”Tankar kring…” känslomässig otrohet

”Jag låg med någon annan igår”
Jag tittar upp från datorn.
”Va?
Han vrider på sig. ”Ja” säger han, ”Jag råkade”.
”Jaha,” säger jag och återgår till det halvtomma dokumentet på skärmen. Vad ska jag skriva om? Har absolut ingen inspiration. Jag knackar irriterat på tangenterna, som för att tvinga fram tankar.
”Hörde du vad jag sa?”
Men herregud, tänker jag och tittar upp igen. ”Va?”
”Jag låg med någon annan.”
”Jag hörde det, ja”
”Är du inte arg?” säger han förvånat. Jag lägger huvudet på sned, funderar lite. Betraktar killen i soffan. Han som jag hängt med i några veckor, typ. Hans tröja har åkt upp lite över magen. Yum.
”Nej” säger jag och försöker återigen koncentrera mig på jobb.
Han rycker lite förorättat på axlarna. ”Nähä” säger han bara.

Vad är otrohet?
Personligen har jag en väldigt liberal syn på vad man får och inte får göra. Jag tycker inte att kyssar hit och dit spelar någon stor roll, speciellt inte eftersom det är så lätt hänt att folk bara…kysser en. Eller? Kanske är det jag som är ovanligt världsfrånvänd. Jag tror på det där med att lita på varandra.
”Jag hånglade med en tjej, det betydde inget.”
Okej, då betyder det inget, punkt.
Men om jag ska låsa upp din mobil mitt i natten för att sätta larm till morgondagen och hittar ett meddelande från Ebba 21 som tackar för senast, då sjunker hjärtat. Om jag ser en milslång konversation med familjekompisen Miriam, då får jag magknip.
Eller om jag sitter med dig i en bil påväg till Nacka och du ber mig byta låt, och jag ser en snap från Tess som du jobbar med, då vet jag. För du gillar inte ens snapchat.
Men om du hånglar med en blond tjej på F12 så spelar det typ ingen roll.

Jag skiljer ganska mycket på sex och kärlek. Sex kan vara så kallt, så känslolöst, och ändå spännande. En avsugning på toan, en snabbt ligg hemma hos en främling. Whatever egentligen. Men när min partner blir känslomässigt involverad i någon, när han tänker på någon annan än mig, då har det gått för långt. Jag kan förlåta teknisk otrohet, men inte känslomässig.

För vad är det som gör ont, egentligen? Det är känslan av att hamna i andra hand, när det var ni två som skulle vara partners in crime. Känslan av att ha blivit lurad när man hela tiden trott att det var bara ni i världen.

Så hångla på du, men ser jag ett enda sms till från Tess som älskar gröna juicer så är det fan i mig slut.

Enter a title

”tankar kring…” att skriva

Min första novell skrev jag när jag var åtta.

Jag satt vid mitt blå skrivbord från IKEA. Min farmor hade köpt tunna skrivböcker med mörkblått omslag i hårt papp. ”Här har du” sa hon. ”Det är nästan som en riktig bok. Fyll den.”
Det gjorde jag. Min allra första ’bok’ var ett tunt skrivblock med blå pärmar, och jag var själv tvungen att rita upp linjer att skriva på. Jag satt länge med en linjal och försökte förbereda sidorna men jag tappade snabbt tålamodet vilket man kan se mot slutet, då linjerna var sneda.

Jag hade en rik, och mörk, fantasi. Historien handlade om en flicka som blir mördad av ett spöke på gröna lund. Jag minns inte den första meningen, men jag minns den sista;

De smaragdgröna ögonen glittrade till en sista gång innan hjärtat slutade slå.

Min lärare lika delar imponerad och oroad när jag visade henne novellen. Hon försökte tipsa mig om att använda tre punkter, och att lägga till dem efter sista meningen, men redan då hade jag en känsla för skrivandet som sade mig att den tekniken var… ja, töntig.
Jag hade alltid älskat att läsa, men detta blev en ny grej. Att skapa min alldeles egna värld. Bygga den, sten för sten, tills den blev perfekt.

När jag var tolv började jag skriva en berättelse om vampyrer. Den skrev jag på tills jag var sjutton. Jag har skapat många världar, men denna var den som verkligen sög in mig. Vad som börjat som några rader i en skrivbok blev plötsligt ett projekt, min andra verklighet, en slags besatthet. Jag gick omkring i skolan och drömde, funderade över vad karaktärerna gjorde, lyssnade på dem, pratade med dem. Jag vet inte hur många gånger jag blivit tillsagd av lärare för att jag suttit och frenetiskt skrivit scenario efter scenario på tomma ark. Jag skrev var jag än kunde; på kvitton, post-it lappar, i marginalen på matteboken, på bänken… Det var som om jag var tvungen att skriva, som om allting hände live och jag försökte skynda mig att anteckna innan det försvann för alltid, så att jag kunde läsa om det efteråt.

