On my mind

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks. 

Hej gänget!

Måndag igen. Hur mår ni? Tack för all fin respons jag fått på mina senaste inlägg. Blir alltid så glad så glad när ni kommenterar, fortsätt med det!

Andra veckan i januari och jag är så himla över detta väder. Eller, kylan, rättare sagt. Det blir inte bättre av att man inser att man har det två värsta månaderna på året framför sig. Februari och mars är verkligen deppiga, visst? Grått, kallt, inte en solstråle i sikte, haha. Men, man kan åtminstone se fram emot Fashion Week som drar igång om mindre än två veckor. Jag hyser en slags hatkärlek till FW, även om det är mest kärlek. Det är något speciellt med festerna, visningarna, folket, kläderna… En skön paus i vardagen, tycker jag. Jag har tänkt beställa lite kläder från Nelly, bland annat har jag kikat på denna. Haha, borde man? Kommer jag se ut som en påskkyckling eller inte? Jag tyckte den var sjukt cool men jag har ju också en historia av att beställa hem kläder som inte alls rimmar. Kanske man ska beställa i den här färgen istället, för att undvika kyckling-referenser. Vad tycker ni?

//Liknande tröja HÄR//

On my mind:

– Golden Globe. Hur fett? Har suttit och scrollat igenom otaliga artiklar om svartklädda kvinnor och inspirerande tal. Tänk, att man får vara med om en revolution under sin livstid. Hur otroligt är inte det? Kommer att berätta om detta för mina barnbarn med en knarrig röst och de kommer säga “men va? Var det socialt acceptabelt att trakassera kvinnor på din tid?”.

– Miljöångest. Jag har sådan knäpp miljöångest just nu, den tynger mig något enormt. Har börjat läsa Naomi Kleins Det här förändrar allt och jag råder er att inte göra det om ni vill fortsätta vara lyckligt ovetande. Vi är så jävla fucked. Förstår ni vilken värld den äldre generationen har lämnat åt oss? Anledningen till att jag har ångest är för att min första tanke var att jag skulle bli mer miljömedveten, men sedan insåg jag att det inte spelade någon roll. Om man ska vara helt ärlig. Det är snart försent ändå. För att rädda jorden krävs det att vi GLOBALT slopar kapitalismen och ja, det kommer inte hända. Självklart gör jag ju vad jag kan miljlömässigt men det känns så hopplöst. Och maktlösheten gör mig tokig. Har ni några tankar kring detta? Har ni också miljöångest?

– Bloggares moraliska ansvar. Efter en mindre hatstorm mot min kära bloggkollega Hanna Friberg har jag återigen funderat på hur mycket ansvar man har som influenser. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg men kanske borde skriva lite om det igen. Jag tycker att man har ansvar!! Jättemycket ansvar. Trots att man inte “valt att vara en förebild” så är det väl samma sak som att sopsortera; ingen tvingar dig men kom igen. Gör det du kan. Eller, gör i alla fall inte mer skada. Tankar om detta?

Nu ska jag återgå. Vi hörs sen! Puss

Enter a title

5 saker ni inte visste om mig

– Jag tycker inte om att äta bland folk. 
Förmodligen någonting som ligger kvar från när jag hade en komplicerad relation till mat. Jag gillar det bara inte. Absolut inte så att jag inte gör det ändå, äter ofta middagar med kompisar och familj, men om jag skulle få välja så äter jag helst själv. Om jag äter med någon/några jag inte är hundra procent bekväm med blir det ofta att jag lämnar mat på tallriken.

– Jag sover fortfarande med ett gosedjur. 
Haha, lite knäppt kanske. Jag fick Tiger när jag var tre år gammal och sedan dess har han sovit i min säng. Är väldigt känslig när det gäller honom också, vilket mina vänner vet mycket väl. Man får inte kasta omkring honom eller vara oförsiktig. Helst ska man låta honom vara eller klappa lite på huvudet.

