”Tankar kring…” 10% kärlek

Jag kallar dem 10%-personerna. De finns överallt – oftast gömmer de sig bakom en snygg och polerad yta, så man märker det inte förrän man är helt fast. Jag har alltid varnat mina vänner för dem, men aldrig förstått att jag själv fallit offer för deras manipulativa sätt flera gånger. När man är vän med dem är det inte så farligt, men när man börjar ligga med en 10%-person – det är då det går åt helvete.

Min första 10%-are hade blont hår och uttråkad blick. Han brukade röka hasch inne på sitt rum i en lägenhet i Paris. Gatan där han bodde vimlade av horor och knarklangare så det var aldrig något problem med att få tag på knark. Jag brukade komma över med en flaska billigt vin och ett paket kakor med choklad på ena sidan och han lärde mig hur man rullar en bra joint. Med skickliga, vana rörelser brände han haschet med en tändare och rullade runt det mellan fingrarna tills det smulades sönder. När han rökte det spred sig en sötaktig, kväljande doft i rummet. Jag trodde att vi pratade om allt men egentligen nådde jag bara en centimeter, om ens det, in i hans själ. Och när han fått komma i mig tröttnade han.

Jag var aldrig kär i den där konstiga knarkaren som betonade sina ”i”:n och ryckte i sömnen. Jag var aldrig förälskad. Men besatt, det blev jag. För det är sådant som händer med 10%-are.

Själva termen syftar på en person som i regel är dryg, oförskämd eller elak, men när hen väl ger en en komplimang eller ett leende, känner man sig utvald. Speciell. Man längtar efter mer, ännu ett leende, ännu en smekning över kinden, och till slut blir man så beroende av de där 10% av kärlek att man blir galen. Man gör allt för att få den där lilla, lilla delen. Att 90% är totalt skit ser man inte då.

Det är en slags härskarteknik som förmodligen är utstuderad, men inte nödvändigtvis. Jag hade en vän som körde på samma sak. Så fort hon insåg att jag var påväg att dra, gav hon mig 10 procent och jag stannade. Sedan tröttnade jag på att hon aldrig hörde av sig, skrev och sa ”vet du vad, fuck you” och då slängde hon iväg 10% till. Så höll det på i flera månader innan jag till slut insåg vad som hände och då var det ett final goodbye, bitch, och så bröt vi kontakten. Men som sagt, det är alltid lättare att bryta kontakten om man inte ligger med personen i fråga. För då blir det svårare.

Jag har varit besatt ett par gånger i mitt liv, men det finns två fall som är mer extrema än andra. Förmodligen eftersom att jag under den perioden mådde ganska dåligt, och då kanaliserade jag hela min ångest mot subjektet (objektet?) i fråga.
Låter det sjukt? Kanske. Men om ni tittar er själv riktigt noga i spegeln tror jag nog ni kan erkänna att ni varit där ni med.

Man träffar någon man vet inte är ens typ, men ändå blir man galen. Varför är det så? Varför blir man knäpp av någon man egentligen inte vill ha? Många säger att det är det klassiska ”du vill ha det du inte kan få”, men jag tror det bottnar i mer än det. Jag tror det är lite mer komplext. För egentligen kan man bli besatt i de mest oklara människorna. Jag tror mer att det handlar om att man träffar någon som man från början tror att man själv utnyttjar, och när man inser att det kanske är tvärtom får man kortslutning. Man blir rädd. För att man själv kanske inte duger.

Man ska akta sig väldigt noga för människor som bara ger en 10 procent. Ibland har man själv så låga förväntningar på folk att man accepterar dem för att man helt enkelt inte tror att det finns något val, men det finns det. De du väljer som vänner eller partners ska vara _rakt_igenom_snälla. Det finns liksom inget annat. Jag har så otroligt höga krav på mina vänner just nu och jag mår så mycket bättre av det. Jag omger mig själv att människor som är bra. För att jag förtjänar det.

Så skit i dem som ger dig en komplimang när de märker att du inte är där längre. Det finns viktigare saker att spendera sin tid på, än att vara besatt. Tro mig. I would know.

Enter a title

”tankar kring…” att såra andra för att rädda sig själv

Jag har gjort det igen.

Jag sitter på hallgolvet och lutar huvudet mot ytterdörren. Det är något speciellt med golv. När man lägger sig ner på golvet, då har jag man nått botten. En gång kom Filippa hem från att ha handlat mat och då hittade hon mig på köksgolvet under fönstret, liggandes med kinden mot det svala kaklet, och hon skrattade till.

”Åh, nej” sa hon och ställde ifrån sig varorna, ”Är det en sådan dag?”

Och nu sitter jag på hallgolvet. Jag tror olika golv representerar olika känslor. Köksgolvet är verkligen _botten_, men sedan har vi till exempel sovrumsgolvet som inte är lika deppigt att ligga på. Badrumsgolvet står för ensamhet och hallgolvet…
Hallgolvet sätter man sig på när man väntar på något.

