet? Ångest. Det rör upp så mycket bilder i mitt huvud. Jag har så mycket att berätta.

Ångest.

En ljus natt i augusti då jag vandrade hem klockan 5 på morgonen i dagsljus. Magen kurrade, sminket rann, hjärtat bultade. Jag ville bara gråta, gråta, gråta. Stannade en sekund utanför min port och höll på att ramla ihop. Allt jag ville var att komma hem, men här var jag ju inte hemma. Här bodde jag kanske, men jag är inte hemma. Jag snurrade runt, berusad, och tappade nästan väskan. Stirrar mer och mer panikslaget på de tomma gatorna och känner hur kroppen skakar. VAR ÄR MITT HEM? VAR ÄR MITT HEM? VAR HÖR JAG HEMMA?

Ångest

När jag möter blicken hos en sån där jättesnygg och perfekt manlig sort av människa och speglar mig själv i hans ögon. Vi utbyter två avgörande blickar. Han ser mig som den jag är och det är skit. Jag ser mig som den jag är i hans ögon och det är totalt jävla värdelöst. Allt är fel. Kläderna är fel. Mitt hår är fel. Jag är tjock. Jag pratar för högt. Jag skrattar för högt. Jag delar med mig för mycket om mig själv. Dricker för mycket. Är för full, jämt. Inget som han vill ha. Inget som han någonsin kan tänka sig att beblanda sig med. Jag är trash, kleenex; use once and throw away.

Ångest.

Jag stiger in i den lilla kyrkan. Alla runt omkring mig kramas och pussas och ser sorgset på mig och min syster. Stackars barn, de var hennes favoriter.
Jag sätter mig ner på kyrkbänken längst fram och biter mig i läppen tills jag börjar blöda. Tittar rakt fram, rakt in i väggen, undviker. Undviker. Men till sist, när prästen kommer in och börjar tala, så vänder jag blicken till den kritvita, vackra kistan, och allt brister.
VAD GÖR DU DÄR? Jag får en vansinnig impuls att kasta mig fram, slå undan prästen, öppna locket på kistan och befria dig. Farmor, vakna. Vakna vakna vakna. Där ska du ju inte ligga. Vad gör du där? Du ska vara med mig, och Andrea, dina två favoriter i hela världen. Du ska laga soppa åt oss och ta med oss på promenader, fastän vi gnäller. Du ska lära oss polska glosor och hyra film med oss och låta oss vara vakna så länge vi vill.
Jag är för liten för detta, tänker jag medan tårarna rinner nedför kinderna och hjärtat krasas samman i tusen jävla bitar.

. . . 

Ingen mer ångest. Jag vaknar mitt i natten. Det börjar sakta bli ljust ute och jag ställer mig upp av någon anledning. Tittar ut genom fönster och ser hustaken. Betraktar fåglarna. Ännu ska inte dagen börja. Jag sträcker på mig, vänder mig om och ler sömnigt. Hampus ligger ihopkurat, som ett litet barn. Jag kryper ner i sängen, drar täcket över oss båda, och puffar på honom. Han vaknar och tittar sig omkring, halvt i sömnen. Sedan lägger han huvudet mot kudden igen och drar mig intill honom, håller mig i ett hårt grepp, borrar in näsan i min nacke och somnar om. Och det gör jag också. I en drömlös och, äntligen, lycklig sömn.

Grattis…?

För det första – jag vill inte höra ett grattis. Väldigt olämpligt. 

För det andra – jag vill inte diskutera. 

Denna dag är till för att uppmärksamma de orättvisor som kvinnor utsätts för varje dag. Vi är världens största förtryckta minoritet och det är verkligen fantastiskt att vi har en dag för att belysa detta. ​
Utifrån mitt perspektiv, jag som är vit, priviligerad kvinna i ett modernt Sverige, har jag inte mycket att säga om kvinnor som blir våldtagna, mördade, slagna. Jag kan inte uttala mig om deras kamp, trots att jag vill lägga min själ på att föra den framåt. Det jag vill prata om är den, vad blir det?, sjätte vågen av feminism. Eller sexism, beror på hur man ser på det. 

