Till dig som har en son

Jag har blivit inbjuden till en facebookgrupp av min syster. Jag klickar förvånat på notisen. Min syrra brukar inte vara ett så stort fan av facebook, än mindre grupper. Men vad vet jag. Jag öppnar upp gruppen, som är hemlig, och börjar läsa inläggen. Magen drar ihop sig och huden knottras. Ju mer jag läser desto mer fryser jag. Sedan kommer illamåendet. Jag måste gå ut och ta luft för att inte kräkas där jag sitter på kontoret.

Gruppen är nämligen till för sexuellt trakasserade gymnasieelever. En systergrupp till #metoo, så som #medvilkenrätt är för jurister, och #tystnadtagning för skådespelare. Jag känner mig tvungen att läsa vidare trots att hjärtat värker så mycket att jag tror att det kommer börja spricka i kanterna.

”Blev fasthållen av två sexton-åringar medan de turades om. Jag var tretton.” 
”Han tryckte mitt ansikte mot sitt skrev och tvingade mig att suga av honom medan han höll fast mitt hår. Jag var femton.” 
”Vännen till pappa bjöd hem mig och våldtog mig medan vi såg på film. Jag var tio.” 
”Min bästa killkompis tryckte upp mig mot väggen och utförde analsex. Jag var sexton.” 

Historierna ovan är figurerade av respekt till offren som har postat i den gruppen, men det är sådana historier som berättas. Inläggen varvas med screenshots från konversationer där killar i trettonårsåldern pratar om en tjej som de vill våldta.
“Hon är så fucking ful” säger en.
“Ja, men hon har flera hål än munnen” säger en annan.
De skickar skrattande emojis och skämtar vidare om hennes kropp.
En motreaktion skapas till facebookgruppen. Killar har nosat reda på flickornas namn och hänger ut dem med nakenbilder, screenshots och egna upplevelser om hur de var i sängen. Hur hårt de knullade henne. Hur mycket sperma hon fick i ansiktet. Hur villig hon var.
Tjejer som vågat dela med sig får hot av killar och deras föräldrar. De tycker att hon skadar hans rykte.

I skrivande stund finns det 6855 medlemmar i gruppen. 1267 har skrivit under namninsamlingen.

På samma sätt som man inte ska handla mat när man är hungrig, försöker jag undvika att skriva när jag är arg. Fingrarna darrar över tangentbordet, det flimrar framför ögonen och adrenalinet rusar i blodet. Jag andas mjukt och dricker vatten, försöker resonera med mig själv. Jag vill inte skriva när jag är som argast, då går inte orden in. Det är när raseriet gått från brinnande till glödande som jag kan formulera mina tankar.

Detta är till dig som har en son.

Det spelar ingen roll hur gammal han är, egentligen. Kanske är det viktigast för dig som har en son i tonåren. Detta är till dig. Du som varit på BB med din nyfödda bebis i armarna, du som skrattat åt varje joller och hållit hans händer när han tagit sina första steg. Du som stått på skolavslutningar, du som tvingat på en krans på midsommar, du som kämpat med hans läxor och du som förmanat honom när han sagt en svordom för första gången.

Jag vill att just du som har en son läser detta inlägg och föreställer dig 6855 flickor framför dig. På rad, på led, i grupp, spelar ingen roll. Föreställ dig dem. En har fått sin första mobil. En har köpt sin första bh. En har kurviga höfter och skrattgropar. En ska på sin första dejt i helgen, med en kille i klassen. En ska på sin första fest. En blir full för första gången. En blir drogad.

