”Tankar kring…” drivet

Fick höra att jag var driven här om veckan och jag har tänkt på det sedan dess. Kanske för att jag inte alls ser mig själv som driven, jämför mig ofta med andra som har ”kommit längre”. (Skolboksexempel av prestationsångest? Jo). Jag har smakat på ordet och försökt ta till mig det. Att vara en person som någon annan ser som driven känns bra. Tänker att jag måste försöka tro på det själv också, men det lär väl ta tid. Nästa tanke var att jag kanske borde boka in en session med min psykolog för att tala vidare om denna mentala grej som för mig är ett icke-problem, eftersom jag inte lider av det (kanske lever i självförnekelse). För även om det inte är ett problem för mig tror jag att det alltjämnt är ett problem för andra. Mitt “driv” orsakar en oerhörd irritation hos mig då jag förväntar mig att folk ska bete sig likadant. Jag blir tokig på människor som låter omständigheter styra sina liv, som bara är ett offer för livets nycker. Jag förstår inte. Jag kan inte relatera. Men sådan har jag nog alltid varit; jag minns när min syster för hundrade gången bad om hjälp för att lära sig photoshop när vi var yngre och jag totalt lackade ur — jag hade ju lärt mig själv, varför kunde inte hon? “Googla!”, vrålade jag åt henne och klampade iväg.

Vad är det som gör mig så neurotisk? Jag har faktiskt ingen aning, men jag är övertygad om att det inte kommer bli bättre med tiden. Numera klarar jag knappt av att svara på sms — när Emelie, helt oskyldigt, smsade och frågade var K25 låg här om veckan blev jag så arg att jag var tvungen att lägga ifrån mig mobilen och andas djupt genom näsan. Insåg att jag höll på att tappa det helt och försökte skriva ner hur jag kände för att sedan analysera problemet, för analyseras måste det göras. Jag låg och grubblade på det igår men kom ändå inte fram till något, annat än att det kanske beror på detta så kallade driv.

Driv är ett positivt laddat ord, men det behöver inte vara det. Driv levereras i ett paket innehållandes en cocktail av komplicerade känslor som man måste ta itu med. Prestationsångest är en av dem. Stress är en annan. En ständig känsla av att inte räcka till? Check. Sömnbrist för att man vaknar mitt i natten med hjärtklappning? Check. Försummande av vänner, familj och relationer i största allmänhet? Check.

Att ständigt vilja mer, att pusha framåt och aldrig nöja sig, är egenskaper som andra ser som beundransvärd. Det är de inte. Inte för den som har egenskaperna, i alla fall. De är konsumerande, ångestframkallande och ibland inte ens prestationshöjande utan bara sinkande; istället för att vara glad över det man gjort börjar man genast stressa över nästa grej, vilket i sin tur gör att man oundvikligen kommer köra slut på sig själv i förtid. Det är en ond cirkel som gör en till en dålig vän, flickvän, syster eller whatever. Det är som ett drogmissbruk som inte bara drabbar en själv utan också alla andra, i högsta grad.

Ändå vet jag inte vad jag skulle göra utan det som vissa kallar ”driv”. Den livnär mig, ger mig trygghet, ger mig hopp och ger mig vilja att gå upp på morgonen. Kanske är de mest framgångsrika människor de som har lärt sig att balansera egenskaperna med andra saker och veta när det är dags att bara… backa.

Ja, ja. Kanske dags att boka den där yogakursen snart?

Enter a title

”Tankar kring…” diskussioner utan djup

Plötsligt svämmar twitter över av arga inlägg. Eller, plötsligt och plötsligt; twitter svämmar nästan alltid över av arga inlägg.

Just denna måndag handlar det i alla fall om en klubb i Linköping som bjuder in till evenemanget “vill du ligga?”. Idéen är att gästerna ska kunna välja ett rött eller grönt armband för att signalera om de vill ligga eller inte. Jag scrollar igenom mitt flöde och känner mig dum. Tar en printscreen och skriver en egen tweet där jag frågar vad som är problemet. Tummen över “publicera”-knappen och en viss tvekan i kroppen; borde jag skicka detta? Jag raderar tweeten. Förmodligen har jag missat något. Jag vill inte skämma ut mig själv. Pallar inte göra något snedsteg som får folk att tro att jag inte är tillräckligt feministisk.

Bara tankegången är skrattretande i sig och jag inser med förvåning att jag blivit precis som de personer jag själv föraktar; den icke-tänkande, icke-analyserande människan, som hoppar på varje twitter-tåg och faller för grupptryck.

Jag kallar dem löv.

De dör om de inte får energi (uppbackning) från trädet de sitter på, de flyger omkring i vinden och de är ofattbart sköra. Jag är inget löv. Jag är ett träd. Så varför kunde jag inte bara posta den där bilden och fråga?

Man kan enkelt generalisera människor och dela upp dem i två grupper; de som skriker att folk är för lättkränkta och de som fördömer den tanken. Visst är det ändå så? Det är så innerligt tabubelagt att uttala orden “lättkränkt” att jag nästan vrider mig i stolen när jag skriver det. Någonstans har jag försökt undvika det samtalsämnet, framförallt eftersom jag tycker det hålls på en så låg nivå. Det finns inget rätt, inget fel och det finns inga riktlinjer. Det enda som finns är samhället vi har valt att leva i och diskussionen om hur vi ska skapa en så bra miljö som möjligt, för alla. Det inkluderar självklart diskussioner om de två största förtrycken i världen; feminism och rasism. Samma sekund som vi slutar diskutera det så slutar vi utvecklas.

