megalomanen i dörren

Det är lördagskväll. Eller natt, beroende på hur man ser på det. En del skulle till och med kunna hävda att det var söndag morgon, när jag, måttligt förvirrad, blir utvisad ur den exklusiva klubben som ligger precis vid Svampen. Jag skyndar mig därifrån och kastar en förvånad blick bakom axeln, nästan skyggt. Sedan promenerar jag hem medan ilskna tårar stiger i ögonen.
Äsch, vi spolar tillbaka. Vi tar det från början.
Den första gången jag kom i kontakt med begreppet ”pointer” var, till ingens stora förvåning, i Paris. Entrén till den omtalade klubben ”Titty Twister” omringades av 4-5 vakter med högdragna miner och rastlöst kroppsspråk. De verkar cirkulera kring en liten kille som stod längre in, närmare foten till trappan. Han var kort, och det märktes att det störde honom för han sträckte på sig på ett onaturligt sätt. Anletsdragen var utmejslade och på många sätt perfekta – han var helt enkelt jävligt snygg. I sin rock och med sin likgiltiga min stod han innanför muren av vakter, ofta med ena handen i fickan, medan han betraktade oss utan att rubba sitt totalt frusna minspel.
Jävlar vad jag ville ligga med honom.
När han såg någon han inte tyckte passade in på klubben, fixerade han personen helt kort med blicken innan han, nästan omärkligt, skakade lätt på huvudet. Vakten uppfattade signalen, vände sig bestämt om och meddelande kort och gott beslutet till gästen;
”Nej.”
”Men…”
”Nej.”
Gästerna fick gå därifrån, ofta med en liten uppgiven blick eller ett irriterat muttrande, men de gick. De vände sig om med sina kära vänner och promenerade helt enkelt vidare till någon annan av Paris hundramiljoner nattklubbar.
Killen i dörren, som helt enkelt kallades ’killen’ (även av honom själv; han bad att få bli kallad Guy, ett smeknamn som kändes ganska onaturligt men vem var jag att protestera? Förresten kanske det inte ens var ett smeknamn) hade ett lugn och en enkelhet över sig som jag gillade. Senare kom vi att bli vänner på det sätt man blir när man är ute tillsammans ungefär tre av sju veckodagar. Jag brukade stappla ut till honom i entrén, bjuda honom på en Marlboro Gold och göra mitt bästa för att förstå honom när han redogjorde för sina politiska ståndpunkter på blixtsnabb parisiska. Trots att vi faktiskt blev vänner kunde han fortfarande neka mig ibland, med ett snett leende på läpparna, och jag blev lika förbannad varje gång, men eftersom utbudet av klubbar var så stort så var det egentligen inga problem med att bara ta sig vidare. Till slut passerade vi gränsen när jag officiellt blev en stamgäst, och då slutade han neka mig. Han brukade oftast stå i ett hörn av klubben och garva åt mig där jag stapplade omkring i full färd med att stjäla någons flaska champagne eller sätta eld på baren.
En kväll lät han mig vara pointer. Vi stod uppe i entrén och väntade på att folk skulle börja komma. Den kvällen var jag där själv, eftersom ingen av mina kompisar hade haft lust att hänga med. Men vid det laget kände jag halva klubben så det var aldrig några egentliga problem med att hitta umgänge. Hur som, så stod jag och ’Guy’ vid entrén när han plötsligt vände sig mot mig.
”Du kan försöka” sa han med sin sedvanligt låga röst.
”Försöka vaddå?” frågade jag.
”Att vara pointer.”
”Okej…” sa jag osäkert och blickade ut över de väntande gängen av unga, uppklädda människor. Det stod ett tiotal vid banden, men inte fler än så (jag har alltid undrat varför man köar till klubbar i Stockholm. Det är egentligen helt absurt). Jag kikade på två tjejer i tjugoårsåldern och nickade åt honom.
”De där två, är de okej?”
Han mönstrade den med sin lugna blick, och jag insåg plötsligt vad han gjorde. Han såg aldrig på den för länge, svepta bara med blicken över dem helt kort, så att det inte skulle se ut som om om han verkligen tittade på dem.
”Nej” sa han svalt.
”Varför?”
”De passar bara inte.”
Han log. Jag ryckte på axlarna.
”Detta sög” meddelade jag, ”Urtråkigt jobb. Jag behöver en drink. Vi ses snart.”
Han skrattade åt mig när jag försvann in i klubben och jag vinkade över axeln.
Efter det har jag egentligen inte tänkt så mycket mer på den där märklige, snygge mannen i rock som svepte med blicken utan att aldrig låta den stanna för länge. Jag hörde att han flyttade till St. Tropez. Men vad vet jag.
Hur som – det var min idé av en så kallad ’pointer’. En person som helt enkelt justerade gästerna efter vad klubben ville uppnå rent varumärkes-mässigt.

