Tankar kring...

”Tankar kring…” bloggarens moraliska ansvar

Förra veckan möttes jag och Wendela upp för ett glas vin. Vi hade inte träffats på rätt länge och vi satte oss ner, till en början trötta efter en lång arbetsdag men sedan alltmer ivriga att fylla i alla luckor. Vi pratade i ett par timmar om kompisar, killar, pengar, föräldrar och allt sådant, innan samtalet började styra in på bloggare.
”Jag tycker bara att det är så löjligt att visa upp ett perfekt liv. Är inte det lite förlegat, liksom? Känns som om alla ändå vet att de inte spenderar hela dagarna i en taxi fram och tillbaka från Pom & Flora till Strandvägen 1.”
”Men det kanske är så. Man kanske bara vill visa upp den bra delen och hålla det andra privat, tror du inte?” säger jag och snurrar på mitt vinglas.
”Ja, sure. Men det bidrar ju till att försämra tjejers självkänsla.”
”Hur då?”
”Men” Hon viftar till med ena handen sådär som hon gör när hon är irriterad, ”Till och med jag börjar ju känna prestationsångest. Och du vet ju hur jag är.”
”Ja, det vet jag.” sa jag och försökte att låta bli att le. Wendela är så himla, himla brydd och sval. Till sättet, åtminstone.
Konversationen fick i alla fall mig att börja fundera. Var inte alla bloggare eller sociala mediemänniskor skyldiga åtminstone till lite ångest för andra, oavsett vem de är? Eller, de och de. Jag tillhör ju också gruppen, insåg jag motvilligt. Men jag satt och bläddrade runt lite på nouw.coms topplista över bloggare och såg det där mönstret som Wendela pratat om, det givna schemat:

Frukost Pom&Flora

Lunch på Sturehof 

Middag på Riche (”köttbullarna är Stockholms bästa!”)

Och så taxi mellan alla ställen. Drink på Nosh&Chow, bord på SpyBar, och sedan upp igen klockan 10 för en ”sen frukost” som ”botar baksmällan”. Gröna juicer, långa pass på gymmet, dyra resor, vinluncher, event… Livet tycks vara ett enda snurrande lyckohjul för den som är en bloggare.

Är jag likadan? tänker jag för mig själv. Är jag en av dem som visar upp en perfekt fasad om ett drömliv?
Och om så är fallet, är det mitt problem? Har jag något moraliskt ansvar?
Jag kan börja med att säga att jag inte tycker att jag visar upp ett perfekt liv, jag är tvärtom väldigt ärlig och transparent, i min mening. Trots det har jag märkt en tydlig förändring från när jag bloggade på nouw till exempel; jag bloggar för en publik, inte för mig själv, och det påverkar självklart transparensen. Det blir svårare och svårare att bara skriva utan att lägga upp bilder och rätta stavfel och sedan jag började hos VeckoRevyn har jag inte bloggat från mobilen en enda gång. Är det ett tecken på att jag börjar bli mer försiktig? Mer benägen av att vara ”perfekt”, på mitt eget envisa sätt, som om min gränslöshet med tiden bara blev platt och sorglig, ett slags kraftlös försök att fortfarande verka intressant trots att man vet att man aldrig kommer att bli det igen, för i och med att man blir rädd blir man också försiktig, och då är det kört.

Okej, nu svävade jag iväg. Tillbaka till ämnet; har man ett moraliskt ansvar som bloggare? Är jag skadlig, med mitt perfekta liv? Sitter det tjejer över hela Sverige och får ångest av att bläddra igenom min instagram, för att de så gärna vill samma sak men mitt liv är så himla ouppnåeligt? Ska man då, av dessa moraliska skäl, sänka sig till en mer tillgänglig nivå?

”Vi har kämpat oss hit själva!” hör jag bloggtjejerna ropa förbannat när de läser det här inlägget, ”VI HAR TJÄNAT VÅRA EGNA PENGAR GENOM HÅRT SLIT!”
Ja, det har vi. På den punkten är vi rörande överens. I en helt och hållet kvinnodominerad bransch som ständigt blivit förlöjligad (och fortsätter bli det) så växer vi oss starka och skapar vår egen framgång, oberoende av någon annan (skrev om det här). Det är fantastiskt.
Men kanske är det då inte så svårt att ibland, bara någon gång, erkänna sig mänsklig?

