3

Tre texter jag fann i mina mobilanteckningar

Pistolen.
Sekunden mellan liv och död blev kortare när vi fann kulorna.
Jag har aldrig hållit i en, men jag känner vikten av den ändå.
Mynningen är iskall när jag särar på läpparna. Tar den hela i munnen medan salta tårar väter mina kinder.
Leva eller dö.
Knulla eller bli knullad.


Vi antänder samtidigt
Dränkta i bensin
Jag stirrar på honom. Ser hur vågorna av eld skiftar färg i rasande takt, de fängslar honom helt, omringar i en mur av något som är lika delar ångestfyllt och lättat.
Han stirrar tillbaka.
Ska vi låta varandra försvinna bara för skönheten i försvinnandets skull?
Släcker vi elden och finner att allt som är kvar är förkolnade rester i lysrörsbelysning?
Jag vet inte.
Han står alldeles stilla. Låter mig brinna.
Jag står alldeles stilla. Balanserar på gränsen.
Vi brinner tillsammans.


Någonstans mellan hjärtat och maggropen har det skapats en märklig förbindelse.
Elektrisk. Jag ser den framför mig. Den gnistrar i silvervitt, sprakar som en trasig elledning.
Jag rör mig taktiskt in mot dimman, omsluter mig själv med förlåtande demoner. Allting utanför är för ljust, jag tror jag är allergisk, det sticker i ögonen och öronen och ja, precis överallt, huden börja brinna hysteriskt som om den var dränkt i bensin.
Jag låter den brinna.
Låter det brinna.
Låter det värma.
Blodet spränger som fyrverkerier.
Vad ska jag göra sedan, tänker jag, när jag bara är aska?
Tanken varar bara i en millisekund för sedan är du där, du brinner lika mycket, allt annat försvinner.
Hur ska man kunna se klart om man bländas?

 

Enter a title

glödande minnen

När han stampar in i min lägenhet är det som om ingen tid alls har gått.
Han skakar bort regnet från det lockiga, mörkbruna håret och säger något oförskämt. Hans kramar är frånvarande, jag vet varför; senast han var här rev vi upp himmel och helvete med varandra, väggarna dryper fortfarande av de hårda ord vi skrek i brist på verktyg att överbrygga sprickan mellan oss, avståndstagandet som skapats i och med att vi älskat och blivit lämnade för många gånger. Jag vill ta första steget men jag vet att det inte spelar någon roll. Har man släckt ett glödande, sällsynt hopp har man förlorat rätten.

Jag blev galen där ett tag, någon månad efter att min kärlek lämnat mig. Jag drack, bråkade, var hysterisk på alla sätt och vis, och mitt i stormen öppnas min ytterdörr och in steg den vackraste människan jag någonsin sett; mörkbruna ögon som skiftade i grönt, ostyrigt hår som ständigt hamnade för ögonen, en ömsom mumlande, ömsom sylvass röst som tycktes brinna, som nu röster kan det. Jag minns att jag tyckte att hela han brann, eller i alla fall hans blick; när han tryckte mig bakåt i soffan, när han skrattade åt något värdelöst skämt, när han frånvarande strök med handen över mitt nyckelben.

Jag tror man hakar fast vid vissa personer. Kanske handlar det inte så mycket om personen i sig, utan om omständigheterna runt omkring dem. Vi träffades när allting var fel och på något sätt blev det rätt, på ett fruktansvärt vis. Vi delade hemligheter och knark i det vita ljuset från lamporna på story hotell, vi lyfte och tryckte ner om vartannat. Vi skrek, smällde i dörrar, grät, bråkade och i vissa stunder kände jag att jag upphörde att existera i samma sekund som jag inte kunde röra honom längre.

Vissa personer fastnar man i, lika brutalt som man fastnar i minnen. Och när han återigen klampar in i min lägenhet har ett år gått, haken är kvar, men allting har förändrats.
Nästan.
Det viskar i mina vener när jag ser en bråkdel av det vi var och jag njuter av det som om det var kokain som gnistrade genom ådrorna. Lutar mig bakåt och får ont i hjärtat av hans fulländade skönhet. Det här är just nu, tänker jag, och det glittrar som fyrverkerier.

Temporär och hållbar lycka

Hej på er gänget!

Måndagen är avklarad och jag ska strax hem och städa lite, försöker bara avsluta några grejer på kontoret. Dagen har passerat snabbt och smärtfritt, helgen likaså. I fredags var jag på inflyttningsfest hos mina fina vänner Hanna och Allis, så himla kul. Vi var bara massor av tjejer som satt och drack cava och åt chips i stora grupper. Pratade om miljökrisen hela kvällen. Det var väldigt nice att få bara få hänga lite.
Lördagen spenderades tillsammans med Jasmins föräldrar, så himla kul att träffa dem. Vi åt lite lunch, drack kaffe och hängde på Il Café. Vidare gick jag och Emelie till Attitude Stockholm som jag tidigare lottade ut biljetter till här. Det ska jag definitivt inte göra igen. Tyvärr var det ett av de sämsta eventet jag varit på; oorganiserat, oklart, ingen av personalen verkade ha koll på någonting, allting var dyrt och vi fick faktiskt ingenting för vår marknadsföring. Kanske kan de bättra sig till nästa  år men nej, detta år var det inte roligt alls. Gick hem mot sextiden, lagade mat och lyssnade på en podcast och spenderade lördagskvällen hemma. Somnade vid tolv och vaknade klockan sexton dagen efter, hur sinnessjukt är inte det? Förstod ingenting. Min kropp måste verkligen ha skrikit efter sömn. Well, well. Det fick den. Söndagen spenderades med Hanna, vi lagade en god risotto, gjorde matlådor och tittade på Greys Anatomy.