Folk frågar ofta om det var svårt att skriva en bok, och jag svarar alltid nej. Det var inte ett dugg svårt. Tvärtom, det var nödvändigt. Jag måste skriva för att inte bli galen. Jag måste. Det är inget val, ingen talang, ingen prestation. Det är livsviktigt.

Jag får alltid meddelanden från folk som säger att jag inspirerat dem till att skriva mer. Det är så himla fint, tror inte ni förstår hur mycket det betyder för mig. Så detta inlägg är väl till er. Jag vill att ni ska se över ert skrivande, släppa gränserna och bara låta det rasa. Alla har en egen stil. En alldeles unik stil. Hitta den, när den, låt den växa, men tvinga inte fram den. Den finns där någonstans, om man bara låter den väckas. Släpp gränserna. Bara skriv.

Kanske får jag snart ett mail om att någon av ska ge ut en bok. En alldeles egen värld.

”tankar kring…” vem är jag utan dig?

”Jag kommer aldrig vara någon utan dig”. 

Så skrev jag i min dagbok, två veckor efter att jag blivit dumpad. Jag minns att jag brukade se mig själv i spegeln och leta efter den Olivia jag kände. Hon fanns ingenstans. Jag brukade dra med fingrarna över kindbenen, gnugga mig i ögonen, bita mig i läppen, men ingenting var som vanligt. Jag var inte längre en del av ett sammanhang. Jag var bara… jag.

Det är konstigt det där med kärlek. Att man plötsligt identifierar sig som en helt annan person. Olivia Hagéus, flickvän. Hela min existens grundade sig i att du andades. Hela mitt liv gick ut på att få vara med dig. Att få hålla handen med dig på drottninggatan. Att få göra en kopp te till dig. Att få somna och vakna bredvid dig. Man binder sig till någon så kraftfullt att den man är försvinner, upplöst i tomma intet och rekonstruerat till en ny person vars fötter inte längre är bundna till jorden utan till den person man valt. Ganska sjukt beteende om jag får säga det själv.

Det är väl därför, när man gör slut, som man tappat fotfästet. Jag kände mig som en heliumballong som flöt iväg utan att kunna landa, som om det enda sättet att komma tillbaka på jorden var om jag gick sönder. Jag gick sönder. Flera gånger. Tusen gånger. Jag spred ut bitar av mig själv på stranden i Cannes, på flygplatsen i Nice, på hallgolvet hos mamma och på regeringsgatan 71. Jag tappade allt jag var för att du försvann. Jag fick plocka upp alla bitar manuellt sedan. Gå på jakt efter dem, sätta dem på rätt plats. Det tog en jävla tid.

Vem är jag utan dig? Jag brukade ställa frågan till mig själv varje dag, innan jag gick och lade mig, när jag gick upp på morgonen. Vems är du, om inte min? Vems är jag, om inte din? Vem är jag om jag inte har ett sammanhang, vem kommer jag vara om jag inte får vara den med dig? 

Det har gått snart ett år sedan jag gick upp i rök. På något sätt sitter jag ändå här. Jag har både armar, ben, hjärta och lungor. Jag har rosa och gröna kuddar från H&M home som jag valt ut alldeles själv. Jag har kort hår. Och när jag ser mig själv i spegeln ser jag inte den jag var med dig; jag ser mig själv. Min Olivia. Min bästa vän, och den finaste jag känner. Vi klarar oss utmärkt vi två. Vi växer tillsammans och gror rötter som binder sig rakt ner i jorden, stabilt, stadigt, och fullkomligt orubbligt. Jag älskar den jag är nu. Den jag egentligen skulle ha varit. Jag är så glad att jag hittade henne igen. Hon som älskar att skriva, festa, diskutera, läsa, resa. Hon som förlåter sig själv när ingen annan vill göra det. Hon som siktar mot stjärnorna för att hon vet att hon förtjänar det absolut bästa. Hon som är precis rätt blandning av hysteri, humor, djup och beslutsamhet. Hon som lärt sig att skratta över att livet kan vara så läskigt. Hon som bara är.

Alltså, egentligen var det ju inte jag som försvann. Det var du.

”Tankar kring…” bakisångest

Jag vaknar upp med huvudvärk. Stönande sätter jag mig upp i sängen och blundar när migränen dånar igenom skallen. Jag drar bort täcket och upptäcker att jag inte är ensam. Killen bredvid mig sover fortfarande djupt, och hans mörka hår står i stark kontrast till de vita lakanen. Jag låter honom sova, går upp till köket och sätter på kaffe. Lutar pannan mot fönstret.
Vad sjutton gjorde jag igår? Jag försöker tänka efter, kniper ihop ögonen som om det skulle hjälpa, och framkallar flyktiga minnen från gårdagen. En shot. Tequila. Hångel i baren. En jävligt dyr taxiresa. Småtjafs med otrevliga vakter, dans till märklig technomusik, konfetti… Ugh.
Jag ler mot fönstret. Jag är bakis, trött, osäker på om jag borde be killen i sängen att gå, och jag har förmodligen spenderat alla mina pengar på överprisade drinkar och onödiga taxiresor. Men någonstans inom mig bultar fortfarande mitt tonårshjärta, starkt och glatt, och jag har inte en enda gnutta ångest.

