Koffeinångest och pressfrukost

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Glad fredag på er! Jag steg upp vid åtta imorse och fick stressa iväg till ELLE-galans pressfrukost, där vi fick en liten presentation för varje kategori av coolaste Caroline och Aino från Icona Pop, som agerar värdar under kvällens gala. Vinnarna presenterades och så körde vi lite intervjuer. Det är verkligen något jag måste jobba på, känner jag. Man får bara cirka 10 minuter var med varje vinnare, och så ska man försöka få fram allt man behöver veta och allt man vill fråga. Normalt sett brukar t.ex en ”Min helg”-intervju ta 20-30 minuter (framförallt eftersom man ofta måste gå igenom formatet så att intervjuobjektet förstår vad man vill lyfta fram), så det var ganska stressigt. Men väldigt, väldigt kul. Jag fick prata lite med bland andra Årets designer och Årets bäst klädda man. Välförtjänta vinnare allihop!

Hur som. Efter det sprang jag hem och lämnade lite grejer innan jag begav mig vidare mot Bonnier för ett möte med Petra. Himla trevligt vi hade det. Jag är verkligen tacksam över att få jobba med människor jag klickar med, det är få förunnat att hatet så. Verkligen ett privilegie i sig. Så ping Petra! Drog vidare efter mötet för att försöka lämna in mina Acne-skor, sedan hämta upp en laddare på kontoret, köpa hem lite nödvändigheter och nu är jag alltså hemma.

Bilder från igår när vi spelade in podden. Tröjan och skjortan är nya, från Mildh Press! Ska fota hela outfiten snart.

 

Alltså, jag vet inte hur det är för er, men brukar ni få ångest av kaffe? Jag märker verkligen det direkt, speciellt på senaste tiden. Om jag dricker för mycket kaffe sätter det sig som en klump magen och bröstet stramas åt (alltså, precis som ”riktiga” ångest-känslor), och det är så sjukt irriterande för jag kan ha världens bästa dag, men det försvinner inte. Är det någon som känner samma sak? Har googlat lite och tydligen så är ”koffein-ångest” en grej (kolla här t.ex). Knäppt ju. Men känns bra ändå för jag har inte riktigt fattat vad det var innan, bara att jag kände mig orolig i kroppen utan någon som helst anledning. Kände så idag i alla fall, men nu börjar det gå över.

Nog om kaffe. Ikväll ska jag på fest! Det ska bli himla rolig. Min kära vän Saurabh anordnar en minnesfest till sin hund Malte som gått bort nyligen, fruktansvärt tråkigt, men fint att ändå ställa till med fest för vad som skulle varit Maltes 15-årsdag (om jag ej minns fel). Jag sitter just nu och klurar lite på vad jag ska ha på mig, känner för att verkligen klä upp mig ordentligt men är rätt dålig på festkläder. Hade ju varit nice att bära en klänning (som typ denna, från Vanessa Moes kollektion) men ja, jag äger inte så många klänningar. Däremot har jag bestämt mig för att ha lårhöga klackar och ingen ska stoppa mig. Har dessa och mina lackade (som dessa fast höga. Ni vet vilka jag menar) att välja på, känner att det är VÄLDIGT olika stilar. Antingen lite trevligt rosa eller hardcore bondage-brud. Hm. Beror väl på vilket mood jag är i senare då, så att säga.

Nu måste jag dock springa ner till tvätten innan någon stjäl min tid. Vi hörs snart!

Enter a title

Readers Friday: ”När själen gör ont”

Vill du också skicka in din text? Maila mig på [email protected] Glöm inte att skriva om du vill vara anonym eller ej <3


Det är faktiskt ganska så jävla jobbigt när själen gör ont.

Att ha en gnagande känsla som ligger i bröstet. Att ha som myror som springer i hela kroppen så det känns som att man ska bli galen men ingen ork i kroppen att springa bort dom.

