”Tankar kring…” att komma över någon

Jag ser honom på Taverna Brillo.
När jag inser att det är han är det redan försent. Våra blickar har mötts och han rör sig mot mig. Mitt hjärna vrider sig bakom revbenen, magen drar ihop sig, jag tittar automatiskt runt omkring mig för att se om det finns någon flyktväg. Det gör det inte.
Fem steg kvar.
Vad ska jag göra? Benen darrar och det sticker i fingrarna. Snälla Gud, låt mig inte få en panikångestattack. Inte nu. Inte nu, när han är fem steg bort.
Nej, tre steg.
Jag håller andan när jag tittar upp och klistrar på ett leende. Det dånar i ögonen.
”Hej” säger han.
”Hej” säger jag.
Han böjer sig fram och kramar mig. Lång som han är. Hundranittioen centimeter, för att vara exakt.
”Hur mår du?” säger han och hans blick tränger igenom min, rannsakar mig, läser av mitt ansiktsuttryck.
Jag håller på att dö varenda dag, jag har andnöd hela tiden, mitt hjärta känns som om det på riktigt har gått i en biljon bitar och jag måste ständigt leta upp alla skärvor och försöka trycka tillbaka dem men de ramlar ut hela tiden, mina lungor har krympt och det har jag med, ibland känns det som om ryggraden är helt förvriden och trots att jag har gått ner sju kilo i vikt så kan jag inte riktigt lyfta fötterna för de är tunga som bly.
”Bra” säger jag och ler svagt. Han ler tillbaka. Jag vacklar till.
”Jag måste gå” säger han. Jag nickar.
”Hejdå” säger jag.
Han vinkar lite när han går och så försvinner han ut i folkhavet.

Fyra månader och femton dagar senare ses vi igen. På samma plats. Jag har klippt av mig håret och det har han med. Han bär en skinnjacka och en svart halsduk, och de blågröna ögonen är lika intensiva som alltid.
Men jag märker det knappt.
Jag skrattar, numera. Jag dansar, numera. Jag känner hur lyckoruset bubblar i mig, numera. Världen är min att ta över och när jag denna gång möter hans blick så ler jag alldeles äkta.
”Hej!” säger jag, och råkar snubbla på mina egna fötter när jag sträcker ut armarna för en kram. Jag skrattar åt min klumpighet. Han kramar tillbaka och är lågmäld, ler ett snabbt leende.
”Hur mår du?” frågar jag och byter grepp på mobilen. Han svarar att han mår bra, och jag ler igen, och så säger jag att jag måste gå för jag har mina vänner här bakom mig, det är jag och mina vackra tjejkompisar ikväll, och jag har inte tid att känna efter.
Vi vinkar hejdå och jag glömmer mötet på en gång.

En vacker dag står man där på Taverna Brillo och träffar den människa man trodde att man skulle gifta sig med, leva sitt liv med, den person man trodde var ens egen, ens livskamrat, och känslorna har försvunnit lika snabbt som de kom. På samma sätt som man faller in i kärlek, faller man också ur den. Det händer inte på en dag. Inte ens en månad. Men citatet ”tiden läker alla sår” är klyschigt av en anledning.
Det krävdes månader av panik, stress och självhat, ångest och ett hjärta i tusen bitar, för att jag skulle inse att den enda personen som är viktigast i mitt liv är jag själv. Det krävdes månader för att mig att inse att trots att lungorna krympte så stod jag ändå kvar på benen. Jag dog hundra gånger om men till min stora förvåning så lever jag ändå. Jag andas och står på benen, och jag har äntligen hittat min källa till lycka; jag själv. Jag, för att jag är så himla rolig, fantastisk, snygg, intelligent, djup, ytlig, hysterisk och trofast. Jag, för att jag är den bästa personen jag känner.

Fyra månader och femton dagar senare träffar jag dig. Du är inte min längre, och jag är inte din.

Jag är bara min egen.

Enter a title

”tankar kring…” den nya och perfekta

”Han vägrade liksom… kissa. I skogen.”
Min vän sitter nedsjunken på min grå soffa. Inte för att hennes hållning är särskilt nedsjunken; det bara blir så automatiskt, eftersom soffan är så gammal. Varje gång någon sätter sig i den ropar de förvånat till när de sjunker ner i sitsen och blir en halv meter kortare än vad de förväntade sig.
Hon äter laxsallad och ser fundersam ut, som hon alltid gör. Vi pratar om hennes pojkvän, eller numera ex-pojkvän, och hon tuggar långsamt medan hon tänker.
”Han var liksom helt sjukt principfast. Det man lärt sig ska man hålla sig till, typ.”

Det är nästan skrämmande hur väl jag känner till det där ämnet. Det där med principer, som verkar ha en tendens att dela upp människor i grupper. Du är en sådan, och du är en sådan.

Mitt ex fick mig ibland att känna mig knäpp och jobbig och instabil, för att han hade båda fötterna på jorden. Jag har skrivit om det förut; känslan av att man kickas ut ur gruppen av ”normala, hälsosamma människor” som har regler och principer att förhålla sig till. Jag har varit avundsjuk på dem så länge jag kan minnas. De där personerna som bara är så smärtsamt jävla logiska. Det spelar ingen roll hur instabila eller känslosamma de är, de kan ändå se saker ur ett annat perspektiv och fatta genomtänka beslut, baserade på självklara principer. Sådana killar som vill ha ”distans” för att det är ”bäst för oss båda”, och som inte vill ha breakup-sex för att ”det kan vara skadligt och destruktivt”.
Jag har aldrig fattat hur de gör. Hur de fungerar. För mig räcker det med en kopp kaffe för mycket så blir jag helt galen. Jag tappar förståndet lika ofta som jag tappar min plånbok (alltså cirka en gång i veckan). Och jag har alltid trott att det är mig det är fel på, att jag inte passar in, att den enda som kommer vilja ha mig i slutändan är någon som är lika knäpp i skallen som jag är.

