Jag är framtiden

Detta är till oss.

Till min lillasyster som är tre år. Till min andra syster som är sexton. Till alla er som läser denna bloggen, till er som är ledsna, frustrerade, irriterade och jävligt trötta på patriarkatet.

Det är fan tröttsamt att vara kvinna. Allt ligger i de små jävla detaljerna. Som att någon frågar ”bor du med din pojkvän?” på en arbetsintervju. Eller att en kille automatiskt antar att han ska betala för middagen. Eller för alla de gånger jag har hört ”men gumman, kan du tjäna pengar på din blogg då? Klarar du dig?”.
För alla de gånger jag inte blivit tagen på allvar för att jag är snygg, lång och smal och därför placeras in i en viss kategori av tjejer. För alla gånger en främling frågat mig om min sexuella läggning. För alla gånger jag har blivit avfärdad, ignorerad och nonchalerad av män på grund av att jag bara är en nittonårig liten tjej.

För alla gånger vi har blivit tillsagda att hålla oss till kvinnogrejer. För alla gånger vi har hört att vi ska se naturliga ut, men att vi ändå måste sminka oss. För alla gånger vi har avstått från en extra portion. För alla gånger vi har tvekat att köpa en kjol för att den är för kort. För alla gånger vi hört att glitter och rosa är ‘tjejgrejer’ och alltså löjligare.
För alla gånger vi har blivit föremål för skitsnack eller trakasserier. För alla gånger vi har förlorat rätten till vår egen jävla kropp. För alla gånger vi har blivit tafsade på av män som inte förstår att vi inte är objekt. För alla gånger vi har blivit kallade lesbiska när vi inte vill ligga, och hora när vi vill det. För alla gånger vi har blivit hatade av män.

Detta är till oss. En liten påminnelse när allt känns jobbigt.
Du är framtiden. Framtiden tillhör kvinnan. Framtiden tillhör oss. Och framtiden är rosa, glittrig, lättklädd och vacker. Den är alla möjliga olika färger, former och språk.

När jag vill lägga mig ner på köksgolvet och gråta för att jag är så trött på män så ska jag komma ihåg jag oss.
Att vi har varandra. Och hur tröttsamt det än är att vara kvinna så är jag så otroligt stolt över att vara född till det. För hur mycket skit jag än tar från 30 – åriga banksnubbar som ser på mig som om jag var en uppstudsig liten unge så spelar det egentligen ingen roll. Inte längre.
Detta är till dig som ser ner på mig och det jag gör. Till dig som vägrar lämna plats till den som är din nästa. Här kommer en liten påminnelse som kan vara bra att minnas.

Jag är framtiden.

Enter a title

min rädsla för män

Det var för ett par veckor sedan som jag, tillsammans med Megan, plötsligt kom fram till något som egentligen borde varit helt uppenbart.
Mitt val av killar.
Jag har alltid fnyst åt det faktum att folk har ‘en typ’. Det är så sjukt löjligt egentligen. Vaddå typ, vad betyder det ens? Det är människan som räknas, inte utseendet, och man kan ju inte säga att man bara vill vara med en viss typ av utseende. Det ska ju inte spela någon roll. Men när jag verkligen sätter mig ner och tittar på de killar jag väljer att spendera min tid med har de alla en sak gemensamt;
De är pojkar.
Varenda en av dem är pojkaktiga, även om de är äldre än jag. De har nära till skratt, de är försiktiga, smala, gängliga. De har snälla ögon och de är medvetet klädda. De är inte breda eller maskulina, utan bara…pojkaktiga.
Varför? Jo, för att manliga män skrämmer mig.

Varje gång jag har legat med någon som är stor och maskulin har jag velat försvinna rakt genom madrassen.. Muskler och manlighet gör mig livrädd. Jag kan komma på flera tillfällen då jag varit ensam med en manlig man och känt mig instängd och obekväm. Blicken söker sig omedvetet till dörren, fönstret, kalkylerar och räknar ut om/hur jag skulle kunna övermanna honom, funderar kring om jag skulle hinna ringa polisen om något hände. Detta trots att mannen i fråga kanske har varit hur snäll och trevlig som helst.

