Till dig som har en son

Jag har blivit inbjuden till en facebookgrupp av min syster. Jag klickar förvånat på notisen. Min syrra brukar inte vara ett så stort fan av facebook, än mindre grupper. Men vad vet jag. Jag öppnar upp gruppen, som är hemlig, och börjar läsa inläggen. Magen drar ihop sig och huden knottras. Ju mer jag läser desto mer fryser jag. Sedan kommer illamåendet. Jag måste gå ut och ta luft för att inte kräkas där jag sitter på kontoret.

Gruppen är nämligen till för sexuellt trakasserade gymnasieelever. En systergrupp till #metoo, så som #medvilkenrätt är för jurister, och #tystnadtagning för skådespelare. Jag känner mig tvungen att läsa vidare trots att hjärtat värker så mycket att jag tror att det kommer börja spricka i kanterna.

”Blev fasthållen av två sexton-åringar medan de turades om. Jag var tretton.” 
”Han tryckte mitt ansikte mot sitt skrev och tvingade mig att suga av honom medan han höll fast mitt hår. Jag var femton.” 
”Vännen till pappa bjöd hem mig och våldtog mig medan vi såg på film. Jag var tio.” 
”Min bästa killkompis tryckte upp mig mot väggen och utförde analsex. Jag var sexton.” 

Historierna ovan är figurerade av respekt till offren som har postat i den gruppen, men det är sådana historier som berättas. Inläggen varvas med screenshots från konversationer där killar i trettonårsåldern pratar om en tjej som de vill våldta.
“Hon är så fucking ful” säger en.
“Ja, men hon har flera hål än munnen” säger en annan.
De skickar skrattande emojis och skämtar vidare om hennes kropp.
En motreaktion skapas till facebookgruppen. Killar har nosat reda på flickornas namn och hänger ut dem med nakenbilder, screenshots och egna upplevelser om hur de var i sängen. Hur hårt de knullade henne. Hur mycket sperma hon fick i ansiktet. Hur villig hon var.
Tjejer som vågat dela med sig får hot av killar och deras föräldrar. De tycker att hon skadar hans rykte.

I skrivande stund finns det 6855 medlemmar i gruppen. 1267 har skrivit under namninsamlingen.

På samma sätt som man inte ska handla mat när man är hungrig, försöker jag undvika att skriva när jag är arg. Fingrarna darrar över tangentbordet, det flimrar framför ögonen och adrenalinet rusar i blodet. Jag andas mjukt och dricker vatten, försöker resonera med mig själv. Jag vill inte skriva när jag är som argast, då går inte orden in. Det är när raseriet gått från brinnande till glödande som jag kan formulera mina tankar.

Detta är till dig som har en son.

Det spelar ingen roll hur gammal han är, egentligen. Kanske är det viktigast för dig som har en son i tonåren. Detta är till dig. Du som varit på BB med din nyfödda bebis i armarna, du som skrattat åt varje joller och hållit hans händer när han tagit sina första steg. Du som stått på skolavslutningar, du som tvingat på en krans på midsommar, du som kämpat med hans läxor och du som förmanat honom när han sagt en svordom för första gången.

Jag vill att just du som har en son läser detta inlägg och föreställer dig 6855 flickor framför dig. På rad, på led, i grupp, spelar ingen roll. Föreställ dig dem. En har fått sin första mobil. En har köpt sin första bh. En har kurviga höfter och skrattgropar. En ska på sin första dejt i helgen, med en kille i klassen. En ska på sin första fest. En blir full för första gången. En blir drogad.

6855 flickor. Jag vill att du föreställer dig att du ser dem i ögonen när de berättar vad din son gjorde mot dem. Jag vill att du lyssnar när de berättar att det var din son som kastade hennes nya mobil i marken så att den gick i tusen bitar, bara för att han kan. Det var din son som knäppte upp hennes första BH och ropade att hon inte hade några bröst. Det var din son som grep tag i de kurviga höfterna och suddade ut den där skrattgropen. Det var din son som förvandlade den första dejten till en mardröm då han tvångskysste henne trots att hon sa nej. Det var din son som spred rykten om henne. Den var din son som skickade runt nakenbilderna. Det var din son som kallade henne tjock kossa. Det var din son som klämde på hennes bröst. Det var din son som skrattade när folk kallade henne hora.
Och det var din son som drogade henne. Det var din son och hans kompisar som turades om att våldta henne medan de höll fast hennes armar. Det var din son som tryckte hennes ansikte mot sitt skrev. Det var din son som pressade in sitt kön i hennes analöppning medan han tryckte en hand mot hennes mun, han hade egentligen inte behövt det, hon skulle inte ha skrikit ändå, hon var alldeles för rädd. Det var din son som hotade med att straffknulla henne tills hon inte kan stå om hon berättade för någon.