När jag och mitt ex var tillsammans brukade jag alltid skämta om det. Jag sa att om vi gjorde slut och han blev tillsammans med en ny tjej, så skulle hon heta Ebba och ha blont, långt hår som hon inte klippt sedan nian. Hon skulle älska gröna smoothies och vara helt besatt av spinning. Hon skulle vara en sådan som blir bra på bild i alla lägen, till och med när hon sover. På helgerna åker hon ut och seglar och allt hon egentligen vill här i livet är att komma in på Berghs (vilket hon har råd med, för hennes föräldrar är stenrika även om hon skäms för att erkänna det). Hon skulle vara en sådan där flickvän som är stabil, stöttande och logisk. Inte en hysterisk röra vars hår luktar cigg och sprit på på söndagsmorgonen. Inte en sådan som jag, vars känslor spritter över huden på mig, omöjliga att kontrollera. Inte en sådan som jag. Aldrig en sådan som jag.

Jag har lämnat det stadiet nu. För när jag pratade med min vän om hennes principfasta ex-pojkvän, insåg jag en sak. En väldigt viktig sak.

Hans ”Ebba” kommer att vara perfekt på alla sätt men det är i min inperfektion som jag lärt mig att älska mig själv. Jag älskar att jag levt ett helt liv efter nitton år. Jag älskar att jag upplevt och gått igenom saker som gör mig stark, smart och erfaren. Jag älskar att jag har ärr på armarna. Jag älskar att jag ibland är ledsen. Jag älskar att jag ligger på köksgolvet och kedjeröker när jag har en existensiell ångest.
Jag älskar att jag vågar dela med mig av mitt liv och mina svagheter på internet, där tusentals människor läser mina historier varje dag. Jag älskar att jag vågar erkänna att jag lider av ångest.
Jag älskar att jag ibland blir jättefull och kommer hem klockan sex på morgonen. Jag älskar att jag har haft ett drogproblem. Jag älskar att jag är så fri och självsäker när det gäller mina bröst att jag kan visa dem för vem som helst. Jag älskar att jag har så liberal syn på droger. Jag älskar att jag inte ser något problem med ett engångsligg. Jag älskar att jag får vredesutbrott utan anledning. Jag älskar att jag är svindålig på att hantera pengar.

Jag älskar varenda egenskap som han hatade. De som jag skämdes över när vi var tillsammans. Och trots att det är över, och trots att jag inte längre är ledsen och hjärtekrossad, så vet jag.
Jag gav honom all kärlek jag hade. Det är inte mitt fel att det inte räckte till. Det var inte jag som inte var tillräckligt; det var han som var för lite. 

På samma sätt som jag hoppas att han träffar någon som ger honom det han vill ha, oavsett om det är hemlagade grönkålschips eller fredagskvällar framför Let’s dance, så hoppas jag att jag kommer träffa någon som lyfter mig. Varje sekund av varje dag.
Jag vill inte ha någon som dricker alldeles lagom och har lista på SpyBar. Jag vill ha någon som tänder min joint.

”tankar kring…” framtidens generation

”Jaha, så vad jobbar du med?”
Jag vänder blicken mot mannen i kostym. Han ser på mig med ett upphöjt ögonbryn, och den blå kavajen framhäver de lika blå ögonen. Slipsen verkar dock sitta lite för hårt, för han drar ständigt i den.
”Eh…” säger jag och kliar mig på halsen. Drar mig för att svara.
”Ja?” säger han uppfordrande.
”Jag…” säger jag, ”Jag bloggar…typ.”
”Pluggar?”
Bloggar” upprepar jag. Den cirka 25-åriga mannen rynkar pannan.
”Vaddå bloggar?”
”Ja, jag skriver liksom. Typ. Lite grann.”
”Jag förstår” säger han och ser oförstående ut. Han tänder sin cigarett. Vi står på Sturehofs uteservering och blir ständigt knuffade av förbipasserande människor.
”Men vaddå” säger han sedan, ”Vad tjänar du pengar på?”
”Min…blogg?” säger jag.
”Ja, men HUUUUR” Han gestikulerar med armarna, ”Det kan väl inte bli så mycket i månaden, eller?”
”Nja…” säger jag.
”Men du klarar dig?”
”Ja…”
”Så…du har inget riktigt jobb?” frågar han.
Jag är tyst och rynkar pannan. Han skrattar till lite.
”Men förlåt, menade inte att förolämpa dig liksom. Men du fattar vad jag menar, eller hur?” Han blinkar åt mig och tar en klunk av sin drink. ”Hur som… kan jag köpa något att dricka till dig? Jag bjuder. Hehe.”

När jag kommer hem senare den kvällen vankar jag av och an i min lilla lägenhet och frustar ilsket för att jag, ännu en gång, inte stått upp för mig själv.
Varför låter jag mig ständigt förlöjligas? Varför försvarar jag inte mitt yrke? Jag kommer till exempel ständigt på mig själv med att göra orimligt många citationstecken när jag pratar om mitt jobb.

”Vad gör du, då?”
”Jag ’bloggar’. Det är mitt så kallade ’jobb’. Hehe”.

Det finns ingen i hela världen som är så hård mot mig som jag själv är. Jag ger aldrig mig själv tillräckligt med cred. Jag ursäktar ständigt mina framgångar. Och i och med att jag inte tar mig själv på allvar, möter jag ständigt folk som faktiskt inte heller gör det. Människor i allmänhet och män i synnerhet verkar ha oerhört svårt att se det jag gör som ett jobb, ett faktiskt arbete, och kanske ligger delvis felet hos mig själv.
De senaste dagarna har jag funderat alltmer på det faktum att jag inte verkar ta mig själv på allvar. Att jag förminskar mig själv. Att jag tror att ingenting riktigt är min egen förtjänst utan mer på grund av omständigheter. Och jag har kommit fram till detta:

Jag är fett stolt över mig själv.