Men ett samtalsämne har för mig alltid varit något man inte bara kan diskutera, utan och dissekera. Jag älskar att prata igenom saker, vända och vrida, byta åsikt, argumentera, försöka förstå. Det jag inte älskar är bottnar. Jag hatar det. Jag hatar när man pratar om något och snabbt når en botten, när man diskuterar något och nästan genast inser att man pratar med en vägg. Det tyder på en speciell sorts lågintelligens som jag inte vill ha något att göra med (“Om du är den smartaste personen i rummet; byt rum”). Så hur kommer det sig att vi svenskar, som kommit så långt i vår samhällsutveckling, totalt förlorat förmågan att diskutera?
Jag minns (och skäms) en gång när jag var sexton. Satt vid matbordet och hade precis sagt att jag var manshatare till min familj, varpå vi började diskutera hetsigt kring huruvida hat kunde vara berättigat eller ej. Min styvpappa bemötte mig med nyanserade argument som jag inte kunde ta in, för allt som fanns var att jag hade rätt. Nu, fyra år senare, vill jag bara ge mitt yngre jag en smäll. Lyssna, för helvete, vill jag säga. Ta in andras åsikter. Fundera.
Jag vill vara en tänkande person. Jag vill vara analyserande och nyanserad. Därför går jag aldrig in i en diskussion och argumenterar för något jag inte vet något om; tro mig, det är lättare sagt än gjort, men man lär sig att backa.
Jag tror att vi alla kan behöva en nypa självinsikt i Sverige. En liten påminnelse om hur mycket vi kan lära av varandra. Skapa utrymme för misstag och felaktigheter, så att vi kan bemöta dessa på det enda rimliga sättet; genom att förklara.
Tills vidare struntar jag i att posta den där frågan. Jag är som sagt inte intresserad av bottnar.

”Tankar kring…” prestationsprinsessan

Jag och Michaela springer på varandra på Östermalmstorg en solig dag i oktober och efter att ha utbytt de sedvanliga meningsutbytet om hur vi mår frågar jag “Vad ska du göra nu?”
“Med livet?” svarar hon stressat.
“Va? Nej, i eftermiddag.”

Konversationen övergick till att vi båda skrattade roat, men den dröjde kvar i mina tankar fram tills nu, när jag sitter här framför datorn och förbereder ännu ett “tankar kring…”. Denna gång om prestationsångest.

Okej, jag backar redan där. Prestationsångest är ett så himla missvisande ord. Trots att jag gillar klangen i “prestationsprinsessa” känns det inte helt rätt när jag ska beskriva den dagliga paniken jag känner inför exakt alla meningar som innehåller ett “måste” innan ett adjektiv. Mina mobilanteckningar, som tidigare innehållit små fina citat eller korta texter jag velat spara, svämmar numera över av check-listor. Allt från mindre måsten att bocka av, så som att skicka en faktura och korra texter, till större saker som ger mig direkt magknip. Jag har faktiskt tänkt tanken att det är jobbigare för mig än för andra, i och med att jag har valt en karriär där jag är den enda som är behöver så till svars för mitt eget misslyckande. Jag har tagit på mig ansvaret att sälja och marknadsföra en bok, driva en blogg och en podd, uppdatera mina sociala medier, varje vecka skriva texter som är transparenta/roliga/igenkännande/analyserande och samtidigt varva dessa inlägg med de som genererar pengar. Det tar liksom aldrig slut. Så fort jag är klar med veckans måsten börjar allting om från början igen, i en evig prestationscirkel som ofta bara innebär att jag måste släcka bränder och ducka för flygande föremål istället för att faktiskt ta mig framåt.

Men tanken om att det bara är jag som känner såhär stämmer inte. Efter att ha lyft min lätt självömkande (och kanske lite ignoranta?) blick till min omgivning har jag kunnat bekräfta att det inte bara är jag som springer omkring som en huvudlös höna i jakt på lyckan, oavsett vilken form den nu tar.

Beror det på pressen på oss unga? Är det sociala medier som ger oss denna ångest? Sätter skolan orimliga krav? Hos forskare verkar frågan om ungdomars psykiska hälsa vara het, så pass till den grad att det konstant debatteras huruvida det är telefonen, föräldrarna eller tillgången till information som gör oss så jäkla stressade. Det finns säkert många olika förklaringar, men någon definitiv slutsats kommer vi nog inte nå förrän om x antal årtionden, då hälften av oss är olyckliga (men framgångsrika!) egenföretagare och den andra hälften har gått in i väggen. Och egentligen är det inte själva anledningen till vår stress som jag vill ta upp, utan vad man kan göra åt den.

Helt klart är det att många ungdomar får magknip av frågan “vad ska du göra i framtiden?”. Oavsett orsak så kan vi slå fast det – vi lever verkligen i ett samhälle där drivna, normativa, vackra och rika människor exploateras och höjs till skyarna. Vi influensers är en anledning till stressen. Vi visar konstant upp en perfekt yta, och det värsta är att vi är “precis som ni”. Det är inte längre kändisar och dollarmiljonärer som bli avundade; det är vanliga människor. Förr fanns det åtminstone en distans till lyckade människor. Nu är det inflation på dem. Varenda gymnasieklass har en influenser och varenda kompisgäng har en egenföretagare. Avståndet har krympt trots att det är lika långt som det alltid har varit. Lycka verkar drabba alla, förutom en själv.

Så hur gör man för att hantera detta? Jag har ett förslag: börja med att öppna ögonen. Okej, det där lät banalt (vad roligt det vore om jag avslutade hela det här inlägget med “ta ett varmt bad och sluta oroa dig”). Skämt åsido, jag ska utveckla och ta mig själv som exempel. Vad ser ni? Jag kan tänka mig att det är detta:

Tjugoårig tjej som, efter att ha jobbat som modell och bott i Paris, lyckats landa ett jobb som skribent på SvD Perfect Guide innan hon ens fått köpa sprit på systemet. Hon har gett ut en bok som 19-årig driver en framgångsrik blogg på VeckoRevyn. Förutom det har hon en podcast, bor mitt i stan i en egen lägenhet och som grädde på moset är hon vit, smal och snygg. Normativ på alla sätt. Hon har coola vänner, en cool kille, är duktig på att skriva och verkar smart. Hon är en förebild.

