Öppet meddelande till företag som utnyttjar influencers

Jag trycker upp porten och går in in. Det mjuka ljuset från lamporna gör att hallen ser varm ut trots att vädret utanför är allt annat än behagligt. Jag drar av mig hörlurarna och stiger in i receptionen, blir hänvisad vidare och möter sedan kvinnan jag letar efter.
”Hej!” säger hon och ser genuint glad ut över att se mig. Vi sätter oss i ett av konferensrummen, hon med sin dator och sitt anteckningsblock och jag med min kaffe.
Vi hade, via main, bestämt ett möte eftersom de – Vitamin Well – var intresserade av ett ”långsiktigt samarbete” med mig och mitt varumärke. Jag hade sett fram emot mötet, jag och tjejen som vi kan kalla Emma fick genast bra kontakt och jag tänkte att det äntligen fanns chans för mig att landa ett bra samarbete med ett stabilt varumärke som var beredda att jobba med mig under en längre tid.
Vi sätter oss ned. Hon börjar med att beskriva varumärket och jag fortsätter med att beskriva min vision om ett eventuellt samarbete. Tanken är att de ska sponsra min läsarträff med drycker och sedan fortsätta samarbetet under hösten i form av uppdatering gällande deras drycker.
Sedan kommer vi till punkten då vi (jag, verkar det som) ska diskutera ersättning.
”Hur ser ni på betalning?” frågar jag.
Hon ler. ”Alltså, vi jobbar ju med väldigt stora profiler, så som Michaela Forni, men vi ser det verkligen som en viktig grej att också jobba med mindre influencers som har kanske tiotusen följare, men ändå är väldigt drivna.”
”Jaha?”
”Ja, och då är det viktigt för oss att vi känner att profilen i fråga är genuint intresserade av våra produkter.”
”Det är jag” säger jag, och menar det. Jag har alltid älskat VW:s drycker; Nocco, Aloevera, originalflaskan…köper dem säkert varje dag.
”Vad bra!” kvittrar hon.
”Ja, men hur ser ni på betalning?” frågar jag igen.
”Vi jobbar egentligen inte så mycket med ersättning.” säger hon, ”Vi tycker att flaskorna, som ändå har ett utgångspris på 20 kronor, räcker som betalning i och med att vi också är ett starkt varumärke som många vill synas med.”

Där kom det. Ögonblicket då mötet förvandlas från lovande till katastrof.

”Så jag ska göra reklam för er gratis?” säger jag långsamt.
”Inte gratis!” skyndar hon sig. ”Du får ju flaskorna.”
Jag är tyst tills hon fortsätter prata igen.
”Vi har ingen budget för den sortens samarbete just nu” säger hon.
”Hur är det möjligt?” frågar jag, och plötsligt börjar huvudvärken hamra bakom pannan. Och jag blir sur. Riktigt irriterat. ”Hur kan det komma sig” fortsätter jag, ”att ett företag som omsätter flera miljoner varje år inte har någon budget för marknandsföring? Hur tänkte ni då?”
Hon skrattar lite blidkande; ”Joo, såklart vi har en budget, men för den här typen av samarbete så kan vi inte erbjuda några pengar.”
”Okej,” säger jag. ”Det funkar ju inte. Jag måste kunna betala min hyra. Hur ska jag göra det? Med femton stycken VitaminWell sugarfree style – flaskor?”
”Det är såklart problematiskt” säger hon och nickar. ”Men vi kanske ändå kan sponsra ditt event? Om du ordnar med foto – och videograf.”
”Och ni står för hyran då, antar jag.”
”Nej, det kan vi tyvärr inte göra”. Hon ler fortfarande, medlidsamt men bestämt.
Jag lutar mig tillbaka och försöker samla tankarna. Räknar till tre, långsamt.
”Så du menar,” säger jag, ”Att jag ska erbjuda er spridning i form av minst hundra läsare i er målgrupp, material i form av foto och film, samt omfattande exponering av ert företag… och betala för det?”
”Du får ju flaskorna”
”Jag ska betala för att marknadsföra ert varumärke?”
”…flaskorna har ett utgångspris på 20 kronor.”
Och därmed är mötet jävligt avslutat.

Allteftersom dagarna har gått efter det mötet har jag blivit mer och mer irriterad. Så nu kommer mitt riktigt förbannade, fuck-you-inlägg tillägnat inga mindre än de företag som väljer att utnyttja unga tjejer och killar som kämpat för att bygga ett varumärke.

Kära företag. Nu kör vi en liten genomgång på god moral och integritet här. Är ni beredda? 

När ni ska exponera er reklam på det traditionella sättet, säg i en tidning till exempel, så betalar ni tiotusentals kronor för en liten notis i ett forum där ni inte har någon som helst kontroll över vilka som läser den. Ni har visserligen fått en rapport från tidningen i fråga vad gäller målgrupp, och ni vet ungefär hur många som borde nås av er reklam, men ni har ingen aning om hur många som ser just den notisen och ni kan inte mäta engagemanget om ni inte har någon form av ett direkt sätt att kunna se vilka som hamnade hos er just genom denna tidning, till exempel en unik rabattkod. Ni lägger alltså dessa tiotusentals kronor på att sprida ert varumärke på ett rätt korkat sätt om jag får säga det själv. Men det är er grej.