Jag är stolt över att jag kommit så långt. Jag är stolt över att jag skriver texter som berör. Jag är stolt över att jag får pengar för att göra det jag älskar, trots att det inte är så mycket pengar alls. Jag är stolt över att jag är en förebild för någon. Jag är stolt över att jag driver en podcast och en blogg och jag är stolt över att jag är konsekvent, rättvis och ödmjuk.
Så varför ska jag flytta på mig?

För nu när jag bestämt mig för att vara stolt så blir nästa problem att handskas med dem som anser att jag inte borde vara det. Männen. Männen på Sturehof. De som jobbar med ekonomi och juridik och inte för sitt liv kan förstå hur en nittonåring kan tjäna pengar på att blogga. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag det som de själva inte förstått – jag är ju framtiden. Jag är framtiden. Deras framtid, vår framtid, allas framtid. Det är ju jag. Och min syster. Och mina kompisar. Och alla andra bloggare, influensers, instagrammare, poddare, skribenter, twittrare. Vi som driver, diskuterar, öppnar upp. Vi som startar företag när vi är arton och vi som bygger upp något från ingenting. Vi utan utbildning att falla tillbaka på, vi som kämpar och biter ihop, det är ju vi som är framtiden. Inte kostymkillen på Sturehof. Utan vi.

Jag vill ge en stor eloge till oss som vågar vara stolta över vår branch (som är helt och hållet kvinnodominerad). Vi som driver teknologi, vi som omdefinierar traditionella marknadsföringsstrategier, vi som läxar upp gamla femtioåriga gubbar och vi som ständigt retar upp den andra generationen med våra vilda idéer om en rättvis värld. Vi som accepterar alla sexualiteter, vi som tycker det är en självklarhet att man kan födas med två eller inget kön, vi som alltid slåss för varandra och vi som växer upp till den mest medvetna generationen någonsin. Vi är verkligen bäst.

Och jag tjänar inte mycket, men nästa gång jag inte blir tagen på allvar (igen), så ska jag spendera mina sista pengar på att betala notan. Bara för att jag kan.

”tankar kring…” rädd för att lyckas

Jag är den sämsta personen i världen.
Jag sitter vid köksbordet och stirrar ner i telefonen. Egentligen ser jag inte på något särskilt, utan jag scrollar bara runt, klickar bort instagram och klickar upp appen igen, läser tweets jag inte förstår och uppdaterar facebook. Världen runt omkring mig verkar dansa i solsken men här sitter jag och över mig hänger ett envist regnmoln som vägrar försvinna.
Eftersom jag suger.
Vad är jag egentligen bra på? Jag lägger ifrån mig telefonen. Att skriva, tänker jag. Jag är bra på att skriva. Jag kan faktiskt skriva. Men var räcker det egentligen? Jag tar upp telefonen igen.
Jag har varit omgiven av talangfulla och framgångsrika människor i typ, hela mitt liv. Känns det som i alla fall. Jag menar, min ex-bästis är praktiskt taget superkändis. Min ex-pojkvän hade sin karriär säkrad när han var nitton. Alla runt omkring mig har haft ideér, intressen, hobbies. De har varit drivna och målmedvetna. En går på läkarlinjen. En annan jobbar inom företagande. En tredje flyttade till Australien ganska nyligen.
Och jag, då? Här sitter jag med en halvkänd blogg som ingen tar på allvar, allra minst jag, och hittar på ursäkter för mig själv så att jag kan gå ut och dricka på vardagar.

”Jag är så jävla lost, bara” säger jag till Megan och Jasmine som sitter i min soffa hemma i min lilla etta. De ser frågande på mig.
”Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Det känns som om jag kommer sluta som en trött gammal fjortis som måste jobba på 7-elevan i resten av livet. Jag vill inte det” säger jag gnälligt.
Meningen som följde sitter fortfarande kvar som en mantra i huvudet.
”Det är inte meningen att du ska veta vad du ska göra i resten av ditt liv när du inte knappt levt en femtedel” sa Jasmine.
Jag stirrade på henne och försökte invända, men jag kom inte på något att säga. Sedan dess har jag upprepat den meningen i huvudet varje gång jag känner att jag inte duger.
För en sak som min psykolog också sa var att det är lika vanligt att vara rädd för att misslyckas, som det är att vara rädd för att lyckas.

Jag är livrädd för mina egna framgångar.
Rannsaka er själva och ta reda på om ni också är det. Brukar ni ursäkta era framgångar med omständigheter, så som ”ja, men jag hade tur” eller ”ja, men det var bara för att…” ? Brukar ni har svårt att ta emot komplimanger, avfärda uppskattande kommentarer och inte ta er själva på allvar när ni faktiskt gjort något bra?
Hur ska man då någonsin bli nöjd?
Det är inte meningen att vi ungdomar ska veta exakt hur vi vill spendera resten av våra liv när vi knappt levt över huvudtaget. Jag är numera beredd, och förväntansfull, inför misslyckanden. Jag vill fucka upp, börja om, byta spår, byta riktning, stanna helt, rusa fram, göra fem saker samtidigt och inte göra någonting alls. Jag vill testa hur det är att hjälpa andra, att hjälpa sig själv, jag vill bli läkare och målare och författare och veterinär. Jag vill resa till Uruguay och jag vill frysa på Arktis. Jag vill göra precis allt i hela världen innan jag bestämmer mig för något som ska räcka resten av livet. Jag vill inte bestämma nu. Jag kan inte bestämma nu.
Och jag är nöjd, faktiskt. Jag jobbar på att ta mig själv på allvar, och fräser åt folk som inte gör det. Jag slåss för min plats här och låter absolut ingen ifrågasätta det jag gör. Jag har byggt upp det jag har från absoluta början, och jag är övermäktigt jävla stolt över det.
Det absolut enda löftet jag har till mig själv är detta: Ingen ska någonsin kunna säga att jag är där jag är idag på grund av någon annan.I så fall är jag hellre fattig och misslyckad. Men då har jag åtminstone kämpat själv.

