”Tankar kring…” ångest

22.36
Jag stirrar upp i taket.
Det är knottrigt. Varför är en del tak knottriga? Som om någon har glömt att hyvla betongen innan den målades med färg. Är det ens betong? Vad är tak egentligen gjort av? Trä?
Frigolit, tänker jag dystert. Om taket är byggt av samma material som världen känns som att den är just nu, så är den byggd av frigolit. Jag rynkar pannan. Den där meningen var oklar. Men ja. Jag känner mig rätt oklar nu för tiden så det kvittar.

02.22
Jag rullar runt på sidan. Ångesten viskar i kroppen, flyter genom venerna som porlande vatten, smittar mig. Den är i omlopp. Den försvinner inte. Undrar om den skulle göra det ifall jag skar upp ett stort snitt på vardera handled och lät den rinna ut tillsammans med blodet. Då kanske det skulle slippa göra så himla ont.

12.13
Jag är uppe och går. På trottoaren, med väskan dunkandes hängandes runt armen, som en helt vanlig funktionell person. Jag känner mig bländad av dagsljuset, som om någon riktade en enorm lampa rakt mot ögonen och jag kan inte titta bort. Det sitter något i halsen. En boll. Den trycker mot gommen. Jag sväljer och sväljer och sväljer men den försvinner inte.
När jag rundar hörnet i korsningen Humlegårdsgatan / Nybrogatan måste jag stanna och luta mig mot väggen. Paniken smäller som fyrverkerier i huvudet. Jag kommer ramla, tänker jag förvirrat när jag känner hur mina ben börjar vika sig under tyngden av himlen. Jag kommer ramla.
Jag ramlar inte. Jag lutar händerna mot husväggen och håller ner huvudet mot marken och betraktar på de små, små sprickorna i asfalten och tänker att där kanske en blomma kan växa. I sagor i alla fall. Där växer blommor ur sprickor på asfalten.

14.02
Jag står med händerna lutandes mot toalettlocket och blundar. Den där jävla klumpen i halsen har inte försvunnit ännu. Jag kräks inte. Orkar inte. Orkar faktiskt ingenting så jag sätter mig på toalettgolvet och önskar att jag var någon helt annan stans, i någon helt annan kropp, eller åtminstone så önskar jag att världen någon gång kunde vara rimlig. Bara lite.

23.54
Andas.
Så lyder nästan varje råd man någonsin fått. Eller gett. Man säger det till kompisen som störtgrinar över att hon blivit dumpad, till pojkvännen som börjat skrika helt okontrollerat, till personen på gatan som hyperventilerar och till främlingen på festen som berättar en historia så snabbt att man inte hör ett enda ord.
Andas.
Så jag andas. Jag andas in och andas ut och andas in och andas ut. Det gör ont. Jätteont. Ibland skär sig luften i lungorna och jag hostar, men jag fortsätter.
Andas.
Jag andas. Metodiskt, manuellt, men jag andas. Jag andas beslutsamt i säkert två timmar innan jag somnar och till och med då, till ingens stora förvåning, fortsätter jag andas.

08.45
Luften är äntligen, äntligen klar. Jag låter den fylla mina lungor, bytas ut mot koldioxid och försvinna ut i världen. Beblanda sig med allt det där orimliga som faktiskt får vara orimligt. Jag ler. Solen värmer. Och gud vad jag andas.

– – – – – – – – – – – – – – –

Det finns ingen förklaring till varför man mår skit ibland. Världen bara vänds upp och ner och man står där helt förvånat och fattar inte vad i helvete som hände, varför man plötsligt ligger på toalettgolvet och inte ens har ork att gråta. Man hamnar ur balans. Man tippar över. Ingenting känns bra, ingenting känns kul. Och vad gör man då?

Jag är ingen psykolog och jag är ingen terapeut, men jag vet hur det känns. Det är fruktansvärt och det får en att tvivla på om man faktiskt lever, eller om man borde göra det, för ingenting känns bra, det känns helt enkelt som ingenting.
Mitt, kanske lite kontroversiella, råd är detta: minimera skadorna. Släck bränder. När man mår sådär på botten, och man inte har någon att gå till eller om det inte finns något att göra, så minimerar man skadorna. Absolut ingenting är viktigare än att du överlever, och när du checkat av det, så fortsätter du på din egen lista.

