Tankar kring...

”Tankar kring…” diskussioner utan djup

Plötsligt svämmar twitter över av arga inlägg. Eller, plötsligt och plötsligt; twitter svämmar nästan alltid över av arga inlägg.

Just denna måndag handlar det i alla fall om en klubb i Linköping som bjuder in till evenemanget “vill du ligga?”. Idéen är att gästerna ska kunna välja ett rött eller grönt armband för att signalera om de vill ligga eller inte. Jag scrollar igenom mitt flöde och känner mig dum. Tar en printscreen och skriver en egen tweet där jag frågar vad som är problemet. Tummen över “publicera”-knappen och en viss tvekan i kroppen; borde jag skicka detta? Jag raderar tweeten. Förmodligen har jag missat något. Jag vill inte skämma ut mig själv. Pallar inte göra något snedsteg som får folk att tro att jag inte är tillräckligt feministisk.

Bara tankegången är skrattretande i sig och jag inser med förvåning att jag blivit precis som de personer jag själv föraktar; den icke-tänkande, icke-analyserande människan, som hoppar på varje twitter-tåg och faller för grupptryck.

Jag kallar dem löv.

De dör om de inte får energi (uppbackning) från trädet de sitter på, de flyger omkring i vinden och de är ofattbart sköra. Jag är inget löv. Jag är ett träd. Så varför kunde jag inte bara posta den där bilden och fråga?

Man kan enkelt generalisera människor och dela upp dem i två grupper; de som skriker att folk är för lättkränkta och de som fördömer den tanken. Visst är det ändå så? Det är så innerligt tabubelagt att uttala orden “lättkränkt” att jag nästan vrider mig i stolen när jag skriver det. Någonstans har jag försökt undvika det samtalsämnet, framförallt eftersom jag tycker det hålls på en så låg nivå. Det finns inget rätt, inget fel och det finns inga riktlinjer. Det enda som finns är samhället vi har valt att leva i och diskussionen om hur vi ska skapa en så bra miljö som möjligt, för alla. Det inkluderar självklart diskussioner om de två största förtrycken i världen; feminism och rasism. Samma sekund som vi slutar diskutera det så slutar vi utvecklas.

Men ett samtalsämne har för mig alltid varit något man inte bara kan diskutera, utan och dissekera. Jag älskar att prata igenom saker, vända och vrida, byta åsikt, argumentera, försöka förstå. Det jag inte älskar är bottnar. Jag hatar det. Jag hatar när man pratar om något och snabbt når en botten, när man diskuterar något och nästan genast inser att man pratar med en vägg. Det tyder på en speciell sorts lågintelligens som jag inte vill ha något att göra med (“Om du är den smartaste personen i rummet; byt rum”). Så hur kommer det sig att vi svenskar, som kommit så långt i vår samhällsutveckling, totalt förlorat förmågan att diskutera?
Jag minns (och skäms) en gång när jag var sexton. Satt vid matbordet och hade precis sagt att jag var manshatare till min familj, varpå vi började diskutera hetsigt kring huruvida hat kunde vara berättigat eller ej. Min styvpappa bemötte mig med nyanserade argument som jag inte kunde ta in, för allt som fanns var att jag hade rätt. Nu, fyra år senare, vill jag bara ge mitt yngre jag en smäll. Lyssna, för helvete, vill jag säga. Ta in andras åsikter. Fundera.
Jag vill vara en tänkande person. Jag vill vara analyserande och nyanserad. Därför går jag aldrig in i en diskussion och argumenterar för något jag inte vet något om; tro mig, det är lättare sagt än gjort, men man lär sig att backa.
Jag tror att vi alla kan behöva en nypa självinsikt i Sverige. En liten påminnelse om hur mycket vi kan lära av varandra. Skapa utrymme för misstag och felaktigheter, så att vi kan bemöta dessa på det enda rimliga sättet; genom att förklara.
Tills vidare struntar jag i att posta den där frågan. Jag är som sagt inte intresserad av bottnar.

Ett svar till “”Tankar kring…” diskussioner utan djup

  1. Sofia skriver:

    Hej Olivia,

    har följt dina kanaler i ett par år nu och det är framförallt dina texter som har fångat mig. Du är otroligt duktig på att skriva!
    Jag har en fråga till dig, eller kanske till och med ett ämne att skriva om. Jag går just nu en kurs som heter kvinnor i media. Jag ska hålla en presentation om varför så få unga tonårstjejer identifierar sig som feminister. Jag har ju mina egna teorier och jag tror att mycket har med ”okunnighet” att göra. men jag hade varit intresserad av dina tankar om just detta ämnet, varför tror du att tjejer framförallt tonårstjejer inte skulle vilja identifiera sig som feminist?

    Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.