Jag litar inte på män. Förmodligen är jag präglad av mina tidigare erfarenheter av stökiga människor med snopp, och det är framförallt väldigt sorgligt. Enligt min värld är män oresonliga och orimliga, de kan brusa upp över vad som helst och bli arga helt utan provokation. De gormar och skriker och vevar med armarna och påminner mig om energiska hästar som man inte får kontakt med, hur mycket man än stryker dem över manen. Män är helt och hållet oberäkneliga och det skrämmer mig så fruktansvärt mycket.

Jag träffade en sådan man igår på SpyBar. Det började med att han ville hälsa på mig, och sedan sa jag ett skämt, varpå han helt och hållet ändrade personlighet. Han ryckte åt sig handen och stirrade på mig, och medan jag försökte hantera situationen och säga att jag inte menade något illa så bara fräste han och vände sig bort efter att ha pekat finger. En halvtimme senare kom han fram igen och var jättegullig, frågade om jag ville ha en shot, men när jag svarade nej blev han alldeles stött och fräste åt mig igen. Det är inte själva musklerna som skrämmer mig, det är den där plötsligt uppbrusade ilskan. Det känns som om alla män går omkring med ett monster inom sig som helt plötsligt bara tar över, och då blir de helt okontaktbara. Fy fan vad läskigt det är.

Jag antar att någon man kommer läsa detta och bli stött eller kanske sårad. Sorry för det. Jag säger inte att alla män bör ansvara för hela sin kategori av människa, men… jag har liksom inte råd att chansa. För mig är ni lika jävla läskiga allihop. För mig är ni alla potentiella våldtäktsmän, mördare och misshandlare. Jag litar inte ett dugg på er. Det är sorgligt att det är så, men som sagt: jag har inte råd att chansa.

dagen till ära – feminism i repris

Kvinnodagen idag! Vilken fantastisk dag. Jag älskar att se mina flöden svämma över med vackra quotes, texter eller bilder på starka och fina kvinnor och icke-män. Systerskapet gör mig så fruktansvärt varm i själen.

För två år sedan skulle jag skrivit en lång text om feminism och jag skulle förmodligen fått massor av knäppa kommentarer om varför feminism inte behövs eller liknande. Idag känner jag att jag inte behöver utveckla mig särskilt mycket. Vi som hänger på den här bloggen är nog vettigare än så, vi behöver inte en ny genomgång. Så jag ska inte sparka in en öppen dörr.

Men jag vill gärna prata lite om just den här dagen. Den ger oss alla ett fantastiskt tillfälle att verkligen stanna upp och vända oss mot varandra, se på varandra, förstå varandra. Det är ett fantastiskt tillfälle att hämta styrka från alla kvinnor i världen som just idag samlas på alla möjliga olika sätt och står enade mot all orättvisa. Och det är ett fantastiskt tillfälle att, tillsammans med dina systrar, känna stolthet över att vara kvinna. Över att vara tjej. För visst är det ändå fantastiskt? Visst är vi ändå fantastiska?

Jag älskar kvinnor, tjejer och flickor. Jag tycker vi är bäst. Vi är så otroligt smarta, drivna, vackra och kloka. Och när vi förstår det och sällar oss till varandra blir vi starka. Jag kommer förmodligen inte leva till den dagen då vårt samhälle är jämställt, men kanske (bara kanske), så kommer min lillasyster göra det. Eller mina döttrar. Jag ska ägna mitt liv åt att slåss med näbbar och klor för att de ska växa upp utan att bli ifrågasatta. För att de ska växa upp och vara stolta och starka. Tänk vilken fantastisk dag det kommer vara, när kvinnor behandlas som människor.

Hur som – dagen till ära tänkte jag samla alla mina feministiska favoriter i detta inlägg. Enjoy!