Och nu är det ny vecka. Jag är inne i en period av grubblerier, som ni kanske märker. Ligger och tittar upp i taket på kvällarna och frågar listerna vad jag ska göra med mitt liv, med de vägrar svara. Det finns så många olika saker jag vill göra att jag varken vet in eller ut. Ni vet säkerligen vad jag menar. Alla skriker att man ska göra det som gör en lycklig, men jag tycker att uppmaningen är helt paradoxal, speciellt i vår ålder. Vem sjutton skulle inte göra det som gjorde dem glada om de visste vad det var? Jag har ingen aning om vad som gör mig glad. Ja, att skriva, men vad? Journalistik? Webbartiklar? Blogginlägg? Böcker? Krönikor? Artiklar? Om vad? Vilken inriktning? Vilket ämne? Eller så kanske jag inte vill skriva alls, jag kanske bara har snöat in mig helt och hållet. Kanske jag ska bli läkare. Eller flygvärdinna. Kanske jag skulle begrava min mobil någonstans och flytta ut i skogen i typ Kanada och leva utan internet och el. Kanske är lycka för mig en person, och innan dess finns det ingen mening. Det skulle ju i och för sig vara logiskt, med tanke på hur vanvettigt jag föll för den enda personen jag varit kär i; ibland vaknar jag fortfarande helt kallsvettig efter att ha drömt om hur han lämnade mig igen.
”Gör dig själv glad” säger man, men hur sjutton ska man veta vad som gör en glad? Lycka är ju helt och hållet temporärt och om man helt maniskt skulle ge efter för varje nyck och impuls skulle man väl sluta på rehabiliteringshem eller på psyket. Vad är hållbar lycka? Vad är det där som får folk att känna ett ljuvt behag av att vara vid liv, varje dag, till och med när de trängs på T-centralen i väntan på pendeltåget som ska ta dem hem till en tyst lägenhet och ännu ett avsnitt ”Stranger things?”. Jag vet inte. Det är inte lätt att vara ung och ha en hyperaktiv hjärna. Sådant får en att fundera.

Framförallt är det så himla svårt att veta när man gör rätt. En stor del med att växa upp handlar om att inse att ingen har koll på någonting; ”vuxen” är ett tillstånd som egentligen inte finns. Alla bara knatar på och hoppas på det bästa. Man vet väl ungefär vad man inte ska göra; typ bli narkoman eller prostituerad och det vore nice med ekonomisk trygghet och att vara glad lite då och då men förutom det finns det liksom ingen manual för livet. BANBRYTANDE slutsats I know, men skrämmande hur sant det är. Aldrig någonsin i mitt liv kommer jag att veta om jag är på rätt spår. Jag kommer aldrig veta om jag borde ha tagit en annan väg. Så man knatar på. Och hoppas på det bästa.

Det var mina måndagstankar. OBS! Jag mår superbra trots grubblerier (säger detta främst eftersom min mamma kommer hetsringa mig om tio minuter och dubbelkolla att jag lever). Nu ska jag hem och fila på onsdagens ”tankar kring…”. Jag tror den kommer bli bra.

Tre nyheter innan jag avslutar; 
1. Imorgon släpper jag och Emelie (förhoppningsvis) vår podcast! Den kan bli försenad på grund av att vi måste invänta godkännande, men vi gör vårt bästa. 
2. Från och med nu kommer länkarna att öppnas i en ny flik; såhär (reklamlänk). Yay!
3. Läsarträffen är på G och snart, snart kommer jag gå ut med datum och plats. Tagga!

Vi hörs sen gänget, puss!

Tystnad, tankar och texter

Skrivet 27/02/17


Om det är någonting jag ibland kan sakna så är det tystnad.

Ironiskt av mig att säga, när jag nu sitter ensam i min lilla lägenhet vid Hötorget. Det enda som hörs är brummandes från kylskåpet och mina egna andetag. Ibland kör en bil förbi i närheten, men annars är det så knäpptyst att jag ibland tror att jag fått lock för öronen.

Men det är när det är helt tyst som ens tankar hörs mest. Ibland kan jag tycka att tystnaden är helt öronbedövande. Bullrig, dånande och rasande. Då sätter jag på musik för att ljuden ska försvinna. Eller så pratar jag för mig själv. Annars låter mina tankar alldeles för mycket. De liksom sprider ut sig i hela rummet och tar plats i soffan, spirar ut ur tinningarna och blommar som om de var snabbväxande ogräs. Jag kan nästan se dem rent fysiskt, när de letar sig ut i tystnaden och jagar bort den med sin icke-existens.

