Författarporträtt för Svensk bokhandel

Nu ska ni få läsa något kul!! 

Den 9 Juni kom Svensk Bokhandel ut med deras katalog Höstens Böcker, och gissa vem som var med som debutant? Jag skrev porträttet i april, tror jag, efter att jag suttit och bitit ned naglarna och haft cirka fem panikångestattacker. Jag ville att det skulle vara fint, ärligt, ödmjukt. Jag har en tendens att ursäkta mig själv. Hela tiden. Så denna gång försökte jag vara rakare. Vet inte riktigt om jag lyckades. Men läs gärna och säg vad ni tycker!

Jag heter Olivia Hagéus. Jag är nitton år. Jag gillar att skriva. 

Det var ungefär så långt jag kom när jag skulle rada upp saker som jag var helt säkra på om mig själv. Resten av de attribut som skulle kunna tänkas appliceras på mig är egentligen helt flytande.

Såklart. Jag menar, jag är ju ändå bara nitton. Jag har knappt gått ut skolan, och jag betalade min första telefonräkning för tre månader sedan.

Och ja, nu är jag debutant.

Jag är en sådan som alltid kunnat skriva. En sådan som bara ”kan”. Jag har inte kämpat, jag har inte gått någon kurs, jag har inte ens ett särskilt stort vokabulär. Det måste vara provocerande för de som kämpat hela livet med att få till det.

Skrivandet har aldrig varit någon hobby eller ett sätt att koppla av. Det har varit livsnödvändigt. Jag skriver för att jag är tvungen att skriva. Böcker, texter, dikter och ord har varit mitt enda sätt att fly den värld jag hatar, och sedan jag insett att jag inte behövde gömma mig i någon annans värld utan lika gärna kunde skapa min egen, fanns det ingen väg tillbaka.

För mig är skrivandet som musik. Det är något övernaturligt med konsten. Jag menar, du hör ju mig, eller hur? Kanske inte just mig, men du hör någon i ditt huvud. Hur låter den mening som du läser exakt just nu? Rösten i ditt huvud, viskar den? SKRIKER DEN? Är den irriterad, nonchalant, monoton, eller svag? Vems skratt hör du när jag kombinerar bokstäverna h och a till ”hahaha”?

När jag skriver komponerar jag symfonier som har fler dimensioner än traditionell musik, eftersom alla hör dem olika. Med hjälp av punkter, ord, mellanrum och bokstäver kan jag skapa den mest öronbedövande tystnaden likväl som det mest diskreta skriket. Jag kan skapa känslor, dofter och intryck bara genom att koppla samman rätt ord, och allting upplevs genom ett vitt papper.

Hur coolt är inte det?

Det är något läskigt med att släppa in alla i sin värld. Den som jag har byggt, sten för sten och moln för moln. Jag öppnar upp portarna och släpper in er allihop, och jag kommer att vrida händerna sådär nervöst som karaktärerna gör i Disneyfilmer. För tänk om ingen fattar? Tänk om jag trott att jag hört musik hela tiden, men så visar det sig att jag är tondöv? Tänk om jag inte alls är en författare, utan bara en snygg nittonåring som lika gärna kan gå tillbaka till modellyrket?

Ja, tänk om. Visserligen finns risken och som den olycksprofet jag är har jag ju drömt mardrömmar om det sedan jag fick beskedet om publikationen. Men det som driver mig till att fortsätta, det som ger mig det där bubblande jag-ska-åka-fritt-fall-pirret i magen är förhoppningen om att någon, kanske bara en person, stiger in i min värld och säger; wow, jag fattar! Jag hör dig! Jag hör musiken!

Enter a title

Typ det finaste jag skrivit

Håller på att söka igenom arkivet på jakt efter bilder jag kan använda till nästa storytime, och snubblade över detta inlägg som jag skrev i Juli förra året. Jag har nog aldrig skrivit någonting finare, renare, än detta. 
– – – – – – – – – – – – – – –

Jag är en jävel på att skriva, tänker jag och tittar på det tomma Word-dokumentet. Jag släpper inte det blinkande strecket med blicken, och försöker att inte bli irriterad över dess uppenbara hånfullhet. Jaha, säger sträcket, nu då? Jag väntar.

Jag kan skriva, tänker jag igen och kastar en blick på klockan. 26 minuter och jag har inte ens skrivit en rubrik.

Jag kan skriva. Faktiskt. Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med ord som förklarar hur mycket jag älskar dig, men det skulle ändå aldrig räcka så jag lämnar det halvtomt. Jag skulle kunna berätta om hur sorg känns, för den som inte visste, och jag skulle kunna gå igenom varje adjektiv och verb men då skulle jag misslyckas för den öronbedövande tystnaden som sorg är får ju inte plats ens på hundra sidor, hur mycket man än tvingar ner den.

Så jag försöker skriva om det där mitt emellan. Känslorna som inte är för överväldigande. De som varken är glädje eller sorg, utan bara försiktiga förnimmelser om något som inte blommat ännu. Små saker.

Gropen vid ditt nyckelben där min haka passar perfekt om jag ställer mig på tå och slår armarna om dig.

För är de där stora känslorna en enda stor klump eller är de uppbyggda av miljoner småstenar? Jag vet inte riktigt. Nackdelen med att vara tonårig är att tankarna verkar slåss med varandra och jag kommer aldrig fram till någonting. Och om jag gör det tvivlar jag på att informationen är relevant över huvud taget.

Små, snusande andetag, ett litet ansikte som är helt stilla och uttryckslöst i sömnen, ljust rosa läppar och en liten gäspning.