Jag har inte skurit mig själv.
Jag har inte tagit droger.
Jag har inte haft destruktivt sex.
Jag har inte druckit alkohol.
Jag har inte förstört en relation.
Jag har inte kräkts.

Det är fruktansvärt svårt att förklara för de runt omkring dig att när man mår sådär så spelar ingenting annat någon roll. Man måste ta hand om sig själv så att man inte förlänger ångesten (genom att till exempel dricka), och om det betyder att man ligger i sängen i två dagar och kollar på barnfilmer så är det hundrafemtio gånger bättre än att göra någonting på listan. Gör det du kan, allt du kan, för att se till att ångesten inte stannar för länge. Och kom ihåg; det går över.

Det går alltid, alltid över.

Enter a title

lämplig och olämplig ångest

Lilla jag med Scarlet och kostymkvinna

Hej gänget!

Hur mår ni idag? Jag mår prima. Okej, där ljög jag faktiskt. Mår kanske inte tipp topp, men relativt bra ändå. Var ute med Maja och Eithan en sväng igår, vi var på Cafe Opera av alla ställen, och hade det faktiskt lite kul. Stod mest och betraktade människorna under en lång tid, hur ungdomarna slåss som djur för att ta sig upp på VIP-en och hur redbull vodkan rinner ner i magen som om det var vatten (vilket det typ är, om man ska vara lite kritisk).

Imorse väckte Megan mig med äggröra (!!) och så pratade vi lite om dagens planer. Båda känner sig lite moody, med tanke på att vädret är så himla äckligt? Kallt, blåsigt och regnigt. Och grått. Det kan verkligen göra en lite deprimerad. Så vi har spenderat dagen med att duscha, ha ansiktsmask, koka kaffe och skriva. Jag har försökt trixa med en ny tjänst jag ska använda och så har jag svarat på lite mail. En helt vanlig torsdag, alltså.
Ikväll ska vi iväg och plåta för en sak. Kan inte riktigt berätta allt nu, men snart får ni veta. Snart, snart. Längtar.

Hur som helst. Jag är överväldigad över responsen jag fick på senaste inlägget. Wow. Ni är helt fantastiska. Ni lyfter mig så mycket och jag vet helt ärligt inte om jag någonsin hade bloggat om ni inte hade varit så underbart fina. Ni äger verkligen, och från djupet av mitt hjärta: tack. För att ni finns. Jag avgudar er, varenda en.
Jag fick in en kommentar igår angående inlägget, som jag tänkte svara lite på. Eller egentligen kanske jag bara vill reda ut lite eventuella missförstånd. Om ni inte redan läst inlägget så kan ni klicka här .
Jag har ju självklart aldrig någonsin menat att förminska någon annan ångest. Tro mig. Jag har vänner vars liv har varit en dans på rosor ända sedan de var små, och om de får ”ångest” för att de har tappat sin mobil i marken, så respekterar jag det. Ångest går över huvud taget inte att mäta och det är ingen tävling på något sätt. Jag tycker att jag haft det förjävligt, men det finns förmodligen många som skulle skratta åt min ”situation” eftersom den är löjeväckande för dem.

Jag hävdar inte att ångest är elitistiskt och enbart för ”vissa” att förespråka. Det jag ville säga var att jag är så innerligt trött på bloggare, influensers eller kändisar som säger att ”vi måste prata om ångest” utan att faktiskt göra det. Personer som bara vill prata om den ”lämpliga” ångesten, inte den som är ful och äcklig. Förstår ni hur jag menar? Om du nu är så jävla taggad på att göra något gott i världen och lyfta tabun kring psykisk ohälsa så GÖR DET, men då är det faktiskt inte tillåtet för dig att vända bort blicken när någon annans ångest inte passar. När den är jobbig, motbjudande och patetisk.

Och det där med Fornis bok. Jag har ingenting emot henne, hon är en duktig författare och hon jobbar säkert superhårt. Men jag fick hennes bok och när jag läste den kände jag mig bara illamående. Samt, hur kan man döpa en bok till ”jag är inte perfekt, tyvärr” och prata om självacceptans när du är ett vandrande exempel på hur samhället vill att en tjej ska se ut? Hur kan du pryda hela baksidan av din bok med ditt perfekta, vita ansikte, sminkat och med lockat hår, vita tänder och dyr klänning? ”Jag är inte perfekt, tyvärr” NÄHÄ. Vad fan är då perfektion?

