”Tankar kring…” att drömma för stort

“Jag måste vinna nobelpriset i litteratur innan jag är 40” säger jag frånvarande. Killen bredvid mig spottar nästan ut sin drink.
“Va?” säger han. Jag vänder blicken mot honom, lite häpen över hans förvåning.
“Ja?” säger jag och borstar bort några osynliga smulor från jeansen. “Det är mitt nästa mål. Jag har redan gjort allt på min ‘lista’. Jag ligger, typ, trettio år före.”
Han himlar med ögonen. “Okej, lycka till” säger han och skakar muttrande på huvudet; “Nobelpriset…”

Jag möts alltid av den där irriterande, vänliga tonen när jag berättar om mina drömmar. Jag drömmer helt orimligt, enligt dem. Jag vill vara miljonär innan jag är trettio, ligga på bästsäljarlistan i minst fem länder och räknas som en av världens främsta författare. Jag vill vinna nobelpris, bli skriven om och omtalad, och jag vet att innan jag dör så kommer det utan tvekan att göras en dokumentär om mig. Jag har redan börjat fundera på vem som skulle spela mig. Kanske jag själv, varför inte liksom.

Problemet med att ha stora drömmar är att de ofta tas för högmod eller hybris. Folk vill att man ska ha rimliga drömmar, typ “äga en restaurang någon dag” eller “få vara med i TV innan jag dör”. De vill att man ska veta sin plats, inte tro för mycket om sig själv och framförallt – inte ha för bra självförtroende. För självförtroende (speciellt hos kvinnor) är något som ges bort (oftast av män), inte något man bara kan hitta på själv. Man måste bli bekräftad av andra för att förstå sitt värde. Man kan inte bara veta om sitt värde innan någon har berättat det till en.

Detta blir allra tydligast när man simplifierar fenomenet. Vi kör på det klassiska; “jag vet att jag är snygg” (lyssna här). En tjej får en komplimang, typ “snygg du är!” och det tar hus i helvete när hon svarar “tack, jag vet”. Männen blir tokiga. Ja, se nedan.

Folk (ofta män) får hjärnblödning när man erkänner sin egen kapacitet eller sin egna framgångar. De blir irriterade, eller känner sig avståndstagande när jag pratar om mig själv och mina drömmar. När jag säger att jag är en duktig skribent. När jag säger att min blogg är bra. När jag säger att jag är snygg. När jag säger att jag är duktig på att planera. När jag säger att jag är duktig på att analysera.

Eller helt enkelt bara när jag säger att jag duger. Man måste, som motparten, lyssna på vad personen som man tycker “skryter” egentligen säger.
Jag säger att jag är duktig skribent, inte att jag inte har mycket att lära. Jag säger att min blogg är bra, inte den bästa. Jag säger att jag är snygg, inte som ett skryt, utan som ett faktum; jag uppskattar min skönhet, jag sökte aldrig efter att du också skulle göra det. Det är inte relevant.
Och bara för att man är självsäker betyder det inte att man också är högfärdig. Det ena behöver inte utesluta det andra; det handlar om att vara självsäker och att också vara ödmjuk. Jag väljer att tro att jag, innan jag är fyrtio, kommer att vinna världens mest prestigefulla litteraturpris. Jag väljer att inte tänka (den farligaste tanken av alla); “varför skulle jag…”, eller “det finns redan så många andra..”.

Ja, det gör det. Men det spelar ingen roll, för jag kommer vinna ändå. Jag väljer att tro att jag kommer att vara den yngste pristagaren i tiderna. Sedan kanske inte det händer, men varför blir man så provocerad av tanken? Varför vill folk skratta åt en, avfärda en, eller helt enkelt bara förneka de där drömmarna? Är det inte det bästa som finns, när någon bara satsar allt?

Om min dotter kommer till mig en dag och säger “mamma, när jag blir stor ska jag bli Sveriges mest kända fotbollsspelare” så ska jag pussa henne på huvudet och säga, “Ja, eller varför inte världens?”

Enter a title

Kärleksbrev

Gissa vem som är hemma?

Landade igår natt tillsammans med Paula efter en ovanligt bekväm resa. Hon tog risken att boka standby biljetter eftersom hennes mamma också jobbar på SAS, och fick plats i business class. Jag, som börjar jobba idag och inte kunde riskera att inte komma med, köpte biljetter för en mindre förmögenhet. Till vår stora förvåning och glädje blev jag också uppgraderad och vi hamnade bredvid varandra med ett tomt säte emellan. Så himla roligt. Vi utnyttjade såklart tillfället och skålade i champagne, samt pratade om höstens planer.

Det är skönt att vara hemma. Det blev väldigt mycket där i slutet av resan. Många känslostormar. Jag hade ont i hjärtat. Jätteont. Av saknad. Och av längtan. Och av bitterhet över att allt är som det är och inte går att förändra. Att jag är kvar med mina intrasslade organ som gång på gång verkar slå knut på sig själva trots att det har gått ett helt år.