Idag vill jag uppmärksamma alla er som blivit våldtagna ​och inte vet om det ännu. ​Till er som blir trakasserade ​utan att förstå det. ​Till alla er som har utsätts för så mycket sexism i era dagar att ni inte ens vet vad sexism är längre. Till er som varje dag utsätts för ignorans. Till er, pojkar och flickor, som på något sätt inte passar in i samhället för att samhället inte vill veta av några förändringar. Till er som inte matchar er biologiska kropp, till er som inte matchar er själ, till er som helt enkelt inte matchar någonting. ​

Till alla er som haft en molande, obehaglig känsla i magen dagen efter, som fått höra något av följande 
”Du var ju med på det,”
”Du sa ja”
”Du sa inte nej”
”Vi hånglade ju innan”
”Jag visste inte att du var så full”
”Jag var så himla full”
”Du var visst vaken”
”Du låg död som en fisk”

”Var inte så jävla dramatisk”. 
och så vidare. 

Min feminism är skräddarsydd för mig och inkluderar alla sorters förtryck men det jag kämpar mot är vardagssexismen. Det är den fighten jag har valt att ta. Jag är den jobbiga, fräsande, osköna feministen. När folk säger att feminismen inte behövs i Sverige blir jag fullständigt galen. Förstår ni vad ni säger? Det sitter en flicka bredvid mig på bussen, som precis sätter ord på det som hände henne i lördags natt, och hon inser att hon har blivit våldtagen. Förutom att hon måste leva med skammen som samhället bestämt att hon ska känna, så kommer hon få leva resten av sitt liv med den hemska upplevelsen. Föga saker är värre än att upptäcka att någon tagit sig friheten att utnyttja din kropp till sitt eget behag, utan att du accepterat det. Det är ju DIN KROPP. Kan ni föreställa er?

Jag skrattar åt män som gnäller och säger att man inte vågar skämta om ​någonting ​längre. Bra. Akta er innan ni öppnar munnen. Jag vill att ni ska känna exakt så. Välj era ord noga. Det ska aldrig någonsin vara acceptabelt att skämta om sådant. Jag blir alltid rasande över dom där bökiga killarna som säger ”ey, gå tillbaka till köket”. Och när jag säger att det där var ju inte särskilt trevligt sagt, så svarar de ”AMEH!!!! TARE LUGNT! DET VAR BARA ETT SKÄMT”. 

Hur vågar du? 
Hur vågar du skämta om mitt förtryck? 

Feminismen behövs. Vi behöver den här i Sverige också. Vi behöver den för att tjejer och killar ständigt blir tvingade in i normer som är skadliga om inte dödliga för oss. Vi behöver kvinnodagen för att belysa de problem som finns just idag, hos alla. Det handlar inte om för mig att vara uteslutande och jobbig, och skrikig och bråkig trots att allt är bra. Tro  mig, jag vill inte vara sådan. Men det är inte bra ännu. Det behövs förändring i mentaliteten, det behövs MER. Det behövs att killar också säger ifrån om någon drar ett våldtäksskämt. Liksom ”yo, det där var inte okej”.  Man behöver inte skrika. Bara uppmärksamma.

Så till er som upplevt något slags förtryck – sträck på er. Backa varandra. Förändra, hela tiden. Jag tänker aldrig acceptera ens den minsta lilla skitkommentar (”här, det här är en tjejdrink”). Jag kommer aldrig bli direkt sårad av ett våldtäksskämt men jag kommer alltid fräsa ifrån, av respekt till alla de tjejer och killar som får lida i resten av sina liv för att dessa skämt plötsligt blivit verklighet. Fyfan. Fyfan för er som tycker att detta ”bara är ett skämt.” Era ignoranta jävlar. 

I dagens PK-samhälle är det lätt att tänka att det blir ”för mycket,” men det kommer det inte bli, sålänge man går efter en väldigt, väldigt enkelt regel. Var snäll. För sjutton, var snäll. 

”Grattis” på kvinnodagen, hm. Nja, jag vet inte riktigt.