Jag vet med säkerhet att hon har jobbat svinhårt med den där boken. I know. Och jag tycker som sagt att hon är otroligt duktig och driven och allt, men för mig blev hon ett exempel på hur samhället väljer att hantera/handskas med ångest. Hur allt fler skriker VI MÅSTE PRATA OM ÅNGEEEEEST men de som faktiskt syns är tjejer som Michaela Forni. Och innan ni säger det: Jag vet. Jag är också vit, snygg, lång, smal och tjej, så jag faller egentiden i samma kategori som Forni. Men det är därför jag är så otroligt noga med att beskriva min ångest på ett ”äckligt” sätt. Och det är därför jag är noga med att säga ”ugh jag är fett bakis idag trots att de e tisdag WHATEVER”. Och det är därför jag alltid pratar med er läsare på snap, mail, Facebook eller ute, utan att se er som ”läsare”.

Det är väldigt problematiskt att ses som en förebild, för det är jag inte. Jag är ingen supermänniska. Jag vet om att jag är snygg och smal och vit och därför har jag klarat mig relativt enkelt genom livet, men jag är också jävligt osäker, jag är också väldigt rädd för livet och jag är också väldigt, väldigt liten. Det är när bloggare eller influensers sätter sig själva på någon slags tron som jag tror att det kan bli farligt att prata om ångest, eftersom det då nästan bara pratas om sådan ångest som är lämplig. Och den är oftast inte lämplig.

Jag vill se fler personer erkänna att de brukar ligga på köksgolvet och grina i tre timmar. Jag vill se fler personer erkänna att de ibland inte äter någon mat alls för att de gillar hungersmärta. Jag vill se fler personer erkänna att de druckit alkohol typ tio dagar i rad och att de knullat fem olika killar senaste dygnet för att ja, varför inte? Jag vill se er som sitter ensamma i skolmatsalen. Jag vill se er som känner er anonyma trots att ni har hundratals vänner. Jag vill se er som delar med er av en obehaglig sexhistoria, jag vill se er som knarkar, jag vill se er som är fula, feta, finniga, opassande, jag vill se er med social fobi, jag vill se er som är hysteriska, jag vill se er som gråter hela tiden och jag vill se er som ler konstant trots att ni inte är glada.

En stor eloge till Forni och alla andra som pratar om psykisk ohälsa, och en stor eloge till de influensers som vill hjälpa till att lyfta tabut kring ämnet. Det är fantastiskt och godhjärtat och har förmodligen hjälpt hundratusentals att våga prata mer. Men nu vill jag se er andra.

Ge mig all er olämpliga smärta och jag lovar er att jag inte kommer vända bort blicken.

Bild från Fröken Svår <3

att börja om

Det absolut viktigaste rådet jag någonsin fått var från min före detta psykolog.

Vi satt i det lilla rummet till vänster om receptionen. På väggen hängde tavlor med olika motiv som jag antar borde verka lugnande. Färgerna var mjuka och formerna runda och behagliga. Jag brukade stirra misstroget på dem. Fast jag brukade i och för sig stirra misstroget på allting på den tiden.