Jag lärde mig något för ett par månader sedan. Efter att ha spenderat vintern nästan uteslutande genom att kröka, festa och vara allmänt hysterisk och ohälsosam, insåg jag att anledningen till att jag drogs ner i en spiral av ångest var inte för att jag var ute så mycket. Det var för att jag var så hård mot mig själv. Varje gång jag vaknade upp till en baksmälla ville jag bara gömma mig under matbordet och aldrig titta fram igen. Alla mina livsval verkade vara ogenomtänkta, dåliga, ja rent av katastrofala, och inte hjälpte det att jag ständigt rörde mig i kretsar där alla var perfekta. Där alla hade jobb att gå till på morgonen, där alla hade långt blont hår, där alla hade vitamintillskott och året-runt-bränna. I kontrast till dem kände jag mig som en hysterisk nittonåring utan någon chans till räddning.
Men någon gång i mars insåg jag det som fick mig att släppa ångesten.

Jag måste sluta ta mig själv på så jävla stort allvar. 

Det är okej att bli svinfull och ligga med en kille inne på toan på klubben. Det är okej att gråta utanför baren för att man saknar sin katt. Det är okej att vakna upp med oförklarliga blåmärken som du, när du tänker efter, förmodligen fick då du försökte klättra över stängslet till trädgården.
Det är okej att balla ur och vara hysterisk, jobbig, full, irriterande och barnslig. Man får agera på sina känslor. Och istället för att vakna och ha ångest, så vaknar jag numera till min egen trötta spegelbild och jag skrattar åt mig själv. Åt mina jävla påhitt. Åt att jag är nitton. Och åt att jag har ännu en historia att berätta.

”Tankar kring…” killar – en onödig accessoar

”Hej”
Jag lägger handen på hans arm för att få hans uppmärksamhet. Han vänder sig om, med irriterad blick.
”Åh,” säger han avmätt, ”tja”
Jag märker det genast. Det bristande intresset. Han drar handen genom håret och tittar bort. Musiken dånar ut från nattklubben, och överallt på terassen ligger fimpar.
”Har du en tändare?” säger jag så nonchalant jag kan. Han gör en konstig, nästan omärklig, min och räcker över en tändare. Jag röker under tystnad och tittar med rynkad panna på pojken som verkar så angelägen att fly från platsen.
Jag kom ju hit för att han bad mig, vad fan är problemet?

Killen, som jag träffat flera veckor tidigare, hade fångat mitt intresse när vi sågs på en bar och började prata om musik. Det visade sig att han gillade precis samma gamla lounge-album som jag gjorde. Vi hade spenderat flera timmar åt att lyssna, jämföra favoriter och skratta tillsammans. Han hade skjutsat runt mig i sin bil, bjudit mig på luncher och tjatat om att vi skulle hänga i flera dagar. Han är söt, väldigt söt, och precis lika gammal som jag. Rik också. Men osäker. Det bubblar lite under ytan på honom, en slags nervositet. Jag får inte grepp om pojken.
Och nu, när vi ses igen på en nattklubb i Stockholm efter att jag precis kommit hem från Cannes, så verkar han ha vuxit fem centimeter och utvecklat en barnslig arrogans.
Jag ser mig omkring. Hans kompisar är här. Eller, kompisar och kompisar. De coolare killarna. Jag kan tänka mig att han ser upp till dem.
”Jaha” säger jag och försöker få hans uppmärksamhet igen. ”Har du haft kul?”
”Ja” säger han kort.
”Har jag gjort något?” frågar jag.
Han vänder sig mot mig, lägger huvudet på sned, och drar med handen över min kind. Suckar lite spelat melodramatiskt, och säger;
”Nej, gumman. Jag måste bara hålla koll på mina kompisar. Vi har bord” säger han med myndig stämma och nickar med huvudet mot sina kompisar.
”Bord?” säger jag. ”Varför då? Du är sjutton.”
”Det är ju du med.”
”Ja? Men jag köper inga bord.”
”Nej, du köper ju inte dricka heller.”
Jag ser förvånat på honom.
”Vad fan?” säger jag.
”Jag måste gå” Han ler beklagande och går mot sina nyfunna vänner. Jag står kvar och funderar över mötet. Förstår inte riktigt vad som hänt. Rycker på axlarna och går in igen.

Det är först två timmar senare, när jag svept ett par shots och några drinkar, som insikten slår mig som en käftsmäll. Jag vinglar till och skrattar. Blundar och vänder ansiktet mot taket.
”Åhhhh” säger jag för mig själv och himlar med ögonen, ”Vad tokigt det har blivit.”
Han tror att han är bättre än jag.
Jag ställer ner drinken på bordet medan jag skakar på huvudet. Min kompis ropar åt mig när jag börjar gå mot rökrutan.
”Var ska du?”
”Jag ska sätta någon på plats!” ropar jag tillbaka och vinkar. Hon nickar och gör tummen upp.