Att känna som att denna kroppen, den är fan inte min längre, det är någon annans. För så måste det ju vara, eller hur? Min kropp har ju alltid klarat allt, bara jag övertalat den till det. Även om ångesten suttit som en järn-hjälm runt huvudet så har ju min kropp alltid samarbetat med mig. Alltid gått med på att okej, nu skakar vi av oss detta och är lyckliga. Nu är vi uppspelta och spralliga och alltid på. För om alla andra tror att man är det så måste det ju tillslut bli så, eller hur? Som läkaren som sa men du som verkar så glad? som svar när jag sa att jag var sjuktskriven för panikångest. Hur glad jag blev av att höra att jag verkade så ”normal”?

Kanske är det där problemet ligger från början. Att jag varit så fokuserad på hur man uppfattas, vad som anses logiskt och ologiskt. Alltid varit stolt över att jag kan sätta på ett visst ansikte när det behövs. För det finns fan inget logiskt med att må såhär!

Att jag letat tryggheten i någon annan och sedan anpassat mig efter hur denne tycker att livet ska levas, vad som är rätt och fel, fastän själen gjort ont. För det är ju inte på riktigt, det är ju bara nått man inbillar sig. Och man får ju inte glömma hur jobbigt det är för den andre att leva med en person som mår såhär… Men får faktiskt ta och rycka upp sig lite!

Men absolut, vem kan förstå, när jag själv inte gör det? Hur ska en kunna förklara att själen gör ont och varje millimeter i kroppen känns som att den ska sprängas. Att jag inte kan sova på nätterna och vaknar varje timme. Att det tar flera timmar att ta sig upp ur sängen och ytterligare några att få i sig frukosten, om det nu ens går.  Att på de sämsta dagarna så känns det som att någon satt upp en tjock vägg utanför ytterdörren som jag kommer DÖ om jag går igenom. Att man går runt med en stor glasbubbla runt huvudet, ni vet en sån där som dykare har i gamla filmer?

Vissa dagar önskar jag att det var en fysisk åkomma istället. Jag vet att det är fel att säga, men det skulle iaf vara något som man kunde sätta fingret på, som alla förstod, även jag. Så man slapp bli ifrågasatt och behöva förklara, och kunde ha en konkret behandlingsplan. Typ gör si så kommer du bli frisk. Att något av alla miljarder tester gett utslag på något.

Men det är vissa dagar, när man bara vill ligga på golvet och stirra, när man är på botten. När man inte vill du, men det faktiskt inte är så jättekul att leva heller.

Så istället så säger jag att allt är okej och det går framåt. ”Ett steg i taget”. Och kanske kan jag övertala mig själv igen att vara lycklig? För det måste ju gå över, eller hur?

För det är faktiskt ganska så jävla jobbigt att ha viljan och lusten gömd långt inne i en kropp som inte längre vill samarbeta.

Det är faktiskt ganska så jävla jobbigt när själen gör ont.

Skribent: Anna Barck, Stockholm
Ingen bild bifogades


Ibland känns det som om ni läsare har rivit av sidor från min dagbok typ. Känns som om jag själv skrivit. Tack för din text fina Anna.

Självlysande skjortor och dagens bravader

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Hur mår ni? Jag kom precis hem efter att ha sprungit runt på stan på lite ärenden. Jobbade halvdag idag på Perfect, vi fotade nya porträtt och grejer, det var kul. Sedan gick jag iväg för att hämta upp mitt pass och fick gå till två olika polisstationer eftersom de hade skickat passet mellan varandra. Ja, sånt är ju kul.


Tjocktröja (liknande) // Skjorta  (liknande) 

 

Jag ska strax iväg till Acast för att spela in podd med Em. Vi ska prata lite om det jag skrev om i förra inlägget. Spännande, ju. Tänkte att vi kunde dyka ner lite djupare i ämnet och diskutera var gränsen går för vilket ansvar man har som bloggare, och så vidare. Jag tror det kommer bli intressant! Efter inspelningen ska jag hem, jobba lite och förbereda för imorgon då det är dags för Elle-galans pressfrukost. Ska intervjua några av vinnarna, ska bli kul!

