Tankar kring...

”Tankar kring…” prestationsprinsessan

Jag och Michaela springer på varandra på Östermalmstorg en solig dag i oktober och efter att ha utbytt de sedvanliga meningsutbytet om hur vi mår frågar jag “Vad ska du göra nu?”
“Med livet?” svarar hon stressat.
“Va? Nej, i eftermiddag.”

Konversationen övergick till att vi båda skrattade roat, men den dröjde kvar i mina tankar fram tills nu, när jag sitter här framför datorn och förbereder ännu ett “tankar kring…”. Denna gång om prestationsångest.

Okej, jag backar redan där. Prestationsångest är ett så himla missvisande ord. Trots att jag gillar klangen i “prestationsprinsessa” känns det inte helt rätt när jag ska beskriva den dagliga paniken jag känner inför exakt alla meningar som innehåller ett “måste” innan ett adjektiv. Mina mobilanteckningar, som tidigare innehållit små fina citat eller korta texter jag velat spara, svämmar numera över av check-listor. Allt från mindre måsten att bocka av, så som att skicka en faktura och korra texter, till större saker som ger mig direkt magknip. Jag har faktiskt tänkt tanken att det är jobbigare för mig än för andra, i och med att jag har valt en karriär där jag är den enda som är behöver så till svars för mitt eget misslyckande. Jag har tagit på mig ansvaret att sälja och marknadsföra en bok, driva en blogg och en podd, uppdatera mina sociala medier, varje vecka skriva texter som är transparenta/roliga/igenkännande/analyserande och samtidigt varva dessa inlägg med de som genererar pengar. Det tar liksom aldrig slut. Så fort jag är klar med veckans måsten börjar allting om från början igen, i en evig prestationscirkel som ofta bara innebär att jag måste släcka bränder och ducka för flygande föremål istället för att faktiskt ta mig framåt.

Men tanken om att det bara är jag som känner såhär stämmer inte. Efter att ha lyft min lätt självömkande (och kanske lite ignoranta?) blick till min omgivning har jag kunnat bekräfta att det inte bara är jag som springer omkring som en huvudlös höna i jakt på lyckan, oavsett vilken form den nu tar.

Beror det på pressen på oss unga? Är det sociala medier som ger oss denna ångest? Sätter skolan orimliga krav? Hos forskare verkar frågan om ungdomars psykiska hälsa vara het, så pass till den grad att det konstant debatteras huruvida det är telefonen, föräldrarna eller tillgången till information som gör oss så jäkla stressade. Det finns säkert många olika förklaringar, men någon definitiv slutsats kommer vi nog inte nå förrän om x antal årtionden, då hälften av oss är olyckliga (men framgångsrika!) egenföretagare och den andra hälften har gått in i väggen. Och egentligen är det inte själva anledningen till vår stress som jag vill ta upp, utan vad man kan göra åt den.

Helt klart är det att många ungdomar får magknip av frågan “vad ska du göra i framtiden?”. Oavsett orsak så kan vi slå fast det – vi lever verkligen i ett samhälle där drivna, normativa, vackra och rika människor exploateras och höjs till skyarna. Vi influensers är en anledning till stressen. Vi visar konstant upp en perfekt yta, och det värsta är att vi är “precis som ni”. Det är inte längre kändisar och dollarmiljonärer som bli avundade; det är vanliga människor. Förr fanns det åtminstone en distans till lyckade människor. Nu är det inflation på dem. Varenda gymnasieklass har en influenser och varenda kompisgäng har en egenföretagare. Avståndet har krympt trots att det är lika långt som det alltid har varit. Lycka verkar drabba alla, förutom en själv.