Usch vad kärlek är stormigt och jobbigt och vad man ibland önskar att man kunde slippa. Men jag satt ändå och tänkte på planet och kom fram till att jag ska sluta försöka rätta mig. Jag tror liksom att jag kan begrava allting, som om saker och ting skulle försvinna om jag bara grävde tillräckligt djupt. Det är kortsiktigt, korkat och framförallt taskigt mot mig själv. JA för helvete, hjärtat känns som om det är inflammerat MEN HALLÅ, här står jag och jag jobbar på perfect guide och jag ska ge ut en bok och jag bloggar för VeckoRevyn och jag har fantastiska vänner och egentligen är detta bara en parantes, även fast det känns som huvudrubriken, man måste bara komma ihåg allt man har. Och jag har så mycket. Framförallt har jag ju er. Ni, mina läsare, som jag tycker mig känna så bra, som är där när jag mår dåligt trots att jag inte gjort något för att förtjäna er kärlek. Ni, som öppnar upp er för mig, som skriver långa texter eller korta meningar och vågar skicka iväg det. Ni, som ibland får mig att börja gråta för att jag är så tacksam och glad för att ni finns. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara den känslan, eller kunna återgälda den.

Livet är jävligt opålitligt ibland men det är så himla okej när man kan bli full på blaskiga GT:s i trappan på F12 med de vänner som funnits där under köksgolvskvällarna och badkarssessionerna. Stockholm är soligt och inflammerat hjärta eller ej så finns alltid den där trappan, och det finns interna skämt och ballerinakakor och röda lackkjolar. Så det får vara så.

Ja. Nu ska jag återgå till jobbet och skriva tills det är dags för en AW och rivstart för PRIDE-veckan. Opålitligt eller ej, livet är väl ändå ganska fint ibland mitt i all förvirring. Puss gänget

ett helt år senare

Tre dagar efter att han lämnat mig packar jag mina väskor och flyr till Frankrike.

I boken som kommer att finnas på både fysiska och imaginära hyllor runt om i Sverige denna höst har jag skrivit stycken och meningar som jag rättat, flyttat, förfinat eller tagit bort. Nästan allt är annorlunda från originalet; dokumentet jag öppnade på restaurangen i Cannes efter att ha suttit och druckit två, nej tre, glas rosé utan att ha ätit så mycket mer än en macka. Nästan allt. Förutom den där meningen. Den som var början på slutet. Eller slutet på början? Äh, jag vet fan inte. Jag behöll meningen i alla fall.

Ibland ekar den i huvudet. Jag älskar den och hatar den. Minns att jag skrev orden med en hand (i den andra höll jag mitt vinglas), och jag visste inte ens varför jag skrev eller vad jag skrev, jag skrev bara för att det är det jag alltid gör. Jag skriver. Så jag skrev. Med en hand, bedövad, nästintill paralyserad av smärtan som kom i vågor; ena sekunden brusandes, andra lika våldsam som en tsunami.

Ett år och tolv dagar efter att han lämnat mig packar jag mina vägkor och flyr till Frankrike

Fast jag flyr inte denna gång. Jag bara är här. Men ibland, när jag öppnar porten för att gå in i trapphuset och doften slår emot mig blandas den med minnen som fullkomligt drabbar mig, och jag blir helt darrig i hela kroppen. Det känns som om jag är där igen. Precis där jag var. På ruta ett.

Jag läser era texter om olycklig kärlek, om att bli dumpade och sårade, om att längta efter någon och om att bli lämnad för någon annan och då undrar jag, på fullaste allvar, om det någonsin kommer bli bra igen. Alltså, blir det det? För ja, visst sitter jag här ett år och tolv dagar senare men ändå, ändå gör det ont i hjärtat. Tänk om han var min person? brukar jag fundera. Tänk som han var _den_rätta, och jag förstörde allt? Tänk om det finns en chans? 

Åh, så sentimental och löjlig man kan bli när man befinner sig på platser som fullkomligt vimlar av gamla spöken. Jag tror jag behöver en rejäl dos av Stockholms råhet som den romantiker jag är. Och kanske också en slags definitiv acceptans som inte behöver leda till någons (eller mitt eget) medlidande: tanken om att det bara får vara som det är. Det kommer nog ta år för mig att komma över min person, och hur mycket jag än vill förbanna honom och kräva att han ska känna samma sak, så är det okej att han inte gör det. Man får vara olyckligt kär. Man får erkänna att man inte är riktigt där ännu, att man fortfarande vaknar upp kallsvettig efter att ha drömt om uppbrottet igen, att man ibland tar upp telefonen och stirrar på numret klockan 04.32 påväg hem från F12. Man får erkänna det. Att man var så kär att världen plötsligt blev rimlig, och att det inte är så lätt att komma över det, men att man försöker och att man kommit långt trots att man någon gång i månaden lägger sig på köksgolvet och röker tio cigaretter på raken. Det händer ju åtminstone inte varje dag längre, eller hur?

