tystnad, tankar och texter

Om det är någonting jag ibland kan sakna så är det tystnad.

Ironiskt av mig att säga, när jag nu sitter ensam i min lilla lägenhet vid Hötorget. Det enda som hörs är brummandes från kylskåpet och mina egna andetag. Ibland kör en bil förbi i närheten, men annars är det så knäpptyst att jag ibland tror att jag fått lock för öronen.

Men det är när det är helt tyst som ens tankar hörs mest. Ibland kan jag tycka att tystnaden är helt öronbedövande. Bullrig, dånande och rasande. Då sätter jag på musik för att ljuden ska försvinna. Eller så pratar jag för mig själv. Annars låter mina tankar alldeles för mycket. De liksom sprider ut sig i hela rummet och tar plats i soffan, spirar ut ur tinningarna och blommar som om de var snabbväxande ogräs. Jag kan nästan se dem rent fysiskt, när de letar sig ut i tystnaden och jagar bort den med sin icke-existens.

Ju mer invecklade tankarna är desto tyngre är dem. De allra jobbigaste rinner ner från huvudet och lägger sig som en tjock matta över parkettgolvet, där de sedan muttrar och puttrar och gör det svårt för mig att gå. Jag måste vada genom dem för att nå köket, och ibland är de så ilskna att de börjar bita mig i hälarna. De tankar som är mindre komplicerade, däremot, de svävar lätt upp i taket och gör kullerbyttor vid lampan, eller så sätter de sig bedjande på fönsterkarmen och ber om att få släppas ut i det fria. Andra tankar, som är halvjobbiga, tenderar att bara promenera omkring i lägenheten och sätta sig lite varsom, där det finns plats helt enkelt, och vänta på att jag ska ge dem uppmärksamhet. De trummar med fingrarna och utstöter bedrövade ljud, och varje gång jag tittar upp och ser på dem är deras uppsyn deprimerande.

Hur som helst. Ibland när tystnaden varat för länge, och rummet fyllts till bredden av tankar, så blir det så högljutt härinne att jag inte står ut. Då måste jag sätta mig ner vid datorn eller framför ett kollegieblock och skriva ner alla tankar så att de försvinner. De invecklade, dystra tankarna har ingen som helst uppfattning om vad kösystem betyder, och om de får vänta för länge blir de aggressiva, så dem måste jag ta först. Jag skriver ner dem i tur och ordning och sedan fortsätter jag med de tålmodiga, halvjobbiga tankarna, som är dystra och ledsna. Om jag orkar så fångar jag sedan in de lätta och tvingar ner dem på pappret, men de är så trevliga att jag ibland bara låter dem flyta omkring uppe i taket och bubbla ur sig nonsens, för det gör mig ingenting.

Idag är rummet halvfullt på tankar, men de flesta är trevliga. Jag ska fortsätta att fånga in några av dem nu. Vi hörs sen!

Enter a title

vad är kvinnligt?

Igår gjorde jag något som jag alltid varit lite nervös inför att göra. Jag bråkade. På twitter.

Det hela började med att jag scrollade runt i mitt flöde och fick se en tweet om melodifestivalen. Mannen i fråga twittrade en kommentar som löd ungefär ”man vet att det är Sverige när allt man pratar om kring mello är någons hår”, eftersom folk hade lackat ut över att en vit person hade stuntat omkring med dreadlocks. Jag kommenterade att ”men hallå det är ju CA” och så var ”bråket” igång.

Det var ganska intressant, faktiskt. Det fick mig att tänka närmare på själv begreppet kulturell appropriering. Det är ju på alla sätt en återvändsgränd – och eftersom det är ett så pass ”nytt” fenomen (alltså, det är inte nytt, men alla vet inte riktigt vad det betyder. Speciellt inte äldre generationer) så är det så svårt att bestämma regler och sådant. Jag och Alva pratade faktiskt om detta i ett poddavsnitt (ni hittar det HÄR ) och då hade vi med oss min kära vän Aimée som fick hjälpa oss att reda ut begreppet.

