Varm och (ändå) snygg

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Usch, nu börjar det bli kallt ute. Jag brukar känna när det börjar dofta vinter, känner ni igen det? Det doftar liksom kallt. Och typ rått och rent. Och klart. Äsch, kan inte förklara det men ni förstår förmodligen vad jag menar.
Jaja, tillbaka till ämnet. Jackor. Vissa säger att man borde frysa in vintern, men det är ju vanvettigt. Jag håller mig gärna varm, men jag har så svårt för vinterjackor. Tycker att de flesta riktigt varma jackorna ser ut som typ expeditionsjackor för en resa till polarisarna. Men har samlat några som jag fastnade för! OBS nummer ett och två är undantaget haha, kunde bara inte låta bli att ta med dem…!

HÄR // HÄR

HÄR // HÄR // HÄR

// HÄR //

Min kära bloggkollega Andrea släppte idag sin kollektion för NA-KD, har inte hunnit kolla på plaggen men denna jacka är ju hur fin som helst!

HÄR // HÄR

Ja, där har ni dem. Ser ni någon favorit? Jag gillar den skimrande blå och den röda.
Nu sitter jag i alla fall hemma hos Thomas och dricker lite te och jobbar. Vi sitter verkligen i varsitt hörn och muttrar för varandra, grymtar över jobbgrejer och får spel med jämna mellanrum. Det är mysigt. Jag har det bra. Vi hörs sen gänget, puss!
PS. Imorgon kommer ”tankar kring..” upp! Rubriken är: bloggarens moraliska ansvar. Spännande va…?

Enter a title

Förvirrande norrmän och gratis pizza

Hej på er. 

Tog flyget hem från Oslo igår, klockan sju på morgonen gick det. Är inte det orimligt tidigt? Märkligt nog kände jag mig ändå ganska pigg. Pigg och glad. Jag tror att jag har några mellantimmar där på morgonen då jag egentligen borde gå upp, då jag är som piggast, men utan större motivation blir chansen att jag går upp deprimerande liten. Imorse vaknade jag vid sex och skulle egentligen kunnat gå upp men icke. Sov till 8.15 och då fanns det bara tid att gå upp, sätta på sig kläder och gå rakt ut genom dörren.

Det var kul att anlända på Oslos flygplats, förresten. Jag har alltid varit förtjust i norska och danska, tycker det låter så himla lustigt. Jag övernattade på flygplatshotellet innan jag åkte, och resan dit (som skulle tagit fem minuter) tog betydligt längre tid. Jag var trött, förvirrad och förstod inte vad fan folk sa. Frågade en tant i en biljettlucka var bussen till hotellet gick och hon svarade med att nästan ropa ut “LINJE FEMTIOFEM”
“Va?” sa jag förskräckt.
“FEMTIO FEM. LINJE FEMTIOFEM!
“VAR?” ropade jag tillbaka helt nervöst.
“FEMTIOFEM!”
Jag småsprang stressat i den riktning jag trodde att hon pekade och hörde henne fnissa lågt bakom mig. Vad i helvete, tänkte jag och släpade väskan efter mig till jag hittat bussen, där hotellets logga TYDLIGT var markerad på sidan. För säkerhets skull frågade jag dock busschauffören om det var rätt och han skrattade högt och kastade av mig. Nästa busschaufför tog emot mig, nickade bekräftande åt mina frågor och det enda förvirrande med det samtalet var att han blev helt chockad när jag vänligt sa att jag inte ville ha kvitto. Han bara stirrade på mig, med den lilla pappersbiten i handen, tills jag tog den och stoppade den i fickan. Skakade långsamt på huvudet på mig.
Är alla norrmän galna? tänkte jag förvirrat och försökte le tillbaka mot honom.

Tyckte Oslos flygplats var himla fin. Kändes drömskt att vandra omkring i de tomma hallarna på morgonen.

Somnade nästan direkt när jag lade mig i sängen och flygresan hem var relativt smärtfri. Sedan spenderade jag dagen på jobbet och efteråt mötte jag Thomas. Vi satt på Bananas och drack rödvin och fyllde i dagarna vi missat. Fick en pizza och blev småfulla av rödvinet, jag skulle absolut köpa glass på vägen hem men hann inte äta något för vi somnade ganska snart. Minns att jag, innan jag föll i sömn, tänkte på något intressant och försökte greppa tanken så att jag kunde skriva om den idag, men icke. Den glömdes bort.