Erkänn att du vill vända bort blicken när du läser detta. Jag fattar. Men gör inte det. För det är din son det handlar om.

 

Du förmanade honom när han svor men du sa ingenting om vad ordet hora betyder. Du berättade varför man ska dela med sig av sina leksaker, men du berättade aldrig att man inte fick ta på någon annan. Du lärde honom att droger är farligt men du lärde honom aldrig om samtycke. Du pratade om blommor och bin men du pratade aldrig om rätten till den egna kroppen. Du berättade om kärlek men inte om sex. Du var sträng när det gällde läggtider men inte när det gällde hans prat om tjejer. Du satte dig aldrig ner med honom och fick honom att förstå vad våldtäkt är. Du blev inte rasande när en flicka i klassen anklagade honom för trakasserier. Du trodde din son när han sa att hon var sjuk i huvudet. Du trodde din son. Din älskade, söta pojke.

Kära föräldrar till en son. Ni har nu nära sjutusen namn på ert samvete för att ni inte gjorde tillräckligt. För att ni misslyckades som föräldrar. Kanske det låter hårt. Förmodligen tänker du som alla andra just nu, ”inte mitt barn”. Tyvärr har jag inte tid för din förnekelse, för jag har två systrar. Och den största faran, framför rusande bilar och tågolyckor och läskiga alkisar och vassa bordskanter, är din son.

Föräldrar till en son. Vad har ni gjort? Hur kunde ni låta det här hända? Hur i helvete kunde ni inte ta ansvar? Hur kunde ni inte se vad som pågick? Hur kunde ni inte agera som vuxna? Hur kan ni leva med att er son förstört en flickas liv? Hur kan ni leva med er själva?
Vad fan har ni gjort?

När uppropet kommer ut i tidningarna och ni får stirra på varenda namn som står där, svart på vitt, så hoppas jag att ni ställer er framför spegeln och frågar er själva just det. Jag vill att ni mår så dåligt att det känns som om ni ska dö, jag vill att ni ska skämmas så djupt att ni mår illa, och jag vill att ni tar tag i era söner och släpar dem till närmaste föreläsning om samtycke om ni inte själva känner er tillräckligt beläst. Jag vill att ni kallar till föräldramöte, jag vill att ni ställer andra vuxna mot väggen, jag vill att ni skäller ut era pojkar så grundligt att de aldrig kommer att glömma det. Jag vill att ni tror tjejerna som berättar, även om det är svårt. Jag vill att ni pratar med varandra. Jag vill att ni gör allt i er makt för att rätta till de misstag ni har gjort. Och jag vill att ni aldrig någonsin glömmer siffran 6855.

Stryk det, förresten.
Medan jag skrivit det här inlägget har siffran stigit till 7002.


update: som jag nämnde ovan är historierna i inlägget figurerade för att skydda offren och för att de själva ska äga rätten till sina berättelser. Namnet och hashtaggen på gruppen kommer att avslöjas inom kort. Om du går i gymnasiet och vill berätta din historia kan du lägga till mig på Facebook och skicka ett meddelande, så bjuder jag in. Admin måste acceptera din förfrågan. 

Enter a title

”Tankar kring…” Alla män

Jag har gjort det igen.
Insikten kommer när jag sitter på tunnelbanan mot skanstull där jag bor för tillfället. Jag stirrar på mobilskärmen och undslipper mig ett knorrande, svagt läte, som ett döende djur. Ser inte riktigt mina medpassagerares oroliga blickar utan reser mig upp och går av när tunnelbanan rullar in på perrongen.
Jag har gjort det igen.
Jag har lurats in i ett twitterbråk.

Hur kunde detta hända? tänker jag när jag promenerar förbi seven eleven, så djupt begravd i mina plågade tankar att jag knappt märker att en cyklist slirar för mig när jag går rakt ut i vägen. Hur kunde jag låta mig dras in?
Inte blir det bättre av att bråket handlade om feminism. Jag fick upprörda kommentarer från diverse killar efter att jag publicerat en av mina lika upprörande artiklar som drar alla män över en kam (ska förresten börja säga ”kant”, låter mycket roligare. Putta alla män rakt över ett stup liksom) och i början lät jag någon annan debattera men så småningom drogs jag in, helt obarmhärtigt, och fann mig själv i något slags korståg mot männen. IGEN! Det känns som en grej man orkade göra i typ, nian, att hålla på och jiddra med killar som är för dumma för att förstå sig på sin egen dumhet. Du kan aldrig vinna ett argument mot en idiot om du sänker dig till hans nivå, sa min kloka far en gång, för en idiot kommer alltid vara bättre på att vara en idiot än vad du är.
Tänk om jag lyssnat på min far. Men sedan har jag ju också gjort en grej av att inte göra det, så det är lättare sagt än gjort att bryta det mönstret.

