två punkt noll

Idag packade jag ihop hela mitt rum.

Efter en sen frukost satte jag på mig hörlurarna och hade Lemonade på repeat. Har nog aldrig älskat ett album så mycket. Eller något album, över huvudtaget. Städade, vek, slängde, packade och sorterade i timmar med Beyonce i hörlurarna och mitt hjärta sved men på ett skönt sätt.

Ibland behöver jag stanna upp och ge mig själv en fet klapp på axeln. Det är något jag nästan aldrig gör. Eller, nej, stryk det där. Det är något jag aldrig gör. Jag fattar inte hur stark och bra jag är. Men jag gör det nu. Jag ser mig själv ur ett annat perspektiv och det är jag så jävla glad över.

Denna vecka gav jag mig själv en sån där klapp. Jag stannade för första gången någonsin upp och gjorde det jag visste var rätt, inte det jag ville göra. Jag gick vidare från en relation som jag verkligen försökte klamra mig fast vid. Jag var så jävla ledsen och höll ännu en gång på att gå sönder, som om varje cell i hela min kropp bara slets i stycken, men vad skönt det var. Som att bli renad.

När man blir kär identifierar man sig själv med sin nya person. Att släppa taget om det är nog det svåraste som finns i hela världen, men det går. Jag antar att man till slut måste man förstå att det är en själv man kommer leva med i resten av sitt liv, och att det är just en själv man måste älska. Och efter många om och men har jag kommit fram till att jag gör det. Jag är ju Olivia. Och jag förtjänar någon som älskar mig, någon som vill vara med mig hela tiden, någon som helt enkelt avgudar mig. Jag kommer träffa en sådan person men fram tills dess är det bara jag och mitt sinne, och det är helt okej. Det är faktiskt väldigt okej. Jag går med på det.

Att vara kär är det finaste som finns i hela livet. Jag har aldrig upplevt något så vansinnigt som när jag träffade H. Jag har aldrig varit så lyrisk, så knäpp i huvudet, så oresonlig som när jag var med honom. Mitt lilla hjärta är fortfarande ömtåligt och sprucket men jag vet att någonstans där ute i världen gömmer sig en annan person, någon som kommer vara kärleken gånger hundrafemtio. Och den personen kanske är han, om tio år. Eller så är det någon som bor i Hong Kong. Eller en poet som sitter och dricker gin i Paris just nu. En person där ute i världen kan ge en allt det där vansinniga och jag är faktiskt inte ett dugg vemodig, för nu när jag har upplevt det vet jag att det finns. Och det är så jävla fantastiskt.

Med denna nya vecka hoppas jag verkligen på att få lite sinnesro. Jag flyttar hemifrån, jag skriver kanska på ett sjukt kontrakt, jag har alla mina fina vänner och jag ska inte långa n å g o n interrupta my grinding. Inte nån. Fyfan vad fett vi kommer ha det, va. Vi hörs imorgon gänget

Enter a title

5 tips för stress och oro

Eftersom jag själv har en (väldigt) orolig själ tänkte jag tipsa er, och påminna mig själv, om hur man varvar ner och får tillbaka lugnet. Ni vet när det känns som om hjärtat ständigt kramas om av en jättestark hand och man bara vill gråta hela tiden? Här är några idéer.

1. Hitta tillbaka till andningen.
Hjärtat rusar, det kryper i kroppen och du vet inte i vilken ände du ska börja för att få saker gjort eller för att lugna ner dig och få kontroll över situationen. Regel nummer ett: andas. Det finns inget bättre knep i hela världen. Andas. In, ut. Lyssna på din egen andning. Hur låter den? Hur många sekunder tar det att andas ut? Hur mycket höjer sig bröstkorgen när du andas in? Fokusera.

2. Rör dig långsamt.
När jag är orolig i kroppen far mina armar och händer runt i luften utan att egentligen ha något mål. Letar efter mobilen samtidigt som jag sätter på mig skorna samtidigt som jag fönar håret samtidigt som jag skriker åt hundarna att sluta skälla. Stanna upp och rör dig långsamt. Nästan irriterande långsamt.

3. En sak i taget.

Ibland vill man bara lägga sig ner och gråta för att man har så mycket att göra men det orsakar bara mer stress och panik så gör en sak i taget. Börja med det första som kommer upp i huvudet på dig. Mattetuppgift? Okej. Skjut undan precis allting annat och gör den. Lugnt och metodiskt. Tänk inte på att du har lite tid eller att du måste göra klart den fort, tänk bara på just den uppgiften du har framför dig. När du är klar gör du en kopp te och tänker på nästa sak. Börja med den.