Kantarellpizza på Bananas. Länge sedan jag åt något så gott.

Idag har jag oklara planer, men jag känner för att skriva. Så det ska jag väl göra då. Vi hörs snart. OCH FÖRRESTEN. Förlåt för frågestunden men behöver lite space för att spela in den och just nu är det lite oklart eftersom jag inte bor hemma. Torsdag kör vi. Ok? Ok.

Recension: ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara

Handling:

Berättelsen om de fyra vännerna JB, Malcolm, Willem och Jude och deras liv i New York spänner över flera decennier och växlar mellan mörker och ljus. Genom åren prövas deras vänskap, men det som håller dem samman är alltid Jude – Jude St Francis, som förblir en gåta även för dem som står honom närmast.

Jude är framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte kan tillåta sig.”

Okej, hur börjar man?

När jag började läsa “Ett litet liv” var det efter en rekommendation (eller snarare uppmaning; “Har du hunnit läsa “ett litet liv ännu?” “Nej” “Gör det.”) från en kollega. Jag köpte den på Arlanda efter att ha velat några sekunder, men när tjejen som jobbade där drog en liknelse till Donna Tartts “Den hemliga historien” blev det en icke-fråga; jag älskar den boken djupt och har läst om den två gånger sedan jag fick den i somras.

Jag drogs in i historien långsamt, som om det var en berg-och-dalbana som sakta och med ett oroväckande knarr klättrade uppför rälsen, och var helt ovetande om den kommande persen det skulle vara att ta sig igenom alla sidor.

Hanya Yanagihara låter läsaren vävas in i karaktärerna på ett, om jag ska vara helt ärlig, rätt omständligt sätt, inte alls som Donna Tartts lätta och otvungna stil där man efter några kapitel inser att man bundit sig till varje person och tycks känna dem, trots att man inte vet mycket om dem egentligen. Med Yanagihara får jag däremot känslan av att hon måste förklara varje karaktär, lite som att servera allt på ett silverfat, och jag gillade det inte i början. Man förstår att en viss karaktär är självbelåten; hon behöver inte säga det rakt ut. Men jag ska medge att efter de första hundra sidorna glömde jag min irritation och sögs rakt in i berättelsen. Precis som med Picassos kubism skapar Yanagihara ett nästan tredimensionellt porträtt av huvudkaraktären Jude, som träder fram ur många olika perspektiv, och efter att man läst två fjärdedelar ser honom från alla olika sidor istället för att bara betrakta honom genom ett klassiskt porträtt; bilden är rörig, men inte mindre sann, och jag slits ständigt mellan mina känslor för honom. På ena sidan försvinner man in i Willems filosofiska tankar, på nästa dras man ner i de fruktansvärda skildringarna av sexuella övergrepp, misshandel och våld som Jude får utstå. Man vill skrika åt honom att ta sig samman och fortsätta kämpa, samtidigt som man, med en skrämmande likgiltighet, ställer sig själv den fråga som författarinnan omärkligt och skickligt manat fram i ens undermedvetna;
Är livet värt att leva?
Hur många svek, trauman och övergrepp  kan en människa rimligtvis stå ut med? När passerar man gränsen från trasig till bortom räddning? Jag älskar Jude, tänker jag när jag läst halva boken, och kanske är det därför jag vill att han ska dö.

“Ett litet liv” är obehaglig på det sätt att den påverkar dig utan att du förstår det, och när väl inser att historien har krupit sig in under ditt skinn är det redan försent. Det ska jag säga, att jag har läst många böcker som jag burit med mig, men jag har aldrig läst någon som påverkat mig på ett så skrämmande sätt. Jag anammade, utan att märka det, Judes skräck och oro och ångest så till den grad att jag kom på mig själv med att undermedvetet bäva inför att träffa en kille jag dejtar eftersom jag plötsligt kände en helt absurd stress inför att ha sex. Jag hade ångest under flygresan hem, den kom plötsligt och obefogad, och det tog nästan hela dagen innan jag insåg att det inte var jag, det var boken.
Det här är inte bra, tänkte jag, och fortsatte ändå läsa. Jennifer Lawrence berättade, i en intervju gjord av min kollega Viktor Johansson, att hon haft oerhörda problem med att spela in filmen Mother!, eftersom hon hade svårt att ta sig ur sin karaktär och jag kunde för första gången relatera. Jude’s själ etsade sig fast i min. Jag har fortfarande svårt att skaka av mig hans väsen.

