”Tankar kring…” besatthet

Jag stirrar på honom.
Alltså, stirrar. Mina vänner har redan (irriterat) påpekat det. Det är som om jag inte kan slita blicken från honom. Den vita t-shirten, det dryga halvleendet och håret som han alltid drar handen genom sådär mekaniskt. Jag biter mig hårt i läppen. Tänker på hans blick när tryckte mig bakåt i soffan.
”Men nu får du sluta” säger Chloé argt. ”Titta på MIG istället.”
”Jag kan inte” mumlar jag och vänder ner blicken. ”Ughh” stönar jag, ”Han är den snyggaste jag veeet,
Chloé ser ut att vilja ge mig en rak höger. ”Men HERREGUD” säger hon, ”Det är han verkligen inte. Du har legat med så mycket snyggare killar. Vad är problemet?”

Vad är problemet?
Jag tänker på frågan under resten av kvällen, fortsätter tänka på den medan jag promenerar hem längst Regeringsgatan, och när jag ligger i sängen och tittar upp i det skrovliga taket så fortsätter jag tänka på den.
Vad är problemet?
Jag är besatt.

Svaret är deprimerande. Jag morrar för mig själv när jag sitter på köksbänken och dricker te, med fötterna uppslängda vid diskbänken. Ur högtalarna sjunger Amy raspigt och klagande om hur hon dog hundra gånger om för att han gick tillbaka till henne. Jag morrar igen. Stänger av musiken.

Det där med att vara besatt. Det är numera ett så vedertaget begrepp, märkligt och svårt att sätta fingret på, men vedertaget. Jag googlade i tjugo minuter innan jag satte mig för att skriva det här inlägget; jag ville veta om någon annan redan skrivit om det, om det fanns någon medicinsk term, en psykologisk förklaring, men allt jag hittade var en stackars kvinna på familjeliv som lättade på hjärtat i en serie bedrövliga inlägg. Det fanns helt enkelt ingenting, trots att nästan alla jag pratat med någon gång har känt det. Besattheten. Känslan av att man längtar efter en person man inte rimligtvis borde längta efter. Någon man spenderat en natt eller en månad med, utan att några förbindelser upprättats, men ändå blir man förkrossad när han försvinner. Man lämnas tom, kärlekstörstande och desperat, och man förstår inte varför. För plötsligt kommer en annan person som får en att känna likadant, och samma visa upprepas när denne näste person drar, och man tänker att fan, vad gjorde jag för fel den här gången då?

Jag blir besatt i alla. Varenda kille jag träffar faller jag för, på ett helt hysteriskt och ohälsosamt sätt. Jag bryr mig inte om dem egentligen; jag vill bara ha dem, för att de inte vill ha mig.

Vad gör man då?
Jo. Man sätter sig ner, själv eller med en kompis, och så listar man alla anledningar till varför man egentligen vill ha den här obetydliga personen så mycket, och när man är klar med det så listar man alla dåliga egenskaper den här obetydliga personen har. Under hela denna mono(eller di)alog så är meningen ”ja, men ändå” förbjuden.

Det man behöver göra är att backa fem steg och se situationen för vad den egentligen är. Hur bra är den här människan? Vad är det du vill ha från hen? Vad är det som är så otroligt lockande?
Vi vet alla att det är omöjligt att inte vilja ha det man inte kan få. Tillgänglighet är inte attraktivt.
Och oavsett vem det är så handlar det också om en grundläggande sak; är människan inte snäll, så är han ingenting att ha. Svarar han inte på sms, så är han inte tillräckligt intresserad av att hålla kvar ditt intresse. Dissar han dig, så bryr han sig inte om ditt gillande. Och är han elak, så bryr han sig inte om dig.

Så tills vidare lägger vi undan den där besattheten, tycker jag. Vi knuffar bort dem. Och så går vi till Brillo och dansar bort hela kvällen med de människor som älskar att vara i vår närvaro; de andra förtjänar faktiskt inte vår tid.

Enter a title

”Tankar kring…” ångest

22.36
Jag stirrar upp i taket.
Det är knottrigt. Varför är en del tak knottriga? Som om någon har glömt att hyvla betongen innan den målades med färg. Är det ens betong? Vad är tak egentligen gjort av? Trä?
Frigolit, tänker jag dystert. Om taket är byggt av samma material som världen känns som att den är just nu, så är den byggd av frigolit. Jag rynkar pannan. Den där meningen var oklar. Men ja. Jag känner mig rätt oklar nu för tiden så det kvittar.

02.22
Jag rullar runt på sidan. Ångesten viskar i kroppen, flyter genom venerna som porlande vatten, smittar mig. Den är i omlopp. Den försvinner inte. Undrar om den skulle göra det ifall jag skar upp ett stort snitt på vardera handled och lät den rinna ut tillsammans med blodet. Då kanske det skulle slippa göra så himla ont.