Kanske är det renheten i livet vi söker. Ett spontant skratt, en blombukett, en varm sommarkväll. Det är ju det man vill skriva om, utan att faktiskt närma sig själva lyckan på riktigt. Bara fånga de små, små saker som går att beskriva. Inte göra det för stort. De små sakerna rymmer ändå en arena av de enorma känslorna, eller hur?

Jag vill bara fråga om receptet till tomatsoppan du brukade göra.

Se där. En liten, enkel mening, som rymmer all desperation och sorg och hopplöshet i världen. Döda farmödrar svarar inte på frågor. Det är osäkert om de ens hör dem. Men kanske är det det man fångar in, när man använder det enkla och rena.
Ernest Hemingway hade förmodligen fnyst åt mig och sagt att jag inte var den första som upptäckt tjusningen i isbergstekniken. Men det är något annat i det jag vill skriva om. Efterskalven av bedövande känslor som krossade hjärtan: hur livet går från vidrigt till att plötsligt ljusas upp lite i kanterna, som om någon drog i ”högdagrar”-effekten på instagram. Det absurda i att plötsligt en dag förlora allt man byggt sitt liv på. Det besynnerliga i att vi åker till rymden och promenerar på månen men vi kan för allt i världen inte förstå vad som händer när vi dör.

Du är lycklig.

Den enklaste meningen som fullkomligt exploderar när jag läser den. Där rymmer en kärlek som stockar sig i halsen på mig. När man älskar någon så mycket att man skulle kunna låsa in sin egen lycka i ett skottsäkert kassaskåp om det innebar att den andre kunde lösa ut sin egen. Finns det något vackrare i hela världen förutom nyligen utslagna liljor? Skulle kunna säga delad plats.

De små, små sakerna. Det som händer mitt emellan. Det som ryms mellan sorg och kärlek. Det är det man kan fånga. Och kanske bevara, ibland.

– – – – – – – – – – – – – – –

om att tänka

Hej gänget.

Sitter hemma i min sängs med en ansiktsmask från N07. Den känns så himla konstig, den blir liksom varm när man smörjer in sig. Gillar det dock. Huden blir alldeles mjuk och fin.

Anyways. Mår ni bra? Jag hoppas det. Jag vaknade sent idag och bestämde mig för att spendera dagen i solen. Packade ihop en liten väska med bok, filt och vattenflaska, köpte en Tunacado macka från Joe and the Juice påvägen och lade mig i humlegården. Det var så himla skönt och typ läkande, haha. Speciellt när man är bakis och egentligen skulle spenderat dagen i soffan typ. Min hud sög åt sig D-vitamin medan jag smörjde min mig med Elizabeth Arden’s White Tea bodylotion och någonstans runt femtiden började jag känna mig som en människa igen.

Jag har faktiskt spenderat hela dagen med mig själv. Sittandes i parken, pysslandes hemma. Lyssnat på musik, läst, tänkt. Ibland behöver jag verkligen tänka. Tänka som en aktivitet, om ni förstår hur jag menar? Typ avsätta några timmar under dagen för att riktigt tänka. Är ni likadana? Det är som om jag måste organisera om alla trådar och moln i huvudet så att de hamnar på rätt plats igen. De tenderar att hamna i oordning ibland, om jag inte haft tid att se till dem. Typ, prioriteringar hamnar huller om buller och moln av ofärdiga tankar flyter upp och lämnar plats för fel trådar. Wow, vad förvirrande det där måste låta. Men så är det i alla fall. Ibland behöver man arrangera om hjärnan. Det är fint, på något sätt. Som att se efter ett djur. Rykta en häst.

Jag tror det är ett tecken på psykiskt välmående, att man ägnar tid åt sina tankar. Att ”våga” tänka. Förr kunde jag gå flera månader och bara ignorera det faktum att jag hade en hjärna, typ. Förstår ni hur jag menar? Man liksom duckar för både bra och dåliga insikter och låter allt hamna i en enda stor röra någonstans i medvetandet, och när man väl bromsar in så är det hur mycket som helst att ta tag i. Så det är bra att ibland stanna upp och liksom reflektera lite på skoj, hobbyreflektera, så att man hela tiden försäkrar sig om att allting står rätt till. Och nej, inte bara när saker känns jobbiga, utan lite närsomhelst. Som idag. Solen sken och jag fick tid att tänka på det.

Förutom att jag har tänkt har jag missat min tvätt-tid. Väldigt frustrerande om jag får säga det själv. Men, en av de bästa sakerna med att bo ensam är ju denna: det berör ingen annan än mig. HAH! Så det spelar ingen roll. Ingen annan behöver skälla ut mig utom mig själv. Tog ett långt snack med min spegelbild och vi kom fram till att vi ska tvätta på tisdag.

Fantastisk mysig lunch för någon vecka sedan

Tack förresten för fina kommentarer, som vanligt. Speciellt en kommentar jag fick från Sofia. Blir så glad, tror inte ni förstår? Älskar er.

Okej, nu tror jag detta inlägg har varit förvirrande nog, eller vad säger ni? Väldigt många lösa trådar. Men men. Ska avsluta nu! Vi hörs sen, puss!

 

nattliga tankar – är jag bra, eller är jag bara snygg?

Ligger här i sängen på hotellrummet och funderar.

Det var nog längesedan jag funderade på riktigt. Förr brukade jag tänka hela tiden. På allt och absolut ingenting. Nu blir det mer att jag tänker i banor, typ; vad ska jag skriva om till nästa tankar kring? Hur ska jag lägga upp nästa poddavsnitt? Hur ska jag redigera den här texten? etc etc.