1. Att hata män – ett inlägg om hur manshat är helt okej. HÄR .

2. ”Kära pappa”

3. Feminismen som gick för långt – ett inlägg jag skrev när jag var sexton/sjutton om hur självklar feminismen borde vara. HÄR .

4. Malala. Bc duh.

5. Jämställdist eller feminist? – inlägg HÄR

Nu har ni massor att läsa och kika på! Vi hörs lite senare, puss

vad är kvinnligt?

Igår gjorde jag något som jag alltid varit lite nervös inför att göra. Jag bråkade. På twitter.

Det hela började med att jag scrollade runt i mitt flöde och fick se en tweet om melodifestivalen. Mannen i fråga twittrade en kommentar som löd ungefär ”man vet att det är Sverige när allt man pratar om kring mello är någons hår”, eftersom folk hade lackat ut över att en vit person hade stuntat omkring med dreadlocks. Jag kommenterade att ”men hallå det är ju CA” och så var ”bråket” igång.

Det var ganska intressant, faktiskt. Det fick mig att tänka närmare på själv begreppet kulturell appropriering. Det är ju på alla sätt en återvändsgränd – och eftersom det är ett så pass ”nytt” fenomen (alltså, det är inte nytt, men alla vet inte riktigt vad det betyder. Speciellt inte äldre generationer) så är det så svårt att bestämma regler och sådant. Jag och Alva pratade faktiskt om detta i ett poddavsnitt (ni hittar det HÄR ) och då hade vi med oss min kära vän Aimée som fick hjälpa oss att reda ut begreppet.

För er som inte vet vad C.A (förkortning av cultural appropriation) betyder, så kan jag dra det snabbt; begreppet syftar på att en priviligerad grupp av människor approprierar eller tar attribut från en kultur som inte är deras egen, utan att respektera de vars kultur frambringat attributen.

Hur som. Mannen frågade då, efter att jag förklarat min synpunkt på det hela, huruvida det var CA eller inte att en man klär sig i kvinnokläder?

Det är egentligen väldigt intressant fråga. Framförallt för att det i teorin handlar om en priviligerad grupp som då tar attribut från en mindre priviligerad grupp (man kontra kvinna), men det är ju inte fel. Man kan ju inte anklaga en transperson för att appropriera. Men det som verkligen är intressant att diskutera kring är frågan om vad en man skulle kunna appropriera. För då kommer man till den fantastiska frågan:
Vad är kvinnligt?

Finns kvinnlighet? Finns manlighet? I så fall, vad är det? Och kan man verkligen definiera objekt som feminina och maskulina, eller är det bara en social konstruktion? Om ja – varför? Om nej – men hur kan man då definiera objekt som något som tillhör svart kultur?

Vi tar den indiska bindin som exempel (röd prick i pannan som indikerar att kvinnan är gift). Vi vet att det är C.A att stjäla det attributet eftersom vi är helt säkra på att den härstammar från endast indisk kultur. Kan man då säga samma sak om till exempel klänningar? Eller bh:s? De har alltid burits av kvinnor genom historien, med ett fåtal undantag. Är det då en ”kvinnoklädsel”? Kan man definiera objekt som kvinnliga och manliga?

Vad är kvinnligt? Är smink kvinnligt? Är fotboll manligt? I och med att könen numera dras mer och mer åt varandra och blandas ihop blir det svårare att säga vad som tillhör respektive kön. Egentligen borde det väl i teorin innebära CA om en man bär läppstift eftersom kvinnor ständigt blivit förlöjligade för exakt samma sak (på grund av att man bär mycket smink osv osv), men samtidigt kan man ju inte jämföra det med att stjäla attribut från en kultur eftersom dessa attribut i regel blivit hånade, medan läppstift bara blivit negativt kommenterade ibland. Förstår ni hur jag menar?

