”Tankar kring…” #ihave

Jag var med om några grejer när jag var yngre. Det formade mig på ett sätt som jag inte förstod förrän senare; min syn på sex är och kommer kanske alltid vara skev. Som ett slags raffinerat sätt att skada mig själv såg jag det som att jag “lånade ut” (har till och med skrivit det i min dagbok) min kropp till män. Jag hade ju ingen nytta av den, så varför inte vara snäll och dela med sig?
Jag har upplevt hur det känns att gå hem från en man som sett mig på det där sjuka viset, som om jag var ett stycke kött. Något man bara kunde slänga runt tills man var klar. Jag vet hur det känns att träffa någon som tvingat mig till saker. Jag vet hur det känns att vara så äcklad av sin egen kropp att man bara vill klättra ur den, dra av den som ett skal.
Det formar en, såklart. Till och med idag händer det att jag stänger av när jag har sex med någon. Låter mig själv vandra bort tills den andra är klar. Inte för att jag inte vill ha sex med den jag ligger med, det vill jag, men ibland blir det nästan för mycket. När jag ser vad jag gör. Då kommer skammen tillbaka.

Nyckelordet; skam. Jag skämdes så fruktansvärt länge för vad andra gjort mot mig. Jag skäms fortfarande när jag tänker på hur jag flippade ur när jag såg en kille som utnyttjat mig. Hur mina vänner tvingade bort honom och hur jag satt i hörnet och blev tröstat; jag skäms. Jag skulle bara ha låtit det vara. Jag skulle inte ha överreagerat. Jag skulle inte ha låtit det hända.

Som ett svar på nätkampanjen #metoo har män börjat dela sina berättelser under #ihave. De går ut på sina sociala medier och erkänner att de har utnyttjat, tjatat, tafsar och trakasserat. De berättar att de är ledsna och att de förstår att de gjort fel och sedan får de 300 delningar och 1000 kommentarer. “Modigt, Johan”. “Förebild”. “Vi behöver fler som du”.

Var ligger problematiken i det här?
I grund och botten är idén bra. Bakom varje offer finns en förövare och det glöms nästan alltid bort. Bakom varje #metoo finns en man. När vi lyfter detta pratar vi också om det, vi ser till att ingen kommer undan. Vi uppmanar männen att se till sig själva, att granska varandra, att erkänna. Vi hyllar deras mod. Ändå känns något konstigt med inlägget, med alla likes och kommentarer och hjärtan. Varför?

Såhär är det. Skammen lever kvar i mig som en liten punktering i hjärtat. Jag tänker på detta när jag läser Johans Facebookinlägg, och plötsligt vet jag bara att det är fel. Nej, män ska inte skriva “ihave” som en motreaktion. Nej, män ska inte hyllas för sitt mod, när de i själva verket varit grunden till all skam. Nej, män ska inte få be om förlåtelse när fokus ska vara på kvinnorna.

Tanken är bra i grund och botten, men jag vill inte se min förövare få tiotusen likes på facebook. Jag vill inte att folk ska kalla honom “modig”. Jag vill inte att folk ska förlåta honom; jag är den enda som har rätt att göra det. Jag vill inte att han ska hyllas för det han gjorde mot mig, jag vill inte att han ska få uppskattning för något han gjort medan jag fortfarande sitter bedövad av skam hemma och undrar om jag någonsin kommer komma över det som hände. Jag vill inte det. Jag vill inte att ni ska ge honom bekräftelse. Jag vill att han överlämnar sig till polisen. Jag vill att han gör något.

Nej, kära män. Jag förlåter er inte. Jag kunde inte bry mig mindre om er ånger. Jag har fullt upp med min egen.

Enter a title

”Tankar kring…” bloggarens moraliska ansvar

Förra veckan möttes jag och Wendela upp för ett glas vin. Vi hade inte träffats på rätt länge och vi satte oss ner, till en början trötta efter en lång arbetsdag men sedan alltmer ivriga att fylla i alla luckor. Vi pratade i ett par timmar om kompisar, killar, pengar, föräldrar och allt sådant, innan samtalet började styra in på bloggare.
”Jag tycker bara att det är så löjligt att visa upp ett perfekt liv. Är inte det lite förlegat, liksom? Känns som om alla ändå vet att de inte spenderar hela dagarna i en taxi fram och tillbaka från Pom & Flora till Strandvägen 1.”
”Men det kanske är så. Man kanske bara vill visa upp den bra delen och hålla det andra privat, tror du inte?” säger jag och snurrar på mitt vinglas.
”Ja, sure. Men det bidrar ju till att försämra tjejers självkänsla.”
”Hur då?”
”Men” Hon viftar till med ena handen sådär som hon gör när hon är irriterad, ”Till och med jag börjar ju känna prestationsångest. Och du vet ju hur jag är.”
”Ja, det vet jag.” sa jag och försökte att låta bli att le. Wendela är så himla, himla brydd och sval. Till sättet, åtminstone.
Konversationen fick i alla fall mig att börja fundera. Var inte alla bloggare eller sociala mediemänniskor skyldiga åtminstone till lite ångest för andra, oavsett vem de är? Eller, de och de. Jag tillhör ju också gruppen, insåg jag motvilligt. Men jag satt och bläddrade runt lite på nouw.coms topplista över bloggare och såg det där mönstret som Wendela pratat om, det givna schemat:

Frukost Pom&Flora

Lunch på Sturehof 

Middag på Riche (”köttbullarna är Stockholms bästa!”)

