simplify

Jag vaknar mitt i natten av att min hund krafsar på dörren.
”Försvinn” mumlar jag. Han krafsar igen. Jag suckar djupt och tar mig upp ur sängen, öppnar dörren och lyfter upp honom. Han lägger sig tillrätta på täcket och somnar.
”Va”, mumlar han som ligger bredvid mig i sängen, ”Ska Ruben också sova här?”
Jag svarar inte, flyttar mig bara närmare hans varma rygg. Han vänder på sig, sömnigt, och drar mig intill sig, om än muttrande. ”Sängen är väldigt liten”

Jag pussar honom på munnen och har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv.

13/12/15

Enter a title

livet och döden

Första gången jag blev dödlig var jag sju.

Jag kanske var åtta, förresten, minns inte riktigt. Mina föräldrar bråkade. Tallrikar krossades mot väggen och gick i tusentals bitar, och jag har börjat blöda många gånger förut men när skivorna av porslin borrade sig in i mina fotsulor och mina steg lämnade röda spår efter sig såg jag hur min lilla själ vibrerade utanför kroppen, redo att ryckas ifrån mig när som helst.

Andra gången jag blev dödlig var jag tretton. Jag stod framför räcket på en balkong, fem våningar upp i luften. Jag kikade ner på gatan och fick sådan svindel att jag nästan tappade balansen. En stark, orubblig hand grep tag om mitt hjärta och kramade om, hårt, så att jag tappade andan. Tänkte att jag inte ville dö och insåg att det inte var upp till mig att bestämma.

Tredje gången jag blev dödlig stod jag på en gata i Paris och väntade på en taxi. Solen hade precis gått upp och jag darrade av kylan. Runt omkring mig rörde sig människor i ultrapid – ingen ville inse att det var dags att gå hem. Jag var snurrig av knark och ville bara lägga mig ner och försvinna, men jag kunde inte. Jag var så rädd för att dö att jag tvingades att leva och då insåg jag att jag höll på att kasta bort min enda chans till mening, min enda chans till någonting egentligen, min enda chans att finnas till.

Innan jag fick min första pust av dödlighet var livet uppenbart, men så gick jag på krossat glas en dag och sedan dess har jag varit gjord av porslin.

Tills den dagen du sa att du inte ville vara med mig längre, för då fick jag min första pust av liv. När jag famlade efter dig och du drog dig undan, när jag lade mig på golvet och grät, när minsta lilla rörelse gjorde så ont att jag höll på att svimma, när solen aldrig riktigt gick upp eller ner utan bara blev en del av min egen horisont, den som bara är där utan att man noterar den, som precis allting annat just då, när jag kräktes upp allt jag åt för ingenting fick plats eftersom mitt hjärta svullnat så mycket att diafragman sträckt ut sig och tog all plats; knuffade undan tarmar och lever och mjälte och magsäck.

Då, när jag ville dö som mest, vägrade livet släppa taget. Då blev livet lika påfrestande påtaglig som döden varit. Då blev livet lika outhärdligt som insikten att jag inte fick bestämma när jag kunde dö. För jag fick inte bestämma när jag ville leva heller.
Så när jag ville dö som mest då levde jag i högsta grad.

nazisten trump

Med anledning av det faktum att vi nu har Donald Trump som USAs president vill jag skriva ett öppet meddelande till er som varit fega eller velat när det kommer till republikan / demokrat debatten:

