REKLAM: Om världen såg vad föräldrarna ser

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video

Just nu har P&G en så fantastiskt fin reklamfilm som går ute på sociala medier. Tänkte dela med mig av den här också, eftersom den verkligen gick rakt in i hjärtat. Jag och Jasmin tittade på den tillsammans och fällde en tår, speciellt på slutet.
Tänk om världen bara kunde se det föräldrar, syskon och vänner ser. Tänk om man kunde tro på sig själv lika intensivt som mamma gör. Tänk om  man kunde vara lika stolt över sig själv som pappa är över en.
Det är reklamfilmer som denna som gör mig varm och glad i själen, att enorma varumärken som P&G tar ställning och visar upp en sida som kanske förändrar världen för någon. Att man, som multinationellt företag, uppmanar till att drömma större och högre, vem man än är. Det gillar vi. Det älskar vi. Tack P&G för att jag fick äran att sprida ert budskap <3

Enter a title

Välkomna tillbaka; vad händer nu?

Hej gänget.
Välkomna tillbaka. 

Jag tog en vecka ledigt för att försöka klura ut vad sjutton jag skulle göra med bloggen. Det tog stopp där i tisdags. Jag orkade inte. Det var väl en kombination av att jag 1. inte hade någon inspiration och 2. insåg att jag inte hade några pengar kvar för resten av månaden. Toppa det med att jag inte hade något ”hem”, att jag fortfarande behövde koncentrera mig på mitt andra jobb och att jag inte kunde vända mig till min familj för lite kramar och styrka eftersom de befinner sig i Cannes. Ja, det sög. Jag hade en sådan jävla dipp i tisdags så det var inte klokt. Det kändes som om allting bara raserade när jag insåg att jag inte skulle kunna köpa lunch för då skulle jag inte ha råd med en bussbiljett hem.

Jag tog en lång promenad och grubblade på vad det var som gick så jävla fel. Grubblade faktiskt hela dagen, efter jobbet, under kvällen, dagen efter, och så har det fortsatt. Jag har vänt mig till mina vänner och min familj och er för råd och nu känns det som om jag har samlat ihop allting och är redo att nå en slutsats;

Jag kommer alltså inte att lägga ner bloggen.

Ett dumt beslut, egentligen. Jag tjänar inga pengar i jämförelse med hur mycket tid jag lägger ner. Statistiken står still. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill komma och om jag visste har jag ingen aning om hur jag når dit. Men jag kan inte sluta. Min blogg är mitt lilla livsverk. Alla timmar jag har lagt ner, all kärlek jag har fått, alla hyllningar och all kritik och alla stormar och all trygghet. Jag har jobbat så himla hårt för att bygga mitt varumärke, för att bygga detta, så jag kan helt enkelt inte bara ge upp. Det går inte. Men det måste ske några andra förändringar.

Innehållet på bloggen kommer att förbi detsamma. De texter jag producerar tar tid och energi att skriva, så därför kommer de inte komma upp lika ofta, men jag vet att ni har förståelse för det. Jag ska försöka satsa på mer videor och fina bilder för att kunna skapa ett innehåll som täcker ”mellanrummen” mellan de inlägg jag vill skriva och ni vill läsa. Men, om jag ska hålla på att vara stressad över det faktum att jag måste vara kreativ så kommer det inte bli något bra alls. Ni får ge mig tid att tänka, och försöka att ha tålamod. Det vet jag att ni har.

Slutligen; det är jag själv som ska ge mig en knäpp på näsan. Jag är konstant så jäkla orolig över vad folk tycker och tänker, hur de ser mig, vad de säger om mig, och det går ju inte. Om jag ska tassa på tå hela jäkla tiden så skapar jag ju inget innehåll alls. SÅ. Jag ska jobba på att få tillbaka hänsynslösheten, den vassa tonen och den där råheten som så många av er nämnde i kommentarsfältet under (måste förresten säga; jävlar, vad ni är fantastiska. Har suttit och läst era kommentarer om och om och om igen och fällt en tår över hur lyckligt lottad jag är som har er. Jag hoppas ni vet det).

