UPPDATERING: Trump, mitt favoritställe och bokens handling

Hej kära läsare.

Mår ni bra? Jag sitter på balkongen i Cannes, dricker rosé och tittar på Obamas bästa tal. Det finns ju hur många som helst men har några favoriter som verkligen får mig att rysa över hela kroppen. Vilken fantastisk president. Vilken fantastisk människa.
Ja, speciellt i kontrast till den idiot som nu sitter och gömmer sig i Vita huset. Behöver väl inte ens gå in på hatet för honom, tror det är underförstått. Men, ville gärna säga en sak om hans senaste utspel eftersom det kanske berör någon som läser detta. Trump gick ut på twitter och berättade att alla transpersoner numera inte får tjänstgöra i militären på grund av ”kostnader”. Detta är ju bullshit, det vet ni säkert lika väl som jag gör. Bara något så tragikomiskt som att viagra och andra medicinska preparat för erektion kostar tio gånger mer än vad transpersoners behov beräknas kosta (källa). Jag menar, vad i helvete. Men sedan är ju inte Trump direkt känd för att grunda sina utspel på fakta. Well, well.
Hur som, tänkte i alla fall skicka ut en tanke till er som känner er olustiga/rädda/ledsna över hans jävla åsikter. Transpersoner är inte en börda. Transpersoners behov är inte heller en börda. Transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter. Ni är inte mindre värda än någon annan som promenerar omkring på denna jord och jag hoppas ni vet att ni har otroligt många  som står vid er sida när ni känner er vilsna. Vi är här!!! Vi uppskattar er!!! Vi tycker ni är bra!!! Åh, blir så ledsen i hjärtat när jag tänker på vilken skit ni behöver stå ut med bara för att ni varit modiga nog att vilja vara er själva.

liknande bikini HÄR (annonslänk)  

Vidare till något annat. Det är ganska roligt att jag ofta säger att jag sitter ”på balkongen i Cannes”, eftersom detta är en återkommande plats för min karaktär Erika i boken. Jag har ju ännu inte sagt exakt vad den handlar om, men det kommer ni snart att få veta. Ni har säkert kunnat gissa er till lite. Är ni taggade, förresten? Jag är så sinnessjukt nervös. Tänk, bara två månader kvar, sedan kommer jag kunna hålla den i handen. Ni får lova att sprida nyheten till alla era vänner, för just nu är min största oro att ingen kommer köpa den.. Haha. Seriöst, tror jag kommer sälja max 134 exemplar. Den siffran kom till mig i en dröm och sedan dess har jag inte kunnat släppa den. Etthundratrettiofyra exemplar. Inte mer. Inte mindre. Ja, vi får väl se.

Jag ska strax bege mig ner till mitt favoritställe här i Cannes, ”Le Melting pot”. Det är inget särskilt med restaurangen, men jag gillar att det är lite avskilt och att jag kan kika på människor som promenerar ute vid kajen utan att de kan se mig. Och vid det här laget känner jag servitriserna så bra att jag knappt hinner sätta mig ner innan jag har serverats ett glas rosé med is.
Det är min plan ikväll i alla fall. Där ska jag sitta och skriva, läsa igenom min bok för hundratusende gången och fundera över livet. Fint man kan ha det, eller hur? Väldigt fint. Puss

Enter a title

årets nyhet och uppdatering om boken

Sådär gänget, nu har jag uppdaterat med lite innehåll. Sitter fortfarande och funderar på hur jag ska fortsätta med alla inlägg. Sedan har jag ju också min nyhet som jag ska avslöja imorgon eller på lördag. Hehe. Som sagt, det är en grej som är bara för er. Är så taggad och tror ni kommer älska idén lika mycket, om inte mer, som jag.

Nu sitter jag uppe i bergen i alla fall. Landade i Nice igår och hade ett par väldigt jobbiga 24 timmar då jag kände hur jetlaggen tog över mer och mer för varje timme. Höll mig i alla fall uppe till elva innan jag däckade. Idag var jag uppe vid nio, sedan sova jag siesta och nu är jag pigg!
Har så svårt att skriva, vet inte varför. Tycker liksom inte att det blir så bra som jag vill att det ska bli. Håller ni med eller är det bara i mitt huvud…? Ska i alla fall läsa så mycket som möjligt denna vecka för att återfå lite inspiration. Men tills dess får ni läsa halvbra inlägg. Eller halvdåliga, beroende på hur man ser på det.