Gissade jag rätt? Ni kanske inte håller med på en del punkter, men jag tror nog att de flesta ser mig ungefär så. Jag menar, mitt liv är ju perfekt. Visst? Nej. Och här kommer min ögonöppnare. För såhär ser jag mig:
*trumvirvel*

Som ett jävla skämt.

Det alla tycker att jag borde vara så himla stolt över berör mig inte, för det finns alltid någon som gjort det bättre. Jag är en tjej som har noll koll på allt från mina känslor till min ekonomi. Jag har hamnat i skiten så många gånger och är fortfarande rätt fucked på många områden. Utan att gå in på det så har jag en tendens att förklara bort alla mina så kallade “framgångar”. Det var omständigheter, en slump, rätt tid och rätt plats. Aldrig någonsin är det jag som ligger bakom mina framsteg. Inte jag. Det bara hände.

Och när jag förstod till vilken grad min egen bild av mig inte alls stämmer överens med den bild andra har, insåg jag att alla måste känna samma sak. Rihanna. Obama. Oprah. Löfven. Elsa Hosk. Varenda en av de förebilder vi ser upp till varje dag lider förmodligen av samma prestationsångest som vi gör. Det finns alltid någon som gör det du gör fast bättre. Alltid, alltid, alltid. Det är en ond cirkel och tyvärr tror jag inte att någon kommer undan.

Jag har bestämt mig för att vara min egen ålder och att njuta av det faktum att alla mina misstag jag gör just nu kommer jag så himla lindrigt undan med. Jag är tjugo år gammal. Ingen ska förvänta sig att jag är på topp hela tiden, tvärtom. Jag borde vara halvvägs till Asien för att hitta mig själv vid det här laget, inte stressa över att jag inte kommit längre i min karriär. Jag måste sluta lägga energi på att bli bättre och börja lägga energi på att våga vara sämre; jag vill kunna skratta åt min bedrövliga förmåga att fucka up exakt allt hela tiden, inte få ångest av den.

För när allt kommer omkring är jag bara 20. Jag har valt att leva. Och ha jävligt kul medan jag gör det.

”Tankar kring…” den galna kvinnan

Jag stirrar på mobilskärmen och lägger handflatan mot pannan. Ljuset inne på hotellbaren på Story är dimmat, så förhoppningsvis ser ingen mitt ansiktsuttryck. Jag rätar på ryggan utan att ta blicken från skärmen. Den visar för närvarande en sms-konversation mellan mig och killen jag dejtar. Han har precis avslöjat att han inte orkar åka in till stan för att möta mig.
Jag andas djupt och skriver ett svar långsamt;


Jag tar en klunk vin. Ensam i baren. Finns det något mer deprimerande. Utan att låta skärmen släckas stirrar jag på den tills ett nytt meddelande dyker upp;

Snabbt släpper jag telefonen och lägger handflatorna mot bardisken. Jag känner hur det liksom bildas bubblor i blodet; först små, som i ett glas champagne, och sedan växer de tills jag är mer sodastream än människa.

Jag är den som exploderar. Jag är tjejen som agerar på sina känslor, som reagerar direkt och fullständigt. Är den som skriker när jag är arg och fräser när jag är irriterad. Jag säger alltid ifrån, och jag gör det högt.
Så det är inte så konstigt att jag blivit kallad “galen” sedan jag var 15.

Det är en härskarteknik likt “har du mens, eller?” som används för att illegitimera tjejers känslor, eller avfärda dem som orimliga. Varenda_jävla_gång man på något sätt reagerar på en mans beteende är man “överdriven” eller “känslosam” eller så får man den klassiska; “du, lugna ner dig lite”. Killarna agerar daltande och överslätande med en tills man har gått därifrån och då vänder de sig till varandra, skakar på huvudet och säger skrattade; “shit, hon är ju lite galen hon” trots att man bara svarat på ett beteende.

Jag har skrivit om det här förut, i detta inlägg, men jag kände verkligen att jag ville skriva det igen. När en kille inte svarar eller ställer in eller är osoft tenderar jag att reagera explosionsartat, och i slutändan är det alltid jag som ber om ursäkt. För att jag blev arg. För att jag var irrationell. För att jag inte tog tillräckligt lång tid på mig för att utvärdera vad han kände innan jag blev upprörd. Meanwhile kan killar slå varandra sönder och samman utanför en klubb i innerstan och komma undan med ursäkten “jag såg bara svart”. Helt rimligt, nickar samhället. Du och ditt testosteron behövde få utlopp för aggressionerna.

Men vi? Nej, nej. Vi släpps knappt in i riksdagen på grund av att vi blir för känslosamma när vi har mens.  Då spritter horminerna och orsakar sinnesförvirring och hysteri. Är det någon som hör hur sinnessjukt detta är? Om och om igen tillåts män vara oberäkneliga i sitt humör, medan vi tjejer ska behärska oss. Killar tycker att vi är komplicerade för att vi ”säger en sak och menar en annan”, men när vi väl säger vad vi menar blir vi avfärdade. Och de kallar oss galna.

Det är ingen ny grej. Fram till 1900-talet var det ett vanligt begrepp som läkare använde för att beskriva kvinnor som på något sätt avvek från den extremt smala normen vilken utgjorde grunden för hur man ska bete sig om man hade en vagina. ”Hysterikor”, aka kvinnor som agerade på sina känslor, blev ett omodernt ord inom läkarvetenskapen för ett bra tag sedan, men begreppet lever kvar likt kastsystemet i Indien som på papper är olagligt men likafullt lever i allra högsta grad. Vi tillåts inte vara förbannade om vi inte är det på ett lugnt sätt. Vi tillåts inte vara upprörda om det inte är på grund av en annan kvinna. Alla känslor vi uttrycker blir orimliga i samma sekund som de vägs mot den rationella mannens åsikter. Han har alltid rätt. Han är alltid rimlig.