4. Prioritera dig själv.
Absolut, du kanske har prov imorgon eller en kompis du bråkar med eller något du verkligen måste göra, men du själv kommer alltid i första hand. Om du mår dåligt eller är orolig, stryk bort allt på to-do-listan. Allt. Bara skit i det. Gör en kopp te, köp lite bullar och sätt dig i soffan och kolla på serier. Mys. Ta en promenad. Och ha inte dåligt samvete för helt seriöst – ingenting i hela världen kommer någonsin vara viktigare för dig än dig själv.

5. Sköt om dig själv.
Ta extra lång tid på dig att sköta om dig själv. Jag vet inte om det bara hjälper för mig, men jag mår genast mycket bättre om jag har rena kläder, nytvättat hår, målade naglar etc. Pyssla och dona med dig själv. Städa rummet och byt lakan. För mig blir ångesten alltid värre om allt runtomkring mig ser precis lika rörigt ut som jag känner mig.

sad but rad

Hej på er!

Hur mår ni? Hoppas ni haft en trevlig helg. Eller något.

Jag sitter i vardagsrummet och dricker te och äter lussekatter. Första advent ändå. Var bara hemma igår och somnade rätt tidigt.

Är så rätt dåligt humör tbh. Vet inte varför? Kul att ni ändå relaterade i detta inlägg. Det är typ lite samma sak. Är kanske nere i en svacka så allt blir provocerande. Fattar ni hur jag menar? Allt blir bara så sjukt jävla irriterande. Smågrejer som man inte bryr sig om egentligen blåser upp och blir enorma.
Igår låg jag och tänkte på allt som gjorde mig sådär upprörd, och försökte liksom reda ut det. Typ vad handlade det om egentligen? Jag kom inte riktigt fram till något, tyvärr. Men något jag faktiskt kom fram till är hur viktigt det är att förstå sitt eget värde. Lol, låter som mr. Nicholas Sparks som slänger ur sig klyscha efter klyscha.
Men det är faktiskt så. Jag har alltid tagit mitt självförtroende för givet och tyckt att jag är bäst men när jag träffade människor som nötte på mitt självförtroende insåg jag att jag liksom levt på ett luftslott. Jag har alltid trott att jag klarat mig superbra men det här året har jag verkligen sett mig själv ur en helt annan vinkel och förstått hur sinnesjukt viktigt det är att komma ihåg vem man är. Eller att man har ett värde. Ibland glömmer man det när folk behandlar en dåligt.

Usch, jag menar ju inte att jag själv är en ängel, jag kan vara en riktig bish mot folk också. Men ja, ville bara skriva av mig lite ang detta. Så att jag själv kommer ihåg det. Hur fin och snäll och bra och rolig jag är? Låter så löjligt när man skriver ner det, men man får tänka på det. Att man är bra. Att man förtjänar bra saker. Och bra människor. Det ska jag fokusera på nästa vecka, varje dag; att bara känna mig bomb af. Vi hörs senare!

tankar

Nu sitter jag här och tänker igen.

Är ni också sådana som är lite lätt manodepressiva? Alltså, att när saker går rätt bra så är man jätteglad, men så går en sak snett och då blir allt katastrof. Jag kan verkligen tänka mig in i panik haha. Har sjuka katastroftankar hela tiden.

På det sättet är jag sjukt känslig som människa. Nu har jag inte hört av en kompis som skulle ringa igår och då får jag fnatt. Blåser upp allting till enorma proportioner och mår skitdåligt, för vaddå egentligen? Eller att vi var tvungna att plocka ner senaste avsnittet av podden då vi hade fuckat up en reklam-grej. Då blir liksom hela mitt mode förstört. Då sitter jag och tänker att ja tråkigt vi som jobbade så hårt nu kommer ingen någonsin lyssna på podden igen det är lika bra att lägga ner den osv osv haha. Nej men blir helt knäpp. Det suger. Undrar hur man vänjer sig av vid det?

Snart kommer Megan hit. Då ska vi filma lite och sedan ska vi ut senare ikväll. Vi funderar på att äta en mysig middag ute, det har vi typ aldrig gjort. Sedan ska jag träffa Hannah också. Och kanske Alva. Bara omge mig med fina och glada människor som jag älskar. Åh så trevligt.