12.13
Jag är uppe och går. På trottoaren, med väskan dunkandes hängandes runt armen, som en helt vanlig funktionell person. Jag känner mig bländad av dagsljuset, som om någon riktade en enorm lampa rakt mot ögonen och jag kan inte titta bort. Det sitter något i halsen. En boll. Den trycker mot gommen. Jag sväljer och sväljer och sväljer men den försvinner inte.
När jag rundar hörnet i korsningen Humlegårdsgatan / Nybrogatan måste jag stanna och luta mig mot väggen. Paniken smäller som fyrverkerier i huvudet. Jag kommer ramla, tänker jag förvirrat när jag känner hur mina ben börjar vika sig under tyngden av himlen. Jag kommer ramla.
Jag ramlar inte. Jag lutar händerna mot husväggen och håller ner huvudet mot marken och betraktar på de små, små sprickorna i asfalten och tänker att där kanske en blomma kan växa. I sagor i alla fall. Där växer blommor ur sprickor på asfalten.

14.02
Jag står med händerna lutandes mot toalettlocket och blundar. Den där jävla klumpen i halsen har inte försvunnit ännu. Jag kräks inte. Orkar inte. Orkar faktiskt ingenting så jag sätter mig på toalettgolvet och önskar att jag var någon helt annan stans, i någon helt annan kropp, eller åtminstone så önskar jag att världen någon gång kunde vara rimlig. Bara lite.

23.54
Andas.
Så lyder nästan varje råd man någonsin fått. Eller gett. Man säger det till kompisen som störtgrinar över att hon blivit dumpad, till pojkvännen som börjat skrika helt okontrollerat, till personen på gatan som hyperventilerar och till främlingen på festen som berättar en historia så snabbt att man inte hör ett enda ord.
Andas.
Så jag andas. Jag andas in och andas ut och andas in och andas ut. Det gör ont. Jätteont. Ibland skär sig luften i lungorna och jag hostar, men jag fortsätter.
Andas.
Jag andas. Metodiskt, manuellt, men jag andas. Jag andas beslutsamt i säkert två timmar innan jag somnar och till och med då, till ingens stora förvåning, fortsätter jag andas.

08.45
Luften är äntligen, äntligen klar. Jag låter den fylla mina lungor, bytas ut mot koldioxid och försvinna ut i världen. Beblanda sig med allt det där orimliga som faktiskt får vara orimligt. Jag ler. Solen värmer. Och gud vad jag andas.

– – – – – – – – – – – – – – –

Det finns ingen förklaring till varför man mår skit ibland. Världen bara vänds upp och ner och man står där helt förvånat och fattar inte vad i helvete som hände, varför man plötsligt ligger på toalettgolvet och inte ens har ork att gråta. Man hamnar ur balans. Man tippar över. Ingenting känns bra, ingenting känns kul. Och vad gör man då?

Jag är ingen psykolog och jag är ingen terapeut, men jag vet hur det känns. Det är fruktansvärt och det får en att tvivla på om man faktiskt lever, eller om man borde göra det, för ingenting känns bra, det känns helt enkelt som ingenting.
Mitt, kanske lite kontroversiella, råd är detta: minimera skadorna. Släck bränder. När man mår sådär på botten, och man inte har någon att gå till eller om det inte finns något att göra, så minimerar man skadorna. Absolut ingenting är viktigare än att du överlever, och när du checkat av det, så fortsätter du på din egen lista.

Jag har inte skurit mig själv.
Jag har inte tagit droger.
Jag har inte haft destruktivt sex.
Jag har inte druckit alkohol.
Jag har inte förstört en relation.
Jag har inte kräkts.

Det är fruktansvärt svårt att förklara för de runt omkring dig att när man mår sådär så spelar ingenting annat någon roll. Man måste ta hand om sig själv så att man inte förlänger ångesten (genom att till exempel dricka), och om det betyder att man ligger i sängen i två dagar och kollar på barnfilmer så är det hundrafemtio gånger bättre än att göra någonting på listan. Gör det du kan, allt du kan, för att se till att ångesten inte stannar för länge. Och kom ihåg; det går över.

Det går alltid, alltid över.

”Tankar kring…” rädd för män

”Du är lite märklig” säger han.
Jag snurrar på mitt vinglas. Agerar i hudcellerna, rör mig i ett skal.
”Hur då?” säger jag. Kastar en blick mot baren. Jag vet att han betraktar mig med en hungrig blick, att han försöker fånga in mig och behålla mig. Jag ryser.
”Du känns så ledsen” säger han. Jag kämpar för att motstå impulsen att himla med ögonen. Fortsätter titta mot baren. Jag är medveten om mig själv, medveten om varenda cell och blodkärl.
”Det är vackert” säger han.