– Jag drömmer extremt mycket. 
Och kan dessutom styra mina drömmar. Under vissa perioder drömmer jag så mycket att jag skyndar mig i säng för att kunna fortsätta. Dessutom vaknar jag ibland med känslan av att jag inte är hundra procent i den vakna världen utan fortfarande lite i dimman.

– Jag ältar
Hela_fkn_tiden. Det finns en del saker jag inte kan släppa taget om, trots att det gått flera år. En del gamla relationer jag saknar, ett bråk som aldrig reddes ut. Ibland blir jag orolig över att jag aldrig kommer sluta älta just de där sakerna. Det känns som om jag fastnat för alltid.

– Jag har svart bälte i karate. 
Gud, vad många det är som inte tror på detta haha. Men det är sant. Jag gick på karate i en jäkla massa år när jag var yngre, tävlade både i kumite och kata och vann SM två år i rad. Tredje året blev jag diskad för att jag slog för hårt och min motståndare började gråta. Hon började fan alltid gråta? Det var typ hennes taktik. Minns exakt hur irriterad jag var. Nu har jag glömt en del men jag har fortfarande muskelminne. Ibland, om jag är full typ, kan reflexerna kicka in om någon tar i mig för hårt till exempel. Borde faktiskt ta upp träningen igen, men har inte tid just nu.

Readers Friday: Konsten att sova

Vill du också skicka in din text? Maila mig på [email protected] Glöm inte att skriva om du vill vara anonym eller ej <3


Jag ligger i sängen och trots att täcket och pyjamasen är av, är jag kokhet. Huden klibbar sig fast mot lakanen när jag vänder mig om på sidan. Fötterna, de är istället kalla som isbitar. Jag kan inte sova.

Jag kollar på klockan. 04:13. Jag tänker på hur alla andra har det, på min bror som ligger i sitt rum och sover gott, eller min bonusmamma. Är det normalt att en sjuåring inte kan somna?, tänker jag. Jag ber till gud, börjar gråta, tänker på mamma ensam i sin lägenhet och på pappa. Pappa? Då slår det till mig. Pappa är vaken, det är han alltid. Han brukar alltid sitta på toaletten sent på natten, läsa tidningen så man hör hur han mumlar och när han vänder blad. Jag ställer mig upp, tar på mig tofflorna och nattlinnet och springer fort genom det bläcksvarta läskiga vardagsrummet till badrumsdörren. Jag lyssnar, men hör ingen så jag springer vidare till pappas rum. Det är ljust och jag hör han skriva, säkert korsord. Jag knackar försiktigt. Pappa svarar med ett ”mm”. Jag sväljer och säger ”pappa jag kan inte sova”. Han vet vad jag vill att han ska göra så han reser på sig, utan att titta mig i ögonen svarar han igen ”mm”. Jag springer tillbaka till min säng och hör hur han sakta kommer efter.

Pappa sätter sig på sänggaveln och börjar klia mig på ryggen. Det gör han alltid varje gång jag inte kan somna, men under det senaste året har han fått göra det nästan varje natt. Det händer ibland att jag är vaken och inte han, då brukar jag väcka honom, men istället får jag en sömntablett. Där ligger jag i alla fall och känner hur svalt allting är när han sitter bredvid och gör cirklar och åttan på min rygg. Tillslut somnar jag.

Nästa natt somnar jag, men denna gång vid klockan 12:00. Jag vaknar och märker att sängen är blöt, men inte utav mitt svett utan av urin. Jag får panik, ställer mig upp och springer till pappa. Han är vaken, ligger utsträckt på sängen och gör korsord.
”Pappa, det har hänt igen”. Samma svar ger han mig samtidigt som han reser sig upp och utan att se mig i ögonen, ”mm”.