Idag fick jag ett väldigt roligt, och väldigt läskigt, mail.
Jag kan inte riktigt berätta vad det är för uppgift, men i det stora hela handlade det om att jag skulle skriva en artikel. Lite om mig, och hur jag ser på skrivandet. Jag stirrade på mailet jag fått och fick genast råpanik.
”HAHA!” sa jag, ”HAHAH!!!”
För skriva, det kan jag. Absolut. Men varje gång jag skriver så gömmer jag mig bakom texten, på många sätt. Varje privat, känsloladdat inlägg jag publicerar är och kommer alltid vara en mur mellan mig och de som läser den. Jag pratar om allt möjligt och är nästan alltid helt öppen – om sex, om kärlek, om osäkerhet, om feminism. Om ångest. Om självskadebeteende. Allt det där blir så enkelt att skriva om i jämförelse, för nu ska jag skriva något som verkligen bevisar att jag … kan.

Det kan ju inte varit så svårt att undgå att min ångest på senaste tiden kretsat kring vem jag är, och hur jag tas emot. I somras och höstas brände jag all energi på att komma över mitt ex, men när jag väl gjort det insåg jag att jag måste börja jobba lite på mig själv. Inte för att bli en bättre person, utan för att tycka att jag är en bättre person. För jag har numera insett att jag har väldigt svårt att ta emot komplimanger. Jag tror liksom inte på dem. Jag tror att alla vill lura mig, eller att folk bara berömmer mig för att jag ska må bra.

En tanke som ofta ger mig ångest är denna – tänk om all min framgång beror på att jag är vit, smal och snygg? Jag menar, varför inte? Jag tror faktiskt inte att lika många hade lyssnat på mig om jag hade sett ”fel” ut. Världen är så himla mycket enklare för oss som föds som ett praktexempel på hur samhällsnormen ser ut. Titta bara på mig, liksom. Född i övre medelklass, alltid varit naturligt smal, alltid varit lång, alltid varit snygg, alltid varit vit, alltid varit omtyckt (mer eller mindre). Tänk om det är därför jag är där jag är idag? För att jag passar in i normen, och för att folk har lättare att lyssna på en ung, vit tjej?

Samtidigt som jag funderar över detta inser jag att jag också är väldigt skenhelig, om det nu är så som jag befarar. Jag vill bli ”tagen på allvar” och ”inte bara ses som en snygg tjej”, men jag lägger ändå ständigt upp bilder på bloggen och instagram där jag är just snygg, med fixat hår och en drink i handen. Är min självinsikt extremt bra … eller extremt dålig?

Och samtidigt kan jag ju inte sluta vara snygg. Lägga upp ”fula” bilder på instagram. För det är ju också någon slags dubbelmoral. Kontraproduktivt, på ett sätt, eftersom min blogg är feministisk. Vaddå, så bara för att man är född med en smal kropp får man inte vara stolt över den? Eller vaddå, måste jag göra mig ‘ful’ för att världen ska kunna se förbi mitt yttre och lyssna på vad jag säger? Måste jag posera ‘osexigt’ för att inte ses som ett objekt?

Fan, vad skönt det måste vara att födas till man. Att få gå igenom livet utan att någonsin komma på tanken att ifrågasätta sig själv. Att få ta plats utan att fundera särskilt mycket på hur man ser ut eller beter sig. Att få göra lite vad man vill utan att behöver tänka på att någon börjar kategorisera. Tänk, vad härligt det vore att ha fritt spelrum till att göra precis vad man ville, och bara veta att man kommer få den plats man förtjänar? Det måste vara underbart. Ni måste må fantastiskt ni där borta, på andra sidan världen.

Dessa nattliga tankar. Jag vet inte riktigt var jag vill komma. Egentligen vill jag bara skriva av mig lite, som jag brukade göra, när inte mina tankar ockuperades av jobb. Bara få skriva lite utan att tänka på hur inlägget kommer tas emot, utan att fundera kring vilka reaktioner jag kanske får eller inte får.

Kontentan av det hela är helt enkelt denna: jag måste börja berömma mig själv. Tro på komplimanger. Detta är inget slags snyftinlägg, och jag tycker liksom inte synd om mig själv. Jag bara funderar på hur jag tänker. Att jag är så oemottaglig för beröm att jag liksom gräver min egen grav när det gäller utveckling. Jag kommer aldrig kunnat ta mig någonstans (i alla fall inte framåt) om jag inte börjar tycka att jag är bra. Att jag skriver bra. Och inte bara att jag skriver bra för att vara ”ung”. Utan att jag faktiskt är duktig.

Hm. Det är ju helt klart lättare sagt än gjort, eller vad säger ni? Har ni också dessa problem? Alltså problem med att inte riktigt tro på att ni är bra? Det kan ju vara vad som helst. Skrivande, utseende, personlighet, relationer… Hur tänker ni kring det? Det skulle vara nice att höra era tankar.

Nu ska jag sussa. Godnatt

lämplig och olämplig ångest

Lilla jag med Scarlet och kostymkvinna

Hej gänget!

Hur mår ni idag? Jag mår prima. Okej, där ljög jag faktiskt. Mår kanske inte tipp topp, men relativt bra ändå. Var ute med Maja och Eithan en sväng igår, vi var på Cafe Opera av alla ställen, och hade det faktiskt lite kul. Stod mest och betraktade människorna under en lång tid, hur ungdomarna slåss som djur för att ta sig upp på VIP-en och hur redbull vodkan rinner ner i magen som om det var vatten (vilket det typ är, om man ska vara lite kritisk).

Imorse väckte Megan mig med äggröra (!!) och så pratade vi lite om dagens planer. Båda känner sig lite moody, med tanke på att vädret är så himla äckligt? Kallt, blåsigt och regnigt. Och grått. Det kan verkligen göra en lite deprimerad. Så vi har spenderat dagen med att duscha, ha ansiktsmask, koka kaffe och skriva. Jag har försökt trixa med en ny tjänst jag ska använda och så har jag svarat på lite mail. En helt vanlig torsdag, alltså.
Ikväll ska vi iväg och plåta för en sak. Kan inte riktigt berätta allt nu, men snart får ni veta. Snart, snart. Längtar.

