Reader’s Friday: ”Jag är…”

Vill du också skicka in din text? Maila mig på [email protected] eller gå med i vår facebookgrupp. Du får självklart vara anonym.


Jag har aldrig trott mig själv veta vem jag egentligen är och hur jag ska beskriva den smutsblonda tjejen. Jag vet fortfarande inte och så lär det se ut ett bra tag till. Men jag jämför mig själv gärna med situationer, händelser och känslor. För enkelhetens skull.

Ibland är jag en nostalgisk låt från en tid i ditt liv när du mådde dåligt. Jag kan vara en tom ask Ipren samma dag som den blev köpt. Ett gallskrik i natten, gåshuden från kylan på vägen till bussen.

Jag är ett telefonsamtal till akuten klockan 02 på natten, bloddroppar på badrumsgolvet, panik i baksätet av en taxi eller ett hål i en fin tröja. Vissa dagar är jag tystnaden i en småstad på söndagskvällen men andra är jag skriket från en nyfödd bebis i badkaret. Ljuset på morgonen eller mörkret på kvällen.

Jag är rädslan av att falla från en höjd eller av att gå hem själv från busshållplatsen när mörkret har fallit och man har vingliga ben.

Rösten av någon man älskar men aldrig kommer få höra prata igen. Närheten och beröringen från någon man gett sitt allt till som kastat bort och delat ut det i alla stadens vrår. Parfymdoften som påminner och drar en tillbaka till kvällen man blev hjärtekrossad. Jag liknar mig själv med allt av detta och jag hatar faktumet av att inte bara kunna beskriva mig själv som ”snäll” eller ”trevlig” när det kan vara så mycket mer.


Skribent: Malin
Ingen bild bifogades

Tyckte den här texten var helt fantastisk? Tolkningsbar, träffsäker och annorlunda. Tack bästa Malin!

Enter a title

Readers Friday: ”Den där jävla sjukdomen”

Triggerwarning: Ätstörningar. 


Rummet är kallt och vitt. Men vad spelar det för roll. Utan mig i det här rummet är det dött. Jag är det enda som verkar leva i detta trista och hemska rum och därför måste jag stanna. Utan mig dör hon. Utan henne dör allt hopp. Utan hopp dör allt fint i världen och därför måste jag stanna.

Tänker på allt skratt och alla tårar vi gett till varandra. Hur fan kunde det blir såhär? Jag fattar ingenting. Snäll säg någonting. För jag fattar ingenting.

Det enda jag vet är att, Jag hatar dig. Jag hatar hur allt liv dör så fort du kommer nära, jag hatar hur du sårar alla. Jag hatar hur du gör folk tomma på liv. Jag hatar hur du får alla att gråta när de ser dig. Jag hatar hur du förstör.

Men jag pratar inte om dig syster, jag pratar om sjukdomen. Den sjukdom som tar skepnad i din fantastiska kropp. Hur något så ont är påväg att förstör alla celler och allt fint med dig. Det är sjukdomen jag hatar, inte dig. Du är unik, för ingen kan hata en så fin person som du.

Sjukdomen går att styra. Men problemet är att bara du kan styra den, ingen annan kan. Inte ens en hjärttransplantation kan bota det här. Det är något fel på ditt hjärta, nej problemet sitter inte där. Problemet sitter i ditt huvud. Du är en anledningen till din sjukdom. Men du är det enda botemedlet till den, det enda.

Jag ville ge dig skuld, men jag vet nu att det är fel. Jag tänkte på hur det kunde gå så illa. Vi hade uppväxten som alla drömmer om, hur kunde det gå bra för mig men åt helvete för dig. Jag ville ge dig skuld för jag tyckte att du var otacksam för det du hade och det du skulle kunnat fått. Jag vet, mina tankar var fel. Det va inte du syster som skulle ha skulden. Det är sjukdomen. Den där jävla sjukdomen.


Skribent: Anonym
Ingen bild bifogades

”Reader’s Friday” Trasig


”Jag vet inte vad jag ska säga” mumlar jag och tittar bort. Känner hur hans blick söker min i mörkret. Men jag är för rädd för att besvara den. Ännu räddare för vad jag ska se om jag gör det. Jag tror han märker det, för plötsligt flyttar han ifrån mig lite på den daggiga parkbänken. Knappt märkbart egentligen, och han är fortfarande tillräckligt nära för att jag ska känna hur han stelnar. Blir kylig och frånvarande. Precis som han blivit igår. Igår; när jag var full och förvirrad och självisk som vanligt och ringde honom och sa som det var; att jag har gjort bort mig igen och duger nog inte längre. 

