”Tankar kring…” tappa det helt (dialog)

Jag är i full färd att slita av madrassen från sängen när min kompis ringer.
“Hallå?” svarar jag andfått och klämmer fast mobilen mellan axeln och örat.
“Hej du” säger hon, “Kan du prata?”
Jag känner igen den uppgivna rösten. Kapitulerar suckandes för madrassen som fjädrar tillbaka till sin ursprungliga plats, nästan hånfullt.
“Absolut” säger jag och blänger på den, “Hur är det?”
”Sådär” säger hon lågt.
Jag sätter mig i köket med fötterna på fönsterbrädan och tänder en cigg medan hon pratar.
“Jag får bara… panik” säger hon. “Hade en presentation på jobbet idag och den gick så jävla bra och jag var så stolt, och sedan gick den andra prestationen lite mindre bra och då fick jag sådan sjuk ångest. Jag måste sakta ner men jag vet inte hur. Jag mår inte bra av det. Jag mår inte bra.”
Hon suckar i luren.
“Jag vet” säger jag mjukt, “Jag visste ju att du har för högt tempo. Vad skönt att du själv också insett det”.
“Ja, jo. Men problemet är att jag inte… alltså, jag kan inte sluta känna såhär. Jag mår så jävla dåligt nu. Träningen, jobbet, att ens ha tid för att vila och chilla känns stressande.”
“Hördu. Du måste faktiskt ta hand om dig själv och skapa fritid. Släppa jobbet. Vi har inte tid att gå in i väggen”
Hon skrattar åt den deprimerande insikten.
“Nej, vi har ju inte det”
Jag blåser ut rök i små, små ringar. Min vän grubblar på andra sidan linjen.
“Det är ju sådant här jag säger till alla hela tiden, men jag kan liksom inte göra det själv. Det är helt sjukt.”
“Newsflash, hördu. Ingen följer sina egna råd.”
Hon skrattar igen.
“Fan vad korkat” säger hon.
“Jag vet”
“Men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra”
Jag har rökt upp cigaretten. Går ut i vardagsrummet och fortsätter min vansinniga jakt medan jag pratar med henne;
“Tänk såhär. Det du gör nu kommer liksom vara kvar resten av livet. Om du har för vana att jobba för mycket när du är tjugo, finns det ju ingen anledning att sakta ner när du är fyrtiofem. Du kommer ju inte att ha mindre att göra då. Eller hur? Om du vill ha en karriär, ett jobb, och må bra, så måste du jobba för framtiden.” Jag lyfter på soffkuddarna för tredje gången. “Det känns omöjligt just nu att ta en vecka ledigt, men om du inte gör det kommer du att behöva ta tre månader ledigt. Eller tre år. Och det kommer vara jobbigt.”
“Jag vet ju att du har rätt” säger hon. “Men jag vet inte hur.”
“Börja med att lämna jobbet hemma när du går från kontoret”
“Men…”
“Nej, alltså. Inga men. Du måste ha fritid. Om människan kunde jobba effektivt i 20 timmar och ändå må bra så skulle alla göra det. Men det går inte. Du kan inte köra över din egen kropp. Eller dig själv.”
Hon är tyst i luren. Jag stannar till vid köket, tar en klunk rött vin och fortsätter leta.
“Vad gör du?” säger hon nyfiket när hon hör hur jag skramlar.
Jag stönar frustrerat. “Letar. Efter mitt kamerabatteri.”
“Jaha”
Jag sätter i hörlurarna i telefonen så att jag har båda händerna fria och fortsätter; ”Alltså, en sak som man inser ju äldre man blir är att ingen har någon aning om vad de gör. Ingen vet! Det är århundradets största myt att folk har koll. Ingen har koll. Folk ränner mer eller mindre bara omkring i cirklar och gör sitt bästa. Speciellt i den här åldern.”
Jag tittar mig omkring och slår ut med armarna. “Jag menar, titta på mig! Lyssna på det här. För en timme sedan kom jag på att jag måste ladda kameran för att ha den på jobbet imorgon, så jag tar ut batteriet från kameran, inser att jag inte vet var laddaren är och börjar alltså leta efter den. Hittar den i hyllan efter en kvart, typ. Superskönt, tänkte jag. Men så hittar jag inte batteriet.”
Jag hör hur hon fnissar i luren och fortsätter;
“Så nu, de senaste fyrtio minuterna, har vänt upp och ner på hela lägenheten för att hitta ett batteri som jag hade i min hand.”
“Har du den inte i handen fortfarande då?”
“Nej, jag har tittat. Jag håller nog på att bli galen. På riktigt! Jag har till och med kollat i kylskåpet.”
Nu skrattar min kompis högt.
“Min lägenhet är pytteliten. Så många olika ställen att leta på finns det liksom inte.”
“Har du kollat i sängen?”
“Jag höll precis på att riva ut madrassen när du ringde”
“Jaha.”
Jag slänger mig på soffan. Suckar djupt och blundar. “Men du. Poängen: jag sitter här och dricker rödvin själv och är cirka…” Jag tittar på klockan. “…fyrtio minuter sen till mitt event. Jag har tappat ett batteri som jag höll i alldeles nyss, och jag har vänt upp och ner på hela lägenheten för att hitta den. Jag kan knappt betala min telefonräkning, jag ligger cirka hundra inlägg efter på bloggen, jag råkade ligga med en kille utan kondom så har förmodligen alla sjukdomar man kan ha… och det är bara måndag.”
Hon är tyst i luren så jag fortsätter.
“Ingen har koll. Ingen har sitt shit together, verkligen ingen. Man måste sakta ner och förstå att livet händer precis just nu och…”
Plötsligt sätter jag mig upp och skriker rakt ut.
“OMG!” Jag drar ut filten under mig och får tag i batteriet. “JAG HITTADE DET!”
“OFTA!”
“JA?!”
“OMG!”
“JAG VET!”
“FYFAN VAD SKÖNT!”
Jag tar några danssteg och kopplar in batteriet i laddaren.
“Ser du!” säger jag. “Allting ordnar sig! Saker går åt helvete och sedan går de bra, och ingenstans i livet kan man känna att just nu är allt under kontroll, för då går det åt helvete sekunden efter. Nu har jag hittat batteriet men jag kommer förmodligen tappa bort kameran snart. Och det är lugnt! Samma för dig! Jobb är inte hela världen, du är hela världen.”
“Jag måste hitta mitt kamerabatteri, helt enkelt”
Jag lutar mig mot bordet och tittar ut genom fönstret. Det är iskallt och mörkt utanför.
“Ja” säger jag. “Du måste bara hitta ditt jävla batteri.”