Jag hoppas ni skäms. Jag hoppas ni förstår att varenda en av er är delaktig till att vi har en kvinnohatande, rasistisk idiot som ledare för den ”fria världen”. Jag hoppas att ni fattar att vad som än händer nu så är det ert fel. Varenda trump-supporter som mördar en svart människa, varenda påhoppad transvestit, varenda förnekad gay-relation, varenda barn som blir mobbat för sitt hår, varenda icke-binär som tar livet av sig; det är ert fel. Det må låta hårt men I aint fucking playing, det är ert fel att världen stannat upp och börjat backa bakåt. Ni har svikit era systrar, mödrar, era svarta vänner, era bisexuella vänner, era grannar, era kompisars barn. Ni har svikit alla som inte är vit, homosexuell och man. Genom att sympatisera med Trump, eller SD, eller något annat högerextremt, hitlerinspirerat jävla bullshit så sätter ni er själva i första rummet och blundar för vad andra kommer att utsättas för. Det är ALLVAR, det är så jävla mycket allvar nu. Vi kan inte längre säga att vi lever i en värld som skyddar sina medborgare och rör sig framåt, för sålänge vi har sådana vidriga människor som trump som styr så är vi fortfarande i riskzonen. Det är absolut ingen jävla skillnad mellan er som röstar på trump för ”bra ekonomi” och de tyskar som stod vid sidan om och blundande när Hitler bestämde sig för att mörda miljoner judar. Det är ingen som helst skillnad på er. Förstår ni det? Ni som i smyg gillar det Trump säger för att ni är rädda för att ni själva ska bli behandlade så som ni behandlar POC.

Jag hatar er. Jag hatar er så jävla, jävla mycket.

År 2045 beräknas vita människor vara en minoritet i USA och jag kan fan inte vääääänta. Om trettio år är det kanske ni som blir skjutna av poliser, mördade, våldtagna, förnekade, misshandlade och hotade. Om trettio år är det kanske ditt fina, blonda hår som blir föremål för skratt för att de andra barnen tycker att det ser förjävligt ut. Om trettio år är det kanske ni som får jobba som städare i resten av era liv för vem FAN vill anställa en viting? LOL dont think so!!!!

Jag hoppas att POC, när tiden kommer, utkräver en fet jävla hämnd. Det förtjänar ni.

Tack för mig // obama out

POC = people of color

SSU och separatism

SSU hade ett separatistiskt möte och det blev ett jävla liv om det. Endast personer med brunt pigment i hyn fick komma, vita var portade. Rebecca Weidmo Uvell fick fnatt och menade att SSU minsann var rasister. Att detta var rasism. Okej, tänkte jag, ska man märka ord så kan man väl göra det, men rasism som ett strukturellt, världsligt problem kanske inte riktigt är den rätta kategorin för denna idé. Hennes artikel var väldigt gnällig, typ, jaaag villlll ocksååå få va meed. Liksom nu sätter du dig ner Rebecca.

Men trots att jag förstår konceptet så gillar jag inte separatism. Jag gillar inte att det är accepterat för rasifierade personer att utesluta vita ur forum eller på möten eller liknande just för att de är vita. Inte för att jag är gnällig och kränkt, utan för att jag tror att det gör mer ont än gott. Det skapar frustration och ilska och hos de okunniga skapar det framförallt hat. Mer hat.

Alltså, ni får missförstå mig rätt. Jag fattar hela konceptet som sagt, jag har full förståelse för att rasifierade vill skapa en trygg och bekväm miljö där de kan umgås med sådana som delar deras upplevelser. Många vita svarar ju med ”JA MEN DÅ SKA VÄL JAG OCKSÅ FÅ STARTA EN KLUBB MED BARA VITA” och man ba ja, jo, det finns ju redan och de grupperna sitter liksom inte och dricker kaffe tillsammans.

Men själva s e p a r a t i s m e n är dum. För att skapa ett separatistiskt forum där bara vita blir nekade tillträde är att, återigen, reducera människan till hennes hudfärg. Det kanske är någon hämndgrej? Typ HAHA NU FÅR DU VETA HUR DET KÄNNS!!!! Ja, jag antar att många vita skulle må bra av en rejäl dos rasism för att få känna på hur det är, men när det kommer till politiska evenemang? Hm. Idén är som sagt förståelig. Men i praktiken funkar det ju inte. Som vit blir jag ju då reducerad till min hudfärg, mitt pigment, och tillskriven attribut som jag inte identifierar mig med. Jag är inte min hudfärg. Jag är jag. Så om det inte handlar om att hämnas, tycker jag att det inte borde vara acceptabelt. Vad leder det till egentligen? Dessa separatistiska forum som bekämpar främlingsfientlighet med just främlingsfientlighet?