Så när jag står utanför en populär klubb i Stockholm kan jag inte för mitt liv förstå vad i allsin dar den kokainstinnige mannen vid entrén sysslar med. Han, som tilldelats jobbet som ’pointer’, är inte det minsta lik den lugne, stabile och rannsakande mannen jag träffade i Paris, som fick en att lita på att han visste bäst. Den här killen är hysterisk.

Att gå ut i Stockholm är ett jävla skämt på många sätt. Jag har redan nämnt den fullkomligt befängda idén med köer. Jag upprepar: KÖER, till en nattklubb. Som djur trängs människorna utanför och ber om att få bli insläppta så att de kan få dansa bort lite vinter-ångest. Vakterna stirrar som gamar på folkhavet, fräser och puttas när man kommer för nära, och många gånger har jag funnit mig själv hoptryckt i mitten av alla dessa dans-törstiga ungdomar och helt enkelt bara tittat upp mot himlen och frågat Gud eller stjärnorna eller vem som nu kan tänkas lyssna; Vad fan håller jag på med? Jag brukar fnittra lite åt mig själv vid sådana tillfällen.
Stämningen utanför klubben är hätsk. Folk slåss för att komma in. Ofta följer stressen med in på klubben så att atmosfären blir orolig och kvävande. Dessutom, om man nu kommer in, känner man en helt överdriven tacksamhet för vakterna (som man försöker bli vän med) och ’pointern’ (som man snabbt smiter förbi med en vinkning).
Och så står man där på klubben, betalar drinkar för 170 kronor styck och gör sitt bästa för att inte verka full (för då blir man utslängd. Gud förbjude att man förtärde alkohol på en nattklubb). Sedan dansar man lite med en halvsliskig kille från Kalmar, innan man, klockan 02.11, blir utslängd ändå. Anledningen är oklar, men vakten ser trött ut.
Nej, det är verkligen inte roligt att gå ut på klubb i Stockholm. Det är tvärtom riktigt jobbigt. Hela upplevelsen är inte det minsta avslappnad eller rolig, utan tvärtom stressande och extremt påfrestande. Stämningen är hysterisk, varenda människa beter sig som om de var höga på amfetamin (i och för sig inte helt omöjligt), man knuffas och trängs och undviker vakterna så mycket man bara kan, för om de har en dålig dag räcker det med att man ser dem i ögonen så tappar de kontrollen över sitt maktmissbruk och går lös på en.

När jag promenerar hem från klubben mitt i natten, efter att ha blivit utslängd av högst oklara anledningar, tänker jag att jag har tröttnat. Och inte så att jag vill framstå som en gnällig, nittonårig tjej som är förbannad och kränkt över själva händelsen, nej, jag är mer resignerad. Och dessutom är jag, hör och häpna, föga imponerad av utelivet. Jag försöker bara göra det bästa av situationen, som redan är jävligt shitty.

Så ibland, när jag står där utanför någon klubb och blir nekad av den märkliga mannen som springer fram och tillbaka längst de röda banden som om han var ett vilddjur fångad i bur, kan jag liksom se mig själv utifrån och börja skratta. Åt mig själv och åt hela situationen. Jag menar, kom igen.
Det måste vara väldigt jobbigt att vara en så kallad pointer. Ibland tycker jag synd om dem, men oftast bara i max två och en halv sekunder innan jag påminns om vilka jävla galningar de är, och så försvinner medkänslan lika fort som den kom. Men jag kan tänka mig att det måste vara extremt påfrestande (för att inte säga högst förvirrande) för psyket att bli omtyckt i sex timmar varje kväll för att sedan bli bortglömd. Under helgerna vill alla vara din vän, men om du skulle möta någon av dessa inställsamma ungdomar i mataffären skulle ingen ens bemöda dig med en blick. De skulle förmodligen inte ens känna igen dig. Jag menar, varför skulle de? I deras värld existerar du endast som ett verktyg, ett hinder att bearbeta så att kvällen inte slutar i förtid på MacDonalds på Kungsgatan. Men en människa? Knappast.

Klart man blir galen av det. Jag antar att man måste beväpna sig med en gränslös arrogans och en gnutta storhetsvansinne (och kanske ett halvt gram kokain) för att ens klara av kvällen. Jag personligen skulle bli tokig. Det är som att vara känd och uppskattat för en kväll, och sedan bortglömd resten av tiden. För egentligen, om vi ska vara helt ärliga – när du säger upp dig från jobbet som pointer, är det då någon som ens kommer nedlåta sig att ge dig en blick? När de inser att du inte längre har makten över deras lördagskväll, kommer de ens minnas hur du ser ut? Eller ännu värre (och ännu troligare), kommer de ens bemöda sig att vara trevliga? Jag skulle nog inte det. Kalla mig en hemsk människa, men i samma sekund som din oansenliga och fullkomligt världsliga så kallade ’makt’ försvinner eller tappar sitt värde, så skulle jag vilja hålla dig på så långt avstånd som möjligt. Att vara polare med en pointer är jävligt nice, men att vara polare till en ex-pointer…? Nja. I think the fuck not.