”tankar kring…” att räcka till

”Jag pallar inte med dig”
Jag stirrar på honom när han uttalar orden. Förstår inte riktigt vad han menar. Det är som om han bara plockat bokstäver ur luften och klistrat ihop dem helt random. Det finns liksom ingen förankring i dem.
”Va?” säger jag begåvat.
”Jag. Klarar. Inte. Av. Att. HANTERA. Dig” säger han övertydligt och viftar med händerna för att få mig att förstå.
Jag stirrar fortfarande på honom.
”Men vaddå” säger jag sedan, ”Vaddå inte hantera. Det var ju det som var hela poängen. Att du skulle vara den som kunde hantera mig. Du sa ju det”
”Ja” säger han trött, ”Men jag orkar inte längre.”
Det känns som om huvudet förvandlats till ett exploderande kärnkraftverk.
”Men det var ju det som var poängen” säger jag igen, ”Hela GREJEN var ju att DU skulle vara den som orkade, fattar du inte det?”
”Jag kan bara inte” blir hans svar. ”Du räcker inte till.”

Jag räcker egentligen aldrig till. Alltså, inte ens för mig själv. Under min korta karriär som modell fick jag ständigt den insikten slängd i ansiktet på mig; hur smal du än är, hur lång du än är, hur vacker du än är, så kommer det alltid finnas någon som är lite smalare. Och lite längre. Och lite vackrare.
Och jag? Jag är helt enkelt inte riktigt nog som jag är. Jag är alltid lite för mycket, eller lite för lite. Aldrig precis lagom.

Numera nyper jag inte mig själv i magen varje gång jag äter en smörgås, och jag skiter fullständigt i om jag uppfattas som snygg eller ful av främlingar, men min osäkerhet verkar ha förflyttats från kropp till sinne. Fokus ligger inte längre på mina lår, utan på min personlighet.
Hur blir man tillräckligt? Hur blir man nöjd med sig själv?

Jag var övertygad om att det var omöjligt.

För han, han var en sådan människa som hade båda fötterna på jorden. Han hade ett stabilt jobb, stabilt sinne, och stabil logik. Han var helt enkelt precis sådär som jag ville vara, som kanske alla vill vara. Och jag trodde att jag var en sådan som behövde jobba mig upp till hans nivå för att kunna ingå i den där gruppen av trevliga, snälla, ’lugna’ människor. De som faktiskt kan ta en drink och sedan gå hem. De som inte ligger på köksgolvet klockan fyra en torsdagkväll och röker hundra cigaretter på raken. De som inte flippar ur över minsta lilla negativ kommentar.
Sådana människor umgås gärna med sådana som jag, eftersom de fascineras över den cirkus jag är. De tittar, pekar, har lite kul, och sedan drar de på morgonen och återgår till sina normala ångest-befriade liv. Så är det ju. Så var det ju.

”Du är inte tillräckligt. Jag behöver något annat.”

En dag vänder det. Det var som om jag drog ut en tagg ur hjärtat när jag plötsligt insåg att han inte heller räcker. För jag har alltid sett mig själv som mindre bra, men egentligen är jag ju helt perfekt. På alla sätt och vis. Jag är jag, och den enda personen jag behöver ’räcka till för’ är mig själv. Jag bestämde mig för att vara tillräckligt så nu är jag det. Jag är kanske lite knäpp, jag begår kanske jävla många misstag, jag kanske har ett sinne som är i ständig förändring men det får vara så för det är åtminstone jag. Och att vara med någon som får en att känna sig otillräcklig är ingenting annat är destruktivitet.

Jag har alltid trott att när du sa att du inte kunde hantera dig, så var det på grund av att jag var för mycket.
Men det kanske bara var du som var för lite.

”tankar kring…” osäkerhet

De tittar på mig.
Klockan är 22.04 en fredagskväll. Jag står vid baren och ska precis beställa när jag märker att några tjejer tittar på mig. De står på andra sidan med varsitt glas vitt vin i handen.
Och de stirrar på mig.
Eller?
Jag tittar ner i marmorskivan och försöker att dämpa den krypande paniken som sticker över armarna och gör benen avdomnade. När jag beställt mitt vin skyndar jag mig tillbaka till mina kompisar, men obehaget försvinner inte. Jag känner mig naken och konstig, påfrestande medveten om mig själv. Till slut ruskar jag på mig och ställer mig upp för att gå ut och ta en cigg. Påvägen ut stöter jag på dem.
”Hej” säger de unisont.
”Hej” säger jag och min röst har en hysterisk underton. Nu kommer de säga något hemskt. Typ anmärka på att jag ser full ut. Eller fråga om min psykiska ohälsa. Eller säga att de tycker att jag ligger med väldigt många killar.
”Vi gillar din blogg” säger en av tjejerna.
Va?
”Va?” säger jag begåvat.
”Jaa,” den andra tjejen ler lite blygt, ”Alltså, förlåt om vi bara kommer fram. Men din blogg är jättebra”
”Gudtacksåmycketvadgladjagblirvisessenarejagmåstegånu” säger jag stressat och rusar ut ur baren. Jag rundar hörnet mot garaget och lutar huvudet i händerna.
Varför är jag så jävla nervös?