Skribent:  Johanna Dimberg, 17
Ingen bild bifogades

Känns nästan som om texten är utdragen ur en novell. Tack fina Johanna ♥

”Tankar kring…” den galna kvinnan

Jag stirrar på mobilskärmen och lägger handflatan mot pannan. Ljuset inne på hotellbaren på Story är dimmat, så förhoppningsvis ser ingen mitt ansiktsuttryck. Jag rätar på ryggan utan att ta blicken från skärmen. Den visar för närvarande en sms-konversation mellan mig och killen jag dejtar. Han har precis avslöjat att han inte orkar åka in till stan för att möta mig.
Jag andas djupt och skriver ett svar långsamt;


Jag tar en klunk vin. Ensam i baren. Finns det något mer deprimerande. Utan att låta skärmen släckas stirrar jag på den tills ett nytt meddelande dyker upp;

Snabbt släpper jag telefonen och lägger handflatorna mot bardisken. Jag känner hur det liksom bildas bubblor i blodet; först små, som i ett glas champagne, och sedan växer de tills jag är mer sodastream än människa.

Jag är den som exploderar. Jag är tjejen som agerar på sina känslor, som reagerar direkt och fullständigt. Är den som skriker när jag är arg och fräser när jag är irriterad. Jag säger alltid ifrån, och jag gör det högt.
Så det är inte så konstigt att jag blivit kallad “galen” sedan jag var 15.

Det är en härskarteknik likt “har du mens, eller?” som används för att illegitimera tjejers känslor, eller avfärda dem som orimliga. Varenda_jävla_gång man på något sätt reagerar på en mans beteende är man “överdriven” eller “känslosam” eller så får man den klassiska; “du, lugna ner dig lite”. Killarna agerar daltande och överslätande med en tills man har gått därifrån och då vänder de sig till varandra, skakar på huvudet och säger skrattade; “shit, hon är ju lite galen hon” trots att man bara svarat på ett beteende.

Jag har skrivit om det här förut, i detta inlägg, men jag kände verkligen att jag ville skriva det igen. När en kille inte svarar eller ställer in eller är osoft tenderar jag att reagera explosionsartat, och i slutändan är det alltid jag som ber om ursäkt. För att jag blev arg. För att jag var irrationell. För att jag inte tog tillräckligt lång tid på mig för att utvärdera vad han kände innan jag blev upprörd. Meanwhile kan killar slå varandra sönder och samman utanför en klubb i innerstan och komma undan med ursäkten “jag såg bara svart”. Helt rimligt, nickar samhället. Du och ditt testosteron behövde få utlopp för aggressionerna.

Men vi? Nej, nej. Vi släpps knappt in i riksdagen på grund av att vi blir för känslosamma när vi har mens.  Då spritter horminerna och orsakar sinnesförvirring och hysteri. Är det någon som hör hur sinnessjukt detta är? Om och om igen tillåts män vara oberäkneliga i sitt humör, medan vi tjejer ska behärska oss. Killar tycker att vi är komplicerade för att vi ”säger en sak och menar en annan”, men när vi väl säger vad vi menar blir vi avfärdade. Och de kallar oss galna.

Det är ingen ny grej. Fram till 1900-talet var det ett vanligt begrepp som läkare använde för att beskriva kvinnor som på något sätt avvek från den extremt smala normen vilken utgjorde grunden för hur man ska bete sig om man hade en vagina. ”Hysterikor”, aka kvinnor som agerade på sina känslor, blev ett omodernt ord inom läkarvetenskapen för ett bra tag sedan, men begreppet lever kvar likt kastsystemet i Indien som på papper är olagligt men likafullt lever i allra högsta grad. Vi tillåts inte vara förbannade om vi inte är det på ett lugnt sätt. Vi tillåts inte vara upprörda om det inte är på grund av en annan kvinna. Alla känslor vi uttrycker blir orimliga i samma sekund som de vägs mot den rationella mannens åsikter. Han har alltid rätt. Han är alltid rimlig.