Och så taxi mellan alla ställen. Drink på Nosh&Chow, bord på SpyBar, och sedan upp igen klockan 10 för en ”sen frukost” som ”botar baksmällan”. Gröna juicer, långa pass på gymmet, dyra resor, vinluncher, event… Livet tycks vara ett enda snurrande lyckohjul för den som är en bloggare.

Är jag likadan? tänker jag för mig själv. Är jag en av dem som visar upp en perfekt fasad om ett drömliv?
Och om så är fallet, är det mitt problem? Har jag något moraliskt ansvar?
Jag kan börja med att säga att jag inte tycker att jag visar upp ett perfekt liv, jag är tvärtom väldigt ärlig och transparent, i min mening. Trots det har jag märkt en tydlig förändring från när jag bloggade på nouw till exempel; jag bloggar för en publik, inte för mig själv, och det påverkar självklart transparensen. Det blir svårare och svårare att bara skriva utan att lägga upp bilder och rätta stavfel och sedan jag började hos VeckoRevyn har jag inte bloggat från mobilen en enda gång. Är det ett tecken på att jag börjar bli mer försiktig? Mer benägen av att vara ”perfekt”, på mitt eget envisa sätt, som om min gränslöshet med tiden bara blev platt och sorglig, ett slags kraftlös försök att fortfarande verka intressant trots att man vet att man aldrig kommer att bli det igen, för i och med att man blir rädd blir man också försiktig, och då är det kört.

Okej, nu svävade jag iväg. Tillbaka till ämnet; har man ett moraliskt ansvar som bloggare? Är jag skadlig, med mitt perfekta liv? Sitter det tjejer över hela Sverige och får ångest av att bläddra igenom min instagram, för att de så gärna vill samma sak men mitt liv är så himla ouppnåeligt? Ska man då, av dessa moraliska skäl, sänka sig till en mer tillgänglig nivå?

”Vi har kämpat oss hit själva!” hör jag bloggtjejerna ropa förbannat när de läser det här inlägget, ”VI HAR TJÄNAT VÅRA EGNA PENGAR GENOM HÅRT SLIT!”
Ja, det har vi. På den punkten är vi rörande överens. I en helt och hållet kvinnodominerad bransch som ständigt blivit förlöjligad (och fortsätter bli det) så växer vi oss starka och skapar vår egen framgång, oberoende av någon annan (skrev om det här). Det är fantastiskt.
Men kanske är det då inte så svårt att ibland, bara någon gång, erkänna sig mänsklig?

Här har vi tre exempel;
”Åt lunch på Sturehof. Så sjukt gott, drack vitt vin till fisken! Nu lär det dock bli nudlar ett tag framöver, haha!”
”Är så bakis att jag mår illa… Igår kom jag hem från SpyBar vid sex på morgonen efter att ha blivit utslängd LOL.”
”Wow, vilken fantastisk resa, det sved i plånboken men det var det värt!”
”Har känt mig hängig på senaste tiden, förmodligen för att jag gått upp i vikt.. vet att jag inte borde känna så men kan inte hjälpa det.”
”Idag har jag ingen lust att blogga för att jag helt enkelt är så jävla trött på det.”

Vad tror ni om det?
Äsch, jag vet inte. Det är ju såklart inget måste för bloggare att skriva om sitt privatliv, men jag tror att ju fler som väljer att bara visa det perfekta, desto mer kommer vi att i hamna i någon sorts trång korridor där det ”perfekta livet” kan rymmas inom fyra väggar. Och kanske blir det då en ny folksjukdom; att jaga något som egentligen inte finns. För det gör det nämligen inte.

För ett år sedan stod jag på en klubb med en tjej vars blogg är hur stor som helst, och jag frågade om hon ville vara med i min och Alvas podd.
”Men vad skulle jag prata om?” sa hon med lite sluddrig röst (hon var rätt berusad).
”Träning?” föreslog jag; hennes blogg handlar till stor del om just träning och var och varannan instagrambild är på henne i adidas shorts.
”Träning?” utbrast hon och började skratta. ”Herregud, aldrig. Jag hatar att träna.”

”Tankar kring…” Stress

Jag springer hem från jobbet.