 Kärlek (eller icke-kärlek) är på något sätt ändå ganska vackert. Jag menar, här sitter jag klockan 23.41 och skriver om de känslor en person givit mig. Hur fint är inte det? Att man liksom känner hela tiden, oavsett om det är fult eller jobbigt eller hemskt eller fantastiskt. Man känner ju så himla mycket och på något sätt är det fint. Tycker jag, i alla fall.

Till er som skickat in texterna som olycklig kärlek; nu tar vi oss framåt. Okej? Vi kanske är på olika rutor och olika steg allihop, men vi sträcker oss framåt och bakåt i ledet och tar varandra i handen och så marscherar vi fan i mig framåt. In till det fantastiska som väntar. Det finns runt hörnet. Jag vet det.

Puss

Processed with VSCO with p5 preset

Krönika: påsen med dina kläder

Påsen med hans kläder dunsar mot ena benet. Jag orkar liksom inte hålla upp den ordentligt, känner mig helt svag i armarna. Han stiger av bussen, sveper med blicken över folkhavet och får syn på mig. Börjar släntra fram.
Jag får en vansinnig impuls att bara släppa påsen och springa åt andra hållet, som om det som var påväg mot mig var livsfarligt. Adrenalinet rusar i ådrorna. Herregud, tänker jag, nu måste jag skärpa mig.
Han stannar på betryggande avstånd och skjuter upp solglasögonen på huvudet.
”Hej” säger han.
”Här” svarar jag, och räcker över påsjäveln. Han tvekar en sekund och jag har precis bestämt mig för att släppa den på marken när han tar emot den. Jag drar åt mig handen som om jag bränt mig. Tänder sedan trotsigt en cigg för att jag vet hur mycket han hatar att jag röker.
Hatade, rättar jag mig i huvudet. Inte hatar.
”Hur mår du?” säger han.
”Känner för att dö” säger jag.
”Va?”
”Inget”
Vi står tysta en sekund, jag med min cigarett och han med sina ledsna med distanserade ögon. Han ser på mig som om jag är ett skadat djur, något han råkat köra på med bilen, en döende varelse som han gärna tröstar men inte förmår sig att rädda. Bortom all räddning. Benen är brutna och blodet pumpar ut ur såret vid halsen, bildar en stor, svart pöl runt den snart livlösa kroppen.
”Jaha” säger han.
HUR KUNDE DU LÄMNA NÅGOT SOM VAR VACKRARE ÄN NYLIGEN UTSLAGNA LILJOR NÅGOT SOM GLITTRADE MER HYSTERISKT ÄN EIFFELTORNET VARJE HELTIMME NÅGOT SOM VAR MENAT ATT FINNAS I ALL FRAMTID OCH ALL OÄNDLIGHET? JAG LÄRDE MIG TILL OCH MED ATT ÄTA KNÄCKEBRÖD FÖR DIN SKULL, DIN JÄVEL.
”Jaha” säger jag.
”Så…”
”Mitt hjärta är så trasigt att jag är rädd för att det aldrig kommer bli helt” säger jag plötsligt. Han rycker till, förvånad över min plötsliga vilja att tala.  ”Jag tror det till och med fattas några bitar.”
Han tittar på mig.
”Jag vill ha tillbaka dem” säger jag.
Han är tyst i några sekunder.
”Jag är ledsen.” säger han sedan.
”Ja” säger jag och suckar, plötsligt trött över hela situationen. ”Jag med.”
Vinden blåser i trädkronorna och skapar ett oroväckande sus som växer i styrka. Någonstans skäller en hund lyckligt. Skärvor av hjärtat har spridit ut sig i kroppen och det sticker till varje gång jag andas.
”Fast det räcker inte” säger jag och går.

Författarporträtt för Svensk bokhandel

Nu ska ni få läsa något kul!! 

Den 9 Juni kom Svensk Bokhandel ut med deras katalog Höstens Böcker, och gissa vem som var med som debutant? Jag skrev porträttet i april, tror jag, efter att jag suttit och bitit ned naglarna och haft cirka fem panikångestattacker. Jag ville att det skulle vara fint, ärligt, ödmjukt. Jag har en tendens att ursäkta mig själv. Hela tiden. Så denna gång försökte jag vara rakare. Vet inte riktigt om jag lyckades. Men läs gärna och säg vad ni tycker!

Jag heter Olivia Hagéus. Jag är nitton år. Jag gillar att skriva. 

Det var ungefär så långt jag kom när jag skulle rada upp saker som jag var helt säkra på om mig själv. Resten av de attribut som skulle kunna tänkas appliceras på mig är egentligen helt flytande.

Såklart. Jag menar, jag är ju ändå bara nitton. Jag har knappt gått ut skolan, och jag betalade min första telefonräkning för tre månader sedan.

Och ja, nu är jag debutant.

Jag är en sådan som alltid kunnat skriva. En sådan som bara ”kan”. Jag har inte kämpat, jag har inte gått någon kurs, jag har inte ens ett särskilt stort vokabulär. Det måste vara provocerande för de som kämpat hela livet med att få till det.