Men vad jobbigt det måste vara för männen ändå. Här kommer liksom jag och min mens och misslyckas brutalt med att tänka klart och så ska vi ha RÄTTIGHETER till råga på allt. Rösta i valet. Med de där humörsvängningarna?! Fy sjutton.

Litet sidospår; har du någonsin hört en tjej säga att killen hon dejtar är ‘galen’? Eller att hennes ex är det? Nej, förmodligen inte. Vet du varför? För att om man dejtar en galen kille hamnar man i bästa fall på sjukhus och i värsta fall på bårhus. Men visst, vi tjejer och vår mens och vår irrationalitet måste stoppas till varje pris.

Jag vill tillägna detta inlägg till alla “crazy bitches” som vågat och fortsätter våga agera på sin ilska. Till er vill jag också säga detta: ni är inte galna. Vi är inte galna. Vi har rätt till våra känslor och vi har rätt att uttrycka dem i den form vi behagar vi behagar.
Jag tar upp telefonen igen, öppnar konversationen och skickar ett sms tillbaka;

Hör du?

“Hör du?”
Jag räcker honom pappret med orden. Vissa är skrivna i versaler, vissa i gemener, några bokstäver är så små att de knappt går att läsa. Jag sitter hudlös på sängen med benen i kors och försöker att inte andas för djupt för luften svider i lungorna som om den var syra, jag är rädd att jag kommer börja fräta bort, förvandlas till en hög av ingenting istället för ett ingenting av kött och blod.
Kött.
Och blod.
Ibland får jag för mig att jag känner blodet rinna i venerna. Det liksom kittlas. Jag tror mig kunna se hur det flyter omkring där, långsammare än hos andra, som om det tvekade. Som om det inte var tillräckligt motiverat att fortsätta cirkulera. Hämta syre, transportera syre. Hålla hjärnan levande. För vad? För att den ska kunna tänka ännu en smärtsam tanke, plåga sig själv ytterligare, orsaka hjärtklappning av ångest och tvinga händerna att lyfta rakblad. Om jag var mitt blod hade jag gett upp för länge sen. Bara slutat. Här kämpar man hela dagen för att livnära ett organ som inte gör något annat än att vilja dö. Värdelöst.
Han sitter framför mig och läser på pappret.
Hör han?
Det är nämligen en sång han läser. Eller en melodi. Eller ett ackord. Eller en trumvirvel. Musik är det i alla fall. Jag hör hjärtan som saktar ner av sorg. Och vädjande stråkar. Desperata pianostycken och trummor som startar en revolution i maggropen hos någon som inte vågat förrän nu. En hel orkester mellan raderna.
“Hör du?”
Ser hur hans blick rör sig fram och tillbaka på pappret en sista gång innan han tittar upp.
“Ja” säger han. Men jag ser att han ljuger.

Nyårslöften

Veeeet att många tycker att nyårslöften är överskattade som sjutton, men jag gillar det verkligen. Idén om att starta om från början liksom. Har skrivit lite om den viktigaste saken jag har lovat mig själv i det här inlägget. Här kommer lite mer generella saker!

1. Läsa en bok i månaden 
Jag läser verkligen olika mycket i perioder. Ibland kan det gå två månader utan att jag läst en enda sida och ibland bränner jag igenom typ en bok per dag. Med detta mål hoppas jag att jag håller läsningen mer konstant, så att jag inte tappar takten liksom.

2. Spara pengar
Okej, tråkigaste löftet. Men jag är så himla dålig på att spara. Bränner lätt flera tusen kronor på drinkar, hämtmat och taxi istället för att bara lägga undan dem till annat. Resor, typ. En ny väska. Inte sjutton vet jag.

3. Strukturera veckodagarna
Min oförmåga att vara konsekvent är verkligen ett skämt. Jag vill ha mer koll på saker och ting under veckodagarna, istället för att göra allt under en dag och sedan tappa greppet dagen efter. Blir så jäkla enkelt att allting bara samlas på hög och så slutar det med att jag får ångest över att jag har så mycket att göra när jag egentligen bara kunde ha portionerat ut allt.

