Krönika: ”Jag slår upp ögonen och du är borta”

Något är inte rätt.
Jag begraver mig i jobb. Hoppar över lunchen för att avsluta en artikel jag inte ens behöver skriva, tidsinställer tio blogginlägg och rensar datorn på onödiga bilder. När det är dags att gå hem lyssnar jag på hög musik, glad musik, sådan som får en att vilja ta små danssteg mitt på gatan. Jag korsar bron och njuter av solnedgången; den som färgar vattnet rött och får träden att skifta nyans från grönt till gult. Jag läser noggrant varje reklamskylt jag går förbi, alla affischer och posters. En ny musikal. Ett nytt band. Någon har släppt en bok. Ett medium kommer till stan.
När jag svänger av på drottninggatan och närmar mig min port stannar jag tvärt framför glasdörrarna. Jag vill inte gå in. Det känns som om någon väntar på mig däruppe. Något obehagligt och smärtsamt.
Jag motar undan tanken, som ändå bara dykt upp längst bak i huvudet, och styr stegen mot mataffären. Jag är dödstrött, kroppen skriker efter sömn efter att ha jobbat i tio timmar, men ändå spenderar jag nästan fyrtio minuter mellan hyllorna. Plockar på mig varor jag inte behöver och glömmer att köpa det jag skulle. Typ toapapper. Och mjölk. Går hem med tre paket sojabönor av någon anledning.

Tvekar utanför dörren. Trycker ändå in koden och låser upp, går snabbt in i lägenheten och lämnar kassen på matbordet. Jag är andfådd. Mobilen plingar till, en kompis vill ses, och jag är så trött i huvudet att jag känner mig svimfärdig men jag är ute ur lägenheten på fem sekunder.

Vi möts på Stureplan, tar ett glas rosé, pratar om hur fantastiskt vädret är, pratar om hur bra det går för mig, pratar om hur nöjd jag är med allt, vilket jag är, jag menar det från djupet av mitt hjärta, jag är dödstrött men så jäkla tillfreds med livet, det enda som stör mig är att det är någonting i ögonvrån som hela tiden är närvarande, någonting obehagligt. Jag ignorerar det. Ignorerar, ignorerar, ignorerar.

Till slut måste jag ändå hem. Jag har varit uppe i femton timmar och sovit för lite natten innan. Jag promenerar hem med musiken på högsta volym, stänger inte av den när jag klär om, stänger inte av den när jag borstar tänderna, stänger inte av den när jag lägger huvudet mot kudden. Först en timme senare drar jag ned volymen, lägger ifrån mig mobilen, ställer klockan, vänder mig om.

Och blundar.

Och då är du där. Reducerad till en hägring på dagtid, men fullt närvarande så fort mörkret fångar in mig. Du är där, i min säng, bredvid mig, ditt lockiga hår doftar mynta, du drar mig till dig i sömnen och när jag pussar dig så kysser du automatiskt tillbaka, som om det var en djupt begravd instinkt. Du är där, på alla sätt och vis, du kittlar mig och himlar med ögonen och kokar te på ditt vis och introducerar mig för en ny låt. Du är där och klagar på att jag aldrig dammsuger och du är där när jag gråter över att livet kan vara så läskigt, du är där och säger att du älskar mig du älskar mig du älskar mig.

När klockar ringer morgonen därpå har jag sovit i tre timmar. Jag slår upp ögonen, och du är borta.

 