För er som inte vet vad C.A (förkortning av cultural appropriation) betyder, så kan jag dra det snabbt; begreppet syftar på att en priviligerad grupp av människor approprierar eller tar attribut från en kultur som inte är deras egen, utan att respektera de vars kultur frambringat attributen.

Hur som. Mannen frågade då, efter att jag förklarat min synpunkt på det hela, huruvida det var CA eller inte att en man klär sig i kvinnokläder?

Det är egentligen väldigt intressant fråga. Framförallt för att det i teorin handlar om en priviligerad grupp som då tar attribut från en mindre priviligerad grupp (man kontra kvinna), men det är ju inte fel. Man kan ju inte anklaga en transperson för att appropriera. Men det som verkligen är intressant att diskutera kring är frågan om vad en man skulle kunna appropriera. För då kommer man till den fantastiska frågan:
Vad är kvinnligt?

Finns kvinnlighet? Finns manlighet? I så fall, vad är det? Och kan man verkligen definiera objekt som feminina och maskulina, eller är det bara en social konstruktion? Om ja – varför? Om nej – men hur kan man då definiera objekt som något som tillhör svart kultur?

Vi tar den indiska bindin som exempel (röd prick i pannan som indikerar att kvinnan är gift). Vi vet att det är C.A att stjäla det attributet eftersom vi är helt säkra på att den härstammar från endast indisk kultur. Kan man då säga samma sak om till exempel klänningar? Eller bh:s? De har alltid burits av kvinnor genom historien, med ett fåtal undantag. Är det då en ”kvinnoklädsel”? Kan man definiera objekt som kvinnliga och manliga?

Vad är kvinnligt? Är smink kvinnligt? Är fotboll manligt? I och med att könen numera dras mer och mer åt varandra och blandas ihop blir det svårare att säga vad som tillhör respektive kön. Egentligen borde det väl i teorin innebära CA om en man bär läppstift eftersom kvinnor ständigt blivit förlöjligade för exakt samma sak (på grund av att man bär mycket smink osv osv), men samtidigt kan man ju inte jämföra det med att stjäla attribut från en kultur eftersom dessa attribut i regel blivit hånade, medan läppstift bara blivit negativt kommenterade ibland. Förstår ni hur jag menar?

Jag har ingen poäng eller slutsats. Jag tänkte mer att vi kunde ta upp det som en diskussion som på den gamla tiden, när vi brukade diskutera hej vilt. Så, kära läsare, vad tycker ni? Vad är era tankar kring detta? Är taggad på att få höra era åsikter!!

att börja om

Det absolut viktigaste rådet jag någonsin fått var från min före detta psykolog.

Vi satt i det lilla rummet till vänster om receptionen. På väggen hängde tavlor med olika motiv som jag antar borde verka lugnande. Färgerna var mjuka och formerna runda och behagliga. Jag brukade stirra misstroget på dem. Fast jag brukade i och för sig stirra misstroget på allting på den tiden.

