”Reader’s Friday” Trasig


”Jag vet inte vad jag ska säga” mumlar jag och tittar bort. Känner hur hans blick söker min i mörkret. Men jag är för rädd för att besvara den. Ännu räddare för vad jag ska se om jag gör det. Jag tror han märker det, för plötsligt flyttar han ifrån mig lite på den daggiga parkbänken. Knappt märkbart egentligen, och han är fortfarande tillräckligt nära för att jag ska känna hur han stelnar. Blir kylig och frånvarande. Precis som han blivit igår. Igår; när jag var full och förvirrad och självisk som vanligt och ringde honom och sa som det var; att jag har gjort bort mig igen och duger nog inte längre. 

Och han hade blivit sådär kylig och frånvarande på andra sidan luren, och plötsligt hade jag frusit, fast det var mitten av juli. Och då hade det bara brustit för mig. Inte pågrund av honom egentligen. Utan för att jag insåg mellan huttringarna att jag kanske just förlorat det enda bra jag hade. Men istället för att gråta in i mobilen hade jag snabbt lagt på och flytt. Och för varje gång jag klickade bort hans samtal och tog en cigg med någon ny istället växte något mörkt sig större i mig. Något skamset som kliade i halsen, men samtidigt, något så förvånansvärt,
tillfredsställande.
Jag vill röra vid honom. Mest för att se om jag liksom når. Så långt borta från mig känns han. Det är som om allting plötsligt suddats bort. Det blir svårt att se honom som något annat än ett känslolöst spöke bredvid mig i mörkret. Jag kan liksom känna känslorna rinna ur mig och bilda en pöl av före-dettan på marken.
Jag sneglar över på honom och undrar i smyg om han känner samma sak. Funderar över vad som egentligen är värst; att krossa någons hjärta eller att få sitt eget krossat?
Jag ångrar plötsligt att jag bad honom att vi skulle få chans och prata. Ångrar att vi nu sitter här på den daggiga parkbänken med flera hundra mil mellan oss och ångrar att allt jag kan klämma ur mig är ett unket
”Jag är ledsen”
Konturen av hans axlar sjunker ihop när jag säger det.
”Jag med”
Så vänder han sitt ansikte mot mig, och jag hinner knappt reagera innan han kysser mig. Och jag kan för allt i världen inte förstå varför han kysser mig, för jag hade inte kysst mig. Och det är när han lägger handen om min midja och trycker mig ännu närmare som jag inser det:
att krossa någons hjärta är ändå värst
För här sitter han; i ren desperation och försöker suga ut det sista av hoppet i mig. Letar febrilt efter ett tecken att det inte slutar här. Slutar såhär. Men det finns inget hopp att suga ut, jag ger inga tecken. Jag är tom och klar och känslorna ligger i en pöl på marken. Och lika fort som jag blev kär i honom,
slutade jag vara kär i honom.
Och hela min kropp värker för det känns som jag måste bära honom nu när han inte kan längre bära sig själv.  Känns som jag ljugit eller förrått. Känns som det skulle varit enklare om mitt hjärta varit det i tusen bitar för jag tror inte han vet hur man limmar ihop något sådant igen.
Jag drar mig ur kyssen och tänker att om detta varit mitten av juni och inte juli hade jag kysst honom tillbaka. Han krymper och liksom förmultnar framför mig. Jag slår armarna om honom i att försök att fånga upp det lilla av människa som finns kvar. Och så sitter vi; jag med armarna runt hans armar som mest hänger ut med sidorna, på en daggig parkbänk i mitten av Juli.
Det drar lite i mungiporna i mörkret. Vågar inte riktigt le. Tänker i smyg på hur något slags underbart det är ändå, att för en gångs skull är det jag som är hel
och han som är trasig

Skribent: ”E”
Ingen bild bifogades

Är det värre att lämna än att bli lämnad? Vad tycker ni?

