Search results

Storytime: Ätstörningar. Del 1/3.

TRIGGER WARNING: Inlägget innehåller beskrivningar som kan upplevas stötande för vissa. Om du eller någon du känner lider av ätstörningar är det oerhört viktigt att be om hjälp. Tryck här för att söka kontakt. 


“Hon är lite för tjock”
Kvinnan framför mig sveper med blicken över min halvnakna kropp. Jag står i beiga trosor och femtoncentimeters klackar i den kalla studion på huvudkontoret. Det har för länge sedan bildats knottrig gåshud över armarna och benen, som skiftar lite i blått på grund av kylan.
Jag fäster blicken någonstans ute vid vägen. Snöflingorna faller skoningslöst utanför fönstret och upp lager efter lager på gatorna. Människor rusar omkring med ansiktet nedvänt mot halsdukarna och mössorna långt nerdragna över pannan. Jag huttrar till. När fan ska det bli vår, egentligen? Känns som om det har varit vinter i en evighet.
“Ja, men vår andra modell är mycket mindre” hör jag en manlig röst säga. “Hennes lår är inte lika stora.”
Jag kastar en blick mot kvinnan. Hon bär vida, svarta kostymbyxor och en tjock tröja över den vita skjortan. Hennes hår är rödbrunt och klippt i en sylvass page. Jag undrar hur hon underhåller den frisyren. Klipper hon sig varje morgon? Kanske trimmar hon håret, så att alla strån är exakt lika långa. Jag ser framför mig hur hon står vid spegeln med sin stränga blick och maniskt trimmar topparna innan hon beger sig till jobbet för att återgå till att trakassera fjortonåringar på grund av deras vikt och sprida dåligt självförtroende runt omkring sig som konfetti.
Tanken får mig att fnissa till. Hon tittar upp, som förvånad över att dockan framför henne kan tala.
“Hm.” mumlar hon och skakar på sig, som om hon försöker bli av med en obehaglig känsla. “Vad har hon för mått? Höfter?”
Den manliga assistenten kastar en snabb blick på mitt setcard; “88 cm.”
“Mhm. Hon skulle enkelt kunna gå ner till 86. Strunt samma. Ge henne första looken.”
Ur ingenstans dyker några unga kvinnor fram och börjar snabbt klä på mig kläder och trycka ner mina fötter i några för små skor, utan att se mig i ögonen. De tar mig om axlarna, snurrar mig runt, lyfter på mitt hår och rättar till tygerna, alltmedan jag står alldeles stilla och försöker följa med i deras rörelser så gott jag kan. Jag tittar på klockan. Sex timmar kvar. Jag åt frukost för tre timmar sedan. Nio timmar utan mat klarar jag utmärkt. Jag vet att jag ändå inte kommer att få någonting här; en modell som äter under fitting är en ovanlig syn. Jag slappnar av och förbereder mig mentalt på att försvinna in i min egen värld tills jobbet är över.
Det tar månader innan modellvärldens krav och råhet får grepp om mig på riktigt. Innan har jag alltid vetat om att jag är smal och inte haft problem med min vikt, men allteftersom tonåren börjar sätta sina spår i form av höfter och bröst, blir det där greppet allt hårdare.

Plåtning i Bangkok, ca 14 år gammal.

Jag står framför spegeln i mitt rum hos mamma, naken sånär som på ett par trosor. Ljuset från den dimmade lampan skapar skuggor under brösten. Jag vänder mig och betraktar min kropp i profil. Armarna, längst upp, är ganska tjocka. Jag provar att dra in fettet och jämför. Mycket bättre. Fortsätter med låren, magen, brösten. Känner med fingrarna över nyckelbenen. De borde vara mer… framstående. Eller? Jag mäter mig med måttbandet jag stulit från träslöjden i skolan och antecknar siffrorna. Några centimeter kan jag gå ner. Hur svårt kan det vara?

Tanken var som en flammande tändsticka, och sedan just den sekunden, just den där lilla stunden framför spegeln, blev jag drabbad av något som jag aldrig kommer att bli av med. En kronisk sjukdom, obotlig, som antagligen kommer att följa mig genom hela mitt liv. Ibland stark, ibland en liten viskning. Men där, föralltid.
Men nu går vi händelserna i förväg. Vi backar bandet lite.

STORYTIME: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 4)

Innan allt gick åt helvete hade vi faktiskt väldigt kul. Kvällen efter att vi anlänt begav vi oss till en hemmafest i ett enormt hus uppe i bergen. Aydin körde fel nästan fem gånger och det var en mycket frustrerad, och törstig, grupp som anlände till destinationen. Väl där möttes vi av en entrévärd vars enda jobb var att pricka av oss på en väldigt exklusiv lista. Hon försökte stanna mig när jag var påväg upp för trappan, men vid det laget var jag så hungrig och förbannat att jag bara fräste till svar.
”Jag står på listan.”
Hon vågade inte möta min blick utan log lite lätt hysteriskt och vände sig till nästa person. Jag klampade in i huset och Liliana såg ogillande på mig. I sista sekund hade jag bytt om till något lite mer uppklätt, efter att Liliana nästan tappat sin drink när jag mötte dem utanför sovrummet iklädd shorts och linne. Det var tur att jag gjorde det, kan man väl säga. För det var inte bara en ”hemmafest” utan en tillställning som liknade mer kunglig.
Servitriser iklädda vita skjortor balanserade stora brickor med cocktails på ena handflatan. Till och med drinkarna var helt bisarra; jag drack en mojito ur en ananas i stål täckt av bladguld, varvade med klassiska dry martinis och en och annan äppelshot som var len som honung. Det går inte att förklara med ord hur överdådigt allting var. Varenda kvinnliga gäst på festen, Jennifer Lopez inkluderad, var iklädd silkiga klänningar och kjolar som böljade runt deras manikyrerade fötter, anklarna pryddes av pinglande fotkedjor och när det blev kyligare svepte de in sig i färgglada sjalar från Louis Vuitton. De smackade med sina Saint-Laurent-glossiga läppar och lämnade den enorma buffén nästintill orörd.
Men det fanns också ett annat klientel. Bland Victoria’s Secret modeller och världsartister fanns också femton, sextonåriga modeller med armar smala som tändstickor och ögon som var glansiga av kokain. De cirkulerade osäkert bland gästerna, fullt osynliga för de flesta, och försökte hitta någon de kände. Oftast höll de sig tätt intill varandra, som nervösa fågelungar. Och så har vi eskortflickorna, också. Rika efter att ha spenderat år med hela världens manliga elit, och oerhört vackra, kunde man se dem lägga en hand på en politikers arm eller skicka ett spelat blygt ögonkast åt filmstjärnan som egentligen var gift. De förde sig med tränad elegans.
Förutom en liten incident med modellen Elsa Hosk klarade vi oss relativt bra genom kvällen. Mot slutet vad till och med Liliana så full att hon slutade terrorisera oss. Hon var till och med ganska snäll.