Ikväll hoppas jag på att få träffa Jasmin en stund, det var länge sedan vi sågs. Är typ lite taggad på att gå ut ikväll men samtidigt väldigt osugen på att vara bakis imorgon… Ya feel me. Har fått massor av nya plagg från Mildh Press, är så glad över det. Känns som en ny garderob? Bland annat en sådan här skjorta, nästan precis likadan som den jag pratade om (i samma inlägg som jag länkade detta sinnessjuka plagg som vi kom överens om var självlysande).  Den är i alla fall helt perfekt, jag känner mig som en organiserad och sval person i den. Ska faktiskt börja planera lite outfits till modeveckan de kommande dagarna. Det är så himla typiskt mig att missa hela grejen bara för att jag bryter ihop över att jag inte har ”något att ha på mig”. Ska försöka undvika mentala kriser till varje pris, dagarna i sig är påfrestande som de är. Tänkte att jag kanske kunde klippa ihop en liten videoblogg till er, om jag har tillräckligt mycket karaktär för att slutföra ett sådant projekt. Vet ni hur många vloggar jag har spelat in som förfarits pga att tekniken bara havererar? Många. Eller minst 2 i alla fall. Så, ska inte lova något, men det vore väl roligt.

Nu ska jag jobba lite. Vi hörs snart!

PS. Angående storytime del 3: det kommer! Har bara inte vetat hur jag ska lägga upp det. Håll ut. Puss

Avsnitt 9 – GÄST: Thomas Krangnes

Avsnitt 9 av Om jag blir stor är ute! I veckans lilla samtal bjuder vi in Thomas, som numera kan tituleras som min pojkvän. Trevligt va? Hur som så pratar vi högt och lågt om hur det är att driva en humorgrupp, vad han tycker om min historia av psykiska problem och hur han förklarar sitt jobb för de som står utanför medievärlden. Förutom det gör vi en liten tripp bakåt i tiden och pratar med honom som 15-åring, vilket får oss in på ämnen som ensamhet och utanförskap. Jag tror det kan vara hög igenkänningsfaktor för många som går i skolan. För er andra blir det väl bara lite trevligt snack om livet. Klicka HÄR för att komma direkt till avsnittet!

 

Fortsätt ställa oss bloggare mot väggen

Jahapp, nu har vi influensers hamnat i rejält blåsväder igen. En bloggare har uttryckt sig klumpigt och internet exploderar plötsligt av indirekta tweets och irriterade kommentarer. Med det kommer också diskussionen om huruvida vi har ett ansvar eller ej; en fråga som tycks bli alltmer brännande med tiden, kanske i och med att ”influenser” sakta men säkert börjar accepteras som ett ‘riktigt’ yrke och därmed börjar ifrågasättas på samma villkor som ett sådant. Hur mycket ansvar har vi, egentligen? Får vi säga vad vi vill? Måste vi tänka på vad vi skriver i ett blogginlägg?

Efter många diskussioner fram och tillbaka i huvudet har jag i alla fall kommit fram till ett definitivt svar: ja. Vi har ett ansvar. Ett jättestort moraliskt asvar gentemot de läsare som följer våra kanaler dag ut och dag in. Vi bär ett ansvar över den information vi sprider; våra läsare litar på oss, de till och med formas av oss. Det finns självklart inga måsten, men vill man till exempel hävda att man är feminist och förvänta sig att bli tagen på allvar, så gäller det att leverera. Eller att, som i detta fall, kanske bara låta bli.

Jag försöker rannsaka mig själv innan jag skriver ut någon ilsken dom och pekar finger åt andra. Precis som bloggaren i fråga skrev i sitt försvarsinlägg så “är vi inte perfekta”. Förmodligen det plattaste jag skrivit år 2018 men ja, hon har rätt. Det är vi faktiskt inte. Jag brukar tänka att jag, om jag verkligen tror att jag vet allt, är helt ute och cyklar. Nästa steg hos en som anser sig vara intelligent är ju egentligen att veta vad man inte vet. Att veta var man ska backa och att veta när man ska vara nyfiken. Att vilja lära sig mer, utvecklas, lyssna. Varför glöms det bort? Jag måste ofta knäppa mig själv på näsan för att jag nått höjden av ignorans genom att hävda något jag egentligen inte vet, istället för att lyssna på den som uppenbarligen är mer kunnig. Det är viktigt. I alla fall för mig.