Sedan kontaktar ni så kallade influencers. Sociala medie-branchen är överlägset kvinnodominerad och har länge förlöjligats, och fortsätter förlöjligas, av den utomstående som fortfarande inte förstår att ett varumärke tar tid, energi och skicklighet att bygga upp – många av de små gulliga bloggare som ni väljer att tala nedvärderande om har startat eget företag innan de ens fyllt 18, och många balanserar skola med det heltidsjobb som bloggen är. De lär sig om företagsekonomi och marknadsföring genom att googla och kolla DYI-videor på youtube, de utmanar sig själva dagligen för att skapa ett kreativt och nytänkande innehåll, de sitter uppe till sent på natten för att tidsinställa inlägg och går upp tidigt på morgonen för att hinna med en pressfrukost innan första lektionen börjar. De drömmer och jobbar – förmodligen mer än vad ni gjorde när ni var tonåringar.

Men precis som man är när man är tonåring så är de naiva. Jag har varit naiv, och är förmodligen fortfarande det. Det tar tid för ett samhälle att förstå och förändras efter den nya marknaden som uppstått i och med att tusentals unga tjejer skapat sina egna plattformar. Och nu kommer vi till det som gör er så jävla skamliga; ni utnyttjar naiviteten hos dem som kämpat för att ni ska kunna tjäna pengar på deras jobb.

Upp med en hand alla influensers som blivit erbjudna en jävla hårspray mot ett blogginlägg. 

Till skillnad från traditionell marknadsföring så kan vi erbjuda exakt statistik på målgrupp, reach, engagemang och intresse. Om du som företag vill göra reklam för en hudkräm som bara passar torr hy vinner du hundra gånger mer av att marknadsföra din produkt hos en bloggare som har just torr hy. Hennes läsare vet vem hon är, vet att hon har torr hy, vet att hon talar sanning när hon säger att krämen funkar. Hon kan erbjuda ditt företag siffror på hur många som kommer att nås av din reklam samt hur många som faktiskt kommer att klicka sig in på hemsidan och köpa hudkrämen. Hon kan till och med engagera din exakta målgrupp trots att de inte ens hittat till hennes blogg genom att göra en tävling och be läsarna att tagga en kompis med torr hy. Och hennes statistik kanske är låg – säg 500 läsare per dag – men om du använder dig av tio sådana bloggare som alla engagerar sina läsare och kan ge statistik, svart på vitt, att din produkt har exponerats 2000 gånger för den målgrupp du är ute efter så blir den reklamen plötsligt ovärdelig.

Att erbjuda produkter som förmodligen kostat dig fem kronor att framställa mot omfattande marknadsföring är verkligen att trampa på de unga egenföretagare som dag och natt kämpar för sina drömmar. Inget modernt, feministiskt eller medvetet företag sysslar med att betala ut minimilön eller helt enkelt icke-lön för att tjejer, killar eller ickebinära ska göra det jobb som en reklambyrå hade tagit tiotusentals kronor för. Det är en orättvis och förlegad metod för att kapitalisera på unga tjejers naivitet och ni borde fan skämmas. 

Hade du försökt dig på samma teknik när du ska köpa traditionell reklam hade du blivit utskrattad. Försök att gå till en tidningsredaktion och erbjuda dem hudkräm mot reklam. De hade förmodligen portat dig från byggnaden.

Vidare till er, mina kära läsare. Många av er har bloggar, poddar, instagram och liknande. Jag tycker att vi kollektivt sätter ett stopp för företag som har mage att erbjuda deras löjliga produkter mot att vi ska slita för deras varumärke och samtidigt skada vårt eget. Från och med NYSS måste influensers – hur stora eller små vi än är – börja ta betalt. Genast.

Till alla företag som fortsätter utnyttja och kapitalisera på unga tjejers varumärken – ring mig när ni också får lön i VitaminWell flaskor så kan vi prata vidare då.

 

Enter a title

Att skriva en bok

Jag får samma fråga om och om igen.
”Hur gjorde du?” säger dom. ”Hur kunde du bara skriva en bok? När du är nitton?”
Och jag svarar alltid samma sak;
”Jag bara…skrev”

De blir besvikna över svaret, tror jag. De vill att man ska plocka fram en manual, peka på olika komplicerade instruktioner och säga; ”Följ bara det här receptet, så blir det en bok”
Jag ska förklara det från den andra änden, så kanske det blir begripligt.

Jag älskar att skriva. 
Jag måste skriva. 
Jag måste skriva för att överleva. 

När jag satte mig ner och började skriva på det som sedan blev boken ”Bli kvar”, så visste jag inte vad jag gjorde. Jag ritade inte upp en plan eller en strategi, jag bara skrev. Och skrev. Jag satt på stranden, på uteserveringar, jag skrev på kvitton och på baksidan av ett kuvert.
Jag började läsa och skriva i tidig ålder för att jag var tvungen att komma bort, jag var tvungen att rymma, och om jag inte kunde göra det fysiskt så fick det bli psykiskt. Att skriva för mig är inte ”terapi” eller en ”hobby”; det är något jag gör för att om jag inte gör det kommer jag dö. Om jag inte får skriva ser jag ingen mening med livet. Om jag inte får skapa berättelser, historier och världar där jag trivs, så kommer den så kallade riktiga världen att krypa för nära mig och slutligen kväva mig med sin vidriga ande. Jag skriver för att jag inte vet hur jag annars skulle överleva.

