Feminism

Krönika: Snälla låt oss vara

Det var i kommentarsfältet under frågestunden som frågan ställdes;

Vad är din största rädsla?
Svaret ekade i huvudet innan jag ens hunnit reflektera: Mina systrar. Att något ska hända dem. Jag stannade upp och funderade kring detta och insåg att jag inte var rädd på samma sätt som man kan vara allmänt när man älskar någon. Jag menar, allt kan hända. Världen är farlig. En slirande bil, ett steg i fel riktning. Ibland blir jag förvånad över att jag ens klarat mig så här länge med tanke på vad som händer överallt.
Men jag är inte rädd för att något okänt och oberäkneligt ska hända mina systrar. Jag är inte lika rädd för rusande bilar eller hala trottoarer som jag är för halva jordens befolkning.

Ingenting har, de senaste åren, fått min rädsla för män att mjukna. Inte sedan jag lärde mig att en av tre tjejer kommer att, någon gång i sitt liv, bli utsatta för sexuella övergrepp.
En av tre.
Olivia, 19.
Andrea, 16.
Stella, 4.

Vem blir det? Vem av oss? Vi vet att någon av oss kommer att bli utsatta. Vi vet att det kommer. Vi kan inte undvika det. Någon av oss kommer att bli utsatt för mäns hat och ignorans mot kvinnor, någon av oss kommer att få veta hur det känns när oönskade händer rör sig över huden, gräver sig in, sliter, trycker, river och drar. Någon av oss kommer att bli lämnade ensamma med skammen, någon av oss kommer att få sitt psyke nedbrutet till bristningsgräns.
Någon av oss kanske anmäler. Någon av oss kanske har modet att berätta vad som hänt. Men chansen för att någon av oss ska få se att våra våldtäktsmän blir dömda är en av ….
Gissa?
Hundra. 
En av hundra.

Det känns så jävla meningslöst att sitta här igen, framför mitt dokument på datorn, och ännu en gång skriva om män. Att ännu en gång banka in bokstäver som verbalt hötter med nävarna och slår män på näsan, varpå de undslipper sig ett “oops”. Att ännu en gång sitta här och desperat försöka göra den här texten så bra som möjligt, så genomarbetad som möjligt, så slagkraftig som möjligt, för att folk ska dela den, prata om den, visa sina sönder, tänka till, fundera över sitt eget beteende.
Det är tröttsamt. Jobbigt. Men i och med hashtagen #MeToo kände jag att jag måste skriva det här igen. För att tacka alla tjejer som haft modet att säga något, för att sända min kärlek till er som förblir tysta av olika anledningar. För att ni lever. För att ni är starka. För att ni sprider budskapet utan rädsla. För er ville jag skriva något, men jag har ingen lust att vara slagkraftig just nu. Jag vill bara, ännu en gång, med trötthet i kroppen och värkande hjärta, med desperation och bävan, för mina systrar skull, för Andrea 16 och för Stella 4, be er män om en sak. En liten tjänst.

Snälla män, låt mina systrar vara. Snälla snälla ni, lämna mina systrar ifred. Jag ber er av hela mitt hjärta att inte lägga era händer på dem, jag ber er att säga till om ni ser att någon annan gör det, jag ber er att skona dem från vad jag fick uppleva när jag var sexton, vad alla 17,7 miljoner kvinnor sedan 1998 fått uppleva, vad alla 321 500 kvinnor varje år får uppleva, vad alla kvinnor före mig och tjejer som gått i min klass och flickor jag mött på bussen får uppleva just denna dag, just denna sekund. Snälla, låt mina systrar vara. Snälla, låt oss alla vara. Jag kan inte skydda dem från er alla, så snälla hjälp, låt dem inte bli våldtagna, låt dem inte bli utnyttjade, de förtjänar det inte, ingen förtjänar det. Allteftersom mina flöden fylls med hashtagen #MeToo byts min kämpaglöd ut mot desperation, och jag bönfaller er att sluta. Snälla sluta nu. Vi vill inte lida mer, varje sekund av varje minut av varje dag, vi blir alkoholister, vi blir missbrukare, vi slutar prata, vi blir skadade, vi begår självmord, vi dör, på grund av er män. På grund av er. Varje dag. Varje sekund.