Enter a title

”Tankar kring…” fjärdedelen

Jag sitter på Story Hotel i vanlig ordning. Det är fredag och natten är iskall trots att det snart är maj. Min svarta tröja har samlat på sig damm som jag irriterat stryker bort med jämna mellanrum.
“Var ska vi sen?” tjattrar alla runt omkring mig var och varannan minut, inklusive jag själv. Jag tar upp telefonen och läser några sms, lägger irriterat ner mobilen, tar upp den igen och kollar var en tredje kille är. De två första är tydligen upptagna.
“Jag vill ha sex” muttrar jag till mina tjejkompisar. De hör mig knappt, förmodligen är de så vana vid meningen att de sållat bort den.

“Vill jag verkligen ha sex?” muttrar jag igen, den här gången för mig själv. Jag rynkar pannan. Ger upp tanken. Går ut och dricker lite för många glas vin och finner mig själv utanför Sturehof klockan 3, redo att gå hem. Då slår den till igen; känslan av panik. Jag promenerar längst Kungsgatan och det känns som om husen rasar över mig där jag går. Ensamheten kryper närmare. Ofrivilligt börjar jag tänka på hur det brukade vara att gå hem med någon som älskade en. Hur fint det var.

När jag kommer hem till min lägenhet, mitt hem, slappar jag av. Oftast är det bara promenaden som är värst. Jag tvättar av mig sminket och kryper ner under täcket, fortsätter tänka på ensamheten som brottas med lättnaden.

Varje dag njuter jag av att ha rum för mig själv. Varje dag njuter jag av att vara ensam. Men lika ofta som jag känner mig tillfreds och nöjd drabbas jag också a mani. Och lika ofta blir jag hetsig, rädd, arg och irriterad på att ingen vill ta hand om mig, vara med mig hela tiden, varje sekund av dygnet, trots att jag inte ens själv är särskilt sugen på det.

Det är när man sitter där klockan 22.35 på Brillo en lördagskväll som djuret i en väcks. Det gapande monstret som tar över alla ens sinnen och plötsligt längtar man så mycket efter en varm kropp bredvid sig att man nästan blir törstig, som om man inte druckit vatten på en vecka. Det skaver i armarna, kittlar i magen, känns olustigt och kvavt, och man tänker att det är nog såhär det känns att ha abstinens.

Ibland vill man bara ha någon som möter upp en efter klubben, någon att dela pommes med på donken, någon som lånar ens tandborste och däckar i ens säng innan man ens hunnit bädda. Någon som hjälper en att knäcka en alvedon i två bitar dagen efter och någon som somnar mot ens axel när ni slötittar på barnfilmer. Bara någon som är där, som har sitt eget liv men delar det lite med dig, typ en fjärdedel. En fjärdedelspartner, helt enkelt.

De växer inte på träd, de där fjärdedelarna. Oftast är de bundna till någon som kräver en hel halva, andra gånger är de inte införstådda med var det betyder att vara en fjärdedel. Jag menar en person som är en go-to. Någon man har bra sex med, som är rolig, mysig, som med fördel inte umgås med ens egna vänner, någon som inte har något emot att du kanske träffar andra, någon som bara är där, och vice versa. Någon som är villig att dela en fjärdedel av sitt liv.

Var sjutton hittar man en sådan?

Jag vänder mig om i sängen och sträcker på mig. Jag ligger naken undan täckena, diagonalt över hela madrassen. Innan jag somnar hinner jag tänka, att tills jag hittat den där fjärdedelen, eller till jag hittat den som mot all förmodan är värd en hel halva, så ska jag njuta av ensamheten.
Jag har trots allt bara ett täcke.

”Tankar kring…” glömma sig själv

Förmodligen var det doften av story hotell som fick mig att inse vad jag saknat. Jag satt vid baren och väntade på min vän, snurrade på ett glas rött vin som jag fått extra billigt av killen i baren som förmodligen tyckt synd om min trötta uppenbarelse. Med hakan i handen tittade jag på människorna som rörde sig runt utan att egentligen se dem.

Insikten, ja. För ett år sedan var jag här med Megan. Mitt hår var vitblont och halvlångt, jag var smal som en sticka och bar gärna croptops från NA-KD tillsammans med glittrande chokers. Lyckligt ovetande om att mitt och min pojkväns förhållande snart skulle nå ett definitivt slut röjde jag runt med min bästa vän och fraterniserade med varenda bartender jag stötte på. Jag var sprudlande, brinnande, fruktansvärt olycklig och sinnessjukt lycklig om vartannat. Allting gick dåligt men det var också helt okej.

Jag tar en klunk av det sträva vinet och stryker bort en slinga av mitt nu mellanblonda, korta hår. Det når knappt till axlarna. Vad var det nu igen? Insikten. Jag lägger benen i kors. Var jag lyckligare då? När livet kändes som om det precis börjat och avslutats på samma gång? Jag vet inte.