Ni kan också läsa krönikan HÄR

Enter a title

megalomanen i dörren

Det är lördagskväll. Eller natt, beroende på hur man ser på det. En del skulle till och med kunna hävda att det var söndag morgon, när jag, måttligt förvirrad, blir utvisad ur den exklusiva klubben som ligger precis vid Svampen. Jag skyndar mig därifrån och kastar en förvånad blick bakom axeln, nästan skyggt. Sedan promenerar jag hem medan ilskna tårar stiger i ögonen.
Äsch, vi spolar tillbaka. Vi tar det från början.
Den första gången jag kom i kontakt med begreppet ”pointer” var, till ingens stora förvåning, i Paris. Entrén till den omtalade klubben ”Titty Twister” omringades av 4-5 vakter med högdragna miner och rastlöst kroppsspråk. De verkar cirkulera kring en liten kille som stod längre in, närmare foten till trappan. Han var kort, och det märktes att det störde honom för han sträckte på sig på ett onaturligt sätt. Anletsdragen var utmejslade och på många sätt perfekta – han var helt enkelt jävligt snygg. I sin rock och med sin likgiltiga min stod han innanför muren av vakter, ofta med ena handen i fickan, medan han betraktade oss utan att rubba sitt totalt frusna minspel.
Jävlar vad jag ville ligga med honom.
När han såg någon han inte tyckte passade in på klubben, fixerade han personen helt kort med blicken innan han, nästan omärkligt, skakade lätt på huvudet. Vakten uppfattade signalen, vände sig bestämt om och meddelande kort och gott beslutet till gästen;
”Nej.”
”Men…”
”Nej.”
Gästerna fick gå därifrån, ofta med en liten uppgiven blick eller ett irriterat muttrande, men de gick. De vände sig om med sina kära vänner och promenerade helt enkelt vidare till någon annan av Paris hundramiljoner nattklubbar.
Killen i dörren, som helt enkelt kallades ’killen’ (även av honom själv; han bad att få bli kallad Guy, ett smeknamn som kändes ganska onaturligt men vem var jag att protestera? Förresten kanske det inte ens var ett smeknamn) hade ett lugn och en enkelhet över sig som jag gillade. Senare kom vi att bli vänner på det sätt man blir när man är ute tillsammans ungefär tre av sju veckodagar. Jag brukade stappla ut till honom i entrén, bjuda honom på en Marlboro Gold och göra mitt bästa för att förstå honom när han redogjorde för sina politiska ståndpunkter på blixtsnabb parisiska. Trots att vi faktiskt blev vänner kunde han fortfarande neka mig ibland, med ett snett leende på läpparna, och jag blev lika förbannad varje gång, men eftersom utbudet av klubbar var så stort så var det egentligen inga problem med att bara ta sig vidare. Till slut passerade vi gränsen när jag officiellt blev en stamgäst, och då slutade han neka mig. Han brukade oftast stå i ett hörn av klubben och garva åt mig där jag stapplade omkring i full färd med att stjäla någons flaska champagne eller sätta eld på baren.
En kväll lät han mig vara pointer. Vi stod uppe i entrén och väntade på att folk skulle börja komma. Den kvällen var jag där själv, eftersom ingen av mina kompisar hade haft lust att hänga med. Men vid det laget kände jag halva klubben så det var aldrig några egentliga problem med att hitta umgänge. Hur som, så stod jag och ’Guy’ vid entrén när han plötsligt vände sig mot mig.
”Du kan försöka” sa han med sin sedvanligt låga röst.
”Försöka vaddå?” frågade jag.
”Att vara pointer.”
”Okej…” sa jag osäkert och blickade ut över de väntande gängen av unga, uppklädda människor. Det stod ett tiotal vid banden, men inte fler än så (jag har alltid undrat varför man köar till klubbar i Stockholm. Det är egentligen helt absurt). Jag kikade på två tjejer i tjugoårsåldern och nickade åt honom.
”De där två, är de okej?”
Han mönstrade den med sin lugna blick, och jag insåg plötsligt vad han gjorde. Han såg aldrig på den för länge, svepta bara med blicken över dem helt kort, så att det inte skulle se ut som om om han verkligen tittade på dem.
”Nej” sa han svalt.
”Varför?”
”De passar bara inte.”
Han log. Jag ryckte på axlarna.
”Detta sög” meddelade jag, ”Urtråkigt jobb. Jag behöver en drink. Vi ses snart.”
Han skrattade åt mig när jag försvann in i klubben och jag vinkade över axeln.
Efter det har jag egentligen inte tänkt så mycket mer på den där märklige, snygge mannen i rock som svepte med blicken utan att aldrig låta den stanna för länge. Jag hörde att han flyttade till St. Tropez. Men vad vet jag.
Hur som – det var min idé av en så kallad ’pointer’. En person som helt enkelt justerade gästerna efter vad klubben ville uppnå rent varumärkes-mässigt.