Men den här gången satt jag inte och blängde på tavlorna. Jag tittade ner på mina händer som låg knäppta i knät. Hon satt mitt emot mig med sin bandspelare och sin lilla klocka, samt ett stort block som hon brukade låta vila i knät. Ibland skrev hon i det, men när hon gjorde det behöll hon alltid min ögonkontakt. Den här gången tittade hon på mig med en rynka i pannan.
”Vad är det?” frågade hon.
Jag hade svårt att möta hennes blick, på samma sätt som jag hade svårt att möta min egen blick i spegeln just då. Det hade gått så lång tid, jag hade klarat mig så länge, men så hade jag förstört allt. Igen.
”Jag gjorde det” mumlade jag och vände blicken ner i knät igen.
”Du gjorde vad?” frågade hon milt, trots att jag visste att hon förstod vad jag pratade om.
”Jag tog kokain” svarade jag, ”Igen.”
Hon nickade mjukt och väntade på att jag skulle fortsätta. Det dröjde inte länge innan orden forsade ur mig.
”Jag menade inte att det skulle hända” sa jag stressat, ”det bara blev så. Jag vet inte varför. Jag var full och lite arg och kände att ingenting spelade någon roll. Och alla andra gjorde det också. Jag vet att jag borde använt pappret med alla anledningar till varför jag inte borde, men jag hade glömt det hemma och jag har inte hunnit skriva ner allt på mobilen och det bara blev så. Jag mådde så dåligt, direkt efter, jag lovar. Jag höll på att dö av ångest. Jag håller fortfarande på att dö av ångest.”
Jag pausar för att hämta andan och sjunker ihop i fåtöljen. Jag är trött. Jag är så innerligt trött att det känns som om varje cell i kroppen håller på att kollapsa. Som jag har kämpat, mått dåligt, stått emot, gråtit, skrikit och hatat mig själv, hatat världen och hatat henne, hatat mina mediciner och allt runt omkring mig, så som jag slitits itu av ångest. Och så fuckar jag upp allting. För 40 minuters rus.
”Jag fattar inte hur jag kunde förstöra allt,” fortsätter jag min monolog. ”Jag är tillbaka på ruta ett.”
”Man är aldrig tillbaka på ruta ett,” svarade hon och jag tittade upp. Det kändes nästan som om hon var suddig eftersom jag tyckte mig se en dimma av ångest runt omkring mig, men det var bara inbillning. Hon lägger huvudet på sned och fortsätter;
”Man är aldrig tillbaka på ruta ett. Någonsin. Du börjar inte om från början, du fortsätter bara. Tror du att man helt plötsligt bara slutar med droger och aldrig tar det igen? Jag hade självklart förväntat mig att du skulle göra misstag. Man måste tillåta sig själv att hamna ur balans en sekund. Det betyder inte att det är okej, men att förlåta sig själv är det absolut viktigaste. Glöm inte att du kommit såhär långt. Bara för att du föll tillbaka betyder det inte att allt du kämpat för bara försvinner. Det finns fortfarande där. Du måste bara fortsätta med samma beslutsamhet.”

Jag börjar om hela tiden. Varje dag, känns det som. Varje dag så vaknar jag upp och tänker att detta är dagen då jag ska vara produktiv, glad, lugnt, trevlig, vänlig, beslutsam, duktig, vacker och framgångsrik. Varje dag börjar jag om. Ibland går det mer än en dag innan jag måste börja om igen, men oftast vaknar jag varje morgon på ”ruta ett”. För jag är inte alltid trevlig. Jag är inte alltid produktiv. Jag är jag. Men jag jobbar på det.

Att börja om från början betyder inte att man är tillbaka på ruta ett. Man kommer alltid att fucka up. Alltid. Det finns inte en chans i världen att man slutar med en vana på en gång, bara sådär, och aldrig göra det igen. Eller okej, det är väl klart att det finns en chans, men den är jävligt liten.

Om man sysslar med självskadebeteende är detta det absolut viktigaste man måste komma ihåg. Oavsett om det är alkohol, droger, rakhyvlar, brännmärken, sex eller slagsmål (alla har sin grej) så kommer man falla tillbaka. Det är så himla viktigt att komma ihåg att förlåta sig själv. Du kanske har börjat på din väg tillbaka från ätstörningar, och du har gått en hel månad utan att väga dig, och så får du ett återfall och kräks upp allt du ätit under kvällen. Det är okej. Man får fucka up. Det man inte får göra är att sluta försöka.

Jag skriver detta eftersom det är det viktigaste jag någonsin kommer bära med mig. När jag klarat mig utan knark så länge, och ändå fuckade up, var jag nära på att bara skita i att berätta för psykologen och istället ge upp. Om jag tagit det en gång och var tillbaka till ruta ett kände jag att jag lika gärna kunde sluta försöka. Jag gjorde misstaget att tro att det kommer bli lika jobbigt att sluta igen, men så är det inte. De månader jag redan klarat av fanns i ryggmärgen och de skulle inte försvinna på grund av ett misstag. De var redan övervunna. Jag hade redan övervunnit det.

När man fuckar up måste man bara fortsätta. Bita ihop och komma ihåg att vara stolt över sig själv. Jag är det. Jag är helt sjukt stolt över att jag är så bra och så stark och så beslutsam, trots att jag också gör misstag ibland. Man ska aldrig låta misstagen definiera en. Hoppas ni förstår vad jag menar och att kommer ihåg det där lilla rådet nästa gång ni känner att ni bara vill ge upp. Det blir bättre, mina små fåglar. Puss på er

svar: antidepressiva

Får ganska mycket frågor om mina tabletter som jag tar, så tänkte gå igenom allt nu!