Ett år senare är jag bloggare på VeckoRevyn, skribent på SvD Perfect Guide och dessutom författare. Jag bor i en renoverad lägenhet, en riktig lägenhet, med soffkuddar som matchar och en hylla för kryddor och en spis som fungerar. Jag har ett jobb och en framtid, vänner som älskar mig, familj som finns där, jag är inte längre bedövad av smärtan han orsakade; jag vände den till något bra och skrev en jävla bok.

Men som den prestationsprinsessa jag är så kan jag inte känna mig stolt.

Hur mycket jag än försöker kan känslan inte slå rot. Vänner försöker sig på tomma meningar, motiverande slagord såsom “jamen, du är ju så UNG. Se vad du klarat HITTILLS.” Men ingenting, inte ens i kombination med intensivt scrollade på pinterest, kan få mig att känna mig tillfreds. Eller ens nöjd.

Kanske är det för att jag inte föreställt mig att det skulle gå såhär långsamt. Jag är oerhört divig på det sättet; jag förväntar mig att saker och ting ska hända nu, genast, och att jag är berättigad. Jag är chockad över att ingen upptäckt min storslagna talang och det är helt orimligt att ingen förstått att jag ska ta över välden. Jag sitter och trummar otåligt med mina sponsrade akrylnaglar mot bordet och tjurar över att saker går så dåligt. Men det gör de ju inte, det vet jag. Det är bara en rastlös känsla i mig.

Rastlösheten, har jag insett, är kärnan i mitt liv. Det är den som gör mig galen, kreativ, jobbig, sömnlös, rasande, vass. Det är den som får mig att driva folk till vansinne och det är den som får mig att sitta uppe till klockan tre på natten för att skriva ned en ny berättelse som aldrig får se dagens ljus. Det är rastlösheten som orsakar min mani, och det är min mani som orsakar min (subjektiva) storhet.

Så vad hände?

Jag beställer in ett till glas. Mido häller upp och skakar på huvudet när jag räcker fram mitt kort. Jag tar ännu en stor klunk och fortsätter att stirra på människorna i baren.
Det som hände var att jag slutade använda min rastlöshet till något kreativt. Jag lät den istället präntas in i min vardag, sluka mig hel, sätta sig som en kliande tvångströja över mig och hämma mitt liv. En av de saker som fått mig att skriva så bra är just att jag skriver för en annan värld. Min egen värld. Den jag tycker är värdig mig. Den jag själv vill vara i. Jag brukade se ner på livet med en avsmak värdig Marie Antoinette och jag brukade fly den genom att väva in drömmar i tomma dokument. I den verkliga världen var jag bara mig själv; högljudd, stökig, bråkig, blond, omogen och (för det mesta) berusad. Jag har inte förändrats. Jag har bara rutats in.

Jag dricker upp vinet och tackar för mig. Kliver ut i höstkylan och tänder en cigg.
Jag glömde bort mig själv där för en sekund. Men nu är jag är tillbaka.

”Tankar kring…” Alla män

Jag har gjort det igen.
Insikten kommer när jag sitter på tunnelbanan mot skanstull där jag bor för tillfället. Jag stirrar på mobilskärmen och undslipper mig ett knorrande, svagt läte, som ett döende djur. Ser inte riktigt mina medpassagerares oroliga blickar utan reser mig upp och går av när tunnelbanan rullar in på perrongen.
Jag har gjort det igen.
Jag har lurats in i ett twitterbråk.

Hur kunde detta hända? tänker jag när jag promenerar förbi seven eleven, så djupt begravd i mina plågade tankar att jag knappt märker att en cyklist slirar för mig när jag går rakt ut i vägen. Hur kunde jag låta mig dras in?
Inte blir det bättre av att bråket handlade om feminism. Jag fick upprörda kommentarer från diverse killar efter att jag publicerat en av mina lika upprörande artiklar som drar alla män över en kam (ska förresten börja säga ”kant”, låter mycket roligare. Putta alla män rakt över ett stup liksom) och i början lät jag någon annan debattera men så småningom drogs jag in, helt obarmhärtigt, och fann mig själv i något slags korståg mot männen. IGEN! Det känns som en grej man orkade göra i typ, nian, att hålla på och jiddra med killar som är för dumma för att förstå sig på sin egen dumhet. Du kan aldrig vinna ett argument mot en idiot om du sänker dig till hans nivå, sa min kloka far en gång, för en idiot kommer alltid vara bättre på att vara en idiot än vad du är.
Tänk om jag lyssnat på min far. Men sedan har jag ju också gjort en grej av att inte göra det, så det är lättare sagt än gjort att bryta det mönstret.

Jag blir alltid lika förbluffad när det dimper ner en kommentar från Johan där det står typ ”HATAR DU MÄN?! INTE ALLA MÄN, VA?”. Man bara men snälla Johan, det är väl klart jag gör, hur kan du ha missat det? Det har han tydligen gjort, i alla fall, vilket är anledningen till att jag sitter här igen framför datorn, på flygplanet påväg till Paris, och smuttar på rödvin och förbereder ett inlägg som slår ett slag för den mest basala formen av feminism. Allt detta mot bättre vetande.

Den mest frekventa frågan jag får är denna: hur kan hat leda till något bra? Svar; det kan det inte. Hat föder hat som föder klyftor som föder misstro som föder orättvisa. Eller hur? Om vi kan komma överens om det kan vi gå vidare till nästa insikt; manshat är ingen grej som vi kvinnor bara hittade på för att vi inte hade något bättre för oss. Manshat är ett svar på det redan existerande kvinnohatet. Den slutsatsen kan visserligen låta lite som ett barnslig ”ni började!”-argument, men alltså… ja, ni började. Och ni fortsätter. Det är som om ni står och slår oss med en pinne och så skriker vi till slut att vi hatar er efter typ 17 miljoner slag och då sänker ni pinnen, stirrar på oss och utbrister; ”vad i hela… HAT FÖDER HAT!”
Och återigen blir vi de som ska sitta tysta och utstå det hat ni utsätter oss för. Varje dag.