Enter a title

”Tankar kring…” glömma sig själv

Förmodligen var det doften av story hotell som fick mig att inse vad jag saknat. Jag satt vid baren och väntade på min vän, snurrade på ett glas rött vin som jag fått extra billigt av killen i baren som förmodligen tyckt synd om min trötta uppenbarelse. Med hakan i handen tittade jag på människorna som rörde sig runt utan att egentligen se dem.

Insikten, ja. För ett år sedan var jag här med Megan. Mitt hår var vitblont och halvlångt, jag var smal som en sticka och bar gärna croptops från NA-KD tillsammans med glittrande chokers. Lyckligt ovetande om att mitt och min pojkväns förhållande snart skulle nå ett definitivt slut röjde jag runt med min bästa vän och fraterniserade med varenda bartender jag stötte på. Jag var sprudlande, brinnande, fruktansvärt olycklig och sinnessjukt lycklig om vartannat. Allting gick dåligt men det var också helt okej.

Jag tar en klunk av det sträva vinet och stryker bort en slinga av mitt nu mellanblonda, korta hår. Det når knappt till axlarna. Vad var det nu igen? Insikten. Jag lägger benen i kors. Var jag lyckligare då? När livet kändes som om det precis börjat och avslutats på samma gång? Jag vet inte.

Ett år senare är jag bloggare på VeckoRevyn, skribent på SvD Perfect Guide och dessutom författare. Jag bor i en renoverad lägenhet, en riktig lägenhet, med soffkuddar som matchar och en hylla för kryddor och en spis som fungerar. Jag har ett jobb och en framtid, vänner som älskar mig, familj som finns där, jag är inte längre bedövad av smärtan han orsakade; jag vände den till något bra och skrev en jävla bok.

Men som den prestationsprinsessa jag är så kan jag inte känna mig stolt.

Hur mycket jag än försöker kan känslan inte slå rot. Vänner försöker sig på tomma meningar, motiverande slagord såsom “jamen, du är ju så UNG. Se vad du klarat HITTILLS.” Men ingenting, inte ens i kombination med intensivt scrollade på pinterest, kan få mig att känna mig tillfreds. Eller ens nöjd.

Kanske är det för att jag inte föreställt mig att det skulle gå såhär långsamt. Jag är oerhört divig på det sättet; jag förväntar mig att saker och ting ska hända nu, genast, och att jag är berättigad. Jag är chockad över att ingen upptäckt min storslagna talang och det är helt orimligt att ingen förstått att jag ska ta över välden. Jag sitter och trummar otåligt med mina sponsrade akrylnaglar mot bordet och tjurar över att saker går så dåligt. Men det gör de ju inte, det vet jag. Det är bara en rastlös känsla i mig.

Rastlösheten, har jag insett, är kärnan i mitt liv. Det är den som gör mig galen, kreativ, jobbig, sömnlös, rasande, vass. Det är den som får mig att driva folk till vansinne och det är den som får mig att sitta uppe till klockan tre på natten för att skriva ned en ny berättelse som aldrig får se dagens ljus. Det är rastlösheten som orsakar min mani, och det är min mani som orsakar min (subjektiva) storhet.

Så vad hände?

Jag beställer in ett till glas. Mido häller upp och skakar på huvudet när jag räcker fram mitt kort. Jag tar ännu en stor klunk och fortsätter att stirra på människorna i baren.
Det som hände var att jag slutade använda min rastlöshet till något kreativt. Jag lät den istället präntas in i min vardag, sluka mig hel, sätta sig som en kliande tvångströja över mig och hämma mitt liv. En av de saker som fått mig att skriva så bra är just att jag skriver för en annan värld. Min egen värld. Den jag tycker är värdig mig. Den jag själv vill vara i. Jag brukade se ner på livet med en avsmak värdig Marie Antoinette och jag brukade fly den genom att väva in drömmar i tomma dokument. I den verkliga världen var jag bara mig själv; högljudd, stökig, bråkig, blond, omogen och (för det mesta) berusad. Jag har inte förändrats. Jag har bara rutats in.