Men den här gången satt jag inte och blängde på tavlorna. Jag tittade ner på mina händer som låg knäppta i knät. Hon satt mitt emot mig med sin bandspelare och sin lilla klocka, samt ett stort block som hon brukade låta vila i knät. Ibland skrev hon i det, men när hon gjorde det behöll hon alltid min ögonkontakt. Den här gången tittade hon på mig med en rynka i pannan.
”Vad är det?” frågade hon.
Jag hade svårt att möta hennes blick, på samma sätt som jag hade svårt att möta min egen blick i spegeln just då. Det hade gått så lång tid, jag hade klarat mig så länge, men så hade jag förstört allt. Igen.
”Jag gjorde det” mumlade jag och vände blicken ner i knät igen.
”Du gjorde vad?” frågade hon milt, trots att jag visste att hon förstod vad jag pratade om.
”Jag tog kokain” svarade jag, ”Igen.”
Hon nickade mjukt och väntade på att jag skulle fortsätta. Det dröjde inte länge innan orden forsade ur mig.
”Jag menade inte att det skulle hända” sa jag stressat, ”det bara blev så. Jag vet inte varför. Jag var full och lite arg och kände att ingenting spelade någon roll. Och alla andra gjorde det också. Jag vet att jag borde använt pappret med alla anledningar till varför jag inte borde, men jag hade glömt det hemma och jag har inte hunnit skriva ner allt på mobilen och det bara blev så. Jag mådde så dåligt, direkt efter, jag lovar. Jag höll på att dö av ångest. Jag håller fortfarande på att dö av ångest.”
Jag pausar för att hämta andan och sjunker ihop i fåtöljen. Jag är trött. Jag är så innerligt trött att det känns som om varje cell i kroppen håller på att kollapsa. Som jag har kämpat, mått dåligt, stått emot, gråtit, skrikit och hatat mig själv, hatat världen och hatat henne, hatat mina mediciner och allt runt omkring mig, så som jag slitits itu av ångest. Och så fuckar jag upp allting. För 40 minuters rus.
”Jag fattar inte hur jag kunde förstöra allt,” fortsätter jag min monolog. ”Jag är tillbaka på ruta ett.”
”Man är aldrig tillbaka på ruta ett,” svarade hon och jag tittade upp. Det kändes nästan som om hon var suddig eftersom jag tyckte mig se en dimma av ångest runt omkring mig, men det var bara inbillning. Hon lägger huvudet på sned och fortsätter;
”Man är aldrig tillbaka på ruta ett. Någonsin. Du börjar inte om från början, du fortsätter bara. Tror du att man helt plötsligt bara slutar med droger och aldrig tar det igen? Jag hade självklart förväntat mig att du skulle göra misstag. Man måste tillåta sig själv att hamna ur balans en sekund. Det betyder inte att det är okej, men att förlåta sig själv är det absolut viktigaste. Glöm inte att du kommit såhär långt. Bara för att du föll tillbaka betyder det inte att allt du kämpat för bara försvinner. Det finns fortfarande där. Du måste bara fortsätta med samma beslutsamhet.”

Jag börjar om hela tiden. Varje dag, känns det som. Varje dag så vaknar jag upp och tänker att detta är dagen då jag ska vara produktiv, glad, lugnt, trevlig, vänlig, beslutsam, duktig, vacker och framgångsrik. Varje dag börjar jag om. Ibland går det mer än en dag innan jag måste börja om igen, men oftast vaknar jag varje morgon på ”ruta ett”. För jag är inte alltid trevlig. Jag är inte alltid produktiv. Jag är jag. Men jag jobbar på det.

Att börja om från början betyder inte att man är tillbaka på ruta ett. Man kommer alltid att fucka up. Alltid. Det finns inte en chans i världen att man slutar med en vana på en gång, bara sådär, och aldrig göra det igen. Eller okej, det är väl klart att det finns en chans, men den är jävligt liten.

Om man sysslar med självskadebeteende är detta det absolut viktigaste man måste komma ihåg. Oavsett om det är alkohol, droger, rakhyvlar, brännmärken, sex eller slagsmål (alla har sin grej) så kommer man falla tillbaka. Det är så himla viktigt att komma ihåg att förlåta sig själv. Du kanske har börjat på din väg tillbaka från ätstörningar, och du har gått en hel månad utan att väga dig, och så får du ett återfall och kräks upp allt du ätit under kvällen. Det är okej. Man får fucka up. Det man inte får göra är att sluta försöka.

Jag skriver detta eftersom det är det viktigaste jag någonsin kommer bära med mig. När jag klarat mig utan knark så länge, och ändå fuckade up, var jag nära på att bara skita i att berätta för psykologen och istället ge upp. Om jag tagit det en gång och var tillbaka till ruta ett kände jag att jag lika gärna kunde sluta försöka. Jag gjorde misstaget att tro att det kommer bli lika jobbigt att sluta igen, men så är det inte. De månader jag redan klarat av fanns i ryggmärgen och de skulle inte försvinna på grund av ett misstag. De var redan övervunna. Jag hade redan övervunnit det.