Jag har således bestämt mig för att bojkotta Stockholms klubbar. Inte av politiska eller ens moraliska skäl, utan helt enkelt för att jag inte vill må så dåligt som jag gjorde när jag promenerade hem på kungsgatan med ilskna tårar rinnandes nedför kinderna. Jag vill inte ge en vakt, eller en ‘pointer’, den makten över mig, för när de missbrukar den blir ångesten så jävla påtaglig. Det finns ingenting värre än att inte bli tagen på allvar, och om man sätter sig i en sådan situation som man gör när man går ut i Stockholm, blir man sällan ens sedd som en människa. Jag kanske är en av de personerna som är orimligt stolt och känslig, men att känna att ingen lyssnar på mig gör mig galen. Att känna mig misskrediterad gör mig ännu tokigare.
Så numera hittar ni mig bara på barer eller på klubbar där jag känner vakterna och vet att de inte är förgiftade av maktmissbruk. Och jag ska aldrig igen, oavsett hur förvirrat tillstånd jag befinner mig i, glömma vem ‘pointern’ egentligen är. Nämligen bara en anställd.

Vars lön betalas av mig.
🙂

Enter a title

min rädsla för män

Det var för ett par veckor sedan som jag, tillsammans med Megan, plötsligt kom fram till något som egentligen borde varit helt uppenbart.
Mitt val av killar.
Jag har alltid fnyst åt det faktum att folk har ‘en typ’. Det är så sjukt löjligt egentligen. Vaddå typ, vad betyder det ens? Det är människan som räknas, inte utseendet, och man kan ju inte säga att man bara vill vara med en viss typ av utseende. Det ska ju inte spela någon roll. Men när jag verkligen sätter mig ner och tittar på de killar jag väljer att spendera min tid med har de alla en sak gemensamt;
De är pojkar.
Varenda en av dem är pojkaktiga, även om de är äldre än jag. De har nära till skratt, de är försiktiga, smala, gängliga. De har snälla ögon och de är medvetet klädda. De är inte breda eller maskulina, utan bara…pojkaktiga.
Varför? Jo, för att manliga män skrämmer mig.

Varje gång jag har legat med någon som är stor och maskulin har jag velat försvinna rakt genom madrassen.. Muskler och manlighet gör mig livrädd. Jag kan komma på flera tillfällen då jag varit ensam med en manlig man och känt mig instängd och obekväm. Blicken söker sig omedvetet till dörren, fönstret, kalkylerar och räknar ut om/hur jag skulle kunna övermanna honom, funderar kring om jag skulle hinna ringa polisen om något hände. Detta trots att mannen i fråga kanske har varit hur snäll och trevlig som helst.

Jag litar inte på män. Förmodligen är jag präglad av mina tidigare erfarenheter av stökiga människor med snopp, och det är framförallt väldigt sorgligt. Enligt min värld är män oresonliga och orimliga, de kan brusa upp över vad som helst och bli arga helt utan provokation. De gormar och skriker och vevar med armarna och påminner mig om energiska hästar som man inte får kontakt med, hur mycket man än stryker dem över manen. Män är helt och hållet oberäkneliga och det skrämmer mig så fruktansvärt mycket.

Jag träffade en sådan man igår på SpyBar. Det började med att han ville hälsa på mig, och sedan sa jag ett skämt, varpå han helt och hållet ändrade personlighet. Han ryckte åt sig handen och stirrade på mig, och medan jag försökte hantera situationen och säga att jag inte menade något illa så bara fräste han och vände sig bort efter att ha pekat finger. En halvtimme senare kom han fram igen och var jättegullig, frågade om jag ville ha en shot, men när jag svarade nej blev han alldeles stött och fräste åt mig igen. Det är inte själva musklerna som skrämmer mig, det är den där plötsligt uppbrusade ilskan. Det känns som om alla män går omkring med ett monster inom sig som helt plötsligt bara tar över, och då blir de helt okontaktbara. Fy fan vad läskigt det är.

Jag antar att någon man kommer läsa detta och bli stött eller kanske sårad. Sorry för det. Jag säger inte att alla män bör ansvara för hela sin kategori av människa, men… jag har liksom inte råd att chansa. För mig är ni lika jävla läskiga allihop. För mig är ni alla potentiella våldtäktsmän, mördare och misshandlare. Jag litar inte ett dugg på er. Det är sorgligt att det är så, men som sagt: jag har inte råd att chansa.

utdrag – ‘if its not broke, break it’

Utdrag ur fiktiv novell.

​- – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag träffar en ny ute på en bar. Våra blickar möts och jag vet att vi kommer ligga innan vi ens hälsat. Han har mörkbruna ögon och skrattkorpar och så rör han sig med snabba rörelser. Vi dricker en stund innan vi går hem och har sex. Han sover över varje natt och vi brukar sätta oss i köket och röka gräs och göra fåniga anmärkningar på saker som inte betyder något alls. Han är lugn, stabil och kittlig vid revbenen. Han får mig att skratta så att jag får ont i magen.
Och ändå, när jag sitter hemma klockan 00.13 en sommarkväll i slutet av augusti, tänker jag på den andra. Jag har stationerat mig på balkongen där jag röker cigg på cigg på cigg, och trots att han ger mig all uppmärksamhet jag vill ha går jag ändå in på Facebook för att se om den andre är aktiv.

Han får mig att skratta och det fick inte den andre men jag sitter ändå här och längtar. Efter ljusblondt lockigt hår och såriga läppar. Efter ett födelsemärke vid skuldran och efter orimligt långa ögonfransar. Den nya ger mig komplimanger men jag längtar efter förolämpningar. Han ger mig tid men jag längtar efter att bli ignorerad. Han lyssnar men jag längtar efter att bråka, skrika så att grannarna plingar på dörren, greppa hårt om smala axlar och knuffas in i en garderobsdörr. Jag längtar efter att känna hur varje cell krymper ihop, längtar efter att känna hur blodet byts ut mot bensin. Jag längtar efter att känna salta tårar rinna nerför mina nyckelben när den andre gråter tyst, jag längtar efter att vakna mitt i natten bara för att se att han aldrig somnat, längtar efter att sitta mitt emot honom på köksgolvet klockan 7 på morgonen när vi båda är så höga att vi har glömt våra egna namn men vi har inte glömt varandras. Han sa; ”Erika” och jag har aldrig hört något så vackert som mitt eget namn när det viskas fram mellan halvslutna läppar.

Och för det tror jag att jag aldrig kommer vara nöjd. Hur vackert livet än är kommer jag alltid vilja ha det fult. Jag kommer alltid leta efter något trasigt när jag har något som är lagat. Och jag kommer alltid att leta efter något oförståeligt när jag har något så glasklart.

​- – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Utdrag ur fiktiv novell.

tre korta, tre långa

DET DU ALDRIG FÅR

En dag gick han ut genom min dörr och kom aldrig mer tillbaka.
Han tog med sig en svart tjocktröja från Weekday, en mössa, tre par t-shirts och mitt hjärta. Innan han stängde dörren vände han sig om och så tog han min tystnad också. Och min balans. Sedan var han nöjd. Och kvar satt jag på hallgolvet utan hjärta eller balanssinne, och tystnaden han tog hade ersatts av ett öronbedövande vrål som ekade i huvudet och rev mig på armarna. Jag tog en kudde och skrek i den för att överrösta larmet men det gick inte. Det förföljde mig som tinnitus.
Men en dag satte jag mig framför ett vitt, linjerat papper och så började jag skriva och jag såg knappt vad jag skrev för tårarna samlades i ögonen och när jag var klar var nästan allt bläck upplöst men när jag satte punkt insåg jag med förvåning att bilarna tjöt från trottoaren där nere och kaffekokaren brummade från köket och min syster skrek från hallen. Men det var helt och hållet knäpptyst.

BENEN BÄR

I somras satt jag på balkongen i Cannes och läste en bok av deckarförfattaren Hans Rosenfeldt och det finns en mening i den boken som liksom grep tag i mig och stannade.
Följande;
”Han reste sig upp och var förvånad över att benen bar honom”.
Varje gång jag ramlar omkull är jag tvärsäker på att jag aldrig kommer komma upp igen.
Och varje gång blir jag lika förvånad när det visar sig att benen bär. Att jag kan.
Det är fint, på något sätt. Att hur trasigt hjärtat än är, så kommer benen alltid att fungera. Du kommer fortsätta andas, trots att lungorna känns tömda på luft. Och hjärtat slutar inte slå bara för att det är krossat och ligger utspritt i miljoner små bitar i bröstkorgen. Du fungerar trots att du är trasig. Hur fantastiskt är inte det?

ICKE-SUNT FÖRNUFT

du lurade mig att tro
för jag var säker på att något så vackert inte kunde vara verkligt
och du lurade mig och sa att allt var på riktigt
att allt som inte syntes ändå fanns, precis som luften
att allt som kändes var konstant, precis som doften
av dina lockar och nyckelben mot min hals
hur kunde du lova att allt det där fanns?

tystnad, tankar och texter

Om det är någonting jag ibland kan sakna så är det tystnad.