Alltså, springer. Inte så att jag joggar fram eller går väldigt snabbt. Jag kutar. Sicksackar mig fram mellan människor, slår i väskan i en stolpe och duckar för någons paraply. Väl hemma slänger jag ifrån mig datorn och kameran, bättrar på sminket, drar av mig jeansen till förmån för en kjol från Tiger of Sweden, rusar ut och slänger igen ytterdörren. Promenerar snabbt uppför drottninggatan och försöker att andas lugnt för att inte börja svettas. In på ett event, hälsar och pussar på kinder, plockar på mig två plagg och utbyter några ord med en PR-kvinna. Kastar en blick på klockan. Tackar och skyndar vidare.

Nästa grej; hem och blogga. Jag sätter mig framför datorn och laddar upp några bilder, inser att jag redan är sen för nästa grej och springer upp igen. På eventet tar jag mig tid att diskutera ett eventuellt samarbete med en talesperson för ett sminkmärke. Det verkar gå bra, men nu måste jag gå igen. Klockan är snart tio och jag har inte hunnit skriva morgondagens “Tankar kring…”. På vägen hem skickar jag två mail, ringer ett samtal som inte går fram, och köper en macka på Seven Eleven. Jag trycker i mig smörgåsen i trapphuset och låser upp ytterdörren. Dags att fokusera. Jag hinner skriva ihop ett utkast innan jag inser att jag glömt att ringa en intervju. Svär högt. Inser också att jag inte betalat räkningarna. Svär ännu högre.
En vän SMSar och frågar varför jag aldrig hör av mig och jag har inte ens en tanke på att öppna meddelandet. Jag duschar, betalar räkningarna, förbereder morgondagen, skriver klart utkastet, skickar förlåt-SMS till de personer jag skulle ha intervjuat, bokar tvätt-tid fastän jag vet att jag inte kommer hinna tvätta ändå, och när jag kommer i säng är klockan ett på natten.
Varannan timme vaknar jag och flyger upp i sängen för att jag tror att jag är sen till jobbet. Vaknar genomblöt av kallsvett klockan åtta och tar mig upp för en ny dag och ett nytt kortisolnivårekord.

“Are you never not stressed?” frågade Jasmin en gång när vi var på väg in till mig. Jag höll i två brev och fem påsar samtidigt som jag försökte manövrera mina nycklar och öppna dörren.
“No” svarade jag ärligt och låste upp. “Not really.”

En kväll sätter jag mig på Il Café för att jobba klart med veckans inlägg. En kille slår sig ner bredvid mig och plockar upp ett bräde. Backgammon. Jag sneglar på honom.

“Vill du spela?” frågar han.
“Nej” säger jag instinktivt, eftersom jag har cirka hundra saker att göra, men sedan, utan att jag riktigt vet varför; “Eller jo, det vill jag.”

Med främlingen på cafét sitter jag i två timmar och spelar runda efter runda. Jag är ganska duktig trots att jag inte spelat på flera år. Vi samtalar över bordet, sitter tysta ibland, skakar tärningarna i behållaren och rynkar pannorna när spelet stramas åt.

Jag går därifrån vid åtta och rör mig hemåt i långsam takt. Lyssnar inte på musik, tittar inte på telefonen, och inser att jag inte kan minnas senaste gången jag var såhär avslappnad. Tom på tankar, liksom. Jag njuter av känslan. Alltså, njuter. Världen saknar ner lite grann. Huvudet känns lätt och tankarna porlar som vatten.
Jag tänker fortfarande på den där kvällen. Det känns lite som en dröm. Tänk att två stressfria timmar kunde vara så ovanliga. Jag längtar till nästa tillfälle.

Jag hade aldrig trott att jag skulle ha problem med att chilla. Jag, som egentligen är den lataste människan på jorden. Mina dagar verkar numera gå i raketfart och jag får hjärtinfarkt typ en gång varannan timme för att jag minns något jag borde gjort men inte hunnit. Ibland blir det så mycket att jag stänger in mig i mitt badrum och bara sitter på toalettlocket och andas, men sedan är jag uppe igen.

Nästa vecka ska jag hälsa på min syster i Paris. Då har jag bestämt mig för att chilla. Jag ska lägga ifrån mig telefonen, inte prata med någon annan än henne, och bara titta ut på takåsarna med absolut ingenting i huvudet. Bara låta luften passera.

Men innan dess har jag en del att göra.

”Tankar kring…” att vilja mer

Ibland känns det som om jag vaknar med lite ångest varje dag.

Det är konstigt, egentligen. I normala fall brukar jag ha massa ångest och sedan går det över, men numera är det som om varje morgon börjar med att jag måste vifta bort små moln av oro som svävar över mig. Sedan går jag upp. Går till jobbet. Jobbar efter jobbet. Går på ett event. Somnar. Och vaknar igen, med regnmolnen hängandes sådär olycksbådande över huvudet.

Vad är det jag saknar? 

