Readers Friday

Reader Friday: Att känna mycket, men inte tillåtas att känna det

 Vill du också skicka in din text? Maila mig på [email protected] Glöm inte att skriva om du vill vara anonym eller ej <3


Jag minns en tid då mitt hjärta slog extra hårt, varje slag blev dubbla, och tio gånger så starka när han var i närheten. Jag kommer ihåg att jag ibland kunde känna hjärtat slå hårdare och hårdare när han kom emot mig, att jag funderade på om det syntes hur min tröja ibland ryckte till av hjärtat som slog så hårt så hårt. Att jag hoppades att han inte skulle märka hur mitt hjärta slog, inte skulle märka mina darriga händer när han log mot mig. Jag hoppades att det inte skulle synas utanpå, men det gjorde det nog ändå. Han såg nog. Alla såg nog. För man blir ju så konstig när man känner sådär, som att hela ens skörhet kramas om och filtreras bort för att ersättas av en annan kropp som skakar om en och läker det i en som gör ont. Det är som att pausa från allt och bli helt jäkla knäpp ett tag. Börja känna jättemycket. En dag, mitt i allt det här, pratade jag med en vän, som frågade mig om det kändes likadant som förra gången jag blev upp till öronen kär i en annan kille. Jag svarade ”nej, det gör det inte. Det här går mycket bättre. Det går nästan för bra, han vill liksom vara med mig, och ibland tänker jag att det omöjligt kan gå såhär bra. Något måste skita sig”. Så sa jag och kände verkligen så, samtidigt som jag var helt säker på att det inte skulle skita sig, inte denna gång, inte med honom. Så tänkte jag.

Men det sket sig.

För några veckor senare sa han det, han sa de orden som är något av det som gör som allra ondast att höra från en annan människa. Att han inte känner likadant tillbaka. Att han vill vara med mig, men inte på det sättet, att det inte är mitt fel. Men att det är så det är. Och hur mycket han än försökte förklara att det inte var mig det var fel på, så kändes det ju så. Jag borde lyssnat på det i mig som sagt åt mig att det skulle skita sig, det som dovt hade försökt varna mig. Jag tog mina saker, gick ut genom hans dörr, ut från porten och hem, och på några sekunder ändrades det som känts så bra till rent och skärt mörker. Hans närhet försvann och i takt med det kom sårbarheten och det sköra tillbaka till mig. Skar upp allt i mig på nytt och jag grät. Jag grät grät grät och fick hålla hårt i min telefon, för att dämpa impulskänslorna av att vilja kasta ner den på tunnelbanespåret. Slog istället in numret till en av mina närmsta vänner, och med henne i örat, och flera andra efter det, gick jag en av de längsta promenaderna jag någonsin gått. Jag bara gick och gick och gick, pratade, grät, ville inte gå hem, för dagen innan hade du varit där, dagen innan låg du tätt intill och sa att du tyckte om mig. Men det gjorde du ju aldrig.


Skribent: Tora Hansson
Blogg: HÄR

Så himla fint. Tack finaste Tora!!! Fortsätt skriva, vill läsa mer ♥ Ni hittar fler texter på hennes blogg!

Ett svar till “Reader Friday: Att känna mycket, men inte tillåtas att känna det

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.