L.A : kontroller, poolfest och märkliga bokhyllor

När jag landar i Los Angeles har jag bara sovit tre timmar på planet. Jag är snurrig i huvudet av trötthet men ändå klarvaken. Solen skiner utanför. Kroppen ryser till av längtan efter D-vitamin.
Vi får sitta kvar en stund på planet innan bussarna har rullat fram. De tio minuterna passerar förbi smärtfritt, förutom att vi alla  fick lära oss vad en Amber-alert är den hårda vägen. Min mobil började tjuta först, sedan avlöstes fem larm till innan någon tog en för laget och stressat frågade en fl
ygvärdinna vad i helvete det var som pågick. Amber-alert. Larmen går av när någon har blivit kidnappad eller vid nödsituationer. I detta fall var det kidnappning. Flygvärdinnan log lugnande mot oss, men vi såg alla till att skynda oss ut ur planet så fort som möjligt när dörrarna öppnades. 

Sedan var det dags för kö. Jag tog upp min bok ”Kaninjägaren” av Lars Kepler och läste medan vi förflyttade oss i vad som kände som noll kilometer i timmen i väntan på att bli insläppta in i landet. När det var min tur gick det mindre förhöret ganska snabbt, med undantag för ett litet misstag.
Mannen bakom disken granskade mitt pass och frågade vad jag skulle göra här. Han verkade godkänna mitt svar och gjorde sig redo med stämpeln. Medan han bläddrade bland sidorna frågade han, utan att titta upp, vad jag jobbade med.
”Åh,” sa jag, ”Jag är journalist”.
Han tittade upp, plötsligt intresserad.
”Jaha? För vaddå?”
”Eh.. Svenska Dagbladet. Det är en morgontidning.”
Hans ögon smalnade av och han lade ifrån sig stämpeln. ”Vad skriver du om?” ville han veta.
”Alltså, nej, jag är inte… det är inte så. Jag skriver mest fake news” skämtade jag.
”Fake news?” upprepade han och höjde på ögonbr
ynen.
Jag insåg genast mitt misstag och började stamma; ”Jag skojade bara. Det var ett skämt. Jag skriver bara om saker till webben.”
Han höll kvar min blick i några sekunder innan han mumlade något och skakade på huvudet. Han stämplade passet och viftade med handen. ”Välkommen” suckade han.
”Tack!” pep jag och sk
yndade iväg innan han skulle ångra sig.

Resten av resan till stan gick snabbt och smärtfritt. När jag äntligen fick träffa Megan senare på kvällen var det som om jag kommit hem efter flera månader. Vi kramades och pussades och satte oss nästan genast ner på balkongen för att prata igenom allt som hänt den senaste tiden. Vi satt där i flera timmar, innan det var dags att börja fixa oss inför utgången.

Jag var otroligt jetlaggad, kan jag ju säga. Är fortfarande väldigt snurrig. Men efter att ha pratat med både Chaya, hennes roomie och Megan kom vi alla överens om att det absolut bästa var att stanna uppe så länge som möjligt första natten för att genast ställa om tiden. Sagt och gjort så var vi uppe till sent, men gud vad snurrig jag var. Mina ögon stängdes konstant och när vi väl kom hem ville jag nästan gråta av lättnad när jag lade mig ner i sängen. Njöt av att sova den natten kan jag säga er. 

På lördagen var det dags för poolparty.

Vi tog en Uber uppför backarna till Hollywood Hills, där vi till sist stannade utanför en grind som vaktades av en uttråkad kille i röd tröja. Vi blev insläppta och kom in på en parkering. Ett tiotal bilar stod parkerade, var och en måste ha kostat flera miljoner kronor. Jag fnissade lite när vi gick förbi en krispigt vit Ferrari. Två tjejer turades om att posera framför bilen, sittandes på motorhuven eller lutandes mot passagerardörren. De vinkade åt oss när vi gick förbi och fortsatte sedan.
Vi kom in i en enorm hall och fortsatte ut mot poolen. Överallt trängdes slående vackra tjejer, med långt hår och dra väskor, samt killar med stenhårda muskler och gucci-solglasögon. Allt var färggrannt, dyrt och glittrande. I den provisoriska baren hällde en anställd upp drinkar med vodka och persika. Vi tog emot varsitt glas och gick ut på altanen. 