Så hur skriver man en bok?

Man sätter sig ner, öppnar ett dokument, öppnar sinnet och sätter fingrarna mot tangenterna. Man glömmer alla regler och bara skriver. Man börjar historien i mitten, eller i slutet, man skriver kanske meningarna baklänges och sätter Stor Bokstav där det inte ska vara det.
Man låter känslorna viska i kroppen och så försöker man fånga in dem och pränta ner dem på pappret, man översätter dem i ord och låter dem finnas, tolkas, exponeras.
Man känner. Man gråter, skriker i kudden och skrattar hysteriskt och så skriver man det man känner på dokumentet och hoppas att någon annan fattar vad man menar. Att någon annan hör musiken.

Det enda råd jag följer när jag skriver är dessa tre;

1 Det är det som är jobbigt, läskigt, sorgligt och fruktansvärt att skriva som till slut blir något bra. Att se sina känslor på ett dokument ska inte vara enkelt. 

2. I samma sekund som du sätter gränser för hur du ska skriva så kommer du misslyckas. Det ska inte finnas några regler. 

3. Sätt dig ner och skriv.

Det är mitt magiska recept. Framförallt sista; sätt dig bara ner och skriv. Bara prata på. Foga ihop historien kan du göra efteråt. Skriv det du vill skriva, eller det du inte vill skriva, och låt det tekniska komma i andra hand. Skriv inte för någon annan. Var ärlig. Radera aldrig något.

Och framförallt. Skriv för att du älskar att skriva, för att ord kan sätta eld på dig, för att du lever i din berättelse. Lämna den här världen. Skapa en ny.

Verkligheten har ändå aldrig varit min grej.

 

Öppet meddelande till min kropp

Hej du. 

Jag skäms. För att jag inte sagt det här tidigare, för att jag lät det hända. Men nu är det väl dags. Här är min officiella ursäkt, bara till dig. Jag hoppas att du tar emot den och att du förstår.

Jag skulle vilja skriva att jag alltid älskat dig men jag har bestämt mig för att inte ljuga den här gången. Jag har inte alltid älskat dig. Jag har till och med hatat dig några gånger. Det vet du ju, för ibland tar jag ut mitt hat på dig. Skär dig. Slår dig. Rispar över din hud och drar i ditt hår. Ger bort dig över en natt till människor och låter dem ta ut sitt hat på dig också, låter dem hålla fast dig och tränga in i dig och inte se dig för den du är. 

Jag har förgiftat dig. Snortat lina efter lina med livsfarligt kokain och inte brytt mig om vad det gjorde mot dig. Druckit tills alkoholen fått dina ben att vika sig och gett dig så mycket ångest att det nästan inte borde vara hanterbart. Men du klarade av det. Tålmodigt, metodiskt, tog du allt jag gav dig och klarade dig ändå. 

Du. Jag blev förvirrad, det var därför. Jag vill inte försvara, jag vill bara att du ska förstå. Det var hela världen som fick mig att hata dig, och jag var feg som inte sa emot, men det var så svårt. När jag alltid fick höra att du var fel. Som den gången castingkvinnan från Acne sa att du var tjock och jag valde att tiga. Eller när killen i parallellkassen sa att dina bröst var fula och jag gömde dem för jag skämdes. Eller när han på krogen tog på dig, utan att be om lov, och jag gick med på det för jag visste inte hur jag skulle säga emot. 

För vems är du, egentligen? Det borde vara en sådan enkel fråga med ett sådant enkelt svar, men vi är födda med det kvinnliga könet och då blir det ju lite mer komplicerat, eller hur? För teoretiskt sett är svaret självklart, men teorin och verkligheten har sällan något gemensamt. Du ska ju vara min, egentligen, men du är alla andras också. Jag delar dig med halva världen, de som tar sig rätt, de som exponerar och beskyller och kommenterar och kategoriserar, det är dem du tillhör, inte mig, inte din rätta ägare. 

När hela världen delar bilder på dig på Instagram och kommenterar saker som inte behöver upprepas, då är det okej, men när jag exponerar dig, så funkar det inte. Det är nästan som om du bara är okej att visa upp om någon annan gör det, men när nakenhet är frivillig så blir den också farlig. Äcklig. Slampig. Obekväm. Ful. Pinsam. Villig. 

Eller bara jävligt fel. 

Kära kropp, förlåt mig. Förlåt för att jag hatat dig när allt du gjort är att ha givit mig kärlek. Förlåt att jag har skadat dig, lämnat ut dig, inte varit försiktig om dig och inte stått upp för dig, trots att du alltid funnits här för mig. Förlåt för att jag inte kämpat nog för att du ska må bra. 

Förlåt att jag gav upp. 