Fyra mysiga bilder från de senaste dagarna

Nu till spännande grejer. Min bok. Min bok?! Har varit väldigt tyst om allting just eftersom jag har varit så nervös att jag mått illa varje gång jag tänkt på det, men nu är jag mer lugn. Självklart pirrar det fortfarande i magen, men det känns mer och mer som om allting håller på att falla på plats. Omslaget är klart, korrekturläsningen håller på för fullt, införsäljningsperioden är igång och preliminärdatumet är satt. Hjälp? Det jag är mest orolig för just nu är två saker:
1. Inte en jävel kommer köpa den
2. Ingen kommer gilla den

Eftersom mitt skrivande mer eller mindre utvecklas varje dag kan ni tänka er hur annorlunda jag skriver idag om man jämför med ett år sedan, så när jag läser boken vill jag bara skriva om allting. Men det går ju inte. Arbetet är klart. Jag har suttit nästan varje dag hela våren och ändrat, flyttat meningar, skrivit om, lagt till och tagit bort, och någon gång måste det ju bli klart. Igår lämnade jag in sista, sista, sista versionen så nu finns det helt enkelt inget mer att göra. Jag har lämnat ifrån mig min bebis. Ja, det är precis så läskigt som det låter.

Men nu ska jag fokusera på att pusha för den. Preliminärdatum är 12 september, så det är inte långt kvar nu. Alltså, förstår ni? Förstår ni hur sjukt det är? Att ni snart kommer att kunna köpa min bok? Hålla den i handen? Vika hundöron? Bläddra igenom sidorna? Nä, fyfan vad läskigt va. Men fantastiskt. Helt jäkla fantastiskt.

Och nu kommer en rolig nyhet som jag hoppas att ni kommer uppskatta: jag planerar att ha en release-träff i samband med släppet. Bara för er. I någon bokhandel här i Stockholm. Det ska bli en kombinerad bokträff och signering, typ. Kommer bjuda på lite vin, tilltugg och alkoholfritt för er som inte är arton. Bara den delen är ju förresten skräckinjagande eftersom jag är rädd att ingen kommer komma, haha. När det närmar sig kommer jag gå ut med alla detaljer och om ni diggar mig så mycket som ni säger att ni gör hoppas jag fan att ni är där. Annars kommer jag att behöva hyra in statister för att inte skämmas ihjäl. Men, tänkte i alla fall fråga er vad ni tycker om idén? Vilken tid, vilken dag? Jag skulle bli väldigt glad om ni kunde samarbeta lite med mig och berätta när ni kan/vill/har lust att ses. Kommer förmodligen bli av någon vecka efter släppet. Berätta vad ni tycker och vad jag ska tänka på!

Från och med nu och fram till själva boksläppet kommer jag att uppdatera er oftare om processen. Snart är det dags att visa bokomslaget (!!!) och VÄLDIGT snart kommer ni, bara för mina bloggläsare såklart, att kunna förbeställa boken online. Ugh vad nervöst detta är.

Nu ska jag hjälpa till med middagen och fortsätta skriva om L.A. Puss på er!

Författarporträtt för Svensk bokhandel

Nu ska ni få läsa något kul!! 

Den 9 Juni kom Svensk Bokhandel ut med deras katalog Höstens Böcker, och gissa vem som var med som debutant? Jag skrev porträttet i april, tror jag, efter att jag suttit och bitit ned naglarna och haft cirka fem panikångestattacker. Jag ville att det skulle vara fint, ärligt, ödmjukt. Jag har en tendens att ursäkta mig själv. Hela tiden. Så denna gång försökte jag vara rakare. Vet inte riktigt om jag lyckades. Men läs gärna och säg vad ni tycker!

Jag heter Olivia Hagéus. Jag är nitton år. Jag gillar att skriva. 

Det var ungefär så långt jag kom när jag skulle rada upp saker som jag var helt säkra på om mig själv. Resten av de attribut som skulle kunna tänkas appliceras på mig är egentligen helt flytande.

Såklart. Jag menar, jag är ju ändå bara nitton. Jag har knappt gått ut skolan, och jag betalade min första telefonräkning för tre månader sedan.

Och ja, nu är jag debutant.

Jag är en sådan som alltid kunnat skriva. En sådan som bara ”kan”. Jag har inte kämpat, jag har inte gått någon kurs, jag har inte ens ett särskilt stort vokabulär. Det måste vara provocerande för de som kämpat hela livet med att få till det.

Skrivandet har aldrig varit någon hobby eller ett sätt att koppla av. Det har varit livsnödvändigt. Jag skriver för att jag är tvungen att skriva. Böcker, texter, dikter och ord har varit mitt enda sätt att fly den värld jag hatar, och sedan jag insett att jag inte behövde gömma mig i någon annans värld utan lika gärna kunde skapa min egen, fanns det ingen väg tillbaka.

För mig är skrivandet som musik. Det är något övernaturligt med konsten. Jag menar, du hör ju mig, eller hur? Kanske inte just mig, men du hör någon i ditt huvud. Hur låter den mening som du läser exakt just nu? Rösten i ditt huvud, viskar den? SKRIKER DEN? Är den irriterad, nonchalant, monoton, eller svag? Vems skratt hör du när jag kombinerar bokstäverna h och a till ”hahaha”?