Det var som om alla filmer och TV-serier som utspelats i L.A spelats in just här. Folk gick omkring med enorma bitar pizza, röda plastmuggar, högklackade skor med röda sulor och tunna kimonos i det mjukaste siden.
”Vem bor här?” mumlade jag och försökte ta in allt på en gång.
”Han” sa Megan och viftade oklart mot en av killarna i tank-tops som flockades runt DJ-bordet.
Huset var verkligen enormt. Påkostat. Möblerna såg så dyra ut att det tog emot att sitta i dem, varje rum var inrett i vitt, glasväggarna sträckte sig från golv till tak och ett av vardagsrummen dominerades av den största öppna brasa jag någonsin sett. Jag gick fascinerat omkring och betraktade alla olika detaljer, men ju mer noggrant jag tittade desto mer förbryllad blev jag. Var jag än såg mig omkring verkade det inte finnas en enda personlig detalj. Ingen tandborste. Inga foton. Ingenting. Insikten slog igenom när jag stannade framför bokhyllan och ögnade igenom titlarna på jakt efter något jag själv hade läst. Böckerna var perfekt placerade. Nästan lite för perfekt. Och… där. Tre likadana titlar. Jag följde mönstret. Detta var böcker som ingen någonsin läst, insåg jag. De är bara där för att de ska vara vackra.
”They’re fake” sa jag till Megan utan att släppa blicken från bokhyllan. Hon stannade och ögnade igenom titlarna, hittade snabbt samma fel som jag.
”Oh” Hon flinade, ”It’s L.A” sa hon bara och drog med mig mot poolen. 

På något sätt blev de orörda böckerna en brytpunkt för min syn på drömmarnas stad. Allting här är så polerat och glittrande på alla sätt. Var du än vänder dig ser du rika, vackra, kända människor som rör sig i en bubbla av perfektion och det är lätt att känna sig menlöst grå om du är utanför den bubblan. Men synen av böckerna, uppenbart inköpta för att skapa en balans i det förmodligen hyrda (inte ägda) hemmet, blev ett slags bevis på det ansträngda och overkliga. För när någonting verkar vara för bra för att vara sant… så är det förmodligen inte det. 

Enter a title

STORYTIME: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 3)

Story time! Som ni vet var jag i Istanbul och jobbade som modell förra sommaren. Nästan direkt efter Istanbul åkte jag till Mykonos, och sedan gjorde jag och mitt ex slut. Jag har fått otroligt många frågor om just Istanbul och Mykonos, men jag har aldrig riktigt känt att jag orkade besvara dem eftersom det var en så himla jobbig tid i mitt liv. Nu har det dock gått snart ett år och jag tänkte äntligen räta ut lite frågetecken. Fyra delar, släpps varje måndag. ENJOY. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

DEL 1 HÄR. 

DEL 2 HÄR. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

”Jag kommer sakna dig” sa jag. Alina sköt ner solglasögonen över ögonen.
”Nä, det kommer du inte” sa hon avmätt.
”Kommer jag visst” sa jag.
”Jaja,” Hon lade armarna i kors. ”Jag kommer nog inte vara så långt borta. Vi får hälsa på varandra.”

Dagen efter attacken på Istanbuls flygplats bokade min agentur i Stockholm en biljett åt mig. Jag skulle flyga hem redan morgonen därpå, och jag och Alina bestämde oss för att ”fira”. Vi satte oss på kebabstället vid gallerian och beställde vår första riktiga måltid på väldigt länge. Vi åt långsamt för att inte få ont i magen.
”Ska det bli skönt, då?” frågade hon och syftade på hemresan.
Jag tuggade klart och svalde. ”Ja, ganska. Jag ser fram emot att träffa min pojkvän”
”Juste, pojken” Alina nickade. ”Hur är det mellan er?”
”Jag saknar honom” sa jag, och tog en klunk av min cola light, ”Hela tiden. Jag har aldrig älskat någon så mycket. Det gör mig nästan lite rädd hur kär jag är.” Det bubblade i magen när jag tänkte på honom.
”Jaja” sa Alina. Hon borstade bort några osynliga smulor från skjortan. ”Det går över.”
”Vaddå går över?”
”Ert förhållande.” Hon tände en cigg. Jag såg irriterat på henne. ”Vad?” sa hon och slog ut med armarna. ”Du kommer ju inte vara tillsammans med honom hela livet.”
”Måste du vara så pessimistisk?” muttrade jag och sköt ifrån mig tallriken. Jag hade tappat aptiten.
Alina ryckte på axlarna. ”Ärlig. Inte pessimistisk.”
”Men håll din ärlighet för dig själv då” fräste jag.
Hon skrattade. ”Jaja, okej. Du slipper den snart ändå. Kan vi inte gå och dricka lite sprit? Kom.”