För några veckor sedan promenerade jag på Östermalm med en vän. Jag berättade om boken, hur nervös jag för inför releasen, och sedan muttrade jag dystert;
”Dessutom är den jättedålig. Förmodligen det sämsta jag skrivit i hela mitt liv.”
Han stannade mitt på gatan.
”Men Olivia” utbrast han, alldeles förskräckt, och stirrade på mig med uppspärrade ögon; ”Sådär kan du ju inte säga!”
”Men det är så” försvarade jag mig och vågade in se in i hans ögon, rädd för att han skulle bli helt skärrad igen, ”Jag har utvecklats så himla mycket på ett år, och jag fattar att jag aldrig kommer bli nöjd och så, men jag…”
”Men herregud” sa han och började gå igen, om än fortfarande stirrandes på mig. Han skakade på huvudet. ”Sådär får man faktiskt inte säga. Inte när man är nitton. Inte någonsin.”
Jag dolde min förvåning över hans utspel och följde efter honom tillbaka mot torget.

Och så grubblade jag. Och grubblade. Ni vet hur mycket jag kan grubbla, mina kära vänner. Jag har vridit och vänt mig i sängen och försökt lista ut varför molnen inte försvinner.
Som i ett trollslag mindes jag konversationen.

Jag är en sådan som aldrig, någonsin, blir nöjd.
Jag jagar och jagar och jagar tills benen inte bär och då jagar jag lite till. Jag tycker inte att min bok är bra för jag vet att den kunde ha varit bättre. Jag tycker inte att det är en merit att publicera något när man är nitton, för jag kunde gjort det innan jag fyllt arton. Jag tycker inte att det duger att ha mitt drömjobb. Eller att ha en framgångsrik blogg. Jag tror inte ens jag skulle bli överlycklig om min bok så blev översatt till hundra språk eller räknad som en modern klassiker.

Ingenting duger.

Ingenting är bra nog.

Jo, jag vet. Jag fick också en existentiell kris av den insikten. Men jag har sakta men säkert börjat förlika mig med tanken om att vara ett konstant, svart hål. För även om jag inte själv tycker det så har jag ju kommit ganska långt, och anledningen till att jag har det är för att jag tycker mig ha rätt till saker. Jag vet att jag ska bli världsberömd författare. Jag vet att jag ska ge ut böcker och kunna leva på att skriva. Jag vet det. Det är faktiskt inte mitt problem att ingen annan vet det ännu.

Poängen är att det inte är något fel med att hungra, att leta, att jaga. Jag vet mycket väl att denna egenskap kanske kommer att göra mig till en ensam, och till och med olycklig, människa i framtiden, men inte just nu.

För nu vill jag vidare. Till nästa grej. Till nästa trappsteg. Jag vill komma så långt det bara går och sedan vill jag gå ännu längre, och längre efter det, kanske tills jag kan blicka ut över stjärnhimlen med månen som min enda granne.

Jag skulle inte vilja stå i min väg.

”Tankar kring…” att bejaka sina känslor

Vi sitter runt mitt soffbord i min lilla lägenhet på Hötorget. Det är februari, iskallt ute. Vinflaskorna är snart tomma, vi har sminkat oss och är redo att gå ut, när frågan kommer:
”Är du fortfarande kär i honom?”
”Nej” svarar jag direkt och försöker att inte spilla på bordet när jag häller upp det sista av rödvinet.
”Så du är över honom helt?” frågar min vän igen. Jag kastar en blick på klockan runt armen. Vi borde dra snart, klockan är snart elva. Prime time på Taverna Brillo. ”Ja” svarar jag och reser mig upp. ”Kom, vi drar.”
Senare samma kväll lyckas jag hångla med tre killar och gå hem med en fjärde. Vi fnittrar när vi ramlar in genom dörren och jag tänker att jag måste dricka vatten annars kommer jag dö av huvudvärk imorgon. Vi däckar i sängen utan att jag hunnit hämta ett glas.

Sommaren kom. Äntligen var jag tillbaka i Cannes, i Frankrike, mitt land, det som kändes mer som hemma än någon annan stans. Jag njöt av doften när vi åkte upp till bergen, och kände mig lugn. Nästan. Något gnagde.
Efter en vecka insåg jag vad det var.
Det tog ett tag att fatta. Månader, faktiskt. Men jag satt på stranden en kväll, och skrev, och av ren vana var det som om kroppen liksom lutade sig lite åt höger, beredd att tas emot av en axel bredvid. Jag rynkade pannan och skakade bort instinkten, men ljudet av havet påminde mig; du var här. Bredvid mig. Nej, hos mig. Nej, porlande i mitt blod. Stickande. Kvävande. Jag hostade. Helvete.
Två dagar senare så sa jag det äntligen högt;
”Jag är kär i honom”
Mina vänner gav mig en menande blick. ”Vi vet.” sa de i kör.
”Jag visste inte” sa jag, halvt förvånat. Sjönk ihop. ”Jag hade ingen aning.”
”Nu vet du” sa de. ”Känns det läskigt?”