Två dagar efter att vi landat i Mykonos bröt helvetet ut.

Vi satt på den kända restaurangen / beachen Scorpios och drack drinkar när jag fick ett konstigt sms av min pojkvän. Hjärtat sjönk i bröstet. Jag sköt upp solglasögonen på huvudet och rättade till bikinin.
”Hörni, jag kommer snart, jag ska bara ringa” sa jag till gänget. De var djupt inne i en diskussion om kvällens planer och märkte knappt att jag gick. Jag promenerade bort en bit mot entrén och tog djupa andetag. Knappade in hans nummer och ringde. Signalerna gick fram medan jag satt på en låg mur vid entrén och följde de rika gästerna med blicken.
”Hallå?”
”Det är jag.”
”Hej”
”Vad är det?”
”Inget”
Jag skrapade med mina nakna fötter mot det sandiga stengolvet. ”Jag blir orolig när du är sådär kort på sms”
”Äsch, menade det inte. Är lite stressad bara.”
Mina axlar sjönk. Jag andades ut.
”Vad bra” sa jag lättat och sträckte på mig. Gud, jag var så trött. Gårdagens fest hade verkligen gett effekt. Jag längtade efter en sallad. Vitaminer, typ. Något för att starta om kroppen. ”Jag som trodde att du skulle göra slut” skojade jag i telefonen.
Han var tyst. Hade han lagt på? Jag kollade skärmen. Nej. Kanske dålig täckning.
”Hallå?”
”Ja?”
”Aha, sorry. Det är dålig täckning här. Jag sa att jag trodde att du skulle göra slut, haha.”
Ingenting. Jag stelnade till. En iskyla spred sig från magen och utåt. Letade sig igenom varenda cell, varenda blodkärls.
”Vill du göra slut?” sa jag och skrattade. Det lät konstigt. Som papperstunt glas.
”Jag vet inte.”

Jag tappade mobilen, balansen och förståndet på samma gång. Chocken fick mig att må illa, och luften kändes så tjock och tung att jag inte kunde andas. Det var faktiskt som att bli hög på en sekund. Ingenting var vettigt. Färger, former och naturens lagar blev suddiga i kanterna.

Jag bokade första flyget hem till Stockholm. Minns inte så mycket av själva resan. Tänkte på allt som hänt. Tänkte på köket i modellägenheten i Istanbul, där fönstret vette mot en innergård som var överfylld av gammalt skräp. Tänkte på Alina, på de varma nätterna uppe på taket, på bråk om tvätten, på utflykter till bombhotade platser. Jag kunde inte avgöra om jag längtade dit, eller om jag längtade mig bakåt i tiden.

Och ja. Därifrån vet ni ju nästan hur det gick. Eller inte. Jag slutade blogga under en liten tid. Jag var så jävla, jävla otröstlig. Får ont i hjärtat bara av att tänka på det. Kroppen var bedövad på ett sätt jag inte trodde var möjligt, jag mådde så dåligt att jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Men så blev det inte. Istället skrev jag. Och skrev och skrev och skrev. Tills… ja.

Tre dagar efter att han lämnat mig packar jag mina väskor och  flyr till Frankrike. 

Det är den första meningen på min bok.

 

/ SLUT / 

STORYTIME: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 3)

Story time! Som ni vet var jag i Istanbul och jobbade som modell förra sommaren. Nästan direkt efter Istanbul åkte jag till Mykonos, och sedan gjorde jag och mitt ex slut. Jag har fått otroligt många frågor om just Istanbul och Mykonos, men jag har aldrig riktigt känt att jag orkade besvara dem eftersom det var en så himla jobbig tid i mitt liv. Nu har det dock gått snart ett år och jag tänkte äntligen räta ut lite frågetecken. Fyra delar, släpps varje måndag. ENJOY. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

DEL 1 HÄR. 

DEL 2 HÄR. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

”Jag kommer sakna dig” sa jag. Alina sköt ner solglasögonen över ögonen.
”Nä, det kommer du inte” sa hon avmätt.
”Kommer jag visst” sa jag.
”Jaja,” Hon lade armarna i kors. ”Jag kommer nog inte vara så långt borta. Vi får hälsa på varandra.”

Dagen efter attacken på Istanbuls flygplats bokade min agentur i Stockholm en biljett åt mig. Jag skulle flyga hem redan morgonen därpå, och jag och Alina bestämde oss för att ”fira”. Vi satte oss på kebabstället vid gallerian och beställde vår första riktiga måltid på väldigt länge. Vi åt långsamt för att inte få ont i magen.
”Ska det bli skönt, då?” frågade hon och syftade på hemresan.
Jag tuggade klart och svalde. ”Ja, ganska. Jag ser fram emot att träffa min pojkvän”
”Juste, pojken” Alina nickade. ”Hur är det mellan er?”
”Jag saknar honom” sa jag, och tog en klunk av min cola light, ”Hela tiden. Jag har aldrig älskat någon så mycket. Det gör mig nästan lite rädd hur kär jag är.” Det bubblade i magen när jag tänkte på honom.
”Jaja” sa Alina. Hon borstade bort några osynliga smulor från skjortan. ”Det går över.”
”Vaddå går över?”
”Ert förhållande.” Hon tände en cigg. Jag såg irriterat på henne. ”Vad?” sa hon och slog ut med armarna. ”Du kommer ju inte vara tillsammans med honom hela livet.”
”Måste du vara så pessimistisk?” muttrade jag och sköt ifrån mig tallriken. Jag hade tappat aptiten.
Alina ryckte på axlarna. ”Ärlig. Inte pessimistisk.”
”Men håll din ärlighet för dig själv då” fräste jag.
Hon skrattade. ”Jaja, okej. Du slipper den snart ändå. Kan vi inte gå och dricka lite sprit? Kom.”

När jag landade i Stockholm hade jag ett BMI på 15,84 och var helt utmattad. Någonting inne i mig höll på att brista, men jag visste inte vad. När jag äntligen fick träffa min pojkvän som jag längtat efter så himla mycket, var jag så full att jag knappt kunde stå efter att ha varit ute på Berns med mina vänner. Han var irriterad, jag var irriterad, och dagen efter fann jag mig själv längta tillbaka till bekymmerslösheten i Istanbul, där ingen hade några förväntningar på mig förutom när det gällde min vikt.