När jag landade i Stockholm hade jag ett BMI på 15,84 och var helt utmattad. Någonting inne i mig höll på att brista, men jag visste inte vad. När jag äntligen fick träffa min pojkvän som jag längtat efter så himla mycket, var jag så full att jag knappt kunde stå efter att ha varit ute på Berns med mina vänner. Han var irriterad, jag var irriterad, och dagen efter fann jag mig själv längta tillbaka till bekymmerslösheten i Istanbul, där ingen hade några förväntningar på mig förutom när det gällde min vikt.

Någon vecka efter att jag kommit hem satt jag och Megan på Utecompagniet med varsitt glas rosé. Min pojkvän skulle åka iväg till Norge samma helg för att jobba, och jag var surmulen över att jag blev lämnad i Stockholm.
Som om Gud, eller kanske djävulen, lyssnat på mina tankar fick jag plötsligt ett sms. Lite smått berusat läste jag meddelandet. Det var från Leo.
”Leo wants me to come to Mykonos with him” sa jag till Megan och lade ifrån mig mobilen.
”Thats dope!” Megan tog en klunk av sitt vin, ”You should go.”
”I can’t. It’s weird”.
Ett till sms. Leo sa att jag kunde ta med en kompis.
”It’s still weird.” sa jag, men denna gång var jag mer eftertänksam, ”I mean, my boyfriend would like it.”
”Bring him, then”
”He’s working”
Ännu ett sms. Leo: ”Ta med din pojkvän om du vill”
”This is not morally right” mumlade jag.
”Who cares? It’s not like they don’t have money, and they don’t mind.”
”I wanna be able to pay for myself.”
”Well, you’re not. Yet. Time will come when you can pay vacation for boys, but right now I’d say take the chance. It’s not like he expects you to sleep with him.”
Det var sant. Efter mina veckor med Leo var jag övertygad om att han inte utgjorde någon risk. De få gånger han råkat snudda mig har han genast bett om ursäkt och sett generad ut.
”I don’t know…” sa jag tveksamt. ”It’s just… I don’t like the idea of someone else paying for me.”
”Okay, fine. Ask him if you can take a loan.” Megan ryckte på axlarna. Jag öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. Ett lån. Ja, varför inte?

Två timmar och fyra telefonsamtal senare hade jag och Madison, min barndomsvän och den enda som var galen nog att tacka ja, varsin biljett till Istanbul. Därifrån skulle vi bli hämtade med ett privatplan och bli flugna till Mykonos. Tillsammans med Leo, Aydin och Aydins flickvän skulle vi hyra ett hus uppe i bergen och bo där i fyra nätter.
Allt gratis. Vi skulle inte betala en krona.
Min pojkvän var inte glad. Men jag bestämde mig för att åka ändå.

Här måste jag pausa en sekund. I efterhand har jag många gånger frågat mig själv varför jag gjorde det. Hur kunde jag åka när min pojkvän, som jag sade mig vara så kär i, uppenbarligen inte ville att jag skulle göra det? Hur kunde jag övertala honom att det var en bra idé, när jag inte var så säker själv? Hur kunde jag ignorera hans tårar, till förmån för min egen nyfikenhet?
Jag vet faktiskt inte. Jag har inget svar. Många har sagt att detta var ett bevis för att jag egentligen inte älskade honom, men det är inte sant. Jag var hopplöst kär i människan. Men kanske var jag bara mer kär i mig själv? Kanske var min nyfikenhet, min äventyrslust, min vilja att uppleva och upptäcka och kasta mig ut, alldeles för stark? Kanske var mitt enda misstag det att jag satte mig själv i första hand, trots att jag trodde att jag visade min kärlek till honom på alla olika sätt?

Kärlek handlar om uppoffring. Om att lyssna på varandra. Om att rätta sig, och anpassa. Jag vet det nu. Men jag vet också, med största säkerhet, att om jag hade kunnat backa tiden till den sekunden då jag tackade ja jag så skulle jag inte ändrat något.