Och han hade blivit sådär kylig och frånvarande på andra sidan luren, och plötsligt hade jag frusit, fast det var mitten av juli. Och då hade det bara brustit för mig. Inte pågrund av honom egentligen. Utan för att jag insåg mellan huttringarna att jag kanske just förlorat det enda bra jag hade. Men istället för att gråta in i mobilen hade jag snabbt lagt på och flytt. Och för varje gång jag klickade bort hans samtal och tog en cigg med någon ny istället växte något mörkt sig större i mig. Något skamset som kliade i halsen, men samtidigt, något så förvånansvärt,
tillfredsställande.
Jag vill röra vid honom. Mest för att se om jag liksom når. Så långt borta från mig känns han. Det är som om allting plötsligt suddats bort. Det blir svårt att se honom som något annat än ett känslolöst spöke bredvid mig i mörkret. Jag kan liksom känna känslorna rinna ur mig och bilda en pöl av före-dettan på marken.
Jag sneglar över på honom och undrar i smyg om han känner samma sak. Funderar över vad som egentligen är värst; att krossa någons hjärta eller att få sitt eget krossat?
Jag ångrar plötsligt att jag bad honom att vi skulle få chans och prata. Ångrar att vi nu sitter här på den daggiga parkbänken med flera hundra mil mellan oss och ångrar att allt jag kan klämma ur mig är ett unket
”Jag är ledsen”
Konturen av hans axlar sjunker ihop när jag säger det.
”Jag med”
Så vänder han sitt ansikte mot mig, och jag hinner knappt reagera innan han kysser mig. Och jag kan för allt i världen inte förstå varför han kysser mig, för jag hade inte kysst mig. Och det är när han lägger handen om min midja och trycker mig ännu närmare som jag inser det:
att krossa någons hjärta är ändå värst
För här sitter han; i ren desperation och försöker suga ut det sista av hoppet i mig. Letar febrilt efter ett tecken att det inte slutar här. Slutar såhär. Men det finns inget hopp att suga ut, jag ger inga tecken. Jag är tom och klar och känslorna ligger i en pöl på marken. Och lika fort som jag blev kär i honom,
slutade jag vara kär i honom.
Och hela min kropp värker för det känns som jag måste bära honom nu när han inte kan längre bära sig själv.  Känns som jag ljugit eller förrått. Känns som det skulle varit enklare om mitt hjärta varit det i tusen bitar för jag tror inte han vet hur man limmar ihop något sådant igen.
Jag drar mig ur kyssen och tänker att om detta varit mitten av juni och inte juli hade jag kysst honom tillbaka. Han krymper och liksom förmultnar framför mig. Jag slår armarna om honom i att försök att fånga upp det lilla av människa som finns kvar. Och så sitter vi; jag med armarna runt hans armar som mest hänger ut med sidorna, på en daggig parkbänk i mitten av Juli.
Det drar lite i mungiporna i mörkret. Vågar inte riktigt le. Tänker i smyg på hur något slags underbart det är ändå, att för en gångs skull är det jag som är hel
och han som är trasig

Skribent: ”E”
Ingen bild bifogades

Är det värre att lämna än att bli lämnad? Vad tycker ni?

Reader’s Friday: ”Solen lyser för mig”

Vill du också skicka in en text? Maila mig på [email protected] eller gå med i vår facebookgrupp


Solen lyser för mig.

Det är inte som att du lämnat mig, sagt adjö och aldrig tänkt återvända men om 21 dagar…då åker du.

Det är inte som att du lämnar mig utan att säga adjö och aldrig mer återvänder men 1 år…det är lång tid och 836 mil det är långt iväg.

På 1 år kan mycket hända. Sommar blir till höst, blommorna vissnar och trädens blad blir till färgsprakande fyrverkerier i färger som rött gult och brunt.

Höst blir till vinter, snön kommer och täcker marken med sina vita flingor och vi ska fira jul…och jag brukade älska julen men utan dig? Jag vet inte.

Vinter blir till vår, snön smälter bort och blommorna kämpar sig sakta upp ur jorden igen med all sin kraft.

Vår blir till sommar och du ska komma tillbaka. Men tänk om jag inte är kvar när du återvänder… tänk om jag insett att solen lyser utan ditt leende, tänk om min favoritlåt inte längre är ditt skratt och min favoritplats inte längre är dina armar.

För även om det känns jobbigt nu så kommer jag inte ge upp för jag vet att solen kommer fortsätta lysa för mig, nätterna kommer att bli till dagar och jag kommer att älska mig själv och för det måste jag fortsätta leva.


Skribent: Linnéa
Ingen bild bifogades

Tack fina Linnéa <3

Readers Friday: ”Allt jag aldrig sa”

Vill du också skicka in din text? Maila [email protected] eller gå med i vår facebookgrupp.


Mina små nävar var knutna så hårt som en 5-årings nävar kan, mina naglar skar in i min mjuka handflata och jag visste att när jag öppnade handen skulle det finnas märken i huden, som skulle blekna bort några sekunder senare. Men grejen med saker som bleknar bort är att hur mycket man än glömmer dem, förtränger dem, och hur osynliga dem än blir, så har dem alltid funnits där, och det faktumet går inte att ändra på.

Jag koncentrerade mig mycket på hur det kändes i mina handflator just dem minuterna, så jag hörde inte mycket av vad som diskuterades. Men jag såg, jag såg det mesta som hände och även om ingen rörde sig speciellt mycket så såg jag hur min mamma andades och hur min lilla tvillingbror blundade för att inte låta tårarna falla, jag såg hur pappa kämpade med att tänka innan han pratade, men jag såg också hur otålig han var och hur onödigt han tyckte att det var att vi stod kvar här, att han behövde förklara sig, hans ögon visade att vi bara-borde-fatta-grejen.

Jag förstod inte grejen då, jag tror inte att någon 5-åring förstår varför en utav de största tryggheterna man har i livet ska flytta till andra sidan jorden och lämna en kvar, nästan helt själv. Jag tror inte att det finns någon förklaring som förklarar så pass bra att jag skulle ha fattat grejen just då.

Men pappa tyckte nog att jag borde förstått, och jag ville förstå. Jag ville förstå och jag ville tycka att det var okej att han inte ville bo här, jag ville inte behöva trycka naglarna i handflatan när han sa att han behövde åka till sin andra familj och jag ville inte att tårarna från mina bruna ögon skulle rinna ner och göra små mörkgula fläckar på min gula sommarklänning när jag frågade och påstod att vi var väl hans familj, jag ville inte ens att det skulle låta som en fråga, men det gjorde det, och pappa svarade att vi är det, men att vi var tvungna att förstå han har fler att ta hand om, och han klarar inte av att bo här.