Men vad jobbigt det måste vara för männen ändå. Här kommer liksom jag och min mens och misslyckas brutalt med att tänka klart och så ska vi ha RÄTTIGHETER till råga på allt. Rösta i valet. Med de där humörsvängningarna?! Fy sjutton.

Litet sidospår; har du någonsin hört en tjej säga att killen hon dejtar är ‘galen’? Eller att hennes ex är det? Nej, förmodligen inte. Vet du varför? För att om man dejtar en galen kille hamnar man i bästa fall på sjukhus och i värsta fall på bårhus. Men visst, vi tjejer och vår mens och vår irrationalitet måste stoppas till varje pris.

Jag vill tillägna detta inlägg till alla “crazy bitches” som vågat och fortsätter våga agera på sin ilska. Till er vill jag också säga detta: ni är inte galna. Vi är inte galna. Vi har rätt till våra känslor och vi har rätt att uttrycka dem i den form vi behagar vi behagar.
Jag tar upp telefonen igen, öppnar konversationen och skickar ett sms tillbaka;

“Tankar kring…” att gå vidare

Jag står på hotellets takterass och huttrar. Jag hann inte ta med mig jackan ut innan fyrverkerierna började smälla, och i min genomskinliga klänning är det iskallt. Mitt vitblonda hår har redan blivit rufsigt av blåsten, men det gör ingenting. Jag tittar upp mot himlen, sugs in i den färgsprakande ljusshowen ovanför mig, och så avger jag mitt nyårslöfte tyst för mig själv.
Nu släpper jag dig. 
Klockan slår över.
Det räcker nu. 
En sekund in i det nya året.
Jag lämnar dig här. 
Tar ett djupt andetag och en klunk av champagnen. Låter axlarna sjunka ner. Nu går jag in i ett nytt år, utan dig. Nu går jag vidare.

Ett år senare sitter jag i min lägenhet och skriver detta. Det känns som om jag stod där på takterassen för bara några dagar sedan, men det har gått snart exakt tolv månader.  Allting har hänt, och samtidigt ingenting alls. Jag har levt och lärt, varit arg, varit sprudlande glad, känt hopplöshet och förväntan om vart annat. Men nu när jag sitter här med ännu ett år av livet bakom mig vet jag ändå precis vad det är jag vill lova mig själv. Något högre än att börja träna eller att “fokusera på mig själv”. Något större än att jobba hårt och något svårare än att älska sig själv.

Jag vill lova mig själv att vara nyfiken.

Detta år kommer inte vara särskilt mycket annorlunda än alla år innan det. När det gäller livet har det en tendens att vara ganska repetitivt; det kantas av ständiga motgångar och medgångar, förluster och vinster. Jag dras lätt med i det där, låter livet regissera min vardag och låter ödet bestämma hur jag ska formas, men istället för att falla för nyckerna och dra ner mig själv djupare när det händer något jobbigt, vill jag lova mig själv att vara nyfiken. Jag vill älska och bli älskad, trots att det skrämmer mig. Jag vill inspireras av nederlag, hur svårt det än är. Jag vill ta vara på glädjen, ge allt, inte ge upp. Jag vill utforska relationer och jag vill utforska mig själv. Jag vill analysera, försöka förstå, bryta ner. Jag vill att livet ska hända mig, inte drabba mig.

Det här året vill jag orka. Jag vill lagra styrka och använda den, mota bort det där som skrämmer mig och lita på mig själv. Jag vill vända mina svagheter till något bra; använda min övertänkande hjärna till nya funderingar, använda min hysteri till handlingskraft, använda mitt obefintliga konsekvenstänk till mod. Tänk, vad mycket fint det finns runt omkring oss, och vi promenerar bara förbi det?

Nytt för detta år är att jag har släppt ilskan. Den Olivia som hade bensin istället för blod i ådrorna lämnar jag i 2017. Den Olivia som drevs av raseri och sorg lämnar jag här. Istället vill jag bli hon jag alltid har varit; hon som fångar det fina och flätar samman med det fula. Hon som inte tänker för mycket på allting som är sådär världsligt; hon som har huvudet i molnen och hon som antänder för minsta lilla gnista. Hon som verkligen lever, hela tiden.

Jag tror alla kan behöva en dos av nyfikenhet efter ett år kantat av sexism, rasism och sinnessjuka världsledare. Efter terrorattentat och miljöförstöring och kaos och krig. Vi kan välja att bli nedslagna, eller så kan vi välja att bli nyfikna. Med nyfikenheten kommer också ödmjukhet och inspiration, förhoppningsvis. Jag tror faktiskt det. Jag hoppas i alla fall.

Jag behöver inte släppa taget av något så världsligt som olycklig kärlek i år. Jag behöver bara släppa taget om mig själv.

Ja, hörni. Fan vad fett det ska bli. Ett helt nytt år. Jag kan knappt vänta.