Med det sagt; jag skulle säga att boken är fantastisk, men det känns som om måttstocken för den utlåtelsen plötsligt har förlorat sin innebörd. Vad gör en bok fantastisk, egentligen? Jag tror att man kan älska en bok av olika anledningar, så som jag är beredd att ge mitt liv för Isabel Allende, Donna Tartt och Carlos Ruiz Zafon. Jag kan läsa deras böcker om och om igen, och varje gång njuta av hur jag sveps med i historien och hamnar på en annan plats. Men när jag slagit igen “Ett litet liv” och lagt den på nattygsbordet vill jag aldrig öppna den igen, jag vill aldrig läsa om enda sida och jag vill aldrig uppleva den fruktansvärda ångest som etsats sig fast på de från originalspråket översatta sidorna. Trots det skulle jag säga att boken är fantastisk, för vilken författare kan skapa det? En karaktär så verklig, så nära, att den sugs in i själva blodet och blandar sig med ens väsen? En historia så mörk och stark att den orsakar en sjösjukelik obalans, som om golvet faktiskt gungade trots att man står alldeles still? Inte många, skulle jag säga. Så hatten av för Yanagihara. Jag bävar redan efter nästa verk, som jag vet att jag kommer läsa. Hur kan man inte?

Trough my phone

Hej på er!

Jag sitter just nu på flygplatsen i Nice och bloggar. Varenda flyg är överbokat, så himla KUL visst är det? Är lite nervös inför morgondagen, då jag har en intervju vid tio men jag minns inte med vem, så jag måste försöka komma åt min jobbmail. Det är tyvärr lättare sagt än gjort.

Men i nuläget hoppas jag ändå på att komma med ett flyg till Oslo och sedan flyga till Stockholm imorgon bitti, så att jag hinner vara på kontoret till klockan nio. Jag tror jag hoppas på för mycket. Det ska ändå krävas en hel del för att piloten går med på att jag åker i cockpit, förutsatt att det inte finns några andra ID-passagerare. Men, man kan alltid hoppas.

Tänkte ta tillfället i akt och uppdatera lite! Har tagit massor av fina bilder i Cannes.

På stranden! Hur härligt ser det inte ut? Det var verkligen varmt i solen, typ 25 grader. Fick en liten bränna. Vi badade dock inte, vattnet var lite för kallt för min smak, men jag och Stella spenderade ändå 40 minuter med att plaska i vågorna. Det tyckte hon var vansinnigt roligt.

Vi satt på stranden en hel dag och bara läste, chillade och drack rosé. Det kändes helt omöjligt att jag skulle vara tillbaka i regniga Sverige bara en dag senare… Jag satt i soffan och kände hur solen liksom stack i huden, som om jag varit nedfrusen och började tina, och jag tänkte att fan, det kan väl ändå inte vara bra att bo i Sverige med allt mörker året om. När jag blir äldre ska jag bo någonstans där solen åtminstone värmer lite grann. 

Balkonghäng. När vi är i lägenheten, som bara är 35 kvadratmeter, så blir det oftast att vi hänger på balkongen. Den är så stor och härlig och när det är varmt finns det liksom ingen anledning att inte äta frukost, lunch och middag där. Där satt jag förresten när jag skrev majoriteten av ”Bli kvar.” Ni som läst boken känner säkert igen det.

Kvällens middag på Bobo, som jag skrev om igår. Vi åt burrata till förrätt och jag beställde sedan tryffel gnocchi som jag höll på att storkna av. Det var hur gott som helst, men.. mättande. Väldigt mättande. Slutade med att jag och mamma delade på min rätt, mer eller mindre. Hennes var inte så god. 

Me, me, me. Fick bli en svartvit bild. Mamma som fotat! Är helt imponerad, hon kan verkligen inte fota. Alltså det är förbluffande hur värdelös hon är. Hur hon än gör blir bilderna suddiga, ur fokus eller så missar hon helt enkelt föremålet i fråga. Hur som, vi satt kvar på restaurangen till tolv och rörde oss sedan hemåt. Pratade om allt möjligt, bland annat om att ha kul medan man växer upp. Jag kan personligen ha så himla svårt att njuta av det jag gör, utan istället hela tiden blicka framåt och undra vad nästa grej blir. Det är värdelöst. Kom fram till att jag måste börja ha lite roligt, haha. Se livet på ett lite mer avslappnat sätt. Kan man säga så? Ni fattar säkert. Inte vara så himla ”vuxen”, kanske. Känns som om jag är trettiofem fastän jag bara är nitton. Så ska det ju inte vara. Jag borde väl åka till Australien och plugga engelska. Eller hitta mig själv i Asien.