Efter det hörde jag inte mycket mer, men jag såg ju, och jag kände. Jag såg hur mamma tittade på pappas bruna ögon och jag tänkte på första gången de träffades, jag mindes hur mamma hade beskrivit stranden som det finaste stället man kan tänka sig, himlen sägs ha varit så rosa och orange som den bara kan bli och havet var så klart att man kunde se botten ute på flera meters djup. Och pappa såg så glad ut när han presenterade sig för mamma, det var det första hon la märke till, hans leende, så pass charmigt att det kändes farligt, men inte lika farligt som ögonen, bruna stora ögon med ögonfransar som hade kunnat vara med i reklamfilmer. Mamma sa att varje gång hon såg pappas ögon så kom hon på hur kär hon var, hur dem hade blivit ljusbruna i solen på stranden och hur det kändes som att hon hade känt just pappas ögon hela livet.

Men pappas ögon såg trötta ut nu, och mamma verkade inte vilja titta på dem, jag tror inte hon ville se något alls. Men jag vet att jag har fått pappas ögon, alla säger det till mig, jag ville ta mammas hand och säga att när du är redo igen, när du vill minnas igen och när du vill älska någon igen så kan du älska mig, du får kolla på mina ögon när du vill och jag kommer aldrig lämna dig, men jag gjorde inte det, jag sa ingenting, ingen sa någonting.

Det enda som lät var min brors andetag, jag hörde hur hans lungor arbetade och jag såg hur han försökte att andas med munnen för att inte låta för mycket med näsan. Jag visste inte då att han skulle sluta spela fotboll, jag undrar om pappa visste det. Jag undrar om pappa hade någon aning om att enda gången min bror skulle vilja röra en fotboll igen var när pappa frågade eller för att göra pappa stolt. För jag hade ingen aning, hade jag vetat det hade jag frågat honom varje dag i flera månader, jag hade visat honom att även om jag inte var lika bra som pappa (ingen var lika bra som pappa) så vill jag spela, jag hade sagt att du får spela utan pappa, det kan bli kul igen. Men jag sa inte det heller, jag visste inte att det aldrig skulle vara kul igen.

Jag visste inte mycket då, men det är väl inte konstigt, en 5-åring ska inte veta så mycket mer än att det-är-fel-att-ljuga och att man-ska-behandla-andra-som-man-själv-vill-bli-behandlad, har man tur kanske man kan alfabetet och talen mellan 1-100 också. Men nu visste jag mer, jag visste hur det kändes att se sin mamma gråta, jag visste hur man inte grät när man inte ville och jag visste hur man överlevde i stunder då det kändes som att hela världen försvann under fötterna på en.

Fortfarande 5 år gammal vaknade jag morgonen efter och trodde jag att jag visste allt om allting och jag kände mig så tom men ändå så stark och duktig. Men vad visste jag, 5 år gammal vaknade jag och hade ingen aning om någonting, jag trodde att mitt hjärta var i 1000 bitar och att jag var ensammast i hela världen, men egentligen hade jag ingen aning om hur det känns att få hjärtat krossat och stampat på, jag visste ingenting om hur det skulle kännas att sitta i sin säng klockan 3 mitt i natten och känna paniken av att inte kunna andas in luft i lungorna, jag visste inte hur svart allt kunde bli när betygen kom hem, eller hur det skulle kännas att vara duktigast av alla men ändå ha något att bevisa, vad visste jag egentligen om att skämmas över att hur jag föddes och såg ut, föräldrar som kollar snett eller hur det känns att träna två timmar på ett äpple man åt till frukost 10 timmar innan.

Alla säger att man inte är ensam, men hur mycket betyder det när det känns helt tvärtemot. Hur mycket är orden värda när känslorna tar över? Hur mycket betyder ett ord om man mår lika dåligt efter som innan det sades? Varför säger man bara inte som det är? Jag vet inte, men det här är allt jag aldrig sa, allt jag aldrig kunde säga och allt jag aldrig visste hur jag skulle säga.


Skribent: Anonym
Ingen bild bifogades.

Varför gör det så ont att vara liten? Tack fina du för att du skickade in din text. Jag blev väldigt berörd.

Reader’s Friday: ”Pappa är pappa, och kommer alltid vara pappa”

Vill du också skicka in din text? Maila mig på [email protected], eller gå med i vår facebookgrupp. 


Det är mammas födelsedag. Olustkänsla redan på morgonen, tänker att det är lika bra att försöka motarbeta den på en gång, om jag förekommer det otäcka jag anar ska ske och börjar dagen bra kanske det otäcka kan undvikas. Jag utmanar den oundvikliga händelseutveckling som ödesmättat närmar sig, som kryper fram, jag känner det i kroppen, men jag gör det ändå. Det är en plan dömd att misslyckas, men det kan ändå bli en fin stund att minnas.  

Går ner till köket med mammas presenter och räcker över dem. Ett halsband och en stickad Hilfiger-tröja samt en elektrisk fotfil. Ett kort med kärleksbetygelser jag trots allt skrivit, men med viss motvilja, och mot motviljan känner jag avsmak. Det är så svårt att älska dem som står en nära, men jag tackar ändå för allt hon gjort, allt hon gör och allt hon ska komma att göra för mig. Säger att jag älskar henne. Det är inte alls osant, det är bara svårt, det svider. Jag skyndar mig till jobbet. Bara tre timmar idag. Tre timmar av tillmötesgående, förstående suckar, inte särskilt kvicka skämtsamheter om väder och annat, låtsandes av att ta gäster på allvar – jag glömmer ju bort dem i samma sekund de lämnar, går ut genom svängdörren för att komma tillbaka nästa sommar, eller aldrig.  