Hur som helst. Jag är överväldigad över responsen jag fick på senaste inlägget. Wow. Ni är helt fantastiska. Ni lyfter mig så mycket och jag vet helt ärligt inte om jag någonsin hade bloggat om ni inte hade varit så underbart fina. Ni äger verkligen, och från djupet av mitt hjärta: tack. För att ni finns. Jag avgudar er, varenda en.
Jag fick in en kommentar igår angående inlägget, som jag tänkte svara lite på. Eller egentligen kanske jag bara vill reda ut lite eventuella missförstånd. Om ni inte redan läst inlägget så kan ni klicka här .
Jag har ju självklart aldrig någonsin menat att förminska någon annan ångest. Tro mig. Jag har vänner vars liv har varit en dans på rosor ända sedan de var små, och om de får ”ångest” för att de har tappat sin mobil i marken, så respekterar jag det. Ångest går över huvud taget inte att mäta och det är ingen tävling på något sätt. Jag tycker att jag haft det förjävligt, men det finns förmodligen många som skulle skratta åt min ”situation” eftersom den är löjeväckande för dem.

Jag hävdar inte att ångest är elitistiskt och enbart för ”vissa” att förespråka. Det jag ville säga var att jag är så innerligt trött på bloggare, influensers eller kändisar som säger att ”vi måste prata om ångest” utan att faktiskt göra det. Personer som bara vill prata om den ”lämpliga” ångesten, inte den som är ful och äcklig. Förstår ni hur jag menar? Om du nu är så jävla taggad på att göra något gott i världen och lyfta tabun kring psykisk ohälsa så GÖR DET, men då är det faktiskt inte tillåtet för dig att vända bort blicken när någon annans ångest inte passar. När den är jobbig, motbjudande och patetisk.

Och det där med Fornis bok. Jag har ingenting emot henne, hon är en duktig författare och hon jobbar säkert superhårt. Men jag fick hennes bok och när jag läste den kände jag mig bara illamående. Samt, hur kan man döpa en bok till ”jag är inte perfekt, tyvärr” och prata om självacceptans när du är ett vandrande exempel på hur samhället vill att en tjej ska se ut? Hur kan du pryda hela baksidan av din bok med ditt perfekta, vita ansikte, sminkat och med lockat hår, vita tänder och dyr klänning? ”Jag är inte perfekt, tyvärr” NÄHÄ. Vad fan är då perfektion?

Jag vet med säkerhet att hon har jobbat svinhårt med den där boken. I know. Och jag tycker som sagt att hon är otroligt duktig och driven och allt, men för mig blev hon ett exempel på hur samhället väljer att hantera/handskas med ångest. Hur allt fler skriker VI MÅSTE PRATA OM ÅNGEEEEEST men de som faktiskt syns är tjejer som Michaela Forni. Och innan ni säger det: Jag vet. Jag är också vit, snygg, lång, smal och tjej, så jag faller egentiden i samma kategori som Forni. Men det är därför jag är så otroligt noga med att beskriva min ångest på ett ”äckligt” sätt. Och det är därför jag är noga med att säga ”ugh jag är fett bakis idag trots att de e tisdag WHATEVER”. Och det är därför jag alltid pratar med er läsare på snap, mail, Facebook eller ute, utan att se er som ”läsare”.

Det är väldigt problematiskt att ses som en förebild, för det är jag inte. Jag är ingen supermänniska. Jag vet om att jag är snygg och smal och vit och därför har jag klarat mig relativt enkelt genom livet, men jag är också jävligt osäker, jag är också väldigt rädd för livet och jag är också väldigt, väldigt liten. Det är när bloggare eller influensers sätter sig själva på någon slags tron som jag tror att det kan bli farligt att prata om ångest, eftersom det då nästan bara pratas om sådan ångest som är lämplig. Och den är oftast inte lämplig.

Jag vill se fler personer erkänna att de brukar ligga på köksgolvet och grina i tre timmar. Jag vill se fler personer erkänna att de ibland inte äter någon mat alls för att de gillar hungersmärta. Jag vill se fler personer erkänna att de druckit alkohol typ tio dagar i rad och att de knullat fem olika killar senaste dygnet för att ja, varför inte? Jag vill se er som sitter ensamma i skolmatsalen. Jag vill se er som känner er anonyma trots att ni har hundratals vänner. Jag vill se er som delar med er av en obehaglig sexhistoria, jag vill se er som knarkar, jag vill se er som är fula, feta, finniga, opassande, jag vill se er med social fobi, jag vill se er som är hysteriska, jag vill se er som gråter hela tiden och jag vill se er som ler konstant trots att ni inte är glada.

En stor eloge till Forni och alla andra som pratar om psykisk ohälsa, och en stor eloge till de influensers som vill hjälpa till att lyfta tabut kring ämnet. Det är fantastiskt och godhjärtat och har förmodligen hjälpt hundratusentals att våga prata mer. Men nu vill jag se er andra.

Ge mig all er olämpliga smärta och jag lovar er att jag inte kommer vända bort blicken.

Bild från Fröken Svår <3

”vi måste prata om ångest” – öppet meddelande till bloggare

Det finns få saker i världen som gör mig så förbannad som när folk pratar om något de inte vet ett skit om.

Jag är relativt ny i bloggvärlden. Förmodligen inte särskilt omtyckt av mina bloggkollegor. Kanske för att jag inte riktigt passar in, kanske för att jag är lite hysterisk och jobbig, kanske bara för att de blir obekväma runt mig. Men något jag har märkt, som gör mig så jävla förbannad, det är denna nonchalans gentemot psykisk ohälsa.