Jag förstår som sagt att alla inlägg om kläder och bilder inte är vad majoriteten av er egentligen vill ha, men 30% vill ändå det, och jag måste få släppa lite på kreativiteten och fylla bloggen med det som får mig inspirerad. Samt det som jag tjänar pengar på. Jag kan inte leva på en praktikantlön från SvD och inte tjäna några pengar på bloggen, det går inte. Så om ni inte diggar klädinläggen, läs dem inte. Men klicka för helvete på länkarna så att jag kan ha råd att köpa vin (livsviktigt för min inspiration om ni vill att jag ska skriva mina förbannade texter)

Jag har fått tillbaka blogglusten och skrivlusten och nu är jag som sagt taggad på att ta nya tag. Många spännande saker ska hända och vi gör det här tillsammans, som alltid.

Så! Jag är!! Tillbaka! 🙂 Är taggad på att renovera mitt varumärke och taggad på att återgå till den jag var. My true self. HÖRS.

Angående bloggen

Hej gänget.

Hoppas ni mår bra. Jag känner mig helt orimligt seg, vet inte varför. Det känns som om allting går bakåt och inte framåt. Jag har helt enkelt fastnat. Rejält. Framförallt med bloggen.

För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att försöka satsa på bloggen och leva på det. Det gick bra, jag hade flera tusentals unika besökare om dagen och jag växte allt snabbare i bloggvärlden. Under min tid på Nouw drev jag en av deras största bloggar och mina texter blev delade av er hundratals gånger. Mitt innehåll var ärligt, kompromisslöst, i vissa fall hänsynslöst.  Jag bloggade för mig själv och inte för en publik, vilket gjorde att mina inlägg blev helt och hållet genomskinliga.

I vintras, runt januari-februari detta år, började folk att känna igen mig mer och mer ute. Det var verkligen en milstolpe och jag kände mig stolt och glad, men också förvånad. Och det blev konstigt efter ett tag. Jag fick kommentarer om mitt privatliv på klubben, någon frågade mig om jag var “den där psykiskt sjuka, snygga modellen”, en annan sa att mitt ex gjort rätt som dumpade mig, en tredje hade åsikter om min kost, en fjärde tyckte att jag inte borde ta antidepp eftersom hen bedömde att jag inte var deprimerad “på riktigt”… Ni fattar. Helt plötsligt hade alla något att säga till om angående mitt privatliv. Och ja, jag lägger ju ut hela skiten på internet, så jag får ju egentligen skylla mig själv.

Missförstå mig rätt. Jag klagar inte över att jag blir igenkänd. Men hela grejen med att bli igenkänd gjorde att statistiken blev verklig. Ni finns där. Varje siffra är en person. Att bara ha läsare som kommer fram till en och ger komplimanger eller kommenterar ens skrivande är så himla fint, men jag insåg att jag faktiskt är genomskinlig; alla mina problem, alla tankar, all min ångest, mina känslor, funderingar och åsikter fanns där, och alla kunde ta del av dem. Hela tiden. Varje dag. Under våren fick jag en mindre livskris av detta faktum, när jag plötsligt inte kunde skilja på mig och mig. Vem är Olivia Hagéus? Känner alla mig? Vem är jag när jag är ensam? Vem är jag när jag bloggar? Finns det en jävla gräns?

Nej, det fanns ju inte det. Insikten ledde till oerhörd ångest och jag blev mer och mer paranoid när jag gick ut (skrev om det i det här inläggt). Återigen, missförstå mig rätt. Jag gnäller inte över att jag syns. Jag tror inte att jag är något jag inte är. Jag försöker bara berätta hur jag tänker.

Efter den insikten, och i och med att jag skrev kontrakt med VeckoRevyn, så började jag mer och mer censurera innehållet på bloggen. Jag är fortfarande lika ärlig, men inläggen blir mer banala. Precis så som jag egentligen inte vill vara.