För inte så länge sedan stötte jag på en kille på en klubb. Jag var väldigt full och vinglig, och tog stöd emot honom. Han höll mig hårt om midjan, nöp tag i mina bröstvårtor, men jag orkade inte slåss om saken så jag lät honom göra det medan jag återfick balansen. Rätade på mig och tog upp telefonen. På något sätt lade han till sig själv på Snapchat. Två dagar senare hade han skrivit konstant, och förutom att skicka över låtar jag skulle lyssna på berättade han utförligt om vad han skulle göra med mig om jag inte skärpte mig. En slips var involverad.

För inte så länge sedan var jag på en klubb och stötte på en kille vid baren. Han sa hej, och när jag sa hej tillbaka sa han att jag var en hora. Ingen vidare förklaring.

För inte så länge sedan stod jag på F12 terassen när en kille kommer fram, pratar med mig i cirka trettiosju sekunder, innan han kysser mig våldsamt. Övertygad om att jag ska följa med till hans hotell drar han mig i armen och ser bedjande på mig. Jag rycker på axlarna och skakar av mig honom. Aja. Sånt händer.

För inte så länge sedan var jag påväg hem och passerade ett killgäng. Nej, två. Nej, tre, fyra, fem. Kungsgatan var ganska folktät sådär mitt i natten. Jag var nykter, trött, kände mig sårbar. Varenda killgäng, varenda man jag gick förbi, följde mig med hungriga blickar, klädde av mig och avhumaniserade mig lika effektivt som om det var det enda de gjort i hela sina liv. Åh, juste. Två av tre killgäng pussar mot mig. En bil stannar med tjutande däck, rutan rullas ner och en kille lutar sig ut och frågar om jag ska hänga med honom ikväll, han skrattar obehagligt, kallar mig hora och jag vill bara hem, jag är så jävla trött på att bli sedd.

Varför är jag rädd för män?
Okej, såhär är det.
Ni skrämmer mig när ni tycker att jag är vacker för att jag är ledsen.
Ni skrämmer mig när ni hotar med att binda mig och straffknulla mig efter ett ignorerat sms.
Ni skrämmer mig när ni kallar mig hora för att jag besvarar ett ’hej’.
Ni skrämmer mig när ni kysser mig utan att jag bett om det.
Ni skrämmer mig när ni tittar på mig som om jag inte finns, som om jag inte är där, när ni slickar er om läpparna och gör äckliga ljud trots att jag bara vill hem, syns inte det, ser ni inte det på mig?

Varför är jag rädd för män?
För att jag inte kan gå nerför Kungsgatan utan att bli kallad hora. 

”Tankar kring…” känslomässig otrohet

”Jag låg med någon annan igår”
Jag tittar upp från datorn.
”Va?
Han vrider på sig. ”Ja” säger han, ”Jag råkade”.
”Jaha,” säger jag och återgår till det halvtomma dokumentet på skärmen. Vad ska jag skriva om? Har absolut ingen inspiration. Jag knackar irriterat på tangenterna, som för att tvinga fram tankar.
”Hörde du vad jag sa?”
Men herregud, tänker jag och tittar upp igen. ”Va?”
”Jag låg med någon annan.”
”Jag hörde det, ja”
”Är du inte arg?” säger han förvånat. Jag lägger huvudet på sned, funderar lite. Betraktar killen i soffan. Han som jag hängt med i några veckor, typ. Hans tröja har åkt upp lite över magen. Yum.
”Nej” säger jag och försöker återigen koncentrera mig på jobb.
Han rycker lite förorättat på axlarna. ”Nähä” säger han bara.

Vad är otrohet?
Personligen har jag en väldigt liberal syn på vad man får och inte får göra. Jag tycker inte att kyssar hit och dit spelar någon stor roll, speciellt inte eftersom det är så lätt hänt att folk bara…kysser en. Eller? Kanske är det jag som är ovanligt världsfrånvänd. Jag tror på det där med att lita på varandra.
”Jag hånglade med en tjej, det betydde inget.”
Okej, då betyder det inget, punkt.
Men om jag ska låsa upp din mobil mitt i natten för att sätta larm till morgondagen och hittar ett meddelande från Ebba 21 som tackar för senast, då sjunker hjärtat. Om jag ser en milslång konversation med familjekompisen Miriam, då får jag magknip.
Eller om jag sitter med dig i en bil påväg till Nacka och du ber mig byta låt, och jag ser en snap från Tess som du jobbar med, då vet jag. För du gillar inte ens snapchat.
Men om du hånglar med en blond tjej på F12 så spelar det typ ingen roll.