Jaja, det var dagens lilla uppdatering. Nu ska jag försöka leta rätt på någon stackars människa från SAS. Ska försöka tjata mig till en plats på flyget. Kanske hota med att checka in mig själv som bagage om de inte släpper in mig i kabinen. Vi hörs snart! Önska mig lycka till!

TÄVLING: Vinn biljetter till Attitude Sthlm

REKLAM: Inlägget är i samarbete med AttitudeSthlm

Gänget! Dags för en superrolig tävling! Helgen den 11-12 november går Skandinaviens största mode, livsstils och skönhetsevent av stapeln. Jag är inbjuden och ska gå tillsammans med Emelie, och nu har jag chansen att få lotta ut två biljetter till er! Det kommer bli superkul tror jag, man kan knyta otroligt många kontakter och växa som profil eller influenser om man är intresserad av det. Om inte är det väl helt enkelt bara ett fett event att få gå på!

För att tävla ska du göra följande:

1. Kommentera detta inlägg med en snabb motivering om varför just du ska vinna.
2. Följ mig (@oliviahageus) och Attitude (@attitudesthlm) på instagram.

Inte svårare än så. Hoppas vi ses där!!

 

Silkesskjortor under 400 kr och min nya SnapChat

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks. 

Nu kära vänner har jag samlat några fantastiska skjortor i ett inlägg. Hur otroligt fina är inte dessa? Jag har snöat in mig på den första och den tredje. Har en liknande i svart som jag bär jämt (då vet man att man gillar något. Som min röda kjol, haha).

Klicka på länkarna för att komma direkt till plaggen!

// HÄR //

// HÄR // //  HÄR // 

// HÄR // 

// HÄR //

(Ni vet ju redan att jag dör för den gula, så behöver inte nämna det…)

Så himla fina, va? Alla kostar dessutom under 400 kronor. Den gröna är billigast, sjukt va? Bara att shoppa loss! Nu är det dags för mig att göra ett ryck och börja ordna mig inför kvällens middag. Vi ska äta på Bobo, det ligger på 21 Rue du Commandant André om någon skulle ha vägarna förbi. Jättegod mat, mysiga lokaler och trevlig personal. Var där i somras med hela tjejgänget och hade det supertevligt. De en tryffelpasta där som jag måste smaka, den var slut förra gången. Well well, kanske onödig information. Vi hörs imorgon, eller på snap! Har kanske glömt att påminna er om det; min snapchat blev hackad eller slutade bara funka så numera hittar ni mig på HageusOlivia. Lägg till mig! Älskar att prata med er. Puss!

Kan stress vara bra?

ANNONS: Inlägget innehåller en reklamlänk 

Hej gänget!

Sitter i soffan och har lite huvudvärk, haha. Bra start på ett inlägg eller vad säger ni. Nej, men jag tror att det är solen som fått mig att känna mig lite trög. Vi har legat på stranden hela dagen – bara läst, hängt, druckit rosé och lekt med Stella. Jag läser just nu min bok som jag köpte på Arlanda; ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. Har blivit rekommenderad att läsa den av min kollega, och på snapchat verkade alla som svarade älska den. Har läst en tredjedel och gillar den verkligen! Skönt språk, spännande handling och helt fantastisk gestaltning. Önskar att jag kunde skriva så om människor. Någon gång kanske.

Visst är min långa vita skjorta fin? Eller, min och min. Det är mammas. Men jag gillar den verkligen så funderar på att köpa en likadan eller stjäla med mig denna. Har lite bättre bilder på den som ni kan få se i ett senare inlägg. Hittade en liknande skjorta om någon är intresserad, den hittar ni HÄR. ♥ Är förresten väldigt inne på skjortor för tillfället, även om jag har typ tio stycken… Ska länka några favoriter i nästa inlägg.

Såhär skönt hade vi det på stranden. Jag kände verkligen hur kroppen slappnade av, på ett nästan skrämmande sätt, när jag stod på stranden med Stella och tittade på vågorna. Som om jag gått omkring och spänt axlarna i flera månader. Jag behövde verkligen detta, känner jag. En helg med min fina mamma som jag saknat så mycket.