Upp med en jävla hand om ni hört meningen ”vi måste prata om ångest”.

Det är jättebra, och viktigt, att prata om ångest. Det är jättebra, och viktigt, att öppna upp till samtal för de som mår dåligt. Och det är jättebra och jätteviktigt att allt fler tar initiativ till att prata om sådant som är jobbigt.
Men det är fan inte okej att bagatellisera det.

Min ångest är inte på något sätt vacker, fin eller trevlig. Den är fruktansvärd och äcklig och vidrig och jag hatar den mer än allt. Den har fått mig att känna mig som om jag drunknar hela tiden, som om jag inte får luft trots att fönstret är öppet, som om jag tappat alla kroppsdelar fastän allting gör ont. Den har drivit mig till att knarka, ligga med folk jag inte vill ligga med, den har drivit mig till att skära upp armarna så djupt att jag alltid kommer att leva med bevisen på att den funnits. Den har drivit mig till att promenera rakt ut i gatan mot rött och hoppas på att bli överkörd. Jag har skrapat händerna mot betongväggar för att rispa upp sår, jag har bitit mig så hårt i tungan att jag börjat blöda. Jag har önskat att jag dog. Jag har skadat mig själv på ett sätt som ingen borde göra.

Men när jag visar mina ärr, eller berättar att jag brukade gå flera dagar utan att äta för att jag gillade smärtan, eller när jag förklarar hur det känns att bli penetrerad av någon man inte känner, av någon man hatar, eller när jag berättar om de gånger jag stått och svajat på gatorna i Paris så hög på kokain att jag inte ens vet vad jag heter, då vänder ni bort blicken. Då tittar ni var som helst förutom på mig. Då ler ni beklagande. För sådan ångest är inte lämplig, den är inte vacker utan motbjudande, och den går inte att visa upp som ett bevis på att man, trots att man är en bloggare, har ett ”djup”. Att man, trots att man är priviligerad, ”också haft det svårt”.

Ni vill prata om psykisk ohälsa. Ni varvar inlägg som ”fem tips att bota depression” med ”ta vara på dagen och var positiv”. Ni hävdar att depression går att bota med hjälp av positiva tankar och ett varmt bad. Ni säger att allt det där äckliga, klibbiga mörkret går att trolla bort om man bara ”pratar ut” eller ”bestämmer sig för att inte må dåligt”.
Ni hävdar att pengar inte ger lycka och sedan köper ni en lägenhet för fem miljoner. Ni skriver en bok och täcker hela baksidan med en perfekt bild på er själva, när ni sitter sminkade och fixade och vita och smala och så har ni mage att döpa boken till ”jag är inte perfekt, tyvärr”. Ni gillar att prata om ångest sålänge den inte är jobbig. Ni gillar att prata om ångest sålänge den är fin och mystisk.

Så här är ett öppet meddelande till er. Våga inte prata om ångest som om det var en kappa man kan ta av och på när det passar. Våga inte bagatellisera eller glorifiera något som får folk att vilja dö varje dag. Det ni skriver kan ha en så extremt stor inverkan på folk, och kanske en negativ sådan. För om du inte är perfekt, med dina vita tänder och din lägenhet på Östermalm, vad fan är jag då? Om du kunde bota din ångest genom att dricka en kopp te, betyder det att det är kört för mig?

Jag vet egentligen inte var jag vill komma med detta. Kanske är jag precis likadan som alla andra. Men jag har bestämt mig för att faktiskt ”prata om ångest”. Vi måste prata om ångest. Den äckliga ångesten. Den fula ångesten. Inte den som går att paketera och sälja som ännu en bok som får folk att känna sig värdelösa. Det räcker nog med det.

Vi ska prata om ångest nu. På riktigt. Och denna gång kommer den inte vara vacker.