Jag tar 20 mg Citalopram om dagen. Det är ett SSRIpreparat som gör att serotoninhalten i min hjärna hamnar på en bra nivå igen. Jag har mått dåligt ganska länge, men det var först förra sommaren som jag äntligen fick mina tabletter utskrivna. Och jag älskar dem. Självklart mår jag dåligt ibland också, men nu mår jag dåligt som en normal människa gör, inte hela tiden som det var förut. Var väldigt destruktiv och desperat efter att må bra så gjorde massa dumheter för att inte känna mig så sjukt nere hela tiden.

Jag började på mina tabletter i september förra året. Normalt sett ska man gå på dem i ett år, men jag har fortsatt ett tag nu eftersom jag inte är redo att trappa ner ännu. Nedtrappningen kan vara väldigt jobbig så vill ta det när jag känner mig lycklig, stabil och när jag är med min familj. Kanske under sommaren eller våren. Jag tycker de funkar superbra. Det finns massa olika SSRI-preparat och dessutom flera olika varianter av Citalopram. Din läkare hjälper dig med vilken medicin som passar dig bäst.

Vanliga frågor och svar:

Vad hade du för bieffekter?

Under den första tiden efter att jag börjat ta mina tabletter kände jag mig om möjligt ännu mer deprimerad. Det är en vanlig bieffekt. Fick till och med en helt sjuk panikångestattack som jag pratade om i podden (detta avsnitt). Har aldrig varit med om något liknande förut. Jag låg på golvet i mitt rum medan mamma höll om mig och bad att hon skulle ringa ambulansen genast, eftersom jag visste att jag skulle dö. Jag var helt övertygad. Det var förmodligen det värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv, och det höll på i två timmar.
Förutom den lilla detaljen så upplevde jag muntorrhet och så var jag ganska trött ett tag, men det gick över efter en månad! Många slutar på tabletterna när de blir sämre, men det får man absolut inte göra. De kickar in efter 2-3 månader. Då är det istället några som känner att ”vafan, nu mår jag ju bra så jag behöver inte dessa”, men det är också helt fel. Åtminstone ett halvår ska man ta dem innan man trappar ner.

Jag tror jag behöver anti-depp, men jag får inte det utskrivet. Hur gör jag?

Det är viktigt att komma ihåg att medicinerna inte är ett botemedel. De är bara en återställare, typ. Ett verktyg. Att må bra igen tar tid och jobb, och oftast behöver man inte medicin utan bara någon att prata med. Om du är under 18 kan du ringa till BUP för att boka in en tid hos en psykolog (här hittar du en lista på mottagningar du kan kontakta) , om du däremot är över arton kan du kontakta närmaste psykolog-mottagning eller kontakta en läkare online. Här har du en hemsida som kan hjälpa dig att komma i kontakt med en leg. psykolog.
Om du redan går hos någon och fortfarande känner att det inte hjälper, be hen överväga att skriva ut tabletter. Det ska vara en sista utväg verkligen, och du måste fortsätta gå hos en psykolog och läkare som kan övervaka din utveckling och se till att medicineringen fungerar som den ska.

När ska man sluta på medicinen?

När du vill. Din läkare kommer förmodligen att ge dig råd och tips på hur du trappar ner, men du själv bestämmer när du vill göra det. Om du känner att du vill fortsätta ett tag till, så gör det. Du vet bäst själv. Så småningom kan du kanske ta en halv tablett om dagen, sedan en halv tablett varannan dag, osv. Men som sagt – sluta inte ta tabletterna bara för att du mår bättre. Det tar lite tid innan hjärnan börjar producera eget serotonin, så om du slutar efter några månader måste du bara börja om.

Hoppas det var svar nog!! Kommentera gärna om ni vill veta något mer. Puss

5 tips för stress och oro

Eftersom jag själv har en (väldigt) orolig själ tänkte jag tipsa er, och påminna mig själv, om hur man varvar ner och får tillbaka lugnet. Ni vet när det känns som om hjärtat ständigt kramas om av en jättestark hand och man bara vill gråta hela tiden? Här är några idéer.

1. Hitta tillbaka till andningen.
Hjärtat rusar, det kryper i kroppen och du vet inte i vilken ände du ska börja för att få saker gjort eller för att lugna ner dig och få kontroll över situationen. Regel nummer ett: andas. Det finns inget bättre knep i hela världen. Andas. In, ut. Lyssna på din egen andning. Hur låter den? Hur många sekunder tar det att andas ut? Hur mycket höjer sig bröstkorgen när du andas in? Fokusera.