Så hur gör man för att hantera detta? Jag har ett förslag: börja med att öppna ögonen. Okej, det där lät banalt (vad roligt det vore om jag avslutade hela det här inlägget med “ta ett varmt bad och sluta oroa dig”). Skämt åsido, jag ska utveckla och ta mig själv som exempel. Vad ser ni? Jag kan tänka mig att det är detta:

Tjugoårig tjej som, efter att ha jobbat som modell och bott i Paris, lyckats landa ett jobb som skribent på SvD Perfect Guide innan hon ens fått köpa sprit på systemet. Hon har gett ut en bok som 19-årig driver en framgångsrik blogg på VeckoRevyn. Förutom det har hon en podcast, bor mitt i stan i en egen lägenhet och som grädde på moset är hon vit, smal och snygg. Normativ på alla sätt. Hon har coola vänner, en cool kille, är duktig på att skriva och verkar smart. Hon är en förebild.

Gissade jag rätt? Ni kanske inte håller med på en del punkter, men jag tror nog att de flesta ser mig ungefär så. Jag menar, mitt liv är ju perfekt. Visst? Nej. Och här kommer min ögonöppnare. För såhär ser jag mig:
*trumvirvel*

Som ett jävla skämt.

Det alla tycker att jag borde vara så himla stolt över berör mig inte, för det finns alltid någon som gjort det bättre. Jag är en tjej som har noll koll på allt från mina känslor till min ekonomi. Jag har hamnat i skiten så många gånger och är fortfarande rätt fucked på många områden. Utan att gå in på det så har jag en tendens att förklara bort alla mina så kallade “framgångar”. Det var omständigheter, en slump, rätt tid och rätt plats. Aldrig någonsin är det jag som ligger bakom mina framsteg. Inte jag. Det bara hände.

Och när jag förstod till vilken grad min egen bild av mig inte alls stämmer överens med den bild andra har, insåg jag att alla måste känna samma sak. Rihanna. Obama. Oprah. Löfven. Elsa Hosk. Varenda en av de förebilder vi ser upp till varje dag lider förmodligen av samma prestationsångest som vi gör. Det finns alltid någon som gör det du gör fast bättre. Alltid, alltid, alltid. Det är en ond cirkel och tyvärr tror jag inte att någon kommer undan.

Jag har bestämt mig för att vara min egen ålder och att njuta av det faktum att alla mina misstag jag gör just nu kommer jag så himla lindrigt undan med. Jag är tjugo år gammal. Ingen ska förvänta sig att jag är på topp hela tiden, tvärtom. Jag borde vara halvvägs till Asien för att hitta mig själv vid det här laget, inte stressa över att jag inte kommit längre i min karriär. Jag måste sluta lägga energi på att bli bättre och börja lägga energi på att våga vara sämre; jag vill kunna skratta åt min bedrövliga förmåga att fucka up exakt allt hela tiden, inte få ångest av den.

För när allt kommer omkring är jag bara 20. Jag har valt att leva. Och ha jävligt kul medan jag gör det.

2 svar till “”Tankar kring…” prestationsprinsessan

  1. Ingrid skriver:

    Fantastiskt inlägg , som vanligt.

  2. Hanna skriver:

    Hej bästa Olivia! Jag hoppas att du snart kryar på dig och att det annars är bra med dig.

    Jag tänkte bara fråga dig en sak, angående att skriva. Jag älskar verkligen att skriva, precis som du gör, och jag har gjort det sedan barnsben. En dag vill jag också skriva och kanske ge ut en bok, och jag skiter i hur framgångsrik den blir för jag gör det alltid för mig själv. Jag skriver alltid för mig själv, i första hand. Hur som helst, så undrar jag om du skriver många påhittade berättelser? När jag skriver, skriver jag så gott som alltid om mina egna erfarenheter och upplevelser, texterna speglar alltid mitt liv på ett eller annat sätt. Jag har egentligen inte jättemycket att berätta om mitt liv (tror jag) och trots att jag tycker det är kul så behöver jag lite omväxling. Problemet är att jag har så, så svårt att komma på vad jag ska skriva om. Ibland får jag en bra idé, men jag lyckas aldrig bygga vidare på den, liksom. Hur gör du? Hur får du inspiration? Jag önskar verkligen att jag kunde skriva så många texter som du gör om ditt liv men mitt är liksom för platt, på något sätt. Men jag måste ändå skriva.

    Kram på dig ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.