Så när jag står utanför en populär klubb i Stockholm kan jag inte för mitt liv förstå vad i allsin dar den kokainstinnige mannen vid entrén sysslar med. Han, som tilldelats jobbet som ’pointer’, är inte det minsta lik den lugne, stabile och rannsakande mannen jag träffade i Paris, som fick en att lita på att han visste bäst. Den här killen är hysterisk.

Att gå ut i Stockholm är ett jävla skämt på många sätt. Jag har redan nämnt den fullkomligt befängda idén med köer. Jag upprepar: KÖER, till en nattklubb. Som djur trängs människorna utanför och ber om att få bli insläppta så att de kan få dansa bort lite vinter-ångest. Vakterna stirrar som gamar på folkhavet, fräser och puttas när man kommer för nära, och många gånger har jag funnit mig själv hoptryckt i mitten av alla dessa dans-törstiga ungdomar och helt enkelt bara tittat upp mot himlen och frågat Gud eller stjärnorna eller vem som nu kan tänkas lyssna; Vad fan håller jag på med? Jag brukar fnittra lite åt mig själv vid sådana tillfällen.
Stämningen utanför klubben är hätsk. Folk slåss för att komma in. Ofta följer stressen med in på klubben så att atmosfären blir orolig och kvävande. Dessutom, om man nu kommer in, känner man en helt överdriven tacksamhet för vakterna (som man försöker bli vän med) och ’pointern’ (som man snabbt smiter förbi med en vinkning).
Och så står man där på klubben, betalar drinkar för 170 kronor styck och gör sitt bästa för att inte verka full (för då blir man utslängd. Gud förbjude att man förtärde alkohol på en nattklubb). Sedan dansar man lite med en halvsliskig kille från Kalmar, innan man, klockan 02.11, blir utslängd ändå. Anledningen är oklar, men vakten ser trött ut.
Nej, det är verkligen inte roligt att gå ut på klubb i Stockholm. Det är tvärtom riktigt jobbigt. Hela upplevelsen är inte det minsta avslappnad eller rolig, utan tvärtom stressande och extremt påfrestande. Stämningen är hysterisk, varenda människa beter sig som om de var höga på amfetamin (i och för sig inte helt omöjligt), man knuffas och trängs och undviker vakterna så mycket man bara kan, för om de har en dålig dag räcker det med att man ser dem i ögonen så tappar de kontrollen över sitt maktmissbruk och går lös på en.

När jag promenerar hem från klubben mitt i natten, efter att ha blivit utslängd av högst oklara anledningar, tänker jag att jag har tröttnat. Och inte så att jag vill framstå som en gnällig, nittonårig tjej som är förbannad och kränkt över själva händelsen, nej, jag är mer resignerad. Och dessutom är jag, hör och häpna, föga imponerad av utelivet. Jag försöker bara göra det bästa av situationen, som redan är jävligt shitty.

Så ibland, när jag står där utanför någon klubb och blir nekad av den märkliga mannen som springer fram och tillbaka längst de röda banden som om han var ett vilddjur fångad i bur, kan jag liksom se mig själv utifrån och börja skratta. Åt mig själv och åt hela situationen. Jag menar, kom igen.
Det måste vara väldigt jobbigt att vara en så kallad pointer. Ibland tycker jag synd om dem, men oftast bara i max två och en halv sekunder innan jag påminns om vilka jävla galningar de är, och så försvinner medkänslan lika fort som den kom. Men jag kan tänka mig att det måste vara extremt påfrestande (för att inte säga högst förvirrande) för psyket att bli omtyckt i sex timmar varje kväll för att sedan bli bortglömd. Under helgerna vill alla vara din vän, men om du skulle möta någon av dessa inställsamma ungdomar i mataffären skulle ingen ens bemöda dig med en blick. De skulle förmodligen inte ens känna igen dig. Jag menar, varför skulle de? I deras värld existerar du endast som ett verktyg, ett hinder att bearbeta så att kvällen inte slutar i förtid på MacDonalds på Kungsgatan. Men en människa? Knappast.