6855 flickor. Jag vill att du föreställer dig att du ser dem i ögonen när de berättar vad din son gjorde mot dem. Jag vill att du lyssnar när de berättar att det var din son som kastade hennes nya mobil i marken så att den gick i tusen bitar, bara för att han kan. Det var din son som knäppte upp hennes första BH och ropade att hon inte hade några bröst. Det var din son som grep tag i de kurviga höfterna och suddade ut den där skrattgropen. Det var din son som förvandlade den första dejten till en mardröm då han tvångskysste henne trots att hon sa nej. Det var din son som spred rykten om henne. Den var din son som skickade runt nakenbilderna. Det var din son som kallade henne tjock kossa. Det var din son som klämde på hennes bröst. Det var din son som skrattade när folk kallade henne hora.
Och det var din son som drogade henne. Det var din son och hans kompisar som turades om att våldta henne medan de höll fast hennes armar. Det var din son som tryckte hennes ansikte mot sitt skrev. Det var din son som pressade in sitt kön i hennes analöppning medan han tryckte en hand mot hennes mun, han hade egentligen inte behövt det, hon skulle inte ha skrikit ändå, hon var alldeles för rädd. Det var din son som hotade med att straffknulla henne tills hon inte kan stå om hon berättade för någon.

Erkänn att du vill vända bort blicken när du läser detta. Jag fattar. Men gör inte det. För det är din son det handlar om.

 

Du förmanade honom när han svor men du sa ingenting om vad ordet hora betyder. Du berättade varför man ska dela med sig av sina leksaker, men du berättade aldrig att man inte fick ta på någon annan. Du lärde honom att droger är farligt men du lärde honom aldrig om samtycke. Du pratade om blommor och bin men du pratade aldrig om rätten till den egna kroppen. Du berättade om kärlek men inte om sex. Du var sträng när det gällde läggtider men inte när det gällde hans prat om tjejer. Du satte dig aldrig ner med honom och fick honom att förstå vad våldtäkt är. Du blev inte rasande när en flicka i klassen anklagade honom för trakasserier. Du trodde din son när han sa att hon var sjuk i huvudet. Du trodde din son. Din älskade, söta pojke.

Kära föräldrar till en son. Ni har nu nära sjutusen namn på ert samvete för att ni inte gjorde tillräckligt. För att ni misslyckades som föräldrar. Kanske det låter hårt. Förmodligen tänker du som alla andra just nu, ”inte mitt barn”. Tyvärr har jag inte tid för din förnekelse, för jag har två systrar. Och den största faran, framför rusande bilar och tågolyckor och läskiga alkisar och vassa bordskanter, är din son.

Föräldrar till en son. Vad har ni gjort? Hur kunde ni låta det här hända? Hur i helvete kunde ni inte ta ansvar? Hur kunde ni inte se vad som pågick? Hur kunde ni inte agera som vuxna? Hur kan ni leva med att er son förstört en flickas liv? Hur kan ni leva med er själva?
Vad fan har ni gjort?

När uppropet kommer ut i tidningarna och ni får stirra på varenda namn som står där, svart på vitt, så hoppas jag att ni ställer er framför spegeln och frågar er själva just det. Jag vill att ni mår så dåligt att det känns som om ni ska dö, jag vill att ni ska skämmas så djupt att ni mår illa, och jag vill att ni tar tag i era söner och släpar dem till närmaste föreläsning om samtycke om ni inte själva känner er tillräckligt beläst. Jag vill att ni kallar till föräldramöte, jag vill att ni ställer andra vuxna mot väggen, jag vill att ni skäller ut era pojkar så grundligt att de aldrig kommer att glömma det. Jag vill att ni tror tjejerna som berättar, även om det är svårt. Jag vill att ni pratar med varandra. Jag vill att ni gör allt i er makt för att rätta till de misstag ni har gjort. Och jag vill att ni aldrig någonsin glömmer siffran 6855.

Stryk det, förresten.
Medan jag skrivit det här inlägget har siffran stigit till 7002.


update: som jag nämnde ovan är historierna i inlägget figurerade för att skydda offren och för att de själva ska äga rätten till sina berättelser. Namnet och hashtaggen på gruppen kommer att avslöjas inom kort. Om du går i gymnasiet och vill berätta din historia kan du lägga till mig på Facebook och skicka ett meddelande, så bjuder jag in. Admin måste acceptera din förfrågan. 