Jag sitter fast. Jag sitter verkligen så jävla fast. Jag har ingen inspiration. Jag vet inte vad jag vill. Numera jobbar jag två-fyra heldagar med bloggen, och då består de dagarna av möten, event, foto och produktion. Outfitinlägg ska upp, tips på kläder ska upp, samarbete ska fotas, tankar kring ska skrivas, Readers friday ska läsas, och någonstans där tappar jag bort mitt fokus. Vad fan håller jag på med? Hur kunde det bli såhär?

Jag kan inte skriva längre. Mina “tankar kring…” är monotona, mina debattinlägg är banala som fan, mina krönikor är bara samma repetitiva skitsnack som var bra någon gång 2016. Jag utvecklas inte. Jag motiveras inte. Jag tappar följare, läsare, engagemang. Verkligen ingenting går framåt. Jag tjänar inga pengar trots att jag jobbar så jävla mycket. Min statistik har stannat av. Det känns som om att jag tar ett steg framåt och två steg bakåt. Vet ni hur fruktansvärt frustrerande det är?

Ni som tänker “stackars rika flicka”  kan verkligen dra åt helvete. Detta inlägg skriver jag, för första gången på så sjukt länge, bara för att jag känner för det. För mig själv. Utan publik. Och utan att bry mig om vem som läser detta. Jag känner mig så himla fast i en cirkel som aldrig tar slut, och jag kan inte bara pausa mitt liv och mitt jobb för jag måste fortsätta producera, ha is i magen, inte ge upp. Jag har tappat det som jag älskar mest i hela världen, att skriva, jag har liksom ingen tid eller energi till att sätta mig i soffan och skriva om bara det jag vill skriva om, det finns alltid något mer, något annat jag kan göra, något produktivt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte.

Så, jag behöver er hjälp. 

Jag har nästan alltid sagt att denna blogg är “vår” och inte bara min. Jag känner ofta att vi som hänger här delar denna plattform, vilket blir tydligt i och med att ni också skapar innehåll till readers. Så ja, jag skulle behöva lite hjälp.  Jag vet att det blir mycket inlägg om kläder och sådant, vilket jag tycker är skitkul, men framförallt är det också för att jag måste kunna tjäna pengar. Men förutom det. Vad fan ska jag skriva om? Vad ska jag göra med bloggen? Hur ska vi göra? Vad vill ni läsa? Hur ska jag ta mig framåt?

Jag sitter fast. Jag vet inte ens hur jag ska fortsätta härifrån. Så snälla, ge mig lite motivation och kärlek, berätta varför ni gillar den här bloggen, sprid den till era kompisar, ge mig tips, ge mig feedback, kommentera, dela, säg till om något blir tråkigt, ställ frågor, engagera er i innehållet. Jag kan inte driva den här bloggen ensam. Det går tyvärr inte. Så om detta är er blogg också, kan ni snälla hjälpa mig. Ge mig en knuff. Jag älskar er mest. Puss

Och vinnaren är…

….Elin Bjerkersjö! Grattis! Du har vunnit två biljetter till Attitude Sthlm. De kommer att kontakta dig snarast. Vi ses där fina du!

Tack alla ni som deltog, ni är bäst. Så himla kul att det var så stort engagemang! Lovar att det kommer fler tävlingar här. Puss mina fina!

En kärleksrelation till skor

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget! 

Mår ni bra? Jag har precis slutat och ska börja röra mig mot Story för att träffa Jasmin och skriva lite. Känner att jag behöver sätta mig ner någonstans, vara själv, tänka lite. Skulle egentligen förbi Cheap Mondays pressvisning på Riche men 1. har ingen att gå med 2. är inte så himla sugen. Efter min lilla skrivstund kanske jag möter upp Emelie och hennes vän. Får se hur mycket jag orkar, ska egentligen förbi lägenheten och kika.


Jag och Emelie under Robebjers pressvisning förra veckan. 