Jag hittar honom stående på näsan exakt samma plats som förut. Han röker sina Camel Activate och försöker hänga med i ett samtal han inte är delaktig i.
”Hej igen!” säger jag. Han vänder sig mot mig och drar på sig en nedlåtande min.
”Tja”
”Jag måste bara säga en sak.” Jag är inte det minsta arg. Får ett styng av dåligt samvete, men trycker bort det. Han började. ”Jo, såhär. Jag tror du missuppfattat vår relation.”
”Va?”
”Jo, jag sa; jag tror du MISSUPPFATTAT VÅR RELATION”
”Jaha?”
”Ja! Du har missförstått allting. Jag är inte här för att jaga dig. Du är en jättefin accessoar. Och du har helt okej snopp, men alltså HELT OKEJ, den är inte fantastisk. Dina pengar klarar jag mig utan. Och du är jättesöt, men jag menar… titta på mig” Jag gör en menade gest med handen över min slående uppenbarelse, ”Ärligt talat, tror du inte jag kan få bättre?”
Han öppnar och stänger munnen.
”Jag är smartare än du, även om du är väldigt intelligent, så en utmaning är du inte direkt heller. Den enda anledningen till att du är intressant är för att jag tänkte att du kunde vara en av de där rika, snygga killarna som dessutom var SNÄLL och ROLIG. Det är verkligen DEN ENDA ANLEDNINGEN. Om jag hade velat ha en liten horunge hade jag åkt raka vägen till Hersby och plockat upp någon där.”
”Jaha?” säger han igen som om han inte fattar jag vad säger. Det spelar ingen roll. Jag säger det för min egen skull.
”Jag är tung” konstaterar jag glatt, ”Jag är verkligen ascool. Om du inte förstått det är det ditt problem. Men om du håller på och missuppfattar vår relation såhär igen så kommer det sluta med att vi inte har någon relation alls. Upp till dig. Vi ses sen!!”
Jag vänder mig om utan ett ord till och vinkar över axeln.

Det finns få killar jag tycker är coola. Jag kanske är alltför skadad av hela den där märkliga, universala regeln; om ett par ligger, så är det killen som knullar tjejen, och om en tjej dejtar en kille så är det hon som har tur och han som har barmhärtighet nog att sänka sig till hennes nivå (i alla fall när det gäller ungdomar). Det är egentligen helt sjukt. Jag menar, tjejer är så jävla överlägsna på allt så det logiska borde ju vara att killarna trånar efter oss. Och det borde vara vi som sänker oss till deras ynkliga nivå för att våra mänskliga, medlidande hjärtan bankar hårt för människorasen. (Men egentligen, killar, borde ni tassa på tå runt oss. Numera finns kan vi nämligen göra KONSTGJORD SPERMA. HAH! Fundera noga över det, ni.) 

Jag blir så ledsen över tjejer som låter sig tryckas ned av killar som egentligen inte är jack shit. De enda killarna som är värdiga min respekt, är de som gengäldar den. Annars duger de ingenting till, egentligen, annat än att underhålla och tillfredsställa en (till och med det är tydligen för mycket begärt?). Killar, speciellt unga sådana, som glidit genom livet med idén om att de har rätt till världen hamnar direkt i min blinda fläck. (NEWSFLASH, din lilla bajskorv. Världen är inte skyldig dig någonting.)

Jag kommer alltid vara noga med att påminna killarna om hur vår relation ser ut om de börjar få idéer. Jag menar, vad sjutton. Titta på mig. Jag är ett kap. Och jag tänker fan bete mig därefter.

”tankar kring…” män som bekräftar kvinnor

När vi ses på Sturehof (jag vet, det är alltid Sturehof. Kanske säger ganska mycket om stället?) så tror jag att du är en av de som klarat sig, trots att du är medelålders och man. Jag menar, du är ju ändå en känd komiker. Du är rapp, medveten och ganska rolig (som tur är). Vi pratar om politik och jobb, och du frågar vad jag arbetar med.

”Jag är bloggare” säger jag. ”Men jag vill bli författare.”
Vi skiljs åt och jag glömmer samtalet, tills min mobil plingar till av en snapchat från dig. Det är beundransvärt att du tagit dig tid att leta upp min instagram, och sedan min snap, och bestämt dig för att skicka en liten hälsning. Hade det varit just det, en liten hälsning, så skulle jag aldrig skriva detta inlägg. Så det var ju tur att du inte gjorde det.

Du skrev att du var imponerad av min blogg, och att du gillade mina texter. Sedan sa du att jag inte skulle tvivla på mig själv, att jag skulle fortsätta göra min grej, och att jag inte skulle ursäkta mig.

Det var ett fint, välmenande meddelande, och jag tar inte illa upp på något sätt. Men medan jag svarar ett tack så hemskt mycket så himlar jag med ögonen så mycket att de nästan vänds bakåt i skallen.
För såhär är det, kära medelålders man.