När man fuckar up måste man bara fortsätta. Bita ihop och komma ihåg att vara stolt över sig själv. Jag är det. Jag är helt sjukt stolt över att jag är så bra och så stark och så beslutsam, trots att jag också gör misstag ibland. Man ska aldrig låta misstagen definiera en. Hoppas ni förstår vad jag menar och att kommer ihåg det där lilla rådet nästa gång ni känner att ni bara vill ge upp. Det blir bättre, mina små fåglar. Puss på er

teaser?

Det är mörkt i mitt rum. Nästan kolsvart. Jag sitter på sängen med ryggen mot sänggaveln och tittar in i väggen.
Jag känner absolut ingenting.
Jag vet inte hur länge jag sitter där. Jag vet inte ens vad klockan är. Familjen åkte iväg någon gång på morgonen för att hälsa på kompisar uppe i de provensalska bergen och jag orkade inte ens röra mig så jag stannade kvar. Där hjärtat borde sitta finns bara ett stort tomrum. Eller egentligen kan det ju inte vara så stort. Hjärtat är relativt litet och omges av diafragman som i sin tur omges av revbenen. Men där jag borde känt en stickande smärta känner jag ingenting. Huvudet är helt tomt på tankar. Jag glider med handen över täcket och känner inte tyget. Vet att jag borde vara hungrig eftersom jag inte kan minnas senaste gången jag åt något men jag har inte ont i magen. Jag känner mig inte trött, ledsen, arg, glad, utmattad eller frustrerad. Jag känner absolut ingenting. Det är som om luften pressats ur mina lungor, som om jag tömts på blod och inälvor, och kvar finns bara ett skal med hud och långt, mellanblont hår. Jag finns inte längre. Jag finns inte längre.

Jag rullar över på sidan och somnar igen.

safe zone

tröja HÄR

Sedan jag flyttade hemifrån har jag verkligen behövt fundera på det där med att vara ensam. Har alltid tyckt sådär om att vara ensam, när mina föräldrar rest bort liksom, men har trott att det berodde på att det var så jobbigt att ha ansvar över två hundar, en lillasyster och en väldigt stor lägenhet som ständigt blev stökig och smutsig. Men efter att nu ha bott helt själv, i mitt egna hem, har jag verkligen förstått hur svårt det är att vara ensam. Att bara höra sina egna tankar, att plocka med sina egna grejer, bara behöva lyssna på sig själv. Det är otroligt skönt, men väldigt ovant också.

Det är så tyst hemma. Speciellt för mig som i normala fall bor med en väldigt stor (och högljudd) familj, hundar som skäller hela dagarna, en tonåring som bråkar med alla, en tre-åring som får hysteriska utbrott varannan minut… Förutom det har alla familjemedlemmar ständigt gäster. Det var helt sjukt att komma hem till tystnad de första dagarna. Skönt, men knäppt.
Vet inte riktigt var jag vill komma men jag har ju ”flyttat hem” nu idag och igår (eftersom mina kusiner kommer på besök och eftersom jag ska passa Stella imorgon bitti) och det har faktiskt varit väldigt skönt. Har pratat med mamma om det och kommit fram till att ensamhet är något man måste öva på. Att vara ensam är fan svårt, och jobbigt ibland för vissa, men det är något man måste vänja sig vid. Jag hade inte riktigt förväntat mig att det skulle bli så stor omställning men det blev det verkligen. På gott och ont, dock. Älskar mitt nya hem, men det gick lite för snabbt att bara flytta in. Som med allting annat kastar jag mig in i saker och tror att allt ska bli toppen faktiskt och sedan inser jag att jag måste ta det försiktigt och långsamt. Jag flyttade ju dessutom hemifrån samtidigt som jag gjorde slut med mitt ex, så det blev liksom dubbel ensamhet.