Jag räknar mig själv som en av de åtminstone lite medvetna och toleranta, så när jag möts av den här nyheten rycker jag bara på axlarna. Jag skulle förmodligen gjort samma sak om jag var rasifierad och trött på att bli överröstad av vita. Så jag förstår. Men många gör inte det. Istället för att denna mer eller mindre kontroversiella idé gagnar anti-rasismen på det sätt att det adderar dramatik till rasifierades frustration, så skapar det ännu ett ”vi och dom”. Att som rasifierad aktivist utgå ifrån att alla människor är tillräckligt medvetna för att förstå innebörden av denna separatism är, förlåt men, helt jävla idiotiskt. De människor som tvekat går över till den mörka sidan. De som redan är på den mörka sidan får kortslutning. Alla som inte tillhör gruppen ”medveten, tolerant människa” får bokstavligt talat fnatt och plötsligt har anti-rasismen paradoxalt nog gynnat rasismen.

Så separatism? Nja. Trots det kortsiktigt ger utlopp för frustration för den handlingskraftiga, rasifierade aktivisten tror eller vet jag att det i längden inte löser någonting. Snarare går vi bara bakåt.

som vanligt får ni gärna komma med era åsikter och kommentarer, lyssnar alltid och är alltid beredd att ändra min åsikt!!!

om att bli kär

Man hittar någon. Man kanske springer in i någon på stan. Eller sätter sig i någons knä på en fest. Eller går på en nervös date på Tinder.

Man hittar någon. Man smsar trots att man egentligen inte gillar att göra det. Man ringer långa samtal. Man går ut och röker och sitter med telefonen tryckt mot örat och balanserar på trottoarkanten och tappar balansen när han säger något roligt. Man döljer ett löjligt fnissande med ena handen och man låtsas vara sur och så lägger man på och inser att man stått ute i minus 15 grader i fyrtiofem minuter. Man bryr sig inte. Man går upp och lägger sig i sängen och somnar inte förrän fyra timmar senare för att hjärnan går på högvarv.

Man ses. Man tittar på en film. Man väljer filmen tillsammans, är löjligt diplomatisk, krånglar lite med HDMI-sladden ett tag och slår sig sedan ned i soffan med chips och godis och popcorn som ingen av er rör. Man tittar koncentrerat på filmen och hör inte ett enda ord. Man rullar axlarna bakåt och lutar sig nonchalant mot soffryggen och råkar stöta till hans ben och han drar upp knäna och när två timmar och fyrtiofem minuter har gått kan ingen av er komma på vad filmen handlade om men ni kan beskriva ljudet av den andres andetag utan att blinka.

Man säger hejdå i dörren. Stannar kvar i en millisekund för länge och tvekar. Kommer av sig. Man kysser varandra fumligt i sekunden mellan två hjärtslag och blodet exploderar som om det var bensin som tändes på och man snubblar bakåt in i hissen ut i entren ut på gatan och hela vägen hem brinner man. Man brinner och brinner och brinner och från tredje våningen följer någon en med blicken och brinner lika mycket.

Man ramlar rakt in i varandras armar och hånglar och pussas så att omgivningen skriker att man ska hitta ett rum och man skrattar och pekar finger och hånglar lite mer för vad fan har dom med det att göra, fattar de inte att hela världen kretsar kring oss? Hela universum finns till för att vi två ska kunna hålla handen påväg mot konsum och hela jorden existerar bara för att jag ska få se dig skratta.

Man hittar någon. Bara en dag helt plötsligt står man där med sin hittade person. Man gör det. Man hittar någon

C.A

Fick en kommentar från en läsare som frågade om jag kunde skriva om C.A, alltså cultural appropriation. Hon undrade hur en frisyr, så som cornrows, kan vara rasistisk. Jag har ju inte tolkningsföreträde men jag kan försöka mig på att förklara ändå. Jag och Alva pratade om detta i ett poddavsnitt som ni hittar här (nr 6).