Klart man blir galen av det. Jag antar att man måste beväpna sig med en gränslös arrogans och en gnutta storhetsvansinne (och kanske ett halvt gram kokain) för att ens klara av kvällen. Jag personligen skulle bli tokig. Det är som att vara känd och uppskattat för en kväll, och sedan bortglömd resten av tiden. För egentligen, om vi ska vara helt ärliga – när du säger upp dig från jobbet som pointer, är det då någon som ens kommer nedlåta sig att ge dig en blick? När de inser att du inte längre har makten över deras lördagskväll, kommer de ens minnas hur du ser ut? Eller ännu värre (och ännu troligare), kommer de ens bemöda sig att vara trevliga? Jag skulle nog inte det. Kalla mig en hemsk människa, men i samma sekund som din oansenliga och fullkomligt världsliga så kallade ’makt’ försvinner eller tappar sitt värde, så skulle jag vilja hålla dig på så långt avstånd som möjligt. Att vara polare med en pointer är jävligt nice, men att vara polare till en ex-pointer…? Nja. I think the fuck not.

Jag har således bestämt mig för att bojkotta Stockholms klubbar. Inte av politiska eller ens moraliska skäl, utan helt enkelt för att jag inte vill må så dåligt som jag gjorde när jag promenerade hem på kungsgatan med ilskna tårar rinnandes nedför kinderna. Jag vill inte ge en vakt, eller en ‘pointer’, den makten över mig, för när de missbrukar den blir ångesten så jävla påtaglig. Det finns ingenting värre än att inte bli tagen på allvar, och om man sätter sig i en sådan situation som man gör när man går ut i Stockholm, blir man sällan ens sedd som en människa. Jag kanske är en av de personerna som är orimligt stolt och känslig, men att känna att ingen lyssnar på mig gör mig galen. Att känna mig misskrediterad gör mig ännu tokigare.
Så numera hittar ni mig bara på barer eller på klubbar där jag känner vakterna och vet att de inte är förgiftade av maktmissbruk. Och jag ska aldrig igen, oavsett hur förvirrat tillstånd jag befinner mig i, glömma vem ‘pointern’ egentligen är. Nämligen bara en anställd.