Jag har aldrig sagt att jag tvivlar på mig själv.
Jag har aldrig uttryckt någon osäkerhet.
Och jag skulle aldrig komma på tanken att ursäkta mig för dig.

Det är intressant och fascinerande hur män bara antar att unga tjejer och kvinnor vill ha deras hjälp. De tar på sig rollen som guidande farsa eller försöker spela en av de tre vise männen för att sedan, på ett vänligt sätt, berätta för oss att vi är bra som vi är.
?
Som om vi inte redan vet det?

Det roligaste är ju när man sedan viftar avfärdande med handen och säger ”ja, jag vet att jag är bra”. Då står de där och stirrar på en med cigariller hängandes från deras vidöppna gap och så bubblar de med munnen som en förvånad fisk. Deras hjärna börjar glöda för att sedan fatta eld när de får kortslutning över det faktum att en tjej inte behöver deras acceptans. VA? VAD HÄNDER MED VÄRLDEN? HUR KAN HON VETA ATT HON ÄR BRA INNAN JAG ENS SAGT DET?!?

Det kanske låter relativt konstigt för den som inte riktigt har varit i den situationen, men om man vänder på det blir det rätt självklart. Tänk om jag skulle höra av mig till komikern i fråga och skriva på snapchat att han ”inte behöver oroa sig” för att han ”kommer komma långt” och att han ”måste börja tro på sig själv”. Han skulle ba wtf är ditt problem jag vet din lilla snorunge.
Så varför är det så vedertaget att tjejer inte tror på sig själva? Att de måste lyftas och stärkas och bli hejade på?
Jag har oerhört mycket att lära. Jag hungrar efter kunskap gällande skrivtekniker och marknadsföring. Jag samlar på livserfarenheter varje dag och packar in dem i min egen lilla låda i huvudet. Jag lyssnar, lär mig, tar emot all hjälp jag kan få. Men jag har aldrig och kommer aldrig tvivla på att jag är duktig på det jag gör. Jag har ingenting att ursäkta. Jag har ingen anledning att bli ursäktad.

Och jag behöver inte din bekräftelse. Tack ändå.

”Tankar kring…” att komma över någon

Jag ser honom på Taverna Brillo.
När jag inser att det är han är det redan försent. Våra blickar har mötts och han rör sig mot mig. Mitt hjärna vrider sig bakom revbenen, magen drar ihop sig, jag tittar automatiskt runt omkring mig för att se om det finns någon flyktväg. Det gör det inte.
Fem steg kvar.
Vad ska jag göra? Benen darrar och det sticker i fingrarna. Snälla Gud, låt mig inte få en panikångestattack. Inte nu. Inte nu, när han är fem steg bort.
Nej, tre steg.
Jag håller andan när jag tittar upp och klistrar på ett leende. Det dånar i ögonen.
”Hej” säger han.
”Hej” säger jag.
Han böjer sig fram och kramar mig. Lång som han är. Hundranittioen centimeter, för att vara exakt.
”Hur mår du?” säger han och hans blick tränger igenom min, rannsakar mig, läser av mitt ansiktsuttryck.
Jag håller på att dö varenda dag, jag har andnöd hela tiden, mitt hjärta känns som om det på riktigt har gått i en biljon bitar och jag måste ständigt leta upp alla skärvor och försöka trycka tillbaka dem men de ramlar ut hela tiden, mina lungor har krympt och det har jag med, ibland känns det som om ryggraden är helt förvriden och trots att jag har gått ner sju kilo i vikt så kan jag inte riktigt lyfta fötterna för de är tunga som bly.
”Bra” säger jag och ler svagt. Han ler tillbaka. Jag vacklar till.
”Jag måste gå” säger han. Jag nickar.
”Hejdå” säger jag.
Han vinkar lite när han går och så försvinner han ut i folkhavet.

Fyra månader och femton dagar senare ses vi igen. På samma plats. Jag har klippt av mig håret och det har han med. Han bär en skinnjacka och en svart halsduk, och de blågröna ögonen är lika intensiva som alltid.
Men jag märker det knappt.
Jag skrattar, numera. Jag dansar, numera. Jag känner hur lyckoruset bubblar i mig, numera. Världen är min att ta över och när jag denna gång möter hans blick så ler jag alldeles äkta.
”Hej!” säger jag, och råkar snubbla på mina egna fötter när jag sträcker ut armarna för en kram. Jag skrattar åt min klumpighet. Han kramar tillbaka och är lågmäld, ler ett snabbt leende.
”Hur mår du?” frågar jag och byter grepp på mobilen. Han svarar att han mår bra, och jag ler igen, och så säger jag att jag måste gå för jag har mina vänner här bakom mig, det är jag och mina vackra tjejkompisar ikväll, och jag har inte tid att känna efter.
Vi vinkar hejdå och jag glömmer mötet på en gång.