Vi hörs sen!

simplify

Jag vaknar mitt i natten av att min hund krafsar på dörren.
”Försvinn” mumlar jag. Han krafsar igen. Jag suckar djupt och tar mig upp ur sängen, öppnar dörren och lyfter upp honom. Han lägger sig tillrätta på täcket och somnar.
”Va”, mumlar han som ligger bredvid mig i sängen, ”Ska Ruben också sova här?”
Jag svarar inte, flyttar mig bara närmare hans varma rygg. Han vänder på sig, sömnigt, och drar mig intill sig, om än muttrande. ”Sängen är väldigt liten”

Jag pussar honom på munnen och har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv.

13/12/15

livet och döden

Första gången jag blev dödlig var jag sju.

Jag kanske var åtta, förresten, minns inte riktigt. Mina föräldrar bråkade. Tallrikar krossades mot väggen och gick i tusentals bitar, och jag har börjat blöda många gånger förut men när skivorna av porslin borrade sig in i mina fotsulor och mina steg lämnade röda spår efter sig såg jag hur min lilla själ vibrerade utanför kroppen, redo att ryckas ifrån mig när som helst.

Andra gången jag blev dödlig var jag tretton. Jag stod framför räcket på en balkong, fem våningar upp i luften. Jag kikade ner på gatan och fick sådan svindel att jag nästan tappade balansen. En stark, orubblig hand grep tag om mitt hjärta och kramade om, hårt, så att jag tappade andan. Tänkte att jag inte ville dö och insåg att det inte var upp till mig att bestämma.

Tredje gången jag blev dödlig stod jag på en gata i Paris och väntade på en taxi. Solen hade precis gått upp och jag darrade av kylan. Runt omkring mig rörde sig människor i ultrapid – ingen ville inse att det var dags att gå hem. Jag var snurrig av knark och ville bara lägga mig ner och försvinna, men jag kunde inte. Jag var så rädd för att dö att jag tvingades att leva och då insåg jag att jag höll på att kasta bort min enda chans till mening, min enda chans till någonting egentligen, min enda chans att finnas till.

Innan jag fick min första pust av dödlighet var livet uppenbart, men så gick jag på krossat glas en dag och sedan dess har jag varit gjord av porslin.

Tills den dagen du sa att du inte ville vara med mig längre, för då fick jag min första pust av liv. När jag famlade efter dig och du drog dig undan, när jag lade mig på golvet och grät, när minsta lilla rörelse gjorde så ont att jag höll på att svimma, när solen aldrig riktigt gick upp eller ner utan bara blev en del av min egen horisont, den som bara är där utan att man noterar den, som precis allting annat just då, när jag kräktes upp allt jag åt för ingenting fick plats eftersom mitt hjärta svullnat så mycket att diafragman sträckt ut sig och tog all plats; knuffade undan tarmar och lever och mjälte och magsäck.

Då, när jag ville dö som mest, vägrade livet släppa taget. Då blev livet lika påfrestande påtaglig som döden varit. Då blev livet lika outhärdligt som insikten att jag inte fick bestämma när jag kunde dö. För jag fick inte bestämma när jag ville leva heller.
Så när jag ville dö som mest då levde jag i högsta grad.

nazisten trump

Med anledning av det faktum att vi nu har Donald Trump som USAs president vill jag skriva ett öppet meddelande till er som varit fega eller velat när det kommer till republikan / demokrat debatten:

Jag hoppas ni skäms. Jag hoppas ni förstår att varenda en av er är delaktig till att vi har en kvinnohatande, rasistisk idiot som ledare för den ”fria världen”. Jag hoppas att ni fattar att vad som än händer nu så är det ert fel. Varenda trump-supporter som mördar en svart människa, varenda påhoppad transvestit, varenda förnekad gay-relation, varenda barn som blir mobbat för sitt hår, varenda icke-binär som tar livet av sig; det är ert fel. Det må låta hårt men I aint fucking playing, det är ert fel att världen stannat upp och börjat backa bakåt. Ni har svikit era systrar, mödrar, era svarta vänner, era bisexuella vänner, era grannar, era kompisars barn. Ni har svikit alla som inte är vit, homosexuell och man. Genom att sympatisera med Trump, eller SD, eller något annat högerextremt, hitlerinspirerat jävla bullshit så sätter ni er själva i första rummet och blundar för vad andra kommer att utsättas för. Det är ALLVAR, det är så jävla mycket allvar nu. Vi kan inte längre säga att vi lever i en värld som skyddar sina medborgare och rör sig framåt, för sålänge vi har sådana vidriga människor som trump som styr så är vi fortfarande i riskzonen. Det är absolut ingen jävla skillnad mellan er som röstar på trump för ”bra ekonomi” och de tyskar som stod vid sidan om och blundande när Hitler bestämde sig för att mörda miljoner judar. Det är ingen som helst skillnad på er. Förstår ni det? Ni som i smyg gillar det Trump säger för att ni är rädda för att ni själva ska bli behandlade så som ni behandlar POC.