Jag skiljer ganska mycket på sex och kärlek. Sex kan vara så kallt, så känslolöst, och ändå spännande. En avsugning på toan, en snabbt ligg hemma hos en främling. Whatever egentligen. Men när min partner blir känslomässigt involverad i någon, när han tänker på någon annan än mig, då har det gått för långt. Jag kan förlåta teknisk otrohet, men inte känslomässig.

För vad är det som gör ont, egentligen? Det är känslan av att hamna i andra hand, när det var ni två som skulle vara partners in crime. Känslan av att ha blivit lurad när man hela tiden trott att det var bara ni i världen.

Så hångla på du, men ser jag ett enda sms till från Tess som älskar gröna juicer så är det fan i mig slut.

”tankar kring…” att skriva

Min första novell skrev jag när jag var åtta.

Jag satt vid mitt blå skrivbord från IKEA. Min farmor hade köpt tunna skrivböcker med mörkblått omslag i hårt papp. ”Här har du” sa hon. ”Det är nästan som en riktig bok. Fyll den.”
Det gjorde jag. Min allra första ’bok’ var ett tunt skrivblock med blå pärmar, och jag var själv tvungen att rita upp linjer att skriva på. Jag satt länge med en linjal och försökte förbereda sidorna men jag tappade snabbt tålamodet vilket man kan se mot slutet, då linjerna var sneda.

Jag hade en rik, och mörk, fantasi. Historien handlade om en flicka som blir mördad av ett spöke på gröna lund. Jag minns inte den första meningen, men jag minns den sista;

De smaragdgröna ögonen glittrade till en sista gång innan hjärtat slutade slå.

Min lärare lika delar imponerad och oroad när jag visade henne novellen. Hon försökte tipsa mig om att använda tre punkter, och att lägga till dem efter sista meningen, men redan då hade jag en känsla för skrivandet som sade mig att den tekniken var… ja, töntig.
Jag hade alltid älskat att läsa, men detta blev en ny grej. Att skapa min alldeles egna värld. Bygga den, sten för sten, tills den blev perfekt.

När jag var tolv började jag skriva en berättelse om vampyrer. Den skrev jag på tills jag var sjutton. Jag har skapat många världar, men denna var den som verkligen sög in mig. Vad som börjat som några rader i en skrivbok blev plötsligt ett projekt, min andra verklighet, en slags besatthet. Jag gick omkring i skolan och drömde, funderade över vad karaktärerna gjorde, lyssnade på dem, pratade med dem. Jag vet inte hur många gånger jag blivit tillsagd av lärare för att jag suttit och frenetiskt skrivit scenario efter scenario på tomma ark. Jag skrev var jag än kunde; på kvitton, post-it lappar, i marginalen på matteboken, på bänken… Det var som om jag var tvungen att skriva, som om allting hände live och jag försökte skynda mig att anteckna innan det försvann för alltid, så att jag kunde läsa om det efteråt.

Folk frågar ofta om det var svårt att skriva en bok, och jag svarar alltid nej. Det var inte ett dugg svårt. Tvärtom, det var nödvändigt. Jag måste skriva för att inte bli galen. Jag måste. Det är inget val, ingen talang, ingen prestation. Det är livsviktigt.

Jag får alltid meddelanden från folk som säger att jag inspirerat dem till att skriva mer. Det är så himla fint, tror inte ni förstår hur mycket det betyder för mig. Så detta inlägg är väl till er. Jag vill att ni ska se över ert skrivande, släppa gränserna och bara låta det rasa. Alla har en egen stil. En alldeles unik stil. Hitta den, när den, låt den växa, men tvinga inte fram den. Den finns där någonstans, om man bara låter den väckas. Släpp gränserna. Bara skriv.

Kanske får jag snart ett mail om att någon av ska ge ut en bok. En alldeles egen värld.

”tankar kring…” vem är jag utan dig?

”Jag kommer aldrig vara någon utan dig”. 

Så skrev jag i min dagbok, två veckor efter att jag blivit dumpad. Jag minns att jag brukade se mig själv i spegeln och leta efter den Olivia jag kände. Hon fanns ingenstans. Jag brukade dra med fingrarna över kindbenen, gnugga mig i ögonen, bita mig i läppen, men ingenting var som vanligt. Jag var inte längre en del av ett sammanhang. Jag var bara… jag.

Det är konstigt det där med kärlek. Att man plötsligt identifierar sig som en helt annan person. Olivia Hagéus, flickvän. Hela min existens grundade sig i att du andades. Hela mitt liv gick ut på att få vara med dig. Att få hålla handen med dig på drottninggatan. Att få göra en kopp te till dig. Att få somna och vakna bredvid dig. Man binder sig till någon så kraftfullt att den man är försvinner, upplöst i tomma intet och rekonstruerat till en ny person vars fötter inte längre är bundna till jorden utan till den person man valt. Ganska sjukt beteende om jag får säga det själv.