Usch, vilket fruktansvärt väder. Från och med nu och sex månader framåt kommer jag dagligen att ifrågasätta varför jag bor i det här landet. Jag hatar att frysa. Det är verkligen det värsta som finns, när man är kall hela tiden. Jag borde egentligen bo i Indien eller något liknande. Då skulle jag må som bäst. Kanske ska åka till Australien och lära mig engelska eller flytta till asien i tre månader för att hitta mig själv, vad tror ni?

Ännu en bild från rodebjers pressvisning. Skrev om den här

Här har ni en till bild på mina älskade skor. JAG FÖRSTÅR att ni är trötta på dem vid det här laget, haha, men jag kan inte låta bliiii. Jag har en särskild relation till dem. Känner mig förälskad. Ni hittar dem HÄR, i alla fall. De säljs slut snabbt som attan så skynda att köpa! (Och förresten, såg att de numera finns i denna färg. Vad tycker ni om det…? Personligen gillar jag mina mer. Hehe.)

Nu ska jag dra från jobbet och sätta mig på story och försöka skriva något riktigt bra. Får se hur det går. Puss på er, mina fina.

Through my phone

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks. 

Hej gänget!

Mår ni bra? Jag mår toppen. Idag är det fredag och helg, vilket känns märkligt eftersom jag haft en minst sagt oregelbunden vecka.
Har firat min födelsedag, jobbat, varit på event, haft möten och umgåtts med vänner (och familj, för ovanlighetens skull!). Istället för att rada upp allt tråkigt tänkte jag bara dra ut några mysiga bilder från veckan.

Från ett event med Solinotes. De gör olika parfymer som man ska matcha med varandra, så kallat “layering”. Man väljer helt enkelt ut sina favoritdofter och blandar dem med varandra för att skapa en egen, unik doft. Superkul och spännande, men svårt tycker jag? Har ingen vidare näsa för dofter. Är rätt dålig tror jag. Men kul grej! Vi fick även testa på VR, det var nog det sjukaste jag gjort. Fick gå på en planka uppe i luften och sedan hoppa. Aeej. Var helt skakig efteråt.

Lunch med Jasmin efter att vi fotat outfit till det här inlägget. Vi plaskade verkligen omkring i regnet, var lite orolig för mina sammetsskor men de klarade sig. Alltså, jag vet att jag tjatat om dem lite för mycket nu, men hur fina är de inte? Som sagt har jag redan börjat kika på ett par som kan komplettera, antingen dessa, dessa eller dessa. Bad ju er om hjälp men fick fan ingen respons. HALLÅ! Help a girl out tack. Vilken färg ska jag välja?

Igår var jag och Emelie på event hos Rodebjer. Vi fick se fantastiska Joy uppträda, jag var helt skakad typ. Emelie sa att hon aldrig sett mig imponerad förrän nu, haha. Men det var verkligen det sjukaste jag sett. Hennes energi var påtaglig i luften. Sinnes. Dog ju lite. För er som är nyfikna kan ni skynda er in på min Instagram och kika på min story, jag sände live.
Från det ena till det andra och apropå skor: igår bar jag mina älsklingar från Nelly.com som jag fick i augusti, typ. Är de inte helt fantastiska? Är ju en sucker för lårhöga stövlar, blir inte bättre. Tipsar om dem igen eftersom de sålde slut förra gången, men nu är de tillbaka i butik! Ni hittar dem HÄR (och på tal om lårhöga stövlar, hur mycket skulle ni inte döda för dessa?).
Det var dagens lilla uppdatering. Ikväll ska jag fira min födelsedag med några vänner. Vi kanske ses ute! Kom förbi Story Hotel och häng, ni vet hur mycket jag älskar att träffa på er. Puss!

Siden och sammet

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Mötte upp fina Jasmin under lunchen och tog lite outfitbilder i regnet. Fy sjutton vilket hemskt väder det är idag, eller vad säger ni…? Well, well, vi fick i alla fall ihop en del bilder.