Tre timmar senare, det har hunnit bli eftermiddag, blir jag hämtad från jobbet av mamma i hennes lilla Renault. Vi kör ut i skogen, till mammas vän, den kroniskt sjukliga Elisabeth och hennes man Jon, till hundhår och tvättmedelsdoft. Kramas med valparna, läser ett par sidor, strax är det fika. Passionsfruktskaka. Den är söt och faller isär när man delar den. Jag proppar i grädde i min laktosmage och känner att den spänner ut lite, tarmarna vrider sig oroligt bakom naveln. Det var dumt. Strax ringer telefonen. Oliver. Jag tar det inte, klickar bort signalen. Det ringer igen, på mammas telefon. Oliver igen, mamma tar det.  

Han meddelar att pappa sitter i arresten hos polisen. Pappa, som är inneboende hemma hos den poliodrabbade Waldner, som sedan barnsben är förlamad från midjan och nedåt och sängbunden och som har bestämt sig för att äta sig till döds för att välja sin egen utväg, har knivhotat Waldners assistent. Förmodligen under påverkan av den heliga dryck. Pappa ska slängas ut nu, från det temporära boendet som varit temporärt i snart 10 år. Men än så länge sitter han i arresten. Oliver, min bror är det, gläder sig, och är arg, förbannad, helt ifrån sig, han skriker och har sig, om vartannat besinningslös om vartannat skadeglad. Det har visat sig att pappa minsann är lika misslyckad som han själv. Jag försöker prata sans och reson med honom, men han fortsätter vara ifrån sig, ifrån sig för att pappa är pappa, och alltid varit pappa, att man måste skämmas för honom, att han är närmare 60 år och ändå försätter sig i sådana här situationer. I 45 minuter pratar vi. Samtalet mynnar ut i det gamla vanliga; Olivers misslyckanden, våra föräldrars skuld, Olivers oskuld, det här jävla samhället som bara är till för feminister och muslimer, som hatar och förnedrar och pissar på den vite mannen. Det går inte att säga något, han är helt låst, han lyssnar inte.Vi lägger på. Mamma och jag åker hem, mamma håller stoiskt igen men jag vet att hon lider. 

Strax ringer Oliver upp igen. Han var inte klar, hade inte hunnit få ur sig allt han behövde få sagt. Det som han alltid behöver få sagt, behöver få sagt nästan varje dag. Till största del är manuset det samma som alltid, med några få justeringar. Att våra föräldrar alltid bara levt för att plåga honom, det visste jag ju, att han vill se dem döda också, men att de var onda demoner – omänskliga kreatur som gjort allt för att suga livet ur honom – det var något nytt i repertoaren. Försöker tala förstånd, men med går inte, som vanligt. Efter någon timme lägger jag på, kommit någonstans har vi inte, som vanligt.  

Jag och mamma går en runda på berget. Det är blött och dystert. Vi talar lite om hur ledsamt och orättvist det är. Allt med Oliver – och livet. För mig är det trots allt ok, jag slår bort tankarna när jag inte tvingas möta dem, jag går alltid fram och tillbaka mellan två världar och när jag är i den ena kan jag stänga ute den andra. Jag har möjligheten till ett alternativt liv, jag har en utväg. För henne är det inte det, hon sitter fast. Vi går en liten runda bara. Mamma är frånvarande, ledsen, och upprepar att hon tycker synd om mig – synd om mig för att jag var tvungen att födas in i en sådan här familj där jag inte passar in, som jag är för bra för, för normal, för duktig. Efter sådär 20 minuters promenad går mamma in på utedasset vid sagoängen och spyr. Hennes mage blir tydligen i olag av sånt här, och hon mår illa. Vi går mot bilen igen, hoppar in och jag kör oss hem.  

När vi rullar nedför sjukhusbacken möts vi av en syn. Stadens enda tuktuk-taxi är påväg uppför backen, jag kastar en disträ blick på den ur ögonvrån, så som man tittar på ett fordon som åker förbi en för att man inte ska hamna i samma fartriktning, stelnar till och utbrister: men det där är ju pappa! I tuktuk:ens baksäte sitter en man insvept i en fleecefilt och stirrar tomt framför sig, ut i rymden. Det är pappa. Och han ser så ensam ut, så löjlig. Oj vill du köra efter honom undrar mamma. Nej gud nej. Nej jag kan inte med det, jag vill inte visa att jag sett honom i det skickat, vill inte ställa honom mot väggen och vill inte förnedra honom. Vi fortsätter hem.  

På kvällen lagar jag spansk tortilla till mig och mamma, och sätter på min spotify-lista med gamla amerikanska klassiker och soul. Försöker göra något mysigt av det. Efter maten händer något lustigt. Telefonen ringer igen. Mammas telefon, ”det är pappa” utbrister hon. Så konstigt, han ringer aldrig mamma, de har ingen kontakt. Mamma tar det och svarar vänligt. Det finns ju ingen anledning att vara ovänlig. Hon undrar om han vill prata med mig, men nej, han vill bara gratulera henne på födelsedagen. Det kom han knappt ens ihåg under tiden de var tillsammans, han gjorde nästan en grej av att tillägna hennes dag något annat de sista åren som för att göra en poäng om att den inte var viktig, men idag gjorde han det. Mig ville han inte prata med, men han pratade tydligen om mig, berömde mig för att jag var så duktig, den store akademikern, den lyckade. Mamma frågade om vad som hänt, sa att hon hört om hans ”äventyr till arresten”. Waldner är galen sa han då, Waldner är vansinnig. Det var inte pappas fel. Pappa är också en mästare i frånskyllningar, det går i släkten.  