Jag har ingen poäng eller slutsats. Jag tänkte mer att vi kunde ta upp det som en diskussion som på den gamla tiden, när vi brukade diskutera hej vilt. Så, kära läsare, vad tycker ni? Vad är era tankar kring detta? Är taggad på att få höra era åsikter!!

nazisten trump

Med anledning av det faktum att vi nu har Donald Trump som USAs president vill jag skriva ett öppet meddelande till er som varit fega eller velat när det kommer till republikan / demokrat debatten:

Jag hoppas ni skäms. Jag hoppas ni förstår att varenda en av er är delaktig till att vi har en kvinnohatande, rasistisk idiot som ledare för den ”fria världen”. Jag hoppas att ni fattar att vad som än händer nu så är det ert fel. Varenda trump-supporter som mördar en svart människa, varenda påhoppad transvestit, varenda förnekad gay-relation, varenda barn som blir mobbat för sitt hår, varenda icke-binär som tar livet av sig; det är ert fel. Det må låta hårt men I aint fucking playing, det är ert fel att världen stannat upp och börjat backa bakåt. Ni har svikit era systrar, mödrar, era svarta vänner, era bisexuella vänner, era grannar, era kompisars barn. Ni har svikit alla som inte är vit, homosexuell och man. Genom att sympatisera med Trump, eller SD, eller något annat högerextremt, hitlerinspirerat jävla bullshit så sätter ni er själva i första rummet och blundar för vad andra kommer att utsättas för. Det är ALLVAR, det är så jävla mycket allvar nu. Vi kan inte längre säga att vi lever i en värld som skyddar sina medborgare och rör sig framåt, för sålänge vi har sådana vidriga människor som trump som styr så är vi fortfarande i riskzonen. Det är absolut ingen jävla skillnad mellan er som röstar på trump för ”bra ekonomi” och de tyskar som stod vid sidan om och blundande när Hitler bestämde sig för att mörda miljoner judar. Det är ingen som helst skillnad på er. Förstår ni det? Ni som i smyg gillar det Trump säger för att ni är rädda för att ni själva ska bli behandlade så som ni behandlar POC.

Jag hatar er. Jag hatar er så jävla, jävla mycket.

År 2045 beräknas vita människor vara en minoritet i USA och jag kan fan inte vääääänta. Om trettio år är det kanske ni som blir skjutna av poliser, mördade, våldtagna, förnekade, misshandlade och hotade. Om trettio år är det kanske ditt fina, blonda hår som blir föremål för skratt för att de andra barnen tycker att det ser förjävligt ut. Om trettio år är det kanske ni som får jobba som städare i resten av era liv för vem FAN vill anställa en viting? LOL dont think so!!!!

Jag hoppas att POC, när tiden kommer, utkräver en fet jävla hämnd. Det förtjänar ni.

Tack för mig // obama out

POC = people of color

SSU och separatism

SSU hade ett separatistiskt möte och det blev ett jävla liv om det. Endast personer med brunt pigment i hyn fick komma, vita var portade. Rebecca Weidmo Uvell fick fnatt och menade att SSU minsann var rasister. Att detta var rasism. Okej, tänkte jag, ska man märka ord så kan man väl göra det, men rasism som ett strukturellt, världsligt problem kanske inte riktigt är den rätta kategorin för denna idé. Hennes artikel var väldigt gnällig, typ, jaaag villlll ocksååå få va meed. Liksom nu sätter du dig ner Rebecca.

Men trots att jag förstår konceptet så gillar jag inte separatism. Jag gillar inte att det är accepterat för rasifierade personer att utesluta vita ur forum eller på möten eller liknande just för att de är vita. Inte för att jag är gnällig och kränkt, utan för att jag tror att det gör mer ont än gott. Det skapar frustration och ilska och hos de okunniga skapar det framförallt hat. Mer hat.

Alltså, ni får missförstå mig rätt. Jag fattar hela konceptet som sagt, jag har full förståelse för att rasifierade vill skapa en trygg och bekväm miljö där de kan umgås med sådana som delar deras upplevelser. Många vita svarar ju med ”JA MEN DÅ SKA VÄL JAG OCKSÅ FÅ STARTA EN KLUBB MED BARA VITA” och man ba ja, jo, det finns ju redan och de grupperna sitter liksom inte och dricker kaffe tillsammans.