Det är väl därför, när man gör slut, som man tappat fotfästet. Jag kände mig som en heliumballong som flöt iväg utan att kunna landa, som om det enda sättet att komma tillbaka på jorden var om jag gick sönder. Jag gick sönder. Flera gånger. Tusen gånger. Jag spred ut bitar av mig själv på stranden i Cannes, på flygplatsen i Nice, på hallgolvet hos mamma och på regeringsgatan 71. Jag tappade allt jag var för att du försvann. Jag fick plocka upp alla bitar manuellt sedan. Gå på jakt efter dem, sätta dem på rätt plats. Det tog en jävla tid.

Vem är jag utan dig? Jag brukade ställa frågan till mig själv varje dag, innan jag gick och lade mig, när jag gick upp på morgonen. Vems är du, om inte min? Vems är jag, om inte din? Vem är jag om jag inte har ett sammanhang, vem kommer jag vara om jag inte får vara den med dig? 

Det har gått snart ett år sedan jag gick upp i rök. På något sätt sitter jag ändå här. Jag har både armar, ben, hjärta och lungor. Jag har rosa och gröna kuddar från H&M home som jag valt ut alldeles själv. Jag har kort hår. Och när jag ser mig själv i spegeln ser jag inte den jag var med dig; jag ser mig själv. Min Olivia. Min bästa vän, och den finaste jag känner. Vi klarar oss utmärkt vi två. Vi växer tillsammans och gror rötter som binder sig rakt ner i jorden, stabilt, stadigt, och fullkomligt orubbligt. Jag älskar den jag är nu. Den jag egentligen skulle ha varit. Jag är så glad att jag hittade henne igen. Hon som älskar att skriva, festa, diskutera, läsa, resa. Hon som förlåter sig själv när ingen annan vill göra det. Hon som siktar mot stjärnorna för att hon vet att hon förtjänar det absolut bästa. Hon som är precis rätt blandning av hysteri, humor, djup och beslutsamhet. Hon som lärt sig att skratta över att livet kan vara så läskigt. Hon som bara är.

Alltså, egentligen var det ju inte jag som försvann. Det var du.

”Tankar kring…” bakisångest

Jag vaknar upp med huvudvärk. Stönande sätter jag mig upp i sängen och blundar när migränen dånar igenom skallen. Jag drar bort täcket och upptäcker att jag inte är ensam. Killen bredvid mig sover fortfarande djupt, och hans mörka hår står i stark kontrast till de vita lakanen. Jag låter honom sova, går upp till köket och sätter på kaffe. Lutar pannan mot fönstret.
Vad sjutton gjorde jag igår? Jag försöker tänka efter, kniper ihop ögonen som om det skulle hjälpa, och framkallar flyktiga minnen från gårdagen. En shot. Tequila. Hångel i baren. En jävligt dyr taxiresa. Småtjafs med otrevliga vakter, dans till märklig technomusik, konfetti… Ugh.
Jag ler mot fönstret. Jag är bakis, trött, osäker på om jag borde be killen i sängen att gå, och jag har förmodligen spenderat alla mina pengar på överprisade drinkar och onödiga taxiresor. Men någonstans inom mig bultar fortfarande mitt tonårshjärta, starkt och glatt, och jag har inte en enda gnutta ångest.

Jag lärde mig något för ett par månader sedan. Efter att ha spenderat vintern nästan uteslutande genom att kröka, festa och vara allmänt hysterisk och ohälsosam, insåg jag att anledningen till att jag drogs ner i en spiral av ångest var inte för att jag var ute så mycket. Det var för att jag var så hård mot mig själv. Varje gång jag vaknade upp till en baksmälla ville jag bara gömma mig under matbordet och aldrig titta fram igen. Alla mina livsval verkade vara ogenomtänkta, dåliga, ja rent av katastrofala, och inte hjälpte det att jag ständigt rörde mig i kretsar där alla var perfekta. Där alla hade jobb att gå till på morgonen, där alla hade långt blont hår, där alla hade vitamintillskott och året-runt-bränna. I kontrast till dem kände jag mig som en hysterisk nittonåring utan någon chans till räddning.
Men någon gång i mars insåg jag det som fick mig att släppa ångesten.

Jag måste sluta ta mig själv på så jävla stort allvar. 

Det är okej att bli svinfull och ligga med en kille inne på toan på klubben. Det är okej att gråta utanför baren för att man saknar sin katt. Det är okej att vakna upp med oförklarliga blåmärken som du, när du tänker efter, förmodligen fick då du försökte klättra över stängslet till trädgården.
Det är okej att balla ur och vara hysterisk, jobbig, full, irriterande och barnslig. Man får agera på sina känslor. Och istället för att vakna och ha ångest, så vaknar jag numera till min egen trötta spegelbild och jag skrattar åt mig själv. Åt mina jävla påhitt. Åt att jag är nitton. Och åt att jag har ännu en historia att berätta.