När jag skriver komponerar jag symfonier som har fler dimensioner än traditionell musik, eftersom alla hör dem olika. Med hjälp av punkter, ord, mellanrum och bokstäver kan jag skapa den mest öronbedövande tystnaden likväl som det mest diskreta skriket. Jag kan skapa känslor, dofter och intryck bara genom att koppla samman rätt ord, och allting upplevs genom ett vitt papper.

Hur coolt är inte det?

Det är något läskigt med att släppa in alla i sin värld. Den som jag har byggt, sten för sten och moln för moln. Jag öppnar upp portarna och släpper in er allihop, och jag kommer att vrida händerna sådär nervöst som karaktärerna gör i Disneyfilmer. För tänk om ingen fattar? Tänk om jag trott att jag hört musik hela tiden, men så visar det sig att jag är tondöv? Tänk om jag inte alls är en författare, utan bara en snygg nittonåring som lika gärna kan gå tillbaka till modellyrket?

Ja, tänk om. Visserligen finns risken och som den olycksprofet jag är har jag ju drömt mardrömmar om det sedan jag fick beskedet om publikationen. Men det som driver mig till att fortsätta, det som ger mig det där bubblande jag-ska-åka-fritt-fall-pirret i magen är förhoppningen om att någon, kanske bara en person, stiger in i min värld och säger; wow, jag fattar! Jag hör dig! Jag hör musiken!

Jag släpper en bok

För lite mindre än ett år sedan satt jag på en restaurang i Cannes. Jag hade inte ätit något på hela dagen, av den enkla anledningen att jag var rädd för att kräkas. Jag satt mest och stirrade på väggen mitt emot mig. Datorn låg på bordet, ett nytt dokument var öppnat. Jag satt länge och tittade på väggen och dokumentet, fram och tillbaka, medan jag koncentrerade mig på att andas manuellt.

Sedan började jag skriva. Orden flöt ut ur fingrarna, nästan löjligt enkelt. Jag skrev i flera timmar. Packade ihop, satte mig på stranden, fortsatte skriva. Sov. Vaknade. Grät. Skrev lite till. Och lite till. Och lite, lite till.
Två månader och 30 A4-sidor hade jag ett utkast. Och ett kontrakt.

När jag fick mailet om att min bok hade blivit accepterad för utgivning stod jag med Megan på Mildh Press och valde ut outfits för en plåtning. Jag minns att mobilen vibrerade, och att jag öppnade mailen, och att magen bara föll rakt ner. Jag stirrade länge på skärmen. Det brusade lite i öronen och jag funderade kort över om jag skulle svimma. Jag ropade på Megan.
”Meg”. Min röst var svag och darrig. Jag tror hon hörde det för hon skyndade ut ur ett av rummen.
”Whats wrong?” sa hon oroligt och tittade på mig.
”I’m … I’m gonna be an author.” svarade jag. Hon stelnade till i hela kroppen. Mitt hjärta bankade så hårt att jag var övertygad om att det syntes utifrån.
”What?” viskade hon andäktigt. ”What?”
”They said yes.” sa jag. ”I’m gonna be a published author.

Nu har det gått nio månader sedan jag fick det där mailet, men hjärtat rusar fortfarande när jag tänker på det. När jag skriver detta darrar jag så mycket i händerna att jag hela tiden måste backa och skriva om. Jag har längtat, drömt, väntat och jobbat i hela mitt 19-åriga liv för att bli publicerad. Jag har aldrig haft en plan B. This is it. Om jag så ger ut böcker som inte en jävel köper så spelar det inte så stor roll, för allt jag någonsin velat bli är författare.

Jag är författare.
Jag är författare.
!!!!!!!!
!!!!!!!!!!

Skiss av min illustratör och vän Modesty Bladh, som ska göra mitt omslag. 

Tidigt denna höst, år 2017, kommer ni kunna köpa min första bok ”Bli kvar”.
Okej däär började tårarna stiga haha. Att få skriva den meningen är så sinnessjukt för mig. Detta är min livsdröm. Att få hålla min bok i handen är något jag inte ens vågat föreställa mig. Jag vågar fortfarande inte föreställa mig. Min första bok. Min första bok. 

Jag har jobbat på detta så länge, slitit och gråtit och varit så nervös att jag velat dö, men nu har jag äntligen lämnat ifrån mig mitt ”barn” och snart kommer jag öppna dörrarna till min värld, så att alla kan gå omkring och här och kika och göra sig hemmastadda. Det är oerhört läskigt att öppna sig på det här viset, men jag hoppas verkligen att ni kommer att trivas lika bra som jag gör.

Så, ja. Hösten 2017. Nu kör vi.
Välkomna hem till mig.