Jag dricker upp vinet och tackar för mig. Kliver ut i höstkylan och tänder en cigg.
Jag glömde bort mig själv där för en sekund. Men nu är jag är tillbaka.

DIY: How to be a white girl

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Kom hem från jobbet vid sex-tiden, otroligt trött må jag säga. Varför känns det som om vissa dagar är längre än andra, ibland? Det är verkligen förbryllande tycker jag. Morgonen förflöt visserligen utan större svårigheter, jag var dessutom på en intressant föreläsning vid halvåtta för att ”kickstarta” dagen (bara jag som tänker på typ Katrin Zytomierska när jag hör det ordet?). Handlade om hur man skapar intressanta och klickvänliga videos. Det är helt sjukt hur otålig vår (min) generation är. Ett par millisekunder räcker för att vi ska tappa intresset för något i det aldrig sinande flödet. Well, well.

Kom hem från jobbet och bestämde mig för att göra ”fluff”. Idén kom efter att jag, i söndags, ännu en gång slukat Maria Ahlgrens bok ”Beautyfood”. Tror jag har predikat om den förr. Den handlar i alla fall om hur man äter för att få fin hy. Fick ett maniskt infall och begav mig till konsum för att inhandla diverse BOOSTANDE och NÄRINGSRIKA grejer, det blev väl för det mesta frysta bär men kände mig ändå oerhört nöjd när jag gick därifrån, cirka 200 kronor fattigare och taggad på mitt nya liv.

Ovan ser ni ingredienserna till vad Maria kallar ”fluff” (jag HÖR hennes hysteri när jag läser boken. ”FLUFF” säger hon med gäll röst medan ögonlocken rycker sådär som de kan göra på drogmissbrukare; ”FLUFF. Så SJUKT gott. Som GLASS fast utan kalorier. HUDENÄRKROPPENSSTÖRSTAORGAAAAN”). Men ja, jag har ju ingen rätt att vara nedlåtande egentligen, för jag är fast. Nästa gång ni ser mig på Brillo kommer jag stå där med en skål ”fluff” i handen, uppspärrade ögon och händer krökta som klor och väsa ”fluff, fluff, fluff” som den dåre jag är.

Jag var lite osäker först när jag stod där med min orimligt stora mixer och osäkert hällde i bananer jag frusit in och hallon på extrapris. ”Vego-mjölk” hade jag i också, fast jag är inte säker på om jag valde rätt när jag stod vid frysdisken. Vet ni hur många olika sorters mjölk det finns? Så fort man inser att Arla inte har monopol på fanskapet stiger man in i riskzonen för stroke. Till slut tog jag bara det billigaste och rusade mot kassan, tårögd och skakad.
Men men, jag lyckades få ihop något. Det tog lite tid. Blandade ner alla frukter och grejer och så lutade jag mig tillbaka och tuggade eftertänksamt i mig ett några oreos medan jag väntade. Mixern malde på i evigheter innan fluffet var klart. Egentligen skulle man också ha haft i något som kallas vassleprotein men där går min gräns för vad jag kan stå ut med för en dag.

Det blev faktiskt supergott med lite kokosflingor och chiafrön som för övrigt är värda sin vikt i guld! Mumsade i mig den glassliknande sörjan och strösslade på lite kaksmulor för smakens skull.  Gladde mig över att jag samlat rekordmånga poäng i vithet på en dag.

Känns bra att vara tillbaka, förresten. Jag har suttit och skrivit lite och försökt samla kraft inför veckan. Emelie skulle kommit förbi med mina skor idag, insåg det precis. Ni vet hur mycket jag älskar dem, de i sammet? Liknar dessa. Som ni hjälpte mig att välja, förresten. Tack för det! Lutade åt dessa också men blå it is.
Är mentalt slut och det är bara tisdag. Men ni kan se fram emot ett trevligt ”tankar kring…” imorgon och, så får vi inte glömma! En VIDEOBLOGG! Ska visa er runt i min nya lägenhet! Hur jäkla spännande är inte det, va? Är taggad. Hoppas ni också är det. Vi hörs imorgon, puss!