Ibland tror jag att jag är så otålig att uppleva framtiden att jag inte gläder mig över nutiden. Haha, mindblowing slutsats. Låter som ett pinterest-quote. Nej, men det känns verkligen så, och jag undrar hur man tar sig ur det? Om jag inleder något (ett projekt, en relation, en arbetsdag) så är det som om jag redan föreställt mig slutet och därför blir början och mitten bara ett nödvändigt ont. Jag kan liksom inte bara slappna av, göra saker när jag har lust, inte göra saker alls… Förstår ni? Är ni likadana?

Jag och mamma pratade om det här om dagen och vi kom i och för sig fram till att ”stress” (alltså, när man gör tusen saker samtidigt och har sjukt mycket för sig) kan vara bra för en del. Kanske för mig också. Jag försöker tänka på hur det var att ha en helt stressfri dag eller vecka, som i våras, och jag mådde ju verkligen inte bättre då. Kanske är stress, eller ett hektiskt schema, mitt substitut för att inte må dåligt. Men betyder det då att jag bra för att jag gillar att leva ett hektiskt liv, eller om jag inte mår dålig för att jag inte har tid att fundera över saken? Hm.

Ja, ja. Det var dagens fundering. Nu ska jag ta en powernap och sedan ska vi gå ut och äta middag. Igår kom inget Reader’s Friday upp, ledsen för det, men det blev ett litet missförstånd.

Vi hörs snart!

Trendspaning: camo

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hittade livets kampanj. Så sjukt nice med militärtyg, tycker ni inte? Hade en militärjacka en gång i tiden men den är long gone. Det var faktiskt en ”riktig”, ägd av en föredetta militär. Hittade den i en vintagebutik i Paris. Men som sagt, den är borta.

Tycker ni det är ett problem förresten, med militärtryck? Har inte riktigt läst in den debatten, men om ni har några synpunker får ni gärna dela med er. Tills dess hittar ni alla snygga kläder via länkarna.

HÄR // HÄR

// HÄR //

// HÄR //

// HÄR //

DÖR för bootsen. Men ni vet ju det. Har en grej för lårhöga stövlar.

Öppet meddelande till företag som utnyttjar influencers

Jag trycker upp porten och går in in. Det mjuka ljuset från lamporna gör att hallen ser varm ut trots att vädret utanför är allt annat än behagligt. Jag drar av mig hörlurarna och stiger in i receptionen, blir hänvisad vidare och möter sedan kvinnan jag letar efter.
”Hej!” säger hon och ser genuint glad ut över att se mig. Vi sätter oss i ett av konferensrummen, hon med sin dator och sitt anteckningsblock och jag med min kaffe.
Vi hade, via main, bestämt ett möte eftersom de – Vitamin Well – var intresserade av ett ”långsiktigt samarbete” med mig och mitt varumärke. Jag hade sett fram emot mötet, jag och tjejen som vi kan kalla Emma fick genast bra kontakt och jag tänkte att det äntligen fanns chans för mig att landa ett bra samarbete med ett stabilt varumärke som var beredda att jobba med mig under en längre tid.
Vi sätter oss ned. Hon börjar med att beskriva varumärket och jag fortsätter med att beskriva min vision om ett eventuellt samarbete. Tanken är att de ska sponsra min läsarträff med drycker och sedan fortsätta samarbetet under hösten i form av uppdatering gällande deras drycker.
Sedan kommer vi till punkten då vi (jag, verkar det som) ska diskutera ersättning.
”Hur ser ni på betalning?” frågar jag.
Hon ler. ”Alltså, vi jobbar ju med väldigt stora profiler, så som Michaela Forni, men vi ser det verkligen som en viktig grej att också jobba med mindre influencers som har kanske tiotusen följare, men ändå är väldigt drivna.”
”Jaha?”
”Ja, och då är det viktigt för oss att vi känner att profilen i fråga är genuint intresserade av våra produkter.”
”Det är jag” säger jag, och menar det. Jag har alltid älskat VW:s drycker; Nocco, Aloevera, originalflaskan…köper dem säkert varje dag.
”Vad bra!” kvittrar hon.
”Ja, men hur ser ni på betalning?” frågar jag igen.
”Vi jobbar egentligen inte så mycket med ersättning.” säger hon, ”Vi tycker att flaskorna, som ändå har ett utgångspris på 20 kronor, räcker som betalning i och med att vi också är ett starkt varumärke som många vill synas med.”