Men själva s e p a r a t i s m e n är dum. För att skapa ett separatistiskt forum där bara vita blir nekade tillträde är att, återigen, reducera människan till hennes hudfärg. Det kanske är någon hämndgrej? Typ HAHA NU FÅR DU VETA HUR DET KÄNNS!!!! Ja, jag antar att många vita skulle må bra av en rejäl dos rasism för att få känna på hur det är, men när det kommer till politiska evenemang? Hm. Idén är som sagt förståelig. Men i praktiken funkar det ju inte. Som vit blir jag ju då reducerad till min hudfärg, mitt pigment, och tillskriven attribut som jag inte identifierar mig med. Jag är inte min hudfärg. Jag är jag. Så om det inte handlar om att hämnas, tycker jag att det inte borde vara acceptabelt. Vad leder det till egentligen? Dessa separatistiska forum som bekämpar främlingsfientlighet med just främlingsfientlighet?

Jag räknar mig själv som en av de åtminstone lite medvetna och toleranta, så när jag möts av den här nyheten rycker jag bara på axlarna. Jag skulle förmodligen gjort samma sak om jag var rasifierad och trött på att bli överröstad av vita. Så jag förstår. Men många gör inte det. Istället för att denna mer eller mindre kontroversiella idé gagnar anti-rasismen på det sätt att det adderar dramatik till rasifierades frustration, så skapar det ännu ett ”vi och dom”. Att som rasifierad aktivist utgå ifrån att alla människor är tillräckligt medvetna för att förstå innebörden av denna separatism är, förlåt men, helt jävla idiotiskt. De människor som tvekat går över till den mörka sidan. De som redan är på den mörka sidan får kortslutning. Alla som inte tillhör gruppen ”medveten, tolerant människa” får bokstavligt talat fnatt och plötsligt har anti-rasismen paradoxalt nog gynnat rasismen.

Så separatism? Nja. Trots det kortsiktigt ger utlopp för frustration för den handlingskraftiga, rasifierade aktivisten tror eller vet jag att det i längden inte löser någonting. Snarare går vi bara bakåt.

som vanligt får ni gärna komma med era åsikter och kommentarer, lyssnar alltid och är alltid beredd att ändra min åsikt!!!

C.A

Fick en kommentar från en läsare som frågade om jag kunde skriva om C.A, alltså cultural appropriation. Hon undrade hur en frisyr, så som cornrows, kan vara rasistisk. Jag har ju inte tolkningsföreträde men jag kan försöka mig på att förklara ändå. Jag och Alva pratade om detta i ett poddavsnitt som ni hittar här (nr 6).

Den enkla förklaringen till varför svarta inte tycker att det är okej när vita bär ”svarta frisyrer” är eftersom de själva blivit retade eller diskriminerade för att ha burit exakt samma frisyr. Vi vita stjäl ständigt svartas kultur och gör den till vår egen, för bara då blir den okej och acceptabel. Det handlar om så mycket mer än en frisyr. Det är inte flätorna i sig, det är hela fenomenet med att vi ständigt plockar ur andras kulturer för att göra den till vår.

Det är väl typ som när man hittat en skitbra låt, som är sådär astung och unik, men ingen gillar den. Alla tycker man har skitdålig musiksmak och att man bara ska sluta lyssna på den där för ingen annan gör det. Men så tar en annan person upp sin telefon på festen och ba ”lyssna på den här!!” och spelar upp samma låt. Och man ba ???????? What the hell???? Ni vet den där impulsen man får, att man bara vill ställa sig upp och skrika JAG HITTADE DEN FÖRST FÖR HELVETE. Men det gör man inte, för ingen skulle lyssna ändå. Man har fortfarande skitdålig musiksmak.