Enter a title

Recept: zucchinisoppa

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Nu ska jag dela med mig av något skojigt. Jag, som bor ensam, höll ett tag på att ruinera mig själv vad gällde mat. Det var sushi varje kväll, en latte hit och en laxsallad dit. Numera har jag verkligen börjat sätta mig in i billig och nyttig matlagning (nej, min hy tyckte inte alls det var skojigt när jag åt pasta med tomatsås varje dag). Så jag ska försöka dela med mig av lite recept! Vi börjar med… zucchinisoppa. Så jäkla enkelt, smidigt och framförallt billigt.

Du behöver:
1 zucchini
Buljong
Gullök
Vitlök
Philadelphia
Creme fraiche

Skär zucchinin och löken, koka i lite vatten (det ska bara täcka grönsakerna) och buljong (jag hade bara hönsbuljong hemma men kör på grönsak om du handlar), mixa och häll på creme fraîche och philadelphiaost.

På bilden ser ni en extremt misslyckad variant. Jag råkade nämligen hälla på en jävla massa vatten så soppan blev för tunn. Men den ska ha en tjock, krämig konsistens. Sedan är det nice att prova sig fram och göra lite som man vill, jag avskyr recept och kör hellre efter känsla (vilket resulterar i att maten blir oätlig 9 gånger av 10 men what the hell låt en tjej leva).

Ovan ser ni en liten, liten del av mitt nya kök. JAG VET att ni är taggade på att se lägenheten och att ni börjar tröttna på att jag inte håller vad jag lovar, men jag har varit töntig och velat fota lägenheten i dagsljus vilket är snudd på omöjligt när man har ett 9-18 jobb. Har gett upp idén och får fota i mörker istället bara. Vad gör man inte för bloggen?

Hur som, jag tycker det är så sinnessjukt svårt med köksredskap. Haha, skål för världens tråkigaste sak att diskutera, men när man bor ensam blir allt intressant (BLÅ ELLER GENOMSKINLIGA GLAS? HUR SKA EN KÖKSHANDDUK SE UT?!). Jag har nästan det jag behöver, men behöver lite nya prylar, så som vitlökspress (min är så himla gammal. Tror att jag ärvt den av mina morföräldrar, typ), osthyvel, durkslag… Tittade runt lite på en hemsida och hittade några artiklar i guldimitation. Kan ju inte bestämma mig för om det är tacky eller snyggt? Vitlökspress HÄR, osthyvel HÄR, durkslag HÄR. Vad tycker ni? Ska man strunta i dem och bara köra allt i trä? Help a girl out.

Ja, ja. Det var måndagens funderingar (vem är man egentligen om man funderar över en osthyvel?). Efter jobbet ska jag träffa Madison för en AW och sedan hem och lägga mig på köksgolvet och fundera över livet. Kanske delar med mig om jag kommer fram till något. Vi hörs!

Podcast: ”Om jag blir stor”

Okej, det har blivit lite knäppt med informationen kring podden haha… Som alltid så är det väldigt sällan som saker och ting går precis som de ska. Den här gången var det inget undantag. Men! Nu är vi i land! Välkommen till första avsnittet av ”Om jag blir stor”!

Vårt poddomslag är så fint! Fotat av fantastiska Jasmin och formgivet av Sanna.

