Tankar/texter

Att skriva: inspiration, definition och tips

Jag har fått en del frågor om skrivande. Framförallt är det några som undrar hur jag kan ”komma på” saker att skriva om hela tiden, eller hur man får idéer till att skriva på beställning. Ska börja med att säga detta: det är fan inte lätt. Jag kämpar varje dag med att komma på grejer att skriva om till t.ex ”tankar kring…”. Det är så svårt att skriva om något när man inte upplevt så mycket. Någon gång tar det ju slut. Jag kan ju inte skriva om psykisk ohälsa eller olycklig kärlek i all evighet, till och med jag börjar tröttna på att kapitalisera på mitt breakup haha.

Skrivandet funkar olika för alla. Jag har läst otaliga skrivtips-inlägg som uppmanar en att ”ta en promenad och beskriva miljön” eller att ”skriva non-stop i fem minuter, bara dra ner allt man tänker på”. Har försökt mig på det mesta när jag inte haft inspiration men för mig fungerar det inte alls. Jag tror absolut på att försöka sig på alla tips och se om man får ut någonting av dem, men framförallt tycker jag att man borde lägga mer energi på att definiera sitt eget skrivande istället för att bli definierad av någon annan.

Jag brukar referera till mitt skrivande som ”bryggan” eller ”kopplingen”, haha. Här om dagen gick jag och lyssnade på en låt och pang fick jag en känsla och ett scenario som jag var tvungen att skriva ner. Låste snabbt upp mobilen, tappade den nästan, öppnade anteckningarna och skrev ner alla ord jag tyckte beskrev det jag kände. Skrev frustrerat hela vägen hem, kom in i lägenheten, slängde av mig ytterkläderna, satte mig i köket och tog en cigg och lyssnade på låten igen och… borta. Jag stirrade på orden jag skrivit ner och kände besvikelsen breda ut sig i bröstkorgen. Känslan av det jag ville skriva fanns kvar i kroppen som ett eko men bryggan var borta. Jag kunde inte översätta tankarna till text.

Ord är, för mig, något jag använder för att konkretisera det som egentligen inte går att konkretisera.  Till och med nu, när jag beskriver det som finns i mitt huvud som ”tankar” eller ”känslor” är orden så undermåliga att jag får panik. Det svenska språket är inte särskilt rikt i största allmänhet, men jag tror inte att något språk är tillräckligt avancerat och nyanserat för att man ska kunna träffa hundra procent rätt. En riktigt, riktigt bra bok har skrivits av den som lyckats välja och kombinera ord på ett sätt som gör att de når en nittioprocentig exakthet. Ni vet när man läser en dikt eller bok och känner att jävlar i helvete varenda mening jag läser är så noga utvald och precis att den skapar en skugga bakom bokstäverna, oändliga nivåer bakom sidorna, en avgrund av tolkningar som ständigt förändras i takt med tiden. De blir levande. Då har man som skribent närmat sig taket. Men det kommer aldrig att nås, och vi kommer aldrig att uppleva en fulländad text, eftersom det obeskrivbara inte går att beskriva. Förstår ni? Det är en annan dimension, ett sjätte sinne, och vi kan bara översätta den till ett sinne som vi begriper. Som att förklara en färg för någon som är blind. Du kan komma nära men det kommer aldrig vara hundraprocentigt.

Den insikten, som definierar skrivandet för mig, är lika ångestframkallande som inspirerande. Att veta att jag kommer att skriva i resten av mitt liv och aldrig lyckats fullt ut med att översätta känslan av den där låten till papper i den reella världen gör mig förkrossad, men också lättad, för det är ytterligare ett bevis att den reella världen inte är den riktiga. Den riktiga, verkliga världen finns i mitt huvud och allt jag kan göra är att försöka översätta den så långt det går. Hur vansinnigt fint är det inte att släppa det konkreta med gott samvete och ge sig hän åt det abstrakta, där allting är precis så oändligt och magiskt som man önskar att den fysiska världen var?

Det är mitt skrivande. Så, vidare till att hitta inspiration till att faktiskt skriva. Det finns aldrig något att inte skriva om, viktigt att komma ihåg det. Den fysiska världen är så fascinerande och man kan ständigt hitta nya små grejer att skapa någonting runt. Men här är några konkreta tips:

– Lämna hörlurarna hemma. Detta funkar oftast för mig, inte alltid. Om jag går omkring i en vecka utan hörlurar, promenerar till och från jobbet eller tar en promenad utan att distraheras av musik kommer min hjärna så småningom börja producera massa grejer. Det tar lite tid innan man kommer in i det, men när det väl sätter igång är det lätt att jag börjar prata högt för mig själv. Ta med anteckningsbok och penna och bara gå omkring. Det är rätt tråkigt i början och det kan vara rätt frustrerande när man känner att man bara tänker på typ tvätten eller vad man ska handla till middagen, men så småningom tar det slut på vardagliga tankar och då börjar hjärnan bli kreativ.