bild från förra veckan

megalomanen i dörren

Det är lördagskväll. Eller natt, beroende på hur man ser på det. En del skulle till och med kunna hävda att det var söndag morgon, när jag, måttligt förvirrad, blir utvisad ur den exklusiva klubben som ligger precis vid Svampen. Jag skyndar mig därifrån och kastar en förvånad blick bakom axeln, nästan skyggt. Sedan promenerar jag hem medan ilskna tårar stiger i ögonen.
Äsch, vi spolar tillbaka. Vi tar det från början.
Den första gången jag kom i kontakt med begreppet ”pointer” var, till ingens stora förvåning, i Paris. Entrén till den omtalade klubben ”Titty Twister” omringades av 4-5 vakter med högdragna miner och rastlöst kroppsspråk. De verkar cirkulera kring en liten kille som stod längre in, närmare foten till trappan. Han var kort, och det märktes att det störde honom för han sträckte på sig på ett onaturligt sätt. Anletsdragen var utmejslade och på många sätt perfekta – han var helt enkelt jävligt snygg. I sin rock och med sin likgiltiga min stod han innanför muren av vakter, ofta med ena handen i fickan, medan han betraktade oss utan att rubba sitt totalt frusna minspel.
Jävlar vad jag ville ligga med honom.
När han såg någon han inte tyckte passade in på klubben, fixerade han personen helt kort med blicken innan han, nästan omärkligt, skakade lätt på huvudet. Vakten uppfattade signalen, vände sig bestämt om och meddelande kort och gott beslutet till gästen;
”Nej.”
”Men…”
”Nej.”
Gästerna fick gå därifrån, ofta med en liten uppgiven blick eller ett irriterat muttrande, men de gick. De vände sig om med sina kära vänner och promenerade helt enkelt vidare till någon annan av Paris hundramiljoner nattklubbar.
Killen i dörren, som helt enkelt kallades ’killen’ (även av honom själv; han bad att få bli kallad Guy, ett smeknamn som kändes ganska onaturligt men vem var jag att protestera? Förresten kanske det inte ens var ett smeknamn) hade ett lugn och en enkelhet över sig som jag gillade. Senare kom vi att bli vänner på det sätt man blir när man är ute tillsammans ungefär tre av sju veckodagar. Jag brukade stappla ut till honom i entrén, bjuda honom på en Marlboro Gold och göra mitt bästa för att förstå honom när han redogjorde för sina politiska ståndpunkter på blixtsnabb parisiska. Trots att vi faktiskt blev vänner kunde han fortfarande neka mig ibland, med ett snett leende på läpparna, och jag blev lika förbannad varje gång, men eftersom utbudet av klubbar var så stort så var det egentligen inga problem med att bara ta sig vidare. Till slut passerade vi gränsen när jag officiellt blev en stamgäst, och då slutade han neka mig. Han brukade oftast stå i ett hörn av klubben och garva åt mig där jag stapplade omkring i full färd med att stjäla någons flaska champagne eller sätta eld på baren.
En kväll lät han mig vara pointer. Vi stod uppe i entrén och väntade på att folk skulle börja komma. Den kvällen var jag där själv, eftersom ingen av mina kompisar hade haft lust att hänga med. Men vid det laget kände jag halva klubben så det var aldrig några egentliga problem med att hitta umgänge. Hur som, så stod jag och ’Guy’ vid entrén när han plötsligt vände sig mot mig.
”Du kan försöka” sa han med sin sedvanligt låga röst.
”Försöka vaddå?” frågade jag.
”Att vara pointer.”
”Okej…” sa jag osäkert och blickade ut över de väntande gängen av unga, uppklädda människor. Det stod ett tiotal vid banden, men inte fler än så (jag har alltid undrat varför man köar till klubbar i Stockholm. Det är egentligen helt absurt). Jag kikade på två tjejer i tjugoårsåldern och nickade åt honom.
”De där två, är de okej?”
Han mönstrade den med sin lugna blick, och jag insåg plötsligt vad han gjorde. Han såg aldrig på den för länge, svepta bara med blicken över dem helt kort, så att det inte skulle se ut som om om han verkligen tittade på dem.
”Nej” sa han svalt.
”Varför?”
”De passar bara inte.”
Han log. Jag ryckte på axlarna.
”Detta sög” meddelade jag, ”Urtråkigt jobb. Jag behöver en drink. Vi ses snart.”
Han skrattade åt mig när jag försvann in i klubben och jag vinkade över axeln.
Efter det har jag egentligen inte tänkt så mycket mer på den där märklige, snygge mannen i rock som svepte med blicken utan att aldrig låta den stanna för länge. Jag hörde att han flyttade till St. Tropez. Men vad vet jag.
Hur som – det var min idé av en så kallad ’pointer’. En person som helt enkelt justerade gästerna efter vad klubben ville uppnå rent varumärkes-mässigt.

Så när jag står utanför en populär klubb i Stockholm kan jag inte för mitt liv förstå vad i allsin dar den kokainstinnige mannen vid entrén sysslar med. Han, som tilldelats jobbet som ’pointer’, är inte det minsta lik den lugne, stabile och rannsakande mannen jag träffade i Paris, som fick en att lita på att han visste bäst. Den här killen är hysterisk.

Att gå ut i Stockholm är ett jävla skämt på många sätt. Jag har redan nämnt den fullkomligt befängda idén med köer. Jag upprepar: KÖER, till en nattklubb. Som djur trängs människorna utanför och ber om att få bli insläppta så att de kan få dansa bort lite vinter-ångest. Vakterna stirrar som gamar på folkhavet, fräser och puttas när man kommer för nära, och många gånger har jag funnit mig själv hoptryckt i mitten av alla dessa dans-törstiga ungdomar och helt enkelt bara tittat upp mot himlen och frågat Gud eller stjärnorna eller vem som nu kan tänkas lyssna; Vad fan håller jag på med? Jag brukar fnittra lite åt mig själv vid sådana tillfällen.
Stämningen utanför klubben är hätsk. Folk slåss för att komma in. Ofta följer stressen med in på klubben så att atmosfären blir orolig och kvävande. Dessutom, om man nu kommer in, känner man en helt överdriven tacksamhet för vakterna (som man försöker bli vän med) och ’pointern’ (som man snabbt smiter förbi med en vinkning).
Och så står man där på klubben, betalar drinkar för 170 kronor styck och gör sitt bästa för att inte verka full (för då blir man utslängd. Gud förbjude att man förtärde alkohol på en nattklubb). Sedan dansar man lite med en halvsliskig kille från Kalmar, innan man, klockan 02.11, blir utslängd ändå. Anledningen är oklar, men vakten ser trött ut.
Nej, det är verkligen inte roligt att gå ut på klubb i Stockholm. Det är tvärtom riktigt jobbigt. Hela upplevelsen är inte det minsta avslappnad eller rolig, utan tvärtom stressande och extremt påfrestande. Stämningen är hysterisk, varenda människa beter sig som om de var höga på amfetamin (i och för sig inte helt omöjligt), man knuffas och trängs och undviker vakterna så mycket man bara kan, för om de har en dålig dag räcker det med att man ser dem i ögonen så tappar de kontrollen över sitt maktmissbruk och går lös på en.

När jag promenerar hem från klubben mitt i natten, efter att ha blivit utslängd av högst oklara anledningar, tänker jag att jag har tröttnat. Och inte så att jag vill framstå som en gnällig, nittonårig tjej som är förbannad och kränkt över själva händelsen, nej, jag är mer resignerad. Och dessutom är jag, hör och häpna, föga imponerad av utelivet. Jag försöker bara göra det bästa av situationen, som redan är jävligt shitty.