Men jag då! skriker du bakom skärmen. Jag är en snäll man!! Jag lät en gravid kvinna sitta på bussen och jag har aldrig våldtagit någon och jag har aldrig skrikit hora och jag har faktiskt inte tjatat mig till sex! JAG ÄR EN AV ER!

Om du säger det, så! svarar vi. Vad bra att du anser dig själv vara en bra man! Vad bra att du inte våldtagit någon! Vad bra att du inte har trakasserat en stackars tjej på stan! Vad bra att du respekterar andra människor!

Men det hjälper ju inte mig. För jag vet ju inte det, kära Johan. Våldtäktsmän har ingenting som kännetecknar dem, de har ingen gemensam nämnare förutom en enda; att de är män. Självklart blir jag då misstänksam mot dig. Ja, det är tråkigt att du blir generaliserad. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför du inte ser att det är ännu tråkigare för oss att vi blir våldtagna. Du tar upp ett problem som i jämförelse är helt oväsentligt, helt absurt i kontexten, och om jag ska vara helt ärligt så är själva akten att du tar upp det en enorm förolämpning mot mig. Hur vågar du ta upp dina sårade känslor när kvinnan bredvid dig precis berättat att hon har självmordstankar på grund av något som en man utsatt henne för? En man, precis som du? Har du ingen skam i kroppen?

Sedan har vi en annan sak, som jag tänkt på, och det tog lite tid innan jag kunde formulera detta rätt; hur vet du egentligen att du är en bra man? Hur vet du att du är en av ”de goda”?

Om någon just i denna sekund samlade alla män på jorden och sa såhär;
Vi kommer att märka alla män som begått något slags sexuellt brott genom att tatuera dem  i pannan. Om du anser att du är en av dem som inte kommer att få en tatuering i pannan, och du har fel, så kommer du även att bli kastrerad.

Så, Johan, vet du vad våldtäkt är?
Hur säker är du?
Vågar du chansa?

Jag kan säga, som tjej, att jag inte är säker. Jag vet att jag en gång varit nära att tjata mig till sex med en kille som var lite off. Skillnaden är, som jag tycker är så sjukt fundamental, att jag aldrig skulle vilja ha sex med någon jag övertalade. Jag skulle aldrig vilja ha sex med någon som tvekade. Jag skulle skämmas ihjäl om jag hade sex med någon som inte deltog. Det skulle vara fruktansvärt. Hur kan det inte vara så för er?
Jaja. Här har ni det. En liten förklaring.
Ni skrämmer mig.
Ni är den största faran och ni är den största orsaken till ångest hos mig och många andra kvinnor.
Och jag hatar er. Alla er. Alla män. Så låt mig göra det och vänd ert plötsligt intresse för debatten mot er själva istället.

”Tankar kring…” #ihave

Jag var med om några grejer när jag var yngre. Det formade mig på ett sätt som jag inte förstod förrän senare; min syn på sex är och kommer kanske alltid vara skev. Som ett slags raffinerat sätt att skada mig själv såg jag det som att jag “lånade ut” (har till och med skrivit det i min dagbok) min kropp till män. Jag hade ju ingen nytta av den, så varför inte vara snäll och dela med sig?
Jag har upplevt hur det känns att gå hem från en man som sett mig på det där sjuka viset, som om jag var ett stycke kött. Något man bara kunde slänga runt tills man var klar. Jag vet hur det känns att träffa någon som tvingat mig till saker. Jag vet hur det känns att vara så äcklad av sin egen kropp att man bara vill klättra ur den, dra av den som ett skal.
Det formar en, såklart. Till och med idag händer det att jag stänger av när jag har sex med någon. Låter mig själv vandra bort tills den andra är klar. Inte för att jag inte vill ha sex med den jag ligger med, det vill jag, men ibland blir det nästan för mycket. När jag ser vad jag gör. Då kommer skammen tillbaka.

Nyckelordet; skam. Jag skämdes så fruktansvärt länge för vad andra gjort mot mig. Jag skäms fortfarande när jag tänker på hur jag flippade ur när jag såg en kille som utnyttjat mig. Hur mina vänner tvingade bort honom och hur jag satt i hörnet och blev tröstat; jag skäms. Jag skulle bara ha låtit det vara. Jag skulle inte ha överreagerat. Jag skulle inte ha låtit det hända.

Som ett svar på nätkampanjen #metoo har män börjat dela sina berättelser under #ihave. De går ut på sina sociala medier och erkänner att de har utnyttjat, tjatat, tafsar och trakasserat. De berättar att de är ledsna och att de förstår att de gjort fel och sedan får de 300 delningar och 1000 kommentarer. “Modigt, Johan”. “Förebild”. “Vi behöver fler som du”.

Var ligger problematiken i det här?
I grund och botten är idén bra. Bakom varje offer finns en förövare och det glöms nästan alltid bort. Bakom varje #metoo finns en man. När vi lyfter detta pratar vi också om det, vi ser till att ingen kommer undan. Vi uppmanar männen att se till sig själva, att granska varandra, att erkänna. Vi hyllar deras mod. Ändå känns något konstigt med inlägget, med alla likes och kommentarer och hjärtan. Varför?