Så jag ser det liksom som en övning, den första perioden. Att umgås med mig själv. Det är fint, men lite läskigt. Vad tror ni om detta? Gillar ni att vara ensamma?

Vems är du, om inte min?

Vi möts igen efter vår paus, och vi kramas som om vi knappt kände varandra.
Hur många dagar sedan var det jag träffade dig för första gången? tänker jag och ser dig i ögonen, letar efter det där välbekanta, det där som jag föll handlöst för. Det glimtar till i din blick. Jag frågar om du vill fortsätta det här. Du svarar att du inte vet.

För inte så länge sedan låg vi hemma hos mig, i min säng, och slötittade på serier. Min kalla hand mot din varma bröstkorg; mitt huvud precis under din haka, mina ben hoptrasslade i dina. Du klappade förstrött på min axel, halvsovandes. Jag andades mot din hud och för varje andetag jag drog in möttes jag av den där överväldigande känslan av hemma, men också något annat, något jag inte kunde sätta fingret på.
Har dina tankar lämnat mina?
Jag gjorde små cirklar i din hud med ena pekfingret och älskade hur varm du var mot mina fingrar, men plötsligt drog jag bort dem, slagen av den där groende känslan av fel.
Vilar din blick på någon annan?
Jag satte mig upp i sängen och du vaknade. Tittade på mig och log mjukt, drog mig intill dig igen, vände försiktigt mitt ansikte mot ditt. Jag mötte dina läppar och öppnade mina långsamt, smakade på dig, andades in din doft, men kyssen gjorde mig iskall.
Vems är du, om inte min?

Du försöker sträcka fram handen och röra vid min kind, men jag ryggar instinktivt undan. Släpper dig inte med blicken och förvånas över hur samlad jag låter när jag öppnar munnen;
”Är du kär i mig?”
Du lägger huvudet på sned och jag kan inte läsa dig, kan inte förstå dig, kan inte lista ut vad du tänker på. Dina ögon är säkra men jag vet inte på vad, hela ditt kroppsspråk utstrålar något jag inte kan uppfatta, men så svarar du;
”Jag vet inte”
Vi har levt med varandra, älskat, bråkat, kramats, skrikit, vilat, pratat, viskat till varandra i mörket, kastat oss i varandras armar, svurit att vi skulle vara med varandra i resten av hela livet men nu när du svarar på min fråga går något av. Kanske är det förbindelsen mellan hjärta och hjärna, för plötsligt blir jag helt klar i huvudet. Tystnaden sprider sig i kroppen och fyller varenda cell och jag inser förvånat att jag äntligen kan tänka ordentligt.
Och plötsligt blir alltid så fruktansvärt kristallklart.
”Det räcker inte”, säger jag med en ny röst, en stillsammare röst, en röst fri från allt trassel hjärtat orsakat.
”Det räcker faktiskt inte”.
Sedan dess har jag inte tänkt på dig en enda gång. Jag ser tillbaka som om det var något vackert som hände mig, något fint, som en gåva man måste ge vidare.
För att vara älskad litegrann är inte tillräckligt.

två punkt noll

Idag packade jag ihop hela mitt rum.

Efter en sen frukost satte jag på mig hörlurarna och hade Lemonade på repeat. Har nog aldrig älskat ett album så mycket. Eller något album, över huvudtaget. Städade, vek, slängde, packade och sorterade i timmar med Beyonce i hörlurarna och mitt hjärta sved men på ett skönt sätt.

Ibland behöver jag stanna upp och ge mig själv en fet klapp på axeln. Det är något jag nästan aldrig gör. Eller, nej, stryk det där. Det är något jag aldrig gör. Jag fattar inte hur stark och bra jag är. Men jag gör det nu. Jag ser mig själv ur ett annat perspektiv och det är jag så jävla glad över.

Denna vecka gav jag mig själv en sån där klapp. Jag stannade för första gången någonsin upp och gjorde det jag visste var rätt, inte det jag ville göra. Jag gick vidare från en relation som jag verkligen försökte klamra mig fast vid. Jag var så jävla ledsen och höll ännu en gång på att gå sönder, som om varje cell i hela min kropp bara slets i stycken, men vad skönt det var. Som att bli renad.