”Tankar kring…” killar – en onödig accessoar

”Hej”
Jag lägger handen på hans arm för att få hans uppmärksamhet. Han vänder sig om, med irriterad blick.
”Åh,” säger han avmätt, ”tja”
Jag märker det genast. Det bristande intresset. Han drar handen genom håret och tittar bort. Musiken dånar ut från nattklubben, och överallt på terassen ligger fimpar.
”Har du en tändare?” säger jag så nonchalant jag kan. Han gör en konstig, nästan omärklig, min och räcker över en tändare. Jag röker under tystnad och tittar med rynkad panna på pojken som verkar så angelägen att fly från platsen.
Jag kom ju hit för att han bad mig, vad fan är problemet?

Killen, som jag träffat flera veckor tidigare, hade fångat mitt intresse när vi sågs på en bar och började prata om musik. Det visade sig att han gillade precis samma gamla lounge-album som jag gjorde. Vi hade spenderat flera timmar åt att lyssna, jämföra favoriter och skratta tillsammans. Han hade skjutsat runt mig i sin bil, bjudit mig på luncher och tjatat om att vi skulle hänga i flera dagar. Han är söt, väldigt söt, och precis lika gammal som jag. Rik också. Men osäker. Det bubblar lite under ytan på honom, en slags nervositet. Jag får inte grepp om pojken.
Och nu, när vi ses igen på en nattklubb i Stockholm efter att jag precis kommit hem från Cannes, så verkar han ha vuxit fem centimeter och utvecklat en barnslig arrogans.
Jag ser mig omkring. Hans kompisar är här. Eller, kompisar och kompisar. De coolare killarna. Jag kan tänka mig att han ser upp till dem.
”Jaha” säger jag och försöker få hans uppmärksamhet igen. ”Har du haft kul?”
”Ja” säger han kort.
”Har jag gjort något?” frågar jag.
Han vänder sig mot mig, lägger huvudet på sned, och drar med handen över min kind. Suckar lite spelat melodramatiskt, och säger;
”Nej, gumman. Jag måste bara hålla koll på mina kompisar. Vi har bord” säger han med myndig stämma och nickar med huvudet mot sina kompisar.
”Bord?” säger jag. ”Varför då? Du är sjutton.”
”Det är ju du med.”
”Ja? Men jag köper inga bord.”
”Nej, du köper ju inte dricka heller.”
Jag ser förvånat på honom.
”Vad fan?” säger jag.
”Jag måste gå” Han ler beklagande och går mot sina nyfunna vänner. Jag står kvar och funderar över mötet. Förstår inte riktigt vad som hänt. Rycker på axlarna och går in igen.

Det är först två timmar senare, när jag svept ett par shots och några drinkar, som insikten slår mig som en käftsmäll. Jag vinglar till och skrattar. Blundar och vänder ansiktet mot taket.
”Åhhhh” säger jag för mig själv och himlar med ögonen, ”Vad tokigt det har blivit.”
Han tror att han är bättre än jag.
Jag ställer ner drinken på bordet medan jag skakar på huvudet. Min kompis ropar åt mig när jag börjar gå mot rökrutan.
”Var ska du?”
”Jag ska sätta någon på plats!” ropar jag tillbaka och vinkar. Hon nickar och gör tummen upp.

Jag hittar honom stående på näsan exakt samma plats som förut. Han röker sina Camel Activate och försöker hänga med i ett samtal han inte är delaktig i.
”Hej igen!” säger jag. Han vänder sig mot mig och drar på sig en nedlåtande min.
”Tja”
”Jag måste bara säga en sak.” Jag är inte det minsta arg. Får ett styng av dåligt samvete, men trycker bort det. Han började. ”Jo, såhär. Jag tror du missuppfattat vår relation.”
”Va?”
”Jo, jag sa; jag tror du MISSUPPFATTAT VÅR RELATION”
”Jaha?”
”Ja! Du har missförstått allting. Jag är inte här för att jaga dig. Du är en jättefin accessoar. Och du har helt okej snopp, men alltså HELT OKEJ, den är inte fantastisk. Dina pengar klarar jag mig utan. Och du är jättesöt, men jag menar… titta på mig” Jag gör en menade gest med handen över min slående uppenbarelse, ”Ärligt talat, tror du inte jag kan få bättre?”
Han öppnar och stänger munnen.
”Jag är smartare än du, även om du är väldigt intelligent, så en utmaning är du inte direkt heller. Den enda anledningen till att du är intressant är för att jag tänkte att du kunde vara en av de där rika, snygga killarna som dessutom var SNÄLL och ROLIG. Det är verkligen DEN ENDA ANLEDNINGEN. Om jag hade velat ha en liten horunge hade jag åkt raka vägen till Hersby och plockat upp någon där.”
”Jaha?” säger han igen som om han inte fattar jag vad säger. Det spelar ingen roll. Jag säger det för min egen skull.
”Jag är tung” konstaterar jag glatt, ”Jag är verkligen ascool. Om du inte förstått det är det ditt problem. Men om du håller på och missuppfattar vår relation såhär igen så kommer det sluta med att vi inte har någon relation alls. Upp till dig. Vi ses sen!!”
Jag vänder mig om utan ett ord till och vinkar över axeln.