Jag blir alltid lika förbluffad när det dimper ner en kommentar från Johan där det står typ ”HATAR DU MÄN?! INTE ALLA MÄN, VA?”. Man bara men snälla Johan, det är väl klart jag gör, hur kan du ha missat det? Det har han tydligen gjort, i alla fall, vilket är anledningen till att jag sitter här igen framför datorn, på flygplanet påväg till Paris, och smuttar på rödvin och förbereder ett inlägg som slår ett slag för den mest basala formen av feminism. Allt detta mot bättre vetande.

Den mest frekventa frågan jag får är denna: hur kan hat leda till något bra? Svar; det kan det inte. Hat föder hat som föder klyftor som föder misstro som föder orättvisa. Eller hur? Om vi kan komma överens om det kan vi gå vidare till nästa insikt; manshat är ingen grej som vi kvinnor bara hittade på för att vi inte hade något bättre för oss. Manshat är ett svar på det redan existerande kvinnohatet. Den slutsatsen kan visserligen låta lite som ett barnslig ”ni började!”-argument, men alltså… ja, ni började. Och ni fortsätter. Det är som om ni står och slår oss med en pinne och så skriker vi till slut att vi hatar er efter typ 17 miljoner slag och då sänker ni pinnen, stirrar på oss och utbrister; ”vad i hela… HAT FÖDER HAT!”
Och återigen blir vi de som ska sitta tysta och utstå det hat ni utsätter oss för. Varje dag.

Men jag då! skriker du bakom skärmen. Jag är en snäll man!! Jag lät en gravid kvinna sitta på bussen och jag har aldrig våldtagit någon och jag har aldrig skrikit hora och jag har faktiskt inte tjatat mig till sex! JAG ÄR EN AV ER!

Om du säger det, så! svarar vi. Vad bra att du anser dig själv vara en bra man! Vad bra att du inte våldtagit någon! Vad bra att du inte har trakasserat en stackars tjej på stan! Vad bra att du respekterar andra människor!

Men det hjälper ju inte mig. För jag vet ju inte det, kära Johan. Våldtäktsmän har ingenting som kännetecknar dem, de har ingen gemensam nämnare förutom en enda; att de är män. Självklart blir jag då misstänksam mot dig. Ja, det är tråkigt att du blir generaliserad. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför du inte ser att det är ännu tråkigare för oss att vi blir våldtagna. Du tar upp ett problem som i jämförelse är helt oväsentligt, helt absurt i kontexten, och om jag ska vara helt ärligt så är själva akten att du tar upp det en enorm förolämpning mot mig. Hur vågar du ta upp dina sårade känslor när kvinnan bredvid dig precis berättat att hon har självmordstankar på grund av något som en man utsatt henne för? En man, precis som du? Har du ingen skam i kroppen?

Sedan har vi en annan sak, som jag tänkt på, och det tog lite tid innan jag kunde formulera detta rätt; hur vet du egentligen att du är en bra man? Hur vet du att du är en av ”de goda”?

Om någon just i denna sekund samlade alla män på jorden och sa såhär;
Vi kommer att märka alla män som begått något slags sexuellt brott genom att tatuera dem  i pannan. Om du anser att du är en av dem som inte kommer att få en tatuering i pannan, och du har fel, så kommer du även att bli kastrerad.

Så, Johan, vet du vad våldtäkt är?
Hur säker är du?
Vågar du chansa?

Jag kan säga, som tjej, att jag inte är säker. Jag vet att jag en gång varit nära att tjata mig till sex med en kille som var lite off. Skillnaden är, som jag tycker är så sjukt fundamental, att jag aldrig skulle vilja ha sex med någon jag övertalade. Jag skulle aldrig vilja ha sex med någon som tvekade. Jag skulle skämmas ihjäl om jag hade sex med någon som inte deltog. Det skulle vara fruktansvärt. Hur kan det inte vara så för er?
Jaja. Här har ni det. En liten förklaring.
Ni skrämmer mig.
Ni är den största faran och ni är den största orsaken till ångest hos mig och många andra kvinnor.
Och jag hatar er. Alla er. Alla män. Så låt mig göra det och vänd ert plötsligt intresse för debatten mot er själva istället.

Krönika: Snälla låt oss vara

Det var i kommentarsfältet under frågestunden som frågan ställdes;

Vad är din största rädsla?
Svaret ekade i huvudet innan jag ens hunnit reflektera: Mina systrar. Att något ska hända dem. Jag stannade upp och funderade kring detta och insåg att jag inte var rädd på samma sätt som man kan vara allmänt när man älskar någon. Jag menar, allt kan hända. Världen är farlig. En slirande bil, ett steg i fel riktning. Ibland blir jag förvånad över att jag ens klarat mig så här länge med tanke på vad som händer överallt.
Men jag är inte rädd för att något okänt och oberäkneligt ska hända mina systrar. Jag är inte lika rädd för rusande bilar eller hala trottoarer som jag är för halva jordens befolkning.