Här har vi tre exempel;
”Åt lunch på Sturehof. Så sjukt gott, drack vitt vin till fisken! Nu lär det dock bli nudlar ett tag framöver, haha!”
”Är så bakis att jag mår illa… Igår kom jag hem från SpyBar vid sex på morgonen efter att ha blivit utslängd LOL.”
”Wow, vilken fantastisk resa, det sved i plånboken men det var det värt!”
”Har känt mig hängig på senaste tiden, förmodligen för att jag gått upp i vikt.. vet att jag inte borde känna så men kan inte hjälpa det.”
”Idag har jag ingen lust att blogga för att jag helt enkelt är så jävla trött på det.”

Vad tror ni om det?
Äsch, jag vet inte. Det är ju såklart inget måste för bloggare att skriva om sitt privatliv, men jag tror att ju fler som väljer att bara visa det perfekta, desto mer kommer vi att i hamna i någon sorts trång korridor där det ”perfekta livet” kan rymmas inom fyra väggar. Och kanske blir det då en ny folksjukdom; att jaga något som egentligen inte finns. För det gör det nämligen inte.

För ett år sedan stod jag på en klubb med en tjej vars blogg är hur stor som helst, och jag frågade om hon ville vara med i min och Alvas podd.
”Men vad skulle jag prata om?” sa hon med lite sluddrig röst (hon var rätt berusad).
”Träning?” föreslog jag; hennes blogg handlar till stor del om just träning och var och varannan instagrambild är på henne i adidas shorts.
”Träning?” utbrast hon och började skratta. ”Herregud, aldrig. Jag hatar att träna.”

4 svar till “”Tankar kring…” bloggarens moraliska ansvar

  1. Emelie Olsson skriver:

    PREAAAAACH!!!! så bra olivia <3

  2. Klara skriver:

    Jag har tänkt så otroligt mycket på detta! De flesta bloggar läser jag pågrund av ett intressant innehåll (t.ex. din) och pga en intressant personlighet, så nu syftar jag främst på instagram-influencers (som dock oftast har blogg). Jag tycker absolut att de har störst negativ inverkan på tjejer i det svenska samhället. Tyvärr! Jag är så besviken på dem och även arg, för jag tycker att deras ansvar är såå stort. De har (för många) ideal-utseendet och de (verkar iallafall) ha pengar, och ”inspirerar” folk genom att se snygg/fräsch/hälsosam ut och ha snygga kläder, oftast ett nytt plagg per dag? De inspirerar genom att vara snygga snarare än genom att göra bra saker. Det är bara en bild på dem! Det står inte någon inspirerande eller ärlig text under utan, eller att de precis skrivit en ny låt eller börjat jobba som personlig assistent åt världens finaste människa utan det är typ: ”hela outfiten på bloggen”. Eller ”tack för en fantastisk weekend!” Jag tycker de blir en upp-levlad slags person som typ inte finns, och det skapar en enorm osäkerhet. Så bra att du lyfter detta, jag hoppas fler gör det!

    På julafton förra året bråkade vi hemma, och att då se ett instgram inlägg från en tjej som skrev en lång text om hur bråkigt de hade det hemma på just den dagen gjorde mig lättad. Alla perfekt bilder gjorde att jag grät. Typ så?

    Jag har pratat med tjejer de senaste veckorna och a l l a känner sig fula när de går runt på stan i Stockholm. De tänker ”jag borde tagit på mig något annat..”, och nedvärderar sig själva otroligt mycket. Jag tänker också så! Det är så fruktansvärt sorgligt och ett otroligt stort problem tycker jag!

  3. Alice skriver:

    Jag säger ja tack till mer äkta bloggare. Att låtsas leva ett liv man inte lever tjänar ingen något på. Tror dessutom att man som bloggare tjänar på att vara personlig, att man blir mer intressant då. Är självklart viktigt att alla förtjänar ett privatliv tho.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.