 

”Tankar kring…” tappa det helt (dialog)

Jag är i full färd att slita av madrassen från sängen när min kompis ringer.
“Hallå?” svarar jag andfått och klämmer fast mobilen mellan axeln och örat.
“Hej du” säger hon, “Kan du prata?”
Jag känner igen den uppgivna rösten. Kapitulerar suckandes för madrassen som fjädrar tillbaka till sin ursprungliga plats, nästan hånfullt.
“Absolut” säger jag och blänger på den, “Hur är det?”
”Sådär” säger hon lågt.
Jag sätter mig i köket med fötterna på fönsterbrädan och tänder en cigg medan hon pratar.
“Jag får bara… panik” säger hon. “Hade en presentation på jobbet idag och den gick så jävla bra och jag var så stolt, och sedan gick den andra prestationen lite mindre bra och då fick jag sådan sjuk ångest. Jag måste sakta ner men jag vet inte hur. Jag mår inte bra av det. Jag mår inte bra.”
Hon suckar i luren.
“Jag vet” säger jag mjukt, “Jag visste ju att du har för högt tempo. Vad skönt att du själv också insett det”.
“Ja, jo. Men problemet är att jag inte… alltså, jag kan inte sluta känna såhär. Jag mår så jävla dåligt nu. Träningen, jobbet, att ens ha tid för att vila och chilla känns stressande.”
“Hördu. Du måste faktiskt ta hand om dig själv och skapa fritid. Släppa jobbet. Vi har inte tid att gå in i väggen”
Hon skrattar åt den deprimerande insikten.
“Nej, vi har ju inte det”
Jag blåser ut rök i små, små ringar. Min vän grubblar på andra sidan linjen.
“Det är ju sådant här jag säger till alla hela tiden, men jag kan liksom inte göra det själv. Det är helt sjukt.”
“Newsflash, hördu. Ingen följer sina egna råd.”
Hon skrattar igen.
“Fan vad korkat” säger hon.
“Jag vet”
“Men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra”
Jag har rökt upp cigaretten. Går ut i vardagsrummet och fortsätter min vansinniga jakt medan jag pratar med henne;
“Tänk såhär. Det du gör nu kommer liksom vara kvar resten av livet. Om du har för vana att jobba för mycket när du är tjugo, finns det ju ingen anledning att sakta ner när du är fyrtiofem. Du kommer ju inte att ha mindre att göra då. Eller hur? Om du vill ha en karriär, ett jobb, och må bra, så måste du jobba för framtiden.” Jag lyfter på soffkuddarna för tredje gången. “Det känns omöjligt just nu att ta en vecka ledigt, men om du inte gör det kommer du att behöva ta tre månader ledigt. Eller tre år. Och det kommer vara jobbigt.”
“Jag vet ju att du har rätt” säger hon. “Men jag vet inte hur.”
“Börja med att lämna jobbet hemma när du går från kontoret”
“Men…”
“Nej, alltså. Inga men. Du måste ha fritid. Om människan kunde jobba effektivt i 20 timmar och ändå må bra så skulle alla göra det. Men det går inte. Du kan inte köra över din egen kropp. Eller dig själv.”
Hon är tyst i luren. Jag stannar till vid köket, tar en klunk rött vin och fortsätter leta.
“Vad gör du?” säger hon nyfiket när hon hör hur jag skramlar.
Jag stönar frustrerat. “Letar. Efter mitt kamerabatteri.”
“Jaha”
Jag sätter i hörlurarna i telefonen så att jag har båda händerna fria och fortsätter; ”Alltså, en sak som man inser ju äldre man blir är att ingen har någon aning om vad de gör. Ingen vet! Det är århundradets största myt att folk har koll. Ingen har koll. Folk ränner mer eller mindre bara omkring i cirklar och gör sitt bästa. Speciellt i den här åldern.”
Jag tittar mig omkring och slår ut med armarna. “Jag menar, titta på mig! Lyssna på det här. För en timme sedan kom jag på att jag måste ladda kameran för att ha den på jobbet imorgon, så jag tar ut batteriet från kameran, inser att jag inte vet var laddaren är och börjar alltså leta efter den. Hittar den i hyllan efter en kvart, typ. Superskönt, tänkte jag. Men så hittar jag inte batteriet.”
Jag hör hur hon fnissar i luren och fortsätter;
“Så nu, de senaste fyrtio minuterna, har vänt upp och ner på hela lägenheten för att hitta ett batteri som jag hade i min hand.”
“Har du den inte i handen fortfarande då?”
“Nej, jag har tittat. Jag håller nog på att bli galen. På riktigt! Jag har till och med kollat i kylskåpet.”
Nu skrattar min kompis högt.
“Min lägenhet är pytteliten. Så många olika ställen att leta på finns det liksom inte.”
“Har du kollat i sängen?”
“Jag höll precis på att riva ut madrassen när du ringde”
“Jaha.”
Jag slänger mig på soffan. Suckar djupt och blundar. “Men du. Poängen: jag sitter här och dricker rödvin själv och är cirka…” Jag tittar på klockan. “…fyrtio minuter sen till mitt event. Jag har tappat ett batteri som jag höll i alldeles nyss, och jag har vänt upp och ner på hela lägenheten för att hitta den. Jag kan knappt betala min telefonräkning, jag ligger cirka hundra inlägg efter på bloggen, jag råkade ligga med en kille utan kondom så har förmodligen alla sjukdomar man kan ha… och det är bara måndag.”
Hon är tyst i luren så jag fortsätter.
“Ingen har koll. Ingen har sitt shit together, verkligen ingen. Man måste sakta ner och förstå att livet händer precis just nu och…”
Plötsligt sätter jag mig upp och skriker rakt ut.
“OMG!” Jag drar ut filten under mig och får tag i batteriet. “JAG HITTADE DET!”
“OFTA!”
“JA?!”
“OMG!”
“JAG VET!”
“FYFAN VAD SKÖNT!”
Jag tar några danssteg och kopplar in batteriet i laddaren.
“Ser du!” säger jag. “Allting ordnar sig! Saker går åt helvete och sedan går de bra, och ingenstans i livet kan man känna att just nu är allt under kontroll, för då går det åt helvete sekunden efter. Nu har jag hittat batteriet men jag kommer förmodligen tappa bort kameran snart. Och det är lugnt! Samma för dig! Jobb är inte hela världen, du är hela världen.”
“Jag måste hitta mitt kamerabatteri, helt enkelt”
Jag lutar mig mot bordet och tittar ut genom fönstret. Det är iskallt och mörkt utanför.
“Ja” säger jag. “Du måste bara hitta ditt jävla batteri.”