Vars lön betalas av mig.
🙂

”Tankar kring…” Tinder

”Jag vill inte”
Jag blänger på honom och håller mobilen i ett fast grepp i handen. Det är en varm sommarkväll och jag har på mig min favoritkappa, den där långa svarta som sammanlagt tre kompisar försökt sno av mig. Johannes tittar på mig med trött blick.
”Kom igen nu.”
”Men varför?”
”För att du har varit en sorglig varelse i snart två månader nu. Du börjar försvinna. Du är ju nästan genomskinlig.”
”Jag har dåligt pigment” muttrar jag och tar en klunk av mitt vin.
”Nej du är bara dålig. På att leva. Det är ju nu du ska ta över hela världen, när du inte har en liten otacksam fjomp som drar ner dig på marken.”
”Han var inte en fjomp” säger jag olyckligt.
”Jo, han var en fjomp. En tråkig mammas-pojke som passar bättre med någon som heter Ebba och älskar spinning och köper väskor från Marc Jacobs. Till och med hans namn är fjompigt. Ge mig mobilen nu”.
Jag ger upp och räcker över telefonen.
Han laddar snabbt ner appen. Medan vi väntar tittar han utforskande på mig.
”Vad?” muttrar jag.
”Undrar bara vad du har för typ.”
”Jag har ingen typ. Ingen är min typ. Jag ogillar människor i allmänhet och killar i synnerhet så detta är verkligen dömt att misslyckas”
Han skrockar och öppnar appen.
”Din profil är ju ett skämt” säger han med avsmak och tittar misstroget på mig. Jag slår ut med armarna, lite smått berusad, och protesterar.
”Vaddå! Det är väl bara Facebookbilder? De är väl fina??”
”Du ser ut som en tolvårig fjortis som rymt från Club Penguin.”
Jag kommer av mig, ”Vafan…?”
”Skitsamma. Jag fixar.”
Jag stönar svagt och lägger huvudet i hans knä medan han knappar på skärmen. ”Sådär…” mumlar han och klappar mig snällt på huvudet, ”Nu ser du i alla fall presentabel ut.”
”Och med det menar du knullbar?” muttrar jag.
Presentabel. Sätt dig upp. Jag satte maxgränsen på 32. Du kanske hittar en sugardaddy, vem vet.”
Jag kikar över hans axel och tjuter förskräckt. ”BORT! TA BORT HONOM!”
”Jaja” Han sveper bort killen med kept och tatuering vid nyckelbenet. Jag ryser. Nästa kille är mörkhårig och står på en strand. Ganska söt, men väldigt mycket muskler. Jag tvekar tillräckligt länge för att Johannes ska märka det och klicka in på hans profil. Vi ögnar igenom hans lilla presentionstext och ryggar förskräckt tillbaka båda två.
”Rhodos?!”
”Bort. Genast”
”Vilket slöseri. Han var ju söt.”
Bort.”
Medan festen runt omkring oss blir mer och mer högljudd swipear vi vidare. Ingen duger. Ingen är ens i närheten. Johannes blir alltmer frustrerad och till slut lägger vi ifrån oss telefonen och återgår till den riktiga världen. Han muttrar hela kvällen om att jag är pryd och kräsen.

Nä, jag fick inte ligga den där kvällen. Men när jag gick hem från krogen (ensam), funderade jag på varför jag hyste en sådan enorm motvilja mot appen. Det finns något oerhört ensamt i att prata med en främling som kanske är en potentiell ny partner. Något sårbart. Att logga in, leta, bedöma, och sedan skriva något med förhoppningen att den andre bedömt en lika positivt. Varför är det så viktigt att hitta någon? Varför räcker inte ensamheten till?

Och ännu märkligare blir det ju när man går efter utseende. Man scrollar igenom utbudet och gissar på någon som skulle kunna vara ens sk ”typ”. Jag tänker tillbaka till när jag träffade mitt ex, aka ”fjompen”, och funderar på om han var min typ. Ja, helt klart. Jag menar, jag har ju alltid dragits till den sorten av killar. De gängliga, försiktiga, talangfulla…
Och tråkiga.
Jag suckar för mig själv och rynkar pannan. Tycker jag verkligen om tråkiga killar? Jag har alltid avskytt muskliga snubbar, så det är väl en variant av en ”typ”. Men vad var det som gjorde att jag blev kär i just mitt ex? Och skulle det vara möjligt att hitta ”det” på en app?
Det kanske bara är att pröva sig fram. Jag menar, det är ju inte direkt bara galningar som använder tinder. Många av mina kompisar gör det. Jag stannade till och tänkte efter. Var mina kompisar galna? Använde de ”bra” killarna och tjejerna verkligen Tinder?
Om man kan få vem som helst, behöver man ladda ner en app då? Eller hur dejtade man annars? Jag fortsatte gå och försökte sparka på en sten men missade och slog foten i marken.
Helt seriöst, hur VET man? Jag personligen får ju kortslutning när jag träffar nya människor och försöker behaga dem till hundra procent, men då vet jag ju inte om jag verkligen tycker om folk eller om det bara är en ren överlevnadsinstinkt. Sociala sammanhang har alltid varit min grej, men egentligen inte. Jag gillade inte människor. Och killar i synnerhet var svåra för mig att förstå. Antingen skrämde de mig eller så fick de mig att vilja slåss. Det fanns en anledning till att jag bara hade två ex och ungefär 90% kassa engångsligg bakom mig. Killar gör mig obekväm. De måste vara väldigt medvetna, försiktiga och respektfulla för att jag skulle kunna slappna av i deras närvaro. Och har de varit på Rhodos sprang jag åt andra riktningen.