Märkligt nog så gjorde det inte det. Inte alls. Jag sa orden högt för mig själv flera gånger, skrev ner dem i ett dokument, på ett papper, på anteckningarna i mobilen, till och med i ett påbörjat sms. Jag är kär i dig. Jag är kär i dig. Jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna dö för dig. 

Grejen med att vara olyckligt kär är att det, trots hundratals böcker och filmer om ämnet, inte finns någon manual. Man har ingen aning. Man kör på, dör på vägen, andas knappt, lever plötsligt, bryter ihop och ramlar fem steg tillbaka när man trodde att man nästan var på mållinjen. Och det är okej. Mitt setback var att plötsligt inse hur kär jag fortfarande var. Hur kär jag fortfarande är. Hur hela min idé om att jag var över honom inte var sann. Jag ljög för mig själv i flera månader och plötsligt så insåg jag att jag inte behövde det längre.

För någonstans fann jag äntligen lugnet, där på stranden i Cannes. Orden jag inte ens vågat tänka började jag säga högt om och om igen tills de inte längre var lika laddade. Ja, jag är kär. Jag är fruktansvärt kär. Och det är okej. Det får vara så.

Det handlar nog mer om att acceptera sina känslor än att försöka komma över dem. Att liksom finna sig i situationen och låta den vara som den är. Jag får väl vara här med min olyckliga kärlek. Det kanske suger, och folk kanske ser sådär medlidande på mig, och han kanske läser det här och himlar med ögonen och ångrar att han någonsin träffade mig, men det är så jävla okej. För det handlar inte om honom; det handlar om mig. Jag och min kärlek är mitt problem, och tills den går över så måste jag sluta förneka den.

En månad efter att jag sagt orden högt träffar jag en kille på ett event. Vi röjer hela kvällen, pratar om pasta hela natten och han kysser mig på pannan när han går. Och plötsligt inser jag, med ett leende på läpparna, att jag ser en framtid. Någonstans.

Med någon annan än du.

”Tankar kring…” besatthet

Jag stirrar på honom.
Alltså, stirrar. Mina vänner har redan (irriterat) påpekat det. Det är som om jag inte kan slita blicken från honom. Den vita t-shirten, det dryga halvleendet och håret som han alltid drar handen genom sådär mekaniskt. Jag biter mig hårt i läppen. Tänker på hans blick när tryckte mig bakåt i soffan.
”Men nu får du sluta” säger Chloé argt. ”Titta på MIG istället.”
”Jag kan inte” mumlar jag och vänder ner blicken. ”Ughh” stönar jag, ”Han är den snyggaste jag veeet,
Chloé ser ut att vilja ge mig en rak höger. ”Men HERREGUD” säger hon, ”Det är han verkligen inte. Du har legat med så mycket snyggare killar. Vad är problemet?”

Vad är problemet?
Jag tänker på frågan under resten av kvällen, fortsätter tänka på den medan jag promenerar hem längst Regeringsgatan, och när jag ligger i sängen och tittar upp i det skrovliga taket så fortsätter jag tänka på den.
Vad är problemet?
Jag är besatt.

Svaret är deprimerande. Jag morrar för mig själv när jag sitter på köksbänken och dricker te, med fötterna uppslängda vid diskbänken. Ur högtalarna sjunger Amy raspigt och klagande om hur hon dog hundra gånger om för att han gick tillbaka till henne. Jag morrar igen. Stänger av musiken.

Det där med att vara besatt. Det är numera ett så vedertaget begrepp, märkligt och svårt att sätta fingret på, men vedertaget. Jag googlade i tjugo minuter innan jag satte mig för att skriva det här inlägget; jag ville veta om någon annan redan skrivit om det, om det fanns någon medicinsk term, en psykologisk förklaring, men allt jag hittade var en stackars kvinna på familjeliv som lättade på hjärtat i en serie bedrövliga inlägg. Det fanns helt enkelt ingenting, trots att nästan alla jag pratat med någon gång har känt det. Besattheten. Känslan av att man längtar efter en person man inte rimligtvis borde längta efter. Någon man spenderat en natt eller en månad med, utan att några förbindelser upprättats, men ändå blir man förkrossad när han försvinner. Man lämnas tom, kärlekstörstande och desperat, och man förstår inte varför. För plötsligt kommer en annan person som får en att känna likadant, och samma visa upprepas när denne näste person drar, och man tänker att fan, vad gjorde jag för fel den här gången då?

Jag blir besatt i alla. Varenda kille jag träffar faller jag för, på ett helt hysteriskt och ohälsosamt sätt. Jag bryr mig inte om dem egentligen; jag vill bara ha dem, för att de inte vill ha mig.

Vad gör man då?
Jo. Man sätter sig ner, själv eller med en kompis, och så listar man alla anledningar till varför man egentligen vill ha den här obetydliga personen så mycket, och när man är klar med det så listar man alla dåliga egenskaper den här obetydliga personen har. Under hela denna mono(eller di)alog så är meningen ”ja, men ändå” förbjuden.

