Readers Friday

Reader’s Friday: ”Pappa är pappa, och kommer alltid vara pappa”

Vill du också skicka in din text? Maila mig på [email protected], eller gå med i vår facebookgrupp. 


Det är mammas födelsedag. Olustkänsla redan på morgonen, tänker att det är lika bra att försöka motarbeta den på en gång, om jag förekommer det otäcka jag anar ska ske och börjar dagen bra kanske det otäcka kan undvikas. Jag utmanar den oundvikliga händelseutveckling som ödesmättat närmar sig, som kryper fram, jag känner det i kroppen, men jag gör det ändå. Det är en plan dömd att misslyckas, men det kan ändå bli en fin stund att minnas.  

Går ner till köket med mammas presenter och räcker över dem. Ett halsband och en stickad Hilfiger-tröja samt en elektrisk fotfil. Ett kort med kärleksbetygelser jag trots allt skrivit, men med viss motvilja, och mot motviljan känner jag avsmak. Det är så svårt att älska dem som står en nära, men jag tackar ändå för allt hon gjort, allt hon gör och allt hon ska komma att göra för mig. Säger att jag älskar henne. Det är inte alls osant, det är bara svårt, det svider. Jag skyndar mig till jobbet. Bara tre timmar idag. Tre timmar av tillmötesgående, förstående suckar, inte särskilt kvicka skämtsamheter om väder och annat, låtsandes av att ta gäster på allvar – jag glömmer ju bort dem i samma sekund de lämnar, går ut genom svängdörren för att komma tillbaka nästa sommar, eller aldrig.  

Tre timmar senare, det har hunnit bli eftermiddag, blir jag hämtad från jobbet av mamma i hennes lilla Renault. Vi kör ut i skogen, till mammas vän, den kroniskt sjukliga Elisabeth och hennes man Jon, till hundhår och tvättmedelsdoft. Kramas med valparna, läser ett par sidor, strax är det fika. Passionsfruktskaka. Den är söt och faller isär när man delar den. Jag proppar i grädde i min laktosmage och känner att den spänner ut lite, tarmarna vrider sig oroligt bakom naveln. Det var dumt. Strax ringer telefonen. Oliver. Jag tar det inte, klickar bort signalen. Det ringer igen, på mammas telefon. Oliver igen, mamma tar det.  

Han meddelar att pappa sitter i arresten hos polisen. Pappa, som är inneboende hemma hos den poliodrabbade Waldner, som sedan barnsben är förlamad från midjan och nedåt och sängbunden och som har bestämt sig för att äta sig till döds för att välja sin egen utväg, har knivhotat Waldners assistent. Förmodligen under påverkan av den heliga dryck. Pappa ska slängas ut nu, från det temporära boendet som varit temporärt i snart 10 år. Men än så länge sitter han i arresten. Oliver, min bror är det, gläder sig, och är arg, förbannad, helt ifrån sig, han skriker och har sig, om vartannat besinningslös om vartannat skadeglad. Det har visat sig att pappa minsann är lika misslyckad som han själv. Jag försöker prata sans och reson med honom, men han fortsätter vara ifrån sig, ifrån sig för att pappa är pappa, och alltid varit pappa, att man måste skämmas för honom, att han är närmare 60 år och ändå försätter sig i sådana här situationer. I 45 minuter pratar vi. Samtalet mynnar ut i det gamla vanliga; Olivers misslyckanden, våra föräldrars skuld, Olivers oskuld, det här jävla samhället som bara är till för feminister och muslimer, som hatar och förnedrar och pissar på den vite mannen. Det går inte att säga något, han är helt låst, han lyssnar inte.Vi lägger på. Mamma och jag åker hem, mamma håller stoiskt igen men jag vet att hon lider. 

Strax ringer Oliver upp igen. Han var inte klar, hade inte hunnit få ur sig allt han behövde få sagt. Det som han alltid behöver få sagt, behöver få sagt nästan varje dag. Till största del är manuset det samma som alltid, med några få justeringar. Att våra föräldrar alltid bara levt för att plåga honom, det visste jag ju, att han vill se dem döda också, men att de var onda demoner – omänskliga kreatur som gjort allt för att suga livet ur honom – det var något nytt i repertoaren. Försöker tala förstånd, men med går inte, som vanligt. Efter någon timme lägger jag på, kommit någonstans har vi inte, som vanligt.  