Det är precis det jag gör. Jag sitter med benen i kors och väntar på min andra chans. På att dörren ska öppnas, på att han ska komma in och sucka och rycka på axlarna, på att jag ska få krama om honom och lova att det aldrig ska hända igen.
Dörren förblir stängd.
Jag sluter ögonen och försöker ignorera det faktum att magen känns som en sten. Meningen ”vad har jag gjort?” rullar omkring i huvudet, om och om igen, och jag motstår impulsen att slå till mig själv i skallen för att banka ut orden.
Jag fuckade upp allt. Igen.

Vad är det med vissa människors behov att förstöra något som är fint? Jag är sannerligen en av dem. När han kom in i mitt liv (eller rättare sagt; när han oannonserad stövlade in i min lägenhet och satte sig i soffan som om han ägde den) insåg jag direkt att detta skulle sluta illa. Jag visste det. Han hade för vackert hår, för lugna ögon, för hysterisk humor. Hans fingrar var för finlemmade, hans röst för raspig. Det var för mycket. Han satt i soffan med sin mur och jag satt bredvid med min, och sedan släppte han muren och jag blev livrädd. Ju närmare han kom desto mer skräckslagen blev jag. Jag vände all min rädsla, all min ilska, all min hysteri mot honom och ja.
Nu sitter jag ju här på hallgolvet.

Det finns en känsla som är värre än nästan alla andra, och det är skam. Den bränner i mig när jag sitter här, sticker hål på huden och färgar mina kinder röda. Jag skäms så innerligt att jag är illamående. Skammen över att vara en sådan elak, självcentrerad människa är nästan för mycket för att klara av. Jag önskar att jag kunde radera allas minne av mig själv för att få börja om som den person jag vill vara. Vem det nu är.

En av mina grundstenar är att jag är livrädd för att bli avvisad. Jag tål inte tanken av att bli förlöjligad, hånad eller nedtryckt. Förmodligen eftersom det hänt så många gånger att jag byggt upp en idé om att alla killar är på det viset. Att de alla är ute efter att såra mig. Så istället sårar jag dem först. Ser till att förstöra de fina jag fått för att ingen annan ska kunna förstöra det. Det är ett under att jag ens har några vänner. Faktiskt. Jag vill bara ta tag i honom som så många gånger förut och säga förlåt. Förlåt för helvete, det är bara jag som är så jävla osäker. Det är bara jag som är så bottenlöst rädd för mig själv att jag tar ut det på dig. Jag förstörde allt, förlåt, men jag kan försöka att ändra mig. Jag lovar att jag ska försöka att ändra mig. Och han skulle förmodligen skakat av sig mina dumma försök och sagt att det var för sent.

Det är alltid för sent.

Så vad gör man när man är en sådan som sårar för att rädda sig själv? Jag vet inte. Jag har suttit här på hallgolvet ett bra tag nu, men jag har inte kommit fram till något vettigt svar. Jag är trött på att säga förlåt. Jag är trött på att visa att jag är ledsen. Men såvitt jag vet går det inte att backa tiden. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna ändras.

Så jag sitter kvar här på hallgolvet. Kanske kommer det en dag in någon genom dörren och ger mig en till chans.

”Tankar kring…” att bli lämnad

Jag måste stänga dörren.
Han klarar inte av det. Han står och snyftar i trapphuset och jag stirrar på honom. Mina knän känns svaga och det sticker i fingrarna, som det brukar göra innan jag svimmar. Han bara står där. Jag tar tag i dörrhandtaget, ger honom en sista blick och sedan stänger jag dörren. Ramlar ihop på hallgolvet. Bara sätter mig ner och tittar ner i mattan. Utanför hör jag hur han går nerför trappan med tunga steg, och jag måste uppbåda all styrka jag har för att inte kasta upp dörren och springa efter honom. Jag sitter där ett bra tag. Händerna känns som om de är förlamade och likaså benen. Allt känns förlamat, faktiskt. Hela det motoriska nervsystemet verkar ha fått kortslutning för jag kan inte röra mig.

Jag är arton år gammal och jag sitter på mitt hallgolv i en tom lägenhet i centrala Stockholm och jag har precis färgat håret blont och jag är solbränd och har fått fräknar och jag är lämnad. Helt och hållet hundrafemtioprocentigt dumpad är jag. För en timme sedan var jag en del av ett sammanhang och nu är jag bara…Jag. Ensam. Det brister. Nervsystemet kickar igång och jag hinner nätt och jämt kasta mig till toaletten innan jag kräks upp hela magens innehåll. Saliven blandas med tårar och när jag sköljt av mig, spottat i handfatet och till slut höjer blicken till spegeln ser jag inte mig själv. Vem är jag nu?