Någon vecka efter att jag kommit hem satt jag och Megan på Utecompagniet med varsitt glas rosé. Min pojkvän skulle åka iväg till Norge samma helg för att jobba, och jag var surmulen över att jag blev lämnad i Stockholm.
Som om Gud, eller kanske djävulen, lyssnat på mina tankar fick jag plötsligt ett sms. Lite smått berusat läste jag meddelandet. Det var från Leo.
”Leo wants me to come to Mykonos with him” sa jag till Megan och lade ifrån mig mobilen.
”Thats dope!” Megan tog en klunk av sitt vin, ”You should go.”
”I can’t. It’s weird”.
Ett till sms. Leo sa att jag kunde ta med en kompis.
”It’s still weird.” sa jag, men denna gång var jag mer eftertänksam, ”I mean, my boyfriend would like it.”
”Bring him, then”
”He’s working”
Ännu ett sms. Leo: ”Ta med din pojkvän om du vill”
”This is not morally right” mumlade jag.
”Who cares? It’s not like they don’t have money, and they don’t mind.”
”I wanna be able to pay for myself.”
”Well, you’re not. Yet. Time will come when you can pay vacation for boys, but right now I’d say take the chance. It’s not like he expects you to sleep with him.”
Det var sant. Efter mina veckor med Leo var jag övertygad om att han inte utgjorde någon risk. De få gånger han råkat snudda mig har han genast bett om ursäkt och sett generad ut.
”I don’t know…” sa jag tveksamt. ”It’s just… I don’t like the idea of someone else paying for me.”
”Okay, fine. Ask him if you can take a loan.” Megan ryckte på axlarna. Jag öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. Ett lån. Ja, varför inte?

Två timmar och fyra telefonsamtal senare hade jag och Madison, min barndomsvän och den enda som var galen nog att tacka ja, varsin biljett till Istanbul. Därifrån skulle vi bli hämtade med ett privatplan och bli flugna till Mykonos. Tillsammans med Leo, Aydin och Aydins flickvän skulle vi hyra ett hus uppe i bergen och bo där i fyra nätter.
Allt gratis. Vi skulle inte betala en krona.
Min pojkvän var inte glad. Men jag bestämde mig för att åka ändå.

Här måste jag pausa en sekund. I efterhand har jag många gånger frågat mig själv varför jag gjorde det. Hur kunde jag åka när min pojkvän, som jag sade mig vara så kär i, uppenbarligen inte ville att jag skulle göra det? Hur kunde jag övertala honom att det var en bra idé, när jag inte var så säker själv? Hur kunde jag ignorera hans tårar, till förmån för min egen nyfikenhet?
Jag vet faktiskt inte. Jag har inget svar. Många har sagt att detta var ett bevis för att jag egentligen inte älskade honom, men det är inte sant. Jag var hopplöst kär i människan. Men kanske var jag bara mer kär i mig själv? Kanske var min nyfikenhet, min äventyrslust, min vilja att uppleva och upptäcka och kasta mig ut, alldeles för stark? Kanske var mitt enda misstag det att jag satte mig själv i första hand, trots att jag trodde att jag visade min kärlek till honom på alla olika sätt?

Kärlek handlar om uppoffring. Om att lyssna på varandra. Om att rätta sig, och anpassa. Jag vet det nu. Men jag vet också, med största säkerhet, att om jag hade kunnat backa tiden till den sekunden då jag tackade ja jag så skulle jag inte ändrat något.

Men nu går vi händelserna i förväg, lite grann. Var var vi? Jo, juste. Resan dit.
Min pojkvän bad mig om att jag skulle stanna och jag struntade blankt i det som den egoistiska, fruktansvärda människa jag är. Jag och Madison satte oss på flyget mot Istanbul i början av Juli, och vi landade sent på kvällen. I Istanbul checkade vi in på ett hotell tillsammans med Leo och senare på kvällen gick vi ut till ett speak-easy. Det var faktiskt väldigt roligt. Vi anlände med båt till andra sidan av floden, och när vi klev av var det enda vi såg …. en pizzeria.
”Vad fan?” sa jag till Leo. ”Jag gillar inte ens pizza.”
Han log finurligt och vinkade oss till sig. Vi balanserade över kullerstenarna och tog oss fram till pizzerian. Det fanns en liten uteservering där folk satt med sin mat, och inne i restaurangen såg det ut precis som det gör i Stockholm. Lite sjaskigt, nedgånget, med rundat tak och immiga fönster. Det doftade tomatsås.
”Eh?” sa Madison och såg sig omkring.
”Framme!” sa Leo entusiastiskt och viftade med armarna. Vi såg ut som två fågelholkar.
”Okej….” sa jag långsamt, ”Alltså, såhär…”
”Öppna kylskåpet” sa han.
”Va?”
”Kylskåpet. Där. Öppna det.” Han pekade och log förväntansfullt.
Jag tittade på Madison och undrade om jag borde vara oroliga över att vi var ensamma i Turkiet i händerna på en dåre. Jag bestämde mig för att göra honom till viljes och sedan försöka boka en biljett hem med första bästa flyg.
”Detta är fan inte klokt” mumlade jag men stegade ändå fram till kylskåpet. Jag drog i handtaget, beredd att mötas av läskflaskor och kyld ost, men när dörren slog upp ramlade jag nästan baklänges.
Musik dånade ut från kylskåpet. Jag stapplade häpet några steg bakåt och stirrade på ingången.
”Kom nu, surpuppa” skrattade Leo och gick in före oss. Förbluffat följde jag efter honom, genom en kort tunnel av vitmålade tegelstenar, och rätade på mig när jag fann att vi stod i en grotta. Ett live-band spelade till vänster om oss och överallt stod uppklädda människor och dansade med champagneglas i händerna.
”OLIVIA!”
Jag vände mig om och fick syn på Aydin. Han vinkade frenetiskt åt mig från den bakre delen av klubben. Jag gick fram och blev indragen i en lång kram.
”DU ÄR HÄR!” Han skrek för att överrösta musiken. Jag skrattade, fortfarande i chock över min kylskåpsupplevelse.
”Shit!” ropade jag. ”VAD COOLT!”
Han räckte oss två drinkar och hoppade upp i soffan bredvid sin flickvän. Hon vinkade svalt åt oss och presenterade sig som Lilliana. Hon betonade bokstäverna noggrant. En gång kallade jag henne Lilly i förbigående och det var nog ett av mitt livs största misstag. Hon var sann diva;  högdragen, smärtsamt vacker, och med väldigt dyr smak. Senast jag såg röken av henne var när jag bläddrade igenom bilderna från filmfestivalen i Cannes, då hon poserade i en grönglittrig klänning bredvid en ny man. Old habits die hard, antar jag.