När jag var elva brukade jag ofta spatsera omkring i randiga, omaka strumpor. Jag minns särskilt ett par som var neonrosa med rutigt mönster. De räckte upp till knät och de var, på alla sätt, fruktansvärt fula men jag bar dem ändå. När jag var tolv vägrade jag sminka mig eftersom jag trodde att det var djävulens påhitt. När jag däremot fyllde fjorton och börjat gilla smink, blev jag kallad fjortis. När jag var femton klippte jag av mig håret och färgade det mörkbrunt för ett jobb för Redken, och då möttes jag av nya, fantasifulla smeknamn, såsom ”polsk hora”. En del killar i klassen var mer originella, och sa kort och gott att ”fan, vad fult det blev”.
När jag var sjutton gick det rykten i Stockholm om att jag tog kokain. Okända människor kunde möta min blick och gestikulera retsamt med ena fingret under näsan och skratta när jag himlade med ögonen. Andra benämnde mig bara rakt av som ”koks-olivia”. Och, såklart, alltid med kommentaren ”hon är fan sjuk i huvudet”.
Så sammanfattningsvis har jag blivit kallad det ena och det andra, men när jag tittar tillbaka på alla dessa olika incidenter finns det en enda gemensam sak;

Jag brydde mig inte ett skit.

Jag tog aldrig illa upp. Jag borstade av kommentarerna som om de var små dammkorn som fastnar på axlarna, drog handen genom mitt korta hår och fräste tillbaka. Jag tog aldrig skit. Jag brydde mig inte över huvudtaget. Det fanns ingenting som var för fräckt, för taskigt, för elakt sagt. För jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Jag har alltid varit en sådan som tyckt att jag var bäst och om folk inte höll med var det helt enkelt för att de inte var begåvade nog att förstå min storhet. Jag var den vackraste, smartaste och roligaste personen jag kände och all bekräftelse jag behövde var den jag fick av mina vänner och min familj.
Någonstans påvägen förändrades dock det. För nu, när jag sitter på Taverna Brillo en fredagskväll klockan 22.04 tror jag att alla vill mig illa. Jag har utvecklat någon slags paranoia som gör mig osäker, obekväm och rädd. Jag tror att alla tycker att jag är en jobbig jävel, en sådan som är omogen och töntig och tror att hon kan bli en bra författare men egentligen bara är fett priviligerad. Jag förväntar mig att folk ska se ner på mig. Jag förväntar mig att de redan har en bestämd uppfattning om mig, och det värsta är att nu förtiden bryr jag mig. Alldeles för mycket.
Jag har officiellt blivit en osäker person.
Det är helt och hållet främmande för mig. Jag som alltid haft ett litet släng av storhetsvansinne är nu extremt mottaglig för folks åsikter. Jag tar åt mig. Hur sjukt är inte det?

Jag har aldrig kunnat relatera till mina kompisar som haft dessa sortens problem när de var yngre. Jag fattade aldrig varför de var så himla osäkra och nervösa och inte kunde ta kritik. Och nu finner jag mig själv sitta hemma och läsa kommentarer och undra, har dessa personer rätt? Är det sådan här jag är?

Varje veckas ”tankar kring..” brukar ju handlar om saker som jag kommit underfund med. Tankar kring saker jag har upplevt, och saker jag förstått mig på. Men detta är främmande. Därför tänkte jag avsluta med att fråga er; hur gör man när man är osäker? Hur tacklar man skitsnack? Hur ignorerar man impulsen att lägga sig ner på köksgolvet och kura ihop sig till en liten boll så fort man hör ett enda kritiskt ord?
Jag vet att jag egentligen får skylla mig själv som lägger ut hela mitt liv på internet, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill bli omtyckt och älskad av alla. Jag vill att alla ska tycka att jag är snäll och vänlig, inte otrevlig och dryg. Men jag kan ju inte springa omkring till varenda kotte och övertyga dem. Det vet jag.
Jag kanske bara går igenom en märklig period. Osäkerhet borde ju egentligen vara en rätt vanlig sak som de flesta kan tackla utan att få vansinniga impulser som typ, ’nej nu färgar jag håret grönt och flyttar till Alaska’ eller ’hur fejkar man sin egen död?’. Men jag har ju alltid varit lite manisk, det vet vi alla.
Så hit me. Nu är det er tur att hjälpa mig. Hur hittar jag den där tjejen som borstade av allt som om det var små dammkorn som fastnat på axlarna? För jävlar vad jag saknar henne.

”tankar kring…” en tom säng

När jag vaknar är sängen tom.
Jag sätter mig yrvaket upp och drar handen genom håret. Det är tovigt och rufsigt. Med ett stön slänger jag benen över sängkanten och ställer mig upp. Rummet snurrar i några sekunder och jag känner mig desorienterad. Sedan vänder jag mig om och konstaterar det uppenbara faktumet igen;
Sängen är tom.
Men det var den inte när jag gick och lade mig.
Eller, när vi gick och lade oss. Jag minns ett virrvarr av brunt hår, stora händer och skrattgropar. Vänliga ord, mjuka smekningar.
Och nu en tom säng.
Jag sätter på kaffekokaren och stirrar trött på den medan den brummar. Tar upp telefonen bara för att se att jag inte fått några nya sms. Inte för att jag hade förväntat mig något mer än bara sex, men det hade varit trevligt med ett hejdå.

De få gånger jag träffat någon ute och sedan spenderat natten med honom har jag alltid varit på det klara med vad vår stund tillsammans betydde. Ett utbyte av tjänster – sex och närhet och sovsällskap. Någon som tillfälligt kan fylla ens tillfälliga tomrum (ha-ha) och någon som ,förhoppningsvis, kan tillfredsställa en för natten, både fysiskt och psykiskt. Om man är på det klara med vad (icke) relationen går ut på är det väl inte särskilt överdrivet att dessutom be om lite respekt?
Varför är det oftast tjejer som blir lämnade på morgon?
Det finns en risk att jag generaliserar just nu, men enligt mina egna erfarenheter är det just tjejer som vaknar upp ensamma efter att ha haft ett one night stand. Jag skulle då aldrig vara så ohyfsad att jag bara gick därifrån utan att säga hejdå, hur tråkig eller banal ligget än var.