Det finns nog inget mer universellt än ett krossat hjärta. Helt seriöst. Var du än går möts du av kärlek, omsorg och medlidande. När jag avslöjade att jag blivit dumpad kunde jag få varma kramar av totala främlingar, gratis drinkar och det bjöds alltid på cigg. Men jag antar att jag själv hade gjort samma sak. När man är lämnad går man mest omkring i en stor dimma av ångest, så jag märkte egentligen inte de där drinkarna och kramarna. De gjorde typ detsamma. Allt jag ville var att gå och lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och sova i 17 timmar så att jag i drömmarna kunde backa tiden och vara med honom igen. Sommaren 2016 passerade i ett enda töcken. Jag satt i timmar på balkongen och rökte cigarett efter cigarett och välkomnade den där lungcancern alla snackade om.

Ja, det är en helt sjukt universell grej att bli dumpad. Men trots det finns det inga botemedel. Man går bara omkring där och är så kär och så ledsen att benen knappt bär och så en dag går det över. Det enda egentliga botemedlet för ett krossat hjärta är tid.

Ett halvår senare sitter jag i en ny lägenhet, på ett nytt hallgolv. Jag håller ett glas billigt rött vin i handen och jag lutar huvudet mot ytterdörren. Jag är fortfarande trasig. Men jag börjar bli hel igen. Jag har alltid tyckt att jag har varit med om mycket och fått uppleva mycket sorg och ångest. Efter år av panikattacker, overklighetskänslor och dödsångest trodde jag att kärlek skulle vara en parantes i kvittot på all smärta jag fått stå ut med. Men att behöva stänga dörren och höra den man älskar gå nedför trapporna var det värsta jag varit med om. Att sitta på hallgolvet med ett nervsystem som helt och hållet slagits av var det mest fruktansvärda jag upplevt. Att ringa mamma och säga att det är slut gjorde så ont att jag fortfarande vaknar med hjärtklappning när jag drömmer om det. Att bli lämnad är det värsta som finns. Och det finns inga råd, eller tips, som någonsin kommer ta bort den smärtan. Du kommer gå omkring med en sten där hjärtat förr satt och ingenting kommer vara kul. Tills den dagen då din bästa kompis är så full att hon spiller hela sin drink över sig och inte ens märker det. Då kommer du skratta så att du kiknar. Och plötsligt, långt efteråt, kommer du inse att du inte tänkt på honom på en hel minut. Och sedan en hel timme. Och sedan en hel dag. Och en dag, kanske du springer in i honom, och nervsystemet kommer att funka precis som det ska och du kommer inte behöva kräkas upp maten och du kommer inte börja grina när han drar handen genom håret, för du bryr dig inte längre. På samma märkliga sätt som man blir kär blir man också o-kär. Man faller helt enkelt ur känslorna, bara sådär. Det är helt otroligt, och man tror inte att det är möjligt, men det är det. En dag kommer du bara stå där och veta att den enda som förtjänar din eviga kärlek är
*trumvirvel*
Du

”tankar kring….” sex med en främling

Han glider med fingrarna över mina revben och borrar in näsan i mitt hår.
”Mmmm” säger han och andas, ”du luktar så GOTT!”
Jag frustar och hostar till för att dölja en fnissning. Han tittar upp och ler, förmodligen har han tolkat mitt hostande som en uppmuntrande gest.
”Gillar du det, baby?” säger han med hes röst och jag nickar övertygande medan han börjar massera mitt bröst. ”Jag har aldrig känt sådana fina bröst” mumlar han med kåt röst.
Då brister det. Jag sätter mig upp och gapskrattar med handen för munnen. Han sätter sig bredvid och tittar förvirrat på mig, vilket gör att jag börjar skratta ännu mer. Det bara bubblar ur mig.
”HAHAHAHAH” frustar jag, ”HAHAHAHA.”
Hans förvånade blick byts ut mot en skrämd uppsyn när han tittar på mig som om jag fått ett nervöst sammanbrott.
”Detta…” Jag skrattar och torkar tårarna ur ögonen, ”Nä, vet du, detta funkar inte.” Jag stiger upp från sängen och drar på mig närmaste tröja. ”Nu får du faktiskt gå”

En halvtimme senare sätter jag mig framför datorn och fnissar för mig själv. Varför vet jag inte. Det är bara något med sex som jag finner så oerhört löjligt. Om jag inte är med någon jag verkligen vill vara med blir det bara så himla…konstigt.
Typ, om man drar hem någon från krogen. Man träffar någon vid en bar och flirtar lite och så tar man en taxi hem tillsammans, och hånglar lite mysigt i baksätet (eller om man är som jag så går man förbi någon klockan 5 på morgonen utanför donken och ba hördu vill du ha sex eller) (inte sann historia) (?)
Och så kryper man ner bredvid varandra och helt plötsligt ska man liksom skala av sig helt och hållet och öppna upp sig (oups, inte meningen) för en främling. Vad är det för sjukt, egentligen? För att inte tala om att man sedan ska låtsas som om inget har hänt. Efter sexet, menar jag. Då stiger man liksom upp och pratar i helt normal ton.
”Vill du ha kaffe?”
”Ja, varför inte.”
”Jag har te också, om du vill”
”Kaffe blir bra, tack”
the fuck?