Min familj är såhär och ibland känns det som att den alltid kommer att vara såhär, mer eller mindre. Det går bara runt, runt, i cykler. Det finns en låt av Frank Sinatra som heter ”Cycles”, som skrevs av den unga kvinnan Gayle Caldwell under en tid då hon låg inlagd på sjukhus för nervöst sammanbrott, som beskriver just det cykliska elementet i livet. Och jag tänker ibland att det är rätt, jag tänker att allt upprepar sig hela tiden. Livet är bara en enda stor repertoar av samma scener som går igen och igen med någon marginell variation. Kosmos bara fortsätter att snurra. Men sen går jag ändå ut genom dörren och lämnar, för jag kan trots allt lämna. Ett tag. Och då tänker jag att jag kanske tänker fel, kanske misstolkade den där låten, kanske blandade ihop cykler med cirklar, och det är väl inte riktigt samma sak. En cirkel går bara runt, i samma spår, odefinierbar i tid och rymd, en cykel är tidsbunden, den följer visserligen ett mönster men den rör väl på sig, den går väl att länka ihop med andra cykler? Det kan väl bildas nya cykler, som följer mönstret upp och ner man kanske går helt åt ett annat håll? Det måste väl finnas sätt att rubba en cykel, och man anstränger sig tillräckligt hårt? Jag går ut genom dörren, lämnar, och jag hoppas på det. Jag hoppas för allt i livet


Skribent: Anonym
Ingen bild bifogades

Den här texten har redan publicerats i gruppen men tyckte den var så himla bra så publicerar den här också. ♥

Readers Friday – ”Hur kan de anmäla den jag älskar mest i världen?”


TRIGGER WARNING: Misshandel 

Vi bråkade i helgen.
Jag drar på mig mina nya tights och mina lila joggingskor. Vi bråkade, igen. Mina kompisar har fått nog. De anmälde honom för misshandel i söndagskväll. Men jag har inte fått nog, förstår de inte det? Han vet inte att de anmält honom. Ännu. Jag springer och springer. Det har nyss regnat och mördarsniglarna drar sig från diket till den blöta asfalten som magneter mot ett kylskåp. Jag zickzackar mellan alla sniglar, stora och små. Vissa är nästan vita och andra är lika mörka som märkena på mina armar. På min högra överarm finns fyra runda märken. Fyra märken från fyra fingrar som pressats hårt in i hud, muskler och skelett. På vänster arm fick det bara ett, lite större, märke. Jag försöker tränga bort den tanken och springer fortare. 

Hur kan de som jag kallar mina vänner, anmäla den jag älskar mest i hela världen, för misshandel? Utan att fråga mig först? Förstår de inte att det är honom jag ska leva resten av mitt liv med? Jag stirrar rakt ner i asfalten framför mig trots att jag rör mig så fort jag bara orkar. Sprickorna i asfalten ser ut som mitt hjärta känner sig. De går kors och tvärs, i vissa växer det ogräs. Eller kanske det bara är vanligt gräs. Jag känner att mobilen glider runt i min genomsvettiga sport-bh. Bilarna kör fort förbi mig. Det har blivit mörkt ute nu och här finns ingen gatubelysning. Jag tänker på att säkert varenda en av dem svär åt mig för att jag inte har någon reflex på mig. Men jag bryr mig inte. Jag hade inte räknat med att det skulle bli mörkt så fort. 

Det kommer flera Norlie&KKV-låtar på rad i mina lurar. Alla handlar om separationer. Jag tänker på tjejen han var med när vi gjorde slut några månader i våras. Kanske han vill vara med henne istället? Hon har skrivit till honom att hon saknar honom. Han saknar säkert henne också, varför skulle han vilja vara med mig? Jag springer snabbare igen och tänker på att jag måste få snyggare rumpa än henne, då kanske han vill stanna kvar hos mig. Jag gör vad som helst för honom. 

De sista hundra meterna slår Eye of the tiger på i mina öron och jag ökar takten ännu en gång. Hur ska jag lösa allt det här? Jag försöker tänka att allt nog kommer lösa sig till sist. Jag stiger innanför dörren till vårt hem. Tio kilometer visar min dyblöta telefon att jag har sprungit. Han hälsar inte ens. Han märker inte att jag varit borta i över en timme. Jag sprang nästan fem minuter långsammare än sist. Nästa gång måste jag springa fortare tänker jag, och drar av mig de trånga tightsen, som inte är nya längre. 

Text: Anonym
Ingen bild bifogades


Är du, eller någon i din närhet, utsatt för våld? Ring 020-50 50 50, öppet dygnet runt. I akuta situationer, ring Polisen på 112.

Valde denna text eftersom det är så fruktansvärt viktigt att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Jag hoppas verkligen att du som skickat in förstår att det finns otroligt många människor som skulle ta emot dig om, och när, du bestämmer dig för att lämna honom. Snälla låt det inte gå för långt. Hoppas att du är okej om denna text är verklighetsbaserad. Hör gärna av dig till mig om du vill prata eller få stöd.

Readers Friday: ”En ständig kamp”

Jag står framför spegeln. Observerar min spegelbild. Jag ser en ung, blond tjej. Blåa ögon. Smal. Hon ser inte ut att vara äldre än 20 år.  Som jag önskar att min kropp kunde vara min egentliga ålder. Jag önskar det mer än allt annat.
Min läkare sa: ”På utsidan är du en ung kvinna men på insidan är du än gammal gumma.”

Jag har ont. Varje sekund av varje minut av varje timme av varje dag av varje månad hela året om. Jag har ont. Jag vaknar med smärta. Jag somnar med smärta. Jag andas smärta. Smärtan hemsöker mig varje natt. Smärtan suger ut energin från min stela kropp. Smärtan äter upp mig inifrån och ut.