Såhär är det. Skammen lever kvar i mig som en liten punktering i hjärtat. Jag tänker på detta när jag läser Johans Facebookinlägg, och plötsligt vet jag bara att det är fel. Nej, män ska inte skriva “ihave” som en motreaktion. Nej, män ska inte hyllas för sitt mod, när de i själva verket varit grunden till all skam. Nej, män ska inte få be om förlåtelse när fokus ska vara på kvinnorna.

Tanken är bra i grund och botten, men jag vill inte se min förövare få tiotusen likes på facebook. Jag vill inte att folk ska kalla honom “modig”. Jag vill inte att folk ska förlåta honom; jag är den enda som har rätt att göra det. Jag vill inte att han ska hyllas för det han gjorde mot mig, jag vill inte att han ska få uppskattning för något han gjort medan jag fortfarande sitter bedövad av skam hemma och undrar om jag någonsin kommer komma över det som hände. Jag vill inte det. Jag vill inte att ni ska ge honom bekräftelse. Jag vill att han överlämnar sig till polisen. Jag vill att han gör något.

Nej, kära män. Jag förlåter er inte. Jag kunde inte bry mig mindre om er ånger. Jag har fullt upp med min egen.

”Tankar kring…” bloggarens moraliska ansvar

Förra veckan möttes jag och Wendela upp för ett glas vin. Vi hade inte träffats på rätt länge och vi satte oss ner, till en början trötta efter en lång arbetsdag men sedan alltmer ivriga att fylla i alla luckor. Vi pratade i ett par timmar om kompisar, killar, pengar, föräldrar och allt sådant, innan samtalet började styra in på bloggare.
”Jag tycker bara att det är så löjligt att visa upp ett perfekt liv. Är inte det lite förlegat, liksom? Känns som om alla ändå vet att de inte spenderar hela dagarna i en taxi fram och tillbaka från Pom & Flora till Strandvägen 1.”
”Men det kanske är så. Man kanske bara vill visa upp den bra delen och hålla det andra privat, tror du inte?” säger jag och snurrar på mitt vinglas.
”Ja, sure. Men det bidrar ju till att försämra tjejers självkänsla.”
”Hur då?”
”Men” Hon viftar till med ena handen sådär som hon gör när hon är irriterad, ”Till och med jag börjar ju känna prestationsångest. Och du vet ju hur jag är.”
”Ja, det vet jag.” sa jag och försökte att låta bli att le. Wendela är så himla, himla brydd och sval. Till sättet, åtminstone.
Konversationen fick i alla fall mig att börja fundera. Var inte alla bloggare eller sociala mediemänniskor skyldiga åtminstone till lite ångest för andra, oavsett vem de är? Eller, de och de. Jag tillhör ju också gruppen, insåg jag motvilligt. Men jag satt och bläddrade runt lite på nouw.coms topplista över bloggare och såg det där mönstret som Wendela pratat om, det givna schemat:

Frukost Pom&Flora

Lunch på Sturehof 

Middag på Riche (”köttbullarna är Stockholms bästa!”)

Och så taxi mellan alla ställen. Drink på Nosh&Chow, bord på SpyBar, och sedan upp igen klockan 10 för en ”sen frukost” som ”botar baksmällan”. Gröna juicer, långa pass på gymmet, dyra resor, vinluncher, event… Livet tycks vara ett enda snurrande lyckohjul för den som är en bloggare.

Är jag likadan? tänker jag för mig själv. Är jag en av dem som visar upp en perfekt fasad om ett drömliv?
Och om så är fallet, är det mitt problem? Har jag något moraliskt ansvar?
Jag kan börja med att säga att jag inte tycker att jag visar upp ett perfekt liv, jag är tvärtom väldigt ärlig och transparent, i min mening. Trots det har jag märkt en tydlig förändring från när jag bloggade på nouw till exempel; jag bloggar för en publik, inte för mig själv, och det påverkar självklart transparensen. Det blir svårare och svårare att bara skriva utan att lägga upp bilder och rätta stavfel och sedan jag började hos VeckoRevyn har jag inte bloggat från mobilen en enda gång. Är det ett tecken på att jag börjar bli mer försiktig? Mer benägen av att vara ”perfekt”, på mitt eget envisa sätt, som om min gränslöshet med tiden bara blev platt och sorglig, ett slags kraftlös försök att fortfarande verka intressant trots att man vet att man aldrig kommer att bli det igen, för i och med att man blir rädd blir man också försiktig, och då är det kört.

Okej, nu svävade jag iväg. Tillbaka till ämnet; har man ett moraliskt ansvar som bloggare? Är jag skadlig, med mitt perfekta liv? Sitter det tjejer över hela Sverige och får ångest av att bläddra igenom min instagram, för att de så gärna vill samma sak men mitt liv är så himla ouppnåeligt? Ska man då, av dessa moraliska skäl, sänka sig till en mer tillgänglig nivå?

”Vi har kämpat oss hit själva!” hör jag bloggtjejerna ropa förbannat när de läser det här inlägget, ”VI HAR TJÄNAT VÅRA EGNA PENGAR GENOM HÅRT SLIT!”
Ja, det har vi. På den punkten är vi rörande överens. I en helt och hållet kvinnodominerad bransch som ständigt blivit förlöjligad (och fortsätter bli det) så växer vi oss starka och skapar vår egen framgång, oberoende av någon annan (skrev om det här). Det är fantastiskt.
Men kanske är det då inte så svårt att ibland, bara någon gång, erkänna sig mänsklig?

