Readers Friday: ”40 gram gröt”

Här kommer första delen av ”Readers Friday”. Texten är inskickad anonymt och ingen bild bifogades. 


Imorse när jag stod och kokade havregrynsgröt på spisen så kom jag på mig själv att hälla i lite salt under kokningen. Ni vet, det gamla hederliga havregrynsgröt-receptet som morsan körde med när man var yngre? De tre magiska ingredienserna: havregryn, vatten och salt. Kanske är det mjölk man ersätter med vatten under tillagning? Hur som helst är det lyckligtvis inte en kokbok som mina tankar samlats i, för det hade varit både en tråkig och smaklös kokbok.

Kyckling i ugn”
Ingredienser:
Kyckling
Olja
Salt…

Ni hör ju. Hade jag slagit upp en sida ur boken och fått upp ovanstående recept hade jag lagt ner boken i samma sekund och sen undrat hur fan den blev publicerad. Men nog om kokböcker, för jag lovar att mitt tråkiga frukostrecept har en djupare mening än så.
Det har nämligen tagit mig två år att regelbundet kunna få i mig frukost, eller snarare, mat, över huvud taget. Och ytterligare två år har det tagit för mig att ens kunna förmå mig själv att krydda min mat med några saltflingor. Att se de där genomskinliga saltkornen lösas upp i vattnet på min gröt, gjord på fyrtio gram havregryn och en och en halv dl vatten var som en uppenbarelse för mig.

Jag har upplevt alldeles för mycket under de år som passerat sen jag kom upp i tonåren. De hinder jag mött på vägen har jag antingen tagit mig förbi som på räls, medan andra har fått mig att snubbla, men så finns det de allra värsta som har fått mig att stå framför dem, med fötterna trampandes på samma ställe. År efter år. Trots detta befinner jag mig ändå på banan, jag menar, jag lever ju? Och visst är jag stolt över det jag uppnått. Till exempel:
*Jag påbörjat och avslutat både högstadiet och gymnasiet med toppbetyg
*Jag lyckades motstå att hoppa från en bro under mina permissioner

Så när jag stod i köket imorse och såg de där ynka saltkornen blandas tillsammans med en gröt som absorberat femtio procent av vattnet, vars tröga konsistens började bränna sig fast på botten av kastrullen, så kom jag också att tänka på hur snabbt tiden går och hur jag måste hinna ifatt den. Det har tagit mig fyra år att lära mig att det är okej att lätt kunna salta min mat. Och om jag mot all förmodan fortsätter i denna takten så kommer jag vara död innan jag ens hunnit acceptera det är okej att äta överlag. Och envis som jag är, har jag egentligen för länge sedan bestämt mig att det är jag som ska vinna livets spel. För hur illa, sjukt, roligt eller naivt det än låter så är det något inom mig som tror att jag har de där saltkornen att tacka, som återigen påminde mig om mitt mål och vem segraren lär bli om jag imorgon väljer att återigen salta min gröt på kanske, tja… femtio gram.


Åh, alltså… Till dig, ”M”: Du ska veta att jag har mailat tillbaka till dig, trots att du sa att du inte skulle logga in mer. Otroligt bra skrivet, älskade ”distansen” som gör att känslorna i inlägget nästan förstärks för att de förminskas. Verkligen fantastiskt!

Vad tycker ni om ”M”s inlägg, kära läsare? Peppra på med kommentarer!

Enter a title

Readers Friday

Nu är det äntligen dags att avslöja min idé, som jag funderat över och grubblat på i flera månader. 