Morgonen därefter var det dags att ge sig av till flygplatsen. Vi gick in i en privat ingång, där vi blev serverade både det ena och det andra. Jag smuttade på en latte och var på allmänt dåligt humör när vi äntligen blev ombedda att följa med till planet. Jag hade en dålig känsla i magen. Min pojkvän svarade inte på sms, och jag blev alltmer orolig över att jag tagit fel beslut. Borde jag stannat hemma? Tänk om detta inte gick att reparera?

Jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag begått ett fruktansvärt misstag, och när vi satte oss i de mjuka stolarna och blev serverade satt jag mest och tittade ut genom fönstret. Det finns en väldigt rolig video på mig när Madison filmar vår takeoff : man ser planets luxuösa inredning, paradiset utanför och så zoomar hon in på mig som sitter och himlar med ögonen. Haha. Riktig liten skitunge.

Privatplanet landade i Mykonos på förmiddagen och vi tog genast vår hyrbil till en mataffär. Lilliana, som jag misstänker inte alls var Aydins flickvän utan en highclass golddigger, puttade en vagn framför sig och slängde ner allt möjligt i den. Jag tror inte ens hon tittade på varorna. Det var riskakor hit och rosé dit. Efter bara tio minuter av shopping stannade hon mitt i gången, öppnade en isglass och började vifta med ena handen framför ansiktet.
”It’s too fucking hot” sa hon och satte sig i entrén för att vänta på att killarna skulle betala. Jag och Madison sneglade på varandra och ryckte på axlarna. Vi bestämde oss för att låta henne vara, tills vidare.

Huset vi bodde i var … överdådigt. Lilliana och Aydin paxade det största rummet, medan jag och Madison stationerade oss längst mot ytterdörren. Vi såg oss storögt omkring. Allting var vitt och blankt. Vårt sovrum bestod av en stor dubbelsäng och en ett badrum i mosaik, med en drömmig dusch och en enorm spegel. Vardagsrummet, som var kombinerat med ett kök, var luftigt och ena väggen täcktes av glasdörrar som vette ut mot altanen. Och vilken altan! En isblå pool, dusch, soffhörna och solstolar stod uppradade och bara väntade på att välkomna oss. Vi slängde av oss kläderna och lade oss direkt i solen.

 

Jag (och en bit av Liliana) vid poolen. Var väldigt smal här

Vi skulle bara spendera ett par dagar i Mykonos. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var inte detta. Första dagen tog vi oss ner till en strandklubb. Plötsligt befann vi oss mellan luxuösa tyger, tallrikar som dignade av skaldjur och oerhört vackra människor. Alla var långa, smala, hade tjockt blankt hår, dyra smycken och märkesbikinis. Påvägen in passerade vi Alessandra Ambrosio som uttråkat stod lutad mot en vägg och spanade efter någon. Hennes vältränade kropp var solbränd och runt höfterna hängde en silkessjal i ljust blått.

Som vanligt tog det inte lång tid efter att vi satt oss ner förrän maten och alkoholen började komma in till solstolarna. Klar rosé, sushi i komplicerade formationer, iskall champagne och mängder av frukt som ananas, jordgubbar, körsbär, hallon, melon och kokos dukades upp och lämnades nästan orört. Allt var i överflöd. Om du någonsin saknade något behövde du bara höja blicken, så var genast en servitris där för att hjälpa dig. Unga, vackra människor gled förbi utan att trängas, puttas eller ens höja rösten. Det riktigt vibrerade av lyx i luften; från kristallbeklädda sandaler med diskreta bokstäver som D&G, till champagneflaskor för tusentals kronor som lämnades orörda för att gästerna tröttnat på dem. Supermodeller, filmstjärnor, artister och musiker samlades på den lydiga strandrestaurangen.
Vad fan gjorde vi här? 

Storytime: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 2.)

Story time! Som ni vet var jag i Istanbul och jobbade som modell förra sommaren. Nästan direkt efter Istanbul åkte jag till Mykonos, och sedan gjorde jag och mitt ex slut. Jag har fått otroligt många frågor om just Istanbul och Mykonos, men jag har aldrig riktigt känt att jag orkade besvara dem eftersom det var en så himla jobbig tid i mitt liv. Men nu har det gått nästan ett år och jag tänkte äntligen räta ut lite frågetecken. Fyra delar, släpper nästa del på måndag! ENJOY. 

FÖRSTA DELEN HÄR

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

VARNING: Inlägget innehåller trigger-ämnen för den som lider av ätstörningar

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

”Har du en cigg?”
Jag ryckte till. Alina stod över mig med en bit gurka i handen.
”Va?”
”Jag sa: har. du. en. cigg?” frågade hon övertydligt och lutade sig lite fram.
Jag sträckte mig efter ciggpaketet och gav henne en.
”Här” sa jag. Hon nickade och tände den. Sedan lutade hon sig mot köksbänken och såg fundersamt på mig.
”Cali är sur på dig” konstaterade hon på bruten engelska.
”Skoja inte” mumlade jag och tände en egen cigarett. Alina blåste långsamt ut rök och tuggade i sig det sista av gurkan.
”Äh,” sa hon, ”Skit i henne. Hon är en sådan jävla dramaqueen så det är inte klokt. Alltid ska det vara någonting. Jag står inte ut med hennes jävla fasoner”
Jag tittade förvånat på henne.
”Vi kan vara vänner” sa hon enkelt och släckte ciggen med uttråkad min. ”Kom, vi går och shoppar.”

Från den dagen slapp jag sitta i min våningssäng och undvika resten av tjejerna i huset. Vi hängde ihop varje dag, gick ut tillsammans, åt tillsammans, jobbade tillsammans. Alina var från Ryssland, och var förmodligen den vackraste tjej jag sett. Hennes hår var enormt och lockigt, och hon hade kindben som var vassa som knivar. Hennes smala, bräckliga kropp såg på något sätt stark ut när hon rörde sig, och hennes isblå ögon var genomträngande.
”I don’t like when people fuck with me” sa hon en gång appråpå ingenting.
Jag gjorde en mental anteckning att akta mig noga. Det sista jag ville var att hamna i Alinas skottlinje.