Det finns få killar jag tycker är coola. Jag kanske är alltför skadad av hela den där märkliga, universala regeln; om ett par ligger, så är det killen som knullar tjejen, och om en tjej dejtar en kille så är det hon som har tur och han som har barmhärtighet nog att sänka sig till hennes nivå (i alla fall när det gäller ungdomar). Det är egentligen helt sjukt. Jag menar, tjejer är så jävla överlägsna på allt så det logiska borde ju vara att killarna trånar efter oss. Och det borde vara vi som sänker oss till deras ynkliga nivå för att våra mänskliga, medlidande hjärtan bankar hårt för människorasen. (Men egentligen, killar, borde ni tassa på tå runt oss. Numera finns kan vi nämligen göra KONSTGJORD SPERMA. HAH! Fundera noga över det, ni.) 

Jag blir så ledsen över tjejer som låter sig tryckas ned av killar som egentligen inte är jack shit. De enda killarna som är värdiga min respekt, är de som gengäldar den. Annars duger de ingenting till, egentligen, annat än att underhålla och tillfredsställa en (till och med det är tydligen för mycket begärt?). Killar, speciellt unga sådana, som glidit genom livet med idén om att de har rätt till världen hamnar direkt i min blinda fläck. (NEWSFLASH, din lilla bajskorv. Världen är inte skyldig dig någonting.)

Jag kommer alltid vara noga med att påminna killarna om hur vår relation ser ut om de börjar få idéer. Jag menar, vad sjutton. Titta på mig. Jag är ett kap. Och jag tänker fan bete mig därefter.

”tankar kring…” män som bekräftar kvinnor

När vi ses på Sturehof (jag vet, det är alltid Sturehof. Kanske säger ganska mycket om stället?) så tror jag att du är en av de som klarat sig, trots att du är medelålders och man. Jag menar, du är ju ändå en känd komiker. Du är rapp, medveten och ganska rolig (som tur är). Vi pratar om politik och jobb, och du frågar vad jag arbetar med.

”Jag är bloggare” säger jag. ”Men jag vill bli författare.”
Vi skiljs åt och jag glömmer samtalet, tills min mobil plingar till av en snapchat från dig. Det är beundransvärt att du tagit dig tid att leta upp min instagram, och sedan min snap, och bestämt dig för att skicka en liten hälsning. Hade det varit just det, en liten hälsning, så skulle jag aldrig skriva detta inlägg. Så det var ju tur att du inte gjorde det.

Du skrev att du var imponerad av min blogg, och att du gillade mina texter. Sedan sa du att jag inte skulle tvivla på mig själv, att jag skulle fortsätta göra min grej, och att jag inte skulle ursäkta mig.

Det var ett fint, välmenande meddelande, och jag tar inte illa upp på något sätt. Men medan jag svarar ett tack så hemskt mycket så himlar jag med ögonen så mycket att de nästan vänds bakåt i skallen.
För såhär är det, kära medelålders man.

Jag har aldrig sagt att jag tvivlar på mig själv.
Jag har aldrig uttryckt någon osäkerhet.
Och jag skulle aldrig komma på tanken att ursäkta mig för dig.

Det är intressant och fascinerande hur män bara antar att unga tjejer och kvinnor vill ha deras hjälp. De tar på sig rollen som guidande farsa eller försöker spela en av de tre vise männen för att sedan, på ett vänligt sätt, berätta för oss att vi är bra som vi är.
?
Som om vi inte redan vet det?

Det roligaste är ju när man sedan viftar avfärdande med handen och säger ”ja, jag vet att jag är bra”. Då står de där och stirrar på en med cigariller hängandes från deras vidöppna gap och så bubblar de med munnen som en förvånad fisk. Deras hjärna börjar glöda för att sedan fatta eld när de får kortslutning över det faktum att en tjej inte behöver deras acceptans. VA? VAD HÄNDER MED VÄRLDEN? HUR KAN HON VETA ATT HON ÄR BRA INNAN JAG ENS SAGT DET?!?