När man blir kär identifierar man sig själv med sin nya person. Att släppa taget om det är nog det svåraste som finns i hela världen, men det går. Jag antar att man till slut måste man förstå att det är en själv man kommer leva med i resten av sitt liv, och att det är just en själv man måste älska. Och efter många om och men har jag kommit fram till att jag gör det. Jag är ju Olivia. Och jag förtjänar någon som älskar mig, någon som vill vara med mig hela tiden, någon som helt enkelt avgudar mig. Jag kommer träffa en sådan person men fram tills dess är det bara jag och mitt sinne, och det är helt okej. Det är faktiskt väldigt okej. Jag går med på det.

Att vara kär är det finaste som finns i hela livet. Jag har aldrig upplevt något så vansinnigt som när jag träffade H. Jag har aldrig varit så lyrisk, så knäpp i huvudet, så oresonlig som när jag var med honom. Mitt lilla hjärta är fortfarande ömtåligt och sprucket men jag vet att någonstans där ute i världen gömmer sig en annan person, någon som kommer vara kärleken gånger hundrafemtio. Och den personen kanske är han, om tio år. Eller så är det någon som bor i Hong Kong. Eller en poet som sitter och dricker gin i Paris just nu. En person där ute i världen kan ge en allt det där vansinniga och jag är faktiskt inte ett dugg vemodig, för nu när jag har upplevt det vet jag att det finns. Och det är så jävla fantastiskt.

Med denna nya vecka hoppas jag verkligen på att få lite sinnesro. Jag flyttar hemifrån, jag skriver kanska på ett sjukt kontrakt, jag har alla mina fina vänner och jag ska inte långa n å g o n interrupta my grinding. Inte nån. Fyfan vad fett vi kommer ha det, va. Vi hörs imorgon gänget

5 tips för stress och oro

Eftersom jag själv har en (väldigt) orolig själ tänkte jag tipsa er, och påminna mig själv, om hur man varvar ner och får tillbaka lugnet. Ni vet när det känns som om hjärtat ständigt kramas om av en jättestark hand och man bara vill gråta hela tiden? Här är några idéer.

1. Hitta tillbaka till andningen.
Hjärtat rusar, det kryper i kroppen och du vet inte i vilken ände du ska börja för att få saker gjort eller för att lugna ner dig och få kontroll över situationen. Regel nummer ett: andas. Det finns inget bättre knep i hela världen. Andas. In, ut. Lyssna på din egen andning. Hur låter den? Hur många sekunder tar det att andas ut? Hur mycket höjer sig bröstkorgen när du andas in? Fokusera.

2. Rör dig långsamt.
När jag är orolig i kroppen far mina armar och händer runt i luften utan att egentligen ha något mål. Letar efter mobilen samtidigt som jag sätter på mig skorna samtidigt som jag fönar håret samtidigt som jag skriker åt hundarna att sluta skälla. Stanna upp och rör dig långsamt. Nästan irriterande långsamt.

3. En sak i taget.

Ibland vill man bara lägga sig ner och gråta för att man har så mycket att göra men det orsakar bara mer stress och panik så gör en sak i taget. Börja med det första som kommer upp i huvudet på dig. Mattetuppgift? Okej. Skjut undan precis allting annat och gör den. Lugnt och metodiskt. Tänk inte på att du har lite tid eller att du måste göra klart den fort, tänk bara på just den uppgiften du har framför dig. När du är klar gör du en kopp te och tänker på nästa sak. Börja med den.

4. Prioritera dig själv.
Absolut, du kanske har prov imorgon eller en kompis du bråkar med eller något du verkligen måste göra, men du själv kommer alltid i första hand. Om du mår dåligt eller är orolig, stryk bort allt på to-do-listan. Allt. Bara skit i det. Gör en kopp te, köp lite bullar och sätt dig i soffan och kolla på serier. Mys. Ta en promenad. Och ha inte dåligt samvete för helt seriöst – ingenting i hela världen kommer någonsin vara viktigare för dig än dig själv.