Så ibland, när jag står där utanför någon klubb och blir nekad av den märkliga mannen som springer fram och tillbaka längst de röda banden som om han var ett vilddjur fångad i bur, kan jag liksom se mig själv utifrån och börja skratta. Åt mig själv och åt hela situationen. Jag menar, kom igen.
Det måste vara väldigt jobbigt att vara en så kallad pointer. Ibland tycker jag synd om dem, men oftast bara i max två och en halv sekunder innan jag påminns om vilka jävla galningar de är, och så försvinner medkänslan lika fort som den kom. Men jag kan tänka mig att det måste vara extremt påfrestande (för att inte säga högst förvirrande) för psyket att bli omtyckt i sex timmar varje kväll för att sedan bli bortglömd. Under helgerna vill alla vara din vän, men om du skulle möta någon av dessa inställsamma ungdomar i mataffären skulle ingen ens bemöda dig med en blick. De skulle förmodligen inte ens känna igen dig. Jag menar, varför skulle de? I deras värld existerar du endast som ett verktyg, ett hinder att bearbeta så att kvällen inte slutar i förtid på MacDonalds på Kungsgatan. Men en människa? Knappast.

Klart man blir galen av det. Jag antar att man måste beväpna sig med en gränslös arrogans och en gnutta storhetsvansinne (och kanske ett halvt gram kokain) för att ens klara av kvällen. Jag personligen skulle bli tokig. Det är som att vara känd och uppskattat för en kväll, och sedan bortglömd resten av tiden. För egentligen, om vi ska vara helt ärliga – när du säger upp dig från jobbet som pointer, är det då någon som ens kommer nedlåta sig att ge dig en blick? När de inser att du inte längre har makten över deras lördagskväll, kommer de ens minnas hur du ser ut? Eller ännu värre (och ännu troligare), kommer de ens bemöda sig att vara trevliga? Jag skulle nog inte det. Kalla mig en hemsk människa, men i samma sekund som din oansenliga och fullkomligt världsliga så kallade ’makt’ försvinner eller tappar sitt värde, så skulle jag vilja hålla dig på så långt avstånd som möjligt. Att vara polare med en pointer är jävligt nice, men att vara polare till en ex-pointer…? Nja. I think the fuck not.

Jag har således bestämt mig för att bojkotta Stockholms klubbar. Inte av politiska eller ens moraliska skäl, utan helt enkelt för att jag inte vill må så dåligt som jag gjorde när jag promenerade hem på kungsgatan med ilskna tårar rinnandes nedför kinderna. Jag vill inte ge en vakt, eller en ‘pointer’, den makten över mig, för när de missbrukar den blir ångesten så jävla påtaglig. Det finns ingenting värre än att inte bli tagen på allvar, och om man sätter sig i en sådan situation som man gör när man går ut i Stockholm, blir man sällan ens sedd som en människa. Jag kanske är en av de personerna som är orimligt stolt och känslig, men att känna att ingen lyssnar på mig gör mig galen. Att känna mig misskrediterad gör mig ännu tokigare.
Så numera hittar ni mig bara på barer eller på klubbar där jag känner vakterna och vet att de inte är förgiftade av maktmissbruk. Och jag ska aldrig igen, oavsett hur förvirrat tillstånd jag befinner mig i, glömma vem ‘pointern’ egentligen är. Nämligen bara en anställd.

Vars lön betalas av mig.
🙂

min rädsla för män

Det var för ett par veckor sedan som jag, tillsammans med Megan, plötsligt kom fram till något som egentligen borde varit helt uppenbart.
Mitt val av killar.
Jag har alltid fnyst åt det faktum att folk har ‘en typ’. Det är så sjukt löjligt egentligen. Vaddå typ, vad betyder det ens? Det är människan som räknas, inte utseendet, och man kan ju inte säga att man bara vill vara med en viss typ av utseende. Det ska ju inte spela någon roll. Men när jag verkligen sätter mig ner och tittar på de killar jag väljer att spendera min tid med har de alla en sak gemensamt;
De är pojkar.
Varenda en av dem är pojkaktiga, även om de är äldre än jag. De har nära till skratt, de är försiktiga, smala, gängliga. De har snälla ögon och de är medvetet klädda. De är inte breda eller maskulina, utan bara…pojkaktiga.
Varför? Jo, för att manliga män skrämmer mig.

Varje gång jag har legat med någon som är stor och maskulin har jag velat försvinna rakt genom madrassen.. Muskler och manlighet gör mig livrädd. Jag kan komma på flera tillfällen då jag varit ensam med en manlig man och känt mig instängd och obekväm. Blicken söker sig omedvetet till dörren, fönstret, kalkylerar och räknar ut om/hur jag skulle kunna övermanna honom, funderar kring om jag skulle hinna ringa polisen om något hände. Detta trots att mannen i fråga kanske har varit hur snäll och trevlig som helst.

Jag litar inte på män. Förmodligen är jag präglad av mina tidigare erfarenheter av stökiga människor med snopp, och det är framförallt väldigt sorgligt. Enligt min värld är män oresonliga och orimliga, de kan brusa upp över vad som helst och bli arga helt utan provokation. De gormar och skriker och vevar med armarna och påminner mig om energiska hästar som man inte får kontakt med, hur mycket man än stryker dem över manen. Män är helt och hållet oberäkneliga och det skrämmer mig så fruktansvärt mycket.