Det är en ständig kamp mellan mig och smärtan. Ibland vinner jag. Ibland vinner den. De dagarna smärtan vinner låser jag dörren två gånger, drar ned rullgardinerna och gömmer mig under täcket. Ingen får se mig för synen är inte vacker. Det är tårar som forsar ned för mina kinder och bildar en blöt pöl på kudden. Det är frustation för att enkla saker som att borsta tänderna och öppna dörrar är plågsamma. Det är ilska mot min kropp. Jag är 18 år. Men inte egentligen. Jag ser inte sjuk ut. Inte egentligen.

Men tittar du noga ser du fingrarna på vänstra handen är konstant svullna. Titta du noga ser du att fot- och handleder är dubbla sin storlek. Försätter du titta ser du de mörka ringarna under ögonen efter sömnlösa och plågsamma nätter. Du ser de hudfärgade stödstrumporna som döljer sig under byxorna. Du ser att jag stundtals haltar. Du ser att jag ibland inte kan greppa tag i saker ordentligt utan tappar samma penna om och om igen. Du ser medicinerna som gömmer sig i handväskan för att klara dagen.

Tittar du hastigt ser du en ung, blond, smal tjej med blåa ögon. Inuti mig pågår den viktigaste kampen i mitt liv. Vem ska segra i dag? Jag eller smärtan?


Skribent: Ingrid
Ingen bild bifogades

Vilken fantastisk, och smärtsam, text. Fick ont i hela hjärtat. Ingrid lider av sjukdomen fibromyalgi som orsakar konstant smärta och sömnlöshet. All kärlek till dig och jag hoppas du är okej trots allt. Återigen, fantastisk text, vill gärna läsa mer. Tack för att du delade med dig!

Readers Friday: ”Varför tar det aldrig slut på riktigt?”


Jag drogs till någon för att han var fel på så många sätt. Inte för att han skulle bli större för mig än distraktion, än ett par vackra ögon, en rak näsa, samma hårfärg som du. Jag såg en öppning tidigt, det var lätt att läsa av att han aldrig skulle skada mig, att han såg på mig med förväntan.

Flickvänsmaterial kallade han mig sömndrucket. Sedan hörde jag det igen och igen från andra håll. Madonnan och horan i sitt esse, hur vissa placerar oss kvinnor i ett fack eller i ett annat. Hur jag alltid hamnar i det ”finare” som om det vore en ynnest, som om man borde vara tacksam.

Jag är inte ens en lämplig jäkla partner. Jag får alltid den stämpeln, är typen man gifter sig med och visar sig sårbar inför. Fast efter dig är jag inte passande på något sätt. Jag är det sämsta valet man kan göra, likt sist du lämnade mig. Jag kommer alltid älska dig. Alla andra kommer måla väggarna med hopp och löften om kärlek och jag kommer lämnas samma rum om och om igen.

De varnar och varnar, mina vänner. Hennes hjärta är inte helt, inte helt på något vis, det ligger bitar i alla storlekar exakt överallt och vi har försökt plocka upp men det tar lång tid. De förstår vad du menar, om hur jag hade kunnat få dig att vilja mer, men de har sett mig gå sönder, hört om mina mardrömmar.

Ibland hade jag nog velat varna själv, dock. Eller fått vara någon annan än hon med det krossade hjärtat och tid hos psykologen varje vecka. Varför skulle jag inte kunna vara något annat? Varför fattar de inte att varenda kvinna kan vara alltihop och att vi äger oss själva? Alla relationer är inte likadana, alla känslor skilda världar. Sluta sätt vissa på en piedestal och knuffa ner andra i mörka hål av skam. Låt oss vara.

Kanske ville jag undermedvetet ha dramatiken ett agerande som detta skulle innebära. Alla kopplingar den här pojken hade till folk omkring mig gjorde honom fel och jag ville inte göra rätt längre. Jag ville få högre puls och utmana det här jävla good girl-komplexet jag präglats av.

Så när han klev ur bilen ifrågasatte jag mig själv, varför inte följa efter? Varför inte ta det jag ville ha i just den stunden, utan att tänka på hur det skulle påverka någon annan, knappt mig själv?
Det var kontroll i sin minst kontrollerade form.
Han väntade i sin port. Visade ett meddelande han just skickat, frågade om mitt nummer till en av dem som jag lämnade kvar i bilen. Log som om vi hade synkroniserade sinnen och jag nickade åt lögnen.
Och jag klädde av mig utan att bry mig, för så länge har min syn på närhet och sexualitet varit begränsad av tanken på att för evigt ha avtryck på mig om jag tillät någon. Jag ville göra något och äga min kropp och min framtid ändå, den tid det tilläts var stoft i rymden. Ingenting.

Jag somnade där. Vaknade utan ångest och han låg mot min hals och höll om, flätade ihop oss som om det vore det naturligaste han visste.
Det var det inte. Det kändes inte. Jag tillät det men var likgiltig. Jag hade önskat mig närhet, vilket är olikt mig, men det behovet är inte starkt eller speciellt långvarigt. Han tog fram mackor och te, jag åt och log och lät honom titta på mig med förundrade ögon, dra mjuka händer genom mitt hår, kyssa mig kort på hals och panna.

Ingen ångest. Jag ville bara låta det stanna där. Åkte och jobbade. Att inte tänka på dig hela tiden, att inte känna ett hårt grepp runt min strupe som viskade otrogen otrogen otrogen längre. För jag är inte det. Var inte det. Han var den första jag någonsin sovit med som inte hade stämpeln pojkvän. Jag kysste min väg nedför hans mage och chockade honom, ingen förväntade sig att jag ens skulle dela säng med honom, knappt han själv.
Jag ville äga situationen. Det gav mig makt, han rörde inte mig på samma sätt och jag tror aldrig han kommer få göra det. Makten var viktig för att inte ätas upp av ångest senare, för att påbörja en revolt mot det inre krig som alltid pågått i mig.