Skrivandet har aldrig varit någon hobby eller ett sätt att koppla av. Det har varit livsnödvändigt. Jag skriver för att jag är tvungen att skriva. Böcker, texter, dikter och ord har varit mitt enda sätt att fly den värld jag hatar, och sedan jag insett att jag inte behövde gömma mig i någon annans värld utan lika gärna kunde skapa min egen, fanns det ingen väg tillbaka.

För mig är skrivandet som musik. Det är något övernaturligt med konsten. Jag menar, du hör ju mig, eller hur? Kanske inte just mig, men du hör någon i ditt huvud. Hur låter den mening som du läser exakt just nu? Rösten i ditt huvud, viskar den? SKRIKER DEN? Är den irriterad, nonchalant, monoton, eller svag? Vems skratt hör du när jag kombinerar bokstäverna h och a till ”hahaha”?

När jag skriver komponerar jag symfonier som har fler dimensioner än traditionell musik, eftersom alla hör dem olika. Med hjälp av punkter, ord, mellanrum och bokstäver kan jag skapa den mest öronbedövande tystnaden likväl som det mest diskreta skriket. Jag kan skapa känslor, dofter och intryck bara genom att koppla samman rätt ord, och allting upplevs genom ett vitt papper.

Hur coolt är inte det?

Det är något läskigt med att släppa in alla i sin värld. Den som jag har byggt, sten för sten och moln för moln. Jag öppnar upp portarna och släpper in er allihop, och jag kommer att vrida händerna sådär nervöst som karaktärerna gör i Disneyfilmer. För tänk om ingen fattar? Tänk om jag trott att jag hört musik hela tiden, men så visar det sig att jag är tondöv? Tänk om jag inte alls är en författare, utan bara en snygg nittonåring som lika gärna kan gå tillbaka till modellyrket?

Ja, tänk om. Visserligen finns risken och som den olycksprofet jag är har jag ju drömt mardrömmar om det sedan jag fick beskedet om publikationen. Men det som driver mig till att fortsätta, det som ger mig det där bubblande jag-ska-åka-fritt-fall-pirret i magen är förhoppningen om att någon, kanske bara en person, stiger in i min värld och säger; wow, jag fattar! Jag hör dig! Jag hör musiken!

Typ det finaste jag skrivit

Håller på att söka igenom arkivet på jakt efter bilder jag kan använda till nästa storytime, och snubblade över detta inlägg som jag skrev i Juli förra året. Jag har nog aldrig skrivit någonting finare, renare, än detta. 
– – – – – – – – – – – – – – –

Jag är en jävel på att skriva, tänker jag och tittar på det tomma Word-dokumentet. Jag släpper inte det blinkande strecket med blicken, och försöker att inte bli irriterad över dess uppenbara hånfullhet. Jaha, säger sträcket, nu då? Jag väntar.

Jag kan skriva, tänker jag igen och kastar en blick på klockan. 26 minuter och jag har inte ens skrivit en rubrik.

Jag kan skriva. Faktiskt. Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med ord som förklarar hur mycket jag älskar dig, men det skulle ändå aldrig räcka så jag lämnar det halvtomt. Jag skulle kunna berätta om hur sorg känns, för den som inte visste, och jag skulle kunna gå igenom varje adjektiv och verb men då skulle jag misslyckas för den öronbedövande tystnaden som sorg är får ju inte plats ens på hundra sidor, hur mycket man än tvingar ner den.

Så jag försöker skriva om det där mitt emellan. Känslorna som inte är för överväldigande. De som varken är glädje eller sorg, utan bara försiktiga förnimmelser om något som inte blommat ännu. Små saker.

Gropen vid ditt nyckelben där min haka passar perfekt om jag ställer mig på tå och slår armarna om dig.

För är de där stora känslorna en enda stor klump eller är de uppbyggda av miljoner småstenar? Jag vet inte riktigt. Nackdelen med att vara tonårig är att tankarna verkar slåss med varandra och jag kommer aldrig fram till någonting. Och om jag gör det tvivlar jag på att informationen är relevant över huvud taget.

Små, snusande andetag, ett litet ansikte som är helt stilla och uttryckslöst i sömnen, ljust rosa läppar och en liten gäspning.

Kanske är det renheten i livet vi söker. Ett spontant skratt, en blombukett, en varm sommarkväll. Det är ju det man vill skriva om, utan att faktiskt närma sig själva lyckan på riktigt. Bara fånga de små, små saker som går att beskriva. Inte göra det för stort. De små sakerna rymmer ändå en arena av de enorma känslorna, eller hur?

Jag vill bara fråga om receptet till tomatsoppan du brukade göra.

Se där. En liten, enkel mening, som rymmer all desperation och sorg och hopplöshet i världen. Döda farmödrar svarar inte på frågor. Det är osäkert om de ens hör dem. Men kanske är det det man fångar in, när man använder det enkla och rena.
Ernest Hemingway hade förmodligen fnyst åt mig och sagt att jag inte var den första som upptäckt tjusningen i isbergstekniken. Men det är något annat i det jag vill skriva om. Efterskalven av bedövande känslor som krossade hjärtan: hur livet går från vidrigt till att plötsligt ljusas upp lite i kanterna, som om någon drog i ”högdagrar”-effekten på instagram. Det absurda i att plötsligt en dag förlora allt man byggt sitt liv på. Det besynnerliga i att vi åker till rymden och promenerar på månen men vi kan för allt i världen inte förstå vad som händer när vi dör.