2. Rör dig långsamt.
När jag är orolig i kroppen far mina armar och händer runt i luften utan att egentligen ha något mål. Letar efter mobilen samtidigt som jag sätter på mig skorna samtidigt som jag fönar håret samtidigt som jag skriker åt hundarna att sluta skälla. Stanna upp och rör dig långsamt. Nästan irriterande långsamt.

3. En sak i taget.

Ibland vill man bara lägga sig ner och gråta för att man har så mycket att göra men det orsakar bara mer stress och panik så gör en sak i taget. Börja med det första som kommer upp i huvudet på dig. Mattetuppgift? Okej. Skjut undan precis allting annat och gör den. Lugnt och metodiskt. Tänk inte på att du har lite tid eller att du måste göra klart den fort, tänk bara på just den uppgiften du har framför dig. När du är klar gör du en kopp te och tänker på nästa sak. Börja med den.

4. Prioritera dig själv.
Absolut, du kanske har prov imorgon eller en kompis du bråkar med eller något du verkligen måste göra, men du själv kommer alltid i första hand. Om du mår dåligt eller är orolig, stryk bort allt på to-do-listan. Allt. Bara skit i det. Gör en kopp te, köp lite bullar och sätt dig i soffan och kolla på serier. Mys. Ta en promenad. Och ha inte dåligt samvete för helt seriöst – ingenting i hela världen kommer någonsin vara viktigare för dig än dig själv.

5. Sköt om dig själv.
Ta extra lång tid på dig att sköta om dig själv. Jag vet inte om det bara hjälper för mig, men jag mår genast mycket bättre om jag har rena kläder, nytvättat hår, målade naglar etc. Pyssla och dona med dig själv. Städa rummet och byt lakan. För mig blir ångesten alltid värre om allt runtomkring mig ser precis lika rörigt ut som jag känner mig.

ångest

Har fått en del frågor om ångest och depression senaste dagarna. Ska försöka svara så gott jag kan/berätta om hur jag har det.

Jag började bli ledsen när jag var ganska liten, på grund av omständigheter jag inte kunde rå för. Jag har alltid varit lite ledsen. Haft en ledsen kärna, typ. När jag blev äldre utvecklades min panikångest och min depression och under gymnasiet mådde jag som sämst. Det hela eskalerade enormt när jag flyttade till Paris och började ta kokain. När jag kom hem från Paris, för ett år och ett halvt år sedan ungefär, började jag på antidepressiva. Går fortfarande på dem (citalopram) och de räddade verkligen mig. Älskar dem.

Jag slussades runt lite mellan olika läkare och psykologer innan jag hamnade rätt. Att ha någon att prata med varje vecka är jätteviktigt om man vill må bra igen. Föreställ dig liksom att du har massa svart rök innanför ditt huvud. Ju mer du tänker desto mer svartnar röken och desto mer virvlar den runt i huvudet. Ibland behöver någon som tar emot röken och skingrar den. Och denna någon kan vara vem som helst; en mamma, en flickvän, en kompis.. Men den som kan skingra röken bäst är du själv, för att se till att den verkligen försvinner, och det kan man ofta inte göra utan professionell hjälp.

En psykolog tar inte hand om dina problem och löser dem; hen hjälper dig att hantera dem. Alltifrån tankar och minnen till beteende och känslor. Det är viktigt att få hjälp. Att få verktygens om behövs för att skingra röken.

Om du har ångest just nu kan du läsa detta inlägg som jag skrev för ett tag sedan. I menyn till vänster finns en kategori som heter just ”ångest” och där kan du scrolla lite om du vill. Du får alltid höra av dig till mig också, försöker finnas här så mycket jag kan. Om du känner att du behöver professionell hjälp, klicka HÄR (under 18) eller HÄR (om du bor i Stockholm). HÄR kan du prata med en psykolog online.