Ju mer invecklade tankarna är desto tyngre är dem. De allra jobbigaste rinner ner från huvudet och lägger sig som en tjock matta över parkettgolvet, där de sedan muttrar och puttrar och gör det svårt för mig att gå. Jag måste vada genom dem för att nå köket, och ibland är de så ilskna att de börjar bita mig i hälarna. De tankar som är mindre komplicerade, däremot, de svävar lätt upp i taket och gör kullerbyttor vid lampan, eller så sätter de sig bedjande på fönsterkarmen och ber om att få släppas ut i det fria. Andra tankar, som är halvjobbiga, tenderar att bara promenera omkring i lägenheten och sätta sig lite varsom, där det finns plats helt enkelt, och vänta på att jag ska ge dem uppmärksamhet. De trummar med fingrarna och utstöter bedrövade ljud, och varje gång jag tittar upp och ser på dem är deras uppsyn deprimerande.

Hur som helst. Ibland när tystnaden varat för länge, och rummet fyllts till bredden av tankar, så blir det så högljutt härinne att jag inte står ut. Då måste jag sätta mig ner vid datorn eller framför ett kollegieblock och skriva ner alla tankar så att de försvinner. De invecklade, dystra tankarna har ingen som helst uppfattning om vad kösystem betyder, och om de får vänta för länge blir de aggressiva, så dem måste jag ta först. Jag skriver ner dem i tur och ordning och sedan fortsätter jag med de tålmodiga, halvjobbiga tankarna, som är dystra och ledsna. Om jag orkar så fångar jag sedan in de lätta och tvingar ner dem på pappret, men de är så trevliga att jag ibland bara låter dem flyta omkring uppe i taket och bubbla ur sig nonsens, för det gör mig ingenting.

Idag är rummet halvfullt på tankar, men de flesta är trevliga. Jag ska fortsätta att fånga in några av dem nu.

Angående bloggen

Hej gänget.

Hoppas ni mår bra. Jag känner mig helt orimligt seg, vet inte varför. Det känns som om allting går bakåt och inte framåt. Jag har helt enkelt fastnat. Rejält. Framförallt med bloggen.

För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att försöka satsa på bloggen och leva på det. Det gick bra, jag hade flera tusentals unika besökare om dagen och jag växte allt snabbare i bloggvärlden. Under min tid på Nouw drev jag en av deras största bloggar och mina texter blev delade av er hundratals gånger. Mitt innehåll var ärligt, kompromisslöst, i vissa fall hänsynslöst.  Jag bloggade för mig själv och inte för en publik, vilket gjorde att mina inlägg blev helt och hållet genomskinliga.

I vintras, runt januari-februari detta år, började folk att känna igen mig mer och mer ute. Det var verkligen en milstolpe och jag kände mig stolt och glad, men också förvånad. Och det blev konstigt efter ett tag. Jag fick kommentarer om mitt privatliv på klubben, någon frågade mig om jag var “den där psykiskt sjuka, snygga modellen”, en annan sa att mitt ex gjort rätt som dumpade mig, en tredje hade åsikter om min kost, en fjärde tyckte att jag inte borde ta antidepp eftersom hen bedömde att jag inte var deprimerad “på riktigt”… Ni fattar. Helt plötsligt hade alla något att säga till om angående mitt privatliv. Och ja, jag lägger ju ut hela skiten på internet, så jag får ju egentligen skylla mig själv.

Missförstå mig rätt. Jag klagar inte över att jag blir igenkänd. Men hela grejen med att bli igenkänd gjorde att statistiken blev verklig. Ni finns där. Varje siffra är en person. Att bara ha läsare som kommer fram till en och ger komplimanger eller kommenterar ens skrivande är så himla fint, men jag insåg att jag faktiskt är genomskinlig; alla mina problem, alla tankar, all min ångest, mina känslor, funderingar och åsikter fanns där, och alla kunde ta del av dem. Hela tiden. Varje dag. Under våren fick jag en mindre livskris av detta faktum, när jag plötsligt inte kunde skilja på mig och mig. Vem är Olivia Hagéus? Känner alla mig? Vem är jag när jag är ensam? Vem är jag när jag bloggar? Finns det en jävla gräns?

Nej, det fanns ju inte det. Insikten ledde till oerhörd ångest och jag blev mer och mer paranoid när jag gick ut (skrev om det i det här inläggt). Återigen, missförstå mig rätt. Jag gnäller inte över att jag syns. Jag tror inte att jag är något jag inte är. Jag försöker bara berätta hur jag tänker.

Efter den insikten, och i och med att jag skrev kontrakt med VeckoRevyn, så började jag mer och mer censurera innehållet på bloggen. Jag är fortfarande lika ärlig, men inläggen blir mer banala. Precis så som jag egentligen inte vill vara.

Jag sitter fast. Jag sitter verkligen så jävla fast. Jag har ingen inspiration. Jag vet inte vad jag vill. Numera jobbar jag två-fyra heldagar med bloggen, och då består de dagarna av möten, event, foto och produktion. Outfitinlägg ska upp, tips på kläder ska upp, samarbete ska fotas, tankar kring ska skrivas, Readers friday ska läsas, och någonstans där tappar jag bort mitt fokus. Vad fan håller jag på med? Hur kunde det bli såhär?