Här har vi tre exempel;
”Åt lunch på Sturehof. Så sjukt gott, drack vitt vin till fisken! Nu lär det dock bli nudlar ett tag framöver, haha!”
”Är så bakis att jag mår illa… Igår kom jag hem från SpyBar vid sex på morgonen efter att ha blivit utslängd LOL.”
”Wow, vilken fantastisk resa, det sved i plånboken men det var det värt!”
”Har känt mig hängig på senaste tiden, förmodligen för att jag gått upp i vikt.. vet att jag inte borde känna så men kan inte hjälpa det.”
”Idag har jag ingen lust att blogga för att jag helt enkelt är så jävla trött på det.”

Vad tror ni om det?
Äsch, jag vet inte. Det är ju såklart inget måste för bloggare att skriva om sitt privatliv, men jag tror att ju fler som väljer att bara visa det perfekta, desto mer kommer vi att i hamna i någon sorts trång korridor där det ”perfekta livet” kan rymmas inom fyra väggar. Och kanske blir det då en ny folksjukdom; att jaga något som egentligen inte finns. För det gör det nämligen inte.

För ett år sedan stod jag på en klubb med en tjej vars blogg är hur stor som helst, och jag frågade om hon ville vara med i min och Alvas podd.
”Men vad skulle jag prata om?” sa hon med lite sluddrig röst (hon var rätt berusad).
”Träning?” föreslog jag; hennes blogg handlar till stor del om just träning och var och varannan instagrambild är på henne i adidas shorts.
”Träning?” utbrast hon och började skratta. ”Herregud, aldrig. Jag hatar att träna.”

”Tankar kring…” Stress

Jag springer hem från jobbet.

Alltså, springer. Inte så att jag joggar fram eller går väldigt snabbt. Jag kutar. Sicksackar mig fram mellan människor, slår i väskan i en stolpe och duckar för någons paraply. Väl hemma slänger jag ifrån mig datorn och kameran, bättrar på sminket, drar av mig jeansen till förmån för en kjol från Tiger of Sweden, rusar ut och slänger igen ytterdörren. Promenerar snabbt uppför drottninggatan och försöker att andas lugnt för att inte börja svettas. In på ett event, hälsar och pussar på kinder, plockar på mig två plagg och utbyter några ord med en PR-kvinna. Kastar en blick på klockan. Tackar och skyndar vidare.

Nästa grej; hem och blogga. Jag sätter mig framför datorn och laddar upp några bilder, inser att jag redan är sen för nästa grej och springer upp igen. På eventet tar jag mig tid att diskutera ett eventuellt samarbete med en talesperson för ett sminkmärke. Det verkar gå bra, men nu måste jag gå igen. Klockan är snart tio och jag har inte hunnit skriva morgondagens “Tankar kring…”. På vägen hem skickar jag två mail, ringer ett samtal som inte går fram, och köper en macka på Seven Eleven. Jag trycker i mig smörgåsen i trapphuset och låser upp ytterdörren. Dags att fokusera. Jag hinner skriva ihop ett utkast innan jag inser att jag glömt att ringa en intervju. Svär högt. Inser också att jag inte betalat räkningarna. Svär ännu högre.
En vän SMSar och frågar varför jag aldrig hör av mig och jag har inte ens en tanke på att öppna meddelandet. Jag duschar, betalar räkningarna, förbereder morgondagen, skriver klart utkastet, skickar förlåt-SMS till de personer jag skulle ha intervjuat, bokar tvätt-tid fastän jag vet att jag inte kommer hinna tvätta ändå, och när jag kommer i säng är klockan ett på natten.
Varannan timme vaknar jag och flyger upp i sängen för att jag tror att jag är sen till jobbet. Vaknar genomblöt av kallsvett klockan åtta och tar mig upp för en ny dag och ett nytt kortisolnivårekord.

“Are you never not stressed?” frågade Jasmin en gång när vi var på väg in till mig. Jag höll i två brev och fem påsar samtidigt som jag försökte manövrera mina nycklar och öppna dörren.
“No” svarade jag ärligt och låste upp. “Not really.”

En kväll sätter jag mig på Il Café för att jobba klart med veckans inlägg. En kille slår sig ner bredvid mig och plockar upp ett bräde. Backgammon. Jag sneglar på honom.

“Vill du spela?” frågar han.
“Nej” säger jag instinktivt, eftersom jag har cirka hundra saker att göra, men sedan, utan att jag riktigt vet varför; “Eller jo, det vill jag.”

Med främlingen på cafét sitter jag i två timmar och spelar runda efter runda. Jag är ganska duktig trots att jag inte spelat på flera år. Vi samtalar över bordet, sitter tysta ibland, skakar tärningarna i behållaren och rynkar pannorna när spelet stramas åt.

Jag går därifrån vid åtta och rör mig hemåt i långsam takt. Lyssnar inte på musik, tittar inte på telefonen, och inser att jag inte kan minnas senaste gången jag var såhär avslappnad. Tom på tankar, liksom. Jag njuter av känslan. Alltså, njuter. Världen saknar ner lite grann. Huvudet känns lätt och tankarna porlar som vatten.
Jag tänker fortfarande på den där kvällen. Det känns lite som en dröm. Tänk att två stressfria timmar kunde vara så ovanliga. Jag längtar till nästa tillfälle.

Jag hade aldrig trott att jag skulle ha problem med att chilla. Jag, som egentligen är den lataste människan på jorden. Mina dagar verkar numera gå i raketfart och jag får hjärtinfarkt typ en gång varannan timme för att jag minns något jag borde gjort men inte hunnit. Ibland blir det så mycket att jag stänger in mig i mitt badrum och bara sitter på toalettlocket och andas, men sedan är jag uppe igen.

Nästa vecka ska jag hälsa på min syster i Paris. Då har jag bestämt mig för att chilla. Jag ska lägga ifrån mig telefonen, inte prata med någon annan än henne, och bara titta ut på takåsarna med absolut ingenting i huvudet. Bara låta luften passera.

Men innan dess har jag en del att göra.