Känslan av att någon annan stjäl något som man själv ser som sitt eget måste vara fruktansvärd. Det är det som är grejen med C.A. Att svart kultur inte är okej på en svart kropp, men helt acceptabel på en vit. Att vi kan välja och vraka mellan olika stilar och kulturer för vi passar in överallt, medan svarta ständigt får höra att de ser smutsiga ut eller att de borde PLATTA DET DÄR HYSTERISKA HÅRET. Ni fattar poängen. Därför bör vi vita förstå att svart kultur tillhör den svarta kroppen. Det handlar framförallt om respekt.

Svaren

Här har ni svaren! Ni får ursäkta att jag är extremt oklar och ibland svävar iväg lite. Kram på er

Alla terrorister är muslimer

Detta är kalles svar till mitt konstaterande ”alla män är inte sexister men alla sexister är män”. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på den här kommentaren faktiskt, om jag ska vara övertydlig eller ta det till en mer intellektuell nivå? Hm. Ja, okej, eftersom mannen vill kalla sig ”Kalle Anka” antar jag att intelligensnivån eller viljan att förstå inte är extremt stark, så vi kan väl ta det lite från början.

Vad är en terrorist?

Klicka på bilden för att komma till wikipedia-sidan.

Om jag ska vara förstående och tålmodig med dig, kalle, så kan jag försöka lugna dig med detta; du är inte den enda som tror att alla muslimer är terrorister eller att alla terrorister är muslimer. Långt ifrån den enda, faktiskt. Det är inte ditt fel att det är så. Det är medias fel, och västvärldens, och våra hjärntvättade, rasistiska skallar. Det är omständigheternas och världens fel. Det är omgivningens rädsla för att förlora sin makt som får dig och många andra att slänga ur sig sådana här påståenden. Det är okej. Det som inte är okej är när du, och många andra, fortsätter slänga ur sig dessa påståenden trots att någon vänligt men bestämt förklarat varför du tycker som du gör.
För alla terrorister är inte muslimer.
Jag upprepar:

Alla. Terrorister. Är. Inte. Muslimer.

Att generalisera en priviligerad grupp är aldrig farligt. Att generalisera en redan generaliserad och föraktad grupp är däremot mycket farligt. Det är att sparka nedåt. Det är att spä på fördomar och förryckt. Och dessutom är ditt påstående helt och hållet osant; enda skillnaden är att när en vit person genomför ett attentat av något slag så är hen psykiskt sjuk/offer för mobbning/tillfälligt galen. Vita personer kommer aldrig att kallas för terrorister för media styrs av västvärlden aka vita. Kolla bara på våldtäktsmannen Brock Turner som konsekvent omnämns som ”universitetseleven och simmaren Brock Turner” när han borde kallas för det han är: våldtäktsman. Brottsling. Avskum. Men han är vit, så han kommer undan.

Generalisering av priviligerade grupper skadar ingen. Det kanske skapar frustration hos gruppen i fråga, men det skadar ingen. Att generalisera en privilegierad samhällsgrupp är också ett uttryck för frustration och ilska. Jag säger till exempel att jag hatar män, och därmed generaliserar jag, men vad exakt är det som händer? Några män blir kränkta och ledsna? Att som man säga ”jag hatar kvinnor” leder däremot till våld och förryck, ibland mord. Att säga att man ”hatar invandrare” leder också till våld och förtryck och ibland mord. Att generalisera en redan föraktad grupp eldar på rasismen och sexismen.

Någon sa ”men vaddå, om du hatar män får väl jag hata kvinnor. Om du hatar mig får väl jag hata dig?” NEJ det får du inte. För min ”sort” har inte kollektivt förtryckt dig. Min ”sort” har inte kollektivt gjort dig illa. Du kanske har blivit riktigt illa behandlad av 10, kanske 100 kvinnor, men det är fortfarande inte ett systematiskt förtryck.

Så nej, du får inte generalisera muslimer. Eller invandrare. Eller kvinnor. Du får generalisera vita personer och du får generalisera män och du får generalisera cis-personer. Annars bidrar du aktivt till att upprätthålla strukturer som, ja, dödar.