En vacker dag står man där på Taverna Brillo och träffar den människa man trodde att man skulle gifta sig med, leva sitt liv med, den person man trodde var ens egen, ens livskamrat, och känslorna har försvunnit lika snabbt som de kom. På samma sätt som man faller in i kärlek, faller man också ur den. Det händer inte på en dag. Inte ens en månad. Men citatet ”tiden läker alla sår” är klyschigt av en anledning.
Det krävdes månader av panik, stress och självhat, ångest och ett hjärta i tusen bitar, för att jag skulle inse att den enda personen som är viktigast i mitt liv är jag själv. Det krävdes månader för att mig att inse att trots att lungorna krympte så stod jag ändå kvar på benen. Jag dog hundra gånger om men till min stora förvåning så lever jag ändå. Jag andas och står på benen, och jag har äntligen hittat min källa till lycka; jag själv. Jag, för att jag är så himla rolig, fantastisk, snygg, intelligent, djup, ytlig, hysterisk och trofast. Jag, för att jag är den bästa personen jag känner.

Fyra månader och femton dagar senare träffar jag dig. Du är inte min längre, och jag är inte din.

Jag är bara min egen.

”tankar kring…” den nya och perfekta

”Han vägrade liksom… kissa. I skogen.”
Min vän sitter nedsjunken på min grå soffa. Inte för att hennes hållning är särskilt nedsjunken; det bara blir så automatiskt, eftersom soffan är så gammal. Varje gång någon sätter sig i den ropar de förvånat till när de sjunker ner i sitsen och blir en halv meter kortare än vad de förväntade sig.
Hon äter laxsallad och ser fundersam ut, som hon alltid gör. Vi pratar om hennes pojkvän, eller numera ex-pojkvän, och hon tuggar långsamt medan hon tänker.
”Han var liksom helt sjukt principfast. Det man lärt sig ska man hålla sig till, typ.”

Det är nästan skrämmande hur väl jag känner till det där ämnet. Det där med principer, som verkar ha en tendens att dela upp människor i grupper. Du är en sådan, och du är en sådan.

Mitt ex fick mig ibland att känna mig knäpp och jobbig och instabil, för att han hade båda fötterna på jorden. Jag har skrivit om det förut; känslan av att man kickas ut ur gruppen av ”normala, hälsosamma människor” som har regler och principer att förhålla sig till. Jag har varit avundsjuk på dem så länge jag kan minnas. De där personerna som bara är så smärtsamt jävla logiska. Det spelar ingen roll hur instabila eller känslosamma de är, de kan ändå se saker ur ett annat perspektiv och fatta genomtänka beslut, baserade på självklara principer. Sådana killar som vill ha ”distans” för att det är ”bäst för oss båda”, och som inte vill ha breakup-sex för att ”det kan vara skadligt och destruktivt”.
Jag har aldrig fattat hur de gör. Hur de fungerar. För mig räcker det med en kopp kaffe för mycket så blir jag helt galen. Jag tappar förståndet lika ofta som jag tappar min plånbok (alltså cirka en gång i veckan). Och jag har alltid trott att det är mig det är fel på, att jag inte passar in, att den enda som kommer vilja ha mig i slutändan är någon som är lika knäpp i skallen som jag är.

När jag och mitt ex var tillsammans brukade jag alltid skämta om det. Jag sa att om vi gjorde slut och han blev tillsammans med en ny tjej, så skulle hon heta Ebba och ha blont, långt hår som hon inte klippt sedan nian. Hon skulle älska gröna smoothies och vara helt besatt av spinning. Hon skulle vara en sådan som blir bra på bild i alla lägen, till och med när hon sover. På helgerna åker hon ut och seglar och allt hon egentligen vill här i livet är att komma in på Berghs (vilket hon har råd med, för hennes föräldrar är stenrika även om hon skäms för att erkänna det). Hon skulle vara en sådan där flickvän som är stabil, stöttande och logisk. Inte en hysterisk röra vars hår luktar cigg och sprit på på söndagsmorgonen. Inte en sådan som jag, vars känslor spritter över huden på mig, omöjliga att kontrollera. Inte en sådan som jag. Aldrig en sådan som jag.

Jag har lämnat det stadiet nu. För när jag pratade med min vän om hennes principfasta ex-pojkvän, insåg jag en sak. En väldigt viktig sak.

Hans ”Ebba” kommer att vara perfekt på alla sätt men det är i min inperfektion som jag lärt mig att älska mig själv. Jag älskar att jag levt ett helt liv efter nitton år. Jag älskar att jag upplevt och gått igenom saker som gör mig stark, smart och erfaren. Jag älskar att jag har ärr på armarna. Jag älskar att jag ibland är ledsen. Jag älskar att jag ligger på köksgolvet och kedjeröker när jag har en existensiell ångest.
Jag älskar att jag vågar dela med mig av mitt liv och mina svagheter på internet, där tusentals människor läser mina historier varje dag. Jag älskar att jag vågar erkänna att jag lider av ångest.
Jag älskar att jag ibland blir jättefull och kommer hem klockan sex på morgonen. Jag älskar att jag har haft ett drogproblem. Jag älskar att jag är så fri och självsäker när det gäller mina bröst att jag kan visa dem för vem som helst. Jag älskar att jag har så liberal syn på droger. Jag älskar att jag inte ser något problem med ett engångsligg. Jag älskar att jag får vredesutbrott utan anledning. Jag älskar att jag är svindålig på att hantera pengar.