Jag och Emelie på releasefest för iDeal of Sweden. Foto: Herman Caroan.

Så under min rannsakningsprocess behövde jag ställa mig själv frågan; hur skulle jag ha reagerat? Om det hade varit jag som skrivit något upprörande (som t.ex att jag skippade dessert för att jag ville vara fin till en plåtning) och fått skit för det, vad skulle jag ha gjort? Svaret är nästan skrattretande självklart: jag skulle tagit bort inlägget och bett om ursäkt. Sedan hade jag läst på.

Det jag definitivt inte skulle ha gjort är att försvara mig mot kritiken och därmed avslöja min egen okunnighet. Jag skulle tagit bort inlägget på tre röda sekunder av den enkla anledningen att jag skulle skämmas ihjäl över min egen ignorans. Att få all den kritiken och fortfarande hävda min rätt att uttala mig inom ett ämne jag uppenbarligen inte förstår mig på skulle vara helt otänkbart.

Därför blir jag snudd på fascinerad över hur nämnda bloggare hanterar hatstormen. Det är självklart aldrig någonsin okej att ta till personangrepp och ni som har gjort det borde verkligen skämmas över er själva. Men fascinationen ligger i hur hon, i sin envishet att försvara sin stolthet, förbrukar den totalt. Demolerar den. Raserar den till grunden. Jag läser roat alla svar hon knackar ut, det ena mer hysteriskt än nästa, och undrar om hon vet hur kontraproduktiv hon är. Det är det personifierade exemplet av talesättet “gräva sin egen grav”.

Nej, alla bloggare som orubbligt hävdar att vi inte har något ansvar; vi är såklart inte perfekta. Men vi kan sträva mot utveckling. En del strider är inte värda att ta. Det finns en del tillfällen då det gör en gott att bara lyssna, framförallt om man är intresserad av att utvecklas som person. Det finns så mycket att lära sig och så många nya perspektiv att ta del av att det känns så onödigt att sätta händerna för öronen bara för att man vill hålla så stenhårt på sina egna principer. Tänk vad många historier människorna runt omkring dig kan dela med sig av. Helt gratis! Är det inte då höjden av ignorans att inte vilja lyssna? Är det inte det dummaste man kan göra?

Någon gång, kanske inom en snar framtid, kommer jag att missbruka min position som influenser och skriva något klumpigt. Då hoppas jag att ni läsare har orken och tålamodet att lära mig vad jag skulle gjort annorlunda. Det är ett privilegie i sig att bli serverad upplysning på silverfat; de allra flesta måste söka den själv. Så tack, för att ni kritiserar. Tack för att ni ifrågasätter. Tack för att ni orkar hjälpa oss influensers att bli bättre, så att vi i vår tur kan använda vår räckvidd till att sprida den kunskap ni delat med er av. Ni är fantastiska.
Fortsätt med ert granskande och kritiserande. Vi kan faktiskt ta det.

 

Morning

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks. 

God morgon gänget!
Sitter just nu hemma hos mig med bränd tunga (drack mitt te liiite för snabbt) och ska strax iväg till jobbet. Eller ja, yoga blir det ju. Himla trevligt, va? Framförallt eftersom jag, som sagt, inte tränat på hundra år. Känns verkligen dags nu innan min kropp börjar förfalla. Seriöst, jag lever så ohälsosamt man bara kan? Eller, i och för sig så äter jag bra mat, but still. Önskar att jag var en sån person som gillade att träna, som hellre stannar en extra timme på gymmet än att stanna en extra timme på East en tisdag kl 00.34. En sådan som har koll på livet liksom. Äsch, någon gång. Vem vet, i slutet av det här året kanske jag har blivit frälst och helt förvandlats till en träningstjej som betalar telefonräkningen i tid och vaknar ”av sig själv” kl 08.00 varje morgon, inklusive lördagar. Det vore väl ändå något.    // Vit skjorta HÄR //