Ingenting har, de senaste åren, fått min rädsla för män att mjukna. Inte sedan jag lärde mig att en av tre tjejer kommer att, någon gång i sitt liv, bli utsatta för sexuella övergrepp.
En av tre.
Olivia, 19.
Andrea, 16.
Stella, 4.

Vem blir det? Vem av oss? Vi vet att någon av oss kommer att bli utsatta. Vi vet att det kommer. Vi kan inte undvika det. Någon av oss kommer att bli utsatt för mäns hat och ignorans mot kvinnor, någon av oss kommer att få veta hur det känns när oönskade händer rör sig över huden, gräver sig in, sliter, trycker, river och drar. Någon av oss kommer att bli lämnade ensamma med skammen, någon av oss kommer att få sitt psyke nedbrutet till bristningsgräns.
Någon av oss kanske anmäler. Någon av oss kanske har modet att berätta vad som hänt. Men chansen för att någon av oss ska få se att våra våldtäktsmän blir dömda är en av ….
Gissa?
Hundra. 
En av hundra.

Det känns så jävla meningslöst att sitta här igen, framför mitt dokument på datorn, och ännu en gång skriva om män. Att ännu en gång banka in bokstäver som verbalt hötter med nävarna och slår män på näsan, varpå de undslipper sig ett “oops”. Att ännu en gång sitta här och desperat försöka göra den här texten så bra som möjligt, så genomarbetad som möjligt, så slagkraftig som möjligt, för att folk ska dela den, prata om den, visa sina sönder, tänka till, fundera över sitt eget beteende.
Det är tröttsamt. Jobbigt. Men i och med hashtagen #MeToo kände jag att jag måste skriva det här igen. För att tacka alla tjejer som haft modet att säga något, för att sända min kärlek till er som förblir tysta av olika anledningar. För att ni lever. För att ni är starka. För att ni sprider budskapet utan rädsla. För er ville jag skriva något, men jag har ingen lust att vara slagkraftig just nu. Jag vill bara, ännu en gång, med trötthet i kroppen och värkande hjärta, med desperation och bävan, för mina systrar skull, för Andrea 16 och för Stella 4, be er män om en sak. En liten tjänst.

Snälla män, låt mina systrar vara. Snälla snälla ni, lämna mina systrar ifred. Jag ber er av hela mitt hjärta att inte lägga era händer på dem, jag ber er att säga till om ni ser att någon annan gör det, jag ber er att skona dem från vad jag fick uppleva när jag var sexton, vad alla 17,7 miljoner kvinnor sedan 1998 fått uppleva, vad alla 321 500 kvinnor varje år får uppleva, vad alla kvinnor före mig och tjejer som gått i min klass och flickor jag mött på bussen får uppleva just denna dag, just denna sekund. Snälla, låt mina systrar vara. Snälla, låt oss alla vara. Jag kan inte skydda dem från er alla, så snälla hjälp, låt dem inte bli våldtagna, låt dem inte bli utnyttjade, de förtjänar det inte, ingen förtjänar det. Allteftersom mina flöden fylls med hashtagen #MeToo byts min kämpaglöd ut mot desperation, och jag bönfaller er att sluta. Snälla sluta nu. Vi vill inte lida mer, varje sekund av varje minut av varje dag, vi blir alkoholister, vi blir missbrukare, vi slutar prata, vi blir skadade, vi begår självmord, vi dör, på grund av er män. På grund av er. Varje dag. Varje sekund.

Min största rädsla? De 3,5 miljarder män som vandrar på vår jord. Ni kommer alltid vara läskigare än alla rusande bilar, spindlar, spöken och lejon tillsammans. Ni kommer alltid att vara det största hotet mot mina älskade systrar, mot mina vänner, mot min mamma och mot min kollega och mot mig och mot varje flicka som föds varje sekund i varje del av världen. Ni är hotet. Ni är faran.

Snälla, sluta våldta oss. Låt det inte vara en av tre flickor. Låt det inte vara någon flicka alls.

Fråga: ”Vad gör man om ens vän är sexistisk?”

”Vad gör man om ens vänner är sexister / rasister / homofober?”

Denna fråga har jag fått ganska många gånger, faktiskt, men har aldrig tagit mig tid att faktiskt sätta mig ner och besvara den.

Jag tycker såhär. För mig tog det lång tid innan jag insåg vad feminism egentligen var. Då hade jag gått runt och kallat mig själv feminist i flera år, men det var först långt senare som jag började se strukturerna och när man väl börjar se strukturerna… ja, så kan man liksom inte blunda för dem. Det var som om en hel värld öppnade sig och från och med då känner man liksom i sitt hjärta att man är feminist istället för att man måste “lära sig” nya “regler” och liknande. Förstår ni hur jag menar? Det är först när man verkligen ser strukturerna som man kan göra något åt dem.