Jag kan inte skriva längre. Mina “tankar kring…” är monotona, mina debattinlägg är banala som fan, mina krönikor är bara samma repetitiva skitsnack som var bra någon gång 2016. Jag utvecklas inte. Jag motiveras inte. Jag tappar följare, läsare, engagemang. Verkligen ingenting går framåt. Jag tjänar inga pengar trots att jag jobbar så jävla mycket. Min statistik har stannat av. Det känns som om att jag tar ett steg framåt och två steg bakåt. Vet ni hur fruktansvärt frustrerande det är?

Ni som tänker “stackars rika flicka”  kan verkligen dra åt helvete. Detta inlägg skriver jag, för första gången på så sjukt länge, bara för att jag känner för det. För mig själv. Utan publik. Och utan att bry mig om vem som läser detta. Jag känner mig så himla fast i en cirkel som aldrig tar slut, och jag kan inte bara pausa mitt liv och mitt jobb för jag måste fortsätta producera, ha is i magen, inte ge upp. Jag har tappat det som jag älskar mest i hela världen, att skriva, jag har liksom ingen tid eller energi till att sätta mig i soffan och skriva om bara det jag vill skriva om, det finns alltid något mer, något annat jag kan göra, något produktivt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte.

Så, jag behöver er hjälp. 

Jag har nästan alltid sagt att denna blogg är “vår” och inte bara min. Jag känner ofta att vi som hänger här delar denna plattform, vilket blir tydligt i och med att ni också skapar innehåll till readers. Så ja, jag skulle behöva lite hjälp.  Jag vet att det blir mycket inlägg om kläder och sådant, vilket jag tycker är skitkul, men framförallt är det också för att jag måste kunna tjäna pengar. Men förutom det. Vad fan ska jag skriva om? Vad ska jag göra med bloggen? Hur ska vi göra? Vad vill ni läsa? Hur ska jag ta mig framåt?

Jag sitter fast. Jag vet inte ens hur jag ska fortsätta härifrån. Så snälla, ge mig lite motivation och kärlek, berätta varför ni gillar den här bloggen, sprid den till era kompisar, ge mig tips, ge mig feedback, kommentera, dela, säg till om något blir tråkigt, ställ frågor, engagera er i innehållet. Jag kan inte driva den här bloggen ensam. Det går tyvärr inte. Så om detta är er blogg också, kan ni snälla hjälpa mig. Ge mig en knuff. Jag älskar er mest. Puss

Öppet meddelande till företag som utnyttjar influencers

Jag trycker upp porten och går in in. Det mjuka ljuset från lamporna gör att hallen ser varm ut trots att vädret utanför är allt annat än behagligt. Jag drar av mig hörlurarna och stiger in i receptionen, blir hänvisad vidare och möter sedan kvinnan jag letar efter.
”Hej!” säger hon och ser genuint glad ut över att se mig. Vi sätter oss i ett av konferensrummen, hon med sin dator och sitt anteckningsblock och jag med min kaffe.
Vi hade, via main, bestämt ett möte eftersom de – Vitamin Well – var intresserade av ett ”långsiktigt samarbete” med mig och mitt varumärke. Jag hade sett fram emot mötet, jag och tjejen som vi kan kalla Emma fick genast bra kontakt och jag tänkte att det äntligen fanns chans för mig att landa ett bra samarbete med ett stabilt varumärke som var beredda att jobba med mig under en längre tid.
Vi sätter oss ned. Hon börjar med att beskriva varumärket och jag fortsätter med att beskriva min vision om ett eventuellt samarbete. Tanken är att de ska sponsra min läsarträff med drycker och sedan fortsätta samarbetet under hösten i form av uppdatering gällande deras drycker.
Sedan kommer vi till punkten då vi (jag, verkar det som) ska diskutera ersättning.
”Hur ser ni på betalning?” frågar jag.
Hon ler. ”Alltså, vi jobbar ju med väldigt stora profiler, så som Michaela Forni, men vi ser det verkligen som en viktig grej att också jobba med mindre influencers som har kanske tiotusen följare, men ändå är väldigt drivna.”
”Jaha?”
”Ja, och då är det viktigt för oss att vi känner att profilen i fråga är genuint intresserade av våra produkter.”
”Det är jag” säger jag, och menar det. Jag har alltid älskat VW:s drycker; Nocco, Aloevera, originalflaskan…köper dem säkert varje dag.
”Vad bra!” kvittrar hon.
”Ja, men hur ser ni på betalning?” frågar jag igen.
”Vi jobbar egentligen inte så mycket med ersättning.” säger hon, ”Vi tycker att flaskorna, som ändå har ett utgångspris på 20 kronor, räcker som betalning i och med att vi också är ett starkt varumärke som många vill synas med.”

Där kom det. Ögonblicket då mötet förvandlas från lovande till katastrof.

