Readers Friday

Readers Friday: ”När själen gör ont”

Vill du också skicka in din text? Maila mig på [email protected] Glöm inte att skriva om du vill vara anonym eller ej <3


Det är faktiskt ganska så jävla jobbigt när själen gör ont.

Att ha en gnagande känsla som ligger i bröstet. Att ha som myror som springer i hela kroppen så det känns som att man ska bli galen men ingen ork i kroppen att springa bort dom.

Att känna som att denna kroppen, den är fan inte min längre, det är någon annans. För så måste det ju vara, eller hur? Min kropp har ju alltid klarat allt, bara jag övertalat den till det. Även om ångesten suttit som en järn-hjälm runt huvudet så har ju min kropp alltid samarbetat med mig. Alltid gått med på att okej, nu skakar vi av oss detta och är lyckliga. Nu är vi uppspelta och spralliga och alltid på. För om alla andra tror att man är det så måste det ju tillslut bli så, eller hur? Som läkaren som sa men du som verkar så glad? som svar när jag sa att jag var sjuktskriven för panikångest. Hur glad jag blev av att höra att jag verkade så ”normal”?

Kanske är det där problemet ligger från början. Att jag varit så fokuserad på hur man uppfattas, vad som anses logiskt och ologiskt. Alltid varit stolt över att jag kan sätta på ett visst ansikte när det behövs. För det finns fan inget logiskt med att må såhär!

Att jag letat tryggheten i någon annan och sedan anpassat mig efter hur denne tycker att livet ska levas, vad som är rätt och fel, fastän själen gjort ont. För det är ju inte på riktigt, det är ju bara nått man inbillar sig. Och man får ju inte glömma hur jobbigt det är för den andre att leva med en person som mår såhär… Men får faktiskt ta och rycka upp sig lite!

Men absolut, vem kan förstå, när jag själv inte gör det? Hur ska en kunna förklara att själen gör ont och varje millimeter i kroppen känns som att den ska sprängas. Att jag inte kan sova på nätterna och vaknar varje timme. Att det tar flera timmar att ta sig upp ur sängen och ytterligare några att få i sig frukosten, om det nu ens går.  Att på de sämsta dagarna så känns det som att någon satt upp en tjock vägg utanför ytterdörren som jag kommer DÖ om jag går igenom. Att man går runt med en stor glasbubbla runt huvudet, ni vet en sån där som dykare har i gamla filmer?

Vissa dagar önskar jag att det var en fysisk åkomma istället. Jag vet att det är fel att säga, men det skulle iaf vara något som man kunde sätta fingret på, som alla förstod, även jag. Så man slapp bli ifrågasatt och behöva förklara, och kunde ha en konkret behandlingsplan. Typ gör si så kommer du bli frisk. Att något av alla miljarder tester gett utslag på något.

Men det är vissa dagar, när man bara vill ligga på golvet och stirra, när man är på botten. När man inte vill du, men det faktiskt inte är så jättekul att leva heller.

Så istället så säger jag att allt är okej och det går framåt. ”Ett steg i taget”. Och kanske kan jag övertala mig själv igen att vara lycklig? För det måste ju gå över, eller hur?

För det är faktiskt ganska så jävla jobbigt att ha viljan och lusten gömd långt inne i en kropp som inte längre vill samarbeta.

Det är faktiskt ganska så jävla jobbigt när själen gör ont.

Skribent: Anna Barck, Stockholm
Ingen bild bifogades


Ibland känns det som om ni läsare har rivit av sidor från min dagbok typ. Känns som om jag själv skrivit. Tack för din text fina Anna.

Ett svar till “Readers Friday: ”När själen gör ont”

  1. Jennifer skriver:

    Detta är så hemskt att läsa. Kom att tänka på ett citat jag har uppskrivet i ett anteckningsblock; ”The fact is, I was sick, but not in an easily explained flu kind of way. It’s my experience that people are a lot more sympathetic if they can see you hurting, and for the millionth time in my life I wish for measles or smallpox or some other recognizable disease just to make it simple for me and also for them. Anything would be better than the truth.” – Jennifer Niven, All the bright places.

    Skickar massor med kramar till dig Anna, världen är för dum för att fatta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.