Den enkla förklaringen till varför svarta inte tycker att det är okej när vita bär ”svarta frisyrer” är eftersom de själva blivit retade eller diskriminerade för att ha burit exakt samma frisyr. Vi vita stjäl ständigt svartas kultur och gör den till vår egen, för bara då blir den okej och acceptabel. Det handlar om så mycket mer än en frisyr. Det är inte flätorna i sig, det är hela fenomenet med att vi ständigt plockar ur andras kulturer för att göra den till vår.

Det är väl typ som när man hittat en skitbra låt, som är sådär astung och unik, men ingen gillar den. Alla tycker man har skitdålig musiksmak och att man bara ska sluta lyssna på den där för ingen annan gör det. Men så tar en annan person upp sin telefon på festen och ba ”lyssna på den här!!” och spelar upp samma låt. Och man ba ???????? What the hell???? Ni vet den där impulsen man får, att man bara vill ställa sig upp och skrika JAG HITTADE DEN FÖRST FÖR HELVETE. Men det gör man inte, för ingen skulle lyssna ändå. Man har fortfarande skitdålig musiksmak.

Känslan av att någon annan stjäl något som man själv ser som sitt eget måste vara fruktansvärd. Det är det som är grejen med C.A. Att svart kultur inte är okej på en svart kropp, men helt acceptabel på en vit. Att vi kan välja och vraka mellan olika stilar och kulturer för vi passar in överallt, medan svarta ständigt får höra att de ser smutsiga ut eller att de borde PLATTA DET DÄR HYSTERISKA HÅRET. Ni fattar poängen. Därför bör vi vita förstå att svart kultur tillhör den svarta kroppen. Det handlar framförallt om respekt.

stay high

Jag landar i Sverige i en enda röra. Bokstavligen. Mitt bagage för alldeles för tungt så jag fick fördela packningen i diverse påsar, som nu hänger runt mina armar. Jag rullar ut ur Arlanda med packningen på en av vagnarna, solglasögon på, illamående. Vinkar hejdå till mina vänner, som möts av glada föräldrar. Jag puttar mödosamt ut vagnen och går raka vägen förbi alla släkt och vänner, ställer mig utanför och tar en cigg. Suckar djupt. Luften är kall, men det doftar åtminstone sommar. Jag röker upp, slänger iväg cigaretten och tar en taxi hem. Väl hemma pussar jag på min mamma och möter sedan Vanessa. Vi ska festa. I fickan har jag två ecstasy-tabletter, blå, i en konstig form. Jag fingrar på dem, smeker ytan med fingertoppen. Vi åker hela vägen ut till Lidingö och tar inte av oss skorna när vi går in i den stora villan. Utan att knacka skjuter vi upp dörren till sovrummet och killarna reser sig hastigt men vi vinkar åt dem att ta det lugnt. Jag halar upp mitt knark ut fickan och de slappnar av. Medan Vanessa hälsar släpigt på några av dem går jag direkt till skrivbordet. Krossar en av tabletterna, rullar eftertänksamt en sedel och hackar upp några linor. Vana, snabba händer. ”Ska ni snorta molly?” frågar en kille och skrattar till. Killarna här gör mig lika provocerad som utmattad, och jag gör mitt bästa för att ignorera dem. Deras försök till härskarteknik är skrattretande; de försöker verka otillgängliga genom att prata med en släpig lidingödialekt och sedan dra några allvarsamma skämt som ingen fattar. Jag ignorerar dem. Jag är bättre än er alla, tänker jag föraktfullt när jag böjer mig över de blå linorna och drar upp en. Det bränner som satan i näsborrarna och jag hostar. Harklar. Jaja. Vill ju ändå bli hög så snabbt som möjligt, vem pallar vänta i en timme innan det kickar? Ut i folkvimlet, hälsar på folk utan att se dem, hör hur de viskar. Paristjejen, hon som knarkar, hon som ligger med deras pojkvänner, det trashiga slöddret, är det jag? Är det det dom säger?

Jag lägger håret bakom öronen och blänger på dem. Tjejerna sneglar. Jag och Vanessa skrattar åt dem. Vi som snortar ecstasy utan att röra en min.