stay high

Jag landar i Sverige i en enda röra. Bokstavligen. Mitt bagage för alldeles för tungt så jag fick fördela packningen i diverse påsar, som nu hänger runt mina armar. Jag rullar ut ur Arlanda med packningen på en av vagnarna, solglasögon på, illamående. Vinkar hejdå till mina vänner, som möts av glada föräldrar. Jag puttar mödosamt ut vagnen och går raka vägen förbi alla släkt och vänner, ställer mig utanför och tar en cigg. Suckar djupt. Luften är kall, men det doftar åtminstone sommar. Jag röker upp, slänger iväg cigaretten och tar en taxi hem. Väl hemma pussar jag på min mamma och möter sedan Vanessa. Vi ska festa. I fickan har jag två ecstasy-tabletter, blå, i en konstig form. Jag fingrar på dem, smeker ytan med fingertoppen. Vi åker hela vägen ut till Lidingö och tar inte av oss skorna när vi går in i den stora villan. Utan att knacka skjuter vi upp dörren till sovrummet och killarna reser sig hastigt men vi vinkar åt dem att ta det lugnt. Jag halar upp mitt knark ut fickan och de slappnar av. Medan Vanessa hälsar släpigt på några av dem går jag direkt till skrivbordet. Krossar en av tabletterna, rullar eftertänksamt en sedel och hackar upp några linor. Vana, snabba händer. ”Ska ni snorta molly?” frågar en kille och skrattar till. Killarna här gör mig lika provocerad som utmattad, och jag gör mitt bästa för att ignorera dem. Deras försök till härskarteknik är skrattretande; de försöker verka otillgängliga genom att prata med en släpig lidingödialekt och sedan dra några allvarsamma skämt som ingen fattar. Jag ignorerar dem. Jag är bättre än er alla, tänker jag föraktfullt när jag böjer mig över de blå linorna och drar upp en. Det bränner som satan i näsborrarna och jag hostar. Harklar. Jaja. Vill ju ändå bli hög så snabbt som möjligt, vem pallar vänta i en timme innan det kickar? Ut i folkvimlet, hälsar på folk utan att se dem, hör hur de viskar. Paristjejen, hon som knarkar, hon som ligger med deras pojkvänner, det trashiga slöddret, är det jag? Är det det dom säger?

Jag lägger håret bakom öronen och blänger på dem. Tjejerna sneglar. Jag och Vanessa skrattar åt dem. Vi som snortar ecstasy utan att röra en min.

Festen slutar klockan fem på morgonen, vi sitter ute på balkongen. Jag är så hög att jag inte förstår ett ord av vad någon säger. Kokain, ecstasy, gräs och alkohol, pumpandes genom blodet. Det är först när jag är full av knark som jag känner tomheten. När det knäpper i öronen, när käkarna spänner, när det rycker i kroppen, då känner jag suget i magen och den hopplösa avgrunden som tycks öppna sig under mina fötter. Jag är ingenting, vid det här laget, bara en kropp och ett par trötta ögon. Jag sitter i någons knä och allt jag vill är att åka hem och få lite lugn och ro. Snälla, bara lite tystnad. Vill bara vara tillfreds, är det så jävla mycket begärt?

jag

Vem är jag?

Jag brukar scrolla igenom min blogg rätt ofta. Kika på inlägg som jag skrev för länge sedan. Speciellt de inlägg jag skrev när jag var i Paris. Vilken skör, hysterisk person jag var. Jag var sjutton år och orädd. Jag vill inte glorifiera det men ibland kan jag längta tillbaka. Till när det började. När jag inte visste var det skulle leda, hur mycket skit jag skulle få ta, hur jobbigt allt skulle bli. Jag vill ibland tillbaka till där kvällen i Paris då jag träffade två fruktansvärt rika kläddesigners som lotsade mig genom VIP-en och lät mig knarka i deras ferrari. Jag vill tillbaka till de där knäppa kvällarna då man vaknade upp dagen efter och inte riktigt visste om man skulle skratta eller gråta.

Och samtidigt, när jag tänker på den tiden, får jag ont i magen. Jag var så himla, himla olycklig. En liten tjej med flackande blick som plötsligt var vuxen. Det var så himla märkligt att glida in i den där världen och känna att man passade in när det var tydligt att det inte funkade. När man liksom medvetet bestämt sig för att kliva rakt ut över klippkanten och inte se sig om. Man var ju aldrig ensam; alltid omgiven av folk som också hoppat. Men det gällde att aldrig få panik. Man föll och man föll men man fick aldrig ångra sig. Jag kände minst två personer som dog i fallet men det spelade ingen roll. Man fortsatte falla och man fortsatte älska pirret i maggropen trots att du och alla man föll med visste att man var påväg mot en säker död, förr eller senare.