Till och med nu när jag sitter och skriver detta bubblar skrattet upp i mig. Där går man omkring hos en främling och pratar om kaffe som om man inte nyss hade haft nämnda främlings könsorgan i munnen.
Det är något helt knäppt med att helt plötsligt bara ligga med någon man inte känner. Det är så himla djuriskt, på något vis. Vi människor är ju ändå extremt mån om att trycka undan våra djuriska drifter och uppträda civiliserat i vått och torrt men sex med en främling är helt och hållet okej.

Nä, jag fattar faktiskt inte. Jag blir besviken 10/10 gånger när jag drar hem någon som åtminstone ser ut som om han kan gå ner på en tjej. Ibland kommer jag på mig själv med att stirra upp i taket och rita mönster med blicken medan han gör sin grej. Och vid såna tillfällen börjar jag nästan alltid skratta. Det är ju i och för sig delvis för att jag har väldigt svårt att komma, men också för att jag aldrig riktigt fattat grejen med sex. Jag är nog ganska asexuell. Visst, det är trevligt, men det är liksom inte FANTASTISKT. Förutom när jag hade sex när jag var kär. Men det går inte att jämföra.

Sedan tycker jag snoppar är helt hysteriskt märkliga. Jag har vant mig vid 2 snoppar i mitt liv men resten tycker jag är jävligt suspekta. De är så himla aggressiva när de pekar på en, liksom uppfordrande och argt, och vill att man ska göra något åt deras tillstånd (HAH! Gjorde det igen). Eller så är de hopsjunka små sköldpaddor som liksom gömmer sig i sitt skal och muttrar argt. De är hur som helst i högsta grad levande varelser som bör skiljas i mentalitetsväg från sin ägare (partner? kompanjon?). De lever sitt eget liv och många gånger kan en killes snopp ha en helt annan livsinställning än vad själva killen har. Killen i fråga kan vara hur gullig och mjuk som helst medan snoppen är en vresig gubbe som hötter med nävarna (….) och fräser åt en. Då måste man tygla varelsen och prata med den tills man kommer överens.
Snippor är däremot alltid ljuvliga. Som små blommor.

Ibland kan sex vara fint, som när man är kär. Då blir liksom varje beröring extra elektrisk och man kan slappna av. Och man behöver inte vara orolig att snoppen inte är trevlig, för man är redan överens.

”tankar kring…” den rätte

Det är han.
Jag spiller nästan drinken över mig när jag ser honom. Lång, gänglig, och med en lite för stor tjocktröja. Han ler förvirrat och ser sig omkring. Jag stirrar. Inser att min mun är öppen och stänger den hastigt.
Det. Är. Han.
Långsamt närmar jag mig, som i trans, och när han får syn på mig spricker han upp i ett leende.
”Hej där!” säger han glatt och ger mig en kram.
Den rätte.
Jag vill att han ska krama mig föralltid men han släpper taget. För snabbt. Jag vinglar till och försöker vända bort blicken från hans gröna ögon. Stirrar istället in i hans bröstkorg. Han lägger armen om mina axlar. Viskar ett skämt i mitt öra.

Fyra veckor senare är vi ihop.
Åtta månader senare har han krossat mitt hjärta.

Jag har, precis som alla andra, vuxit upp i en värld som är byggd kring fenomenet ”den rätte”. Eller ”den rätta”, om man så vill. Filmer, böcker, konst, allt handlar om kärlek. Varenda monument och storslagen byggnad, vartenda slott, varenda målning, vartenda imperium är byggt på kärlekens instabila grund, vare sig den är olycklig, glömd, förlorad eller levande. Den finns där. Genomsyrar allt. Det är en vanlig uppfattning att någonstans bland alla sju (åtta? nio?) miljarder människor som vandrar omkring på jordklotet så gömmer sig en enda varelse som är ens själsfrände. Ens nyckel till evig lycka. Vad gör man om man hittat den, men förlorat den? Går man vidare, eller ska man aldrig ge upp? Hur vet man ens att den är funnen?