Du är lycklig.

Den enklaste meningen som fullkomligt exploderar när jag läser den. Där rymmer en kärlek som stockar sig i halsen på mig. När man älskar någon så mycket att man skulle kunna låsa in sin egen lycka i ett skottsäkert kassaskåp om det innebar att den andre kunde lösa ut sin egen. Finns det något vackrare i hela världen förutom nyligen utslagna liljor? Skulle kunna säga delad plats.

De små, små sakerna. Det som händer mitt emellan. Det som ryms mellan sorg och kärlek. Det är det man kan fånga. Och kanske bevara, ibland.

– – – – – – – – – – – – – – –

om att tänka

Hej gänget.

Sitter hemma i min sängs med en ansiktsmask från N07. Den känns så himla konstig, den blir liksom varm när man smörjer in sig. Gillar det dock. Huden blir alldeles mjuk och fin.

Anyways. Mår ni bra? Jag hoppas det. Jag vaknade sent idag och bestämde mig för att spendera dagen i solen. Packade ihop en liten väska med bok, filt och vattenflaska, köpte en Tunacado macka från Joe and the Juice påvägen och lade mig i humlegården. Det var så himla skönt och typ läkande, haha. Speciellt när man är bakis och egentligen skulle spenderat dagen i soffan typ. Min hud sög åt sig D-vitamin medan jag smörjde min mig med Elizabeth Arden’s White Tea bodylotion och någonstans runt femtiden började jag känna mig som en människa igen.

Jag har faktiskt spenderat hela dagen med mig själv. Sittandes i parken, pysslandes hemma. Lyssnat på musik, läst, tänkt. Ibland behöver jag verkligen tänka. Tänka som en aktivitet, om ni förstår hur jag menar? Typ avsätta några timmar under dagen för att riktigt tänka. Är ni likadana? Det är som om jag måste organisera om alla trådar och moln i huvudet så att de hamnar på rätt plats igen. De tenderar att hamna i oordning ibland, om jag inte haft tid att se till dem. Typ, prioriteringar hamnar huller om buller och moln av ofärdiga tankar flyter upp och lämnar plats för fel trådar. Wow, vad förvirrande det där måste låta. Men så är det i alla fall. Ibland behöver man arrangera om hjärnan. Det är fint, på något sätt. Som att se efter ett djur. Rykta en häst.

Jag tror det är ett tecken på psykiskt välmående, att man ägnar tid åt sina tankar. Att ”våga” tänka. Förr kunde jag gå flera månader och bara ignorera det faktum att jag hade en hjärna, typ. Förstår ni hur jag menar? Man liksom duckar för både bra och dåliga insikter och låter allt hamna i en enda stor röra någonstans i medvetandet, och när man väl bromsar in så är det hur mycket som helst att ta tag i. Så det är bra att ibland stanna upp och liksom reflektera lite på skoj, hobbyreflektera, så att man hela tiden försäkrar sig om att allting står rätt till. Och nej, inte bara när saker känns jobbiga, utan lite närsomhelst. Som idag. Solen sken och jag fick tid att tänka på det.

Förutom att jag har tänkt har jag missat min tvätt-tid. Väldigt frustrerande om jag får säga det själv. Men, en av de bästa sakerna med att bo ensam är ju denna: det berör ingen annan än mig. HAH! Så det spelar ingen roll. Ingen annan behöver skälla ut mig utom mig själv. Tog ett långt snack med min spegelbild och vi kom fram till att vi ska tvätta på tisdag.

Fantastisk mysig lunch för någon vecka sedan

Tack förresten för fina kommentarer, som vanligt. Speciellt en kommentar jag fick från Sofia. Blir så glad, tror inte ni förstår? Älskar er.

Okej, nu tror jag detta inlägg har varit förvirrande nog, eller vad säger ni? Väldigt många lösa trådar. Men men. Ska avsluta nu! Vi hörs sen, puss!

 

nattliga tankar – är jag bra, eller är jag bara snygg?

Ligger här i sängen på hotellrummet och funderar.

Det var nog längesedan jag funderade på riktigt. Förr brukade jag tänka hela tiden. På allt och absolut ingenting. Nu blir det mer att jag tänker i banor, typ; vad ska jag skriva om till nästa tankar kring? Hur ska jag lägga upp nästa poddavsnitt? Hur ska jag redigera den här texten? etc etc.