Förlåt att jag inte gjorde mer. 

Kära kropp, jag hoppas du tar emot min ursäkt och att du tror på mig när jag säger att det ska bli ändring. Från och med nu är du bara min, och jag ska aldrig någonsin lämna över dig igen. Jag ska aldrig någonsin låta någon annan bestämma hur du är eller kommentera dina brister, för det har de inte med att göra. Jag kommer aldrig att hata dig igen. 

Nu tar jag tillbaka rätten över det som är mitt. Jag vet att många kanske inte är där ännu, och att flera kommer att spara ner dessa bilder och skicka runt och använda som ja inte fan vet jag, runkmaterial? Det är okej. Gör det. Spara bilderna. Sprid dem. Dela med killkompisarna på festen. Häng upp vid sängen. Ha som bakgrundsbild. Kommentera. Viska. Prata om det tills det inte längre är en nyhet. Stirra sönder på mina bröst tills de inte är intressanta längre.
Kör på. Jag är inte rädd.

Kära kropp, tack för att du finns. Nu gör vi det här tillsammans. 

 

Foto: Paul Edwards.

Jag älskar dessa bilder. Jag tittar ofta på dem och ler. Speciellt den tredje. Det är ju bara JAG, på alla olika sätt! Sårbar, stolt, goofy, sexig och vacker. Jag! Min kropp! Hur tung är inte den? Fkn enjoy.

”Tankar kring…” att drömma för stort

“Jag måste vinna nobelpriset i litteratur innan jag är 40” säger jag frånvarande. Killen bredvid mig spottar nästan ut sin drink.
“Va?” säger han. Jag vänder blicken mot honom, lite häpen över hans förvåning.
“Ja?” säger jag och borstar bort några osynliga smulor från jeansen. “Det är mitt nästa mål. Jag har redan gjort allt på min ‘lista’. Jag ligger, typ, trettio år före.”
Han himlar med ögonen. “Okej, lycka till” säger han och skakar muttrande på huvudet; “Nobelpriset…”

Jag möts alltid av den där irriterande, vänliga tonen när jag berättar om mina drömmar. Jag drömmer helt orimligt, enligt dem. Jag vill vara miljonär innan jag är trettio, ligga på bästsäljarlistan i minst fem länder och räknas som en av världens främsta författare. Jag vill vinna nobelpris, bli skriven om och omtalad, och jag vet att innan jag dör så kommer det utan tvekan att göras en dokumentär om mig. Jag har redan börjat fundera på vem som skulle spela mig. Kanske jag själv, varför inte liksom.

Problemet med att ha stora drömmar är att de ofta tas för högmod eller hybris. Folk vill att man ska ha rimliga drömmar, typ “äga en restaurang någon dag” eller “få vara med i TV innan jag dör”. De vill att man ska veta sin plats, inte tro för mycket om sig själv och framförallt – inte ha för bra självförtroende. För självförtroende (speciellt hos kvinnor) är något som ges bort (oftast av män), inte något man bara kan hitta på själv. Man måste bli bekräftad av andra för att förstå sitt värde. Man kan inte bara veta om sitt värde innan någon har berättat det till en.

Detta blir allra tydligast när man simplifierar fenomenet. Vi kör på det klassiska; “jag vet att jag är snygg” (lyssna här). En tjej får en komplimang, typ “snygg du är!” och det tar hus i helvete när hon svarar “tack, jag vet”. Männen blir tokiga. Ja, se nedan.

Folk (ofta män) får hjärnblödning när man erkänner sin egen kapacitet eller sin egna framgångar. De blir irriterade, eller känner sig avståndstagande när jag pratar om mig själv och mina drömmar. När jag säger att jag är en duktig skribent. När jag säger att min blogg är bra. När jag säger att jag är snygg. När jag säger att jag är duktig på att planera. När jag säger att jag är duktig på att analysera.

Eller helt enkelt bara när jag säger att jag duger. Man måste, som motparten, lyssna på vad personen som man tycker “skryter” egentligen säger.
Jag säger att jag är duktig skribent, inte att jag inte har mycket att lära. Jag säger att min blogg är bra, inte den bästa. Jag säger att jag är snygg, inte som ett skryt, utan som ett faktum; jag uppskattar min skönhet, jag sökte aldrig efter att du också skulle göra det. Det är inte relevant.
Och bara för att man är självsäker betyder det inte att man också är högfärdig. Det ena behöver inte utesluta det andra; det handlar om att vara självsäker och att också vara ödmjuk. Jag väljer att tro att jag, innan jag är fyrtio, kommer att vinna världens mest prestigefulla litteraturpris. Jag väljer att inte tänka (den farligaste tanken av alla); “varför skulle jag…”, eller “det finns redan så många andra..”.

Ja, det gör det. Men det spelar ingen roll, för jag kommer vinna ändå. Jag väljer att tro att jag kommer att vara den yngste pristagaren i tiderna. Sedan kanske inte det händer, men varför blir man så provocerad av tanken? Varför vill folk skratta åt en, avfärda en, eller helt enkelt bara förneka de där drömmarna? Är det inte det bästa som finns, när någon bara satsar allt?