Med det sagt så brukar jag vara försiktig med att trasha andra som inte tror exakt som jag gör – till en viss gräns, såklart. Att börja se strukturer, lära sig, förstå, analysera och diskutera är det enda som betyder något, så om jag träffar någon som inte ännu förstått, så är jag väldigt noga med att inte klanka ner på människan / bli sur / utesluta / avfärda som idiot. Det tar tid att lära sig. Det är svårt att lära sig, speciellt om man inte är utsatt. Jag ställer jämt och ständigt frågor till Chloé när jag inte förstår något som gäller rasism, till exempel. Jag har ju ingen aning. Och det är ju självklart inte alla rasifierades ansvar att förklara för mig, men det underlättar att ha någon som gör att du förstår strukturerna och inte bara “lär dig” att se dem. Någon som vänligt men bestämt säger till en när man slänger ur sig något dumt. Någon som motiverar varför det var dumt.

Men det finns självklart en gräns. Vägrar vännen att fatta, är det faktiskt bara att dumpa. Börja med att förklara; “jag tycker inte det där var snällt” eller “fan, måste du alltid dra sådana där kommentarer, det gör mig obekväm”. En annan grej är ju också att besvara osköna kommentarer direkt med något som visar att du inte game (typ om någon drar ett rasistiskt skämt : “wow det där var ju fräsch sagt” eller “shit, att det fortfarande finns folk som tycker att rasistiska skämt är roliga lol” eller “…asså var det någon som tyckte det där var kul, på riktigt?”). Få personen att skämmas när hen slänger ur sig osköna kommentarer så kan jag garantera att de slutar.

Sist men inte minst: det är din vän och du vet bäst. Om hen inte respekterar att du känner dig obekväm eller om hen struntar i att hen gör andra obekväma eller ledsna, är det verkligen en bra vän då?

Öppet meddelande till min kropp

Hej du. 

Jag skäms. För att jag inte sagt det här tidigare, för att jag lät det hända. Men nu är det väl dags. Här är min officiella ursäkt, bara till dig. Jag hoppas att du tar emot den och att du förstår.

Jag skulle vilja skriva att jag alltid älskat dig men jag har bestämt mig för att inte ljuga den här gången. Jag har inte alltid älskat dig. Jag har till och med hatat dig några gånger. Det vet du ju, för ibland tar jag ut mitt hat på dig. Skär dig. Slår dig. Rispar över din hud och drar i ditt hår. Ger bort dig över en natt till människor och låter dem ta ut sitt hat på dig också, låter dem hålla fast dig och tränga in i dig och inte se dig för den du är. 

Jag har förgiftat dig. Snortat lina efter lina med livsfarligt kokain och inte brytt mig om vad det gjorde mot dig. Druckit tills alkoholen fått dina ben att vika sig och gett dig så mycket ångest att det nästan inte borde vara hanterbart. Men du klarade av det. Tålmodigt, metodiskt, tog du allt jag gav dig och klarade dig ändå. 

Du. Jag blev förvirrad, det var därför. Jag vill inte försvara, jag vill bara att du ska förstå. Det var hela världen som fick mig att hata dig, och jag var feg som inte sa emot, men det var så svårt. När jag alltid fick höra att du var fel. Som den gången castingkvinnan från Acne sa att du var tjock och jag valde att tiga. Eller när killen i parallellkassen sa att dina bröst var fula och jag gömde dem för jag skämdes. Eller när han på krogen tog på dig, utan att be om lov, och jag gick med på det för jag visste inte hur jag skulle säga emot. 

För vems är du, egentligen? Det borde vara en sådan enkel fråga med ett sådant enkelt svar, men vi är födda med det kvinnliga könet och då blir det ju lite mer komplicerat, eller hur? För teoretiskt sett är svaret självklart, men teorin och verkligheten har sällan något gemensamt. Du ska ju vara min, egentligen, men du är alla andras också. Jag delar dig med halva världen, de som tar sig rätt, de som exponerar och beskyller och kommenterar och kategoriserar, det är dem du tillhör, inte mig, inte din rätta ägare. 

När hela världen delar bilder på dig på Instagram och kommenterar saker som inte behöver upprepas, då är det okej, men när jag exponerar dig, så funkar det inte. Det är nästan som om du bara är okej att visa upp om någon annan gör det, men när nakenhet är frivillig så blir den också farlig. Äcklig. Slampig. Obekväm. Ful. Pinsam. Villig. 

Eller bara jävligt fel. 