Självklart rörde det om när jag skulle berätta för hans bror. En av mina bästa vänner. En annan nära vän reagerade extremt starkt, jag visste inte att det hade påverkat henne, och jag avskydde att ha skadat och tanken på hur hans bror skulle reagera fick mig att hyperventilera.

Så jag åkte dit. Var tvungen att sätta ihop oss två, det var vår situation, fastän jag visste att vi såg på det olika. Han pratade om nästa gång och saker vi kunde göra ihop. Jag log svalt men ryggade tillbaka av orden, det fanns inget ’vi’.

De säger att jag måste sluta bry mig så mycket om vad alla andra ska tycka, det är mina beslut och mitt välmående.

Jag fastnade där, i hans lägenhet, med hans huvud mot min axel, i mitt knä, mot min panna. Och det kan mest beskrivas som främmande. Som en symbol för att ingenting är som jag vill att det ska vara men jag måste acceptera det. Att det inte är du längre.
Snälla sov här, bara några timmar. Så säger han när jag påpekar att han måste sova och jag tvekar, vilket gör att han ligger kvar i mitt knä, där i soffan. Jag vill inte stjäla hans sömn en vardag så till slut viskar jag okej. 

Det var så tydligt, där bredvid honom igen, att jag gjorde honom trygg. Han sa det själv.

Och så låg jag där igen, bredvid en trasig pojke med stormig barndom, med en sådan stark övertygelse om att kärlek kunde göra honom bättre. Jag var hans fragment av vad han kunde ha och känna.
Gång på gång slumrade han till, hans näsa mot min hals.
Jag var klarvaken. Varje gång jag rörde mig bort ifrån, för att gå, vaknade han till och bad mig stanna på olika vis. Drog mig till sig, bedjande ögin. Och jag insåg att han redan gett mig det jag behövde av just honom. Väl i samma säng igen, med samma vackra pojke som inte kunde fängsla mig i närheten så mycket som du med ord. Med fingrarna, som jag drog över hans armar och axlar, kände jag ingenting.
Fixerade jag blicken i hans hår medan hans ögon stirrade in i mina fick jag dra efter andan för det var för likt dig, det lilla, och det kändes overkligt att jag hade känt så mycket för någon som jag gjorde för dig.

Jag vill inte trösta gråtande pojkar som på pappret är vuxna längre. 
Framförallt inte dem jag inte älskar.
Bara dig isåfall.
Varför tror de att jag är deras lagning? Jag vet att jag inte är det. Jag är inte ens din sköld längre.

Du är inte skyldig mig någonting. Det här behöver inte vara någonting förrän, om, du vill det.
Men du då? Vad vill du?
Jag har ingenting att säga till om i frågan.
Och jag tänkte, varför är inte hans känslor viktiga? För att jag är den som ser min första kärlek som mitt livs största, fortfarande? För att jag drar mig undan, millimeter efter millimeter, när han kysser mig med läppar som inte är dina, med tunga som får mig att tveka.
Vi ska på samma fest snart. Hur ska det gå, när vi båda druckit? Ler han.
Jag svarar inte på frågorna han ställer, när han säger att det syns så tydligt på mig när jag är försjunken i tankar. Som om han vore något himla orakel. För man kan inte säga till en annan människa med så mycket sår att man bara ville hålla om någon. En enda gång förmodligen, när man plötsligt ligger där en andra gång och har insett att det var ett misstag.
Insikten är nästan självlysande. Det här fyller ingen funktion för mig. Möjligen, om inte om vore, hade vi kunnat kramas ibland. Jag biter mig i läppen när jag är nära på att säga det högt. Kanske ska vi hålla oss till att bara sova bredvid varandra om det någon gång behövs. Det vore hemskt att säga högt.

Jag känner inte något vakna av beröringen, jag önskar att jag ville, men det är inte där, han väcker mig inte till liv, jag ber om att få tända lampan för mörka minnen drar över mig. Jag måste få se den jag kysser, veta vem och varför.
Han höll handen om min kind och kurade ihop sig mot min bröstkorg, andades tyngre och ryckte skrämt till upprepade gånger av sömnen som började sluta sig om honom.
Ögonfransarna fladdrade. En pojke, det är ytterligare en pojke med potential för mardrömmar och försvarsmekanismer och historia som tror du är hans räddning.
Och mina murar är högst i landet men även utan dem hade han inte varit rätt, det var aldrig så jag såg på det.

Jag tar mig till slut ur hans omfamning och han säger att han förstår fast han önskar att jag skulle ligga kvar. Jag tar på mig min tröja och mina byxor, känner hans blick mot min rygg, undrar vad det är han tycker att han ser.
Min beröring är så fläckad av att älska att jag kan få vem som helst att tro på fenomenet. Fast det bara är reflex som gör att jag stryker håret ur pannan på dem och sakta för tummen fram och tillbaka över deras kind.

En gång var det nära att jag kysste hans ögonlock men jag hann aldrig nudda dem med läpparna för det var så fel, så enbart ditt och mitt att jag pressade samman dem hårt igen och la mig bredvid istället.

Jag pussar honom kort på munnen som hejdå men han tar tag i mig, försöker övertyga mig om att stanna där igen, och jag låter honom en liten stund, han börjar dra i min tröja och jag skrockar nästan roat medan han säger att han skojar.