”Tankar kring…” att vilja mer

Ibland känns det som om jag vaknar med lite ångest varje dag.

Det är konstigt, egentligen. I normala fall brukar jag ha massa ångest och sedan går det över, men numera är det som om varje morgon börjar med att jag måste vifta bort små moln av oro som svävar över mig. Sedan går jag upp. Går till jobbet. Jobbar efter jobbet. Går på ett event. Somnar. Och vaknar igen, med regnmolnen hängandes sådär olycksbådande över huvudet.

Vad är det jag saknar? 

För några veckor sedan promenerade jag på Östermalm med en vän. Jag berättade om boken, hur nervös jag för inför releasen, och sedan muttrade jag dystert;
”Dessutom är den jättedålig. Förmodligen det sämsta jag skrivit i hela mitt liv.”
Han stannade mitt på gatan.
”Men Olivia” utbrast han, alldeles förskräckt, och stirrade på mig med uppspärrade ögon; ”Sådär kan du ju inte säga!”
”Men det är så” försvarade jag mig och vågade in se in i hans ögon, rädd för att han skulle bli helt skärrad igen, ”Jag har utvecklats så himla mycket på ett år, och jag fattar att jag aldrig kommer bli nöjd och så, men jag…”
”Men herregud” sa han och började gå igen, om än fortfarande stirrandes på mig. Han skakade på huvudet. ”Sådär får man faktiskt inte säga. Inte när man är nitton. Inte någonsin.”
Jag dolde min förvåning över hans utspel och följde efter honom tillbaka mot torget.

Och så grubblade jag. Och grubblade. Ni vet hur mycket jag kan grubbla, mina kära vänner. Jag har vridit och vänt mig i sängen och försökt lista ut varför molnen inte försvinner.
Som i ett trollslag mindes jag konversationen.

Jag är en sådan som aldrig, någonsin, blir nöjd.
Jag jagar och jagar och jagar tills benen inte bär och då jagar jag lite till. Jag tycker inte att min bok är bra för jag vet att den kunde ha varit bättre. Jag tycker inte att det är en merit att publicera något när man är nitton, för jag kunde gjort det innan jag fyllt arton. Jag tycker inte att det duger att ha mitt drömjobb. Eller att ha en framgångsrik blogg. Jag tror inte ens jag skulle bli överlycklig om min bok så blev översatt till hundra språk eller räknad som en modern klassiker.

Ingenting duger.

Ingenting är bra nog.

Jo, jag vet. Jag fick också en existentiell kris av den insikten. Men jag har sakta men säkert börjat förlika mig med tanken om att vara ett konstant, svart hål. För även om jag inte själv tycker det så har jag ju kommit ganska långt, och anledningen till att jag har det är för att jag tycker mig ha rätt till saker. Jag vet att jag ska bli världsberömd författare. Jag vet att jag ska ge ut böcker och kunna leva på att skriva. Jag vet det. Det är faktiskt inte mitt problem att ingen annan vet det ännu.

Poängen är att det inte är något fel med att hungra, att leta, att jaga. Jag vet mycket väl att denna egenskap kanske kommer att göra mig till en ensam, och till och med olycklig, människa i framtiden, men inte just nu.

För nu vill jag vidare. Till nästa grej. Till nästa trappsteg. Jag vill komma så långt det bara går och sedan vill jag gå ännu längre, och längre efter det, kanske tills jag kan blicka ut över stjärnhimlen med månen som min enda granne.

Jag skulle inte vilja stå i min väg.

”Tankar kring…” att bejaka sina känslor

Vi sitter runt mitt soffbord i min lilla lägenhet på Hötorget. Det är februari, iskallt ute. Vinflaskorna är snart tomma, vi har sminkat oss och är redo att gå ut, när frågan kommer:
”Är du fortfarande kär i honom?”
”Nej” svarar jag direkt och försöker att inte spilla på bordet när jag häller upp det sista av rödvinet.
”Så du är över honom helt?” frågar min vän igen. Jag kastar en blick på klockan runt armen. Vi borde dra snart, klockan är snart elva. Prime time på Taverna Brillo. ”Ja” svarar jag och reser mig upp. ”Kom, vi drar.”
Senare samma kväll lyckas jag hångla med tre killar och gå hem med en fjärde. Vi fnittrar när vi ramlar in genom dörren och jag tänker att jag måste dricka vatten annars kommer jag dö av huvudvärk imorgon. Vi däckar i sängen utan att jag hunnit hämta ett glas.

Sommaren kom. Äntligen var jag tillbaka i Cannes, i Frankrike, mitt land, det som kändes mer som hemma än någon annan stans. Jag njöt av doften när vi åkte upp till bergen, och kände mig lugn. Nästan. Något gnagde.
Efter en vecka insåg jag vad det var.
Det tog ett tag att fatta. Månader, faktiskt. Men jag satt på stranden en kväll, och skrev, och av ren vana var det som om kroppen liksom lutade sig lite åt höger, beredd att tas emot av en axel bredvid. Jag rynkade pannan och skakade bort instinkten, men ljudet av havet påminde mig; du var här. Bredvid mig. Nej, hos mig. Nej, porlande i mitt blod. Stickande. Kvävande. Jag hostade. Helvete.
Två dagar senare så sa jag det äntligen högt;
”Jag är kär i honom”
Mina vänner gav mig en menande blick. ”Vi vet.” sa de i kör.
”Jag visste inte” sa jag, halvt förvånat. Sjönk ihop. ”Jag hade ingen aning.”
”Nu vet du” sa de. ”Känns det läskigt?”

Märkligt nog så gjorde det inte det. Inte alls. Jag sa orden högt för mig själv flera gånger, skrev ner dem i ett dokument, på ett papper, på anteckningarna i mobilen, till och med i ett påbörjat sms. Jag är kär i dig. Jag är kär i dig. Jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna dö för dig. 