Ironiskt av mig att säga, när jag nu sitter ensam i min lilla lägenhet vid Hötorget. Det enda som hörs är brummandes från kylskåpet och mina egna andetag. Ibland kör en bil förbi i närheten, men annars är det så knäpptyst att jag ibland tror att jag fått lock för öronen.

Men det är när det är helt tyst som ens tankar hörs mest. Ibland kan jag tycka att tystnaden är helt öronbedövande. Bullrig, dånande och rasande. Då sätter jag på musik för att ljuden ska försvinna. Eller så pratar jag för mig själv. Annars låter mina tankar alldeles för mycket. De liksom sprider ut sig i hela rummet och tar plats i soffan, spirar ut ur tinningarna och blommar som om de var snabbväxande ogräs. Jag kan nästan se dem rent fysiskt, när de letar sig ut i tystnaden och jagar bort den med sin icke-existens.

Ju mer invecklade tankarna är desto tyngre är dem. De allra jobbigaste rinner ner från huvudet och lägger sig som en tjock matta över parkettgolvet, där de sedan muttrar och puttrar och gör det svårt för mig att gå. Jag måste vada genom dem för att nå köket, och ibland är de så ilskna att de börjar bita mig i hälarna. De tankar som är mindre komplicerade, däremot, de svävar lätt upp i taket och gör kullerbyttor vid lampan, eller så sätter de sig bedjande på fönsterkarmen och ber om att få släppas ut i det fria. Andra tankar, som är halvjobbiga, tenderar att bara promenera omkring i lägenheten och sätta sig lite varsom, där det finns plats helt enkelt, och vänta på att jag ska ge dem uppmärksamhet. De trummar med fingrarna och utstöter bedrövade ljud, och varje gång jag tittar upp och ser på dem är deras uppsyn deprimerande.

Hur som helst. Ibland när tystnaden varat för länge, och rummet fyllts till bredden av tankar, så blir det så högljutt härinne att jag inte står ut. Då måste jag sätta mig ner vid datorn eller framför ett kollegieblock och skriva ner alla tankar så att de försvinner. De invecklade, dystra tankarna har ingen som helst uppfattning om vad kösystem betyder, och om de får vänta för länge blir de aggressiva, så dem måste jag ta först. Jag skriver ner dem i tur och ordning och sedan fortsätter jag med de tålmodiga, halvjobbiga tankarna, som är dystra och ledsna. Om jag orkar så fångar jag sedan in de lätta och tvingar ner dem på pappret, men de är så trevliga att jag ibland bara låter dem flyta omkring uppe i taket och bubbla ur sig nonsens, för det gör mig ingenting.

Idag är rummet halvfullt på tankar, men de flesta är trevliga. Jag ska fortsätta att fånga in några av dem nu. Vi hörs sen!

vad är kvinnligt?

Igår gjorde jag något som jag alltid varit lite nervös inför att göra. Jag bråkade. På twitter.

Det hela började med att jag scrollade runt i mitt flöde och fick se en tweet om melodifestivalen. Mannen i fråga twittrade en kommentar som löd ungefär ”man vet att det är Sverige när allt man pratar om kring mello är någons hår”, eftersom folk hade lackat ut över att en vit person hade stuntat omkring med dreadlocks. Jag kommenterade att ”men hallå det är ju CA” och så var ”bråket” igång.

Det var ganska intressant, faktiskt. Det fick mig att tänka närmare på själv begreppet kulturell appropriering. Det är ju på alla sätt en återvändsgränd – och eftersom det är ett så pass ”nytt” fenomen (alltså, det är inte nytt, men alla vet inte riktigt vad det betyder. Speciellt inte äldre generationer) så är det så svårt att bestämma regler och sådant. Jag och Alva pratade faktiskt om detta i ett poddavsnitt (ni hittar det HÄR ) och då hade vi med oss min kära vän Aimée som fick hjälpa oss att reda ut begreppet.

För er som inte vet vad C.A (förkortning av cultural appropriation) betyder, så kan jag dra det snabbt; begreppet syftar på att en priviligerad grupp av människor approprierar eller tar attribut från en kultur som inte är deras egen, utan att respektera de vars kultur frambringat attributen.

Hur som. Mannen frågade då, efter att jag förklarat min synpunkt på det hela, huruvida det var CA eller inte att en man klär sig i kvinnokläder?