Men nu går vi händelserna i förväg, lite grann. Var var vi? Jo, juste. Resan dit.
Min pojkvän bad mig om att jag skulle stanna och jag struntade blankt i det som den egoistiska, fruktansvärda människa jag är. Jag och Madison satte oss på flyget mot Istanbul i början av Juli, och vi landade sent på kvällen. I Istanbul checkade vi in på ett hotell tillsammans med Leo och senare på kvällen gick vi ut till ett speak-easy. Det var faktiskt väldigt roligt. Vi anlände med båt till andra sidan av floden, och när vi klev av var det enda vi såg …. en pizzeria.
”Vad fan?” sa jag till Leo. ”Jag gillar inte ens pizza.”
Han log finurligt och vinkade oss till sig. Vi balanserade över kullerstenarna och tog oss fram till pizzerian. Det fanns en liten uteservering där folk satt med sin mat, och inne i restaurangen såg det ut precis som det gör i Stockholm. Lite sjaskigt, nedgånget, med rundat tak och immiga fönster. Det doftade tomatsås.
”Eh?” sa Madison och såg sig omkring.
”Framme!” sa Leo entusiastiskt och viftade med armarna. Vi såg ut som två fågelholkar.
”Okej….” sa jag långsamt, ”Alltså, såhär…”
”Öppna kylskåpet” sa han.
”Va?”
”Kylskåpet. Där. Öppna det.” Han pekade och log förväntansfullt.
Jag tittade på Madison och undrade om jag borde vara oroliga över att vi var ensamma i Turkiet i händerna på en dåre. Jag bestämde mig för att göra honom till viljes och sedan försöka boka en biljett hem med första bästa flyg.
”Detta är fan inte klokt” mumlade jag men stegade ändå fram till kylskåpet. Jag drog i handtaget, beredd att mötas av läskflaskor och kyld ost, men när dörren slog upp ramlade jag nästan baklänges.
Musik dånade ut från kylskåpet. Jag stapplade häpet några steg bakåt och stirrade på ingången.
”Kom nu, surpuppa” skrattade Leo och gick in före oss. Förbluffat följde jag efter honom, genom en kort tunnel av vitmålade tegelstenar, och rätade på mig när jag fann att vi stod i en grotta. Ett live-band spelade till vänster om oss och överallt stod uppklädda människor och dansade med champagneglas i händerna.
”OLIVIA!”
Jag vände mig om och fick syn på Aydin. Han vinkade frenetiskt åt mig från den bakre delen av klubben. Jag gick fram och blev indragen i en lång kram.
”DU ÄR HÄR!” Han skrek för att överrösta musiken. Jag skrattade, fortfarande i chock över min kylskåpsupplevelse.
”Shit!” ropade jag. ”VAD COOLT!”
Han räckte oss två drinkar och hoppade upp i soffan bredvid sin flickvän. Hon vinkade svalt åt oss och presenterade sig som Lilliana. Hon betonade bokstäverna noggrant. En gång kallade jag henne Lilly i förbigående och det var nog ett av mitt livs största misstag. Hon var sann diva;  högdragen, smärtsamt vacker, och med väldigt dyr smak. Senast jag såg röken av henne var när jag bläddrade igenom bilderna från filmfestivalen i Cannes, då hon poserade i en grönglittrig klänning bredvid en ny man. Old habits die hard, antar jag.

Morgonen därefter var det dags att ge sig av till flygplatsen. Vi gick in i en privat ingång, där vi blev serverade både det ena och det andra. Jag smuttade på en latte och var på allmänt dåligt humör när vi äntligen blev ombedda att följa med till planet. Jag hade en dålig känsla i magen. Min pojkvän svarade inte på sms, och jag blev alltmer orolig över att jag tagit fel beslut. Borde jag stannat hemma? Tänk om detta inte gick att reparera?

Jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag begått ett fruktansvärt misstag, och när vi satte oss i de mjuka stolarna och blev serverade satt jag mest och tittade ut genom fönstret. Det finns en väldigt rolig video på mig när Madison filmar vår takeoff : man ser planets luxuösa inredning, paradiset utanför och så zoomar hon in på mig som sitter och himlar med ögonen. Haha. Riktig liten skitunge.

Privatplanet landade i Mykonos på förmiddagen och vi tog genast vår hyrbil till en mataffär. Lilliana, som jag misstänker inte alls var Aydins flickvän utan en highclass golddigger, puttade en vagn framför sig och slängde ner allt möjligt i den. Jag tror inte ens hon tittade på varorna. Det var riskakor hit och rosé dit. Efter bara tio minuter av shopping stannade hon mitt i gången, öppnade en isglass och började vifta med ena handen framför ansiktet.
”It’s too fucking hot” sa hon och satte sig i entrén för att vänta på att killarna skulle betala. Jag och Madison sneglade på varandra och ryckte på axlarna. Vi bestämde oss för att låta henne vara, tills vidare.