Idag fick jag ett väldigt roligt, och väldigt läskigt, mail.
Jag kan inte riktigt berätta vad det är för uppgift, men i det stora hela handlade det om att jag skulle skriva en artikel. Lite om mig, och hur jag ser på skrivandet. Jag stirrade på mailet jag fått och fick genast råpanik.
”HAHA!” sa jag, ”HAHAH!!!”
För skriva, det kan jag. Absolut. Men varje gång jag skriver så gömmer jag mig bakom texten, på många sätt. Varje privat, känsloladdat inlägg jag publicerar är och kommer alltid vara en mur mellan mig och de som läser den. Jag pratar om allt möjligt och är nästan alltid helt öppen – om sex, om kärlek, om osäkerhet, om feminism. Om ångest. Om självskadebeteende. Allt det där blir så enkelt att skriva om i jämförelse, för nu ska jag skriva något som verkligen bevisar att jag … kan.

Det kan ju inte varit så svårt att undgå att min ångest på senaste tiden kretsat kring vem jag är, och hur jag tas emot. I somras och höstas brände jag all energi på att komma över mitt ex, men när jag väl gjort det insåg jag att jag måste börja jobba lite på mig själv. Inte för att bli en bättre person, utan för att tycka att jag är en bättre person. För jag har numera insett att jag har väldigt svårt att ta emot komplimanger. Jag tror liksom inte på dem. Jag tror att alla vill lura mig, eller att folk bara berömmer mig för att jag ska må bra.

En tanke som ofta ger mig ångest är denna – tänk om all min framgång beror på att jag är vit, smal och snygg? Jag menar, varför inte? Jag tror faktiskt inte att lika många hade lyssnat på mig om jag hade sett ”fel” ut. Världen är så himla mycket enklare för oss som föds som ett praktexempel på hur samhällsnormen ser ut. Titta bara på mig, liksom. Född i övre medelklass, alltid varit naturligt smal, alltid varit lång, alltid varit snygg, alltid varit vit, alltid varit omtyckt (mer eller mindre). Tänk om det är därför jag är där jag är idag? För att jag passar in i normen, och för att folk har lättare att lyssna på en ung, vit tjej?

Samtidigt som jag funderar över detta inser jag att jag också är väldigt skenhelig, om det nu är så som jag befarar. Jag vill bli ”tagen på allvar” och ”inte bara ses som en snygg tjej”, men jag lägger ändå ständigt upp bilder på bloggen och instagram där jag är just snygg, med fixat hår och en drink i handen. Är min självinsikt extremt bra … eller extremt dålig?

Och samtidigt kan jag ju inte sluta vara snygg. Lägga upp ”fula” bilder på instagram. För det är ju också någon slags dubbelmoral. Kontraproduktivt, på ett sätt, eftersom min blogg är feministisk. Vaddå, så bara för att man är född med en smal kropp får man inte vara stolt över den? Eller vaddå, måste jag göra mig ‘ful’ för att världen ska kunna se förbi mitt yttre och lyssna på vad jag säger? Måste jag posera ‘osexigt’ för att inte ses som ett objekt?

Fan, vad skönt det måste vara att födas till man. Att få gå igenom livet utan att någonsin komma på tanken att ifrågasätta sig själv. Att få ta plats utan att fundera särskilt mycket på hur man ser ut eller beter sig. Att få göra lite vad man vill utan att behöver tänka på att någon börjar kategorisera. Tänk, vad härligt det vore att ha fritt spelrum till att göra precis vad man ville, och bara veta att man kommer få den plats man förtjänar? Det måste vara underbart. Ni måste må fantastiskt ni där borta, på andra sidan världen.

Dessa nattliga tankar. Jag vet inte riktigt var jag vill komma. Egentligen vill jag bara skriva av mig lite, som jag brukade göra, när inte mina tankar ockuperades av jobb. Bara få skriva lite utan att tänka på hur inlägget kommer tas emot, utan att fundera kring vilka reaktioner jag kanske får eller inte får.

Kontentan av det hela är helt enkelt denna: jag måste börja berömma mig själv. Tro på komplimanger. Detta är inget slags snyftinlägg, och jag tycker liksom inte synd om mig själv. Jag bara funderar på hur jag tänker. Att jag är så oemottaglig för beröm att jag liksom gräver min egen grav när det gäller utveckling. Jag kommer aldrig kunnat ta mig någonstans (i alla fall inte framåt) om jag inte börjar tycka att jag är bra. Att jag skriver bra. Och inte bara att jag skriver bra för att vara ”ung”. Utan att jag faktiskt är duktig.

Hm. Det är ju helt klart lättare sagt än gjort, eller vad säger ni? Har ni också dessa problem? Alltså problem med att inte riktigt tro på att ni är bra? Det kan ju vara vad som helst. Skrivande, utseende, personlighet, relationer… Hur tänker ni kring det? Det skulle vara nice att höra era tankar.

Nu ska jag sussa. Godnatt

lämplig och olämplig ångest

Lilla jag med Scarlet och kostymkvinna

Hej gänget!

Hur mår ni idag? Jag mår prima. Okej, där ljög jag faktiskt. Mår kanske inte tipp topp, men relativt bra ändå. Var ute med Maja och Eithan en sväng igår, vi var på Cafe Opera av alla ställen, och hade det faktiskt lite kul. Stod mest och betraktade människorna under en lång tid, hur ungdomarna slåss som djur för att ta sig upp på VIP-en och hur redbull vodkan rinner ner i magen som om det var vatten (vilket det typ är, om man ska vara lite kritisk).