Det man behöver göra är att backa fem steg och se situationen för vad den egentligen är. Hur bra är den här människan? Vad är det du vill ha från hen? Vad är det som är så otroligt lockande?
Vi vet alla att det är omöjligt att inte vilja ha det man inte kan få. Tillgänglighet är inte attraktivt.
Och oavsett vem det är så handlar det också om en grundläggande sak; är människan inte snäll, så är han ingenting att ha. Svarar han inte på sms, så är han inte tillräckligt intresserad av att hålla kvar ditt intresse. Dissar han dig, så bryr han sig inte om ditt gillande. Och är han elak, så bryr han sig inte om dig.

Så tills vidare lägger vi undan den där besattheten, tycker jag. Vi knuffar bort dem. Och så går vi till Brillo och dansar bort hela kvällen med de människor som älskar att vara i vår närvaro; de andra förtjänar faktiskt inte vår tid.

”Tankar kring…” ångest

22.36
Jag stirrar upp i taket.
Det är knottrigt. Varför är en del tak knottriga? Som om någon har glömt att hyvla betongen innan den målades med färg. Är det ens betong? Vad är tak egentligen gjort av? Trä?
Frigolit, tänker jag dystert. Om taket är byggt av samma material som världen känns som att den är just nu, så är den byggd av frigolit. Jag rynkar pannan. Den där meningen var oklar. Men ja. Jag känner mig rätt oklar nu för tiden så det kvittar.

02.22
Jag rullar runt på sidan. Ångesten viskar i kroppen, flyter genom venerna som porlande vatten, smittar mig. Den är i omlopp. Den försvinner inte. Undrar om den skulle göra det ifall jag skar upp ett stort snitt på vardera handled och lät den rinna ut tillsammans med blodet. Då kanske det skulle slippa göra så himla ont.

12.13
Jag är uppe och går. På trottoaren, med väskan hängandes runt armen, som en helt vanlig funktionell person. Jag känner mig bländad av dagsljuset, som om någon riktade en enorm lampa rakt mot ögonen och jag kan inte titta bort. Det sitter något i halsen. En boll. Den trycker mot gommen. Jag sväljer och sväljer och sväljer men den försvinner inte.
När jag rundar hörnet i korsningen Humlegårdsgatan / Nybrogatan måste jag stanna och luta mig mot väggen. Paniken smäller som fyrverkerier i huvudet. Jag kommer ramla, tänker jag förvirrat när jag känner hur mina ben börjar vika sig under tyngden av himlen. Jag kommer ramla.
Jag ramlar inte. Jag lutar händerna mot husväggen och håller ner huvudet mot marken och betraktar på de små, små sprickorna i asfalten och tänker att där kanske en blomma kan växa. I sagor i alla fall. Där växer blommor ur sprickor på asfalten.

14.02
Jag står med händerna lutandes mot toalettlocket och blundar. Den där jävla klumpen i halsen har inte försvunnit ännu. Jag kräks inte. Orkar inte. Orkar faktiskt ingenting så jag sätter mig på toalettgolvet och önskar att jag var någon helt annan stans, i någon helt annan kropp, eller åtminstone så önskar jag att världen någon gång kunde vara rimlig. Bara lite.

23.54
Andas.
Så lyder nästan varje råd man någonsin fått. Eller gett. Man säger det till kompisen som störtgrinar över att hon blivit dumpad, till pojkvännen som börjat skrika helt okontrollerat, till personen på gatan som hyperventilerar och till främlingen på festen som berättar en historia så snabbt att man inte hör ett enda ord.
Andas.
Så jag andas. Jag andas in och andas ut och andas in och andas ut. Det gör ont. Jätteont. Ibland skär sig luften i lungorna och jag hostar, men jag fortsätter.
Andas.
Jag andas. Metodiskt, manuellt, men jag andas. Jag andas beslutsamt i säkert två timmar innan jag somnar och till och med då, till ingens stora förvåning, fortsätter jag andas.

08.45
Luften är äntligen, äntligen klar. Jag låter den fylla mina lungor, bytas ut mot koldioxid och försvinna ut i världen. Beblanda sig med allt det där orimliga som faktiskt får vara orimligt. Jag ler. Solen värmer. Och gud vad jag andas.

– – – – – – – – – – – – – – –

Det finns ingen förklaring till varför man mår skit ibland. Världen bara vänds upp och ner och man står där helt förvånat och fattar inte vad i helvete som hände, varför man plötsligt ligger på toalettgolvet och inte ens har ork att gråta. Man hamnar ur balans. Man tippar över. Ingenting känns bra, ingenting känns kul. Och vad gör man då?

Jag är ingen psykolog och jag är ingen terapeut, men jag vet hur det känns. Det är fruktansvärt och det får en att tvivla på om man faktiskt lever, eller om man borde göra det, för ingenting känns bra, det känns helt enkelt som ingenting.
Mitt, kanske lite kontroversiella, råd är detta: minimera skadorna. Släck bränder. När man mår sådär på botten, och man inte har någon att gå till eller om det inte finns något att göra, så minimerar man skadorna. Absolut ingenting är viktigare än att du överlever, och när du checkat av det, så fortsätter du på din egen lista.