Huset vi bodde i var … överdådigt. Lilliana och Aydin paxade det största rummet, medan jag och Madison stationerade oss längst mot ytterdörren. Vi såg oss storögt omkring. Allting var vitt och blankt. Vårt sovrum bestod av en stor dubbelsäng och en ett badrum i mosaik, med en drömmig dusch och en enorm spegel. Vardagsrummet, som var kombinerat med ett kök, var luftigt och ena väggen täcktes av glasdörrar som vette ut mot altanen. Och vilken altan! En isblå pool, dusch, soffhörna och solstolar stod uppradade och bara väntade på att välkomna oss. Vi slängde av oss kläderna och lade oss direkt i solen.

 

Jag (och en bit av Liliana) vid poolen. Var väldigt smal här

Vi skulle bara spendera ett par dagar i Mykonos. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var inte detta. Första dagen tog vi oss ner till en strandklubb. Plötsligt befann vi oss mellan luxuösa tyger, tallrikar som dignade av skaldjur och oerhört vackra människor. Alla var långa, smala, hade tjockt blankt hår, dyra smycken och märkesbikinis. Påvägen in passerade vi Alessandra Ambrosio som uttråkat stod lutad mot en vägg och spanade efter någon. Hennes vältränade kropp var solbränd och runt höfterna hängde en silkessjal i ljust blått.

Som vanligt tog det inte lång tid efter att vi satt oss ner förrän maten och alkoholen började komma in till solstolarna. Klar rosé, sushi i komplicerade formationer, iskall champagne och mängder av frukt som ananas, jordgubbar, körsbär, hallon, melon och kokos dukades upp och lämnades nästan orört. Allt var i överflöd. Om du någonsin saknade något behövde du bara höja blicken, så var genast en servitris där för att hjälpa dig. Unga, vackra människor gled förbi utan att trängas, puttas eller ens höja rösten. Det riktigt vibrerade av lyx i luften; från kristallbeklädda sandaler med diskreta bokstäver som D&G, till champagneflaskor för tusentals kronor som lämnades orörda för att gästerna tröttnat på dem. Supermodeller, filmstjärnor, artister och musiker samlades på den lydiga strandrestaurangen.
Vad fan gjorde vi här? 

Storytime: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 1.)

Story time! Som ni vet var jag i Istanbul och jobbade som modell förra sommaren. Nästan direkt efter Istanbul åkte jag till Mykonos, och sedan gjorde jag och mitt ex slut. Jag har fått otroligt många frågor om just Istanbul och Mykonos, men jag har aldrig riktigt känt att jag orkade besvara dem eftersom det var en så himla jobbig tid i mitt liv. Men nu har det gått nästan ett år och jag tänkte äntligen räta ut lite frågetecken. Tre delar, släpper nästa del på måndag! ENJOY. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag träffade honom när jag jobbade i Istanbul sommaren 2016. Vi kan kalla honom Leo, för enkelhetens skull. Han var lång, hade ett vackert leende och pratade med låg röst. När han skrattade blundade han och lutade huvudet bakåt. Jag och Alina (fig. namn), min roomie, spenderade många kvällar sittandes på vår favoritrestaurang precis vid havet, eller på nattklubben Reina, där jag och Alina ständigt beklagade oss över musiken och försökte övertala DJ:n att spela något dansvänligt. Vi vande oss snabbt vid att bordet vid klubben alltid var uppdukat till bredden med alkohol, frukt, chips, olika drycker och smaksatt is. När någon av oss ville gå på toaletten, eller hänga av oss jackan, dök det genast upp en liten servitör som sträckte fram handen utan att se oss i ögonen, och ledde oss till vårt mål. Det var otroligt skönt de gånger vi hade klackar och var lite berusade. Det måste sett roligt ut när vi vinglade nerför trappan med vår butler tålmodigt stödjande vid armen.

Efter några veckor i Istanbul hade jag gått ner rejält mycket i vikt och kunde stolt visa upp mina utstickande nyckelben.