Tystnad, tankar och texter

Skrivet 27/02/17


Om det är någonting jag ibland kan sakna så är det tystnad.

Ironiskt av mig att säga, när jag nu sitter ensam i min lilla lägenhet vid Hötorget. Det enda som hörs är brummandes från kylskåpet och mina egna andetag. Ibland kör en bil förbi i närheten, men annars är det så knäpptyst att jag ibland tror att jag fått lock för öronen.

Men det är när det är helt tyst som ens tankar hörs mest. Ibland kan jag tycka att tystnaden är helt öronbedövande. Bullrig, dånande och rasande. Då sätter jag på musik för att ljuden ska försvinna. Eller så pratar jag för mig själv. Annars låter mina tankar alldeles för mycket. De liksom sprider ut sig i hela rummet och tar plats i soffan, spirar ut ur tinningarna och blommar som om de var snabbväxande ogräs. Jag kan nästan se dem rent fysiskt, när de letar sig ut i tystnaden och jagar bort den med sin icke-existens.

Ju mer invecklade tankarna är desto tyngre är dem. De allra jobbigaste rinner ner från huvudet och lägger sig som en tjock matta över parkettgolvet, där de sedan muttrar och puttrar och gör det svårt för mig att gå. Jag måste vada genom dem för att nå köket, och ibland är de så ilskna att de börjar bita mig i hälarna. De tankar som är mindre komplicerade, däremot, de svävar lätt upp i taket och gör kullerbyttor vid lampan, eller så sätter de sig bedjande på fönsterkarmen och ber om att få släppas ut i det fria. Andra tankar, som är halvjobbiga, tenderar att bara promenera omkring i lägenheten och sätta sig lite varsom, där det finns plats helt enkelt, och vänta på att jag ska ge dem uppmärksamhet. De trummar med fingrarna och utstöter bedrövade ljud, och varje gång jag tittar upp och ser på dem är deras uppsyn deprimerande.

Hur som helst. Ibland när tystnaden varat för länge, och rummet fyllts till bredden av tankar, så blir det så högljutt härinne att jag inte står ut. Då måste jag sätta mig ner vid datorn eller framför ett kollegieblock och skriva ner alla tankar så att de försvinner. De invecklade, dystra tankarna har ingen som helst uppfattning om vad kösystem betyder, och om de får vänta för länge blir de aggressiva, så dem måste jag ta först. Jag skriver ner dem i tur och ordning och sedan fortsätter jag med de tålmodiga, halvjobbiga tankarna, som är dystra och ledsna. Om jag orkar så fångar jag sedan in de lätta och tvingar ner dem på pappret, men de är så trevliga att jag ibland bara låter dem flyta omkring uppe i taket och bubbla ur sig nonsens, för det gör mig ingenting.

Idag är rummet halvfullt på tankar, men de flesta är trevliga. Jag ska fortsätta att fånga in några av dem nu.

REKLAM: Om världen såg vad föräldrarna ser

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video

Just nu har P&G en så fantastiskt fin reklamfilm som går ute på sociala medier. Tänkte dela med mig av den här också, eftersom den verkligen gick rakt in i hjärtat. Jag och Jasmin tittade på den tillsammans och fällde en tår, speciellt på slutet.
Tänk om världen bara kunde se det föräldrar, syskon och vänner ser. Tänk om man kunde tro på sig själv lika intensivt som mamma gör. Tänk om  man kunde vara lika stolt över sig själv som pappa är över en.
Det är reklamfilmer som denna som gör mig varm och glad i själen, att enorma varumärken som P&G tar ställning och visar upp en sida som kanske förändrar världen för någon. Att man, som multinationellt företag, uppmanar till att drömma större och högre, vem man än är. Det gillar vi. Det älskar vi. Tack P&G för att jag fick äran att sprida ert budskap <3

Välkomna tillbaka; vad händer nu?

Hej gänget.
Välkomna tillbaka. 