Det finns få människor jag beundrar som Alina. Hon hade en stenhård yta, och ett lika stenhårt inre. Hon var kompromisslös och beslutsam, hon resonerade alltid logiskt och iskallt. När hon en dag fick ett mail från sin moderagentur, som sa att hon behövde gå ner ytterligare tre centimeter runt höfterna för att kunna åka till Japan, rörde hon inte en min.
”Men hur ska du klara av det?” sa jag när vi satt på balkongen och dinglade med benen i solskenet. Vi hade inga castingar kvar att beta av och de andra tjejerna hade gett sig av för att bada, så vi hade lägenheten för oss själva.
Alina ryckte på axlarna. ”Banta?” sa hon och tände en mentolcigarett.
Jag gjorde en gest med armen mot hennes kropp.
”Alina, du väger typ.. vaddå, 43 kilo? Du kan inte gå ner mer. Du kommer svimma på jobbet, och då kommer de skicka hem dig ändå.”
”Jag funderar på bomull” sa hon eftertänksamt och följde en fågel med blicken.
”Bomull?”
”Ja. Doppat i apelsinjuice. Det mättar. Och juicen är så himla söt, så du får inte blodsockerfall.”
Vid det laget var jag så van vid de pressade dieterna och strikta viktkraven att jag tyckte att detta lät fullt rimligt. Jag nickade. ”Visst. Men bomull kan väl inte vara så bra för matsmältningen.”
Alina pekade på min cigg med höjda ögonbryn.
”Äh,” försvarade jag mig, ”Hellre smal och döende än fet och frisk, eller hur?”
Vi skrattade åt våra bedrövliga öden.

Senare samma vecka, efter att Alina orubbligt hållit sig till grönt te och kokt broccoli i fem dagar, var det dags att ta polaroider. Jag fick hoppa in som fotograf.
”Stå stilla då” muttrade jag medan hon balanserade i mina skyhöga klackar.
”Men dina skor är för stora” gnällde hon.
”De är högre än dina” sa jag och ställde mig på tå. ”Och du är så jävla kort så du får skylla dig själv.”
Alina låtsades se sur ut. Hon var bara 173 cm lång, och jag 176, så jag kunde alltid retas med henne. Å andra sidan kunde hon retas tillbaka eftersom jag var cirka tio centimeter större än hon. Efter bara några veckor i modellvärlden blir man rätt krass.
”Stå still” sa jag igen och knäppte sedan av några bilder med mobilkameran. Jag stod på andra trappsteget och lutade mig lite fram, så att det skulle se ut som om hon hade större huvud än vad hon egentligen hade. Vi gick igenom ansikte, profil, halvprofil, halvkropp, helkropp, profil igen, rygg, utsläppt hår och uppsatt, leende och utan leende. Polaroidvanan satt som gjuten hos oss båda.
När vi var klara sträckte jag över mobilen till henne. Hon bläddrade igenom bilderna och log brett.
”Fantastiskt!” sa hon, ”Jag ser ut att vara max tolv år. Japanerna kommer älska mig.”

Ytterdörren öppnades och Anna kom in, tillsammans med DeeDee. De hade varit på gymmet och var svettiga och rosiga, precis sådär som tjejer är i serier efter att de tränat. Själv ser jag ut som en illröd tomat efter en halv kilometer, men vissa har väl tur.
Båda tjejerna var mörkhåriga skönheter, men DeeDee var utan tvekan vackrast. Med sitt långa, blanka hår, och sina nästan obehagligt skarpa tigerögon såg hon ut som en farlig Disneyprinsessa. Hon hade en stark kropp med långa muskler, och hennes käkar var sylvassa. Trots att hela hennes uppenbarelse förde tankarna till ett rovdjur var hon den blygaste, och snällaste, i huset. Hon höll sig tätt intill Anna, om hon inte låg hopkurad i sin säng med en bok eller ett par hörlurar. Hon talade ofta i telefon med sin pojkvän, och då gömde hon sig under täcket och skrattade mjukt. Jag gillade DeeDee. Hon skulle åka hem snart. Jag tror hon var glad över det.

Förutom DeeDee, Anna, Alice, Cali, Alina och jag, fanns det en tjej till i huset. Hon var polsk, och i första dagarna var jag övertygad om att hon var stum. Hon sa inte ett ord. En gång under mina veckor där hörde jag henne skratta, och då såg alla så förvånade ut att hon slutade tvärt.

Till vänster: vår gata i Istanbul. Till höger: en bit av köket (och tvättmaskinen) där jag och Alina hängde för det mesta

Det var först efter ett par veckor som vi började hänga med Leo. Som jag sa tidigare, var han lång och hade ett fint leende, och vi gillade honom direkt. Han tog med oss till Lucca, en resturang precis vid havet, och bjöd oss på fantastiska middagar tillsammans med hans vänner. Dessa kvällar var de bästa. Det var oerhörda mängder sprit, mat och frukter, allt huller om buller, gästerna drog igång danscirklar och musiken höjdes vid elvatiden. Runt midnatt slogs de enorma glasdörrarna ut, och terassen blev en del av klubben. Det var fantastiskt.
Det var under en av dessa kvällar som vi träffade Leos bästa vän Aydin. Han var mer högljudd, mer rättfram, kanske eftersom han var en av de rikaste männen i Turkiet trots sin väldigt unga ålder. En kväll satt de båda bästa vännerna och diskuterade sinsemellan. Jag lutade mig fram.
”Vad pratar ni om?” frågade jag och nappade samtidigt åt mig en jordgubbe.
Leo tittade på mig, fundersamt.
”Hördu” sa han långsamt, ”Vill ni hänga med till Mykonos?”
Jag tuggade i mig min jordgubbe och skakade sedan på huvudet.
”Nä” sa jag och pekade på Alina, som såg uttråkad ut i vanlig ordning. ”Vi har jobb.”
”Det är the holiday nu” sa Aydin. ”Visste ni inte det?”
Jag slutade tugga. ”Va?”
”Ja,” Aydin rynkade pannan och slog ut med händerna. ”Ingen jobbar under de kommande två veckorna. Verkligen ingen. Staden står helt still. Ni kommer inte få ett enda option, inte ens en casting”
Alinas ögon smalnade.
”Vad menar du?”
”Fråga er bokare” Aydin ryckte på axlarna. ”Hon kommer säga samma sak.”