Det är egentligen väldigt intressant fråga. Framförallt för att det i teorin handlar om en priviligerad grupp som då tar attribut från en mindre priviligerad grupp (man kontra kvinna), men det är ju inte fel. Man kan ju inte anklaga en transperson för att appropriera. Men det som verkligen är intressant att diskutera kring är frågan om vad en man skulle kunna appropriera. För då kommer man till den fantastiska frågan:
Vad är kvinnligt?

Finns kvinnlighet? Finns manlighet? I så fall, vad är det? Och kan man verkligen definiera objekt som feminina och maskulina, eller är det bara en social konstruktion? Om ja – varför? Om nej – men hur kan man då definiera objekt som något som tillhör svart kultur?

Vi tar den indiska bindin som exempel (röd prick i pannan som indikerar att kvinnan är gift). Vi vet att det är C.A att stjäla det attributet eftersom vi är helt säkra på att den härstammar från endast indisk kultur. Kan man då säga samma sak om till exempel klänningar? Eller bh:s? De har alltid burits av kvinnor genom historien, med ett fåtal undantag. Är det då en ”kvinnoklädsel”? Kan man definiera objekt som kvinnliga och manliga?

Vad är kvinnligt? Är smink kvinnligt? Är fotboll manligt? I och med att könen numera dras mer och mer åt varandra och blandas ihop blir det svårare att säga vad som tillhör respektive kön. Egentligen borde det väl i teorin innebära CA om en man bär läppstift eftersom kvinnor ständigt blivit förlöjligade för exakt samma sak (på grund av att man bär mycket smink osv osv), men samtidigt kan man ju inte jämföra det med att stjäla attribut från en kultur eftersom dessa attribut i regel blivit hånade, medan läppstift bara blivit negativt kommenterade ibland. Förstår ni hur jag menar?

Jag har ingen poäng eller slutsats. Jag tänkte mer att vi kunde ta upp det som en diskussion som på den gamla tiden, när vi brukade diskutera hej vilt. Så, kära läsare, vad tycker ni? Vad är era tankar kring detta? Är taggad på att få höra era åsikter!!

att börja om

Det absolut viktigaste rådet jag någonsin fått var från min före detta psykolog.

Vi satt i det lilla rummet till vänster om receptionen. På väggen hängde tavlor med olika motiv som jag antar borde verka lugnande. Färgerna var mjuka och formerna runda och behagliga. Jag brukade stirra misstroget på dem. Fast jag brukade i och för sig stirra misstroget på allting på den tiden.

Men den här gången satt jag inte och blängde på tavlorna. Jag tittade ner på mina händer som låg knäppta i knät. Hon satt mitt emot mig med sin bandspelare och sin lilla klocka, samt ett stort block som hon brukade låta vila i knät. Ibland skrev hon i det, men när hon gjorde det behöll hon alltid min ögonkontakt. Den här gången tittade hon på mig med en rynka i pannan.
”Vad är det?” frågade hon.
Jag hade svårt att möta hennes blick, på samma sätt som jag hade svårt att möta min egen blick i spegeln just då. Det hade gått så lång tid, jag hade klarat mig så länge, men så hade jag förstört allt. Igen.
”Jag gjorde det” mumlade jag och vände blicken ner i knät igen.
”Du gjorde vad?” frågade hon milt, trots att jag visste att hon förstod vad jag pratade om.
”Jag tog kokain” svarade jag, ”Igen.”
Hon nickade mjukt och väntade på att jag skulle fortsätta. Det dröjde inte länge innan orden forsade ur mig.
”Jag menade inte att det skulle hända” sa jag stressat, ”det bara blev så. Jag vet inte varför. Jag var full och lite arg och kände att ingenting spelade någon roll. Och alla andra gjorde det också. Jag vet att jag borde använt pappret med alla anledningar till varför jag inte borde, men jag hade glömt det hemma och jag har inte hunnit skriva ner allt på mobilen och det bara blev så. Jag mådde så dåligt, direkt efter, jag lovar. Jag höll på att dö av ångest. Jag håller fortfarande på att dö av ångest.”
Jag pausar för att hämta andan och sjunker ihop i fåtöljen. Jag är trött. Jag är så innerligt trött att det känns som om varje cell i kroppen håller på att kollapsa. Som jag har kämpat, mått dåligt, stått emot, gråtit, skrikit och hatat mig själv, hatat världen och hatat henne, hatat mina mediciner och allt runt omkring mig, så som jag slitits itu av ångest. Och så fuckar jag upp allting. För 40 minuters rus.
”Jag fattar inte hur jag kunde förstöra allt,” fortsätter jag min monolog. ”Jag är tillbaka på ruta ett.”
”Man är aldrig tillbaka på ruta ett,” svarade hon och jag tittade upp. Det kändes nästan som om hon var suddig eftersom jag tyckte mig se en dimma av ångest runt omkring mig, men det var bara inbillning. Hon lägger huvudet på sned och fortsätter;
”Man är aldrig tillbaka på ruta ett. Någonsin. Du börjar inte om från början, du fortsätter bara. Tror du att man helt plötsligt bara slutar med droger och aldrig tar det igen? Jag hade självklart förväntat mig att du skulle göra misstag. Man måste tillåta sig själv att hamna ur balans en sekund. Det betyder inte att det är okej, men att förlåta sig själv är det absolut viktigaste. Glöm inte att du kommit såhär långt. Bara för att du föll tillbaka betyder det inte att allt du kämpat för bara försvinner. Det finns fortfarande där. Du måste bara fortsätta med samma beslutsamhet.”