Jag älskar varenda egenskap som han hatade. De som jag skämdes över när vi var tillsammans. Och trots att det är över, och trots att jag inte längre är ledsen och hjärtekrossad, så vet jag.
Jag gav honom all kärlek jag hade. Det är inte mitt fel att det inte räckte till. Det var inte jag som inte var tillräckligt; det var han som var för lite. 

På samma sätt som jag hoppas att han träffar någon som ger honom det han vill ha, oavsett om det är hemlagade grönkålschips eller fredagskvällar framför Let’s dance, så hoppas jag att jag kommer träffa någon som lyfter mig. Varje sekund av varje dag.
Jag vill inte ha någon som dricker alldeles lagom och har lista på SpyBar. Jag vill ha någon som tänder min joint.

”tankar kring…” framtidens generation

”Jaha, så vad jobbar du med?”
Jag vänder blicken mot mannen i kostym. Han ser på mig med ett upphöjt ögonbryn, och den blå kavajen framhäver de lika blå ögonen. Slipsen verkar dock sitta lite för hårt, för han drar ständigt i den.
”Eh…” säger jag och kliar mig på halsen. Drar mig för att svara.
”Ja?” säger han uppfordrande.
”Jag…” säger jag, ”Jag bloggar…typ.”
”Pluggar?”
Bloggar” upprepar jag. Den cirka 25-åriga mannen rynkar pannan.
”Vaddå bloggar?”
”Ja, jag skriver liksom. Typ. Lite grann.”
”Jag förstår” säger han och ser oförstående ut. Han tänder sin cigarett. Vi står på Sturehofs uteservering och blir ständigt knuffade av förbipasserande människor.
”Men vaddå” säger han sedan, ”Vad tjänar du pengar på?”
”Min…blogg?” säger jag.
”Ja, men HUUUUR” Han gestikulerar med armarna, ”Det kan väl inte bli så mycket i månaden, eller?”
”Nja…” säger jag.
”Men du klarar dig?”
”Ja…”
”Så…du har inget riktigt jobb?” frågar han.
Jag är tyst och rynkar pannan. Han skrattar till lite.
”Men förlåt, menade inte att förolämpa dig liksom. Men du fattar vad jag menar, eller hur?” Han blinkar åt mig och tar en klunk av sin drink. ”Hur som… kan jag köpa något att dricka till dig? Jag bjuder. Hehe.”

När jag kommer hem senare den kvällen vankar jag av och an i min lilla lägenhet och frustar ilsket för att jag, ännu en gång, inte stått upp för mig själv.
Varför låter jag mig ständigt förlöjligas? Varför försvarar jag inte mitt yrke? Jag kommer till exempel ständigt på mig själv med att göra orimligt många citationstecken när jag pratar om mitt jobb.

”Vad gör du, då?”
”Jag ’bloggar’. Det är mitt så kallade ’jobb’. Hehe”.

Det finns ingen i hela världen som är så hård mot mig som jag själv är. Jag ger aldrig mig själv tillräckligt med cred. Jag ursäktar ständigt mina framgångar. Och i och med att jag inte tar mig själv på allvar, möter jag ständigt folk som faktiskt inte heller gör det. Människor i allmänhet och män i synnerhet verkar ha oerhört svårt att se det jag gör som ett jobb, ett faktiskt arbete, och kanske ligger delvis felet hos mig själv.
De senaste dagarna har jag funderat alltmer på det faktum att jag inte verkar ta mig själv på allvar. Att jag förminskar mig själv. Att jag tror att ingenting riktigt är min egen förtjänst utan mer på grund av omständigheter. Och jag har kommit fram till detta:

Jag är fett stolt över mig själv.

Jag är stolt över att jag kommit så långt. Jag är stolt över att jag skriver texter som berör. Jag är stolt över att jag får pengar för att göra det jag älskar, trots att det inte är så mycket pengar alls. Jag är stolt över att jag är en förebild för någon. Jag är stolt över att jag driver en podcast och en blogg och jag är stolt över att jag är konsekvent, rättvis och ödmjuk.
Så varför ska jag flytta på mig?

För nu när jag bestämt mig för att vara stolt så blir nästa problem att handskas med dem som anser att jag inte borde vara det. Männen. Männen på Sturehof. De som jobbar med ekonomi och juridik och inte för sitt liv kan förstå hur en nittonåring kan tjäna pengar på att blogga. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag det som de själva inte förstått – jag är ju framtiden. Jag är framtiden. Deras framtid, vår framtid, allas framtid. Det är ju jag. Och min syster. Och mina kompisar. Och alla andra bloggare, influensers, instagrammare, poddare, skribenter, twittrare. Vi som driver, diskuterar, öppnar upp. Vi som startar företag när vi är arton och vi som bygger upp något från ingenting. Vi utan utbildning att falla tillbaka på, vi som kämpar och biter ihop, det är ju vi som är framtiden. Inte kostymkillen på Sturehof. Utan vi.