Hur som. Har förvånat mig själv genom att sitta och skrolla igenom hela NA-KDs skjort-sortiment istället för att läsa tidningen. Det är såhär det börjar, ju. Haha. Men tänkte ändå dela med mig lite av fynden jag gjort till er under veckan som kommer. Nu nöjer jag mig dock med denna fina skjorta, som känns sådär krispigt vit. En sådan vill jag ändå ha, glida omkring i på jobbet utan en enda fläck och med likadana röda skor. Kanske i ett parallellt universum. Men skjortor är min tillfälliga obsession vilket är lite tragikomiskt eftersom det fortfarande är så kallt att till och med mina sponsrade akrylnaglar fryser. Då är det en ny nivå. Men medan jag scrollade runt där och drömde om silkesskjortor vars tyg knappt nuddade huden fick jag syn på den sjukaste färgen jag någonsin sett. Klicka er in här och säg mig, ärligt talat, om den är är självlysande eller om jag ser i syne. Är det meningen i så fall? Ska man gå omkring sådär som en neonskylt? Om den är självlysande så vill jag ha den. Man kan aldrig få för mycket av uppmärksamhet. Vad tycker ni, var den fin eller bara hysterisk?

Okej, nu har jag svamlat tillräckligt och klockan är inte ens nio. Vi hörs snart gänget, puss!

Veckans planer

ANNONS: Inlägget innehåller en reklamlänk

Denna vecka har jag massor av roliga grejer inplanerat. Känns bra. Behövs nu dessa månader, när det känns som om tiden står helt stilla och allting bra är en enda lång väntan på vår. 

Måndag: Yoga med jobbet på morgonen. Vet inte riktigt när den idén gick från skämt till verklighet men ska bli spännande. Har inte gått på yoga på hundra år, och inte tränat heller för den delen. Kanske får mersmak och konverterar till en hästsvans-och-juice-cleanse-tjej, vem vet? Efter jobbet ska jag träffa Sara på ett glas, det var ett tag sedan vi sågs så ska bli superkul.

Tisdag: Frukostföreläsning, tror jag. Är inte helt säker på om man faktiskt ska gå, men kan vara intressant. Sedan jobb och förbereda inlägg för veckan. Nytt poddavsnitt kommer upp också, med ingen mindre än Thomas som gäst. Spännande va?

Onsdag: Grab n’ Go hos Mildh Press! Alltså, årets bästa händelse. Det finns knappt något bättre. Sedan ska jag svänga förbi ett event med Sephora efter jobbet.

Torsdag: Jobb på förmiddagen, plåta porträtt, sedan kanske jag bara stannar kvar på kontoret i några timmar tills det är dags för poddinspelning. Har ingenting speciellt planerat förutom att jag måste inhandla några nödvändigheter så som extra sladd till telefonen och nytt minneskort. Känner jag mig själv rätt kommer jag också få med mig ett till par glitterstrumpor. Vill ha dessa, fast i liiite mörkare färg, så mycket att jag får ont i själen. Vet på riktigt inte vad jag drabbats av? Inatt drömde jag till och med om glitterstrumpor.

Fredag: Pressfrukost för ELLE-galan på morgonen, ska intervjua några vinnare. Sedan möte med Charlotta på Bonnier, uppdatera varandra lite om hur bloggen har utvecklats och vad jag kan förbättra detta år. Eftermiddagen ska spenderas hemma för att svara på mail och, förhoppningsvis, få till lite skrivande. Känns som att jag borde börja ta tag i mitt lilla projekt nu. Sedan, på kvällen, är det dags för min väns fest för hans bortgångna hund Malte som skulle ha fyllt år. Av tidigare erfarenheter vet jag att det kommer bli fett, hans fester är alltid de bästa.