”Tankar kring…” fjärdedelen

Jag sitter på Story Hotel i vanlig ordning. Det är fredag och natten är iskall trots att det snart är maj. Min svarta tröja har samlat på sig damm som jag irriterat stryker bort med jämna mellanrum.
“Var ska vi sen?” tjattrar alla runt omkring mig var och varannan minut, inklusive jag själv. Jag tar upp telefonen och läser några sms, lägger irriterat ner mobilen, tar upp den igen och kollar var en tredje kille är. De två första är tydligen upptagna.
“Jag vill ha sex” muttrar jag till mina tjejkompisar. De hör mig knappt, förmodligen är de så vana vid meningen att de sållat bort den.

“Vill jag verkligen ha sex?” muttrar jag igen, den här gången för mig själv. Jag rynkar pannan. Ger upp tanken. Går ut och dricker lite för många glas vin och finner mig själv utanför Sturehof klockan 3, redo att gå hem. Då slår den till igen; känslan av panik. Jag promenerar längst Kungsgatan och det känns som om husen rasar över mig där jag går. Ensamheten kryper närmare. Ofrivilligt börjar jag tänka på hur det brukade vara att gå hem med någon som älskade en. Hur fint det var.

När jag kommer hem till min lägenhet, mitt hem, slappar jag av. Oftast är det bara promenaden som är värst. Jag tvättar av mig sminket och kryper ner under täcket, fortsätter tänka på ensamheten som brottas med lättnaden.

Varje dag njuter jag av att ha rum för mig själv. Varje dag njuter jag av att vara ensam. Men lika ofta som jag känner mig tillfreds och nöjd drabbas jag också a mani. Och lika ofta blir jag hetsig, rädd, arg och irriterad på att ingen vill ta hand om mig, vara med mig hela tiden, varje sekund av dygnet, trots att jag inte ens själv är särskilt sugen på det.

Det är när man sitter där klockan 22.35 på Brillo en lördagskväll som djuret i en väcks. Det gapande monstret som tar över alla ens sinnen och plötsligt längtar man så mycket efter en varm kropp bredvid sig att man nästan blir törstig, som om man inte druckit vatten på en vecka. Det skaver i armarna, kittlar i magen, känns olustigt och kvavt, och man tänker att det är nog såhär det känns att ha abstinens.

Ibland vill man bara ha någon som möter upp en efter klubben, någon att dela pommes med på donken, någon som lånar ens tandborste och däckar i ens säng innan man ens hunnit bädda. Någon som hjälper en att knäcka en alvedon i två bitar dagen efter och någon som somnar mot ens axel när ni slötittar på barnfilmer. Bara någon som är där, som har sitt eget liv men delar det lite med dig, typ en fjärdedel. En fjärdedelspartner, helt enkelt.

De växer inte på träd, de där fjärdedelarna. Oftast är de bundna till någon som kräver en hel halva, andra gånger är de inte införstådda med var det betyder att vara en fjärdedel. Jag menar en person som är en go-to. Någon man har bra sex med, som är rolig, mysig, som med fördel inte umgås med ens egna vänner, någon som inte har något emot att du kanske träffar andra, någon som bara är där, och vice versa. Någon som är villig att dela en fjärdedel av sitt liv.

Var sjutton hittar man en sådan?

Jag vänder mig om i sängen och sträcker på mig. Jag ligger naken undan täckena, diagonalt över hela madrassen. Innan jag somnar hinner jag tänka, att tills jag hittat den där fjärdedelen, eller till jag hittat den som mot all förmodan är värd en hel halva, så ska jag njuta av ensamheten.
Jag har trots allt bara ett täcke.

”Tankar kring…” glömma sig själv

Förmodligen var det doften av story hotell som fick mig att inse vad jag saknat. Jag satt vid baren och väntade på min vän, snurrade på ett glas rött vin som jag fått extra billigt av killen i baren som förmodligen tyckt synd om min trötta uppenbarelse. Med hakan i handen tittade jag på människorna som rörde sig runt utan att egentligen se dem.

Insikten, ja. För ett år sedan var jag här med Megan. Mitt hår var vitblont och halvlångt, jag var smal som en sticka och bar gärna croptops från NA-KD tillsammans med glittrande chokers. Lyckligt ovetande om att mitt och min pojkväns förhållande snart skulle nå ett definitivt slut röjde jag runt med min bästa vän och fraterniserade med varenda bartender jag stötte på. Jag var sprudlande, brinnande, fruktansvärt olycklig och sinnessjukt lycklig om vartannat. Allting gick dåligt men det var också helt okej.

Jag tar en klunk av det sträva vinet och stryker bort en slinga av mitt nu mellanblonda, korta hår. Det når knappt till axlarna. Vad var det nu igen? Insikten. Jag lägger benen i kors. Var jag lyckligare då? När livet kändes som om det precis börjat och avslutats på samma gång? Jag vet inte.

Ett år senare är jag bloggare på VeckoRevyn, skribent på SvD Perfect Guide och dessutom författare. Jag bor i en renoverad lägenhet, en riktig lägenhet, med soffkuddar som matchar och en hylla för kryddor och en spis som fungerar. Jag har ett jobb och en framtid, vänner som älskar mig, familj som finns där, jag är inte längre bedövad av smärtan han orsakade; jag vände den till något bra och skrev en jävla bok.

Men som den prestationsprinsessa jag är så kan jag inte känna mig stolt.

Hur mycket jag än försöker kan känslan inte slå rot. Vänner försöker sig på tomma meningar, motiverande slagord såsom “jamen, du är ju så UNG. Se vad du klarat HITTILLS.” Men ingenting, inte ens i kombination med intensivt scrollade på pinterest, kan få mig att känna mig tillfreds. Eller ens nöjd.