Jag hatar er. Jag hatar er så jävla, jävla mycket.

År 2045 beräknas vita människor vara en minoritet i USA och jag kan fan inte vääääänta. Om trettio år är det kanske ni som blir skjutna av poliser, mördade, våldtagna, förnekade, misshandlade och hotade. Om trettio år är det kanske ditt fina, blonda hår som blir föremål för skratt för att de andra barnen tycker att det ser förjävligt ut. Om trettio år är det kanske ni som får jobba som städare i resten av era liv för vem FAN vill anställa en viting? LOL dont think so!!!!

Jag hoppas att POC, när tiden kommer, utkräver en fet jävla hämnd. Det förtjänar ni.

Tack för mig // obama out

POC = people of color

SSU och separatism

SSU hade ett separatistiskt möte och det blev ett jävla liv om det. Endast personer med brunt pigment i hyn fick komma, vita var portade. Rebecca Weidmo Uvell fick fnatt och menade att SSU minsann var rasister. Att detta var rasism. Okej, tänkte jag, ska man märka ord så kan man väl göra det, men rasism som ett strukturellt, världsligt problem kanske inte riktigt är den rätta kategorin för denna idé. Hennes artikel var väldigt gnällig, typ, jaaag villlll ocksååå få va meed. Liksom nu sätter du dig ner Rebecca.

Men trots att jag förstår konceptet så gillar jag inte separatism. Jag gillar inte att det är accepterat för rasifierade personer att utesluta vita ur forum eller på möten eller liknande just för att de är vita. Inte för att jag är gnällig och kränkt, utan för att jag tror att det gör mer ont än gott. Det skapar frustration och ilska och hos de okunniga skapar det framförallt hat. Mer hat.

Alltså, ni får missförstå mig rätt. Jag fattar hela konceptet som sagt, jag har full förståelse för att rasifierade vill skapa en trygg och bekväm miljö där de kan umgås med sådana som delar deras upplevelser. Många vita svarar ju med ”JA MEN DÅ SKA VÄL JAG OCKSÅ FÅ STARTA EN KLUBB MED BARA VITA” och man ba ja, jo, det finns ju redan och de grupperna sitter liksom inte och dricker kaffe tillsammans.

Men själva s e p a r a t i s m e n är dum. För att skapa ett separatistiskt forum där bara vita blir nekade tillträde är att, återigen, reducera människan till hennes hudfärg. Det kanske är någon hämndgrej? Typ HAHA NU FÅR DU VETA HUR DET KÄNNS!!!! Ja, jag antar att många vita skulle må bra av en rejäl dos rasism för att få känna på hur det är, men när det kommer till politiska evenemang? Hm. Idén är som sagt förståelig. Men i praktiken funkar det ju inte. Som vit blir jag ju då reducerad till min hudfärg, mitt pigment, och tillskriven attribut som jag inte identifierar mig med. Jag är inte min hudfärg. Jag är jag. Så om det inte handlar om att hämnas, tycker jag att det inte borde vara acceptabelt. Vad leder det till egentligen? Dessa separatistiska forum som bekämpar främlingsfientlighet med just främlingsfientlighet?

Jag räknar mig själv som en av de åtminstone lite medvetna och toleranta, så när jag möts av den här nyheten rycker jag bara på axlarna. Jag skulle förmodligen gjort samma sak om jag var rasifierad och trött på att bli överröstad av vita. Så jag förstår. Men många gör inte det. Istället för att denna mer eller mindre kontroversiella idé gagnar anti-rasismen på det sätt att det adderar dramatik till rasifierades frustration, så skapar det ännu ett ”vi och dom”. Att som rasifierad aktivist utgå ifrån att alla människor är tillräckligt medvetna för att förstå innebörden av denna separatism är, förlåt men, helt jävla idiotiskt. De människor som tvekat går över till den mörka sidan. De som redan är på den mörka sidan får kortslutning. Alla som inte tillhör gruppen ”medveten, tolerant människa” får bokstavligt talat fnatt och plötsligt har anti-rasismen paradoxalt nog gynnat rasismen.