Där kom det. Ögonblicket då mötet förvandlas från lovande till katastrof.

”Så jag ska göra reklam för er gratis?” säger jag långsamt.
”Inte gratis!” skyndar hon sig. ”Du får ju flaskorna.”
Jag är tyst tills hon fortsätter prata igen.
”Vi har ingen budget för den sortens samarbete just nu” säger hon.
”Hur är det möjligt?” frågar jag, och plötsligt börjar huvudvärken hamra bakom pannan. Och jag blir sur. Riktigt irriterat. ”Hur kan det komma sig” fortsätter jag, ”att ett företag som omsätter flera miljoner varje år inte har någon budget för marknandsföring? Hur tänkte ni då?”
Hon skrattar lite blidkande; ”Joo, såklart vi har en budget, men för den här typen av samarbete så kan vi inte erbjuda några pengar.”
”Okej,” säger jag. ”Det funkar ju inte. Jag måste kunna betala min hyra. Hur ska jag göra det? Med femton stycken VitaminWell sugarfree style – flaskor?”
”Det är såklart problematiskt” säger hon och nickar. ”Men vi kanske ändå kan sponsra ditt event? Om du ordnar med foto – och videograf.”
”Och ni står för hyran då, antar jag.”
”Nej, det kan vi tyvärr inte göra”. Hon ler fortfarande, medlidsamt men bestämt.
Jag lutar mig tillbaka och försöker samla tankarna. Räknar till tre, långsamt.
”Så du menar,” säger jag, ”Att jag ska erbjuda er spridning i form av minst hundra läsare i er målgrupp, material i form av foto och film, samt omfattande exponering av ert företag… och betala för det?”
”Du får ju flaskorna”
”Jag ska betala för att marknadsföra ert varumärke?”
”…flaskorna har ett utgångspris på 20 kronor.”
Och därmed är mötet jävligt avslutat.

Allteftersom dagarna har gått efter det mötet har jag blivit mer och mer irriterad. Så nu kommer mitt riktigt förbannade, fuck-you-inlägg tillägnat inga mindre än de företag som väljer att utnyttja unga tjejer och killar som kämpat för att bygga ett varumärke.

Kära företag. Nu kör vi en liten genomgång på god moral och integritet här. Är ni beredda? 

När ni ska exponera er reklam på det traditionella sättet, säg i en tidning till exempel, så betalar ni tiotusentals kronor för en liten notis i ett forum där ni inte har någon som helst kontroll över vilka som läser den. Ni har visserligen fått en rapport från tidningen i fråga vad gäller målgrupp, och ni vet ungefär hur många som borde nås av er reklam, men ni har ingen aning om hur många som ser just den notisen och ni kan inte mäta engagemanget om ni inte har någon form av ett direkt sätt att kunna se vilka som hamnade hos er just genom denna tidning, till exempel en unik rabattkod. Ni lägger alltså dessa tiotusentals kronor på att sprida ert varumärke på ett rätt korkat sätt om jag får säga det själv. Men det är er grej.

Sedan kontaktar ni så kallade influencers. Sociala medie-branchen är överlägset kvinnodominerad och har länge förlöjligats, och fortsätter förlöjligas, av den utomstående som fortfarande inte förstår att ett varumärke tar tid, energi och skicklighet att bygga upp – många av de små gulliga bloggare som ni väljer att tala nedvärderande om har startat eget företag innan de ens fyllt 18, och många balanserar skola med det heltidsjobb som bloggen är. De lär sig om företagsekonomi och marknadsföring genom att googla och kolla DYI-videor på youtube, de utmanar sig själva dagligen för att skapa ett kreativt och nytänkande innehåll, de sitter uppe till sent på natten för att tidsinställa inlägg och går upp tidigt på morgonen för att hinna med en pressfrukost innan första lektionen börjar. De drömmer och jobbar – förmodligen mer än vad ni gjorde när ni var tonåringar.

Men precis som man är när man är tonåring så är de naiva. Jag har varit naiv, och är förmodligen fortfarande det. Det tar tid för ett samhälle att förstå och förändras efter den nya marknaden som uppstått i och med att tusentals unga tjejer skapat sina egna plattformar. Och nu kommer vi till det som gör er så jävla skamliga; ni utnyttjar naiviteten hos dem som kämpat för att ni ska kunna tjäna pengar på deras jobb.