Imorse väckte Megan mig med äggröra (!!) och så pratade vi lite om dagens planer. Båda känner sig lite moody, med tanke på att vädret är så himla äckligt? Kallt, blåsigt och regnigt. Och grått. Det kan verkligen göra en lite deprimerad. Så vi har spenderat dagen med att duscha, ha ansiktsmask, koka kaffe och skriva. Jag har försökt trixa med en ny tjänst jag ska använda och så har jag svarat på lite mail. En helt vanlig torsdag, alltså.
Ikväll ska vi iväg och plåta för en sak. Kan inte riktigt berätta allt nu, men snart får ni veta. Snart, snart. Längtar.

Hur som helst. Jag är överväldigad över responsen jag fick på senaste inlägget. Wow. Ni är helt fantastiska. Ni lyfter mig så mycket och jag vet helt ärligt inte om jag någonsin hade bloggat om ni inte hade varit så underbart fina. Ni äger verkligen, och från djupet av mitt hjärta: tack. För att ni finns. Jag avgudar er, varenda en.
Jag fick in en kommentar igår angående inlägget, som jag tänkte svara lite på. Eller egentligen kanske jag bara vill reda ut lite eventuella missförstånd. Om ni inte redan läst inlägget så kan ni klicka här .
Jag har ju självklart aldrig någonsin menat att förminska någon annan ångest. Tro mig. Jag har vänner vars liv har varit en dans på rosor ända sedan de var små, och om de får ”ångest” för att de har tappat sin mobil i marken, så respekterar jag det. Ångest går över huvud taget inte att mäta och det är ingen tävling på något sätt. Jag tycker att jag haft det förjävligt, men det finns förmodligen många som skulle skratta åt min ”situation” eftersom den är löjeväckande för dem.

Jag hävdar inte att ångest är elitistiskt och enbart för ”vissa” att förespråka. Det jag ville säga var att jag är så innerligt trött på bloggare, influensers eller kändisar som säger att ”vi måste prata om ångest” utan att faktiskt göra det. Personer som bara vill prata om den ”lämpliga” ångesten, inte den som är ful och äcklig. Förstår ni hur jag menar? Om du nu är så jävla taggad på att göra något gott i världen och lyfta tabun kring psykisk ohälsa så GÖR DET, men då är det faktiskt inte tillåtet för dig att vända bort blicken när någon annans ångest inte passar. När den är jobbig, motbjudande och patetisk.

Och det där med Fornis bok. Jag har ingenting emot henne, hon är en duktig författare och hon jobbar säkert superhårt. Men jag fick hennes bok och när jag läste den kände jag mig bara illamående. Samt, hur kan man döpa en bok till ”jag är inte perfekt, tyvärr” och prata om självacceptans när du är ett vandrande exempel på hur samhället vill att en tjej ska se ut? Hur kan du pryda hela baksidan av din bok med ditt perfekta, vita ansikte, sminkat och med lockat hår, vita tänder och dyr klänning? ”Jag är inte perfekt, tyvärr” NÄHÄ. Vad fan är då perfektion?

Jag vet med säkerhet att hon har jobbat svinhårt med den där boken. I know. Och jag tycker som sagt att hon är otroligt duktig och driven och allt, men för mig blev hon ett exempel på hur samhället väljer att hantera/handskas med ångest. Hur allt fler skriker VI MÅSTE PRATA OM ÅNGEEEEEST men de som faktiskt syns är tjejer som Michaela Forni. Och innan ni säger det: Jag vet. Jag är också vit, snygg, lång, smal och tjej, så jag faller egentiden i samma kategori som Forni. Men det är därför jag är så otroligt noga med att beskriva min ångest på ett ”äckligt” sätt. Och det är därför jag är noga med att säga ”ugh jag är fett bakis idag trots att de e tisdag WHATEVER”. Och det är därför jag alltid pratar med er läsare på snap, mail, Facebook eller ute, utan att se er som ”läsare”.

Det är väldigt problematiskt att ses som en förebild, för det är jag inte. Jag är ingen supermänniska. Jag vet om att jag är snygg och smal och vit och därför har jag klarat mig relativt enkelt genom livet, men jag är också jävligt osäker, jag är också väldigt rädd för livet och jag är också väldigt, väldigt liten. Det är när bloggare eller influensers sätter sig själva på någon slags tron som jag tror att det kan bli farligt att prata om ångest, eftersom det då nästan bara pratas om sådan ångest som är lämplig. Och den är oftast inte lämplig.

Jag vill se fler personer erkänna att de brukar ligga på köksgolvet och grina i tre timmar. Jag vill se fler personer erkänna att de ibland inte äter någon mat alls för att de gillar hungersmärta. Jag vill se fler personer erkänna att de druckit alkohol typ tio dagar i rad och att de knullat fem olika killar senaste dygnet för att ja, varför inte? Jag vill se er som sitter ensamma i skolmatsalen. Jag vill se er som känner er anonyma trots att ni har hundratals vänner. Jag vill se er som delar med er av en obehaglig sexhistoria, jag vill se er som knarkar, jag vill se er som är fula, feta, finniga, opassande, jag vill se er med social fobi, jag vill se er som är hysteriska, jag vill se er som gråter hela tiden och jag vill se er som ler konstant trots att ni inte är glada.