Om min dotter kommer till mig en dag och säger “mamma, när jag blir stor ska jag bli Sveriges mest kända fotbollsspelare” så ska jag pussa henne på huvudet och säga, “Ja, eller varför inte världens?”

Kärleksbrev

Gissa vem som är hemma?

Landade igår natt tillsammans med Paula efter en ovanligt bekväm resa. Hon tog risken att boka standby biljetter eftersom hennes mamma också jobbar på SAS, och fick plats i business class. Jag, som börjar jobba idag och inte kunde riskera att inte komma med, köpte biljetter för en mindre förmögenhet. Till vår stora förvåning och glädje blev jag också uppgraderad och vi hamnade bredvid varandra med ett tomt säte emellan. Så himla roligt. Vi utnyttjade såklart tillfället och skålade i champagne, samt pratade om höstens planer.

Det är skönt att vara hemma. Det blev väldigt mycket där i slutet av resan. Många känslostormar. Jag hade ont i hjärtat. Jätteont. Av saknad. Och av längtan. Och av bitterhet över att allt är som det är och inte går att förändra. Att jag är kvar med mina intrasslade organ som gång på gång verkar slå knut på sig själva trots att det har gått ett helt år.

Usch vad kärlek är stormigt och jobbigt och vad man ibland önskar att man kunde slippa. Men jag satt ändå och tänkte på planet och kom fram till att jag ska sluta försöka rätta mig. Jag tror liksom att jag kan begrava allting, som om saker och ting skulle försvinna om jag bara grävde tillräckligt djupt. Det är kortsiktigt, korkat och framförallt taskigt mot mig själv. JA för helvete, hjärtat känns som om det är inflammerat MEN HALLÅ, här står jag och jag jobbar på perfect guide och jag ska ge ut en bok och jag bloggar för VeckoRevyn och jag har fantastiska vänner och egentligen är detta bara en parantes, även fast det känns som huvudrubriken, man måste bara komma ihåg allt man har. Och jag har så mycket. Framförallt har jag ju er. Ni, mina läsare, som jag tycker mig känna så bra, som är där när jag mår dåligt trots att jag inte gjort något för att förtjäna er kärlek. Ni, som öppnar upp er för mig, som skriver långa texter eller korta meningar och vågar skicka iväg det. Ni, som ibland får mig att börja gråta för att jag är så tacksam och glad för att ni finns. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara den känslan, eller kunna återgälda den.

Livet är jävligt opålitligt ibland men det är så himla okej när man kan bli full på blaskiga GT:s i trappan på F12 med de vänner som funnits där under köksgolvskvällarna och badkarssessionerna. Stockholm är soligt och inflammerat hjärta eller ej så finns alltid den där trappan, och det finns interna skämt och ballerinakakor och röda lackkjolar. Så det får vara så.

Ja. Nu ska jag återgå till jobbet och skriva tills det är dags för en AW och rivstart för PRIDE-veckan. Opålitligt eller ej, livet är väl ändå ganska fint ibland mitt i all förvirring. Puss gänget

ett helt år senare

Tre dagar efter att han lämnat mig packar jag mina väskor och flyr till Frankrike.

I boken som kommer att finnas på både fysiska och imaginära hyllor runt om i Sverige denna höst har jag skrivit stycken och meningar som jag rättat, flyttat, förfinat eller tagit bort. Nästan allt är annorlunda från originalet; dokumentet jag öppnade på restaurangen i Cannes efter att ha suttit och druckit två, nej tre, glas rosé utan att ha ätit så mycket mer än en macka. Nästan allt. Förutom den där meningen. Den som var början på slutet. Eller slutet på början? Äh, jag vet fan inte. Jag behöll meningen i alla fall.

Ibland ekar den i huvudet. Jag älskar den och hatar den. Minns att jag skrev orden med en hand (i den andra höll jag mitt vinglas), och jag visste inte ens varför jag skrev eller vad jag skrev, jag skrev bara för att det är det jag alltid gör. Jag skriver. Så jag skrev. Med en hand, bedövad, nästintill paralyserad av smärtan som kom i vågor; ena sekunden brusandes, andra lika våldsam som en tsunami.

Ett år och tolv dagar efter att han lämnat mig packar jag mina vägkor och flyr till Frankrike

Fast jag flyr inte denna gång. Jag bara är här. Men ibland, när jag öppnar porten för att gå in i trapphuset och doften slår emot mig blandas den med minnen som fullkomligt drabbar mig, och jag blir helt darrig i hela kroppen. Det känns som om jag är där igen. Precis där jag var. På ruta ett.

Jag läser era texter om olycklig kärlek, om att bli dumpade och sårade, om att längta efter någon och om att bli lämnad för någon annan och då undrar jag, på fullaste allvar, om det någonsin kommer bli bra igen. Alltså, blir det det? För ja, visst sitter jag här ett år och tolv dagar senare men ändå, ändå gör det ont i hjärtat. Tänk om han var min person? brukar jag fundera. Tänk som han var _den_rätta, och jag förstörde allt? Tänk om det finns en chans? 