Skinnjacka // Jeans // Hatt Maison Michel // Skjorta // Skor Deichmann

 Jag ville framförallt få med mina nya, fina skor från Deichmann. I ett tidigare inlägg så tipsade jag ju om sådana här skor, med sammet, och jag blev överlycklig när jag fick ett par av en PR byrå. Åh, vad jag älskar dem! Det är nästan som om jag väckte ett monster inom mig när jag fick dessa skor, jag vill bara ha fler fler fler. Sammet känns så himla rätt och jag smälter lite varje gång jag kikar ner på mina fötter. Jag har kikat på några andra, till exempel dessa, dessa och dessa. Vilket par är er favorit? Kan ni hjälpa mig att välja? Just nu lutar det mer åt de under andra länken… Hur fantastiska är de inte? (Om det är något jag verkligen inte behöver vid det här laget så är det fler par skor i och för sig men fick ju precis lön och de är ju så himla fina hehe)

Nu ska jag återvända till mitt jobb! Slutar klockan 18 och då blir det först hem och hämta räkningar som måste betalas, sedan drink med min fina Thomas. Mjao, har saknat honom, vi har inte setts på två dagar. Konstigt det där, hur van man kan bli vid någon annans sällskap? Nu har vi bott med varandra i snart en månad. Funkar ju superbra. Livet är märkligt, eller vad säger ni? Vi hörs senare!

REKLAM: ”Har nån en tampong?”

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video. 

Alltså, jag är så glad över att jag får samarbeta med företag som gör så viktiga kampanjer. Denna gång är det Libresse som står för den fina reklamvideon om mens. Om att mens är normalt. Om att mens inte är blått utan rött, och om hur knäppt det är att vi fortfarande tycker att det är så sjukt äckligt och genant med det.

Jag har själv inte mens på grund av mina P-piller, men jag hade det när jag var yngre, och jag kände alltid en panik när jag fick mens i skolan. Vad ska jag hitta på för ursäkt? Vad ska jag säga om jag blöder igenom? Vem ska jag fråga om binda? Det var så sjukt jobbigt, så omständligt hela tiden. Sedan minns jag en gång i Paris, då vi alla satt och åt i matsalen runt ett bord, hela gänget, och Michaela kom in och ställde sig vid bordsändan och sa helt sonika till hela gruppen: ”Är det någon som har tamponger?”. Alla började bara genast gräva i sina väskor tills någon hittade en, killarna fortsatte att äta. Det var nog första gången som jag förstod hur det borde vara. Det är sorgligt att jag förstod det när jag var sexton, och att det inte var vedertaget när jag var tretton.

Halva jordens befolkning har mens och så är det med det. Vi måste sluta bete oss som om det är något äckligt eller genant. Det är fint. Kvinnligt. Ett tecken på välmående. Naturligt. Och helt jävla normalt. Titta på videon och sprid gärna hashtagen #bloodnormal. Vi gör skillnad tillsammans.

”Tankar kring…” Alla män

Jag har gjort det igen.
Insikten kommer när jag sitter på tunnelbanan mot skanstull där jag bor för tillfället. Jag stirrar på mobilskärmen och undslipper mig ett knorrande, svagt läte, som ett döende djur. Ser inte riktigt mina medpassagerares oroliga blickar utan reser mig upp och går av när tunnelbanan rullar in på perrongen.
Jag har gjort det igen.
Jag har lurats in i ett twitterbråk.