Kanske är det för att jag inte föreställt mig att det skulle gå såhär långsamt. Jag är oerhört divig på det sättet; jag förväntar mig att saker och ting ska hända nu, genast, och att jag är berättigad. Jag är chockad över att ingen upptäckt min storslagna talang och det är helt orimligt att ingen förstått att jag ska ta över välden. Jag sitter och trummar otåligt med mina sponsrade akrylnaglar mot bordet och tjurar över att saker går så dåligt. Men det gör de ju inte, det vet jag. Det är bara en rastlös känsla i mig.

Rastlösheten, har jag insett, är kärnan i mitt liv. Det är den som gör mig galen, kreativ, jobbig, sömnlös, rasande, vass. Det är den som får mig att driva folk till vansinne och det är den som får mig att sitta uppe till klockan tre på natten för att skriva ned en ny berättelse som aldrig får se dagens ljus. Det är rastlösheten som orsakar min mani, och det är min mani som orsakar min (subjektiva) storhet.

Så vad hände?

Jag beställer in ett till glas. Mido häller upp och skakar på huvudet när jag räcker fram mitt kort. Jag tar ännu en stor klunk och fortsätter att stirra på människorna i baren.
Det som hände var att jag slutade använda min rastlöshet till något kreativt. Jag lät den istället präntas in i min vardag, sluka mig hel, sätta sig som en kliande tvångströja över mig och hämma mitt liv. En av de saker som fått mig att skriva så bra är just att jag skriver för en annan värld. Min egen värld. Den jag tycker är värdig mig. Den jag själv vill vara i. Jag brukade se ner på livet med en avsmak värdig Marie Antoinette och jag brukade fly den genom att väva in drömmar i tomma dokument. I den verkliga världen var jag bara mig själv; högljudd, stökig, bråkig, blond, omogen och (för det mesta) berusad. Jag har inte förändrats. Jag har bara rutats in.

Jag dricker upp vinet och tackar för mig. Kliver ut i höstkylan och tänder en cigg.
Jag glömde bort mig själv där för en sekund. Men nu är jag är tillbaka.

”Tankar kring…” Alla män

Jag har gjort det igen.
Insikten kommer när jag sitter på tunnelbanan mot skanstull där jag bor för tillfället. Jag stirrar på mobilskärmen och undslipper mig ett knorrande, svagt läte, som ett döende djur. Ser inte riktigt mina medpassagerares oroliga blickar utan reser mig upp och går av när tunnelbanan rullar in på perrongen.
Jag har gjort det igen.
Jag har lurats in i ett twitterbråk.

Hur kunde detta hända? tänker jag när jag promenerar förbi seven eleven, så djupt begravd i mina plågade tankar att jag knappt märker att en cyklist slirar för mig när jag går rakt ut i vägen. Hur kunde jag låta mig dras in?
Inte blir det bättre av att bråket handlade om feminism. Jag fick upprörda kommentarer från diverse killar efter att jag publicerat en av mina lika upprörande artiklar som drar alla män över en kam (ska förresten börja säga ”kant”, låter mycket roligare. Putta alla män rakt över ett stup liksom) och i början lät jag någon annan debattera men så småningom drogs jag in, helt obarmhärtigt, och fann mig själv i något slags korståg mot männen. IGEN! Det känns som en grej man orkade göra i typ, nian, att hålla på och jiddra med killar som är för dumma för att förstå sig på sin egen dumhet. Du kan aldrig vinna ett argument mot en idiot om du sänker dig till hans nivå, sa min kloka far en gång, för en idiot kommer alltid vara bättre på att vara en idiot än vad du är.
Tänk om jag lyssnat på min far. Men sedan har jag ju också gjort en grej av att inte göra det, så det är lättare sagt än gjort att bryta det mönstret.

Jag blir alltid lika förbluffad när det dimper ner en kommentar från Johan där det står typ ”HATAR DU MÄN?! INTE ALLA MÄN, VA?”. Man bara men snälla Johan, det är väl klart jag gör, hur kan du ha missat det? Det har han tydligen gjort, i alla fall, vilket är anledningen till att jag sitter här igen framför datorn, på flygplanet påväg till Paris, och smuttar på rödvin och förbereder ett inlägg som slår ett slag för den mest basala formen av feminism. Allt detta mot bättre vetande.

Den mest frekventa frågan jag får är denna: hur kan hat leda till något bra? Svar; det kan det inte. Hat föder hat som föder klyftor som föder misstro som föder orättvisa. Eller hur? Om vi kan komma överens om det kan vi gå vidare till nästa insikt; manshat är ingen grej som vi kvinnor bara hittade på för att vi inte hade något bättre för oss. Manshat är ett svar på det redan existerande kvinnohatet. Den slutsatsen kan visserligen låta lite som ett barnslig ”ni började!”-argument, men alltså… ja, ni började. Och ni fortsätter. Det är som om ni står och slår oss med en pinne och så skriker vi till slut att vi hatar er efter typ 17 miljoner slag och då sänker ni pinnen, stirrar på oss och utbrister; ”vad i hela… HAT FÖDER HAT!”
Och återigen blir vi de som ska sitta tysta och utstå det hat ni utsätter oss för. Varje dag.

Men jag då! skriker du bakom skärmen. Jag är en snäll man!! Jag lät en gravid kvinna sitta på bussen och jag har aldrig våldtagit någon och jag har aldrig skrikit hora och jag har faktiskt inte tjatat mig till sex! JAG ÄR EN AV ER!

Om du säger det, så! svarar vi. Vad bra att du anser dig själv vara en bra man! Vad bra att du inte våldtagit någon! Vad bra att du inte har trakasserat en stackars tjej på stan! Vad bra att du respekterar andra människor!