4. Skriva mer
Jag har mer eller mindre lidit av skrivkramp i flera månader nu. Visserligen får jag fram en del bra texter, men de är liksom inte bra på riktigt. De är medelmåttiga, banala, repetitiva. Jag behöver avsätta specifika tider då jag skriver, så att jag inte tappar det helt. Har en grej som ligger på hyllan, det är nog dags att sätta igång med den. Gud, om jag klarar av att slutföra det projektet så kommer det bli hur stort som helst. Hint; manus.

5. Ta hand om mig själv
Originellt va? Nej, men jag är rätt dålig på det. Jag måste sluta köra över mig själv, det är ett som är säkert. Jag slår knut på tankarna och försöker hålla en fart som inte fungerar i längden, jag liksom kör på tills jag svimmar och slutar inte ens då. Fler lugna hemmakvällar, fler nytvättade lakan, fler riktigt bra böcker. Mer av det som gör mig lugn och glad helt enkelt.

6. Lära mig laga mat
Okej, jag kan faktiskt laga mat, men är begränsad till typ fem rätter. Vill lära mig att göra goda middagar! Förrätt och varmrätt! Matlådor i världsklass! Får se hur det blir med den grejen, va. Men skulle vara kul, jag gillar att stå i köket och pyssla. Lyssna på en podd samtidigt som jag övervakar risotton så att den inte bränner fast.

Har ni några nyårslöften? Skulle vara kul att höra!!

Tillbaka

ANNONS: Inlägget innehåller en reklamlänk. 

Hej gänget!

Först och främst; gott nytt år på er! Fasiken, vad kul vi har haft år 2017. Jag vill börja med att säga tack till er, för att ni har varit så otroligt stöttande och fina och duktiga det här året. Och STOR eloge till er som vågat skicka in texter och utvecklat ert skrivande. Ni är otroliga!

Jag har tänkt att jag ska göra en liten årsresumé, skulle ni tycka det var kul? Ingenting långrandigt dock, bara en liten recap. Jag har firat jul med familjen och nyår med kompisar, hade en riktigt kul kväll…! Var lite överallt kändes det som. Paula tog massa bilder så jag tänkte att jag skulle ladda upp dem när hon skickat över. Highlighter från himlen hittar ni HÄR

Hur som! Nu är jag tillbaka på jobbet och det är dags att ta NYA TAG. Jag känner mig inte riktigt utvilad, men det gör jag väl aldrig. Jag skulle nog enkelt kunna sova i en vecka om någon lämnade mig ifred med dropp, typ. Under mellandagarna tror jag att jag snittade 12-13 timmars sömn varje natt. Helt sjukt egentligen, men jag antar att kroppen behövde det. I varje fall, jag ska spendera den här veckan med att verkligen sätta mig ner och planera kommande månader. Blogg, jobb, ekonomi, fritid… Jag behöver en plan. Den här hösten har det blivit lite hipp som happ och en del månader har jag klarat mig nätt och jämt. Det är så utmattande att ta en dag i taget istället för att jobba efter ett schema, på något sätt. Förstår ni hur jag menar? Jag ska försöka ordna upp saker och ting så att jag inte hamnar där igen, ni vet när man står hemma och inser att man inte tvättat på en månad, att räkningarna är försenade, kylskåpet är tomt sånär som på en ketchupflaska och inga av veckans inlägg har publicerats. Haha, mitt liv i ett nötskal egentligen. Men det ska det bli ändring på! Struktur. Det behöver jag.
Annars? Jag känner mig redo för ett nytt år och jag är taggad på att se vad som kommer hända nu. Är också otroligt lättad över att vi har slagit över från vinter och att det bara blir ljusare nu. Längtar efter våren.

Nu ska jag återgå till arbetet. Hoppas ni har haft en fantastisk jul och nyår! Vi hörs strax, puss!