Paris flashbacks, tankar

Jag sätter mig på buss 157 och sjunker ner på min plats, den till höger, nästlängst bak. Jag lyssnar på formidable och betraktar floden och de små husen, cafét som ingen verkar gå till, och fontänen som är avstängt under vintertid. Bussresan tar kanske en kvart, och är min favoritstund på dagen. Allt är lugnt, tyst, varmt. När jag flyttade till Paris tänkte jag mig själva staden, men det finns så mycket mer än det. Stora Paris, med dess förorter, sträcker sig långt bortom arrondissementens gränser. Precis som i stockholm finns det fina och fula förorter. Jag bor någonstans mitt emellan. Här finns det små mini-städer som utgör centrum för varje förort. I Stockholm verkar dessa centrum locka till sig ungdomskillar och bråkstakar, men inte här. Hade jag släppts mitt i kvarteret vid centrumet nära bron till la def, så hade jag inte haft en aning om att jag befann mig utanför Paris. Cafer och restauranger trängs bredvid varandra, uteserveringarna är öppna året om och från bagerierna doftar det ljuvligt varje morgon.

 Vid les allouettes stiger jag av och vandrar den korta vägen hem, låser upp dörren till radhuset på nummer 28, och tar av mig skor och jacka inne i mitt sovrum, en vana som sitteri långt efter att jag flyttat tillbaka till Stockholm. Ingen är hemma. Jag lägger mig utmattad på sängen och drar den vita, fluffiga filten över mig. Jag blir tröttare och tröttare för varje skoldag som går, de verkar liksom gröpa ur mig och lämna kvar ett utmattat skal. Vänder mig mot väggen och tittar på bilderna som sitter uppsatta bredvid fönstret. Philip, mamma, Christofer,Stella. Andrea saknas. Ruben och Rozzie, mina hundar, som ligger hopkurade framför brasan. Jag blundar och tänker på Stockholm. På iskylan. På mitt rum.På min gamla skola. Instinktivt mår jag illa. Jag vill aldrig åka hem. Jag sätter mig upp i sängen, tittar ut genom fönstret. En grå uppfart, grå hus, gatlyktor som ger ifrån sig ett mjukt, gult sken. Det ser tråkigt ut, tänker jag, och sedan hetsigt: ”jag vill aldrig lämna detta!” Vill aldrig åka tillbaka till tristessen, instängdheten. Jag vill för alltid vandra på Paris gator, där historier börjat och avslutats och där kärleken hittats och glömts bort, och där Marie Antoinette möter operasångaren vid Madeleine, om än i en annan tid och en annan dimension. Vill alltid vandra till buss 157, blippa mitt busskort, röka för dyra cigg, köpa konstigt te och nybakade croissants eller nystekta crepes med socker.

Det är ett bultande tonårshjärta som värker av längtan att leva. Det riktigt kliar i fingrarna på mig, knäpper i öronen, sticker i benen. Jag vill…

JAG VILL…!
(flämtande andetag)
JAG VILL…!
rösten tappar fotfästet och ramlar omkull och jag vet vad jag vill men jag vet inte hur jag ska klä det i ord. Hur kan man göra det? Hur kan någon någonsingreppa längtan efter något som är mer än självaste livet? Eller som är livet självt?

Eftermiddagen ligger jag i sängen, sömnlös. Någonting stressar mig men jag vet inte vad. Jag vänder på mig och tittar återigen upp på fotografierna på väggen. Det kryper i kroppen och jag säger till mig själv:
Detta är ångest.
Det är ingenting farligt.
Inom mig vaggar jag odjuret som sträcker på sig inuti mitt hjärta. Självklart är jag familjär med känslan, men trots det kommer jag aldrig vänja mig. Aldrig veta hur man hanterar det. För ingenting är ju fel. Jag tittar upp mot taken.Jo, allting är fel. När odjuret har vaknat blir alla plus till minus. Till och med taket ser förjävligt ut.
Men för tillfället är det lugnt. Förutom att tankarna klöser på mitt kranium inifrån, förutom att tårarna rinner i en jämn flod nedför kinderna, förutom att jag känner hur allt fett på min mage och mina ben fullkomligt bränner, förutom att jag inte kan sätta ord på hur mycket jag saknar farmor, eller saknar någon,kanske saknar mig själv.
Förutom det mår jag faktiskt bra. Det måste jag ju ändå förstå. Jag är ung, snygg, har många vänner, bor i Paris, har ett bra liv. Det finns ingen anledning för mig att må dåligt. Mår jag ens dåligt?