Grejen med att vara olyckligt kär är att det, trots hundratals böcker och filmer om ämnet, inte finns någon manual. Man har ingen aning. Man kör på, dör på vägen, andas knappt, lever plötsligt, bryter ihop och ramlar fem steg tillbaka när man trodde att man nästan var på mållinjen. Och det är okej. Mitt setback var att plötsligt inse hur kär jag fortfarande var. Hur kär jag fortfarande är. Hur hela min idé om att jag var över honom inte var sann. Jag ljög för mig själv i flera månader och plötsligt så insåg jag att jag inte behövde det längre.

För någonstans fann jag äntligen lugnet, där på stranden i Cannes. Orden jag inte ens vågat tänka började jag säga högt om och om igen tills de inte längre var lika laddade. Ja, jag är kär. Jag är fruktansvärt kär. Och det är okej. Det får vara så.

Det handlar nog mer om att acceptera sina känslor än att försöka komma över dem. Att liksom finna sig i situationen och låta den vara som den är. Jag får väl vara här med min olyckliga kärlek. Det kanske suger, och folk kanske ser sådär medlidande på mig, och han kanske läser det här och himlar med ögonen och ångrar att han någonsin träffade mig, men det är så jävla okej. För det handlar inte om honom; det handlar om mig. Jag och min kärlek är mitt problem, och tills den går över så måste jag sluta förneka den.

En månad efter att jag sagt orden högt träffar jag en kille på ett event. Vi röjer hela kvällen, pratar om pasta hela natten och han kysser mig på pannan när han går. Och plötsligt inser jag, med ett leende på läpparna, att jag ser en framtid. Någonstans.

Med någon annan än du.

”Tankar kring…” besatthet

Jag stirrar på honom.
Alltså, stirrar. Mina vänner har redan (irriterat) påpekat det. Det är som om jag inte kan slita blicken från honom. Den vita t-shirten, det dryga halvleendet och håret som han alltid drar handen genom sådär mekaniskt. Jag biter mig hårt i läppen. Tänker på hans blick när tryckte mig bakåt i soffan.
”Men nu får du sluta” säger Chloé argt. ”Titta på MIG istället.”
”Jag kan inte” mumlar jag och vänder ner blicken. ”Ughh” stönar jag, ”Han är den snyggaste jag veeet,
Chloé ser ut att vilja ge mig en rak höger. ”Men HERREGUD” säger hon, ”Det är han verkligen inte. Du har legat med så mycket snyggare killar. Vad är problemet?”

Vad är problemet?
Jag tänker på frågan under resten av kvällen, fortsätter tänka på den medan jag promenerar hem längst Regeringsgatan, och när jag ligger i sängen och tittar upp i det skrovliga taket så fortsätter jag tänka på den.
Vad är problemet?
Jag är besatt.

Svaret är deprimerande. Jag morrar för mig själv när jag sitter på köksbänken och dricker te, med fötterna uppslängda vid diskbänken. Ur högtalarna sjunger Amy raspigt och klagande om hur hon dog hundra gånger om för att han gick tillbaka till henne. Jag morrar igen. Stänger av musiken.

Det där med att vara besatt. Det är numera ett så vedertaget begrepp, märkligt och svårt att sätta fingret på, men vedertaget. Jag googlade i tjugo minuter innan jag satte mig för att skriva det här inlägget; jag ville veta om någon annan redan skrivit om det, om det fanns någon medicinsk term, en psykologisk förklaring, men allt jag hittade var en stackars kvinna på familjeliv som lättade på hjärtat i en serie bedrövliga inlägg. Det fanns helt enkelt ingenting, trots att nästan alla jag pratat med någon gång har känt det. Besattheten. Känslan av att man längtar efter en person man inte rimligtvis borde längta efter. Någon man spenderat en natt eller en månad med, utan att några förbindelser upprättats, men ändå blir man förkrossad när han försvinner. Man lämnas tom, kärlekstörstande och desperat, och man förstår inte varför. För plötsligt kommer en annan person som får en att känna likadant, och samma visa upprepas när denne näste person drar, och man tänker att fan, vad gjorde jag för fel den här gången då?

Jag blir besatt i alla. Varenda kille jag träffar faller jag för, på ett helt hysteriskt och ohälsosamt sätt. Jag bryr mig inte om dem egentligen; jag vill bara ha dem, för att de inte vill ha mig.

Vad gör man då?
Jo. Man sätter sig ner, själv eller med en kompis, och så listar man alla anledningar till varför man egentligen vill ha den här obetydliga personen så mycket, och när man är klar med det så listar man alla dåliga egenskaper den här obetydliga personen har. Under hela denna mono(eller di)alog så är meningen ”ja, men ändå” förbjuden.

Det man behöver göra är att backa fem steg och se situationen för vad den egentligen är. Hur bra är den här människan? Vad är det du vill ha från hen? Vad är det som är så otroligt lockande?
Vi vet alla att det är omöjligt att inte vilja ha det man inte kan få. Tillgänglighet är inte attraktivt.
Och oavsett vem det är så handlar det också om en grundläggande sak; är människan inte snäll, så är han ingenting att ha. Svarar han inte på sms, så är han inte tillräckligt intresserad av att hålla kvar ditt intresse. Dissar han dig, så bryr han sig inte om ditt gillande. Och är han elak, så bryr han sig inte om dig.

Så tills vidare lägger vi undan den där besattheten, tycker jag. Vi knuffar bort dem. Och så går vi till Brillo och dansar bort hela kvällen med de människor som älskar att vara i vår närvaro; de andra förtjänar faktiskt inte vår tid.