Okategoriserade

”Tankar kring…” fjärdedelen

Jag sitter på Story Hotel i vanlig ordning. Det är fredag och natten är iskall trots att det snart är maj. Min svarta tröja har samlat på sig damm som jag irriterat stryker bort med jämna mellanrum.
“Var ska vi sen?” tjattrar alla runt omkring mig var och varannan minut, inklusive jag själv. Jag tar upp telefonen och läser några sms, lägger irriterat ner mobilen, tar upp den igen och kollar var en tredje kille är. De två första är tydligen upptagna.
“Jag vill ha sex” muttrar jag till mina tjejkompisar. De hör mig knappt, förmodligen är de så vana vid meningen att de sållat bort den.

“Vill jag verkligen ha sex?” muttrar jag igen, den här gången för mig själv. Jag rynkar pannan. Ger upp tanken. Går ut och dricker lite för många glas vin och finner mig själv utanför Sturehof klockan 3, redo att gå hem. Då slår den till igen; känslan av panik. Jag promenerar längst Kungsgatan och det känns som om husen rasar över mig där jag går. Ensamheten kryper närmare. Ofrivilligt börjar jag tänka på hur det brukade vara att gå hem med någon som älskade en. Hur fint det var.

När jag kommer hem till min lägenhet, mitt hem, slappar jag av. Oftast är det bara promenaden som är värst. Jag tvättar av mig sminket och kryper ner under täcket, fortsätter tänka på ensamheten som brottas med lättnaden.

Varje dag njuter jag av att ha rum för mig själv. Varje dag njuter jag av att vara ensam. Men lika ofta som jag känner mig tillfreds och nöjd drabbas jag också a mani. Och lika ofta blir jag hetsig, rädd, arg och irriterad på att ingen vill ta hand om mig, vara med mig hela tiden, varje sekund av dygnet, trots att jag inte ens själv är särskilt sugen på det.

Det är när man sitter där klockan 22.35 på Brillo en lördagskväll som djuret i en väcks. Det gapande monstret som tar över alla ens sinnen och plötsligt längtar man så mycket efter en varm kropp bredvid sig att man nästan blir törstig, som om man inte druckit vatten på en vecka. Det skaver i armarna, kittlar i magen, känns olustigt och kvavt, och man tänker att det är nog såhär det känns att ha abstinens.

Ibland vill man bara ha någon som möter upp en efter klubben, någon att dela pommes med på donken, någon som lånar ens tandborste och däckar i ens säng innan man ens hunnit bädda. Någon som hjälper en att knäcka en alvedon i två bitar dagen efter och någon som somnar mot ens axel när ni slötittar på barnfilmer. Bara någon som är där, som har sitt eget liv men delar det lite med dig, typ en fjärdedel. En fjärdedelspartner, helt enkelt.

De växer inte på träd, de där fjärdedelarna. Oftast är de bundna till någon som kräver en hel halva, andra gånger är de inte införstådda med var det betyder att vara en fjärdedel. Jag menar en person som är en go-to. Någon man har bra sex med, som är rolig, mysig, som med fördel inte umgås med ens egna vänner, någon som inte har något emot att du kanske träffar andra, någon som bara är där, och vice versa. Någon som är villig att dela en fjärdedel av sitt liv.

Var sjutton hittar man en sådan?

Jag vänder mig om i sängen och sträcker på mig. Jag ligger naken undan täckena, diagonalt över hela madrassen. Innan jag somnar hinner jag tänka, att tills jag hittat den där fjärdedelen, eller till jag hittat den som mot all förmodan är värd en hel halva, så ska jag njuta av ensamheten.
Jag har trots allt bara ett täcke.

8 svar till “”Tankar kring…” fjärdedelen

  1. Sofia skriver:

    Du satte ord på mina känslor

  2. e skriver:

    Hej, jag vill verkligen inte att du tar detta på fel vis, för jag har själv vart där en gång i tiden när jag var ung. Jag undrar i vilket fall om det verkligen gör dig lycklig att dricka så mycket som du gör och gå ut och träffa random killar att ta med hem? Får det verkligen dig och må bra i själen?

  3. Lina skriver:

    Asså wow! Beskrev exakt hur jag känner… Vill bara säga att det känns som gnistan i dina texter är tillbaka! Underbart

  4. KA skriver:

    Pffft, lyssna inte pâ den där ”E” där ovan, trâkig moral tant/gubbe. Finns inga regler, själv är jag 39 och kan ocksâ referera till ”en gâng i tiden när jag var ung” men gör det inte för vem vill hâlla pâ att morala och ge andra dâligt samvete? unga ska väl fâ göra som de vill? Det händer btw ocksâ att jag dricker för mycket och gâr hem med random killar än idag:) ”Mâr bra i själen” Allt är väl relativt, man mâr väl inte sâ bra i själen när man sitter fast med bostadsrätt frânskild med tre ungar i fel stad och önskar man sexat mer i sin ungdom heller? 😉

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Hahahahha bästa du! topp 10 bästa kommentaren det här året

  5. E skriver:

    Jag menade verkligen inte det på ett dåligt sätt, ärligt. Jag tycker bara så himla många skriver om att gå ut osv som något glamoröst men ingen skriver om baksidan om det. Jag själv gick ut och drack sååå mycket när jag var 16-19 (är nu 22 så fortfarande ung och inte en ”tråkig moral tant”, visste inte bara hur jag skulle referera bättre till den tiden för personligen känns min fest-period som ”ung och dum” kind of a thing), och led utav JÄTTEMYCKET ångest enbart pga alkoholen och de valen jag gjorde när jag var full. Kände mig väldigt tom och olycklig under den tiden i mitt liv. Undrade ärligt bara om du nånsin mår så, för känner mig rätt så ensam i det, speciellt när det känns som att gå ut är det enda folk gör i min ålder och jag inte klarar av det/är intresserad utav den livsstilen längre. Försökte hitta ett okej sätt att formulera det på för det var verkligen inte meningen att låta condescending, men ja… uppenbarligen tolkade någon det fel.

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Men du! Jag fattade helt din poäng. Jag pendlar mellan att tänka att jag är ”UNG OCH DUM” och att jag egentligen borde tänka på det jag ”mår bra av”. varannan kväll är det olika. Ibland får jag grov ångest över att jag dragit hem en random kille, andra dagar känner jag bara ”YAS bitch NICE LIGG”. Det är så svårt. Jag tror att en stor del i att växa upp handlar om just detta; hur man hittar en balans mellan det man borde tycka är kul och vad man faktiskt tycker är kul. I vissa sammanhang blir man ju sedd som en tönt om man festar, i andra sammanhang är det tvärtom. Men som svar på din fråga; nej, än så länge mår jag bra över att vara hysterisk. Men frågar du mig samma sak imorgon kommer jag kanske svara annorlunda.
      /O

      1. E skriver:

        Tack för ditt svar! Jag tror det är det jag själv struggle with lite grann, för nu i snart 3 år har jag vart väldigt inrutad i att ”vara vuxen” och bara göra viktiga saker, men glömmer ha roligt ibland också. Bra att höra att du mår bra ändå, det är huvudsaken 🙂 Sen vill jag jättegärna se din nya lägenhet också hehe… sååå nyfiken!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.