”Så jag ska göra reklam för er gratis?” säger jag långsamt.
”Inte gratis!” skyndar hon sig. ”Du får ju flaskorna.”
Jag är tyst tills hon fortsätter prata igen.
”Vi har ingen budget för den sortens samarbete just nu” säger hon.
”Hur är det möjligt?” frågar jag, och plötsligt börjar huvudvärken hamra bakom pannan. Och jag blir sur. Riktigt irriterat. ”Hur kan det komma sig” fortsätter jag, ”att ett företag som omsätter flera miljoner varje år inte har någon budget för marknandsföring? Hur tänkte ni då?”
Hon skrattar lite blidkande; ”Joo, såklart vi har en budget, men för den här typen av samarbete så kan vi inte erbjuda några pengar.”
”Okej,” säger jag. ”Det funkar ju inte. Jag måste kunna betala min hyra. Hur ska jag göra det? Med femton stycken VitaminWell sugarfree style – flaskor?”
”Det är såklart problematiskt” säger hon och nickar. ”Men vi kanske ändå kan sponsra ditt event? Om du ordnar med foto – och videograf.”
”Och ni står för hyran då, antar jag.”
”Nej, det kan vi tyvärr inte göra”. Hon ler fortfarande, medlidsamt men bestämt.
Jag lutar mig tillbaka och försöker samla tankarna. Räknar till tre, långsamt.
”Så du menar,” säger jag, ”Att jag ska erbjuda er spridning i form av minst hundra läsare i er målgrupp, material i form av foto och film, samt omfattande exponering av ert företag… och betala för det?”
”Du får ju flaskorna”
”Jag ska betala för att marknadsföra ert varumärke?”
”…flaskorna har ett utgångspris på 20 kronor.”
Och därmed är mötet jävligt avslutat.

Allteftersom dagarna har gått efter det mötet har jag blivit mer och mer irriterad. Så nu kommer mitt riktigt förbannade, fuck-you-inlägg tillägnat inga mindre än de företag som väljer att utnyttja unga tjejer och killar som kämpat för att bygga ett varumärke.

Kära företag. Nu kör vi en liten genomgång på god moral och integritet här. Är ni beredda? 

När ni ska exponera er reklam på det traditionella sättet, säg i en tidning till exempel, så betalar ni tiotusentals kronor för en liten notis i ett forum där ni inte har någon som helst kontroll över vilka som läser den. Ni har visserligen fått en rapport från tidningen i fråga vad gäller målgrupp, och ni vet ungefär hur många som borde nås av er reklam, men ni har ingen aning om hur många som ser just den notisen och ni kan inte mäta engagemanget om ni inte har någon form av ett direkt sätt att kunna se vilka som hamnade hos er just genom denna tidning, till exempel en unik rabattkod. Ni lägger alltså dessa tiotusentals kronor på att sprida ert varumärke på ett rätt korkat sätt om jag får säga det själv. Men det är er grej.

Sedan kontaktar ni så kallade influencers. Sociala medie-branchen är överlägset kvinnodominerad och har länge förlöjligats, och fortsätter förlöjligas, av den utomstående som fortfarande inte förstår att ett varumärke tar tid, energi och skicklighet att bygga upp – många av de små gulliga bloggare som ni väljer att tala nedvärderande om har startat eget företag innan de ens fyllt 18, och många balanserar skola med det heltidsjobb som bloggen är. De lär sig om företagsekonomi och marknadsföring genom att googla och kolla DYI-videor på youtube, de utmanar sig själva dagligen för att skapa ett kreativt och nytänkande innehåll, de sitter uppe till sent på natten för att tidsinställa inlägg och går upp tidigt på morgonen för att hinna med en pressfrukost innan första lektionen börjar. De drömmer och jobbar – förmodligen mer än vad ni gjorde när ni var tonåringar.

Men precis som man är när man är tonåring så är de naiva. Jag har varit naiv, och är förmodligen fortfarande det. Det tar tid för ett samhälle att förstå och förändras efter den nya marknaden som uppstått i och med att tusentals unga tjejer skapat sina egna plattformar. Och nu kommer vi till det som gör er så jävla skamliga; ni utnyttjar naiviteten hos dem som kämpat för att ni ska kunna tjäna pengar på deras jobb.

Upp med en hand alla influensers som blivit erbjudna en jävla hårspray mot ett blogginlägg. 

Till skillnad från traditionell marknadsföring så kan vi erbjuda exakt statistik på målgrupp, reach, engagemang och intresse. Om du som företag vill göra reklam för en hudkräm som bara passar torr hy vinner du hundra gånger mer av att marknadsföra din produkt hos en bloggare som har just torr hy. Hennes läsare vet vem hon är, vet att hon har torr hy, vet att hon talar sanning när hon säger att krämen funkar. Hon kan erbjuda ditt företag siffror på hur många som kommer att nås av din reklam samt hur många som faktiskt kommer att klicka sig in på hemsidan och köpa hudkrämen. Hon kan till och med engagera din exakta målgrupp trots att de inte ens hittat till hennes blogg genom att göra en tävling och be läsarna att tagga en kompis med torr hy. Och hennes statistik kanske är låg – säg 500 läsare per dag – men om du använder dig av tio sådana bloggare som alla engagerar sina läsare och kan ge statistik, svart på vitt, att din produkt har exponerats 2000 gånger för den målgrupp du är ute efter så blir den reklamen plötsligt ovärdelig.