Mycket riktigt. När Alina ringde bokaren dagen efter försökte hon slingra sig, men hon kunde inte värja sig för Alinas låga, arga röst särskilt länge. Hon berättade att Istanbul visserligen stod still under ett par veckor, men att vi ändå skulle ha några castings att se fram emot. Alina lade på luren och såg tjurig ut.
”Ska vi åka, då?” frågade jag henne senare samma kväll, när vi satt i hennes säng och delade på en påse doritos.
”Ja, varför inte?” sa hon.
”Jag har aldrig varit på en sådan resa” erkände jag. Hon såg förvånad ut.
”Aldrig?”
”Nä”
”Det är kul. Jag var i Dubai en gång. Det var någon gammal gubbe som flög över oss. Vi fick dela på hans kreditkort och köpa precis vad vi ville, utan att han krävde något tillbaka.”
Det lät för bra för att vara sant. Kanske var det också det. Men innan vi kunde bestämma oss för någonting, började plötsligt våra mobiler att plinga. Vi plockade upp dem samtidigt och hoppade upp ur sängen.
Det hade briserat en bomb på flygplatsen.
I några sekunder stod vi tysta och tog in informationen. Sedan kände jag hur mitt hjärta hoppade över ett slag.
DeeDee hade lämnat lägenheten för att åka hem bara två timmar tidigare. Hennes plan skulle lyfta om en halvtimme.

Vi satt uppe till klockan fyra på natten innan dörren äntligen öppnades och DeeDee kom hem. Hon släppte väskan i hallen och klev rakt in. Vi stod tysta och tittade på henne, osäkra på vad vi skulle göra.
”DeeDee?” sa jag. ”Är du okej?”
”Jag tror jag har blod på mina converse” mumlade hon och fortsatte in i köket. Hon lämnade fläckar efter sig. Det fick fart på Anna, som flög upp och skyndade in i köket efter sin kompis.
”Kom här”, sa hon, och ledde henne till sängen. DeeDee fick av sig kläderna och kröp ner under täcket. Vi skingrades motvilligt, och jag lade mig i sängen mitt emot hennes.
DeeDee grät tyst hela natten. Jag somnade först vid sju på morgonen.

Fortsättning måndag 5 / 6 

Storytime: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 1.)

Story time! Som ni vet var jag i Istanbul och jobbade som modell förra sommaren. Nästan direkt efter Istanbul åkte jag till Mykonos, och sedan gjorde jag och mitt ex slut. Jag har fått otroligt många frågor om just Istanbul och Mykonos, men jag har aldrig riktigt känt att jag orkade besvara dem eftersom det var en så himla jobbig tid i mitt liv. Men nu har det gått nästan ett år och jag tänkte äntligen räta ut lite frågetecken. Tre delar, släpper nästa del på måndag! ENJOY. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag träffade honom när jag jobbade i Istanbul sommaren 2016. Vi kan kalla honom Leo, för enkelhetens skull. Han var lång, hade ett vackert leende och pratade med låg röst. När han skrattade blundade han och lutade huvudet bakåt. Jag och Alina (fig. namn), min roomie, spenderade många kvällar sittandes på vår favoritrestaurang precis vid havet, eller på nattklubben Reina, där jag och Alina ständigt beklagade oss över musiken och försökte övertala DJ:n att spela något dansvänligt. Vi vande oss snabbt vid att bordet vid klubben alltid var uppdukat till bredden med alkohol, frukt, chips, olika drycker och smaksatt is. När någon av oss ville gå på toaletten, eller hänga av oss jackan, dök det genast upp en liten servitör som sträckte fram handen utan att se oss i ögonen, och ledde oss till vårt mål. Det var otroligt skönt de gånger vi hade klackar och var lite berusade. Det måste sett roligt ut när vi vinglade nerför trappan med vår butler tålmodigt stödjande vid armen.

Efter några veckor i Istanbul hade jag gått ner rejält mycket i vikt och kunde stolt visa upp mina utstickande nyckelben.

Jag och Alina blev vänner först efter ett par veckor i Istanbul. När jag anlände bodde det redan sju andra tjejer i lägenheten, och de såg på mig med likgiltiga blickar. DeeDee, en sockersöt tjej från Australien, var den enda som vinkade.
”Ta inte min mat” var det första Alina sa till mig när hon passerade mig påväg till köket. Jag log förvirrat. Senare skulle jag komma att undra vad det var för mat hon fruktade att jag skulle stjäla. Alina åt nämligen absolut ingenting.
Den första veckan i Istanbul var oklar. Jag hade aldrig bott med så många tjejer förut, och alla var väldigt märkliga. Jag blev bra vän med en tjej från Sydafrika, vi kan kalla henne Cali, och hennes kompis Alice. De var galna båda två. Cali var nästan 25 år, väldigt gammalt för att vara modell, och hon tog mig genast under sina vingar.
”Var kommer du ifrån?” frågade hon och kisade mot mig där jag stod och förgäves försökte packa in mina kläder i den minimala garderob jag tilldelats.
”Eh” sa jag, lite rädd för den långa flickan som tornade upp sig framför mig, ”Sverige.”
”Jaha” Hon tände en cigarett och betraktade mig fundersamt medan jag stod framför henne och lät mig betraktas.
”Gillar du tequila?” frågade hon.
”Ja… ja, det gör jag.”
”Cool. Häng med”.

Jag hade inte så mycket val annat än att släppa det jag hade i händerna och följa efter henne. Alice log mot mig och följde efter. Vi satte oss på deras stammishak som låg runt hörnet och beställde tequilashots. Klockan var inte ens tolv på dagen.
Efter bara 25 minuter med tjejerna insåg jag att de var galna. Och alltså, inte galna så som folk brukar säga att jag var, utan knäppa. Någonting var liksom inte rätt. Det låg en flytande egenskap hos dem båda, som om ingenting spelade någon roll, och jag antar att det var resultatet av år som modell. Man utvecklade väl en slags likgiltighet till livet när man ständigt flyttades omkring som ett stycke kött, något som ska konsumeras, säljas och köpas.
Som när jag, Alice och Cali promenerade över torget påväg mot en av deras killkompisar för att dricka mer shots, och en smäll plötsligt hördes. Jag ryckte till.
”Vad var det?” frågade jag tjejerna.
Alice vände sig frånvarande mot mig. ”Va? Åh,” sa hon och log tankfullt, ”En bomb, säkert. Kom nu. Vi missar bussen.”