Jag tog en vecka ledigt för att försöka klura ut vad sjutton jag skulle göra med bloggen. Det tog stopp där i tisdags. Jag orkade inte. Det var väl en kombination av att jag 1. inte hade någon inspiration och 2. insåg att jag inte hade några pengar kvar för resten av månaden. Toppa det med att jag inte hade något ”hem”, att jag fortfarande behövde koncentrera mig på mitt andra jobb och att jag inte kunde vända mig till min familj för lite kramar och styrka eftersom de befinner sig i Cannes. Ja, det sög. Jag hade en sådan jävla dipp i tisdags så det var inte klokt. Det kändes som om allting bara raserade när jag insåg att jag inte skulle kunna köpa lunch för då skulle jag inte ha råd med en bussbiljett hem.

Jag tog en lång promenad och grubblade på vad det var som gick så jävla fel. Grubblade faktiskt hela dagen, efter jobbet, under kvällen, dagen efter, och så har det fortsatt. Jag har vänt mig till mina vänner och min familj och er för råd och nu känns det som om jag har samlat ihop allting och är redo att nå en slutsats;

Jag kommer alltså inte att lägga ner bloggen.

Ett dumt beslut, egentligen. Jag tjänar inga pengar i jämförelse med hur mycket tid jag lägger ner. Statistiken står still. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill komma och om jag visste har jag ingen aning om hur jag når dit. Men jag kan inte sluta. Min blogg är mitt lilla livsverk. Alla timmar jag har lagt ner, all kärlek jag har fått, alla hyllningar och all kritik och alla stormar och all trygghet. Jag har jobbat så himla hårt för att bygga mitt varumärke, för att bygga detta, så jag kan helt enkelt inte bara ge upp. Det går inte. Men det måste ske några andra förändringar.

Innehållet på bloggen kommer att förbi detsamma. De texter jag producerar tar tid och energi att skriva, så därför kommer de inte komma upp lika ofta, men jag vet att ni har förståelse för det. Jag ska försöka satsa på mer videor och fina bilder för att kunna skapa ett innehåll som täcker ”mellanrummen” mellan de inlägg jag vill skriva och ni vill läsa. Men, om jag ska hålla på att vara stressad över det faktum att jag måste vara kreativ så kommer det inte bli något bra alls. Ni får ge mig tid att tänka, och försöka att ha tålamod. Det vet jag att ni har.

Slutligen; det är jag själv som ska ge mig en knäpp på näsan. Jag är konstant så jäkla orolig över vad folk tycker och tänker, hur de ser mig, vad de säger om mig, och det går ju inte. Om jag ska tassa på tå hela jäkla tiden så skapar jag ju inget innehåll alls. SÅ. Jag ska jobba på att få tillbaka hänsynslösheten, den vassa tonen och den där råheten som så många av er nämnde i kommentarsfältet under (måste förresten säga; jävlar, vad ni är fantastiska. Har suttit och läst era kommentarer om och om och om igen och fällt en tår över hur lyckligt lottad jag är som har er. Jag hoppas ni vet det).

Jag förstår som sagt att alla inlägg om kläder och bilder inte är vad majoriteten av er egentligen vill ha, men 30% vill ändå det, och jag måste få släppa lite på kreativiteten och fylla bloggen med det som får mig inspirerad. Samt det som jag tjänar pengar på. Jag kan inte leva på en praktikantlön från SvD och inte tjäna några pengar på bloggen, det går inte. Så om ni inte diggar klädinläggen, läs dem inte. Men klicka för helvete på länkarna så att jag kan ha råd att köpa vin (livsviktigt för min inspiration om ni vill att jag ska skriva mina förbannade texter)

Jag har fått tillbaka blogglusten och skrivlusten och nu är jag som sagt taggad på att ta nya tag. Många spännande saker ska hända och vi gör det här tillsammans, som alltid.

Så! Jag är!! Tillbaka! 🙂 Är taggad på att renovera mitt varumärke och taggad på att återgå till den jag var. My true self. HÖRS.