Lördag: Vara bakis. Haha. Nej, men ska småjobba lite och sedan funderar jag på att följa med Thomas ner till Göteborg. Han ska jobba på p3-guld och mot kvällen blir det fest. Men velar lite, beror helt på hur dyra biljetterna är. Hade dock varit sjukt kul, gillar verkligen Göteborg och senast jag var på galans efterfest hade jag så jävla roligt. Men det var för typ, två år sedan? Jaja. Vi får se.

Söndag: Fashion week börjar. Beroende på när jag i så fall kommer hem från gbg så ska jag svänga förbi visningar från och med kl 12. Mot kvällen är det fest på Nosh & Chow, kommer bli fett. Ska leva livet tänkte jag.


Visst låter det som en rolig vecka? Känns väldigt bloggig om jag får säga det själv. En riktigt influenser-vecka. Fattas bara att jag ska på GRIT-pass kl 07 innan jobbet och ha anställningsintervjuer för någon som kan klippa mina vloggar. Men hörni, det kommer. Baby steps. Vi hörs snart gänget!

Söndagsuppdatering

Hej gänget!

Hur mår ni? Jag och Thomas vaknade sent och har bara hängt hemma hos mig hela dagen. Igår bestämde vi oss för att det fick vara nog med fest så vi gick på bio istället, såg Ted – för kärlekens skull. Den var fin, inte bra egentligen. Ganska tama dialoger typ? Men mysig i alla fall. På vägen hem sprang vi in i ett annat par som också hade varit på bio, och vi följdes åt en bit innan vi vek av. Jag och Thomas gick tysta bredvid varandra i några sekunder innan jag konstaterade att ”det där gav mig en livskris”. Vi skrattade bedrövat åt det faktum att vi i den sekunden var norra Europas äldsta 20-åriga par. Men det var fint det också.

Nåväl. Jag har ändå varit ute och röjt en hel del senaste dagarna, känns det som. Har haft det väldigt kul och träffat många olika vänner som jag tycker så mycket om att hänga med. Här ovan ser ni två random bilder från veckan; Michaela till vänster och ingången till Sturegallerian till höger. För er som inte vet har vi på Perfect Guide nu flyttat till ett nytt kontor inne i gallerian, hur fint som helst verkligen och en klar förbättring mot förra. Gillar det. Känns härligt att ta hissen ner och hamna mitt i AW-ruset på Tures när dagen är klar.

Jaja. Ville bara titta in och säga hej! Tack för alla kommentarer på förra inlägget förresten, det värmer. Ska svara på några av dem nu. Kram <3

Allt jag ville var att leva, det var därför jag försökte dö

Allt jag ville var att leva.
Det var därför jag försökte dö. 

Jag drar med fingrarna över bokstäverna. Dagbokspappret är tjockt och mjukt, riktigt dyrt. Jag fick den i födelsedagspresent när jag fyllde 16. Fyra år sedan. När jag bläddrar bland sidorna som är fyllda av tankar, konversationer, små meningar och historier känns det som om mitt sjuttonåriga jag har fastnat i pärmarna och nu andas på mig genom pappret. Jag känner mig dimmig.

Det finns ett före och ett efter i mitt liv.
Jag låter minnena strömma tillbaka.


Mina långärmade tröjor fastnar i såren vid armvecket. Det gör ont när jag drar bort tyget och råkar få med skorpan.

Jag står på en gata i Paris och försöker hitta en taxi som kan köra hem mig. Klockan är tio på morgonen och jag är så hög att jag nästan hallucinerar.

Jag sitter i sängen med huvudet mot väggen och försöker att inte gråta för högt så att inte värdfamiljen hör. Jag är bra på att gråta tyst. När jag var tolv stod jag framför spegeln i badrummet hos pappa och såg på mina svullna röda ögon och då höjde jag handen långsamt och slog mig själv över kinden så hårt att det blev ett märke. Halva ansiktet var rödflammigt flera timmar efter men jag slutade gråta.