En kväll satte jag mig och skrev om allt detta på bloggen. Jag berättade om tjejerna, om deras märkliga killkompisar, om känslan av spännande otrygghet.
Det fick förödande konsekvenser.
Jag satt i köket och kollade på nya säsongen av Orange is the new Black när Cali stormade in. Jag tappade nästan cigaretten av ren förvåning.
”Hey girl” sa jag och stängde igen datorlocket. ”Whats up?”
”I’m gonna fucking sue you,” Cali var så arg att hon darrade på rösten.
Jag stirrade på henne.
”What?”
”I said, I’m gonna fucking sue you, you ungrateful fucking cunt.”
”What are you even talking about?”
”You posted about me on your blog, dont act like you dont know what I’m talking about. You said all these things in swedish but guess what, bitch, there’s a little think called GOOGLE TRANSLATE.”
Vid det här laget var jag så förvånad att jag hade lutat mig bakåt i stolen så att jag nästan tryckte mig mot ryggen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Visst, jag hade skrivit om henne på bloggen, men aldrig på ett elakt sätt. Jag hade ju inte ens nämnt hennes namn.
”I didn’t write anything mean” förvarade jag mig.
”Yes you did” Cali slängde tidningen hon höll i handen rakt ner på bordet med en ljudlig smäll. Jag ryggade ännu mer.
”From now on, you’re excluded. You hear me? I dont want you anywhere near me or Alice. Or anyone else. Mind your own goddamn business.”
Hon slängde igen köksdörren efter sig. Jag satt kvar och andades tungt.
Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte.
Utan ett ord tog jag med mig datorn in till mitt rum, som jag delade med tre andra tjejer. De såg upp när jag kom in och vände sedan genast bort blicken. Här styrde Cali. Ingen vågade trotsa henne.
Jag satte mig i sängen och drog på mig hörlurarna, drog upp täcket till hakan och spenderade sedan två dagar med Netflix. Inte någon gång under dessa 48 timmar mötte jag någons blick.

Sedan bröts tystnaden. Alina hade kommit till min räddning.

fortsättning: måndag 29 / 5  

Nu kör vi igen

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Hoppas ni mår bra. Jag är lite snurrig i huvudet, har så mycket för mig hela tiden, och som jag sa i podden är det så enkelt att liksom överskatta sig själv och tro att man kan klara av allting samtidigt. Och så står man där och får absolut ingenting gjort istället.
Jag tänkte bara checka in snabbt med en liten nyhet! Igår blev det inte något ”tankar kring…” (förlåt för det), men det beror på att jag under veckan jobbat på en ny Storytime”. Många jag pratat med har bett om det, och har velat att jag ska skriva om ett specifikt ämne. Så, det ska jag göra. Ni kan säkert gissa vad jag ska skriva om, tänker inte avslöja riktigt ännu men…. idag klockan 18 släpps första delen! Jag tror att det kommer bli tre delar, det kan alltid bli mer men det är så långt jag skrivit. Hur kul?


Visst är min tröja fin? Det är mammas från Filippa K. Den är typ vinröd, man ser inte så bra i ljuset. Ni hittar en liknande här!

Men alltså, jag är rätt nervös. Faktiskt. Ämnet jag kommer ta upp är väldigt, väldigt känsligt, och många kommer kanske inte kunna läsa det för att det ligger för nära. Jag har försökt vara så personlig och ärlig som jag kan, och ibland när jag har skrivit har det verkligen gjort ont i hjärtat, kanske inte så mycket för själva ämnet utan för hur jag minns att jag kände. Det är läskigt. Ni vet ju det. När man gräver upp saker man egentligen bara borde låta vara.

Men, det är väl någonstans det som skrivandet handlar om, eller hur? När det gör som ondast, när det känns som äckligast, när man knapp kan se vad man skriver, när man blir generad eller när man vill gråta eller skratta, det är då det är bra. Författaren måste ju känna alla de känslorna för att kunna översätta dem, så att läsaren också får uppleva dem. Fan, hörni. Vad jag älskar att skriva. Vad jag är glad och tacksam över att jag fått den talangen. Jag hoppas verkligen att ni kommer att gilla dessa delar. Om inte måste ni säga det, jag behöver konstruktiv kritik ibland!!

Finaste VASS PR skickade ett litet kit från ACO. Hur nice? Ska testa allting och återkomma, men tror inte jag kommer bli besviken. ACO är ett av mina favoritmärken. 

Ikväll ska jag iväg på en middag med Melanin Boxes, sedan kanske träffa en vän (om han vill träffa mig, lol).Är helt slut men ändå taggad. Alltså, ni måste förresten följa mig på twitter. Är så rolig där. Ni hittar mig HÄR. Där får ni se min vulgära sida också. Det kan väl vara lite kul!
Gud, kände att detta inlägg blev helt schizofrent. Förlåt för det. Vi hörs lite senare! Puss gänget!
(PS, fucking TAGGA till Reader Friday imorgon. Denna är så sjukt bra)

Veckans planer

Hej igen hörni! Denna vecka har jag en hel del på schemat, mest jobb och så har jag bestämt mig för att verkligen fokusera ordentligt på bloggen (som jag säger varje vecka, haha). Men – en rolig grej är att jag nu kan avslöja att jag påbörjat arbetet på en ny ”storytime”. För er som inte har läst mina andra stories kan ni klicka här. Tänker publicera första delen redan denna vecka. Kul va?


Vidare till veckans planer:
Måndag: Hem efter jobbet och förbereda ett samarbete samt laga matlådor till mig och Inez. Det blir ratatouille! Vill ni att jag ska dela med mig av receptet?
Tisdag: Efter jobbet ska jag svänga förbi Story Hotel och hälsa på Jasmin som är nyss hemkommen från London. Har saknat henne! Avsnitt 5 av ”Om jag blir stor” publiceras också. Taggaaa.
Onsdag: Utvecklingssamtal med jobbet. Veckans ”tankar kring…” ska publiceras och några inlägg tidsinställas. Ska försöka svänga förbi ett event med Löwengrip Care&Color också! Sedan hem och fira Lucia med Inez hemma hos henne. Mysigt va?
Torsdag: Frisörbesök! Ska klippa och slinga håret, äntligen. Sedan är det jullunch med jobbet, och efter det ska jag hem och jobba lite innan det mot kvällen är dags för middag och fest med Melanin Boxes. Ska bli himla kul.
Fredag: Helg! Alltså, ambitionen är ju att ta det lite lugnt, men lär väl ta en AW med någon och sedan hamna utanför SpyBar klockan 04.45 och kräva tillträde. Ni vet hur det är.
Lördag: Dagsfest på Berns. Får se hur det blir med det, va.
Söndag: Baaaara ta det lugnt. Sova.

Det var det! Vi hörs snart, hörni. Puss!

Rädslan inför imorgon & nya fina naglar

ANNONS: Inlägget innehåller reklam för Serenity Stockholm

Hej gänget!

Mår ni bra? Jag är helt slut. Sitter på Scandic Anglais och väntar på Emelie, vi ska ta en AW. Trots att vi har podden tillsammans och är med varandra hela tiden är det sällan som vi faktiskt umgås och pratar. Det blir ofta bara jobb, liksom Men nu ska vi ses och hänga!

Mina fina naglar! Gjorda av bästa Aida, såklart. Det är en mörk lila-röd nyans med glitter, hur fina?

