Tankar kring...

”Tankar kring…” #ihave

Jag var med om några grejer när jag var yngre. Det formade mig på ett sätt som jag inte förstod förrän senare; min syn på sex är och kommer kanske alltid vara skev. Som ett slags raffinerat sätt att skada mig själv såg jag det som att jag “lånade ut” (har till och med skrivit det i min dagbok) min kropp till män. Jag hade ju ingen nytta av den, så varför inte vara snäll och dela med sig?
Jag har upplevt hur det känns att gå hem från en man som sett mig på det där sjuka viset, som om jag var ett stycke kött. Något man bara kunde slänga runt tills man var klar. Jag vet hur det känns att träffa någon som tvingat mig till saker. Jag vet hur det känns att vara så äcklad av sin egen kropp att man bara vill klättra ur den, dra av den som ett skal.
Det formar en, såklart. Till och med idag händer det att jag stänger av när jag har sex med någon. Låter mig själv vandra bort tills den andra är klar. Inte för att jag inte vill ha sex med den jag ligger med, det vill jag, men ibland blir det nästan för mycket. När jag ser vad jag gör. Då kommer skammen tillbaka.

Nyckelordet; skam. Jag skämdes så fruktansvärt länge för vad andra gjort mot mig. Jag skäms fortfarande när jag tänker på hur jag flippade ur när jag såg en kille som utnyttjat mig. Hur mina vänner tvingade bort honom och hur jag satt i hörnet och blev tröstat; jag skäms. Jag skulle bara ha låtit det vara. Jag skulle inte ha överreagerat. Jag skulle inte ha låtit det hända.

Som ett svar på nätkampanjen #metoo har män börjat dela sina berättelser under #ihave. De går ut på sina sociala medier och erkänner att de har utnyttjat, tjatat, tafsar och trakasserat. De berättar att de är ledsna och att de förstår att de gjort fel och sedan får de 300 delningar och 1000 kommentarer. “Modigt, Johan”. “Förebild”. “Vi behöver fler som du”.

Var ligger problematiken i det här?
I grund och botten är idén bra. Bakom varje offer finns en förövare och det glöms nästan alltid bort. Bakom varje #metoo finns en man. När vi lyfter detta pratar vi också om det, vi ser till att ingen kommer undan. Vi uppmanar männen att se till sig själva, att granska varandra, att erkänna. Vi hyllar deras mod. Ändå känns något konstigt med inlägget, med alla likes och kommentarer och hjärtan. Varför?

Såhär är det. Skammen lever kvar i mig som en liten punktering i hjärtat. Jag tänker på detta när jag läser Johans Facebookinlägg, och plötsligt vet jag bara att det är fel. Nej, män ska inte skriva “ihave” som en motreaktion. Nej, män ska inte hyllas för sitt mod, när de i själva verket varit grunden till all skam. Nej, män ska inte få be om förlåtelse när fokus ska vara på kvinnorna.

Tanken är bra i grund och botten, men jag vill inte se min förövare få tiotusen likes på facebook. Jag vill inte att folk ska kalla honom “modig”. Jag vill inte att folk ska förlåta honom; jag är den enda som har rätt att göra det. Jag vill inte att han ska hyllas för det han gjorde mot mig, jag vill inte att han ska få uppskattning för något han gjort medan jag fortfarande sitter bedövad av skam hemma och undrar om jag någonsin kommer komma över det som hände. Jag vill inte det. Jag vill inte att ni ska ge honom bekräftelse. Jag vill att han överlämnar sig till polisen. Jag vill att han gör något.

Nej, kära män. Jag förlåter er inte. Jag kunde inte bry mig mindre om er ånger. Jag har fullt upp med min egen.

8 svar till “”Tankar kring…” #ihave

  1. Mathilda skriver:

    Väldigt bra text. Om de verkligen brydde sig och mådde dåligt över det dem gjort kan dem visa det på andra sätt.

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Ja, typ överlämna sig till polisen :’)

  2. Anna skriver:

    Bra text! Har verkligen längtat efter att någon ska kritisera #ihave

  3. Hannah Börjesson skriver:

    Bäst!!!!! Verkligen ordagrant, bäst. Tack för att du skriver, och tack för att du delar med dig.

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Tack du <3

  4. Tora Hansson skriver:

    SÅ bra skrivet Olivia<33

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.