Hur kunde detta hända? tänker jag när jag promenerar förbi seven eleven, så djupt begravd i mina plågade tankar att jag knappt märker att en cyklist slirar för mig när jag går rakt ut i vägen. Hur kunde jag låta mig dras in?
Inte blir det bättre av att bråket handlade om feminism. Jag fick upprörda kommentarer från diverse killar efter att jag publicerat en av mina lika upprörande artiklar som drar alla män över en kam (ska förresten börja säga ”kant”, låter mycket roligare. Putta alla män rakt över ett stup liksom) och i början lät jag någon annan debattera men så småningom drogs jag in, helt obarmhärtigt, och fann mig själv i något slags korståg mot männen. IGEN! Det känns som en grej man orkade göra i typ, nian, att hålla på och jiddra med killar som är för dumma för att förstå sig på sin egen dumhet. Du kan aldrig vinna ett argument mot en idiot om du sänker dig till hans nivå, sa min kloka far en gång, för en idiot kommer alltid vara bättre på att vara en idiot än vad du är.
Tänk om jag lyssnat på min far. Men sedan har jag ju också gjort en grej av att inte göra det, så det är lättare sagt än gjort att bryta det mönstret.

Jag blir alltid lika förbluffad när det dimper ner en kommentar från Johan där det står typ ”HATAR DU MÄN?! INTE ALLA MÄN, VA?”. Man bara men snälla Johan, det är väl klart jag gör, hur kan du ha missat det? Det har han tydligen gjort, i alla fall, vilket är anledningen till att jag sitter här igen framför datorn, på flygplanet påväg till Paris, och smuttar på rödvin och förbereder ett inlägg som slår ett slag för den mest basala formen av feminism. Allt detta mot bättre vetande.

Den mest frekventa frågan jag får är denna: hur kan hat leda till något bra? Svar; det kan det inte. Hat föder hat som föder klyftor som föder misstro som föder orättvisa. Eller hur? Om vi kan komma överens om det kan vi gå vidare till nästa insikt; manshat är ingen grej som vi kvinnor bara hittade på för att vi inte hade något bättre för oss. Manshat är ett svar på det redan existerande kvinnohatet. Den slutsatsen kan visserligen låta lite som ett barnslig ”ni började!”-argument, men alltså… ja, ni började. Och ni fortsätter. Det är som om ni står och slår oss med en pinne och så skriker vi till slut att vi hatar er efter typ 17 miljoner slag och då sänker ni pinnen, stirrar på oss och utbrister; ”vad i hela… HAT FÖDER HAT!”
Och återigen blir vi de som ska sitta tysta och utstå det hat ni utsätter oss för. Varje dag.

Men jag då! skriker du bakom skärmen. Jag är en snäll man!! Jag lät en gravid kvinna sitta på bussen och jag har aldrig våldtagit någon och jag har aldrig skrikit hora och jag har faktiskt inte tjatat mig till sex! JAG ÄR EN AV ER!

Om du säger det, så! svarar vi. Vad bra att du anser dig själv vara en bra man! Vad bra att du inte våldtagit någon! Vad bra att du inte har trakasserat en stackars tjej på stan! Vad bra att du respekterar andra människor!

Men det hjälper ju inte mig. För jag vet ju inte det, kära Johan. Våldtäktsmän har ingenting som kännetecknar dem, de har ingen gemensam nämnare förutom en enda; att de är män. Självklart blir jag då misstänksam mot dig. Ja, det är tråkigt att du blir generaliserad. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför du inte ser att det är ännu tråkigare för oss att vi blir våldtagna. Du tar upp ett problem som i jämförelse är helt oväsentligt, helt absurt i kontexten, och om jag ska vara helt ärligt så är själva akten att du tar upp det en enorm förolämpning mot mig. Hur vågar du ta upp dina sårade känslor när kvinnan bredvid dig precis berättat att hon har självmordstankar på grund av något som en man utsatt henne för? En man, precis som du? Har du ingen skam i kroppen?

Sedan har vi en annan sak, som jag tänkt på, och det tog lite tid innan jag kunde formulera detta rätt; hur vet du egentligen att du är en bra man? Hur vet du att du är en av ”de goda”?

Om någon just i denna sekund samlade alla män på jorden och sa såhär;
Vi kommer att märka alla män som begått något slags sexuellt brott genom att tatuera dem  i pannan. Om du anser att du är en av dem som inte kommer att få en tatuering i pannan, och du har fel, så kommer du även att bli kastrerad.

Så, Johan, vet du vad våldtäkt är?
Hur säker är du?
Vågar du chansa?