Idag har jag sprungit runt som en dåre och haft en schema som gått ner på minuten. Har bland annat stannat förbi jobbet för att fixa klart en intervju, sedan sprungit hem och städat lite innan mina hyresgäster kommer, samt spelat in podd och gjort nya naglar. Imorgon ska jag till MIKA’s för att ta nya polaroider och sen är det dags för… LÄSARTRÄFF! Alltså, ni förstår inte hur mycket jag ser fram emot det. Är helt pirrig i magen och jättenervös för att träffa er. Knäppt va?? Haha. Men ibland blir jag rädd att jag ska göra någon besviken. Typ, att ni ser mig på ett visst sätt och så är jag egentligen bara en okammad röra med  akneutbrott och nervösa tics. Haha. Jag tror att de flesta blir förvånade över hur o-cool jag är när de väl lär känna mig. Så, om ni kommer får ni vara bredda på det!! Jag kommer i alla fall tycka att det är fett kul att hänga. Så om ni velar fram och tillbaka säger jag det redan nu; KOM. Jag vill träffa dig. Grev Turegatan 30 mellan 12-19, helt gratis och ingen åldersgräns. Ni kommer kunna köpa boken till halva priset också, så snäll är jag.

Vill ni också göra era naglar hos Stockholms bästa tjej? Hälsa från mig så får ni 15% rabatt! Men skynda er att boka, för hon får snabbt fullt schema.

Nog om det! Sorry för att det inte blev något ”tankar kring…”, har skrivit två utkast som jag inte är nöjd med ännu. Dessutom filar jag på en ny ”storytime” så det tar lite extra tid. Något speciellt ni vill att jag ska berätta om? I mitt liv, då. Någon period eller något ämne. Kommentera i så fall! All hjälp uppskattas.

Denna vecka….

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks. 

Min nya röda tröja hittar ni här. Visst är den fin?

VILL JAG: Gå på dejt. Fatta! Har inte varit på dejt på tusen år. Men som det ser ut nu har jag inte en ledig lucka förrän nästa vecka. Förstår inte hur folk hinner dejta?

SKA JAG: Jobba, gå på hundra event, plåta, skriva. Framförallt skriva. Har en ny idé till en följetong… Minns ni storytime? Här kan ni läsa alla delarna. Det var sjukt uppskattat!

ÄR LEDORDET: Produktivitet! Ska försöka jobba så effektivt som möjligt och inte försjunka i grubblerier som jag tenderar att göra.

ÄR JAG TACKSAM FÖR: Min familj. Min knäppa, knasiga familj.

TIPSAR JAG OM: Glitterstrumpor. Hur snyggt är inte det? Hittade ett par svinbilliga här. 49 kronor!

HOPPAS JAG: Att jag inte känner mig lika oinspirerad och låg som jag kände mig förra veckan. Då går ingenting bra.

Typ det finaste jag skrivit

Håller på att söka igenom arkivet på jakt efter bilder jag kan använda till nästa storytime, och snubblade över detta inlägg som jag skrev i Juli förra året. Jag har nog aldrig skrivit någonting finare, renare, än detta. 
– – – – – – – – – – – – – – –

Jag är en jävel på att skriva, tänker jag och tittar på det tomma Word-dokumentet. Jag släpper inte det blinkande strecket med blicken, och försöker att inte bli irriterad över dess uppenbara hånfullhet. Jaha, säger sträcket, nu då? Jag väntar.

Jag kan skriva, tänker jag igen och kastar en blick på klockan. 26 minuter och jag har inte ens skrivit en rubrik.

Jag kan skriva. Faktiskt. Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med ord som förklarar hur mycket jag älskar dig, men det skulle ändå aldrig räcka så jag lämnar det halvtomt. Jag skulle kunna berätta om hur sorg känns, för den som inte visste, och jag skulle kunna gå igenom varje adjektiv och verb men då skulle jag misslyckas för den öronbedövande tystnaden som sorg är får ju inte plats ens på hundra sidor, hur mycket man än tvingar ner den.

Så jag försöker skriva om det där mitt emellan. Känslorna som inte är för överväldigande. De som varken är glädje eller sorg, utan bara försiktiga förnimmelser om något som inte blommat ännu. Små saker.

Gropen vid ditt nyckelben där min haka passar perfekt om jag ställer mig på tå och slår armarna om dig.

För är de där stora känslorna en enda stor klump eller är de uppbyggda av miljoner småstenar? Jag vet inte riktigt. Nackdelen med att vara tonårig är att tankarna verkar slåss med varandra och jag kommer aldrig fram till någonting. Och om jag gör det tvivlar jag på att informationen är relevant över huvud taget.

Små, snusande andetag, ett litet ansikte som är helt stilla och uttryckslöst i sömnen, ljust rosa läppar och en liten gäspning.

Kanske är det renheten i livet vi söker. Ett spontant skratt, en blombukett, en varm sommarkväll. Det är ju det man vill skriva om, utan att faktiskt närma sig själva lyckan på riktigt. Bara fånga de små, små saker som går att beskriva. Inte göra det för stort. De små sakerna rymmer ändå en arena av de enorma känslorna, eller hur?

Jag vill bara fråga om receptet till tomatsoppan du brukade göra.

Se där. En liten, enkel mening, som rymmer all desperation och sorg och hopplöshet i världen. Döda farmödrar svarar inte på frågor. Det är osäkert om de ens hör dem. Men kanske är det det man fångar in, när man använder det enkla och rena.
Ernest Hemingway hade förmodligen fnyst åt mig och sagt att jag inte var den första som upptäckt tjusningen i isbergstekniken. Men det är något annat i det jag vill skriva om. Efterskalven av bedövande känslor som krossade hjärtan: hur livet går från vidrigt till att plötsligt ljusas upp lite i kanterna, som om någon drog i ”högdagrar”-effekten på instagram. Det absurda i att plötsligt en dag förlora allt man byggt sitt liv på. Det besynnerliga i att vi åker till rymden och promenerar på månen men vi kan för allt i världen inte förstå vad som händer när vi dör.

Du är lycklig.

Den enklaste meningen som fullkomligt exploderar när jag läser den. Där rymmer en kärlek som stockar sig i halsen på mig. När man älskar någon så mycket att man skulle kunna låsa in sin egen lycka i ett skottsäkert kassaskåp om det innebar att den andre kunde lösa ut sin egen. Finns det något vackrare i hela världen förutom nyligen utslagna liljor? Skulle kunna säga delad plats.

De små, små sakerna. Det som händer mitt emellan. Det som ryms mellan sorg och kärlek. Det är det man kan fånga. Och kanske bevara, ibland.

– – – – – – – – – – – – – – –