Åh, så sentimental och löjlig man kan bli när man befinner sig på platser som fullkomligt vimlar av gamla spöken. Jag tror jag behöver en rejäl dos av Stockholms råhet som den romantiker jag är. Och kanske också en slags definitiv acceptans som inte behöver leda till någons (eller mitt eget) medlidande: tanken om att det bara får vara som det är. Det kommer nog ta år för mig att komma över min person, och hur mycket jag än vill förbanna honom och kräva att han ska känna samma sak, så är det okej att han inte gör det. Man får vara olyckligt kär. Man får erkänna att man inte är riktigt där ännu, att man fortfarande vaknar upp kallsvettig efter att ha drömt om uppbrottet igen, att man ibland tar upp telefonen och stirrar på numret klockan 04.32 påväg hem från F12. Man får erkänna det. Att man var så kär att världen plötsligt blev rimlig, och att det inte är så lätt att komma över det, men att man försöker och att man kommit långt trots att man någon gång i månaden lägger sig på köksgolvet och röker tio cigaretter på raken. Det händer ju åtminstone inte varje dag längre, eller hur?

 Kärlek (eller icke-kärlek) är på något sätt ändå ganska vackert. Jag menar, här sitter jag klockan 23.41 och skriver om de känslor en person givit mig. Hur fint är inte det? Att man liksom känner hela tiden, oavsett om det är fult eller jobbigt eller hemskt eller fantastiskt. Man känner ju så himla mycket och på något sätt är det fint. Tycker jag, i alla fall.

Till er som skickat in texterna som olycklig kärlek; nu tar vi oss framåt. Okej? Vi kanske är på olika rutor och olika steg allihop, men vi sträcker oss framåt och bakåt i ledet och tar varandra i handen och så marscherar vi fan i mig framåt. In till det fantastiska som väntar. Det finns runt hörnet. Jag vet det.

Puss

Processed with VSCO with p5 preset

Krönika: påsen med dina kläder

Påsen med hans kläder dunsar mot ena benet. Jag orkar liksom inte hålla upp den ordentligt, känner mig helt svag i armarna. Han stiger av bussen, sveper med blicken över folkhavet och får syn på mig. Börjar släntra fram.
Jag får en vansinnig impuls att bara släppa påsen och springa åt andra hållet, som om det som var påväg mot mig var livsfarligt. Adrenalinet rusar i ådrorna. Herregud, tänker jag, nu måste jag skärpa mig.
Han stannar på betryggande avstånd och skjuter upp solglasögonen på huvudet.
”Hej” säger han.
”Här” svarar jag, och räcker över påsjäveln. Han tvekar en sekund och jag har precis bestämt mig för att släppa den på marken när han tar emot den. Jag drar åt mig handen som om jag bränt mig. Tänder sedan trotsigt en cigg för att jag vet hur mycket han hatar att jag röker.
Hatade, rättar jag mig i huvudet. Inte hatar.
”Hur mår du?” säger han.
”Känner för att dö” säger jag.
”Va?”
”Inget”
Vi står tysta en sekund, jag med min cigarett och han med sina ledsna med distanserade ögon. Han ser på mig som om jag är ett skadat djur, något han råkat köra på med bilen, en döende varelse som han gärna tröstar men inte förmår sig att rädda. Bortom all räddning. Benen är brutna och blodet pumpar ut ur såret vid halsen, bildar en stor, svart pöl runt den snart livlösa kroppen.
”Jaha” säger han.
HUR KUNDE DU LÄMNA NÅGOT SOM VAR VACKRARE ÄN NYLIGEN UTSLAGNA LILJOR NÅGOT SOM GLITTRADE MER HYSTERISKT ÄN EIFFELTORNET VARJE HELTIMME NÅGOT SOM VAR MENAT ATT FINNAS I ALL FRAMTID OCH ALL OÄNDLIGHET? JAG LÄRDE MIG TILL OCH MED ATT ÄTA KNÄCKEBRÖD FÖR DIN SKULL, DIN JÄVEL.
”Jaha” säger jag.
”Så…”
”Mitt hjärta är så trasigt att jag är rädd för att det aldrig kommer bli helt” säger jag plötsligt. Han rycker till, förvånad över min plötsliga vilja att tala.  ”Jag tror det till och med fattas några bitar.”
Han tittar på mig.
”Jag vill ha tillbaka dem” säger jag.
Han är tyst i några sekunder.
”Jag är ledsen.” säger han sedan.
”Ja” säger jag och suckar, plötsligt trött över hela situationen. ”Jag med.”
Vinden blåser i trädkronorna och skapar ett oroväckande sus som växer i styrka. Någonstans skäller en hund lyckligt. Skärvor av hjärtat har spridit ut sig i kroppen och det sticker till varje gång jag andas.
”Fast det räcker inte” säger jag och går.

Författarporträtt för Svensk bokhandel

Nu ska ni få läsa något kul!! 

Den 9 Juni kom Svensk Bokhandel ut med deras katalog Höstens Böcker, och gissa vem som var med som debutant? Jag skrev porträttet i april, tror jag, efter att jag suttit och bitit ned naglarna och haft cirka fem panikångestattacker. Jag ville att det skulle vara fint, ärligt, ödmjukt. Jag har en tendens att ursäkta mig själv. Hela tiden. Så denna gång försökte jag vara rakare. Vet inte riktigt om jag lyckades. Men läs gärna och säg vad ni tycker!