Att erbjuda produkter som förmodligen kostat dig fem kronor att framställa mot omfattande marknadsföring är verkligen att trampa på de unga egenföretagare som dag och natt kämpar för sina drömmar. Inget modernt, feministiskt eller medvetet företag sysslar med att betala ut minimilön eller helt enkelt icke-lön för att tjejer, killar eller ickebinära ska göra det jobb som en reklambyrå hade tagit tiotusentals kronor för. Det är en orättvis och förlegad metod för att kapitalisera på unga tjejers naivitet och ni borde fan skämmas. 

Hade du försökt dig på samma teknik när du ska köpa traditionell reklam hade du blivit utskrattad. Försök att gå till en tidningsredaktion och erbjuda dem hudkräm mot reklam. De hade förmodligen portat dig från byggnaden.

Vidare till er, mina kära läsare. Många av er har bloggar, poddar, instagram och liknande. Jag tycker att vi kollektivt sätter ett stopp för företag som har mage att erbjuda deras löjliga produkter mot att vi ska slita för deras varumärke och samtidigt skada vårt eget. Från och med NYSS måste influensers – hur stora eller små vi än är – börja ta betalt. Genast.

Till alla företag som fortsätter utnyttja och kapitalisera på unga tjejers varumärken – ring mig när ni också får lön i VitaminWell flaskor så kan vi prata vidare då.

 

Att skriva en bok

Jag får samma fråga om och om igen.
”Hur gjorde du?” säger dom. ”Hur kunde du bara skriva en bok? När du är nitton?”
Och jag svarar alltid samma sak;
”Jag bara…skrev”

De blir besvikna över svaret, tror jag. De vill att man ska plocka fram en manual, peka på olika komplicerade instruktioner och säga; ”Följ bara det här receptet, så blir det en bok”
Jag ska förklara det från den andra änden, så kanske det blir begripligt.

Jag älskar att skriva. 
Jag måste skriva. 
Jag måste skriva för att överleva. 

När jag satte mig ner och började skriva på det som sedan blev boken ”Bli kvar”, så visste jag inte vad jag gjorde. Jag ritade inte upp en plan eller en strategi, jag bara skrev. Och skrev. Jag satt på stranden, på uteserveringar, jag skrev på kvitton och på baksidan av ett kuvert.
Jag började läsa och skriva i tidig ålder för att jag var tvungen att komma bort, jag var tvungen att rymma, och om jag inte kunde göra det fysiskt så fick det bli psykiskt. Att skriva för mig är inte ”terapi” eller en ”hobby”; det är något jag gör för att om jag inte gör det kommer jag dö. Om jag inte får skriva ser jag ingen mening med livet. Om jag inte får skapa berättelser, historier och världar där jag trivs, så kommer den så kallade riktiga världen att krypa för nära mig och slutligen kväva mig med sin vidriga ande. Jag skriver för att jag inte vet hur jag annars skulle överleva.

Så hur skriver man en bok?

Man sätter sig ner, öppnar ett dokument, öppnar sinnet och sätter fingrarna mot tangenterna. Man glömmer alla regler och bara skriver. Man börjar historien i mitten, eller i slutet, man skriver kanske meningarna baklänges och sätter Stor Bokstav där det inte ska vara det.
Man låter känslorna viska i kroppen och så försöker man fånga in dem och pränta ner dem på pappret, man översätter dem i ord och låter dem finnas, tolkas, exponeras.
Man känner. Man gråter, skriker i kudden och skrattar hysteriskt och så skriver man det man känner på dokumentet och hoppas att någon annan fattar vad man menar. Att någon annan hör musiken.

Det enda råd jag följer när jag skriver är dessa tre;

1 Det är det som är jobbigt, läskigt, sorgligt och fruktansvärt att skriva som till slut blir något bra. Att se sina känslor på ett dokument ska inte vara enkelt. 

2. I samma sekund som du sätter gränser för hur du ska skriva så kommer du misslyckas. Det ska inte finnas några regler. 

3. Sätt dig ner och skriv.

Det är mitt magiska recept. Framförallt sista; sätt dig bara ner och skriv. Bara prata på. Foga ihop historien kan du göra efteråt. Skriv det du vill skriva, eller det du inte vill skriva, och låt det tekniska komma i andra hand. Skriv inte för någon annan. Var ärlig. Radera aldrig något.

Och framförallt. Skriv för att du älskar att skriva, för att ord kan sätta eld på dig, för att du lever i din berättelse. Lämna den här världen. Skapa en ny.

Verkligheten har ändå aldrig varit min grej.

 

Öppet meddelande till min kropp

Hej du. 

Jag skäms. För att jag inte sagt det här tidigare, för att jag lät det hända. Men nu är det väl dags. Här är min officiella ursäkt, bara till dig. Jag hoppas att du tar emot den och att du förstår.

Jag skulle vilja skriva att jag alltid älskat dig men jag har bestämt mig för att inte ljuga den här gången. Jag har inte alltid älskat dig. Jag har till och med hatat dig några gånger. Det vet du ju, för ibland tar jag ut mitt hat på dig. Skär dig. Slår dig. Rispar över din hud och drar i ditt hår. Ger bort dig över en natt till människor och låter dem ta ut sitt hat på dig också, låter dem hålla fast dig och tränga in i dig och inte se dig för den du är. 