Mer nyfiket än ångestfyll undrar jag hur framtiden kommer att se ut för mig. När jag nu är hjärtekrossad är det svårt att ens föreställa sig ett liv utan olycklig kärlek, men om man ser till statistiken (som jag förmodligen är en del av), så är detta bara en liten, obetydlig del av mitt liv som alla måste gå igenom. En dos av verkligheten. Det är sant att olycklig kärlek är universellt – jag har aldrig fått så mycket medlidande från totala främlingar som när jag avslöjade att jag blivit dumpad. Alla tänker medvetet eller omedvetet på sina egna, krossade drömmar och sympatiserar med mig på ett sätt som jag kan tycka är helt orimligt, med tanke på att vi bara känt varandra i cirka fem minuter.

Finns det en själsfrände?
Och i så fall, var du min?

Å ena sidan är jag den som fnyser åt allt som inte går att vetenskapligt bevisa, men å andra sidan har jag ju faktiskt varit kär, och måste därför erkänna att jag tror på någonting annat än Einstein och Newton och Freud. För en kärlek så intensiv och överväldigande går inte att förklara. Jag såg honom på tre meters avstånd på en klubb i Stockholm och förstod på en halv millisekund att han var min. Att det var honom jag letat efter. Om jag nu skulle utgå ifrån teorin om att en själsfrände finns någonstans på jordklotet bland sju/åtta/nio miljarder människor, borde det betyda att jag fått mitt livs mest otroliga chans, och att jag aldrig under några omständigheter borde släppa taget om den. Men om det inte är så som teorin säger, så skulle jag kämpa för något som inte skulle hålla, och på så sätt blockera vägen för någon annan. Någon som kanske, i en parallell värld, var min enda. Vem är egentligen ens största kärlek?

Jag inser svaret innan jag skrivit klart meningen. Det finns någon som jag alltid kommer behöva leva med, tampas med, underhålla, vårda och älska. Och det är ju mig själv. Så för att gå emot hela principen, alla teorier och lagar och påhitt, så tror jag att det viktigaste är att bara låta det komma. Vetenskap eller trolleri. Låt det bara hända. Rätt eller inte, så ska jag inte slösa min tid på att ta reda på det.

”Tankar kring…” Singellivet

Jag är full.

Okej, kanske inte full direkt. Men berusad är jag. Jag sitter på golvet i min lilla etta och koncentrerar mig på att inte spilla rödvin på min nya IKEA-matta samtidigt som jag försöker lyssna på vad Megan och Hanna säger. Det går inte så bra. Jag ställer ifrån mig vinglaset och rullar bak axlarna.
Det är fredag. Fredag betyder fest. Jag har längtat hela veckan efter att få gå ut och dansa. Eller, dansa och dansa. Det gör jag ju varje helg ändå. Men nu är något annorlunda. Väldigt annorlunda.

Jag
Är
Singel

Singel är så märkligt ord, egentligen. Som om det var ett tillstånd i livet mellan två andra, när det egentligen borde vara själva förhållande-delen av ens liv som är exceptionell. Eller åtminstone ovanlig. Eller? Är människan menad för att leva i par, hela tiden? Är _singel_ något man är i väntan på nästa tåg? Som om alla vi ensamma själar satt i ett väntrum hos livet och tålmodigt tittade på klockan, avvaktade tills nästa fas började och då, när den gjorde det, vinkade vi adjö till våra kära väntrumskompisar och önskade dem lycka till.
Varför är singel något man är tillfälligt?

Det kanske bara är jag som hittar på. Men ordet singel är ändå betingat med öppen för förslag. Är orden synonyma? För tjejer, ja. För killar.. inte lika självklart. Är du tjej och står i en bar och får frågan ”är du singel?” betyder ett jakande svar samma sak som FRITT FRAM och då flinar killen i fråga med ett leende som går från ena örat till det andra och man kan nästan höra honom smacka med tungan och viska inte så länge till, vännen. Att vara singel är att sitta på avbytarbänken och killar får i många fall kortslutning av bara tanken på att de kan vara den som räddar dig ur din ensamma, förnedrande situation. De tar din hand, leder dig ut på spelplanen igen, men innan du vet ordet av vaknar du i din säng, din väldigt tomma säng, och förstår att allt bara var på låtsas. Och då är det bara att lunka tillbaka till avbytarbänken igen och vänta på att någon annan kommer förbi med nästa besvikelse.

Är jag cynisk nu? Nej, det tycker jag inte. Möjligen smått generaliserande men vadfan, ska man skriva en liten krönika så måste man ju i viss mån dra folk över en kam (ni trodde jag skulle råka skriva kant, va? Haha. Try again, era jävlar). Betgreppet ”singel” ger mig ofta en känsla av skräckblandad förtjusning. Folk verkar ha en taktisk inställning till ordet, en färdigförpackad förklaring/motivation/argument. Lika troget återkommande som eftertexterna på en film kommer förklaringen direkt efter att det jakande svaret uttalats;
”Är du singel?”
”Ja. Men jag älskar det! Jag älskar singellivet. Singellivet äger. Jag får ligga när jag vill. WOHO!”