Kära kropp, förlåt mig. Förlåt för att jag hatat dig när allt du gjort är att ha givit mig kärlek. Förlåt att jag har skadat dig, lämnat ut dig, inte varit försiktig om dig och inte stått upp för dig, trots att du alltid funnits här för mig. Förlåt för att jag inte kämpat nog för att du ska må bra. 

Förlåt att jag gav upp. 

Förlåt att jag inte gjorde mer. 

Kära kropp, jag hoppas du tar emot min ursäkt och att du tror på mig när jag säger att det ska bli ändring. Från och med nu är du bara min, och jag ska aldrig någonsin lämna över dig igen. Jag ska aldrig någonsin låta någon annan bestämma hur du är eller kommentera dina brister, för det har de inte med att göra. Jag kommer aldrig att hata dig igen. 

Nu tar jag tillbaka rätten över det som är mitt. Jag vet att många kanske inte är där ännu, och att flera kommer att spara ner dessa bilder och skicka runt och använda som ja inte fan vet jag, runkmaterial? Det är okej. Gör det. Spara bilderna. Sprid dem. Dela med killkompisarna på festen. Häng upp vid sängen. Ha som bakgrundsbild. Kommentera. Viska. Prata om det tills det inte längre är en nyhet. Stirra sönder på mina bröst tills de inte är intressanta längre.
Kör på. Jag är inte rädd.

Kära kropp, tack för att du finns. Nu gör vi det här tillsammans. 

 

Foto: Paul Edwards.

Jag älskar dessa bilder. Jag tittar ofta på dem och ler. Speciellt den tredje. Det är ju bara JAG, på alla olika sätt! Sårbar, stolt, goofy, sexig och vacker. Jag! Min kropp! Hur tung är inte den? Fkn enjoy.

”Tankar kring…” rädd för män

”Du är lite märklig” säger han.
Jag snurrar på mitt vinglas. Agerar i hudcellerna, rör mig i ett skal.
”Hur då?” säger jag. Kastar en blick mot baren. Jag vet att han betraktar mig med en hungrig blick, att han försöker fånga in mig och behålla mig. Jag ryser.
”Du känns så ledsen” säger han. Jag kämpar för att motstå impulsen att himla med ögonen. Fortsätter titta mot baren. Jag är medveten om mig själv, medveten om varenda cell och blodkärl.
”Det är vackert” säger han.

För inte så länge sedan stötte jag på en kille på en klubb. Jag var väldigt full och vinglig, och tog stöd emot honom. Han höll mig hårt om midjan, nöp tag i mina bröstvårtor, men jag orkade inte slåss om saken så jag lät honom göra det medan jag återfick balansen. Rätade på mig och tog upp telefonen. På något sätt lade han till sig själv på Snapchat. Två dagar senare hade han skrivit konstant, och förutom att skicka över låtar jag skulle lyssna på berättade han utförligt om vad han skulle göra med mig om jag inte skärpte mig. En slips var involverad.

För inte så länge sedan var jag på en klubb och stötte på en kille vid baren. Han sa hej, och när jag sa hej tillbaka sa han att jag var en hora. Ingen vidare förklaring.

För inte så länge sedan stod jag på F12 terassen när en kille kommer fram, pratar med mig i cirka trettiosju sekunder, innan han kysser mig våldsamt. Övertygad om att jag ska följa med till hans hotell drar han mig i armen och ser bedjande på mig. Jag rycker på axlarna och skakar av mig honom. Aja. Sånt händer.

För inte så länge sedan var jag påväg hem och passerade ett killgäng. Nej, två. Nej, tre, fyra, fem. Kungsgatan var ganska folktät sådär mitt i natten. Jag var nykter, trött, kände mig sårbar. Varenda killgäng, varenda man jag gick förbi, följde mig med hungriga blickar, klädde av mig och avhumaniserade mig lika effektivt som om det var det enda de gjort i hela sina liv. Åh, juste. Två av tre killgäng pussar mot mig. En bil stannar med tjutande däck, rutan rullas ner och en kille lutar sig ut och frågar om jag ska hänga med honom ikväll, han skrattar obehagligt, kallar mig hora och jag vill bara hem, jag är så jävla trött på att bli sedd.

Varför är jag rädd för män?
Okej, såhär är det.
Ni skrämmer mig när ni tycker att jag är vacker för att jag är ledsen.
Ni skrämmer mig när ni hotar med att binda mig och straffknulla mig efter ett ignorerat sms.
Ni skrämmer mig när ni kallar mig hora för att jag besvarar ett ’hej’.
Ni skrämmer mig när ni kysser mig utan att jag bett om det.
Ni skrämmer mig när ni tittar på mig som om jag inte finns, som om jag inte är där, när ni slickar er om läpparna och gör äckliga ljud trots att jag bara vill hem, syns inte det, ser ni inte det på mig?

Varför är jag rädd för män?
För att jag inte kan gå nerför Kungsgatan utan att bli kallad hora. 