Jag ligger på ett golv hemma hos någon på Lidingö. Tittar upp i taket och känner drogerna porla genom kroppen. Vad har jag tagit? Jag försöker tänka efter, men tankarna får inte riktigt grepp. Ecstasy, kokain… någonting annat. En halv flaska vodka. Någonting annat. Ett ljusblått piller. Eller har jag drömt det? Jag är luddig i kanterna. Upplöst. Jag undrar om jag fortfarande existerar.

Jag går omkring i ett sömnigt Stockholm. Klockan är sex på morgonen. Sommarlov. Ett vilddjur har flyttat in i bröstkorgen, det river ursinnigt med sylvassa klor. Jag andas snabbt. Stannar till, hinner precis ta emot med handen mot husväggen innan benen viker sig.
Huvudet fram, handen mot pulsen vid halsen, måste få blod till hjärnan, annars dör den. Jag hyperventilerar.
Det är inte på riktigt, tänker jag med den lilla del av hjärnan som inte brinner, men tanken försvinner som ett eko och får inget fäste. Jag håller händerna för öronen tills det går över. Det ebbar ut. Jag har överlevt, igen.

Jag står vid porten till hans trapphus och kedjeröker. Kroppen kändes stum efter att den blivit använd till det den brukar bli använd till. Jag fimpade den fjärde ciggen, började genast på en femte. Jag tyckte mig se äcklet i hans ögon när han låg med mig. Skammen har slutat bränna i bröstet; jag tror jag börjar bli van. Eller så kanske jag bara inte bryr mig längre.

Jag ligger i badkaret och försöker bli varm, iskylan verkar ha spridit sig som en infektion i blodet. Jag gråter. Jag är så trött. Jag är så trött på att finnas. Helt utmattad av att hålla mig vid liv. Jag stiger upp ur badet, lägger mig under täcket, och känner mig rädd. Nu är jag nära, tänker jag. Nu är jag nära kanten. Såhär nära har jag aldrig varit förut. Och sedan, insikten som en smäll i bröstkorgen; jag kommer dö snart. Herregud, jag kommer dö.


Två månader efter att jag skrev de där meningarna i dagboken delades mitt liv i mitten och jag fick plötsligt ett före och efter. Tre månader efter att jag legat i badkaret och gråtit för att jag insett att jag inte skulle orka rädda mig själv börjar mina mediciner fungera. Fyra månader efter att jag brydde mig så lite om min kropp att jag skar den, förgiftade den och lät den hamna i fel händer blev jag plötsligt kär, i en gänglig kille med långt hår som rynkade pannan när han lagade mat. Fem månader efter att jag bestämt mig för att inte dö började jag leva.

Och tre år senare sitter jag på min säng i min egna lägenhet vid Hötorget och bläddrar igenom min gamla dagbok. Min första roman står i bokhyllan, sida vid sida med andra författare som jag beundrat i hela mitt liv och fortsätter beundra. Jag dricker te, har på mig pyjamas, ska lägga mig tidigt för jag ska nämligen upp och jobba imorgon, som skribent, på en riktig tidning. Jag lägger mig i tid och mina tankar snurrar kring vad jag måste inhandla i mataffären efter jobbet och glömde jag att boka tvättid eller hann jag göra det i fredags? När jag vaknar morgonen därpå vill jag helst ligga kvar under de varma täckena, bredvid han jag gillar så mycket, han som kramar om mig i sömnen och får mig att skratta tills jag kiknar, men jag går upp, för jag längtar till jobbet, jag vill gå upp för jag vill faktiskt leva.

Om jag hade träffat mitt yngre jag hade jag bara sagt en enda sak: håll ut. Jag kan inte gå tillbaka i tiden, men jag kan skriva detta med förhoppningen att någon som kanske just nu är där jag var då läser och lyssnar.

Det var min mamma som fångade mig och såg till att jag fick hjälp, men det var jag som gjorde jobbet. Den där sista, sista energin som finns kvar hos er som vill leva men ändå inte vill dö, den måste ni använda. Ni måste göra en sista kraftansträngning och söka hjälp. Ni behöver inte vilja ha hjälp till en början, det räcker med att prata. Berätta. Använd all reservkraft du har för att öppna munnen och be om hjälp. Du behöver inte tänka att det är för din skull, för jag vet att när man är där så bryr man sig inte, men gör det bara i alla fall, bara gör det, börja prata, börja berätta, skrik om du måste, säg att du kommer att dö om ingen gör någonting nu. Genast.