Jag och Emelie träffades innan sommaren efter att vi blivit kompisar på twitter (här hittar ni henne). Efter en flaska vin frågade jag henne om hon ville starta podd med mig och hon såg lite skrämd ut men verkade tycka att det var en rolig idé. Sedan dess har vi spånat! Vi har varit på otaliga möten, diskuterat fram och tillbaka, planerat innehåll, provspelat och satsat tid och energi för att detta ska bli så bra som möjligt. Och nu är den här! Podden heter Om jag blir stor. Den handlar om att växa upp, om att inte växa upp, om missbruk, klasskillnader, sex, alkohol, psykisk ohälsa och kärlek. Jag och Emelie kommer från väldigt olika socioekonomiska bakgrunder, så det är intressant hur vi pratar och reflekterar över olika grejer. Vi är extremt olika på många sätt, vilket jag tycker är det viktigaste; vi vill inte att det ska bli ett 40-minuters samtal där vi bara håller med varandra.

Så vad är speciellt med vår podd? Vi utmärker oss inte direkt genom att vara två unga, vita stockholmare som vill prata om våra liv, men vi har lite annorlunda mål med podden. Jag och Emelie är båda väldigt ärliga och kompromisslösa, och vi väjer oss inte för att prata om sådant som får det att vrida i magen. Med andra ord kan det tvärtom vara jobbigt eller svårt att lyssna på podden ibland. Några, som lyssnat på pilotavsnittet, erkände att de skämdes när de lyssnade. Andra tyckte att det var obehagligt, att vi var elaka, eller att vi var lite för frispråkiga. Så jag höjer en varningens finger! Lyssna inte om du inte är beredd att faktiskt lyssna. Vi kommer att vara milda, hårda, roliga och elaka. Vi hoppas att kunna skapa en podcast som är relevant och viktig, och vi hoppas att de som lyssnar ska känna sig välkomna och trygga. Att de ska tänka ”wow, jag trodde jag var knäpp men dom där två..”. Och att de ska skratta med oss, gråta med oss, lära sig och lära ut.

Vi kommer att ha gäster när vi känner att våra röster inte är tillräckliga; vill vi till exempel problematisera kring flyktingpolitiken blir det rätt löjligt att vi ska sitta där och tjattra när man kan ta in någon som faktiskt har koll. Vi vill öppna upp diskussionerna så att de som lyssnar faktiskt kan lära sig något.

Det är visionen. Vi får se hur det går, va? Om ni vill veta mer om podden kan ni läsa Sannas inlägg där hon recenserar den. Om ni vill komma direkt till podden klickar ni HÄR. (Ps! Vi ligger redan på plats 31! Så nice! Tack till er som lyssnat).

Saker som gjort mig glad den här veckan

– Jag och Emelie har släppt en podd! Så himla fett. Mer info kommer.
– Jag har haft en så himla bra vecka på jobbet. Trivs så bra. Pratade med Emelie om det, att det nog det högsta som finns. Att älska sitt jobb. Hur många kan säga att man gör det, liksom?
– Min hy börjar bli liiite bättre. Framförallt eftersom jag köpt Basiron. Sjukt bra kräm mot akne, rekommenderar.
– Läste på måfå i en av mina böcker i bokhyllan. När jag lade tillbaka den insåg jag med förvåning att den var på franska, och att jag inte översatt texten i mitt huvud utan förstått!! Blev glad. Jätteglad.
– Jag skrev en fin text som jag inte tänker publicera ännu, är inte riktigt redo. Men det var härligt att känna skrivlusten igen.
– Jag ska få hem ett par svarta, lårhöga lackskor. Behöver man utveckla?
– Mina naglar är helt sjuka. Gröna, men i vissa ljus blir de röda. Gjorde av bästa Aida, som vanligt.

Readers Friday: ”Den där jävla sjukdomen”

Triggerwarning: Ätstörningar. 


Rummet är kallt och vitt. Men vad spelar det för roll. Utan mig i det här rummet är det dött. Jag är det enda som verkar leva i detta trista och hemska rum och därför måste jag stanna. Utan mig dör hon. Utan henne dör allt hopp. Utan hopp dör allt fint i världen och därför måste jag stanna.