Festen slutar klockan fem på morgonen, vi sitter ute på balkongen. Jag är så hög att jag inte förstår ett ord av vad någon säger. Kokain, ecstasy, gräs och alkohol, pumpandes genom blodet. Det är först när jag är full av knark som jag känner tomheten. När det knäpper i öronen, när käkarna spänner, när det rycker i kroppen, då känner jag suget i magen och den hopplösa avgrunden som tycks öppna sig under mina fötter. Jag är ingenting, vid det här laget, bara en kropp och ett par trötta ögon. Jag sitter i någons knä och allt jag vill är att åka hem och få lite lugn och ro. Snälla, bara lite tystnad. Vill bara vara tillfreds, är det så jävla mycket begärt?

jag

Vem är jag?

Jag brukar scrolla igenom min blogg rätt ofta. Kika på inlägg som jag skrev för länge sedan. Speciellt de inlägg jag skrev när jag var i Paris. Vilken skör, hysterisk person jag var. Jag var sjutton år och orädd. Jag vill inte glorifiera det men ibland kan jag längta tillbaka. Till när det började. När jag inte visste var det skulle leda, hur mycket skit jag skulle få ta, hur jobbigt allt skulle bli. Jag vill ibland tillbaka till där kvällen i Paris då jag träffade två fruktansvärt rika kläddesigners som lotsade mig genom VIP-en och lät mig knarka i deras ferrari. Jag vill tillbaka till de där knäppa kvällarna då man vaknade upp dagen efter och inte riktigt visste om man skulle skratta eller gråta.

Och samtidigt, när jag tänker på den tiden, får jag ont i magen. Jag var så himla, himla olycklig. En liten tjej med flackande blick som plötsligt var vuxen. Det var så himla märkligt att glida in i den där världen och känna att man passade in när det var tydligt att det inte funkade. När man liksom medvetet bestämt sig för att kliva rakt ut över klippkanten och inte se sig om. Man var ju aldrig ensam; alltid omgiven av folk som också hoppat. Men det gällde att aldrig få panik. Man föll och man föll men man fick aldrig ångra sig. Jag kände minst två personer som dog i fallet men det spelade ingen roll. Man fortsatte falla och man fortsatte älska pirret i maggropen trots att du och alla man föll med visste att man var påväg mot en säker död, förr eller senare.

Jag berättar ibland om nätterna och dagarna då jag befann mig i fritt-fall. Jag berättade mycket till en person jag stod väldigt nära. Men hen blev så förskräckt och så rädd av mitt vittnesmål att hen inte ville höra. Många rynkar på näsan och tycker att det är något jag ska hålla för mig själv; kokainet, utekvällarna, killarna. Det är inget nån vill höra. Men jag vill berätta hela tiden. För jag var med om en hel livstid på de där 9 månaderna som jag bröt ner mig själv. Jag försvann från jorden och återuppstod som Jesus själv och därför vill jag berätta. Om att man faktiskt kan dö och ändå leva igen.

lite om kärlek

Han står lite längre bort i baren. Han har inte sett mig ännu. Jag gömmer mig lite och tar en klunk av mitt rödvin och vill dra ut på tiden. Han lyssnar på sin kompis som berättar en historia. Ansiktsuttrycket är koncentrerat, ibland höjer han på ögonbrynen, ibland rycker det i mungiporna. Han väger på ena benet och har armarna i kors och skinnjackan ser sådär snyggt sliten ut. Han snurrar på sitt ölglas och skrattar plötsligt till, och mitt hjärta vrider sig i kroppen. Jag sträcker på mig och insuper varje liten bit av honom, stirrar på honom tills jag känner mig mätt, och precis då tittar han upp och möter min blick. Vi står med varsitt gäng och ingen märker något men när våra blickar möts försvinner varenda människa i baren. Där är han och här är jag och han vinkar och ler sådär hemligt, som om det var bara vi som visste vad kärlek var, och jag ler tillbaka och bekräftar; vi har hittat det. Vi har något ingen annan har. Jag behöver inte säga något och det behöver inte han heller, orden glittrar i luften; jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig

Jämställdist eller feminist?