En stor eloge till Forni och alla andra som pratar om psykisk ohälsa, och en stor eloge till de influensers som vill hjälpa till att lyfta tabut kring ämnet. Det är fantastiskt och godhjärtat och har förmodligen hjälpt hundratusentals att våga prata mer. Men nu vill jag se er andra.

Ge mig all er olämpliga smärta och jag lovar er att jag inte kommer vända bort blicken.

Bild från Fröken Svår <3

”vi måste prata om ångest” – öppet meddelande till bloggare

Det finns få saker i världen som gör mig så förbannad som när folk pratar om något de inte vet ett skit om.

Jag är relativt ny i bloggvärlden. Förmodligen inte särskilt omtyckt av mina bloggkollegor. Kanske för att jag inte riktigt passar in, kanske för att jag är lite hysterisk och jobbig, kanske bara för att de blir obekväma runt mig. Men något jag har märkt, som gör mig så jävla förbannad, det är denna nonchalans gentemot psykisk ohälsa.

Upp med en jävla hand om ni hört meningen ”vi måste prata om ångest”.

Det är jättebra, och viktigt, att prata om ångest. Det är jättebra, och viktigt, att öppna upp till samtal för de som mår dåligt. Och det är jättebra och jätteviktigt att allt fler tar initiativ till att prata om sådant som är jobbigt.
Men det är fan inte okej att bagatellisera det.

Min ångest är inte på något sätt vacker, fin eller trevlig. Den är fruktansvärd och äcklig och vidrig och jag hatar den mer än allt. Den har fått mig att känna mig som om jag drunknar hela tiden, som om jag inte får luft trots att fönstret är öppet, som om jag tappat alla kroppsdelar fastän allting gör ont. Den har drivit mig till att knarka, ligga med folk jag inte vill ligga med, den har drivit mig till att skära upp armarna så djupt att jag alltid kommer att leva med bevisen på att den funnits. Den har drivit mig till att promenera rakt ut i gatan mot rött och hoppas på att bli överkörd. Jag har skrapat händerna mot betongväggar för att rispa upp sår, jag har bitit mig så hårt i tungan att jag börjat blöda. Jag har önskat att jag dog. Jag har skadat mig själv på ett sätt som ingen borde göra.

Men när jag visar mina ärr, eller berättar att jag brukade gå flera dagar utan att äta för att jag gillade smärtan, eller när jag förklarar hur det känns att bli penetrerad av någon man inte känner, av någon man hatar, eller när jag berättar om de gånger jag stått och svajat på gatorna i Paris så hög på kokain att jag inte ens vet vad jag heter, då vänder ni bort blicken. Då tittar ni var som helst förutom på mig. Då ler ni beklagande. För sådan ångest är inte lämplig, den är inte vacker utan motbjudande, och den går inte att visa upp som ett bevis på att man, trots att man är en bloggare, har ett ”djup”. Att man, trots att man är priviligerad, ”också haft det svårt”.

Ni vill prata om psykisk ohälsa. Ni varvar inlägg som ”fem tips att bota depression” med ”ta vara på dagen och var positiv”. Ni hävdar att depression går att bota med hjälp av positiva tankar och ett varmt bad. Ni säger att allt det där äckliga, klibbiga mörkret går att trolla bort om man bara ”pratar ut” eller ”bestämmer sig för att inte må dåligt”.
Ni hävdar att pengar inte ger lycka och sedan köper ni en lägenhet för fem miljoner. Ni skriver en bok och täcker hela baksidan med en perfekt bild på er själva, när ni sitter sminkade och fixade och vita och smala och så har ni mage att döpa boken till ”jag är inte perfekt, tyvärr”. Ni gillar att prata om ångest sålänge den inte är jobbig. Ni gillar att prata om ångest sålänge den är fin och mystisk.

Så här är ett öppet meddelande till er. Våga inte prata om ångest som om det var en kappa man kan ta av och på när det passar. Våga inte bagatellisera eller glorifiera något som får folk att vilja dö varje dag. Det ni skriver kan ha en så extremt stor inverkan på folk, och kanske en negativ sådan. För om du inte är perfekt, med dina vita tänder och din lägenhet på Östermalm, vad fan är jag då? Om du kunde bota din ångest genom att dricka en kopp te, betyder det att det är kört för mig?

Jag vet egentligen inte var jag vill komma med detta. Kanske är jag precis likadan som alla andra. Men jag har bestämt mig för att faktiskt ”prata om ångest”. Vi måste prata om ångest. Den äckliga ångesten. Den fula ångesten. Inte den som går att paketera och sälja som ännu en bok som får folk att känna sig värdelösa. Det räcker nog med det.

Vi ska prata om ångest nu. På riktigt. Och denna gång kommer den inte vara vacker.

bild från förra veckan