Men det hjälper ju inte mig. För jag vet ju inte det, kära Johan. Våldtäktsmän har ingenting som kännetecknar dem, de har ingen gemensam nämnare förutom en enda; att de är män. Självklart blir jag då misstänksam mot dig. Ja, det är tråkigt att du blir generaliserad. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför du inte ser att det är ännu tråkigare för oss att vi blir våldtagna. Du tar upp ett problem som i jämförelse är helt oväsentligt, helt absurt i kontexten, och om jag ska vara helt ärligt så är själva akten att du tar upp det en enorm förolämpning mot mig. Hur vågar du ta upp dina sårade känslor när kvinnan bredvid dig precis berättat att hon har självmordstankar på grund av något som en man utsatt henne för? En man, precis som du? Har du ingen skam i kroppen?

Sedan har vi en annan sak, som jag tänkt på, och det tog lite tid innan jag kunde formulera detta rätt; hur vet du egentligen att du är en bra man? Hur vet du att du är en av ”de goda”?

Om någon just i denna sekund samlade alla män på jorden och sa såhär;
Vi kommer att märka alla män som begått något slags sexuellt brott genom att tatuera dem  i pannan. Om du anser att du är en av dem som inte kommer att få en tatuering i pannan, och du har fel, så kommer du även att bli kastrerad.

Så, Johan, vet du vad våldtäkt är?
Hur säker är du?
Vågar du chansa?

Jag kan säga, som tjej, att jag inte är säker. Jag vet att jag en gång varit nära att tjata mig till sex med en kille som var lite off. Skillnaden är, som jag tycker är så sjukt fundamental, att jag aldrig skulle vilja ha sex med någon jag övertalade. Jag skulle aldrig vilja ha sex med någon som tvekade. Jag skulle skämmas ihjäl om jag hade sex med någon som inte deltog. Det skulle vara fruktansvärt. Hur kan det inte vara så för er?
Jaja. Här har ni det. En liten förklaring.
Ni skrämmer mig.
Ni är den största faran och ni är den största orsaken till ångest hos mig och många andra kvinnor.
Och jag hatar er. Alla er. Alla män. Så låt mig göra det och vänd ert plötsligt intresse för debatten mot er själva istället.

”Tankar kring…” #ihave

Jag var med om några grejer när jag var yngre. Det formade mig på ett sätt som jag inte förstod förrän senare; min syn på sex är och kommer kanske alltid vara skev. Som ett slags raffinerat sätt att skada mig själv såg jag det som att jag “lånade ut” (har till och med skrivit det i min dagbok) min kropp till män. Jag hade ju ingen nytta av den, så varför inte vara snäll och dela med sig?
Jag har upplevt hur det känns att gå hem från en man som sett mig på det där sjuka viset, som om jag var ett stycke kött. Något man bara kunde slänga runt tills man var klar. Jag vet hur det känns att träffa någon som tvingat mig till saker. Jag vet hur det känns att vara så äcklad av sin egen kropp att man bara vill klättra ur den, dra av den som ett skal.
Det formar en, såklart. Till och med idag händer det att jag stänger av när jag har sex med någon. Låter mig själv vandra bort tills den andra är klar. Inte för att jag inte vill ha sex med den jag ligger med, det vill jag, men ibland blir det nästan för mycket. När jag ser vad jag gör. Då kommer skammen tillbaka.

Nyckelordet; skam. Jag skämdes så fruktansvärt länge för vad andra gjort mot mig. Jag skäms fortfarande när jag tänker på hur jag flippade ur när jag såg en kille som utnyttjat mig. Hur mina vänner tvingade bort honom och hur jag satt i hörnet och blev tröstat; jag skäms. Jag skulle bara ha låtit det vara. Jag skulle inte ha överreagerat. Jag skulle inte ha låtit det hända.

Som ett svar på nätkampanjen #metoo har män börjat dela sina berättelser under #ihave. De går ut på sina sociala medier och erkänner att de har utnyttjat, tjatat, tafsar och trakasserat. De berättar att de är ledsna och att de förstår att de gjort fel och sedan får de 300 delningar och 1000 kommentarer. “Modigt, Johan”. “Förebild”. “Vi behöver fler som du”.

Var ligger problematiken i det här?
I grund och botten är idén bra. Bakom varje offer finns en förövare och det glöms nästan alltid bort. Bakom varje #metoo finns en man. När vi lyfter detta pratar vi också om det, vi ser till att ingen kommer undan. Vi uppmanar männen att se till sig själva, att granska varandra, att erkänna. Vi hyllar deras mod. Ändå känns något konstigt med inlägget, med alla likes och kommentarer och hjärtan. Varför?

Såhär är det. Skammen lever kvar i mig som en liten punktering i hjärtat. Jag tänker på detta när jag läser Johans Facebookinlägg, och plötsligt vet jag bara att det är fel. Nej, män ska inte skriva “ihave” som en motreaktion. Nej, män ska inte hyllas för sitt mod, när de i själva verket varit grunden till all skam. Nej, män ska inte få be om förlåtelse när fokus ska vara på kvinnorna.

Tanken är bra i grund och botten, men jag vill inte se min förövare få tiotusen likes på facebook. Jag vill inte att folk ska kalla honom “modig”. Jag vill inte att folk ska förlåta honom; jag är den enda som har rätt att göra det. Jag vill inte att han ska hyllas för det han gjorde mot mig, jag vill inte att han ska få uppskattning för något han gjort medan jag fortfarande sitter bedövad av skam hemma och undrar om jag någonsin kommer komma över det som hände. Jag vill inte det. Jag vill inte att ni ska ge honom bekräftelse. Jag vill att han överlämnar sig till polisen. Jag vill att han gör något.

Nej, kära män. Jag förlåter er inte. Jag kunde inte bry mig mindre om er ånger. Jag har fullt upp med min egen.