Jag och mamma går en runda på berget. Det är blött och dystert. Vi talar lite om hur ledsamt och orättvist det är. Allt med Oliver – och livet. För mig är det trots allt ok, jag slår bort tankarna när jag inte tvingas möta dem, jag går alltid fram och tillbaka mellan två världar och när jag är i den ena kan jag stänga ute den andra. Jag har möjligheten till ett alternativt liv, jag har en utväg. För henne är det inte det, hon sitter fast. Vi går en liten runda bara. Mamma är frånvarande, ledsen, och upprepar att hon tycker synd om mig – synd om mig för att jag var tvungen att födas in i en sådan här familj där jag inte passar in, som jag är för bra för, för normal, för duktig. Efter sådär 20 minuters promenad går mamma in på utedasset vid sagoängen och spyr. Hennes mage blir tydligen i olag av sånt här, och hon mår illa. Vi går mot bilen igen, hoppar in och jag kör oss hem.  

När vi rullar nedför sjukhusbacken möts vi av en syn. Stadens enda tuktuk-taxi är påväg uppför backen, jag kastar en disträ blick på den ur ögonvrån, så som man tittar på ett fordon som åker förbi en för att man inte ska hamna i samma fartriktning, stelnar till och utbrister: men det där är ju pappa! I tuktuk:ens baksäte sitter en man insvept i en fleecefilt och stirrar tomt framför sig, ut i rymden. Det är pappa. Och han ser så ensam ut, så löjlig. Oj vill du köra efter honom undrar mamma. Nej gud nej. Nej jag kan inte med det, jag vill inte visa att jag sett honom i det skickat, vill inte ställa honom mot väggen och vill inte förnedra honom. Vi fortsätter hem.  

På kvällen lagar jag spansk tortilla till mig och mamma, och sätter på min spotify-lista med gamla amerikanska klassiker och soul. Försöker göra något mysigt av det. Efter maten händer något lustigt. Telefonen ringer igen. Mammas telefon, ”det är pappa” utbrister hon. Så konstigt, han ringer aldrig mamma, de har ingen kontakt. Mamma tar det och svarar vänligt. Det finns ju ingen anledning att vara ovänlig. Hon undrar om han vill prata med mig, men nej, han vill bara gratulera henne på födelsedagen. Det kom han knappt ens ihåg under tiden de var tillsammans, han gjorde nästan en grej av att tillägna hennes dag något annat de sista åren som för att göra en poäng om att den inte var viktig, men idag gjorde han det. Mig ville han inte prata med, men han pratade tydligen om mig, berömde mig för att jag var så duktig, den store akademikern, den lyckade. Mamma frågade om vad som hänt, sa att hon hört om hans ”äventyr till arresten”. Waldner är galen sa han då, Waldner är vansinnig. Det var inte pappas fel. Pappa är också en mästare i frånskyllningar, det går i släkten.  

Min familj är såhär och ibland känns det som att den alltid kommer att vara såhär, mer eller mindre. Det går bara runt, runt, i cykler. Det finns en låt av Frank Sinatra som heter ”Cycles”, som skrevs av den unga kvinnan Gayle Caldwell under en tid då hon låg inlagd på sjukhus för nervöst sammanbrott, som beskriver just det cykliska elementet i livet. Och jag tänker ibland att det är rätt, jag tänker att allt upprepar sig hela tiden. Livet är bara en enda stor repertoar av samma scener som går igen och igen med någon marginell variation. Kosmos bara fortsätter att snurra. Men sen går jag ändå ut genom dörren och lämnar, för jag kan trots allt lämna. Ett tag. Och då tänker jag att jag kanske tänker fel, kanske misstolkade den där låten, kanske blandade ihop cykler med cirklar, och det är väl inte riktigt samma sak. En cirkel går bara runt, i samma spår, odefinierbar i tid och rymd, en cykel är tidsbunden, den följer visserligen ett mönster men den rör väl på sig, den går väl att länka ihop med andra cykler? Det kan väl bildas nya cykler, som följer mönstret upp och ner man kanske går helt åt ett annat håll? Det måste väl finnas sätt att rubba en cykel, och man anstränger sig tillräckligt hårt? Jag går ut genom dörren, lämnar, och jag hoppas på det. Jag hoppas för allt i livet


Skribent: Anonym
Ingen bild bifogades

Den här texten har redan publicerats i gruppen men tyckte den var så himla bra så publicerar den här också. ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.