Jag börjar om hela tiden. Varje dag, känns det som. Varje dag så vaknar jag upp och tänker att detta är dagen då jag ska vara produktiv, glad, lugnt, trevlig, vänlig, beslutsam, duktig, vacker och framgångsrik. Varje dag börjar jag om. Ibland går det mer än en dag innan jag måste börja om igen, men oftast vaknar jag varje morgon på ”ruta ett”. För jag är inte alltid trevlig. Jag är inte alltid produktiv. Jag är jag. Men jag jobbar på det.

Att börja om från början betyder inte att man är tillbaka på ruta ett. Man kommer alltid att fucka up. Alltid. Det finns inte en chans i världen att man slutar med en vana på en gång, bara sådär, och aldrig göra det igen. Eller okej, det är väl klart att det finns en chans, men den är jävligt liten.

Om man sysslar med självskadebeteende är detta det absolut viktigaste man måste komma ihåg. Oavsett om det är alkohol, droger, rakhyvlar, brännmärken, sex eller slagsmål (alla har sin grej) så kommer man falla tillbaka. Det är så himla viktigt att komma ihåg att förlåta sig själv. Du kanske har börjat på din väg tillbaka från ätstörningar, och du har gått en hel månad utan att väga dig, och så får du ett återfall och kräks upp allt du ätit under kvällen. Det är okej. Man får fucka up. Det man inte får göra är att sluta försöka.

Jag skriver detta eftersom det är det viktigaste jag någonsin kommer bära med mig. När jag klarat mig utan knark så länge, och ändå fuckade up, var jag nära på att bara skita i att berätta för psykologen och istället ge upp. Om jag tagit det en gång och var tillbaka till ruta ett kände jag att jag lika gärna kunde sluta försöka. Jag gjorde misstaget att tro att det kommer bli lika jobbigt att sluta igen, men så är det inte. De månader jag redan klarat av fanns i ryggmärgen och de skulle inte försvinna på grund av ett misstag. De var redan övervunna. Jag hade redan övervunnit det.

När man fuckar up måste man bara fortsätta. Bita ihop och komma ihåg att vara stolt över sig själv. Jag är det. Jag är helt sjukt stolt över att jag är så bra och så stark och så beslutsam, trots att jag också gör misstag ibland. Man ska aldrig låta misstagen definiera en. Hoppas ni förstår vad jag menar och att kommer ihåg det där lilla rådet nästa gång ni känner att ni bara vill ge upp. Det blir bättre, mina små fåglar. Puss på er

teaser?

Det är mörkt i mitt rum. Nästan kolsvart. Jag sitter på sängen med ryggen mot sänggaveln och tittar in i väggen.
Jag känner absolut ingenting.
Jag vet inte hur länge jag sitter där. Jag vet inte ens vad klockan är. Familjen åkte iväg någon gång på morgonen för att hälsa på kompisar uppe i de provensalska bergen och jag orkade inte ens röra mig så jag stannade kvar. Där hjärtat borde sitta finns bara ett stort tomrum. Eller egentligen kan det ju inte vara så stort. Hjärtat är relativt litet och omges av diafragman som i sin tur omges av revbenen. Men där jag borde känt en stickande smärta känner jag ingenting. Huvudet är helt tomt på tankar. Jag glider med handen över täcket och känner inte tyget. Vet att jag borde vara hungrig eftersom jag inte kan minnas senaste gången jag åt något men jag har inte ont i magen. Jag känner mig inte trött, ledsen, arg, glad, utmattad eller frustrerad. Jag känner absolut ingenting. Det är som om luften pressats ur mina lungor, som om jag tömts på blod och inälvor, och kvar finns bara ett skal med hud och långt, mellanblont hår. Jag finns inte längre. Jag finns inte längre.

Jag rullar över på sidan och somnar igen.

safe zone

tröja HÄR

Sedan jag flyttade hemifrån har jag verkligen behövt fundera på det där med att vara ensam. Har alltid tyckt sådär om att vara ensam, när mina föräldrar rest bort liksom, men har trott att det berodde på att det var så jobbigt att ha ansvar över två hundar, en lillasyster och en väldigt stor lägenhet som ständigt blev stökig och smutsig. Men efter att nu ha bott helt själv, i mitt egna hem, har jag verkligen förstått hur svårt det är att vara ensam. Att bara höra sina egna tankar, att plocka med sina egna grejer, bara behöva lyssna på sig själv. Det är otroligt skönt, men väldigt ovant också.