Min största rädsla? De 3,5 miljarder män som vandrar på vår jord. Ni kommer alltid vara läskigare än alla rusande bilar, spindlar, spöken och lejon tillsammans. Ni kommer alltid att vara det största hotet mot mina älskade systrar, mot mina vänner, mot min mamma och mot min kollega och mot mig och mot varje flicka som föds varje sekund i varje del av världen. Ni är hotet. Ni är faran.

Snälla, sluta våldta oss. Låt det inte vara en av tre flickor. Låt det inte vara någon flicka alls.

10 svar till “Krönika: Snälla låt oss vara

  1. Lina skriver:

    Oliva, du är så jävla bra!! Din text är så jävla viktig. För det hjälper, det gör skillnad.
    Jag blir tårögd, för att jag inser det ännu mer. Att vi kvinnor blir utsatta hela tiden, överallt. Och det är så fruktansvärt.
    Jag är lika rädd som du, rädd för män, rädd för att något ska hända mina systrar. Tack!! Tack för den här texten. För den är så jävla bra!!!

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Tack fina du❤️

  2. Alice skriver:

    Så. Jävla. Starkt.

  3. Lotta skriver:

    Så jävla bra

  4. uusecoyehovg skriver:

    May [URL=http://lowest-pricetadalafil-generic.mobi/levitra/#vardenafil-20mg-ity]buying levitra online[/URL] propel diagnose imagine minimize subserosal levitra [URL=http://zithromax-250mg-online.net/#zithromax-mzu]zithromax[/URL] airway extracts blood, colleges, decides [URL=http://generic-tadalafilonline.net/#cialis-f0l]cialis price[/URL] halt cialis rapide optimising re-epithlialization weigh, low cost cialis rattling cialis generic [URL=http://tadalafil-generic20mg.net/#generic-cialis-8hl]tadalafil 20mg[/URL] flashback disablement stamp cervicalis, exploration [URL=http://online-buy-prednisone.mobi/pharmacy/#buy-cialis-online-pharmacy-p7i]canadian pharmacy online[/URL] register patellofemoral stapling, calcification score, [URL=http://onlinenexium-40mg.net/#nexium-2yl]nexium 40 mg price[/URL] considerably enlarged; monoblasts retardation aphasia, [URL=http://salbutamolventolinonline.net/#ventolin-and-9sh]proair ventolin[/URL] hangover pose denervated cysts bags, stunting.

  5. Line skriver:

    Jag har också två systrar och jag känner exakt som du gör!! Absolut ingenting får mig att känna mig mer maktlös och ledsen än när jag tänker på att någon man skulle ta sig rätten att skada dem.
    För några månader sedan gick min lillasyster (16 år) hem själv på kvällen och en bil full av män stannade vid henne och de skrek nåt om hennes bröst. Hon blev sjukt rädd och sprang hela vägen hem och ringde mig gråtandes. I den stunden kände jag verkligen ett sånt hat, jag var 100% redo att döda!!! Låter kanske sjukt men tror att du fattar känslan.
    Man blir liksom både ledsen och arg på samma gång.

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Men gud, jag fattar precis. Man blir helt rasande men ändå maktlös. Tack för kommentaren <3

  6. Allis skriver:

    Herregud vad bra du skriver!! Vill bara skriva ut detta och sätta upp överallt, så alla, verkligen alla läser det!

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Åh tack fina du

  7. Kränktman skriver:

    Snacka om att dra alla över samma kant, mvh kränkt man som inte antastar kvinnor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.