Upp med en hand alla influensers som blivit erbjudna en jävla hårspray mot ett blogginlägg. 

Till skillnad från traditionell marknadsföring så kan vi erbjuda exakt statistik på målgrupp, reach, engagemang och intresse. Om du som företag vill göra reklam för en hudkräm som bara passar torr hy vinner du hundra gånger mer av att marknadsföra din produkt hos en bloggare som har just torr hy. Hennes läsare vet vem hon är, vet att hon har torr hy, vet att hon talar sanning när hon säger att krämen funkar. Hon kan erbjuda ditt företag siffror på hur många som kommer att nås av din reklam samt hur många som faktiskt kommer att klicka sig in på hemsidan och köpa hudkrämen. Hon kan till och med engagera din exakta målgrupp trots att de inte ens hittat till hennes blogg genom att göra en tävling och be läsarna att tagga en kompis med torr hy. Och hennes statistik kanske är låg – säg 500 läsare per dag – men om du använder dig av tio sådana bloggare som alla engagerar sina läsare och kan ge statistik, svart på vitt, att din produkt har exponerats 2000 gånger för den målgrupp du är ute efter så blir den reklamen plötsligt ovärdelig.

Att erbjuda produkter som förmodligen kostat dig fem kronor att framställa mot omfattande marknadsföring är verkligen att trampa på de unga egenföretagare som dag och natt kämpar för sina drömmar. Inget modernt, feministiskt eller medvetet företag sysslar med att betala ut minimilön eller helt enkelt icke-lön för att tjejer, killar eller ickebinära ska göra det jobb som en reklambyrå hade tagit tiotusentals kronor för. Det är en orättvis och förlegad metod för att kapitalisera på unga tjejers naivitet och ni borde fan skämmas. 

Hade du försökt dig på samma teknik när du ska köpa traditionell reklam hade du blivit utskrattad. Försök att gå till en tidningsredaktion och erbjuda dem hudkräm mot reklam. De hade förmodligen portat dig från byggnaden.

Vidare till er, mina kära läsare. Många av er har bloggar, poddar, instagram och liknande. Jag tycker att vi kollektivt sätter ett stopp för företag som har mage att erbjuda deras löjliga produkter mot att vi ska slita för deras varumärke och samtidigt skada vårt eget. Från och med NYSS måste influensers – hur stora eller små vi än är – börja ta betalt. Genast.

Till alla företag som fortsätter utnyttja och kapitalisera på unga tjejers varumärken – ring mig när ni också får lön i VitaminWell flaskor så kan vi prata vidare då.

 

God morgon från Cannes

God morgon gänget! ♥

Jag befinner mig i Cannes! Tog flyget tidigt som fan igår, var uppe redan vid fyra på morgonen för att åka till flygplatsen. Dagen innan hade jag varit på middag med kontoret, vi fick en guidad tur på Moderna och sedan åt vi på spanjorskan efter en mellandrink på Grand hotel. Hade det hur kul som helst, men kom hem vid halv ett och insåg att jag bara hade ett par timmars sömn framför mig. Jaja.

Som ni vet har mn familj flyttat hit till Cannes, så det är därför jag är här, för att hälsa på mamma och lillan. Har saknat dem så mycket. Stella går numera i förskola här och börjar sakta men säkert lära sig både franska och engelska. Hon kommer kunna prata tre språk flytande innan hon fyllt 10. Önskar man fått samma utbildning.

Hur som. Ledsen för att det inte blev något ”tankar kring…” i förrgår. Jag har hamnat lite i ett…vägskäl, om man kan säga så. Eller jag är liksom omotiverad och oinspirerad. Speciellt eftersom ingenting riktigt går framåt. Läsarantalet ökar inte, jag får inte in några samarbeten, jag har typ aldrig några pengar… Då sviktar verkligen inspirationen. Men det är bara en dipp, hoppas jag, och det ska bli bättre snart.

Jag lovar att kompensera för det uteblivna inlägget, håller på att skriva något annat nu. Jag ska ta de här dagarna åt att verkligen starta om mig själv, om ni förstår vad jag menar? Komma tillbaka till Stockholm med nya krafter och nya idéer.

Snart kommer Reader’s Friday upp också. Stay tuned gänget. Vi hörs snart!