Tänkte återpublicera ett inlägg som jag skrev för ett tag sedan för att påminna lite

Varför feminist och inte humanist?
För det första, humanismen är inte en politisk rörelse utan en filosofisk tanke som går tillbaka till antikens Grekland. Det är en respons på den vetenskapliga vågen och är ett slags filter för att tolka människan och världen.

Feminism är en politisk rörelse vars mål är att kvinnan och mannen ska vara jämställda socialt, ekonomisk, politisk.

Så redan där faller egentligen hela humanismgrejen. Det har ju ingenting med saken att göra, om vi pratar om rättigheter och samhällsproblem. Och då blir det plötsligt ännu ett försök att förklätt muttra ”ja men männen då”

Men låt oss dra in jämställdisten i debatten. Hen har ju ändå något med detta att göra. Varför feminist och inte jämställdist?

Folk säger att feministen fokuserar på kvinnan bara, och endast gynnar kvinnan. Och jag undrar lite lätt spontant, ja, vad är det för fel på det? Är det ändå inte kvinnan som är världens största förtryckta majoritet? Varför är det så farligt?

Att säga att man är jämställdist eller humanist är ett försök att ta avstånd från den radikala feminismen. Jämställdisten vill till varje pris undvika missförstånd och vill inte kopplas samman med de rödvinsdrickande manshatarna. Jämställdisten ryggar inför allt prat om kvinnans rättigheter och vill gärna lyfta att mannen också har det svårt. Ibland. Och vad är problemet med det, då?

Jämställdisten kan påpeka att män faktiskt också blir våldtagna i fängelsen runt om i värden och varför tar inte feministerna upp detta om de är så himla måna om jämställdhet? Jo, det ska jag berätta. Därför att våldtäkter mot män inte är ett problem som genomsyrar alla samhällen i hela världen. Det är ett problem, absolut, men det är bara just det: ett problem. Vi har många problem i samhället. Bilolyckor, barnmisshandel. Men trots att dessa problem bör ses allvarligt på har de inte med förtryck att göra. Skillnaden mellan våldtäkt och våldtäkt är att sexuella övergrepp på män är ett problem som i högsta grad är isolerat.

Men visst, män kan också bli förtrycka. När det gäller delad vårdnad, till exempel. I de flesta fallen vinner kvinnan mot mannen när det gäller vem som ska få vårdnad om barnen, och detta är självklart orättvist och bör åtgärdas, men om du som jämställdist bara tar upp denna information när jag som feminist uppmärksammar kvinnans utsatthet, så blir ditt påpekande irrelevant. För visst, du kan ta upp det, men du kan aldrig jämföra denna diskriminering med hur kvinnor över hela världen systematiskt blir våldtagna, mördade och slagna, endast på grund av att de är kvinnor. Ta i så fall upp det i en isolerad diskussion. Ta upp det som det problem det är och inte som ett argument. Om du nu är så intresserad av männens problem, jamen var det då! Men de flesta som påpekar problemen brukar inte bry sig jack shit om det när det väl gäller.

Att kalla sig feminist är att förstå att det är kvinnan vi bör fokusera på. Feminism ska gynna kvinnan. Att fokusera på männens problem är som att fokusera på diskrimineringen av vita. Absolut, det förekommer, men snälla dumförklara inte dig själv genom att hävda att den är lika farlig som diskrimineringen mot svarta.

Lär dig skilja på isolerade problem och strukturella samhällsproblem. Att kalla sig själv feminist är ett ställningstagande. Låt oss ställa oss på den vinnande sidan, shall we?

Så nej, jag tänker inte acceptera ursäkten ”jag är jämställdist”. Det tyder endast på rädsla och okunskap. Våga ta tillbaka ordet feminist och slåss för dess verkliga betydelse. Jag tänker inte kompromissa med kvinnans akuta behov av erkännande. Det vore att svika de kvinnor som kämpat i historien och det vore att svika de kvinnor som fortfarande kämpar.