Tänker på allt skratt och alla tårar vi gett till varandra. Hur fan kunde det blir såhär? Jag fattar ingenting. Snäll säg någonting. För jag fattar ingenting.

Det enda jag vet är att, Jag hatar dig. Jag hatar hur allt liv dör så fort du kommer nära, jag hatar hur du sårar alla. Jag hatar hur du gör folk tomma på liv. Jag hatar hur du får alla att gråta när de ser dig. Jag hatar hur du förstör.

Men jag pratar inte om dig syster, jag pratar om sjukdomen. Den sjukdom som tar skepnad i din fantastiska kropp. Hur något så ont är påväg att förstör alla celler och allt fint med dig. Det är sjukdomen jag hatar, inte dig. Du är unik, för ingen kan hata en så fin person som du.

Sjukdomen går att styra. Men problemet är att bara du kan styra den, ingen annan kan. Inte ens en hjärttransplantation kan bota det här. Det är något fel på ditt hjärta, nej problemet sitter inte där. Problemet sitter i ditt huvud. Du är en anledningen till din sjukdom. Men du är det enda botemedlet till den, det enda.

Jag ville ge dig skuld, men jag vet nu att det är fel. Jag tänkte på hur det kunde gå så illa. Vi hade uppväxten som alla drömmer om, hur kunde det gå bra för mig men åt helvete för dig. Jag ville ge dig skuld för jag tyckte att du var otacksam för det du hade och det du skulle kunnat fått. Jag vet, mina tankar var fel. Det va inte du syster som skulle ha skulden. Det är sjukdomen. Den där jävla sjukdomen.


Skribent: Anonym
Ingen bild bifogades

Livskris

Hej gänget!

Nu i helgen är jag på västkusten för att hälsa på Emelies familj. Därför är jag lite borta! Jag har också en mindre livskris. Sådant som händer när man är tjugo år gammal och inte vet vad man ska göra i livet. Jag ska försöka uppdatera er så mycket jag kan, men jag ber er att chilla lite. Gå tillbaka och läs gamla inlägg och snälla, ha tålamod. Jag har inte försvunnit. Jag försöker bara komma tillbaka med full kraft, och det är svårt ibland. Okej!! Men jag är kvar. Typ. Ge mig lite tid bara.

 

Onsdagshumör och coolaste vinterjackorna just nu

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Hoppas ni mår bra. Jag har precis slutat jobbet och ska börja röra mig hemåt. Jobba klart lite hemifrån, sedan möta upp en gammal vän som jag inte sett på hundra tusen år. Ska bli mysigt!! Det är onsdag och jag har druckit fruktansvärt mycket kaffe. Mina händer skakar lite och jag pendlar mellan att vara väldigt lycklig och väldigt olycklig. Manisk som jag är. Men kan ändå säga att jag är mest glad.

Här har ni en halvkass bild från idag. Jag har haft en produktiv dag, intervjuat fina Andreas Wijk och förberett artiklar. Nu tar jag ”ledigt” från Perfect guide för resten av veckan och ska fokusera på bloggen. Har samlat några vinterjackor här nedan till er, fick lite inspiration igår kväll så satt och pysslade med det. Tog bara de jag tyckte var absolut coolast. Hur grym är inte till exempel den guldiga?!

HÄR // HÄR // HÄR

HÄR // HÄR

Rött pga favoritfärg, alltid.

HÄR // HÄR // HÄR

Leopardjackan är så fin, visst? Jag har den i en längre modell och använder den dagligen. Inte särskilt dyr heller och perfekt att ha över en tröja!

Nu måste jag skynda mig iväg om jag ska hinna. Ville bara ge er en snabb update. Vi hörs sen, puss!