5 saker killar måste sluta med

– Vifta inte med snoppen överallt.

Killar är i regel övertygade om att deras käraste ägodel, det vill säga snoppen, är lika uppskattad av andra som den är av de själva. De vårdar den ömt och är oerhört stolta över denna dinglande, oförutsägbara ting de fötts med. Föga förvånande utvecklar de således en slags tro om att alla är lika fascinerade över kroppsdelen som de är. De gillar att vifta med den, placera den på konstiga ställen och visa upp den så fort de får tillfälle.
Newsflash: Jag gillar inte din snopp. Bara ibland. Om du är lite uppmärksam kommer du förstå när, men om du fortsätter leva i din lilla bubbla så kommer vi snart behöva slåss om saken. Jag vill inte ha din snopp på min mage, i mitt ansikte eller ens på mitt ben när jag är upptagen med annat, typ som att sova eller jobba. Håll den i schack och om du absolut måste beundra den, gör det någon annan stans.

– Försvinn inte

Nej, det är varken roligt, trevligt eller imponerande att helt plötsligt sluta svara på sms. Jag har full förståelse för att du vid tidig ålder lärt dig att det är så man behandlar en kvinna, men låt mig nu berätta för dig att det inte är så:
– Det är inte så –
Ingen, varken kvinna, man eller icke-binär, gillar att bli ignorerad. Det där så kallade ”spelet” du tycker är så fruktansvärt spännande fungerar helt enkelt inte. Att sluta höra av sig för att ”spela svår” vittnar inte om något annat än en barnslig osäkerhet och tafatthet när det gäller att utveckla nya relationer med andra människor. Visst, det kanske funkar i stunden, när offret för tystnaden av ren förvåning börjar undra om du dött i en bilolycka, men de där missade samtalen du så stolt visar upp för dina killkompisar med kommentaren ”asså hon får inte nog av min kuk” lyser bara på din skärm av en enkel anledning: Vi vill inte att du ska dö i en bilkrasch. Tro det eller ej, vi blir oroliga.
När vi sedan inser att det bara är en del av spelet himlar vi så djupt med ögonen att de riskerar fastna i ögonhålan, och så går vidare med våra liv; ännu en gång brutalt påminda om att ni pojkar inte är värda vår tid.
Och så undrar ni varför vi istället börjar leta efter män?

– Dra inte feminist-kortet.

Jag vet att denna kan vara svår att förstå, men gör ditt bästa. När du träffar mig ute på krogen och du får för dig att ragga (befängd ide, men låt gå), så ska du inte jag repeterar INTE inleda med ”jag är feminist”.
Jag förstår välviljan. Du vill visa att vi är på samma nivå. Du är smart, och du uppskattar kvinnor. Du vill visa att du är en av de få som stigit ner från din manliga mansvärld och blivit förändrad (du kanske fått en lillasyster…?). Men låt mig berätta hur det ligger till:
Att säga att man är feminist är lika löjlig som att öppna ett samtal med ”bara så ni vet, jag tycker alla är lika värda”.
Folk skulle snegla på dig som om du är sjuk i huvudet och svara typ, ”okej….?”.
Dessutom, vad förväntar du dig att jag ska göra? Börja hoppa jämfota av glädje och kasta mig över dig? I think the fuck not. Vi är inte på samma nivå. Om du inte är genusvetare och/eller före detta kvinna vill jag inte höra om dina teorier kring sexism, förtryck och kvinnohat, för jag bryr mig helt enkelt inte. Du kan inte berätta något om sexism för mig som jag inte redan vet.
Och för guds skull, ,använd inte feminismen som ett raggnings-knep. Det är ungefär det mest avtändande som finns. Man får inte stående ovationer för att vara en hederlig människa.

– Snacka inte skit.

Denna är svår. Kanske rent av omöjlig för vissa.
När en kille har legat med en tjej är det vanligt att han skryter om det faktum att han fick omkull henne. Han berättar vitt och bredd och högljutt som fan om vilken pervers tjej hon är; hon ville göra si, hon ville göra så. Hon gillade detta och detta. Jag kan bara föreställa mig hur grabbarna sitter i cirkel hemma hos någons skitiga etta i Sollentuna och längtar efter att få springa hem och runka när hjälten målande beskriver hon han lyckades erövra tjejen med sina snopp-viftar-tekniker.
”Hon älskade det” säger han, ”HON ÄLSKAR MIN SNOPP!”
Newsflash: Tjejer gillar också att ligga.
Hela idén om att kvinnor blir erövrade/tagna/besegrade leder inte bara till att vår sexualitet skambeläggs, utan också till att samhällets redan jävligt problematiska våldtäktskultur förstärks. Kvinnor blir inte knullade, vi har precis lika mycket sex med er som ni har med oss (förmodligen mer, eftersom vi måste göra allt jobb själv. Googla klitoris. Ja, den finns där. Nej, det är ingen myt). Till och med när det är tjejen som tar initiativet är det vedertaget eller ansett att killen liksom plockar henne, som en blomma, och sedan kastar henne när han fått komma.
Så är det ju självklart inte. Så sluta snacka skit om ditt och din snopps äventyr, det är verkligen inte så intressant.