Jag vill ge en stor eloge till oss som vågar vara stolta över vår branch (som är helt och hållet kvinnodominerad). Vi som driver teknologi, vi som omdefinierar traditionella marknadsföringsstrategier, vi som läxar upp gamla femtioåriga gubbar och vi som ständigt retar upp den andra generationen med våra vilda idéer om en rättvis värld. Vi som accepterar alla sexualiteter, vi som tycker det är en självklarhet att man kan födas med två eller inget kön, vi som alltid slåss för varandra och vi som växer upp till den mest medvetna generationen någonsin. Vi är verkligen bäst.

Och jag tjänar inte mycket, men nästa gång jag inte blir tagen på allvar (igen), så ska jag spendera mina sista pengar på att betala notan. Bara för att jag kan.

”tankar kring…” rädd för att lyckas

Jag är den sämsta personen i världen.
Jag sitter vid köksbordet och stirrar ner i telefonen. Egentligen ser jag inte på något särskilt, utan jag scrollar bara runt, klickar bort instagram och klickar upp appen igen, läser tweets jag inte förstår och uppdaterar facebook. Världen runt omkring mig verkar dansa i solsken men här sitter jag och över mig hänger ett envist regnmoln som vägrar försvinna.
Eftersom jag suger.
Vad är jag egentligen bra på? Jag lägger ifrån mig telefonen. Att skriva, tänker jag. Jag är bra på att skriva. Jag kan faktiskt skriva. Men var räcker det egentligen? Jag tar upp telefonen igen.
Jag har varit omgiven av talangfulla och framgångsrika människor i typ, hela mitt liv. Känns det som i alla fall. Jag menar, min ex-bästis är praktiskt taget superkändis. Min ex-pojkvän hade sin karriär säkrad när han var nitton. Alla runt omkring mig har haft ideér, intressen, hobbies. De har varit drivna och målmedvetna. En går på läkarlinjen. En annan jobbar inom företagande. En tredje flyttade till Australien ganska nyligen.
Och jag, då? Här sitter jag med en halvkänd blogg som ingen tar på allvar, allra minst jag, och hittar på ursäkter för mig själv så att jag kan gå ut och dricka på vardagar.

”Jag är så jävla lost, bara” säger jag till Megan och Jasmine som sitter i min soffa hemma i min lilla etta. De ser frågande på mig.
”Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Det känns som om jag kommer sluta som en trött gammal fjortis som måste jobba på 7-elevan i resten av livet. Jag vill inte det” säger jag gnälligt.
Meningen som följde sitter fortfarande kvar som en mantra i huvudet.
”Det är inte meningen att du ska veta vad du ska göra i resten av ditt liv när du inte knappt levt en femtedel” sa Jasmine.
Jag stirrade på henne och försökte invända, men jag kom inte på något att säga. Sedan dess har jag upprepat den meningen i huvudet varje gång jag känner att jag inte duger.
För en sak som min psykolog också sa var att det är lika vanligt att vara rädd för att misslyckas, som det är att vara rädd för att lyckas.

Jag är livrädd för mina egna framgångar.
Rannsaka er själva och ta reda på om ni också är det. Brukar ni ursäkta era framgångar med omständigheter, så som ”ja, men jag hade tur” eller ”ja, men det var bara för att…” ? Brukar ni har svårt att ta emot komplimanger, avfärda uppskattande kommentarer och inte ta er själva på allvar när ni faktiskt gjort något bra?
Hur ska man då någonsin bli nöjd?
Det är inte meningen att vi ungdomar ska veta exakt hur vi vill spendera resten av våra liv när vi knappt levt över huvudtaget. Jag är numera beredd, och förväntansfull, inför misslyckanden. Jag vill fucka upp, börja om, byta spår, byta riktning, stanna helt, rusa fram, göra fem saker samtidigt och inte göra någonting alls. Jag vill testa hur det är att hjälpa andra, att hjälpa sig själv, jag vill bli läkare och målare och författare och veterinär. Jag vill resa till Uruguay och jag vill frysa på Arktis. Jag vill göra precis allt i hela världen innan jag bestämmer mig för något som ska räcka resten av livet. Jag vill inte bestämma nu. Jag kan inte bestämma nu.
Och jag är nöjd, faktiskt. Jag jobbar på att ta mig själv på allvar, och fräser åt folk som inte gör det. Jag slåss för min plats här och låter absolut ingen ifrågasätta det jag gör. Jag har byggt upp det jag har från absoluta början, och jag är övermäktigt jävla stolt över det.
Det absolut enda löftet jag har till mig själv är detta: Ingen ska någonsin kunna säga att jag är där jag är idag på grund av någon annan.I så fall är jag hellre fattig och misslyckad. Men då har jag åtminstone kämpat själv.