5. Sköt om dig själv.
Ta extra lång tid på dig att sköta om dig själv. Jag vet inte om det bara hjälper för mig, men jag mår genast mycket bättre om jag har rena kläder, nytvättat hår, målade naglar etc. Pyssla och dona med dig själv. Städa rummet och byt lakan. För mig blir ångesten alltid värre om allt runtomkring mig ser precis lika rörigt ut som jag känner mig.

sad but rad

Hej på er!

Hur mår ni? Hoppas ni haft en trevlig helg. Eller något.

Jag sitter i vardagsrummet och dricker te och äter lussekatter. Första advent ändå. Var bara hemma igår och somnade rätt tidigt.

Är så rätt dåligt humör tbh. Vet inte varför? Kul att ni ändå relaterade i detta inlägg. Det är typ lite samma sak. Är kanske nere i en svacka så allt blir provocerande. Fattar ni hur jag menar? Allt blir bara så sjukt jävla irriterande. Smågrejer som man inte bryr sig om egentligen blåser upp och blir enorma.
Igår låg jag och tänkte på allt som gjorde mig sådär upprörd, och försökte liksom reda ut det. Typ vad handlade det om egentligen? Jag kom inte riktigt fram till något, tyvärr. Men något jag faktiskt kom fram till är hur viktigt det är att förstå sitt eget värde. Lol, låter som mr. Nicholas Sparks som slänger ur sig klyscha efter klyscha.
Men det är faktiskt så. Jag har alltid tagit mitt självförtroende för givet och tyckt att jag är bäst men när jag träffade människor som nötte på mitt självförtroende insåg jag att jag liksom levt på ett luftslott. Jag har alltid trott att jag klarat mig superbra men det här året har jag verkligen sett mig själv ur en helt annan vinkel och förstått hur sinnesjukt viktigt det är att komma ihåg vem man är. Eller att man har ett värde. Ibland glömmer man det när folk behandlar en dåligt.

Usch, jag menar ju inte att jag själv är en ängel, jag kan vara en riktig bish mot folk också. Men ja, ville bara skriva av mig lite ang detta. Så att jag själv kommer ihåg det. Hur fin och snäll och bra och rolig jag är? Låter så löjligt när man skriver ner det, men man får tänka på det. Att man är bra. Att man förtjänar bra saker. Och bra människor. Det ska jag fokusera på nästa vecka, varje dag; att bara känna mig bomb af. Vi hörs senare!

tankar

Nu sitter jag här och tänker igen.

Är ni också sådana som är lite lätt manodepressiva? Alltså, att när saker går rätt bra så är man jätteglad, men så går en sak snett och då blir allt katastrof. Jag kan verkligen tänka mig in i panik haha. Har sjuka katastroftankar hela tiden.

På det sättet är jag sjukt känslig som människa. Nu har jag inte hört av en kompis som skulle ringa igår och då får jag fnatt. Blåser upp allting till enorma proportioner och mår skitdåligt, för vaddå egentligen? Eller att vi var tvungna att plocka ner senaste avsnittet av podden då vi hade fuckat up en reklam-grej. Då blir liksom hela mitt mode förstört. Då sitter jag och tänker att ja tråkigt vi som jobbade så hårt nu kommer ingen någonsin lyssna på podden igen det är lika bra att lägga ner den osv osv haha. Nej men blir helt knäpp. Det suger. Undrar hur man vänjer sig av vid det?

Snart kommer Megan hit. Då ska vi filma lite och sedan ska vi ut senare ikväll. Vi funderar på att äta en mysig middag ute, det har vi typ aldrig gjort. Sedan ska jag träffa Hannah också. Och kanske Alva. Bara omge mig med fina och glada människor som jag älskar. Åh så trevligt.

Vi hörs sen!