– Var en hyfsad person.

Sist, men inte minst – avhumanisera inte oss kvinnor.
Ibland uppstår någon kortslutning i hjärnorna på männen som fått ligga med en tjej. De förändrar sitt beteende och ordförrådet krymper. Istället för att prata om helt vanliga, normala saker ska det skämtas, stökas och ”öööh”-as. Ni ska visa upp den ni tror att vi vill se och det är oerhört tröttsamt. Ja, vi ligger, men det betyder inte att vi inte kan hänga som två_normala_människor.
Tänk dig att jag är din kompis. Skulle du undvika att svara på din kompis sms? Skulle du ha attityd mot din kompis när du är med andra? Skulle du nedvärdera kompisen? Skulle du låta din kompis vänta på att du ska höra av dig när du sagt att ni ska ses?
Nej, jag tror inte det. För 1. Du bryr dig om din kompis känslor och 2. Din kompis skulle ba heeeell nawwh I’m out, och då står du där kompislös med bara din penis kvar att leka med. Synd.
Ja, man kan faktiskt vara kompis med sitt ligg. Jag har haft flera stycken underbara killar som jag hängt med i flera veckor. Vi har haft det askul och legat när vi känt för det, utan att han någonsin fått flipp och trott att jag ville gifta mig med honom. Sedan avslutade vi det på ett rimligt sätt och ses ibland om vi vill.
Hur svårt kan det vara? Jag är, precis som du, en människa och rent biologiskt sett dessutom mycket mognare än vad du är (om vi är i samma ålder), så gör inte misstaget att tro att mina känslor är lika banala och enspråkiga som dina. Det är tröttsamt, nedvärderande och oerhört energikrävande.

Såja, killar! Bara att anteckna. Puss!

Jag är framtiden

Detta är till oss.

Till min lillasyster som är tre år. Till min andra syster som är sexton. Till alla er som läser denna bloggen, till er som är ledsna, frustrerade, irriterade och jävligt trötta på patriarkatet.

Det är fan tröttsamt att vara kvinna. Allt ligger i de små jävla detaljerna. Som att någon frågar ”bor du med din pojkvän?” på en arbetsintervju. Eller att en kille automatiskt antar att han ska betala för middagen. Eller för alla de gånger jag har hört ”men gumman, kan du tjäna pengar på din blogg då? Klarar du dig?”.
För alla de gånger jag inte blivit tagen på allvar för att jag är snygg, lång och smal och därför placeras in i en viss kategori av tjejer. För alla gånger en främling frågat mig om min sexuella läggning. För alla gånger jag har blivit avfärdad, ignorerad och nonchalerad av män på grund av att jag bara är en nittonårig liten tjej.

För alla gånger vi har blivit tillsagda att hålla oss till kvinnogrejer. För alla gånger vi har hört att vi ska se naturliga ut, men att vi ändå måste sminka oss. För alla gånger vi har avstått från en extra portion. För alla gånger vi har tvekat att köpa en kjol för att den är för kort. För alla gånger vi hört att glitter och rosa är ‘tjejgrejer’ och alltså löjligare.
För alla gånger vi har blivit föremål för skitsnack eller trakasserier. För alla gånger vi har förlorat rätten till vår egen jävla kropp. För alla gånger vi har blivit tafsade på av män som inte förstår att vi inte är objekt. För alla gånger vi har blivit kallade lesbiska när vi inte vill ligga, och hora när vi vill det. För alla gånger vi har blivit hatade av män.

Detta är till oss. En liten påminnelse när allt känns jobbigt.
Du är framtiden. Framtiden tillhör kvinnan. Framtiden tillhör oss. Och framtiden är rosa, glittrig, lättklädd och vacker. Den är alla möjliga olika färger, former och språk.

När jag vill lägga mig ner på köksgolvet och gråta för att jag är så trött på män så ska jag komma ihåg jag oss.
Att vi har varandra. Och hur tröttsamt det än är att vara kvinna så är jag så otroligt stolt över att vara född till det. För hur mycket skit jag än tar från 30 – åriga banksnubbar som ser på mig som om jag var en uppstudsig liten unge så spelar det egentligen ingen roll. Inte längre.
Detta är till dig som ser ner på mig och det jag gör. Till dig som vägrar lämna plats till den som är din nästa. Här kommer en liten påminnelse som kan vara bra att minnas.

Jag är framtiden.