Ibland får jag känslan av att killarna är så otroligt präglade av medias (speciellt filmers) renodlade (läs: felaktiga) uppfattning gällande kvinnor att de är fullkomligt vettskrämda för att vi ska förvandlas till hysteriska monster som viftar med förlovningsringar bara de andas i vår närhet. De måste vara övertydliga med att de ’inte vill binda sig’, ’inte är redo för ett förhållande eller ’inte vill ge falska förhoppningar’.

På ett sätt är deras försvarande ord likvärdiga med meningen ’bli inte kär i mig’, fast dessa konstateranden är mer åt det irriterande hållet. Om jag träffar någon ute på en klubb som jag bestämmer mig för att ligga med så är det väl klart som fan att jag inte heller hoppas på ett långt och lyckligt förhållande med personen i fråga. Tjejers, eller kvinnors, sexualitet reduceras återigen till något icke existerande, ett modernt påhitt av feminister som felaktigt hävdar att kvinnor faktiskt också kan tycka om random sex med främlingar utan att förvänta sig något annat än en rimligt hård snopp och lite jävla hövlighet morgonen efter. Typ en kopp kaffe eller ett ’hejdå’.

När jag sitter där i köket med rufsigt hår och stirrar på den brummande kaffemaskinen känner jag mig, till min stora irritation, återigen känslig och svagsint för att jag tar illa upp då jag vaknar i en tom säng. Jag känner hur desperationen och förvirringen stiger i mig när det blir så solklart att han inte haft en tanke på att uppträda med respekt och vänlighet. Istället har han smitit ut genom dörren innan jag ens vaknat, och om jag någonsin träffar honom igen så vet jag med hundra procentig säkerhet att han kommer att se på mig med medlidande och säga något i stil med;

”Jag ville inte såra dig… men det var ju bara tillfälligt…”

Och jag kommer, ännu en gång, att känna mig dum.

”Tankar kring…” att falla

När jag står där, på den trendigaste klubben i Paris, kan jag inte komma på en enda anledning till att göra det.
Men jag kan inte heller komma på någon anledning att inte göra det.
Han håller upp mobilen mot mig, försiktigt. På skärmen ligger vitt puder format i två linor. Jag vet inte om de är stora eller små, jag har ju aldrig tagit detta förut. Jag har ju aldrig tagit något förut. Men där ligger de. Han har rullat en sedel och nu viftar han med den framför mig.
”Ta, då” säger han. Jag tar sedeln från honom och sätter den mot ena näsborren. Lutar mig fram. Blundar. Sedan andas jag in kraftigt och knycker huvudet bakåt av ren reflex. Jag håller handen för näsan och hostar. Sväljer ett par gånger. Han tar sedeln från mig och tar nästa lina, men jag märker det knappt. Allt jag ser är min egen spegelbild.
Vad håller du på med?
Tanken flyter igenom huvudet och stannar bara i en halv sekund innan den är försvunnen. Jag skjuter upp dörren till toaletten och tar mig ut på dansgolvet. Dansar med ögonen slutna och munnen formad i ett leende. Jag känner hur jag tar steget över klippkanten och adrenalinet som sprids i kroppen av fritt fall gör mig berusad av lycka.

Sedan dess har jag egentligen aldrig slutat längta efter att falla.

Vad betyder det egentligen att vilja falla? Jag undrar om alla känner samma sak som jag. Jag pratade med min psykolog om detta och hon bad mig förklara mig, så jag försökte mig på det rent visuellt;
Tänk dig att du är nära en klippkant till en avgrund. Ju mer stabil du är, desto längre ifrån klippkanten befinner du dig. Men varje gång du gör något som får dig att få den där hisnande känslan i maggropen, så flyttas du närmare kanten. Och till slut är du så nära att nästa grej du gör puttar dig över stupet, och då är det för sent. Man vet att man närmar sig, men man kan inte hjälpa det. Man älskar känslan av att se hur avgrunden kommer närmare, centimeter för centimeter, och det sticker i fingrarna och brinner i maggropen och sedan tar man steget ut och ramlar rakt ned. Och det hemska är att jag älskar att falla. När jag tar den där linan försvinner jag in i dimmorna av destruktivitet och då gör jag vad som helst för att skada mig själv, eftersom jag helt enkelt älskar det. På samma sätt som man kan njuta av viss typ av smärta, så njuter jag av att falla. Av att veta att det inte finns några gränser. Av att veta att ingenting betyder något. Det är höjden av skräckblandad förtjusning.

Det är när man ser sig själv från behörigt avstånd som man inser hur sorgligt – och fruktansvärt – det är att falla. För alla som ramlar över kanten gör det ensamma. Man kan tro att man tar en annan person i handen, någon som är lika ’farlig’ som en själv, och man kan tro att man hoppar tillsammans. Och det kanske man gör. Men faller, det gör man ensam. Och en av er kommer att landa först.

Jag hade en del bekanta i Paris som landade. Som helt enkelt föll för länge. En tog en heroinöverdos. Det var så märkligt, för ena dagen var han där och spelade konstig australiensk musik från ett par pyttesmå högtalare och nästa gång jag hörde något om honom var det att han var död. Jag saknade honom aldrig. Han var bara en av de som försvann.