Jag har förgiftat dig. Snortat lina efter lina med livsfarligt kokain och inte brytt mig om vad det gjorde mot dig. Druckit tills alkoholen fått dina ben att vika sig och gett dig så mycket ångest att det nästan inte borde vara hanterbart. Men du klarade av det. Tålmodigt, metodiskt, tog du allt jag gav dig och klarade dig ändå. 

Du. Jag blev förvirrad, det var därför. Jag vill inte försvara, jag vill bara att du ska förstå. Det var hela världen som fick mig att hata dig, och jag var feg som inte sa emot, men det var så svårt. När jag alltid fick höra att du var fel. Som den gången castingkvinnan från Acne sa att du var tjock och jag valde att tiga. Eller när killen i parallellkassen sa att dina bröst var fula och jag gömde dem för jag skämdes. Eller när han på krogen tog på dig, utan att be om lov, och jag gick med på det för jag visste inte hur jag skulle säga emot. 

För vems är du, egentligen? Det borde vara en sådan enkel fråga med ett sådant enkelt svar, men vi är födda med det kvinnliga könet och då blir det ju lite mer komplicerat, eller hur? För teoretiskt sett är svaret självklart, men teorin och verkligheten har sällan något gemensamt. Du ska ju vara min, egentligen, men du är alla andras också. Jag delar dig med halva världen, de som tar sig rätt, de som exponerar och beskyller och kommenterar och kategoriserar, det är dem du tillhör, inte mig, inte din rätta ägare. 

När hela världen delar bilder på dig på Instagram och kommenterar saker som inte behöver upprepas, då är det okej, men när jag exponerar dig, så funkar det inte. Det är nästan som om du bara är okej att visa upp om någon annan gör det, men när nakenhet är frivillig så blir den också farlig. Äcklig. Slampig. Obekväm. Ful. Pinsam. Villig. 

Eller bara jävligt fel. 

Kära kropp, förlåt mig. Förlåt för att jag hatat dig när allt du gjort är att ha givit mig kärlek. Förlåt att jag har skadat dig, lämnat ut dig, inte varit försiktig om dig och inte stått upp för dig, trots att du alltid funnits här för mig. Förlåt för att jag inte kämpat nog för att du ska må bra. 

Förlåt att jag gav upp. 

Förlåt att jag inte gjorde mer. 

Kära kropp, jag hoppas du tar emot min ursäkt och att du tror på mig när jag säger att det ska bli ändring. Från och med nu är du bara min, och jag ska aldrig någonsin lämna över dig igen. Jag ska aldrig någonsin låta någon annan bestämma hur du är eller kommentera dina brister, för det har de inte med att göra. Jag kommer aldrig att hata dig igen. 

Nu tar jag tillbaka rätten över det som är mitt. Jag vet att många kanske inte är där ännu, och att flera kommer att spara ner dessa bilder och skicka runt och använda som ja inte fan vet jag, runkmaterial? Det är okej. Gör det. Spara bilderna. Sprid dem. Dela med killkompisarna på festen. Häng upp vid sängen. Ha som bakgrundsbild. Kommentera. Viska. Prata om det tills det inte längre är en nyhet. Stirra sönder på mina bröst tills de inte är intressanta längre.
Kör på. Jag är inte rädd.

Kära kropp, tack för att du finns. Nu gör vi det här tillsammans. 

 

Foto: Paul Edwards.

Jag älskar dessa bilder. Jag tittar ofta på dem och ler. Speciellt den tredje. Det är ju bara JAG, på alla olika sätt! Sårbar, stolt, goofy, sexig och vacker. Jag! Min kropp! Hur tung är inte den? Fkn enjoy.

”Tankar kring…” att drömma för stort

“Jag måste vinna nobelpriset i litteratur innan jag är 40” säger jag frånvarande. Killen bredvid mig spottar nästan ut sin drink.
“Va?” säger han. Jag vänder blicken mot honom, lite häpen över hans förvåning.
“Ja?” säger jag och borstar bort några osynliga smulor från jeansen. “Det är mitt nästa mål. Jag har redan gjort allt på min ‘lista’. Jag ligger, typ, trettio år före.”
Han himlar med ögonen. “Okej, lycka till” säger han och skakar muttrande på huvudet; “Nobelpriset…”

Jag möts alltid av den där irriterande, vänliga tonen när jag berättar om mina drömmar. Jag drömmer helt orimligt, enligt dem. Jag vill vara miljonär innan jag är trettio, ligga på bästsäljarlistan i minst fem länder och räknas som en av världens främsta författare. Jag vill vinna nobelpris, bli skriven om och omtalad, och jag vet att innan jag dör så kommer det utan tvekan att göras en dokumentär om mig. Jag har redan börjat fundera på vem som skulle spela mig. Kanske jag själv, varför inte liksom.

Problemet med att ha stora drömmar är att de ofta tas för högmod eller hybris. Folk vill att man ska ha rimliga drömmar, typ “äga en restaurang någon dag” eller “få vara med i TV innan jag dör”. De vill att man ska veta sin plats, inte tro för mycket om sig själv och framförallt – inte ha för bra självförtroende. För självförtroende (speciellt hos kvinnor) är något som ges bort (oftast av män), inte något man bara kan hitta på själv. Man måste bli bekräftad av andra för att förstå sitt värde. Man kan inte bara veta om sitt värde innan någon har berättat det till en.