”Tankar kring…” fjärdedelen

Jag sitter på Story Hotel i vanlig ordning. Det är fredag och natten är iskall trots att det snart är maj. Min svarta tröja har samlat på sig damm som jag irriterat stryker bort med jämna mellanrum.
“Var ska vi sen?” tjattrar alla runt omkring mig var och varannan minut, inklusive jag själv. Jag tar upp telefonen och läser några sms, lägger irriterat ner mobilen, tar upp den igen och kollar var en tredje kille är. De två första är tydligen upptagna.
“Jag vill ha sex” muttrar jag till mina tjejkompisar. De hör mig knappt, förmodligen är de så vana vid meningen att de sållat bort den.

“Vill jag verkligen ha sex?” muttrar jag igen, den här gången för mig själv. Jag rynkar pannan. Ger upp tanken. Går ut och dricker lite för många glas vin och finner mig själv utanför Sturehof klockan 3, redo att gå hem. Då slår den till igen; känslan av panik. Jag promenerar längst Kungsgatan och det känns som om husen rasar över mig där jag går. Ensamheten kryper närmare. Ofrivilligt börjar jag tänka på hur det brukade vara att gå hem med någon som älskade en. Hur fint det var.

När jag kommer hem till min lägenhet, mitt hem, slappar jag av. Oftast är det bara promenaden som är värst. Jag tvättar av mig sminket och kryper ner under täcket, fortsätter tänka på ensamheten som brottas med lättnaden.

Varje dag njuter jag av att ha rum för mig själv. Varje dag njuter jag av att vara ensam. Men lika ofta som jag känner mig tillfreds och nöjd drabbas jag också a mani. Och lika ofta blir jag hetsig, rädd, arg och irriterad på att ingen vill ta hand om mig, vara med mig hela tiden, varje sekund av dygnet, trots att jag inte ens själv är särskilt sugen på det.

Det är när man sitter där klockan 22.35 på Brillo en lördagskväll som djuret i en väcks. Det gapande monstret som tar över alla ens sinnen och plötsligt längtar man så mycket efter en varm kropp bredvid sig att man nästan blir törstig, som om man inte druckit vatten på en vecka. Det skaver i armarna, kittlar i magen, känns olustigt och kvavt, och man tänker att det är nog såhär det känns att ha abstinens.

Ibland vill man bara ha någon som möter upp en efter klubben, någon att dela pommes med på donken, någon som lånar ens tandborste och däckar i ens säng innan man ens hunnit bädda. Någon som hjälper en att knäcka en alvedon i två bitar dagen efter och någon som somnar mot ens axel när ni slötittar på barnfilmer. Bara någon som är där, som har sitt eget liv men delar det lite med dig, typ en fjärdedel. En fjärdedelspartner, helt enkelt.

De växer inte på träd, de där fjärdedelarna. Oftast är de bundna till någon som kräver en hel halva, andra gånger är de inte införstådda med var det betyder att vara en fjärdedel. Jag menar en person som är en go-to. Någon man har bra sex med, som är rolig, mysig, som med fördel inte umgås med ens egna vänner, någon som inte har något emot att du kanske träffar andra, någon som bara är där, och vice versa. Någon som är villig att dela en fjärdedel av sitt liv.

Var sjutton hittar man en sådan?

Jag vänder mig om i sängen och sträcker på mig. Jag ligger naken undan täckena, diagonalt över hela madrassen. Innan jag somnar hinner jag tänka, att tills jag hittat den där fjärdedelen, eller till jag hittat den som mot all förmodan är värd en hel halva, så ska jag njuta av ensamheten.
Jag har trots allt bara ett täcke.

Temporär och hållbar lycka

Hej på er gänget!