Vågar man riskera att möta någon som är helt knäpp? Är man så ivrig att träffa någon? För att inte tala om sårbarheten – att faktiskt sminka sig noggrant, klä upp sig, vara nervös (kramas eller skaka hand? KRAMAS ELLER SKAKA HAND?!??!) och därefter lida sig igenom en krystad träff som bara är helt hopplös. Vilka människor har självförtroende nog att genomföra en sådan sak? Det låter ju helt absurt. Nästintill omöjligt.

Dessutom är jag kräsen. Väldigt kräsen. Jag själv är inte ens bra nog för mig så varför skulle någon annan vara det. Och med ett nyligen krossat hjärta skulle det nog ta månader, om inte decennier, innan jag litade på någon människa med snopp över huvud taget. Så varför riskera skiten?

Jag stannade på gatan och plockade upp telefonen som hade 7 procent. Höll in fingret på ikonen med eldslågan och raderade appen. Sedan fortsatte jag nöjt hem. Jag kommer att träffa någon lycklig jävel som förtjänar mig men inte förrän jag är redo. Tills dess klarar jag mig utmärkt själv.

Vems är du, om inte min?

Vi möts igen efter vår paus, och vi kramas som om vi knappt kände varandra.
Hur många dagar sedan var det jag träffade dig för första gången? tänker jag och ser dig i ögonen, letar efter det där välbekanta, det där som jag föll handlöst för. Det glimtar till i din blick. Jag frågar om du vill fortsätta det här. Du svarar att du inte vet.

För inte så länge sedan låg vi hemma hos mig, i min säng, och slötittade på serier. Min kalla hand mot din varma bröstkorg; mitt huvud precis under din haka, mina ben hoptrasslade i dina. Du klappade förstrött på min axel, halvsovandes. Jag andades mot din hud och för varje andetag jag drog in möttes jag av den där överväldigande känslan av hemma, men också något annat, något jag inte kunde sätta fingret på.
Har dina tankar lämnat mina?
Jag gjorde små cirklar i din hud med ena pekfingret och älskade hur varm du var mot mina fingrar, men plötsligt drog jag bort dem, slagen av den där groende känslan av fel.
Vilar din blick på någon annan?
Jag satte mig upp i sängen och du vaknade. Tittade på mig och log mjukt, drog mig intill dig igen, vände försiktigt mitt ansikte mot ditt. Jag mötte dina läppar och öppnade mina långsamt, smakade på dig, andades in din doft, men kyssen gjorde mig iskall.
Vems är du, om inte min?

Du försöker sträcka fram handen och röra vid min kind, men jag ryggar instinktivt undan. Släpper dig inte med blicken och förvånas över hur samlad jag låter när jag öppnar munnen;
”Är du kär i mig?”
Du lägger huvudet på sned och jag kan inte läsa dig, kan inte förstå dig, kan inte lista ut vad du tänker på. Dina ögon är säkra men jag vet inte på vad, hela ditt kroppsspråk utstrålar något jag inte kan uppfatta, men så svarar du;
”Jag vet inte”
Vi har levt med varandra, älskat, bråkat, kramats, skrikit, vilat, pratat, viskat till varandra i mörket, kastat oss i varandras armar, svurit att vi skulle vara med varandra i resten av hela livet men nu när du svarar på min fråga går något av. Kanske är det förbindelsen mellan hjärta och hjärna, för plötsligt blir jag helt klar i huvudet. Tystnaden sprider sig i kroppen och fyller varenda cell och jag inser förvånat att jag äntligen kan tänka ordentligt.
Och plötsligt blir alltid så fruktansvärt kristallklart.
”Det räcker inte”, säger jag med en ny röst, en stillsammare röst, en röst fri från allt trassel hjärtat orsakat.
”Det räcker faktiskt inte”.
Sedan dess har jag inte tänkt på dig en enda gång. Jag ser tillbaka som om det var något vackert som hände mig, något fint, som en gåva man måste ge vidare.
För att vara älskad litegrann är inte tillräckligt.