Tankar/texter

glödande minnen

När han stampar in i min lägenhet är det som om ingen tid alls har gått.
Han skakar bort regnet från det lockiga, mörkbruna håret och säger något oförskämt. Hans kramar är frånvarande, jag vet varför; senast han var här rev vi upp himmel och helvete med varandra, väggarna dryper fortfarande av de hårda ord vi skrek i brist på verktyg att överbrygga sprickan mellan oss, avståndstagandet som skapats i och med att vi älskat och blivit lämnade för många gånger. Jag vill ta första steget men jag vet att det inte spelar någon roll. Har man släckt ett glödande, sällsynt hopp har man förlorat rätten.

Jag blev galen där ett tag, någon månad efter att min kärlek lämnat mig. Jag drack, bråkade, var hysterisk på alla sätt och vis, och mitt i stormen öppnas min ytterdörr och in steg den vackraste människan jag någonsin sett; mörkbruna ögon som skiftade i grönt, ostyrigt hår som ständigt hamnade för ögonen, en ömsom mumlande, ömsom sylvass röst som tycktes brinna, som nu röster kan det. Jag minns att jag tyckte att hela han brann, eller i alla fall hans blick; när han tryckte mig bakåt i soffan, när han skrattade åt något värdelöst skämt, när han frånvarande strök med handen över mitt nyckelben.

Jag tror man hakar fast vid vissa personer. Kanske handlar det inte så mycket om personen i sig, utan om omständigheterna runt omkring dem. Vi träffades när allting var fel och på något sätt blev det rätt, på ett fruktansvärt vis. Vi delade hemligheter och knark i det vita ljuset från lamporna på story hotell, vi lyfte och tryckte ner om vartannat. Vi skrek, smällde i dörrar, grät, bråkade och i vissa stunder kände jag att jag upphörde att existera i samma sekund som jag inte kunde röra honom längre.

Vissa personer fastnar man i, lika brutalt som man fastnar i minnen. Och när han återigen klampar in i min lägenhet har ett år gått, haken är kvar, men allting har förändrats.
Nästan.
Det viskar i mina vener när jag ser en bråkdel av det vi var och jag njuter av det som om det var kokain som gnistrade genom ådrorna. Lutar mig bakåt och får ont i hjärtat av hans fulländade skönhet. Det här är just nu, tänker jag, och det glittrar som fyrverkerier.

4 svar till “glödande minnen

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Åh tack tora <3

  1. Emelie skriver:

    så fint Olivia, SÅ vackert

    1. Olivia Hagéus skriver:

      tack fina du <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.