Jag och Alina blev vänner först efter ett par veckor i Istanbul. När jag anlände bodde det redan sju andra tjejer i lägenheten, och de såg på mig med likgiltiga blickar. DeeDee, en sockersöt tjej från Australien, var den enda som vinkade.
”Ta inte min mat” var det första Alina sa till mig när hon passerade mig påväg till köket. Jag log förvirrat. Senare skulle jag komma att undra vad det var för mat hon fruktade att jag skulle stjäla. Alina åt nämligen absolut ingenting.
Den första veckan i Istanbul var oklar. Jag hade aldrig bott med så många tjejer förut, och alla var väldigt märkliga. Jag blev bra vän med en tjej från Sydafrika, vi kan kalla henne Cali, och hennes kompis Alice. De var galna båda två. Cali var nästan 25 år, väldigt gammalt för att vara modell, och hon tog mig genast under sina vingar.
”Var kommer du ifrån?” frågade hon och kisade mot mig där jag stod och förgäves försökte packa in mina kläder i den minimala garderob jag tilldelats.
”Eh” sa jag, lite rädd för den långa flickan som tornade upp sig framför mig, ”Sverige.”
”Jaha” Hon tände en cigarett och betraktade mig fundersamt medan jag stod framför henne och lät mig betraktas.
”Gillar du tequila?” frågade hon.
”Ja… ja, det gör jag.”
”Cool. Häng med”.

Jag hade inte så mycket val annat än att släppa det jag hade i händerna och följa efter henne. Alice log mot mig och följde efter. Vi satte oss på deras stammishak som låg runt hörnet och beställde tequilashots. Klockan var inte ens tolv på dagen.
Efter bara 25 minuter med tjejerna insåg jag att de var galna. Och alltså, inte galna så som folk brukar säga att jag var, utan knäppa. Någonting var liksom inte rätt. Det låg en flytande egenskap hos dem båda, som om ingenting spelade någon roll, och jag antar att det var resultatet av år som modell. Man utvecklade väl en slags likgiltighet till livet när man ständigt flyttades omkring som ett stycke kött, något som ska konsumeras, säljas och köpas.
Som när jag, Alice och Cali promenerade över torget påväg mot en av deras killkompisar för att dricka mer shots, och en smäll plötsligt hördes. Jag ryckte till.
”Vad var det?” frågade jag tjejerna.
Alice vände sig frånvarande mot mig. ”Va? Åh,” sa hon och log tankfullt, ”En bomb, säkert. Kom nu. Vi missar bussen.”

En kväll satte jag mig och skrev om allt detta på bloggen. Jag berättade om tjejerna, om deras märkliga killkompisar, om känslan av spännande otrygghet.
Det fick förödande konsekvenser.
Jag satt i köket och kollade på nya säsongen av Orange is the new Black när Cali stormade in. Jag tappade nästan cigaretten av ren förvåning.
”Hey girl” sa jag och stängde igen datorlocket. ”Whats up?”
”I’m gonna fucking sue you,” Cali var så arg att hon darrade på rösten.
Jag stirrade på henne.
”What?”
”I said, I’m gonna fucking sue you, you ungrateful fucking cunt.”
”What are you even talking about?”
”You posted about me on your blog, dont act like you dont know what I’m talking about. You said all these things in swedish but guess what, bitch, there’s a little think called GOOGLE TRANSLATE.”
Vid det här laget var jag så förvånad att jag hade lutat mig bakåt i stolen så att jag nästan tryckte mig mot ryggen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Visst, jag hade skrivit om henne på bloggen, men aldrig på ett elakt sätt. Jag hade ju inte ens nämnt hennes namn.
”I didn’t write anything mean” förvarade jag mig.
”Yes you did” Cali slängde tidningen hon höll i handen rakt ner på bordet med en ljudlig smäll. Jag ryggade ännu mer.
”From now on, you’re excluded. You hear me? I dont want you anywhere near me or Alice. Or anyone else. Mind your own goddamn business.”
Hon slängde igen köksdörren efter sig. Jag satt kvar och andades tungt.
Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte.
Utan ett ord tog jag med mig datorn in till mitt rum, som jag delade med tre andra tjejer. De såg upp när jag kom in och vände sedan genast bort blicken. Här styrde Cali. Ingen vågade trotsa henne.
Jag satte mig i sängen och drog på mig hörlurarna, drog upp täcket till hakan och spenderade sedan två dagar med Netflix. Inte någon gång under dessa 48 timmar mötte jag någons blick.

Sedan bröts tystnaden. Alina hade kommit till min räddning.

fortsättning: måndag 29 / 5