Jag brukade glorifiera min tid i Paris. Tiden då jag inte hade något ansvar, inte hade någon plats, inte hörde hemma någonstans. Jag brukade se tillbaka och längta efter den tiden, tycka att den var speciell och fantastisk, men det är först nu som jag förstår hur otroligt sorgligt det är. Det är först nu, när jag ser andra som jag, som jag ser hur trasiga blickar de har. Och det är absolut ingenting vackert med att vara trasig. Det är absolut ingenting fint med att vara vilsen. Det är äckligt, läskigt och fruktansvärt.

Det finns säkert många av er som letar efter den där lilla kicken, och många av er har säkert redan hittat den. Med risk för att denna veckas ”tankar kring…” kommer låta präktig och moraliserande, så vill jag avsluta inlägget med att säga såhär; om du bestämmer dig för att falla, ta en ordentlig titt på dem som redan gjort det. Studera dem noggrant, med ett par nyktra ögon, och känn efter. Man kanske kan sluta sig till en elektrisk grupp men från och med sekunden du bestämmer dig för att du vill vara lika destruktiv så kommer du aldrig någonsin kunna komma tillbaka. I resten av mitt liv kommer jag att behöva se på dessa människor och veta att jag varit en av dem. Och någonstans kommer jag alltid att längta tillbaka, hur äckligt det än är.

”Tankar kring…” the crazy bitch

”Du är fan inte klok”

Hans ögon smalnar till medan han betraktar mig under luggen. Jag röker stressat och försöker att inte säga emot, tänker att jag bara ska ta emot anklagelserna tills han tröttnat.
”Du är galen. Jag är så trött på att umgås med galna tjejer. Ni är fan tokiga allihopa”

Mentalt lägger jag till ett streck i min lilla anteckningsbok som håller räkningen på hur många gånger jag blivit<< kallad galen av en kille.

Senare samma kväll sitter jag uppflugen på diskbänken med ett glas vin i handen. Megan sitter på fönsterkarmen och röker sina lucky strike och Hanna har slagit sig ner på golvet.

”Jag fattar inte varför jag inte kan sluta vara så knäpp” säger jag för säkert tusende gången. ”Jag är alltid så himla galen. Psyko, liksom.”

”Jag tycker inte du är det” säger Megan och fimpar cigaretten.
”Inte jag heller” håller Hanna med.

Och då slår det mig – insikten som kom att förändra allt.

De som stämplar mig som galen har en gemensam nämnare:

De har snopp.

Jag är faktiskt inte galen. Alltså, en galen person är en sådan som har psykiska problem och det har faktiskt inte jag (okej, några kanske, men inte så värst). Ändå har jag ständigt fått höra att jag är ”för mycket” ”ohanterbar” ”konstig” ”knäpp” ”helt jävla psyko” och så min all time favorite: ”du behöver lugna ner dig.”

Först och främst: excuse you, jag minns inte riktigt när jag gav dig min tillåtelse att helt fritt börja definiera vem jag är. Om du inte har uppfostrat mig eller delar mitt blod har du faktiskt absolut ingen aning.

För det andra: Om du syftar på att jag blir arg när du inte svarar eller lackar ur när du gör något dumt, så tror jag att begreppet ”crazy bitch” inte riktigt är lämpligt. Prova istället ”upprörd människa” eller ”person som bryr sig”.

Kära man eller kille, om du inte vill att din tjej ska vara ”galen”: ja men sluta provocera fram galenskap då?

Killar verkar älska att tillskriva personlighetsdrag till tjejer trots att de inte har rätten.

Förmodligen är det en slags (o)medveten härskarteknik. Typ, om man blir arg för att en kille inte svara på 48 timmar trots att han har läst vad man skickat, så säger de att man måste ”chilla” och ”ta det lite lugnt” eller, värst av allt, ”andas”.

Andas?

ANDAS?

Den enda gången jag kommer ”andas” är när jag tar ett djupt andetag för att sedan verbalt strimla ditt sorry ass framför alla som kan tänkas vilja höra och GÄRNA dina vänner. Våga inte säga åt mig att jag ska ”andas” när det är du som är orsaken till att jag får kortslutning från första början.

Men många tjejer, inklusive jag, tar åt sig av dessa löjliga anklagelser. Jag satt i flera veckor i höstas och funderade på om jag faktiskt borde öka dosen på min medicin eftersom jag nyss fått höra att jag var galen. Killar, däremot, kan borsta av sig en sådan beskyllning med en snabb liten rörelse över axeln och sedan fortsätta med sina liv.

Varför är det så?

Förmodligen eftersom kvinnan i hela sitt liv har varit tvungen att se sig själv från ett annat perspektiv än sitt eget. Som kvinna förväntas du hela tiden anpassa, lyssna och rätta dig i ledet av andra tysta kvinnor som blir tillskrivna attribut som över huvud taget inte stämmer överens med vilka de är. Kvinnan tvingas ständigt behöva se sig själv från omvärldens ögon för att kunna lyckas, och hon måste också hela tiden ta in andras åsikter och funderingar över vem hon är eftersom det är det som räknas. Kan ni tänka er hur världen skulle se ut om kvinnan växte upp med fullt tillit till hennes eget väsen och personlighet? Det skulle ju bli fullkomligt kaos.

Mannen, däremot, är van vid att ständigt få ta plats och vara den han är. Han är säker på sig själv eftersom omvärlden aldrig har tillskrivit honom ”passande” attribut. Han behöver heller inte oroa sig för att bli kategoriserad som en ”sådan man” på samma sätt som kvinnor blir kategoriserade. Kvinnor är i regel svartsjuka, känsliga varelser som mer ofta än inte är lite smått neurotiska och hysteriska. Det ligger helt enkelt bara invävt i vårt DNA att vara totalt rubbade.

Jag såg ett helt fantastisk klipp på Facebook med en komiker som sa något om fenomenet ”det galna exet”. De flesta killar brukar ju garva lite och säga ”alltså mannen, jag har ett crazy ass ex, hon e fan inte klok”. Väldigt sällan hör man kvinnor säga samma sak om sina ex.