Jag heter Olivia Hagéus. Jag är nitton år. Jag gillar att skriva. 

Det var ungefär så långt jag kom när jag skulle rada upp saker som jag var helt säkra på om mig själv. Resten av de attribut som skulle kunna tänkas appliceras på mig är egentligen helt flytande.

Såklart. Jag menar, jag är ju ändå bara nitton. Jag har knappt gått ut skolan, och jag betalade min första telefonräkning för tre månader sedan.

Och ja, nu är jag debutant.

Jag är en sådan som alltid kunnat skriva. En sådan som bara ”kan”. Jag har inte kämpat, jag har inte gått någon kurs, jag har inte ens ett särskilt stort vokabulär. Det måste vara provocerande för de som kämpat hela livet med att få till det.

Skrivandet har aldrig varit någon hobby eller ett sätt att koppla av. Det har varit livsnödvändigt. Jag skriver för att jag är tvungen att skriva. Böcker, texter, dikter och ord har varit mitt enda sätt att fly den värld jag hatar, och sedan jag insett att jag inte behövde gömma mig i någon annans värld utan lika gärna kunde skapa min egen, fanns det ingen väg tillbaka.

För mig är skrivandet som musik. Det är något övernaturligt med konsten. Jag menar, du hör ju mig, eller hur? Kanske inte just mig, men du hör någon i ditt huvud. Hur låter den mening som du läser exakt just nu? Rösten i ditt huvud, viskar den? SKRIKER DEN? Är den irriterad, nonchalant, monoton, eller svag? Vems skratt hör du när jag kombinerar bokstäverna h och a till ”hahaha”?

När jag skriver komponerar jag symfonier som har fler dimensioner än traditionell musik, eftersom alla hör dem olika. Med hjälp av punkter, ord, mellanrum och bokstäver kan jag skapa den mest öronbedövande tystnaden likväl som det mest diskreta skriket. Jag kan skapa känslor, dofter och intryck bara genom att koppla samman rätt ord, och allting upplevs genom ett vitt papper.

Hur coolt är inte det?

Det är något läskigt med att släppa in alla i sin värld. Den som jag har byggt, sten för sten och moln för moln. Jag öppnar upp portarna och släpper in er allihop, och jag kommer att vrida händerna sådär nervöst som karaktärerna gör i Disneyfilmer. För tänk om ingen fattar? Tänk om jag trott att jag hört musik hela tiden, men så visar det sig att jag är tondöv? Tänk om jag inte alls är en författare, utan bara en snygg nittonåring som lika gärna kan gå tillbaka till modellyrket?

Ja, tänk om. Visserligen finns risken och som den olycksprofet jag är har jag ju drömt mardrömmar om det sedan jag fick beskedet om publikationen. Men det som driver mig till att fortsätta, det som ger mig det där bubblande jag-ska-åka-fritt-fall-pirret i magen är förhoppningen om att någon, kanske bara en person, stiger in i min värld och säger; wow, jag fattar! Jag hör dig! Jag hör musiken!

Typ det finaste jag skrivit

Håller på att söka igenom arkivet på jakt efter bilder jag kan använda till nästa storytime, och snubblade över detta inlägg som jag skrev i Juli förra året. Jag har nog aldrig skrivit någonting finare, renare, än detta. 
– – – – – – – – – – – – – – –

Jag är en jävel på att skriva, tänker jag och tittar på det tomma Word-dokumentet. Jag släpper inte det blinkande strecket med blicken, och försöker att inte bli irriterad över dess uppenbara hånfullhet. Jaha, säger sträcket, nu då? Jag väntar.

Jag kan skriva, tänker jag igen och kastar en blick på klockan. 26 minuter och jag har inte ens skrivit en rubrik.

Jag kan skriva. Faktiskt. Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med ord som förklarar hur mycket jag älskar dig, men det skulle ändå aldrig räcka så jag lämnar det halvtomt. Jag skulle kunna berätta om hur sorg känns, för den som inte visste, och jag skulle kunna gå igenom varje adjektiv och verb men då skulle jag misslyckas för den öronbedövande tystnaden som sorg är får ju inte plats ens på hundra sidor, hur mycket man än tvingar ner den.

Så jag försöker skriva om det där mitt emellan. Känslorna som inte är för överväldigande. De som varken är glädje eller sorg, utan bara försiktiga förnimmelser om något som inte blommat ännu. Små saker.

Gropen vid ditt nyckelben där min haka passar perfekt om jag ställer mig på tå och slår armarna om dig.

För är de där stora känslorna en enda stor klump eller är de uppbyggda av miljoner småstenar? Jag vet inte riktigt. Nackdelen med att vara tonårig är att tankarna verkar slåss med varandra och jag kommer aldrig fram till någonting. Och om jag gör det tvivlar jag på att informationen är relevant över huvud taget.

Små, snusande andetag, ett litet ansikte som är helt stilla och uttryckslöst i sömnen, ljust rosa läppar och en liten gäspning.

