Tankar kring...

”Tankar kring…” glömma sig själv

Förmodligen var det doften av story hotell som fick mig att inse vad jag saknat. Jag satt vid baren och väntade på min vän, snurrade på ett glas rött vin som jag fått extra billigt av killen i baren som förmodligen tyckt synd om min trötta uppenbarelse. Med hakan i handen tittade jag på människorna som rörde sig runt utan att egentligen se dem.

Insikten, ja. För ett år sedan var jag här med Megan. Mitt hår var vitblont och halvlångt, jag var smal som en sticka och bar gärna croptops från NA-KD tillsammans med glittrande chokers. Lyckligt ovetande om att mitt och min pojkväns förhållande snart skulle nå ett definitivt slut röjde jag runt med min bästa vän och fraterniserade med varenda bartender jag stötte på. Jag var sprudlande, brinnande, fruktansvärt olycklig och sinnessjukt lycklig om vartannat. Allting gick dåligt men det var också helt okej.

Jag tar en klunk av det sträva vinet och stryker bort en slinga av mitt nu mellanblonda, korta hår. Det når knappt till axlarna. Vad var det nu igen? Insikten. Jag lägger benen i kors. Var jag lyckligare då? När livet kändes som om det precis börjat och avslutats på samma gång? Jag vet inte.

Ett år senare är jag bloggare på VeckoRevyn, skribent på SvD Perfect Guide och dessutom författare. Jag bor i en renoverad lägenhet, en riktig lägenhet, med soffkuddar som matchar och en hylla för kryddor och en spis som fungerar. Jag har ett jobb och en framtid, vänner som älskar mig, familj som finns där, jag är inte längre bedövad av smärtan han orsakade; jag vände den till något bra och skrev en jävla bok.

Men som den prestationsprinsessa jag är så kan jag inte känna mig stolt.

Hur mycket jag än försöker kan känslan inte slå rot. Vänner försöker sig på tomma meningar, motiverande slagord såsom “jamen, du är ju så UNG. Se vad du klarat HITTILLS.” Men ingenting, inte ens i kombination med intensivt scrollade på pinterest, kan få mig att känna mig tillfreds. Eller ens nöjd.

Kanske är det för att jag inte föreställt mig att det skulle gå såhär långsamt. Jag är oerhört divig på det sättet; jag förväntar mig att saker och ting ska hända nu, genast, och att jag är berättigad. Jag är chockad över att ingen upptäckt min storslagna talang och det är helt orimligt att ingen förstått att jag ska ta över välden. Jag sitter och trummar otåligt med mina sponsrade akrylnaglar mot bordet och tjurar över att saker går så dåligt. Men det gör de ju inte, det vet jag. Det är bara en rastlös känsla i mig.

Rastlösheten, har jag insett, är kärnan i mitt liv. Det är den som gör mig galen, kreativ, jobbig, sömnlös, rasande, vass. Det är den som får mig att driva folk till vansinne och det är den som får mig att sitta uppe till klockan tre på natten för att skriva ned en ny berättelse som aldrig får se dagens ljus. Det är rastlösheten som orsakar min mani, och det är min mani som orsakar min (subjektiva) storhet.

Så vad hände?

Jag beställer in ett till glas. Mido häller upp och skakar på huvudet när jag räcker fram mitt kort. Jag tar ännu en stor klunk och fortsätter att stirra på människorna i baren.
Det som hände var att jag slutade använda min rastlöshet till något kreativt. Jag lät den istället präntas in i min vardag, sluka mig hel, sätta sig som en kliande tvångströja över mig och hämma mitt liv. En av de saker som fått mig att skriva så bra är just att jag skriver för en annan värld. Min egen värld. Den jag tycker är värdig mig. Den jag själv vill vara i. Jag brukade se ner på livet med en avsmak värdig Marie Antoinette och jag brukade fly den genom att väva in drömmar i tomma dokument. I den verkliga världen var jag bara mig själv; högljudd, stökig, bråkig, blond, omogen och (för det mesta) berusad. Jag har inte förändrats. Jag har bara rutats in.

Jag dricker upp vinet och tackar för mig. Kliver ut i höstkylan och tänder en cigg.
Jag glömde bort mig själv där för en sekund. Men nu är jag är tillbaka.

8 svar till “”Tankar kring…” glömma sig själv

  1. Ingrid skriver:

    Wow. Du gör det igen. Dina ord får mig att rysa. Det är PRECIS så jag upplever allting just nu. Fyfan vad du är bra. Så jävla bra.

  2. Linnea skriver:

    Yey!! Kom ihåg att du är ung och du HAR RÅD att tappa bort dig själv ibland och pröva dig fram, undersöka alla dina sidor i olika kontexter och se vem som verkligen är du. Man måste testa, och låta sig ändras, och flyga, och dra sig tillbaka igen för att hitta sin kärna. Välkommen tillbaka!!

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Men vad fin du är. Sånt behövs, tack ❤️

  3. Louise skriver:

    Bara Wow. Dina ord går rakt in Olivia <33

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Tack du❤️

  4. juliaJK skriver:

    gud så fint skrivet!!

  5. E skriver:

    Wow. Så bra. <3

  6. Elin skriver:

    Du är oslagbar Olivia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.