Frågor på det eller

Jämställdist eller feminist?

Tänkte återpublicera ett inlägg som jag skrev för ett tag sedan för att påminna lite

Varför feminist och inte humanist?
För det första, humanismen är inte en politisk rörelse utan en filosofisk tanke som går tillbaka till antikens Grekland. Det är en respons på den vetenskapliga vågen och är ett slags filter för att tolka människan och världen.

Feminism är en politisk rörelse vars mål är att kvinnan och mannen ska vara jämställda socialt, ekonomisk, politisk.

Så redan där faller egentligen hela humanismgrejen. Det har ju ingenting med saken att göra, om vi pratar om rättigheter och samhällsproblem. Och då blir det plötsligt ännu ett försök att förklätt muttra ”ja men männen då”

Men låt oss dra in jämställdisten i debatten. Hen har ju ändå något med detta att göra. Varför feminist och inte jämställdist?

Folk säger att feministen fokuserar på kvinnan bara, och endast gynnar kvinnan. Och jag undrar lite lätt spontant, ja, vad är det för fel på det? Är det ändå inte kvinnan som är världens största förtryckta majoritet? Varför är det så farligt?

Att säga att man är jämställdist eller humanist är ett försök att ta avstånd från den radikala feminismen. Jämställdisten vill till varje pris undvika missförstånd och vill inte kopplas samman med de rödvinsdrickande manshatarna. Jämställdisten ryggar inför allt prat om kvinnans rättigheter och vill gärna lyfta att mannen också har det svårt. Ibland. Och vad är problemet med det, då?

Jämställdisten kan påpeka att män faktiskt också blir våldtagna i fängelsen runt om i värden och varför tar inte feministerna upp detta om de är så himla måna om jämställdhet? Jo, det ska jag berätta. Därför att våldtäkter mot män inte är ett problem som genomsyrar alla samhällen i hela världen. Det är ett problem, absolut, men det är bara just det: ett problem. Vi har många problem i samhället. Bilolyckor, barnmisshandel. Men trots att dessa problem bör ses allvarligt på har de inte med förtryck att göra. Skillnaden mellan våldtäkt och våldtäkt är att sexuella övergrepp på män är ett problem som i högsta grad är isolerat.

Men visst, män kan också bli förtrycka. När det gäller delad vårdnad, till exempel. I de flesta fallen vinner kvinnan mot mannen när det gäller vem som ska få vårdnad om barnen, och detta är självklart orättvist och bör åtgärdas, men om du som jämställdist bara tar upp denna information när jag som feminist uppmärksammar kvinnans utsatthet, så blir ditt påpekande irrelevant. För visst, du kan ta upp det, men du kan aldrig jämföra denna diskriminering med hur kvinnor över hela världen systematiskt blir våldtagna, mördade och slagna, endast på grund av att de är kvinnor. Ta i så fall upp det i en isolerad diskussion. Ta upp det som det problem det är och inte som ett argument. Om du nu är så intresserad av männens problem, jamen var det då! Men de flesta som påpekar problemen brukar inte bry sig jack shit om det när det väl gäller.

Att kalla sig feminist är att förstå att det är kvinnan vi bör fokusera på. Feminism ska gynna kvinnan. Att fokusera på männens problem är som att fokusera på diskrimineringen av vita. Absolut, det förekommer, men snälla dumförklara inte dig själv genom att hävda att den är lika farlig som diskrimineringen mot svarta.

Lär dig skilja på isolerade problem och strukturella samhällsproblem. Att kalla sig själv feminist är ett ställningstagande. Låt oss ställa oss på den vinnande sidan, shall we?

Så nej, jag tänker inte acceptera ursäkten ”jag är jämställdist”. Det tyder endast på rädsla och okunskap. Våga ta tillbaka ordet feminist och slåss för dess verkliga betydelse. Jag tänker inte kompromissa med kvinnans akuta behov av erkännande. Det vore att svika de kvinnor som kämpat i historien och det vore att svika de kvinnor som fortfarande kämpar.