Kanske är det renheten i livet vi söker. Ett spontant skratt, en blombukett, en varm sommarkväll. Det är ju det man vill skriva om, utan att faktiskt närma sig själva lyckan på riktigt. Bara fånga de små, små saker som går att beskriva. Inte göra det för stort. De små sakerna rymmer ändå en arena av de enorma känslorna, eller hur?

Jag vill bara fråga om receptet till tomatsoppan du brukade göra.

Se där. En liten, enkel mening, som rymmer all desperation och sorg och hopplöshet i världen. Döda farmödrar svarar inte på frågor. Det är osäkert om de ens hör dem. Men kanske är det det man fångar in, när man använder det enkla och rena.
Ernest Hemingway hade förmodligen fnyst åt mig och sagt att jag inte var den första som upptäckt tjusningen i isbergstekniken. Men det är något annat i det jag vill skriva om. Efterskalven av bedövande känslor som krossade hjärtan: hur livet går från vidrigt till att plötsligt ljusas upp lite i kanterna, som om någon drog i ”högdagrar”-effekten på instagram. Det absurda i att plötsligt en dag förlora allt man byggt sitt liv på. Det besynnerliga i att vi åker till rymden och promenerar på månen men vi kan för allt i världen inte förstå vad som händer när vi dör.

Du är lycklig.

Den enklaste meningen som fullkomligt exploderar när jag läser den. Där rymmer en kärlek som stockar sig i halsen på mig. När man älskar någon så mycket att man skulle kunna låsa in sin egen lycka i ett skottsäkert kassaskåp om det innebar att den andre kunde lösa ut sin egen. Finns det något vackrare i hela världen förutom nyligen utslagna liljor? Skulle kunna säga delad plats.

De små, små sakerna. Det som händer mitt emellan. Det som ryms mellan sorg och kärlek. Det är det man kan fånga. Och kanske bevara, ibland.

– – – – – – – – – – – – – – –

om att tänka

Hej gänget.

Sitter hemma i min sängs med en ansiktsmask från N07. Den känns så himla konstig, den blir liksom varm när man smörjer in sig. Gillar det dock. Huden blir alldeles mjuk och fin.

Anyways. Mår ni bra? Jag hoppas det. Jag vaknade sent idag och bestämde mig för att spendera dagen i solen. Packade ihop en liten väska med bok, filt och vattenflaska, köpte en Tunacado macka från Joe and the Juice påvägen och lade mig i humlegården. Det var så himla skönt och typ läkande, haha. Speciellt när man är bakis och egentligen skulle spenderat dagen i soffan typ. Min hud sög åt sig D-vitamin medan jag smörjde min mig med Elizabeth Arden’s White Tea bodylotion och någonstans runt femtiden började jag känna mig som en människa igen.

Jag har faktiskt spenderat hela dagen med mig själv. Sittandes i parken, pysslandes hemma. Lyssnat på musik, läst, tänkt. Ibland behöver jag verkligen tänka. Tänka som en aktivitet, om ni förstår hur jag menar? Typ avsätta några timmar under dagen för att riktigt tänka. Är ni likadana? Det är som om jag måste organisera om alla trådar och moln i huvudet så att de hamnar på rätt plats igen. De tenderar att hamna i oordning ibland, om jag inte haft tid att se till dem. Typ, prioriteringar hamnar huller om buller och moln av ofärdiga tankar flyter upp och lämnar plats för fel trådar. Wow, vad förvirrande det där måste låta. Men så är det i alla fall. Ibland behöver man arrangera om hjärnan. Det är fint, på något sätt. Som att se efter ett djur. Rykta en häst.

Jag tror det är ett tecken på psykiskt välmående, att man ägnar tid åt sina tankar. Att ”våga” tänka. Förr kunde jag gå flera månader och bara ignorera det faktum att jag hade en hjärna, typ. Förstår ni hur jag menar? Man liksom duckar för både bra och dåliga insikter och låter allt hamna i en enda stor röra någonstans i medvetandet, och när man väl bromsar in så är det hur mycket som helst att ta tag i. Så det är bra att ibland stanna upp och liksom reflektera lite på skoj, hobbyreflektera, så att man hela tiden försäkrar sig om att allting står rätt till. Och nej, inte bara när saker känns jobbiga, utan lite närsomhelst. Som idag. Solen sken och jag fick tid att tänka på det.

Förutom att jag har tänkt har jag missat min tvätt-tid. Väldigt frustrerande om jag får säga det själv. Men, en av de bästa sakerna med att bo ensam är ju denna: det berör ingen annan än mig. HAH! Så det spelar ingen roll. Ingen annan behöver skälla ut mig utom mig själv. Tog ett långt snack med min spegelbild och vi kom fram till att vi ska tvätta på tisdag.

Fantastisk mysig lunch för någon vecka sedan

Tack förresten för fina kommentarer, som vanligt. Speciellt en kommentar jag fick från Sofia. Blir så glad, tror inte ni förstår? Älskar er.

Okej, nu tror jag detta inlägg har varit förvirrande nog, eller vad säger ni? Väldigt många lösa trådar. Men men. Ska avsluta nu! Vi hörs sen, puss!