Måndagen är avklarad och jag ska strax hem och städa lite, försöker bara avsluta några grejer på kontoret. Dagen har passerat snabbt och smärtfritt, helgen likaså. I fredags var jag på inflyttningsfest hos mina fina vänner Hanna och Allis, så himla kul. Vi var bara massor av tjejer som satt och drack cava och åt chips i stora grupper. Pratade om miljökrisen hela kvällen. Det var väldigt nice att få bara få hänga lite.
Lördagen spenderades tillsammans med Jasmins föräldrar, så himla kul att träffa dem. Vi åt lite lunch, drack kaffe och hängde på Il Café. Vidare gick jag och Emelie till Attitude Stockholm som jag tidigare lottade ut biljetter till här. Det ska jag definitivt inte göra igen. Tyvärr var det ett av de sämsta eventet jag varit på; oorganiserat, oklart, ingen av personalen verkade ha koll på någonting, allting var dyrt och vi fick faktiskt ingenting för vår marknadsföring. Kanske kan de bättra sig till nästa  år men nej, detta år var det inte roligt alls. Gick hem mot sextiden, lagade mat och lyssnade på en podcast och spenderade lördagskvällen hemma. Somnade vid tolv och vaknade klockan sexton dagen efter, hur sinnessjukt är inte det? Förstod ingenting. Min kropp måste verkligen ha skrikit efter sömn. Well, well. Det fick den. Söndagen spenderades med Hanna, vi lagade en god risotto, gjorde matlådor och tittade på Greys Anatomy.

Och nu är det ny vecka. Jag är inne i en period av grubblerier, som ni kanske märker. Ligger och tittar upp i taket på kvällarna och frågar listerna vad jag ska göra med mitt liv, med de vägrar svara. Det finns så många olika saker jag vill göra att jag varken vet in eller ut. Ni vet säkerligen vad jag menar. Alla skriker att man ska göra det som gör en lycklig, men jag tycker att uppmaningen är helt paradoxal, speciellt i vår ålder. Vem sjutton skulle inte göra det som gjorde dem glada om de visste vad det var? Jag har ingen aning om vad som gör mig glad. Ja, att skriva, men vad? Journalistik? Webbartiklar? Blogginlägg? Böcker? Krönikor? Artiklar? Om vad? Vilken inriktning? Vilket ämne? Eller så kanske jag inte vill skriva alls, jag kanske bara har snöat in mig helt och hållet. Kanske jag ska bli läkare. Eller flygvärdinna. Kanske jag skulle begrava min mobil någonstans och flytta ut i skogen i typ Kanada och leva utan internet och el. Kanske är lycka för mig en person, och innan dess finns det ingen mening. Det skulle ju i och för sig vara logiskt, med tanke på hur vanvettigt jag föll för den enda personen jag varit kär i; ibland vaknar jag fortfarande helt kallsvettig efter att ha drömt om hur han lämnade mig igen.
”Gör dig själv glad” säger man, men hur sjutton ska man veta vad som gör en glad? Lycka är ju helt och hållet temporärt och om man helt maniskt skulle ge efter för varje nyck och impuls skulle man väl sluta på rehabiliteringshem eller på psyket. Vad är hållbar lycka? Vad är det där som får folk att känna ett ljuvt behag av att vara vid liv, varje dag, till och med när de trängs på T-centralen i väntan på pendeltåget som ska ta dem hem till en tyst lägenhet och ännu ett avsnitt ”Stranger things?”. Jag vet inte. Det är inte lätt att vara ung och ha en hyperaktiv hjärna. Sådant får en att fundera.

Framförallt är det så himla svårt att veta när man gör rätt. En stor del med att växa upp handlar om att inse att ingen har koll på någonting; ”vuxen” är ett tillstånd som egentligen inte finns. Alla bara knatar på och hoppas på det bästa. Man vet väl ungefär vad man inte ska göra; typ bli narkoman eller prostituerad och det vore nice med ekonomisk trygghet och att vara glad lite då och då men förutom det finns det liksom ingen manual för livet. BANBRYTANDE slutsats I know, men skrämmande hur sant det är. Aldrig någonsin i mitt liv kommer jag att veta om jag är på rätt spår. Jag kommer aldrig veta om jag borde ha tagit en annan väg. Så man knatar på. Och hoppas på det bästa.

