Tankar kring...

”Tankar kring…” tappa det helt (dialog)

Jag är i full färd att slita av madrassen från sängen när min kompis ringer.
“Hallå?” svarar jag andfått och klämmer fast mobilen mellan axeln och örat.
“Hej du” säger hon, “Kan du prata?”
Jag känner igen den uppgivna rösten. Kapitulerar suckandes för madrassen som fjädrar tillbaka till sin ursprungliga plats, nästan hånfullt.
“Absolut” säger jag och blänger på den, “Hur är det?”
”Sådär” säger hon lågt.
Jag sätter mig i köket med fötterna på fönsterbrädan och tänder en cigg medan hon pratar.
“Jag får bara… panik” säger hon. “Hade en presentation på jobbet idag och den gick så jävla bra och jag var så stolt, och sedan gick den andra prestationen lite mindre bra och då fick jag sådan sjuk ångest. Jag måste sakta ner men jag vet inte hur. Jag mår inte bra av det. Jag mår inte bra.”
Hon suckar i luren.
“Jag vet” säger jag mjukt, “Jag visste ju att du har för högt tempo. Vad skönt att du själv också insett det”.
“Ja, jo. Men problemet är att jag inte… alltså, jag kan inte sluta känna såhär. Jag mår så jävla dåligt nu. Träningen, jobbet, att ens ha tid för att vila och chilla känns stressande.”
“Hördu. Du måste faktiskt ta hand om dig själv och skapa fritid. Släppa jobbet. Vi har inte tid att gå in i väggen”
Hon skrattar åt den deprimerande insikten.
“Nej, vi har ju inte det”
Jag blåser ut rök i små, små ringar. Min vän grubblar på andra sidan linjen.
“Det är ju sådant här jag säger till alla hela tiden, men jag kan liksom inte göra det själv. Det är helt sjukt.”
“Newsflash, hördu. Ingen följer sina egna råd.”
Hon skrattar igen.
“Fan vad korkat” säger hon.
“Jag vet”
“Men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra”
Jag har rökt upp cigaretten. Går ut i vardagsrummet och fortsätter min vansinniga jakt medan jag pratar med henne;
“Tänk såhär. Det du gör nu kommer liksom vara kvar resten av livet. Om du har för vana att jobba för mycket när du är tjugo, finns det ju ingen anledning att sakta ner när du är fyrtiofem. Du kommer ju inte att ha mindre att göra då. Eller hur? Om du vill ha en karriär, ett jobb, och må bra, så måste du jobba för framtiden.” Jag lyfter på soffkuddarna för tredje gången. “Det känns omöjligt just nu att ta en vecka ledigt, men om du inte gör det kommer du att behöva ta tre månader ledigt. Eller tre år. Och det kommer vara jobbigt.”
“Jag vet ju att du har rätt” säger hon. “Men jag vet inte hur.”
“Börja med att lämna jobbet hemma när du går från kontoret”
“Men…”
“Nej, alltså. Inga men. Du måste ha fritid. Om människan kunde jobba effektivt i 20 timmar och ändå må bra så skulle alla göra det. Men det går inte. Du kan inte köra över din egen kropp. Eller dig själv.”
Hon är tyst i luren. Jag stannar till vid köket, tar en klunk rött vin och fortsätter leta.
“Vad gör du?” säger hon nyfiket när hon hör hur jag skramlar.
Jag stönar frustrerat. “Letar. Efter mitt kamerabatteri.”
“Jaha”
Jag sätter i hörlurarna i telefonen så att jag har båda händerna fria och fortsätter; ”Alltså, en sak som man inser ju äldre man blir är att ingen har någon aning om vad de gör. Ingen vet! Det är århundradets största myt att folk har koll. Ingen har koll. Folk ränner mer eller mindre bara omkring i cirklar och gör sitt bästa. Speciellt i den här åldern.”
Jag tittar mig omkring och slår ut med armarna. “Jag menar, titta på mig! Lyssna på det här. För en timme sedan kom jag på att jag måste ladda kameran för att ha den på jobbet imorgon, så jag tar ut batteriet från kameran, inser att jag inte vet var laddaren är och börjar alltså leta efter den. Hittar den i hyllan efter en kvart, typ. Superskönt, tänkte jag. Men så hittar jag inte batteriet.”
Jag hör hur hon fnissar i luren och fortsätter;
“Så nu, de senaste fyrtio minuterna, har vänt upp och ner på hela lägenheten för att hitta ett batteri som jag hade i min hand.”
“Har du den inte i handen fortfarande då?”
“Nej, jag har tittat. Jag håller nog på att bli galen. På riktigt! Jag har till och med kollat i kylskåpet.”
Nu skrattar min kompis högt.
“Min lägenhet är pytteliten. Så många olika ställen att leta på finns det liksom inte.”
“Har du kollat i sängen?”
“Jag höll precis på att riva ut madrassen när du ringde”
“Jaha.”
Jag slänger mig på soffan. Suckar djupt och blundar. “Men du. Poängen: jag sitter här och dricker rödvin själv och är cirka…” Jag tittar på klockan. “…fyrtio minuter sen till mitt event. Jag har tappat ett batteri som jag höll i alldeles nyss, och jag har vänt upp och ner på hela lägenheten för att hitta den. Jag kan knappt betala min telefonräkning, jag ligger cirka hundra inlägg efter på bloggen, jag råkade ligga med en kille utan kondom så har förmodligen alla sjukdomar man kan ha… och det är bara måndag.”
Hon är tyst i luren så jag fortsätter.
“Ingen har koll. Ingen har sitt shit together, verkligen ingen. Man måste sakta ner och förstå att livet händer precis just nu och…”
Plötsligt sätter jag mig upp och skriker rakt ut.
“OMG!” Jag drar ut filten under mig och får tag i batteriet. “JAG HITTADE DET!”
“OFTA!”
“JA?!”
“OMG!”
“JAG VET!”
“FYFAN VAD SKÖNT!”
Jag tar några danssteg och kopplar in batteriet i laddaren.
“Ser du!” säger jag. “Allting ordnar sig! Saker går åt helvete och sedan går de bra, och ingenstans i livet kan man känna att just nu är allt under kontroll, för då går det åt helvete sekunden efter. Nu har jag hittat batteriet men jag kommer förmodligen tappa bort kameran snart. Och det är lugnt! Samma för dig! Jobb är inte hela världen, du är hela världen.”
“Jag måste hitta mitt kamerabatteri, helt enkelt”
Jag lutar mig mot bordet och tittar ut genom fönstret. Det är iskallt och mörkt utanför.
“Ja” säger jag. “Du måste bara hitta ditt jävla batteri.”

4 svar till “”Tankar kring…” tappa det helt (dialog)

  1. Vera skriver:

    Åh vad jag tyckte om denna!!

  2. Ellen skriver:

    Såå bra!!!

  3. Bea skriver:

    Detta var något av det bästa jag läst

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.