Jag träffade en sådan man igår på SpyBar. Det började med att han ville hälsa på mig, och sedan sa jag ett skämt, varpå han helt och hållet ändrade personlighet. Han ryckte åt sig handen och stirrade på mig, och medan jag försökte hantera situationen och säga att jag inte menade något illa så bara fräste han och vände sig bort efter att ha pekat finger. En halvtimme senare kom han fram igen och var jättegullig, frågade om jag ville ha en shot, men när jag svarade nej blev han alldeles stött och fräste åt mig igen. Det är inte själva musklerna som skrämmer mig, det är den där plötsligt uppbrusade ilskan. Det känns som om alla män går omkring med ett monster inom sig som helt plötsligt bara tar över, och då blir de helt okontaktbara. Fy fan vad läskigt det är.

Jag antar att någon man kommer läsa detta och bli stött eller kanske sårad. Sorry för det. Jag säger inte att alla män bör ansvara för hela sin kategori av människa, men… jag har liksom inte råd att chansa. För mig är ni lika jävla läskiga allihop. För mig är ni alla potentiella våldtäktsmän, mördare och misshandlare. Jag litar inte ett dugg på er. Det är sorgligt att det är så, men som sagt: jag har inte råd att chansa.

utdrag – ‘if its not broke, break it’

Utdrag ur fiktiv novell.

​- – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag träffar en ny ute på en bar. Våra blickar möts och jag vet att vi kommer ligga innan vi ens hälsat. Han har mörkbruna ögon och skrattkorpar och så rör han sig med snabba rörelser. Vi dricker en stund innan vi går hem och har sex. Han sover över varje natt och vi brukar sätta oss i köket och röka gräs och göra fåniga anmärkningar på saker som inte betyder något alls. Han är lugn, stabil och kittlig vid revbenen. Han får mig att skratta så att jag får ont i magen.
Och ändå, när jag sitter hemma klockan 00.13 en sommarkväll i slutet av augusti, tänker jag på den andra. Jag har stationerat mig på balkongen där jag röker cigg på cigg på cigg, och trots att han ger mig all uppmärksamhet jag vill ha går jag ändå in på Facebook för att se om den andre är aktiv.

Han får mig att skratta och det fick inte den andre men jag sitter ändå här och längtar. Efter ljusblondt lockigt hår och såriga läppar. Efter ett födelsemärke vid skuldran och efter orimligt långa ögonfransar. Den nya ger mig komplimanger men jag längtar efter förolämpningar. Han ger mig tid men jag längtar efter att bli ignorerad. Han lyssnar men jag längtar efter att bråka, skrika så att grannarna plingar på dörren, greppa hårt om smala axlar och knuffas in i en garderobsdörr. Jag längtar efter att känna hur varje cell krymper ihop, längtar efter att känna hur blodet byts ut mot bensin. Jag längtar efter att känna salta tårar rinna nerför mina nyckelben när den andre gråter tyst, jag längtar efter att vakna mitt i natten bara för att se att han aldrig somnat, längtar efter att sitta mitt emot honom på köksgolvet klockan 7 på morgonen när vi båda är så höga att vi har glömt våra egna namn men vi har inte glömt varandras. Han sa; ”Erika” och jag har aldrig hört något så vackert som mitt eget namn när det viskas fram mellan halvslutna läppar.

Och för det tror jag att jag aldrig kommer vara nöjd. Hur vackert livet än är kommer jag alltid vilja ha det fult. Jag kommer alltid leta efter något trasigt när jag har något som är lagat. Och jag kommer alltid att leta efter något oförståeligt när jag har något så glasklart.

​- – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Utdrag ur fiktiv novell.

tre korta, tre långa

DET DU ALDRIG FÅR

En dag gick han ut genom min dörr och kom aldrig mer tillbaka.
Han tog med sig en svart tjocktröja från Weekday, en mössa, tre par t-shirts och mitt hjärta. Innan han stängde dörren vände han sig om och så tog han min tystnad också. Och min balans. Sedan var han nöjd. Och kvar satt jag på hallgolvet utan hjärta eller balanssinne, och tystnaden han tog hade ersatts av ett öronbedövande vrål som ekade i huvudet och rev mig på armarna. Jag tog en kudde och skrek i den för att överrösta larmet men det gick inte. Det förföljde mig som tinnitus.
Men en dag satte jag mig framför ett vitt, linjerat papper och så började jag skriva och jag såg knappt vad jag skrev för tårarna samlades i ögonen och när jag var klar var nästan allt bläck upplöst men när jag satte punkt insåg jag med förvåning att bilarna tjöt från trottoaren där nere och kaffekokaren brummade från köket och min syster skrek från hallen. Men det var helt och hållet knäpptyst.

BENEN BÄR

I somras satt jag på balkongen i Cannes och läste en bok av deckarförfattaren Hans Rosenfeldt och det finns en mening i den boken som liksom grep tag i mig och stannade.
Följande;
”Han reste sig upp och var förvånad över att benen bar honom”.
Varje gång jag ramlar omkull är jag tvärsäker på att jag aldrig kommer komma upp igen.
Och varje gång blir jag lika förvånad när det visar sig att benen bär. Att jag kan.
Det är fint, på något sätt. Att hur trasigt hjärtat än är, så kommer benen alltid att fungera. Du kommer fortsätta andas, trots att lungorna känns tömda på luft. Och hjärtat slutar inte slå bara för att det är krossat och ligger utspritt i miljoner små bitar i bröstkorgen. Du fungerar trots att du är trasig. Hur fantastiskt är inte det?

ICKE-SUNT FÖRNUFT

du lurade mig att tro
för jag var säker på att något så vackert inte kunde vara verkligt
och du lurade mig och sa att allt var på riktigt
att allt som inte syntes ändå fanns, precis som luften
att allt som kändes var konstant, precis som doften
av dina lockar och nyckelben mot min hals
hur kunde du lova att allt det där fanns?