Det var mina måndagstankar. OBS! Jag mår superbra trots grubblerier (säger detta främst eftersom min mamma kommer hetsringa mig om tio minuter och dubbelkolla att jag lever). Nu ska jag hem och fila på onsdagens ”tankar kring…”. Jag tror den kommer bli bra.

Tre nyheter innan jag avslutar; 
1. Imorgon släpper jag och Emelie (förhoppningsvis) vår podcast! Den kan bli försenad på grund av att vi måste invänta godkännande, men vi gör vårt bästa. 
2. Från och med nu kommer länkarna att öppnas i en ny flik; såhär (reklamlänk). Yay!
3. Läsarträffen är på G och snart, snart kommer jag gå ut med datum och plats. Tagga!

Vi hörs sen gänget, puss!

Masker, läsarträff och ”mansprodukter”

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hej gänget!

Hoppas ni mår bra! Jag sitter här i min lägenhet och gäspar, har precis tvättat av mig sminket och sitter med en ansiktsmask. Just nu är jag helt och hållet insnöad på just masker, speciellt ”sheet masks”, om de kallas så? Livet självt. Fick hem några från Sephora här om dagen, älskar dem. Håller på att kika på några andra att beställa hem. De är verkligen inte så dyra? Trodde de skulle kosta mycket mer. I och för sig kanske man ska slå till på en guld- (här) eller diamantmask (här). Vilket sjukt beteende det är ändå. Med folk som vill ha GULD på hyn. För så mycket pengar? Well, well.  Jag är i alla fall speciellt intresserad av ”ögonmasker”, så som denna eller denna (som iofs var ganska dyr), eftersom all min trötthet sätter sig i ögonen på mig. En natts dålig sömn syns direkt. Är det samma för er? By the way, medan jag scrollade runt och kikade på olika masker upptäckte jag en så rolig sak. Masker för män är verkligen cirka 50-80% billigare? Jämför denna och denna. Men, men. Någonstans måste man väl ändå förstå. Män med deras biologiska skräck för att ta hand om sin kropp och se fräsch ut går inte att borste från, så självklart måste man locka dem med något annat. Är det inte en bild på en vagina så måste det vara priset kombinerat med en jävligt steril paketering. Synd att man föddes med snippa.  

Såhär såg jag ut innan masken åkte på. Tröttis. Idag har jag fotat poddomslag med Emelie, hängt med Jasmin och träffat Hanna och Soffesol en snabbis. Vi skulle egentligen förbi ett showroom och kika på kläder men icke. Drog hem och nu sitter jag här och småfixar lite. Har massor av roliga grejer som ska upp på bloggens snart. Ni kan se fram emot hela tre (3!) videos; en rundtur i min nya lägenhet, en ”follow me around” och en hudvårdsrutin. Låter det kul? Eller vill ni se något annat? Jag har redan börjat spela in lite och ska sätta mig och klippa i helgen. Har dock sjukt mycket för mig. Det är Attitude Stockholm, ju, så lär väl hänga där hela dagen.

MEN! Vill ni veta en rolig grej? Jag har fixat lokal för läsarträffen. FATTA! Äntligen kan vi börja röra oss framåt. Ni förstår ju inte hur många timmar jag suttit och mailat, bråkat i telefon, vädjat och varit allmänt påfrestade, men inget har gått. Hjälpen kom från ingenstans verkligen. Så oväntat. Men nu kan vi börja planera! Åh, är så sjukt taggad på att få träffa er?? Tror inte ni förstår. Vill bara hänga och snacka och höra vad ni tycker och bli uppdaterad om era liv. Är ni taggade? Vill ni komma? Ni kommer självklart att kunna köpa boken på plats och få lite goodiebags och drinkar. Ser så mycket fram emot det!

Nu måste jag verkligen skynda mig att göra mig i ordning så att jag hinner till systemet. Vi hörs snart! Puss