Jag har inte skurit mig själv.
Jag har inte tagit droger.
Jag har inte haft destruktivt sex.
Jag har inte druckit alkohol.
Jag har inte förstört en relation.
Jag har inte kräkts.

Det är fruktansvärt svårt att förklara för de runt omkring dig att när man mår sådär så spelar ingenting annat någon roll. Man måste ta hand om sig själv så att man inte förlänger ångesten (genom att till exempel dricka), och om det betyder att man ligger i sängen i två dagar och kollar på barnfilmer så är det hundrafemtio gånger bättre än att göra någonting på listan. Gör det du kan, allt du kan, för att se till att ångesten inte stannar för länge. Och kom ihåg; det går över.

Det går alltid, alltid över.

”Tankar kring…” rädd för män

”Du är lite märklig” säger han.
Jag snurrar på mitt vinglas. Agerar i hudcellerna, rör mig i ett skal.
”Hur då?” säger jag. Kastar en blick mot baren. Jag vet att han betraktar mig med en hungrig blick, att han försöker fånga in mig och behålla mig. Jag ryser.
”Du känns så ledsen” säger han. Jag kämpar för att motstå impulsen att himla med ögonen. Fortsätter titta mot baren. Jag är medveten om mig själv, medveten om varenda cell och blodkärl.
”Det är vackert” säger han.

För inte så länge sedan stötte jag på en kille på en klubb. Jag var väldigt full och vinglig, och tog stöd emot honom. Han höll mig hårt om midjan, nöp tag i mina bröstvårtor, men jag orkade inte slåss om saken så jag lät honom göra det medan jag återfick balansen. Rätade på mig och tog upp telefonen. På något sätt lade han till sig själv på Snapchat. Två dagar senare hade han skrivit konstant, och förutom att skicka över låtar jag skulle lyssna på berättade han utförligt om vad han skulle göra med mig om jag inte skärpte mig. En slips var involverad.

För inte så länge sedan var jag på en klubb och stötte på en kille vid baren. Han sa hej, och när jag sa hej tillbaka sa han att jag var en hora. Ingen vidare förklaring.

För inte så länge sedan stod jag på F12 terassen när en kille kommer fram, pratar med mig i cirka trettiosju sekunder, innan han kysser mig våldsamt. Övertygad om att jag ska följa med till hans hotell drar han mig i armen och ser bedjande på mig. Jag rycker på axlarna och skakar av mig honom. Aja. Sånt händer.

För inte så länge sedan var jag påväg hem och passerade ett killgäng. Nej, två. Nej, tre, fyra, fem. Kungsgatan var ganska folktät sådär mitt i natten. Jag var nykter, trött, kände mig sårbar. Varenda killgäng, varenda man jag gick förbi, följde mig med hungriga blickar, klädde av mig och avhumaniserade mig lika effektivt som om det var det enda de gjort i hela sina liv. Åh, juste. Två av tre killgäng pussar mot mig. En bil stannar med tjutande däck, rutan rullas ner och en kille lutar sig ut och frågar om jag ska hänga med honom ikväll, han skrattar obehagligt, kallar mig hora och jag vill bara hem, jag är så jävla trött på att bli sedd.

Varför är jag rädd för män?
Okej, såhär är det.
Ni skrämmer mig när ni tycker att jag är vacker för att jag är ledsen.
Ni skrämmer mig när ni hotar med att binda mig och straffknulla mig efter ett ignorerat sms.
Ni skrämmer mig när ni kallar mig hora för att jag besvarar ett ’hej’.
Ni skrämmer mig när ni kysser mig utan att jag bett om det.
Ni skrämmer mig när ni tittar på mig som om jag inte finns, som om jag inte är där, när ni slickar er om läpparna och gör äckliga ljud trots att jag bara vill hem, syns inte det, ser ni inte det på mig?

Varför är jag rädd för män?
För att jag inte kan gå nerför Kungsgatan utan att bli kallad hora. 

”Tankar kring…” känslomässig otrohet

”Jag låg med någon annan igår”
Jag tittar upp från datorn.
”Va?
Han vrider på sig. ”Ja” säger han, ”Jag råkade”.
”Jaha,” säger jag och återgår till det halvtomma dokumentet på skärmen. Vad ska jag skriva om? Har absolut ingen inspiration. Jag knackar irriterat på tangenterna, som för att tvinga fram tankar.
”Hörde du vad jag sa?”
Men herregud, tänker jag och tittar upp igen. ”Va?”
”Jag låg med någon annan.”
”Jag hörde det, ja”
”Är du inte arg?” säger han förvånat. Jag lägger huvudet på sned, funderar lite. Betraktar killen i soffan. Han som jag hängt med i några veckor, typ. Hans tröja har åkt upp lite över magen. Yum.
”Nej” säger jag och försöker återigen koncentrera mig på jobb.
Han rycker lite förorättat på axlarna. ”Nähä” säger han bara.