Det kanske låter relativt konstigt för den som inte riktigt har varit i den situationen, men om man vänder på det blir det rätt självklart. Tänk om jag skulle höra av mig till komikern i fråga och skriva på snapchat att han ”inte behöver oroa sig” för att han ”kommer komma långt” och att han ”måste börja tro på sig själv”. Han skulle ba wtf är ditt problem jag vet din lilla snorunge.
Så varför är det så vedertaget att tjejer inte tror på sig själva? Att de måste lyftas och stärkas och bli hejade på?
Jag har oerhört mycket att lära. Jag hungrar efter kunskap gällande skrivtekniker och marknadsföring. Jag samlar på livserfarenheter varje dag och packar in dem i min egen lilla låda i huvudet. Jag lyssnar, lär mig, tar emot all hjälp jag kan få. Men jag har aldrig och kommer aldrig tvivla på att jag är duktig på det jag gör. Jag har ingenting att ursäkta. Jag har ingen anledning att bli ursäktad.

Och jag behöver inte din bekräftelse. Tack ändå.

”Tankar kring…” att komma över någon

Jag ser honom på Taverna Brillo.
När jag inser att det är han är det redan försent. Våra blickar har mötts och han rör sig mot mig. Mitt hjärna vrider sig bakom revbenen, magen drar ihop sig, jag tittar automatiskt runt omkring mig för att se om det finns någon flyktväg. Det gör det inte.
Fem steg kvar.
Vad ska jag göra? Benen darrar och det sticker i fingrarna. Snälla Gud, låt mig inte få en panikångestattack. Inte nu. Inte nu, när han är fem steg bort.
Nej, tre steg.
Jag håller andan när jag tittar upp och klistrar på ett leende. Det dånar i ögonen.
”Hej” säger han.
”Hej” säger jag.
Han böjer sig fram och kramar mig. Lång som han är. Hundranittioen centimeter, för att vara exakt.
”Hur mår du?” säger han och hans blick tränger igenom min, rannsakar mig, läser av mitt ansiktsuttryck.
Jag håller på att dö varenda dag, jag har andnöd hela tiden, mitt hjärta känns som om det på riktigt har gått i en biljon bitar och jag måste ständigt leta upp alla skärvor och försöka trycka tillbaka dem men de ramlar ut hela tiden, mina lungor har krympt och det har jag med, ibland känns det som om ryggraden är helt förvriden och trots att jag har gått ner sju kilo i vikt så kan jag inte riktigt lyfta fötterna för de är tunga som bly.
”Bra” säger jag och ler svagt. Han ler tillbaka. Jag vacklar till.
”Jag måste gå” säger han. Jag nickar.
”Hejdå” säger jag.
Han vinkar lite när han går och så försvinner han ut i folkhavet.

Fyra månader och femton dagar senare ses vi igen. På samma plats. Jag har klippt av mig håret och det har han med. Han bär en skinnjacka och en svart halsduk, och de blågröna ögonen är lika intensiva som alltid.
Men jag märker det knappt.
Jag skrattar, numera. Jag dansar, numera. Jag känner hur lyckoruset bubblar i mig, numera. Världen är min att ta över och när jag denna gång möter hans blick så ler jag alldeles äkta.
”Hej!” säger jag, och råkar snubbla på mina egna fötter när jag sträcker ut armarna för en kram. Jag skrattar åt min klumpighet. Han kramar tillbaka och är lågmäld, ler ett snabbt leende.
”Hur mår du?” frågar jag och byter grepp på mobilen. Han svarar att han mår bra, och jag ler igen, och så säger jag att jag måste gå för jag har mina vänner här bakom mig, det är jag och mina vackra tjejkompisar ikväll, och jag har inte tid att känna efter.
Vi vinkar hejdå och jag glömmer mötet på en gång.

En vacker dag står man där på Taverna Brillo och träffar den människa man trodde att man skulle gifta sig med, leva sitt liv med, den person man trodde var ens egen, ens livskamrat, och känslorna har försvunnit lika snabbt som de kom. På samma sätt som man faller in i kärlek, faller man också ur den. Det händer inte på en dag. Inte ens en månad. Men citatet ”tiden läker alla sår” är klyschigt av en anledning.
Det krävdes månader av panik, stress och självhat, ångest och ett hjärta i tusen bitar, för att jag skulle inse att den enda personen som är viktigast i mitt liv är jag själv. Det krävdes månader för att mig att inse att trots att lungorna krympte så stod jag ändå kvar på benen. Jag dog hundra gånger om men till min stora förvåning så lever jag ändå. Jag andas och står på benen, och jag har äntligen hittat min källa till lycka; jag själv. Jag, för att jag är så himla rolig, fantastisk, snygg, intelligent, djup, ytlig, hysterisk och trofast. Jag, för att jag är den bästa personen jag känner.

Fyra månader och femton dagar senare träffar jag dig. Du är inte min längre, och jag är inte din.

Jag är bara min egen.