Så separatism? Nja. Trots det kortsiktigt ger utlopp för frustration för den handlingskraftiga, rasifierade aktivisten tror eller vet jag att det i längden inte löser någonting. Snarare går vi bara bakåt.

som vanligt får ni gärna komma med era åsikter och kommentarer, lyssnar alltid och är alltid beredd att ändra min åsikt!!!

om att bli kär

Man hittar någon. Man kanske springer in i någon på stan. Eller sätter sig i någons knä på en fest. Eller går på en nervös date på Tinder.

Man hittar någon. Man smsar trots att man egentligen inte gillar att göra det. Man ringer långa samtal. Man går ut och röker och sitter med telefonen tryckt mot örat och balanserar på trottoarkanten och tappar balansen när han säger något roligt. Man döljer ett löjligt fnissande med ena handen och man låtsas vara sur och så lägger man på och inser att man stått ute i minus 15 grader i fyrtiofem minuter. Man bryr sig inte. Man går upp och lägger sig i sängen och somnar inte förrän fyra timmar senare för att hjärnan går på högvarv.

Man ses. Man tittar på en film. Man väljer filmen tillsammans, är löjligt diplomatisk, krånglar lite med HDMI-sladden ett tag och slår sig sedan ned i soffan med chips och godis och popcorn som ingen av er rör. Man tittar koncentrerat på filmen och hör inte ett enda ord. Man rullar axlarna bakåt och lutar sig nonchalant mot soffryggen och råkar stöta till hans ben och han drar upp knäna och när två timmar och fyrtiofem minuter har gått kan ingen av er komma på vad filmen handlade om men ni kan beskriva ljudet av den andres andetag utan att blinka.

Man säger hejdå i dörren. Stannar kvar i en millisekund för länge och tvekar. Kommer av sig. Man kysser varandra fumligt i sekunden mellan två hjärtslag och blodet exploderar som om det var bensin som tändes på och man snubblar bakåt in i hissen ut i entren ut på gatan och hela vägen hem brinner man. Man brinner och brinner och brinner och från tredje våningen följer någon en med blicken och brinner lika mycket.

Man ramlar rakt in i varandras armar och hånglar och pussas så att omgivningen skriker att man ska hitta ett rum och man skrattar och pekar finger och hånglar lite mer för vad fan har dom med det att göra, fattar de inte att hela världen kretsar kring oss? Hela universum finns till för att vi två ska kunna hålla handen påväg mot konsum och hela jorden existerar bara för att jag ska få se dig skratta.

Man hittar någon. Bara en dag helt plötsligt står man där med sin hittade person. Man gör det. Man hittar någon

C.A

Fick en kommentar från en läsare som frågade om jag kunde skriva om C.A, alltså cultural appropriation. Hon undrade hur en frisyr, så som cornrows, kan vara rasistisk. Jag har ju inte tolkningsföreträde men jag kan försöka mig på att förklara ändå. Jag och Alva pratade om detta i ett poddavsnitt som ni hittar här (nr 6).

Den enkla förklaringen till varför svarta inte tycker att det är okej när vita bär ”svarta frisyrer” är eftersom de själva blivit retade eller diskriminerade för att ha burit exakt samma frisyr. Vi vita stjäl ständigt svartas kultur och gör den till vår egen, för bara då blir den okej och acceptabel. Det handlar om så mycket mer än en frisyr. Det är inte flätorna i sig, det är hela fenomenet med att vi ständigt plockar ur andras kulturer för att göra den till vår.

Det är väl typ som när man hittat en skitbra låt, som är sådär astung och unik, men ingen gillar den. Alla tycker man har skitdålig musiksmak och att man bara ska sluta lyssna på den där för ingen annan gör det. Men så tar en annan person upp sin telefon på festen och ba ”lyssna på den här!!” och spelar upp samma låt. Och man ba ???????? What the hell???? Ni vet den där impulsen man får, att man bara vill ställa sig upp och skrika JAG HITTADE DEN FÖRST FÖR HELVETE. Men det gör man inte, för ingen skulle lyssna ändå. Man har fortfarande skitdålig musiksmak.

Känslan av att någon annan stjäl något som man själv ser som sitt eget måste vara fruktansvärd. Det är det som är grejen med C.A. Att svart kultur inte är okej på en svart kropp, men helt acceptabel på en vit. Att vi kan välja och vraka mellan olika stilar och kulturer för vi passar in överallt, medan svarta ständigt får höra att de ser smutsiga ut eller att de borde PLATTA DET DÄR HYSTERISKA HÅRET. Ni fattar poängen. Därför bör vi vita förstå att svart kultur tillhör den svarta kroppen. Det handlar framförallt om respekt.