Det är så tyst hemma. Speciellt för mig som i normala fall bor med en väldigt stor (och högljudd) familj, hundar som skäller hela dagarna, en tonåring som bråkar med alla, en tre-åring som får hysteriska utbrott varannan minut… Förutom det har alla familjemedlemmar ständigt gäster. Det var helt sjukt att komma hem till tystnad de första dagarna. Skönt, men knäppt.
Vet inte riktigt var jag vill komma men jag har ju ”flyttat hem” nu idag och igår (eftersom mina kusiner kommer på besök och eftersom jag ska passa Stella imorgon bitti) och det har faktiskt varit väldigt skönt. Har pratat med mamma om det och kommit fram till att ensamhet är något man måste öva på. Att vara ensam är fan svårt, och jobbigt ibland för vissa, men det är något man måste vänja sig vid. Jag hade inte riktigt förväntat mig att det skulle bli så stor omställning men det blev det verkligen. På gott och ont, dock. Älskar mitt nya hem, men det gick lite för snabbt att bara flytta in. Som med allting annat kastar jag mig in i saker och tror att allt ska bli toppen faktiskt och sedan inser jag att jag måste ta det försiktigt och långsamt. Jag flyttade ju dessutom hemifrån samtidigt som jag gjorde slut med mitt ex, så det blev liksom dubbel ensamhet.

Så jag ser det liksom som en övning, den första perioden. Att umgås med mig själv. Det är fint, men lite läskigt. Vad tror ni om detta? Gillar ni att vara ensamma?

Vems är du, om inte min?

Vi möts igen efter vår paus, och vi kramas som om vi knappt kände varandra.
Hur många dagar sedan var det jag träffade dig för första gången? tänker jag och ser dig i ögonen, letar efter det där välbekanta, det där som jag föll handlöst för. Det glimtar till i din blick. Jag frågar om du vill fortsätta det här. Du svarar att du inte vet.

För inte så länge sedan låg vi hemma hos mig, i min säng, och slötittade på serier. Min kalla hand mot din varma bröstkorg; mitt huvud precis under din haka, mina ben hoptrasslade i dina. Du klappade förstrött på min axel, halvsovandes. Jag andades mot din hud och för varje andetag jag drog in möttes jag av den där överväldigande känslan av hemma, men också något annat, något jag inte kunde sätta fingret på.
Har dina tankar lämnat mina?
Jag gjorde små cirklar i din hud med ena pekfingret och älskade hur varm du var mot mina fingrar, men plötsligt drog jag bort dem, slagen av den där groende känslan av fel.
Vilar din blick på någon annan?
Jag satte mig upp i sängen och du vaknade. Tittade på mig och log mjukt, drog mig intill dig igen, vände försiktigt mitt ansikte mot ditt. Jag mötte dina läppar och öppnade mina långsamt, smakade på dig, andades in din doft, men kyssen gjorde mig iskall.
Vems är du, om inte min?

Du försöker sträcka fram handen och röra vid min kind, men jag ryggar instinktivt undan. Släpper dig inte med blicken och förvånas över hur samlad jag låter när jag öppnar munnen;
”Är du kär i mig?”
Du lägger huvudet på sned och jag kan inte läsa dig, kan inte förstå dig, kan inte lista ut vad du tänker på. Dina ögon är säkra men jag vet inte på vad, hela ditt kroppsspråk utstrålar något jag inte kan uppfatta, men så svarar du;
”Jag vet inte”
Vi har levt med varandra, älskat, bråkat, kramats, skrikit, vilat, pratat, viskat till varandra i mörket, kastat oss i varandras armar, svurit att vi skulle vara med varandra i resten av hela livet men nu när du svarar på min fråga går något av. Kanske är det förbindelsen mellan hjärta och hjärna, för plötsligt blir jag helt klar i huvudet. Tystnaden sprider sig i kroppen och fyller varenda cell och jag inser förvånat att jag äntligen kan tänka ordentligt.
Och plötsligt blir alltid så fruktansvärt kristallklart.
”Det räcker inte”, säger jag med en ny röst, en stillsammare röst, en röst fri från allt trassel hjärtat orsakat.
”Det räcker faktiskt inte”.
Sedan dess har jag inte tänkt på dig en enda gång. Jag ser tillbaka som om det var något vackert som hände mig, något fint, som en gåva man måste ge vidare.
För att vara älskad litegrann är inte tillräckligt.