Det tror jag inte du gjorde, säger jag. Nej, nej egentligen inte, ler han och ögonen glittrar. Men jag reser mig.
Han kommer efter för att låsa efter mig och väl i stående position är det hela ännu mer ologiskt, han försöker böja sig ned för att kyssa mig ännu en onödig gång men jag lägger armarna runt honom och kramar till, tittar ner i marken, säger hejdå hejdå vi ses jaja jag ska köra försiktigt tack sov gott.
Sedan kör jag hemåt och det känns överallt för så många gånger under tiden han slappnade av bredvid mig så tänkte jag på dig. Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig. Tänkte jag upp i hans tak och tanken på att ringa blev inte bara en idé utan ett måste.
Ditt nummer har jag inte längre och minnet av det är skuret i bitar så jag ringer via Facebook.
Klockan är tre och det är en måndagsnatt och du svarar inte.

Jag kör fram och tillbaka på motorvägen, genom små villaområden och träffar på två älgar och ett rådjur medan jag kör genom mörka skogar.
Skriksjunger till låt efter låt och det är så nära att jag brister, där i bilen. Jag kan inte åka hem, inte än, jag måste vara i rörelse, bort från vad som är och vad som blivit.
Jag kliver innanför dörren hemma fem på morgonen. Skakig. Det ljusnar medan jag lägger huvudet mot kudden och drömmer febrigt om massa saker som min psykolog säkert kommer tycka är väldigt intressanta att analysera.
Du skriver på morgonen. Undrar varför jag ringt.
För att du på lördagsnatten skrev till en vän att du alltid tänker på mig när du är full. Och ler. Tänker på massa saker och ler. Ler?
Jag önskar du kunde hålla käften helt eller våga komma hem igen.
En dag blir allt kanske bra. Mellan oss, eller på något annat vis. Det är snart sex månader sedan du gjorde slut.
Varför tar det aldrig slut på riktigt?


Författare: Alva
Ingen bild bifogades

Sögs verkligen in den här texten. Virrvarret av känslor, funderingar och tankar som inte makes sense men ändå gör det. Tack fina Alva för din text.

Reader’s Friday: ”Som att det till varje fingeravtryck finns en matchande ångest”

Femte delen!! Av Reader’s!! Är så glad över att ni fortsätter skicka in och över att ni fortsätter skriva i gruppen. Visst är det världens bästa grupp? Alla är så trygga och snälla och fina av sig. Ni är bäst. Jag tänkte i alla fall påminna om en sak när ni skickar in texterna: glöm för guds skull inte att skriva om ni vill vara anonyma eller inte! Samt en till sak; jag läser inte texterna kronologiskt, bara för att er text inte blivit publicerad så betyder det inte att den inte kommer komma upp här, och jag svarar nästan aldrig på mail (tyvärr, hinner verkligen inte, men det är ju därför vi har gruppen <3). Så nu vet ni det!! Kan förstå att det ibland känns läskigt att våga skicka in något och sedan liksom inte få något svar eller någon respons, men gå med i gruppen då!! Där kan ni skicka in texter anonymt via mig, till och med.

Okej, nog om det. Nu kör vi.


02:45.

Jag spänner upp ögonen samtidigt som en våg av illamående väller igenom mig.
Lukten av min egen svett slår mig som en havsbris, bara att havsbrisen inte är frisk, utan snarare kvävande.
Jag ligger fängslad, fastspikad i sängen, kan inte röra mig, är för rädd att jag kräks.
Ögonen bränner av trötthet, ögonlocken vill slå igen, men stoppas eftersom jag är för rädd att drunkna, försvinna in i den hårda madrassen.
Luften i rummet är så tjock, om jag tittar noggrant genom mörkret, ser jag nästan den sväva där.
Ångesten.
Satan alltså, just nu? På min semester?
Alltså, ja.
Jag griper tag i min mobil. Känner ett desperat behov av att skriva, jag vill skriva skriva skriva.
På något magiskt sätt få ångesten att sippra ut ur min kropp och in i mobilen istället.
Bli till ord på en skärm, där jag kan kontrollera dem, ändra dem och framförallt stoppa undan dem.
Tårarna börjar rinna, skönt.
Jag har alltid inbillat mig att man gråter för att skölja ut känslorna. Känslorna av smärta, ilska och ångest.
För varje tår, lyfter trycket från mitt bröst.
Jag känner mig som en astmatiker som fumlat med sin medicin men som tillslut lyckats andas in den.
Men ändå inte riktigt…
För inget liknar ångesten. Den är så svår att beskriva.
Som att det till varje fingeravtryck, finns en matchande ångest, alla olika varandra.
Jag känner hur skrivarlusten börjar avta, den psykiska luftvidgarmedicinen har kickat in.
Tårarna har sköljt ut det mesta nu.
Vad finns kvar?
En trött tonåring med uttorkade tårkanaler och ett dokument fyllt med ord.
Ändå är det orden som hjälper mest av allt.
Jag hatar att skriva, hatar verkligen.
Men 02:45, när ångesten slår mig som Connor McGregor i ringen, då är allt jag vill, att skriva.
Lite konstigt dedär med ångesten.
Ställer hela världen uppochner.
Det jag hatar, är plötsligt min enda väg ut ur mörkret.
Och varje natt fylls ännu ett blad i mina anteckningar på iPhonen.
Jag har tur som hittat min medicin.
Men den dämpar bara smärtan tillfälligt av vad som alltid kommer finnas kvar.
Imorn hälsar den på igen.
Men då vet jag vad jag gör.
Jag tar tag i mobilen och skriver.

Författare: ”L” 
Ingen bild bifogad
Så himla bra text om ångest. Hoppas det hjälper någon, tack L!! <3