Olika varianter finns, såklart. Andras förklaringar är dystra – de uttalas med en förtvivlad suck och livlös blick. ”Ja. Jag längtar efter en pojkvän. Varför hittar jag ingen?”

Varför är ”singel” ett sådant laddat ord? Och varför är det så generaliserande (ouppss inte kasta sten i glashus nu) ? Vad betyder det att inte vara singel? För mig är det mer eller mindre ett normaltillstånd – även fast det inte riktigt känns så just nu, en vecka efter att vi gjort slut. Nu är jag i mitt rätta habitat, med det enda person jag vet kommer finnas med mig i resten av mitt liv – mig själv. Innan jag blev singel var jag inte upptagen; jag var kär. Och om man ser det från det hållet så är det nästan jämförbart med en sjukdom. Man är normal – singel – och så blir man plötsligt kär och då måste man anpassa sig efter den personen och så är man överlycklig ett tag och så går edet över och så blir man kär igen. Typ.

Men för att återgå till inledningen. Det är fredag och jag är singel. Jättesingel, faktiskt. Hundrafemtiojävlaprocent KLAR med den jag trodde var mitt livs kärlek och nu ska jag ut och vara just singel. Men hur gör man? Vad är det som är så himla kul? Vad är det som får tjejers ögon att tindra okynnigt när de säger att de är redo att gå ut och leva singellivet?

Parningsritualen, kanske. Men den är också jävligt märklig. Jag gör mitt bästa och ställer mig vid baren på SpyBar och spanar ut över folkhavet. Alla är bara fel, fel, fel. Ingen gör mig det minsta intresserad. Och varför skulle det? För det första är jag en relativt asexuell varelse (har egentligen aldrig riktigt diggat sex förutom med mitt ex) och för det andra har jag ingen typ. Vem sjutton har det? Det finns ju egentligen ingen inre mall att gå efter om man inte av någon outgrundlig anledning tror på Freud och arbetar efter Oidipus/Elktra – teorin.

Kanske är det där med att vara singel inte synonymt med att vara ”sökande”. Kanske syftar det ljuva singellivet på att känna sig fri från en annan människa. Jag är ju definitivt inte fri ännu, till exempel. Visserligen i teorin, men i praktiken vandrar jag fortfarande omkring med ett mer eller mindre krossat hjärna och det gör mig ju sannerligen inte fri. Kanske är singellivet den där fantastiska perioden i ens liv då man varken älskar, längtar eller behöver. Kanske är det den perioden som är den bästa eftersom man umgås med den enda personen i världen som man kan lita på just då. Sig själv.

”Tankar kring…” Tinder

”Jag vill inte”
Jag blänger på honom och håller mobilen i ett fast grepp i handen. Det är en varm sommarkväll och jag har på mig min favoritkappa, den där långa svarta som sammanlagt tre kompisar försökt sno av mig. Johannes tittar på mig med trött blick.
”Kom igen nu.”
”Men varför?”
”För att du har varit en sorglig varelse i snart två månader nu. Du börjar försvinna. Du är ju nästan genomskinlig.”
”Jag har dåligt pigment” muttrar jag och tar en klunk av mitt vin.
”Nej du är bara dålig. På att leva. Det är ju nu du ska ta över hela världen, när du inte har en liten otacksam fjomp som drar ner dig på marken.”
”Han var inte en fjomp” säger jag olyckligt.
”Jo, han var en fjomp. En tråkig mammas-pojke som passar bättre med någon som heter Ebba och älskar spinning och köper väskor från Marc Jacobs. Till och med hans namn är fjompigt. Ge mig mobilen nu”.
Jag ger upp och räcker över telefonen.
Han laddar snabbt ner appen. Medan vi väntar tittar han utforskande på mig.
”Vad?” muttrar jag.
”Undrar bara vad du har för typ.”
”Jag har ingen typ. Ingen är min typ. Jag ogillar människor i allmänhet och killar i synnerhet så detta är verkligen dömt att misslyckas”
Han skrockar och öppnar appen.
”Din profil är ju ett skämt” säger han med avsmak och tittar misstroget på mig. Jag slår ut med armarna, lite smått berusad, och protesterar.
”Vaddå! Det är väl bara Facebookbilder? De är väl fina??”
”Du ser ut som en tolvårig fjortis som rymt från Club Penguin.”
Jag kommer av mig, ”Vafan…?”
”Skitsamma. Jag fixar.”
Jag stönar svagt och lägger huvudet i hans knä medan han knappar på skärmen. ”Sådär…” mumlar han och klappar mig snällt på huvudet, ”Nu ser du i alla fall presentabel ut.”
”Och med det menar du knullbar?” muttrar jag.
Presentabel. Sätt dig upp. Jag satte maxgränsen på 32. Du kanske hittar en sugardaddy, vem vet.”
Jag kikar över hans axel och tjuter förskräckt. ”BORT! TA BORT HONOM!”
”Jaja” Han sveper bort killen med kept och tatuering vid nyckelbenet. Jag ryser. Nästa kille är mörkhårig och står på en strand. Ganska söt, men väldigt mycket muskler. Jag tvekar tillräckligt länge för att Johannes ska märka det och klicka in på hans profil. Vi ögnar igenom hans lilla presentionstext och ryggar förskräckt tillbaka båda två.
”Rhodos?!”
”Bort. Genast”
”Vilket slöseri. Han var ju söt.”
Bort.”
Medan festen runt omkring oss blir mer och mer högljudd swipear vi vidare. Ingen duger. Ingen är ens i närheten. Johannes blir alltmer frustrerad och till slut lägger vi ifrån oss telefonen och återgår till den riktiga världen. Han muttrar hela kvällen om att jag är pryd och kräsen.