Allt började med en utgång på F12. Jag trängde mig ut till trappan och kippade efter luft samtidigt som jag rotade i väskan efter mina cigg. Det var oerhört varmt och oerhört mycket folk. Jag hade för länge sedan tappat bort mina vänner och planerade att leta upp dem om en stund. Efter en cigg.
Precis när jag tänd cigaretten fick jag ögonkontakt med en tjej i min egen ålder som stod framför mig.
”Hej?” sa jag undrande och lade ner tändaren i fickan.
”Hej, förlåt” sa hon lite generat, ”Jag ville bara säga att jag läser din blogg”
”Jaha!” ropade jag med ciggen i munnen. Jag drog undan håret från ansiktet och närmade mig henne. ”Förlåt själv, jag är lite full”
Hon skrattade. ”Jag tycker du skriver så otroligt bra” sa hon.
”Tack” svarade jag och log, som vanligt pirrig i magen över att höra det. (Det spelar faktiskt ingen roll hur många som kommer fram och berömmer mig, jag blir lika nervös, glad och tacksam varje gång.)
”Jag skriver själv” berättade hon och tände en egen cigg, ”Men jag har liksom aldrig riktigt velat publicera något, det känns så.. utlämnande, på något sätt. Eller jag har inte velat starta en hel blogg, utan … äh, jag vet inte”
Jag nickade förstående. ”Du kan skicka något till mig om du vill” sa jag.
”På riktigt? Det skulle va sååå nice…”
Vi stod en stund och pratade och skiljdes sedan åt. Sedan dess har det hänt allt oftare, att jag stött på läsare som uttryckt sina egna drömmar om just skrivande. Det gör mig rörd och lite generad att ni kommer fram till mig och ser just mig som förebild, jag tycker det är helt fantastiskt, men jag tror inte jag är så otroligt mycket bättre än någon annan utan att jag bara tagit steget och vågat publicera oavsett kritik eller särskilt mycket tanke på vad andra tycker. Hur som, där och då började idén att gro: varför inte använda min plattform åt att dela andras texter, också?

Gemensamt med alla som jag pratat med har varit att de själva inte vågar publicera av olika själ; de vill inte vara för privata, de är rädd för att det inte är tillräckligt bra, de är osäkra, de vill inte känna press, osv. Men tänk om ni kunde skicka era texter till mig, låta mig läsa dem och dessutom publicera dem? En dag i veckan, varje fredag, får ni chansen att publicera något som alla får läsa. Ni kan vara anonyma eller inte, få en länk till er egen blogg eller inte, och det ni skriver om kan vara precis vad som helst. En artikel, en krönika, en liten text, en dikt… Verkligen vad som helst. Jag har bara ett fåtal krav:

1. Det måste vara du som har skrivit det. Här sysslar vi inte med plagiat
2 Du måste själv välja bild till inlägget (eller ingen bild alls). Av den enkla anledningen att jag inte vill att det ska bli fel. Det är er text, er känsla, jag vill inte lägga mig i. Vilket leder till regel nummer tre…
3. Om ni ber mig om tips kommer jag självklart att bolla med er, men jag kommer aldrig under några omständigheter röra er text och lägga till/dra ifrån saker på eget initiativ. Jag vet själv hur viktig en text är för en. När jag lämnade in boken för korrekturläsning första gången vaknade jag nästan varje natt, kallsvettig, efter mardrömmar om att någon skrivit om den och gett ut den i mitt namn.
4. Alla ämnen är tillåtna, inom rimlighetens gränser. Jag tror ni själva förstår att jag aldrig kommer att publicera något rasistiskt, sexistiskt eller homofobiskt. Ganska självklart men tåls att upprepas.

Annars är det fritt spelrum. Jag hoppas verkligen att denna idé tilltalar er lika mycket som den tilltalar mig. Om jag inte får in några texter lägger jag ju såklart ner projektet, men vi kör en testvecka och så får jag se hur mycket material som kommer in. Texterna får vara hur korta eller långa ni vill, men också inom rimlighetens gränser (jag tänker liksom inte publicera en roman här). Om allt går som det ska publiceras första texten nästa fredag.
Vad tror ni om den här idén? Låter det kul? Läskigt? Ska vi skita i det eller låter det tungt? Berätta vad ni tycker!!!

OBS: allt material mailas till [email protected]

Puss på er