Vet ni varför?

Jo, för att tjejer som har ett manligt ”crazy ex” antagligen ligger på intensiven och vårdas för hjärnskador. Eller så har de redan checkat in på bårhuset.

Tjejer är inte galna. Vi är inte knäppa i huvudet. Vi är extremt rationella varelser som bara kräver att bli behandlade som människor. På samma sätt som du inte ignorerar en kompis i flera dagar, eller undviker att träffa hen, så vill vi tjejer gärna bli behandlade med respekt. Vi blir galna för att ni gör oss galna. Tro fan ingenting annat.

”tankar kring…” den martyriska mansgrisen

Han är ganska gullig. Rent allmänt, liksom. Ett sött, pojkaktigt leende och glada ögon. Nära till skratt. Dessutom är han rolig av sig. Han gillar att underhålla människorna omkring sig och är måna om att alla ska ha kul.

Ett perfekt ligg helt enkelt.

När vi hånglat för första gången lutar han sig tillbaka med en bekymrad rynka i pannan. Han håller handflatan mot min kind och stryker över den varsamt.
”Du” säger han och ser plågad ut.
”Jag?” säger jag.
”Alltså… du får inte bli kär i mig… Jag kommer såra dig.”
På en sekund dör min upphetsning.
”Öh?” säger jag.
”Jag kommer förmodligen såra dig” säger han igen. ”Men vi tar det försiktigt, liksom. Vi tar det långsamt. Ser vad som händer.”

STOPP.
Vi avbryter historien där. Ni vet hur det slutar. Vi ligger ett par gånger, han slutar höra av sig, sedan ser jag honom med en annan blond tjej som är snäppet snyggare än jag, och så står jag där och är sårad. Och när jag går hem från klubben lyssnar jag på sorglig musik och tänker sedan att ja, jag visste ju att det skulle hända. Det är mitt eget fel. Jag gav mig in i leken trots att jag förstod att jag skulle bli ledsen.

Har ni varit där någon gång? Det har sannerligen jag. Jag har träffat otaliga killar som liksom dramatiskt lagt ett pekfinger över mina läppar och sagt, med mer eller mindre plågad och martyrsik min, att de inte är bra för mig, att de kommer såra mina känslor, att de kommer göra mig ledsen. Och jag, som det pucko jag är, går genast in i den roll de praktiskt taget levererat till mig på ett silverfat; Rollen som ”räddaren”. ”Hon som förändrade hans liv”. ”Hon som visade honom att kärlek finns”. ”Hon som lagade hans stackars trasiga, manliga hjärta”. Hela rollen, och uppdraget, suger såklart och är dömt att misslyckas från sekunden då jag sätter upp håret i samma knut som hans mamma brukar ha.

Det var först igår som jag och några vänner till mig började diskutera kring hela det där fruktansvärt pinsamma fenomenet. Hörni killar, ni som ska vara så medvetna, moderna och feministiska. Hur fan tänkte ni med detta? Vad är det för någon kollektiv jävla galenskap ni pysslar med där på andra sidan? Blir man automatiskt en självömkande, jävlig martyr om man föds med snopp, eller lär ni er att vara skitungar påvägen?

När jag skrev förra veckans tankar kring… handlade det om hela grejen med att bli besatt av killar. Att man liksom fastnar för folk som är idioter för att man inte vet bättre. När den publicerats hade jag faktiskt ett samtal med en kille som menade att ”det inte var hans fel att tjejer blev besatta” eftersom ”han varnat mig dem för att han hade svårt att fästa sig”

Om vi kvinnor skulle bli behandlade som faktiska människor – och inte som mystiska, svårhanterliga objekt som ständigt måste manipuleras eftersom vi inte vet vårt bästa – så skulle detta aldrig någonsin varit en grej. Vem fan går egentligen in i en relation med en ny kompis, till exempel, och börjar relationen med att konstatera att ”jag är en idiot och jag kommer förmodligen göra dig ledsen”. Vem i hela helvete skulle göra så?

Det ska jag säga er:

Ingen.

Så varför är det okej att ”varna” kvinnor om ens bestialiska, odrägliga sätt och sedan skylla på kvinnan i fråga när denne blir ledsen för att man beter sig som ett svin? Hur kan någon någonsin tro att bara för att man säger ”jag kommer såra dig” så blir det plötsligt okej att såra?

Och killar, när ni varnat era ligg/haff/tjejer om att ni kanske kommer såra dem, vad förväntar ni er att man ska göra då? Fria er från allt ansvar som kommer med en relation? Vara blidkade och känslokalla så att vi inte åker på den där skiten? Och vad tycker ni att vi ska säga efteråt, när vi står där och är precis så sårade som ni förutspått eftersom ni – utan att kunna tygla det – ”råkat” bete er som de små manliga mansgrisar ni faktiskt är? Vad ska vi säga då?
Vänta, jag har ett förslag:

”Nej men OJ då”, ska vi jämra oss och ta oss för huvudet, ”Min stackars lilla kvinnohjärna gick ALLDELES för snabbt fram, GUD vad jag känner mig DUM. Ursäkta min kvinnlighet, här kommer jag med mina hormoner och min mens och ställer till det igen, jag som visste att du skulle såra mitt arma, feminina hjärta och ÄNDÅ valde att dedikera mig till denna relation. VILKEN LITEN FÅNTRATT JAG ÄR!! Du får ursäkta mig medan jag springer ut till läkaren och skriver ut lite xanax som kan tygla min hysteri”

Till er män, nej pojkar, som tror att ni kommer undan med att vara idioter bara för att ni varnat omgivningen om er idioti – här har ni ett fett jävla fuck you från mig och mina kära tjejer som tröttnat på er skit. Väx upp och ta lite ansvar.