Jag berättar ibland om nätterna och dagarna då jag befann mig i fritt-fall. Jag berättade mycket till en person jag stod väldigt nära. Men hen blev så förskräckt och så rädd av mitt vittnesmål att hen inte ville höra. Många rynkar på näsan och tycker att det är något jag ska hålla för mig själv; kokainet, utekvällarna, killarna. Det är inget nån vill höra. Men jag vill berätta hela tiden. För jag var med om en hel livstid på de där 9 månaderna som jag bröt ner mig själv. Jag försvann från jorden och återuppstod som Jesus själv och därför vill jag berätta. Om att man faktiskt kan dö och ändå leva igen.

när ångesten tar över

Det finns egentligen ingen handbok i hur man hanterar ångest, men ibland kan det hjälpa att ha en lista som man följer och bara bockar av, för att känna att man gör något i alla fall.

Så här är en liten liten lista på saker som kanske kan göra allt bättre för stunden;

Du behöver inte prata. Jag har alltid fått höra, hela tiden, att man ska PRATA PRATA PRATA och att det hjälper när ångesten sköljer över en, men ibland blir det inte bättre utan helt enkelt sämre, kanske för att man känner att man får dåligt samvete när någon annan blir orolig, och plötsligt blir man den som ”tröstar” den andre. Så skit i att prata ibland. Eller prata med någon som faktiskt fattar.

Måla naglarna, ha ansiktsmask eller hårinpackning, skrubba kroppen, borsta håret. Helt enkelt; ta hand om dig själv. Pyssla lite med kroppen. Få inte panik över att du kanske är för tjock eller för smal eller för någonting , bara ta hand om kroppen som trots allt bär dig hela tiden varje dag varje år. Gör grönt te, ta lite vitaminer, pyssla pyssla pyssla. Var snäll mot dig själv.

– Sätt på en barnfilm. Disneyfilmer har en extremt helande effekt. Sätt på någon film eller en serie som är helt ofarlig och som gör att du känner dig trygg. Gosa in dig i dina täcken, tänd några ljus, och bara titta på filmen.

– Andas. Helt seriöst ta ett par djupa andetag i takt med den här

– DU. FINNS. Jag har haft jättestora problem med overklighetskänslor, så jag hade behövt skriva ner detta hundra gånger för att förbereda mig när känslan väl kommer. Jag finns. Du finns. Du är verklig. Dina problem är verkliga. Din ångest är verklig. Du lever, du andas, du kommer inte dö.

– Det är okej att må dåligt. Ja, jag vet, extremt klyschig sak att säga, men det är så viktigt att komma ihåg att man inte mår sådär över en speciell anledning, det kan komma när som helst och hur som helst. Man måste respektera sin ångest, försvara den, ta den på allvar. Man får må dåligt. Man får må riktigt jävla pissdåligt. Det är okej. Helt okej. OBS: Lyssna aldrig på folk i omgivningen som säger att du ska ta ett ”varmt bad” eller att du har ”negativ inställning på livet” osv osv dessa personer kan slänga sig i väggen. Din ångest är verklig. Alltid.

– Det går över. Viktigt viktigt viktigt. Vågen av panik som sköljer över en är just det; en våg. Hur stor och kraftig den än känns så kommer den ebba ut. Man måste bara vänta lite. Det kan ta flera timmar, men det kommer gå över. Jag har haft så mycket hjälp av den vetskapen, när man bara faller ihop av sorg eller ångest och känner att man aldrig någonsin kommer kunna resa sig igen, så måste man komma ihåg att det går över. Vänta lite bara. Håll ut. Tänk på något annat. Gräv inte ner dig djupare. Se det som en våg; den kommer ebba ut.

– Gråt. Fan, grina så mycket du vill. Bara sätt på en sorglig låt och låt tårarna rinna. Hulka, snyfta, det är okej. Man mår oftast bättre när man gråtit. Håll inte inne på allt, det drar bara ut på det.

– Du är inte ensam. Det finns folk över hela världen som känner precis som du, exakt i denna sekund. Man kan se sig själv som en enhet, om man vill. Vi kan vara starka tillsammans.

– De är inte ditt fel. Gör dig själv en tjänst och addera inte skuldkänslor till ångesten. Det är inte ditt fel. Du har inte gjort något fel. UPPREPA: Detta händer inte på grund av dig.

​bilder från tumblr.com