– Skriv alltid ner idéen direkt när den kommer. Fy fan vad jag ångrar att jag inte skrivit ner allting. Oftast kommer tankarna klockan 03.42 och jag är för trött för att öppna mobilen, tänker att jag ska komma ihåg allt dagen efter och så är det borta. Skriv ner allt direkt. Oavsett om det är bra eller inte eller om det bara är svammel. Det här under skrev jag ner i förrgår natt, hade precis somnat men vaknade av en tanke och tvingade mig själv att bara skriva ner några ord. Fortsatte igår och nu har jag en halv sida med text om och basebollträn och blickar som är påväg bort.

– Kom ihåg varför du skriver. Detta har varit jättesvårt för mig, eftersom jag skriver i mitt yrke. Ibland när jag måste producera ett tankar kring trots noll inspiration kan jag vara så jävla trött på skrivandet, men då har jag behövt tänka baklänges och ”lura” hjärnan. Istället för att tänka ”jag borde/måste/ska skriva det här inlägget” så tänker jag ”åh, snart får jag äntligen sätta mig ner och skriva, fyfan vad skönt”. Skrivande för mig är inget jag kan värderar på ett värdsligt sätt, det är den största anledningen till att jag lever. Jag måste skriva för att inte dö, jag älskar att skriva för att jag påminns om att den fysiska världen inte är så viktig, och jag behöver skriva för att inte bli galen. Definiera vad som gör att du skriver och påminn dig själv när det känns svårt.

– Kill your darlings. Okej, detta kommer bli lite svårt att förklara för jag förstår det inte själv. Det närmaste jag kommit för att beskriva den här ”tekniken” är när jag skrev detta inlägg. Om man ska försöka sig alla stora rubriker, typ ÅNGEST, KÄRLEK, SORG så slutar det bara med att allting blir för stort och för svårt och för rörigt. Plocka istället ut någonting, en mening, en bortglömd vante på gatan, en jagad blick hos en främling, nedbitna naglar, förändringen i någons ansiktsuttryck, kaffe som svalnat. Vad säger det dig? Vad kan du bygga runt omkring det? Skala av allting och bygg på själv, annars låter du något eller någon annan berätta din historia. Speciellt om det är fiktivt. Låt läsaren känna vad du skriver istället för att läsa vad du skriver. Hitta hopplösheten i den övergivna kaffekoppen. Hitta paniken i de nedbitna naglar. Det är mycket lättare att skriva utefter det.

– Läs böcker. Avslutningsvis är detta ett knep som alltid funkar för mig. Om jag läser blir jag direkt taggad på att skriva. Läs så mycket du kan! Stryk under meningar, tänk vad du skulle förändra, skriv ner ord du tycker är fina. Det utvecklar inte bara ditt ordförråd utan ger dig garanterat inspiration.

Hoppas ni fick svar på era frågor. Jag skulle kunna skriva om detta i evigheters evigheter och ni kan förmodligen förvänta er ett inlägg till som det här. För er som skriver kan jag verkligen rekommendera att gå med i vår facebookgrupp Readers Friday, där vi delar texter och sådant med varandra. Det är en sluten grupp så du kan känna dig helt fri att publicera vad du vill, men om du vill vara anonym kan du alltid skicka en text till mig så publicerar jag den. Hoppas ni fick lite hjälp av detta! Ni är bäst. Puss

3 svar till “Att skriva: inspiration, definition och tips

  1. anonym skriver:

    Hej! med risk för att låta konstig… Du verkar vara smart och egenkär, kanske lite för egenkär (om man kan vara det egentligen?) precis som jag. Min fråga är om du tycker om dina vänner? Du verkar ändå ha rätt många. Jag går sista året på gymnasiet har på riktigt har två kompisar jag tycker om. Har ganska många vänner, dels i en slags ”bubbla”, dels utanför. Från lite olika håll och kanter liksom. Tycker dock typ alla saknar intelligens eller humor (oftast båda). När jag väl är med dem anpassar mig ”till deras nivå” och långsamt dör inombords:) vill dock ej sluta hänga med dessa människor för jag behöver bekräftelsen och vill inte bli bortglömd, samt att jag ändå tycker om dem på något sätt. Gillar alla meningslösa draman som kortsiktigt fyller ens liv med mening. Samt att de är fina människor ändå. Mycket förvirrande, men känner/har du känt likadant?

    Iallafall vill jag verkligen ha fler softa kompisar jag genuint tycker har något att komma med – HUR har du hittat dessa? Om du nu har det. och hur hittar du killar du håller på med (de flesta är rätt osmarta och de som inte är det är så charmlösa??)

    Massa kramar

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Hej du, gud vilken rolig kommentar haha. Har känt sådär i hela mitt liv och känner det ibland fortfarande, men jag tror att de flesta gör det någon gång ibland? Har ett ordspråk jag försöker hålla mig till och leva efter, du kanske borde överväga det; ”Om du är den smartaste i rummet, byt rum”. Men, som sagt. Jag tror man aldrig kommer känna att folk lever upp till ens förväntningar. Det blir dock bättre efter gymnasiet! Lovar.
      kram
      /O

  2. Tora skriver:

    SÅ bra tips! Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.