Nä, jag fick inte ligga den där kvällen. Men när jag gick hem från krogen (ensam), funderade jag på varför jag hyste en sådan enorm motvilja mot appen. Det finns något oerhört ensamt i att prata med en främling som kanske är en potentiell ny partner. Något sårbart. Att logga in, leta, bedöma, och sedan skriva något med förhoppningen att den andre bedömt en lika positivt. Varför är det så viktigt att hitta någon? Varför räcker inte ensamheten till?

Och ännu märkligare blir det ju när man går efter utseende. Man scrollar igenom utbudet och gissar på någon som skulle kunna vara ens sk ”typ”. Jag tänker tillbaka till när jag träffade mitt ex, aka ”fjompen”, och funderar på om han var min typ. Ja, helt klart. Jag menar, jag har ju alltid dragits till den sorten av killar. De gängliga, försiktiga, talangfulla…
Och tråkiga.
Jag suckar för mig själv och rynkar pannan. Tycker jag verkligen om tråkiga killar? Jag har alltid avskytt muskliga snubbar, så det är väl en variant av en ”typ”. Men vad var det som gjorde att jag blev kär i just mitt ex? Och skulle det vara möjligt att hitta ”det” på en app?
Det kanske bara är att pröva sig fram. Jag menar, det är ju inte direkt bara galningar som använder tinder. Många av mina kompisar gör det. Jag stannade till och tänkte efter. Var mina kompisar galna? Använde de ”bra” killarna och tjejerna verkligen Tinder?
Om man kan få vem som helst, behöver man ladda ner en app då? Eller hur dejtade man annars? Jag fortsatte gå och försökte sparka på en sten men missade och slog foten i marken.
Helt seriöst, hur VET man? Jag personligen får ju kortslutning när jag träffar nya människor och försöker behaga dem till hundra procent, men då vet jag ju inte om jag verkligen tycker om folk eller om det bara är en ren överlevnadsinstinkt. Sociala sammanhang har alltid varit min grej, men egentligen inte. Jag gillade inte människor. Och killar i synnerhet var svåra för mig att förstå. Antingen skrämde de mig eller så fick de mig att vilja slåss. Det fanns en anledning till att jag bara hade två ex och ungefär 90% kassa engångsligg bakom mig. Killar gör mig obekväm. De måste vara väldigt medvetna, försiktiga och respektfulla för att jag skulle kunna slappna av i deras närvaro. Och har de varit på Rhodos sprang jag åt andra riktningen.

Vågar man riskera att möta någon som är helt knäpp? Är man så ivrig att träffa någon? För att inte tala om sårbarheten – att faktiskt sminka sig noggrant, klä upp sig, vara nervös (kramas eller skaka hand? KRAMAS ELLER SKAKA HAND?!??!) och därefter lida sig igenom en krystad träff som bara är helt hopplös. Vilka människor har självförtroende nog att genomföra en sådan sak? Det låter ju helt absurt. Nästintill omöjligt.

Dessutom är jag kräsen. Väldigt kräsen. Jag själv är inte ens bra nog för mig så varför skulle någon annan vara det. Och med ett nyligen krossat hjärta skulle det nog ta månader, om inte decennier, innan jag litade på någon människa med snopp över huvud taget. Så varför riskera skiten?

Jag stannade på gatan och plockade upp telefonen som hade 7 procent. Höll in fingret på ikonen med eldslågan och raderade appen. Sedan fortsatte jag nöjt hem. Jag kommer att träffa någon lycklig jävel som förtjänar mig men inte förrän jag är redo. Tills dess klarar jag mig utmärkt själv.

