Readers Friday

Readers Friday: ”Allt jag aldrig sa”

Vill du också skicka in din text? Maila [email protected] eller gå med i vår facebookgrupp.


Mina små nävar var knutna så hårt som en 5-årings nävar kan, mina naglar skar in i min mjuka handflata och jag visste att när jag öppnade handen skulle det finnas märken i huden, som skulle blekna bort några sekunder senare. Men grejen med saker som bleknar bort är att hur mycket man än glömmer dem, förtränger dem, och hur osynliga dem än blir, så har dem alltid funnits där, och det faktumet går inte att ändra på.

Jag koncentrerade mig mycket på hur det kändes i mina handflator just dem minuterna, så jag hörde inte mycket av vad som diskuterades. Men jag såg, jag såg det mesta som hände och även om ingen rörde sig speciellt mycket så såg jag hur min mamma andades och hur min lilla tvillingbror blundade för att inte låta tårarna falla, jag såg hur pappa kämpade med att tänka innan han pratade, men jag såg också hur otålig han var och hur onödigt han tyckte att det var att vi stod kvar här, att han behövde förklara sig, hans ögon visade att vi bara-borde-fatta-grejen.

Jag förstod inte grejen då, jag tror inte att någon 5-åring förstår varför en utav de största tryggheterna man har i livet ska flytta till andra sidan jorden och lämna en kvar, nästan helt själv. Jag tror inte att det finns någon förklaring som förklarar så pass bra att jag skulle ha fattat grejen just då.

Men pappa tyckte nog att jag borde förstått, och jag ville förstå. Jag ville förstå och jag ville tycka att det var okej att han inte ville bo här, jag ville inte behöva trycka naglarna i handflatan när han sa att han behövde åka till sin andra familj och jag ville inte att tårarna från mina bruna ögon skulle rinna ner och göra små mörkgula fläckar på min gula sommarklänning när jag frågade och påstod att vi var väl hans familj, jag ville inte ens att det skulle låta som en fråga, men det gjorde det, och pappa svarade att vi är det, men att vi var tvungna att förstå han har fler att ta hand om, och han klarar inte av att bo här.

Efter det hörde jag inte mycket mer, men jag såg ju, och jag kände. Jag såg hur mamma tittade på pappas bruna ögon och jag tänkte på första gången de träffades, jag mindes hur mamma hade beskrivit stranden som det finaste stället man kan tänka sig, himlen sägs ha varit så rosa och orange som den bara kan bli och havet var så klart att man kunde se botten ute på flera meters djup. Och pappa såg så glad ut när han presenterade sig för mamma, det var det första hon la märke till, hans leende, så pass charmigt att det kändes farligt, men inte lika farligt som ögonen, bruna stora ögon med ögonfransar som hade kunnat vara med i reklamfilmer. Mamma sa att varje gång hon såg pappas ögon så kom hon på hur kär hon var, hur dem hade blivit ljusbruna i solen på stranden och hur det kändes som att hon hade känt just pappas ögon hela livet.

Men pappas ögon såg trötta ut nu, och mamma verkade inte vilja titta på dem, jag tror inte hon ville se något alls. Men jag vet att jag har fått pappas ögon, alla säger det till mig, jag ville ta mammas hand och säga att när du är redo igen, när du vill minnas igen och när du vill älska någon igen så kan du älska mig, du får kolla på mina ögon när du vill och jag kommer aldrig lämna dig, men jag gjorde inte det, jag sa ingenting, ingen sa någonting.

Det enda som lät var min brors andetag, jag hörde hur hans lungor arbetade och jag såg hur han försökte att andas med munnen för att inte låta för mycket med näsan. Jag visste inte då att han skulle sluta spela fotboll, jag undrar om pappa visste det. Jag undrar om pappa hade någon aning om att enda gången min bror skulle vilja röra en fotboll igen var när pappa frågade eller för att göra pappa stolt. För jag hade ingen aning, hade jag vetat det hade jag frågat honom varje dag i flera månader, jag hade visat honom att även om jag inte var lika bra som pappa (ingen var lika bra som pappa) så vill jag spela, jag hade sagt att du får spela utan pappa, det kan bli kul igen. Men jag sa inte det heller, jag visste inte att det aldrig skulle vara kul igen.

Jag visste inte mycket då, men det är väl inte konstigt, en 5-åring ska inte veta så mycket mer än att det-är-fel-att-ljuga och att man-ska-behandla-andra-som-man-själv-vill-bli-behandlad, har man tur kanske man kan alfabetet och talen mellan 1-100 också. Men nu visste jag mer, jag visste hur det kändes att se sin mamma gråta, jag visste hur man inte grät när man inte ville och jag visste hur man överlevde i stunder då det kändes som att hela världen försvann under fötterna på en.

Fortfarande 5 år gammal vaknade jag morgonen efter och trodde jag att jag visste allt om allting och jag kände mig så tom men ändå så stark och duktig. Men vad visste jag, 5 år gammal vaknade jag och hade ingen aning om någonting, jag trodde att mitt hjärta var i 1000 bitar och att jag var ensammast i hela världen, men egentligen hade jag ingen aning om hur det känns att få hjärtat krossat och stampat på, jag visste ingenting om hur det skulle kännas att sitta i sin säng klockan 3 mitt i natten och känna paniken av att inte kunna andas in luft i lungorna, jag visste inte hur svart allt kunde bli när betygen kom hem, eller hur det skulle kännas att vara duktigast av alla men ändå ha något att bevisa, vad visste jag egentligen om att skämmas över att hur jag föddes och såg ut, föräldrar som kollar snett eller hur det känns att träna två timmar på ett äpple man åt till frukost 10 timmar innan.

Alla säger att man inte är ensam, men hur mycket betyder det när det känns helt tvärtemot. Hur mycket är orden värda när känslorna tar över? Hur mycket betyder ett ord om man mår lika dåligt efter som innan det sades? Varför säger man bara inte som det är? Jag vet inte, men det här är allt jag aldrig sa, allt jag aldrig kunde säga och allt jag aldrig visste hur jag skulle säga.


Skribent: Anonym
Ingen bild bifogades.

Varför gör det så ont att vara liten? Tack fina du för att du skickade in din text. Jag blev väldigt berörd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.