Detta blir allra tydligast när man simplifierar fenomenet. Vi kör på det klassiska; “jag vet att jag är snygg” (lyssna här). En tjej får en komplimang, typ “snygg du är!” och det tar hus i helvete när hon svarar “tack, jag vet”. Männen blir tokiga. Ja, se nedan.

Folk (ofta män) får hjärnblödning när man erkänner sin egen kapacitet eller sin egna framgångar. De blir irriterade, eller känner sig avståndstagande när jag pratar om mig själv och mina drömmar. När jag säger att jag är en duktig skribent. När jag säger att min blogg är bra. När jag säger att jag är snygg. När jag säger att jag är duktig på att planera. När jag säger att jag är duktig på att analysera.

Eller helt enkelt bara när jag säger att jag duger. Man måste, som motparten, lyssna på vad personen som man tycker “skryter” egentligen säger.
Jag säger att jag är duktig skribent, inte att jag inte har mycket att lära. Jag säger att min blogg är bra, inte den bästa. Jag säger att jag är snygg, inte som ett skryt, utan som ett faktum; jag uppskattar min skönhet, jag sökte aldrig efter att du också skulle göra det. Det är inte relevant.
Och bara för att man är självsäker betyder det inte att man också är högfärdig. Det ena behöver inte utesluta det andra; det handlar om att vara självsäker och att också vara ödmjuk. Jag väljer att tro att jag, innan jag är fyrtio, kommer att vinna världens mest prestigefulla litteraturpris. Jag väljer att inte tänka (den farligaste tanken av alla); “varför skulle jag…”, eller “det finns redan så många andra..”.

Ja, det gör det. Men det spelar ingen roll, för jag kommer vinna ändå. Jag väljer att tro att jag kommer att vara den yngste pristagaren i tiderna. Sedan kanske inte det händer, men varför blir man så provocerad av tanken? Varför vill folk skratta åt en, avfärda en, eller helt enkelt bara förneka de där drömmarna? Är det inte det bästa som finns, när någon bara satsar allt?

Om min dotter kommer till mig en dag och säger “mamma, när jag blir stor ska jag bli Sveriges mest kända fotbollsspelare” så ska jag pussa henne på huvudet och säga, “Ja, eller varför inte världens?”

Kärleksbrev

Gissa vem som är hemma?

Landade igår natt tillsammans med Paula efter en ovanligt bekväm resa. Hon tog risken att boka standby biljetter eftersom hennes mamma också jobbar på SAS, och fick plats i business class. Jag, som börjar jobba idag och inte kunde riskera att inte komma med, köpte biljetter för en mindre förmögenhet. Till vår stora förvåning och glädje blev jag också uppgraderad och vi hamnade bredvid varandra med ett tomt säte emellan. Så himla roligt. Vi utnyttjade såklart tillfället och skålade i champagne, samt pratade om höstens planer.

Det är skönt att vara hemma. Det blev väldigt mycket där i slutet av resan. Många känslostormar. Jag hade ont i hjärtat. Jätteont. Av saknad. Och av längtan. Och av bitterhet över att allt är som det är och inte går att förändra. Att jag är kvar med mina intrasslade organ som gång på gång verkar slå knut på sig själva trots att det har gått ett helt år.

Usch vad kärlek är stormigt och jobbigt och vad man ibland önskar att man kunde slippa. Men jag satt ändå och tänkte på planet och kom fram till att jag ska sluta försöka rätta mig. Jag tror liksom att jag kan begrava allting, som om saker och ting skulle försvinna om jag bara grävde tillräckligt djupt. Det är kortsiktigt, korkat och framförallt taskigt mot mig själv. JA för helvete, hjärtat känns som om det är inflammerat MEN HALLÅ, här står jag och jag jobbar på perfect guide och jag ska ge ut en bok och jag bloggar för VeckoRevyn och jag har fantastiska vänner och egentligen är detta bara en parantes, även fast det känns som huvudrubriken, man måste bara komma ihåg allt man har. Och jag har så mycket. Framförallt har jag ju er. Ni, mina läsare, som jag tycker mig känna så bra, som är där när jag mår dåligt trots att jag inte gjort något för att förtjäna er kärlek. Ni, som öppnar upp er för mig, som skriver långa texter eller korta meningar och vågar skicka iväg det. Ni, som ibland får mig att börja gråta för att jag är så tacksam och glad för att ni finns. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara den känslan, eller kunna återgälda den.

Livet är jävligt opålitligt ibland men det är så himla okej när man kan bli full på blaskiga GT:s i trappan på F12 med de vänner som funnits där under köksgolvskvällarna och badkarssessionerna. Stockholm är soligt och inflammerat hjärta eller ej så finns alltid den där trappan, och det finns interna skämt och ballerinakakor och röda lackkjolar. Så det får vara så.

Ja. Nu ska jag återgå till jobbet och skriva tills det är dags för en AW och rivstart för PRIDE-veckan. Opålitligt eller ej, livet är väl ändå ganska fint ibland mitt i all förvirring. Puss gänget