Vad är otrohet?
Personligen har jag en väldigt liberal syn på vad man får och inte får göra. Jag tycker inte att kyssar hit och dit spelar någon stor roll, speciellt inte eftersom det är så lätt hänt att folk bara…kysser en. Eller? Kanske är det jag som är ovanligt världsfrånvänd. Jag tror på det där med att lita på varandra.
”Jag hånglade med en tjej, det betydde inget.”
Okej, då betyder det inget, punkt.
Men om jag ska låsa upp din mobil mitt i natten för att sätta larm till morgondagen och hittar ett meddelande från Ebba 21 som tackar för senast, då sjunker hjärtat. Om jag ser en milslång konversation med familjekompisen Miriam, då får jag magknip.
Eller om jag sitter med dig i en bil påväg till Nacka och du ber mig byta låt, och jag ser en snap från Tess som du jobbar med, då vet jag. För du gillar inte ens snapchat.
Men om du hånglar med en blond tjej på F12 så spelar det typ ingen roll.

Jag skiljer ganska mycket på sex och kärlek. Sex kan vara så kallt, så känslolöst, och ändå spännande. En avsugning på toan, en snabbt ligg hemma hos en främling. Whatever egentligen. Men när min partner blir känslomässigt involverad i någon, när han tänker på någon annan än mig, då har det gått för långt. Jag kan förlåta teknisk otrohet, men inte känslomässig.

För vad är det som gör ont, egentligen? Det är känslan av att hamna i andra hand, när det var ni två som skulle vara partners in crime. Känslan av att ha blivit lurad när man hela tiden trott att det var bara ni i världen.

Så hångla på du, men ser jag ett enda sms till från Tess som älskar gröna juicer så är det fan i mig slut.

”tankar kring…” att skriva

Min första novell skrev jag när jag var åtta.

Jag satt vid mitt blå skrivbord från IKEA. Min farmor hade köpt tunna skrivböcker med mörkblått omslag i hårt papp. ”Här har du” sa hon. ”Det är nästan som en riktig bok. Fyll den.”
Det gjorde jag. Min allra första ’bok’ var ett tunt skrivblock med blå pärmar, och jag var själv tvungen att rita upp linjer att skriva på. Jag satt länge med en linjal och försökte förbereda sidorna men jag tappade snabbt tålamodet vilket man kan se mot slutet, då linjerna var sneda.

Jag hade en rik, och mörk, fantasi. Historien handlade om en flicka som blir mördad av ett spöke på gröna lund. Jag minns inte den första meningen, men jag minns den sista;

De smaragdgröna ögonen glittrade till en sista gång innan hjärtat slutade slå.

Min lärare lika delar imponerad och oroad när jag visade henne novellen. Hon försökte tipsa mig om att använda tre punkter, och att lägga till dem efter sista meningen, men redan då hade jag en känsla för skrivandet som sade mig att den tekniken var… ja, töntig.
Jag hade alltid älskat att läsa, men detta blev en ny grej. Att skapa min alldeles egna värld. Bygga den, sten för sten, tills den blev perfekt.

När jag var tolv började jag skriva en berättelse om vampyrer. Den skrev jag på tills jag var sjutton. Jag har skapat många världar, men denna var den som verkligen sög in mig. Vad som börjat som några rader i en skrivbok blev plötsligt ett projekt, min andra verklighet, en slags besatthet. Jag gick omkring i skolan och drömde, funderade över vad karaktärerna gjorde, lyssnade på dem, pratade med dem. Jag vet inte hur många gånger jag blivit tillsagd av lärare för att jag suttit och frenetiskt skrivit scenario efter scenario på tomma ark. Jag skrev var jag än kunde; på kvitton, post-it lappar, i marginalen på matteboken, på bänken… Det var som om jag var tvungen att skriva, som om allting hände live och jag försökte skynda mig att anteckna innan det försvann för alltid, så att jag kunde läsa om det efteråt.

Folk frågar ofta om det var svårt att skriva en bok, och jag svarar alltid nej. Det var inte ett dugg svårt. Tvärtom, det var nödvändigt. Jag måste skriva för att inte bli galen. Jag måste. Det är inget val, ingen talang, ingen prestation. Det är livsviktigt.

Jag får alltid meddelanden från folk som säger att jag inspirerat dem till att skriva mer. Det är så himla fint, tror inte ni förstår hur mycket det betyder för mig. Så detta inlägg är väl till er. Jag vill att ni ska se över ert skrivande, släppa gränserna och bara låta det rasa. Alla har en egen stil. En alldeles unik stil. Hitta den, när den, låt den växa, men tvinga inte fram den. Den finns där någonstans, om man bara låter den väckas. Släpp gränserna. Bara skriv.

Kanske får jag snart ett mail om att någon av ska ge ut en bok. En alldeles egen värld.