Tankar/texter

Hör du?

“Hör du?”
Jag räcker honom pappret med orden. Vissa är skrivna i versaler, vissa i gemener, några bokstäver är så små att de knappt går att läsa. Jag sitter hudlös på sängen med benen i kors och försöker att inte andas för djupt för luften svider i lungorna som om den var syra, jag är rädd att jag kommer börja fräta bort, förvandlas till en hög av ingenting istället för ett ingenting av kött och blod.
Kött.
Och blod.
Ibland får jag för mig att jag känner blodet rinna i venerna. Det liksom kittlas. Jag tror mig kunna se hur det flyter omkring där, långsammare än hos andra, som om det tvekade. Som om det inte var tillräckligt motiverat att fortsätta cirkulera. Hämta syre, transportera syre. Hålla hjärnan levande. För vad? För att den ska kunna tänka ännu en smärtsam tanke, plåga sig själv ytterligare, orsaka hjärtklappning av ångest och tvinga händerna att lyfta rakblad. Om jag var mitt blod hade jag gett upp för länge sen. Bara slutat. Här kämpar man hela dagen för att livnära ett organ som inte gör något annat än att vilja dö. Värdelöst.
Han sitter framför mig och läser på pappret.
Hör han?
Det är nämligen en sång han läser. Eller en melodi. Eller ett ackord. Eller en trumvirvel. Musik är det i alla fall. Jag hör hjärtan som saktar ner av sorg. Och vädjande stråkar. Desperata pianostycken och trummor som startar en revolution i maggropen hos någon som inte vågat förrän nu. En hel orkester mellan raderna.
“Hör du?”
Ser hur hans blick rör sig fram och tillbaka på pappret en sista gång innan han tittar upp.
“Ja” säger han. Men jag ser att han ljuger.

2 svar till “Hör du?

  1. Jennifer skriver:

    Jag hör detta och jag hör det jävligt högt. Mina trumhinnor vibrerar så det kanske är honom det är fel på.

    1. Olivia Hagéus skriver:

      <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.