Det här är till dig som vacklar på kanten. Skriv ner detta i anteckningarna på mobilen, sätt upp en lapp vid spegeln, ha det som bakgrundsbild på datorn, läs detta varje dag:

Håll ut.
Jag lovar från djupet av mitt hjärta, på heder och samvete, att det kommer bli bra.
Det kommer bli bra.
Jag lovar dig.
Det går över.
Det går alltid, alltid över.

En dag kommer du öppna din gamla dagbok och gråta av lättnad för att du valde att leva. Du kommer aldrig glömma känslan men du kommer aldrig heller förstå hur du kunde vara så blind för hur fint livet var. Hur fint det är. Hur fett det är att leva. Och sedan kommer du smälla ihop boken, krypa ner i sängen bredvid den du gillar sådär så att det smäller som fyrverkerier i bröstet, och så kommer du somna och när du vaknar morgonen därpå kommer du att gå upp.
För du vill faktiskt leva.

Sneakpeak från plåtning

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks 

Hej gänget!

Hur mår ni denna soliga onsdag? Jag mår helt okej, sov lite dåligt inatt. Jag vet inte hur det är för er, men när jag drömmer mardrömmar så kallsvettas jag ihjäl. Det är helt sjukt jobbigt eftersom jag drömmer mardrömmar varannan natt, typ. Vaknar med lakanen invirade i benen och håret helt fuktigt. Bu för det. Hur som, igår slutade jag jobbet vid 18.30 och gick sedan ner till Tures för att träffa en gammal vän som jag praoade hos när jag gick i Paris. Han jobbar på l’Expresse, en tidningsredaktion som skriver om lite allt möjligt. Minns exakt hur hjärtat klappade första gången jag gick in i byggnaden, där män och kvinnor i kostym rusade förbi med en laptop i ena handen och en kaffe i den andra, upprört talandes i en hörsnäcka. Det var en fantastisk vecka, må jag säga. Var så otroligt fascinerad. Ja, hur som. Vi sågs i alla fall över ett glas vin och en matbit för att diskutera #metoo, som han har åkt till Sverige för att skriva om. Vi pratade om allt från hur man skapar redaktionellt innehåll online till paradoxer i rättsystemet. Det var väldigt väldigt kul att ses, förhoppningsvis ska vi träffas igen ikväll innan han åker hem till Paris.

Nog om det. Imorgon är det torsdag och då ska jag jobba på några inlägg, spela in podd med Emelie och Thomas, förhoppningsvis fota samt hämta pass och förbereda samarbete. Snart ska vi dessutom uppdatera både jingel och omslag till podden, kul va? Vi sitter med några bilder som är tagna av Lukas Meijer, ni ser en liten sneakpeak här ovan. Han är ju så sjukt duktig. På bilden ser ni också mina fina lårhöga skor som jag beställt hem från nelly.com, hur sjuka är inte de? Hade dem på nyår och kände mig flyyyy as fuck. Perfekt om man verkligen ska klä upp sig och gå all in eller om man bara vill dra ut en vanlig kväll och dra på sig en stor tröja över. De är tyvärr slut i lagret men säger till när de är inne igen. Det kliar nästan redan i fingrarna efter ett till par lårhöga skor, tycker det är så himla sexigt. Dock tycker jag att det blivit någon slags sjuk inflation på over-the-knee-boots? De blir liksom bara konstigare och konstigare. Kikade runt lite på NA-KD och hittade till exempel dessa, har ni sett något fulare? Alltså, HAR ni det? Klacken är katastrof, mönstret är katastrof, formen är katastrof. Förstår inte hur de tänkte i briefingrummet. Eller typ dessa. Fucking hur? Nä, jag vet inte. Slutar aldrig förvånas.

Jaja! Vi hörs lite senare gänget. Puss!