Readers Friday

”Reader’s Friday” Trasig


”Jag vet inte vad jag ska säga” mumlar jag och tittar bort. Känner hur hans blick söker min i mörkret. Men jag är för rädd för att besvara den. Ännu räddare för vad jag ska se om jag gör det. Jag tror han märker det, för plötsligt flyttar han ifrån mig lite på den daggiga parkbänken. Knappt märkbart egentligen, och han är fortfarande tillräckligt nära för att jag ska känna hur han stelnar. Blir kylig och frånvarande. Precis som han blivit igår. Igår; när jag var full och förvirrad och självisk som vanligt och ringde honom och sa som det var; att jag har gjort bort mig igen och duger nog inte längre. 

Och han hade blivit sådär kylig och frånvarande på andra sidan luren, och plötsligt hade jag frusit, fast det var mitten av juli. Och då hade det bara brustit för mig. Inte pågrund av honom egentligen. Utan för att jag insåg mellan huttringarna att jag kanske just förlorat det enda bra jag hade. Men istället för att gråta in i mobilen hade jag snabbt lagt på och flytt. Och för varje gång jag klickade bort hans samtal och tog en cigg med någon ny istället växte något mörkt sig större i mig. Något skamset som kliade i halsen, men samtidigt, något så förvånansvärt,
tillfredsställande.
Jag vill röra vid honom. Mest för att se om jag liksom når. Så långt borta från mig känns han. Det är som om allting plötsligt suddats bort. Det blir svårt att se honom som något annat än ett känslolöst spöke bredvid mig i mörkret. Jag kan liksom känna känslorna rinna ur mig och bilda en pöl av före-dettan på marken.
Jag sneglar över på honom och undrar i smyg om han känner samma sak. Funderar över vad som egentligen är värst; att krossa någons hjärta eller att få sitt eget krossat?
Jag ångrar plötsligt att jag bad honom att vi skulle få chans och prata. Ångrar att vi nu sitter här på den daggiga parkbänken med flera hundra mil mellan oss och ångrar att allt jag kan klämma ur mig är ett unket
”Jag är ledsen”
Konturen av hans axlar sjunker ihop när jag säger det.
”Jag med”
Så vänder han sitt ansikte mot mig, och jag hinner knappt reagera innan han kysser mig. Och jag kan för allt i världen inte förstå varför han kysser mig, för jag hade inte kysst mig. Och det är när han lägger handen om min midja och trycker mig ännu närmare som jag inser det:
att krossa någons hjärta är ändå värst
För här sitter han; i ren desperation och försöker suga ut det sista av hoppet i mig. Letar febrilt efter ett tecken att det inte slutar här. Slutar såhär. Men det finns inget hopp att suga ut, jag ger inga tecken. Jag är tom och klar och känslorna ligger i en pöl på marken. Och lika fort som jag blev kär i honom,
slutade jag vara kär i honom.
Och hela min kropp värker för det känns som jag måste bära honom nu när han inte kan längre bära sig själv.  Känns som jag ljugit eller förrått. Känns som det skulle varit enklare om mitt hjärta varit det i tusen bitar för jag tror inte han vet hur man limmar ihop något sådant igen.
Jag drar mig ur kyssen och tänker att om detta varit mitten av juni och inte juli hade jag kysst honom tillbaka. Han krymper och liksom förmultnar framför mig. Jag slår armarna om honom i att försök att fånga upp det lilla av människa som finns kvar. Och så sitter vi; jag med armarna runt hans armar som mest hänger ut med sidorna, på en daggig parkbänk i mitten av Juli.
Det drar lite i mungiporna i mörkret. Vågar inte riktigt le. Tänker i smyg på hur något slags underbart det är ändå, att för en gångs skull är det jag som är hel
och han som är trasig

Skribent: ”E”
Ingen bild bifogades

Är det värre att lämna än att bli lämnad? Vad tycker ni?

3 svar till “”Reader’s Friday” Trasig

  1. Rebecca skriver:

    Så jävla bra text, jag som aldrig gråter sitter med tårar som droppar ner över mobilskärmen när jag läser detta. Jag har bara erfarenhet av att lämna och det var nog det vidrigaste jag varit med om, att se någon annan gå sönder, att vilja trösta samtidigt som man vet att det är omöjligt, eftersom det är man själv som gör illa. Minns att jag låg på nätterna med ångest och tänkte att jag hellre tog livet av mig än sårade honom, han som blivit sviken i hela sitt liv och jag minns att jag önskade att det var han som skulle lämna mig.

    Men om jag hade varit den som ville stanna och plötsligt förlorade det jag älskade allra mest… då vet jag inte hur jag hade överlevt. Det är svårt att svara på när man inte har upplevt båda delar, men att lämna gjorde så ont i mig att jag än idag, ett halvår senare, inte klarar av att se en annan kille i ögonen.

  2. Emelie Jonson skriver:

    Jag gillade den väldigt mycket. Genom livet är sannolikheten jävligt stor att man får uppleva bägge sidorna. Men framförallt gillade jag att jag trodde en sak om texten först och sedan var det något helt annat.

  3. Madeleine skriver:

    Så himla fin text.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.