”Tankar kring…” Att förtjäna bättre

”Du förtjänar mycket bättre”

Det var det första jag hörde när jag blev dumpad. Jag satt på balkongen med stelnade mascaratårar på kinderna och stirrade framför mig. På bordet mellan mig och mina vänner stod tre glas och två flaskor sprit (om jag någonsin fnyst åt klichéer så tar jag tillbaka det. Jag var tidernas största kliché). Jag tände en cigarett.
”Vad menar du?” frågade jag.
Vännen i fråga såg lite förvirrad ut, som om det inte riktigt fanns något svar på den frågan. Det var ju bara en sak man sa när någon mådde dåligt över en före-detta. Man förtjänade alltid bättre.

”Du är smart, rolig, snygg…” sa hon när hon återfått fattningen och jag lutade mig tillbaka med en suck. Sög i mig orden och försvann i vodka-dimman igen, bestämde mig för att inte ifrågasätta allt hela tiden utan bara lyssna. Det var ändå skönt att få bekräftelse när man helst av allt ville klättra över balkongräcket och hoppa.

Men själva frasen ”du förtjänar bättre” har fortsatt att störa mig flera månader efter att jag fick höra den för första gången. Medan jag planlöst vandrar runt i min nya, fina lägenhet och försöker reda ut det där universella begreppet bestämmer jag mig för att ringa en vän som är mer lagd åt det filosofiska hållet.
”Michaela?”
”Vad betyder det egentligen att förtjäna någon? Alltså..” Jag tänder en cigarett.”Vad menas egentligen? Vem bestämmer det? Jag kanske inte alls förtjänar bättre. Jag kanske förtjänar sämre.”
”Jag tror inte det är själva förtjänandet som är viktigt” säger Michaela. Jag hör hur hon stökar runt lite och det knastrar i mina hörlurar. ”Det är väl bara vad som passar en.”
”Passar hur då?”
”Ja men, du kanske förtjänar bättre ur den aspekten att det är bättre för dig.
”Vad är bättre för mig då?”
”Det vet man väl inte förrän man träffat någon som liksom förtjänar en lika mycket.”

Ordet förtjäna stör mig fortfarande. Vem bestämmer vem som förtjänar vem? Och vem bestämmer måtten? Vad är ens måtten? Är det ett mått på hur bra människa man är – och därför förtjänar en lika bra människa? Medan jag rör om i mitt kaffe och sneglar ut över hustaken som är – till allas stora förvåning – täckta i snö, funderar jag över mitt senaste, misslyckade förhållande. Som om det var en sak man lärde sig redan vid födseln sa alla, främling eller bekant, så fort jag avslöjat att jag blivit dumpad att ”jag förtjänade bättre”. Det bara kom ur deras munnar per automatik. Och detta sa dem utan att ens veta varför jag blev dumpad. Om jag har varit otrogen, hade jag förtjänat sämre då? Eller fick jag en dos av karma? Hm.

Jag lutar mig tillbaka i stolen och försöker se det framför mig. Vi säger att en alkoholist och en ”normal” människa blir tillsammans, och sedan dumpar den normala alkoholisten eftersom hen förtjänar bättre. Jag kan riktigt föreställa mig hur den normala snyftar i köket hos någon bästa vän och säger ”jag var tvungen att gå vidare. Jag förtjänar någon bättre. Jag förtjänar en bättre person”.

Objection, Susan. Vem har bestämt att just du förtjänar bättre, egentligen? Livet? Världen är ju inte skyldig dig någonting, det är snarare du som är skyldig världen. Och du kanske hittade din person, men du kom försent och din person hade redan blivit förgiftad av livets alla plågor och därför blivit alkoholiserad så vem är du egentligen att bedöma hen som en sämre människa? Susan, vad exakt förtjänar du, egentligen? Är det Carl 24 år som jobbar på Danske Bank och har en segelbåt på Djurgården? Är det vad du förtjänar?

Vad är definitionen av en bra person, egentligen?

Alla människor är bra, men kanske inte för varandra. Och då blir det lätt att man ser sig själv som den bättre personen, trots att det egentligen inte finns någon måttstock. Visst, om du gjorde slut med en galen seriemördare kanske ingen skulle kunna klandra dig, men i varje normalt förhållande finns det nog ingen som är _ den _bättre_ . För vem är jag då? Jag som tog min älskade för givet, jag som sårade honom djupt, är det jag som plötsligt då förtjänar det bästa? Det verkar ju inte rättvist. Alls.

Men såhär. Jag har bestämt mig för att leva ett jättebra liv och då ingår det i min plan att bara dejta de som gör mig lycklig. Och att vara tillsammans med en socialt/moraliskt bättre person gör ju inte mig lycklig alls. Jag vill inte ha svärmorsdrömmen som dricker alldeles lagom mycket alkohol och vaknar ”av sig själv” klockan 7 varje lördag. Jag vill inte ha någon bra människa. Jag vill ha någon att dela min joint med. Så ja, ur den aspekten förtjänar jag någon bättre. Någon som är bättre för mig.

edit: vill göra det klart för Fox News och alla andra galningar därute att jag alltså inte röker gräs. Det var en metafor.