Jag kan säga, som tjej, att jag inte är säker. Jag vet att jag en gång varit nära att tjata mig till sex med en kille som var lite off. Skillnaden är, som jag tycker är så sjukt fundamental, att jag aldrig skulle vilja ha sex med någon jag övertalade. Jag skulle aldrig vilja ha sex med någon som tvekade. Jag skulle skämmas ihjäl om jag hade sex med någon som inte deltog. Det skulle vara fruktansvärt. Hur kan det inte vara så för er?
Jaja. Här har ni det. En liten förklaring.
Ni skrämmer mig.
Ni är den största faran och ni är den största orsaken till ångest hos mig och många andra kvinnor.
Och jag hatar er. Alla er. Alla män. Så låt mig göra det och vänd ert plötsligt intresse för debatten mot er själva istället.

Varför jag inte kan bära fuskpäls och veckans planer

God morgon gänget! 

Sitter och äter frukost hemma hos min moster där jag bor för tillfället medan min familj är hemma i Stockholm på besök. Idag är det onsdag och halva veckan har gått. Jag ska spendera dagen med jobb på Perfect och jobba igen det jag missat under dessa två dagar då jag varit ‘ledig’. Förresten, ni vet väl att ni  kan läsa mina artiklar? HÄR hittar ni dem, allihopa. Vore kul om ni ville läsa. Igår satt jag och planerade veckan lite, det är kul att ha lite roliga grejer framför sig! Resterande veckas planer ser ut såhär:

Onsdag (idag): Jobb på Perfect, outfitbilder med Jasmin under lunch och sedan AW med en vän.
Torsdag: Möte med Tailsweep angående samarbeten, eventuellt inspelning för podden, Rodebjer event mot kvällen.
Fredag: Jobb på Perfect, sedan hem och kika på lägenheten innan det är dags för att göra sig fin inför kvällen då vi ska fira min födelsedag!
Lördag: Sova ut, förbereda inlägg inför veckan samt fota outfit.
Söndag: Bara chilla och hänga med familjen som åker hem till Cannes samma dag <3.

Earl Grey-te är det finaste vi har <3

Annars? Jag längtar tills min lägenhet är klar, ska bli skönt att komma hem och ha alla sina saker på ett ställe. Jag har ju funderat på en bloppis så det första jag ska göra när jag kommer hem är att bara rensa saker. Fan, vad skönt det ska bli att få bli av med en del. Framförallt jackor har jag lite för många av… Men det har verkligen inte hindrat mig från att kika på nya, haha. Surfade runt lite och hittade tre vinterjackor som fick hjärtat att smälta, mer eller mindre. Alla är riktiga statement-jackor, precis i min stil. Denna, som är en ljuslila fuskpäls med ‘next level’ printat (den är verkligen next level), denna i min favoritfärg (finns en likadan från Calvin Klein som är bra mycket dyrare, men inte alls lika fin i färgen.. eller? Håller ni med?) och så har vi denna som är en riktig dröm för faux-furälskare. Det är nog min favorit. Dock så är jag personligen väldigt försiktig med fuskpäls, av en ganska tragikomisk anledning haha… Det är nämligen så att jag med mitt väldigt polska utseende inte klär så bra i fuskpäls och t.ex falska, stora smycken, eftersom det lätt ser…ja, trashigt ut, på mig. Gud, vad detta lät märkligt när jag skrev det, men jag hoppas ni förstår. Det lirar liksom inte. Det är väl så med alla utseenden tänker jag. Vissa passar bra i en färg, vissa inte. Vissa kan ha långa kjolar, vissa klär bättre i korta. Vissa passar bra i skägg, andra inte. Och så vidare. Sedan kan man ju välja att skita i vilket och bara köra sin grej men jag väljer personligen att akta mig för det!

En ovanligt ruggig morgon… usch, längtar till Cannes.

Nu måste jag skynda mig iväg till jobbet så att jag inte kommer försent. Vi hörs senare idag! Puss!