Recension

Recension: ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara

Handling:

Berättelsen om de fyra vännerna JB, Malcolm, Willem och Jude och deras liv i New York spänner över flera decennier och växlar mellan mörker och ljus. Genom åren prövas deras vänskap, men det som håller dem samman är alltid Jude – Jude St Francis, som förblir en gåta även för dem som står honom närmast.

Jude är framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte kan tillåta sig.”

Okej, hur börjar man?

När jag började läsa “Ett litet liv” var det efter en rekommendation (eller snarare uppmaning; “Har du hunnit läsa “ett litet liv ännu?” “Nej” “Gör det.”) från en kollega. Jag köpte den på Arlanda efter att ha velat några sekunder, men när tjejen som jobbade där drog en liknelse till Donna Tartts “Den hemliga historien” blev det en icke-fråga; jag älskar den boken djupt och har läst om den två gånger sedan jag fick den i somras.

Jag drogs in i historien långsamt, som om det var en berg-och-dalbana som sakta och med ett oroväckande knarr klättrade uppför rälsen, och var helt ovetande om den kommande persen det skulle vara att ta sig igenom alla sidor.

Hanya Yanagihara låter läsaren vävas in i karaktärerna på ett, om jag ska vara helt ärlig, rätt omständligt sätt, inte alls som Donna Tartts lätta och otvungna stil där man efter några kapitel inser att man bundit sig till varje person och tycks känna dem, trots att man inte vet mycket om dem egentligen. Med Yanagihara får jag däremot känslan av att hon måste förklara varje karaktär, lite som att servera allt på ett silverfat, och jag gillade det inte i början. Man förstår att en viss karaktär är självbelåten; hon behöver inte säga det rakt ut. Men jag ska medge att efter de första hundra sidorna glömde jag min irritation och sögs rakt in i berättelsen. Precis som med Picassos kubism skapar Yanagihara ett nästan tredimensionellt porträtt av huvudkaraktären Jude, som träder fram ur många olika perspektiv, och efter att man läst två fjärdedelar ser honom från alla olika sidor istället för att bara betrakta honom genom ett klassiskt porträtt; bilden är rörig, men inte mindre sann, och jag slits ständigt mellan mina känslor för honom. På ena sidan försvinner man in i Willems filosofiska tankar, på nästa dras man ner i de fruktansvärda skildringarna av sexuella övergrepp, misshandel och våld som Jude får utstå. Man vill skrika åt honom att ta sig samman och fortsätta kämpa, samtidigt som man, med en skrämmande likgiltighet, ställer sig själv den fråga som författarinnan omärkligt och skickligt manat fram i ens undermedvetna;
Är livet värt att leva?
Hur många svek, trauman och övergrepp  kan en människa rimligtvis stå ut med? När passerar man gränsen från trasig till bortom räddning? Jag älskar Jude, tänker jag när jag läst halva boken, och kanske är det därför jag vill att han ska dö.

“Ett litet liv” är obehaglig på det sätt att den påverkar dig utan att du förstår det, och när väl inser att historien har krupit sig in under ditt skinn är det redan försent. Det ska jag säga, att jag har läst många böcker som jag burit med mig, men jag har aldrig läst någon som påverkat mig på ett så skrämmande sätt. Jag anammade, utan att märka det, Judes skräck och oro och ångest så till den grad att jag kom på mig själv med att undermedvetet bäva inför att träffa en kille jag dejtar eftersom jag plötsligt kände en helt absurd stress inför att ha sex. Jag hade ångest under flygresan hem, den kom plötsligt och obefogad, och det tog nästan hela dagen innan jag insåg att det inte var jag, det var boken.
Det här är inte bra, tänkte jag, och fortsatte ändå läsa. Jennifer Lawrence berättade, i en intervju gjord av min kollega Viktor Johansson, att hon haft oerhörda problem med att spela in filmen Mother!, eftersom hon hade svårt att ta sig ur sin karaktär och jag kunde för första gången relatera. Jude’s själ etsade sig fast i min. Jag har fortfarande svårt att skaka av mig hans väsen.

Med det sagt; jag skulle säga att boken är fantastisk, men det känns som om måttstocken för den utlåtelsen plötsligt har förlorat sin innebörd. Vad gör en bok fantastisk, egentligen? Jag tror att man kan älska en bok av olika anledningar, så som jag är beredd att ge mitt liv för Isabel Allende, Donna Tartt och Carlos Ruiz Zafon. Jag kan läsa deras böcker om och om igen, och varje gång njuta av hur jag sveps med i historien och hamnar på en annan plats. Men när jag slagit igen “Ett litet liv” och lagt den på nattygsbordet vill jag aldrig öppna den igen, jag vill aldrig läsa om enda sida och jag vill aldrig uppleva den fruktansvärda ångest som etsats sig fast på de från originalspråket översatta sidorna. Trots det skulle jag säga att boken är fantastisk, för vilken författare kan skapa det? En karaktär så verklig, så nära, att den sugs in i själva blodet och blandar sig med ens väsen? En historia så mörk och stark att den orsakar en sjösjukelik obalans, som om golvet faktiskt gungade trots att man står alldeles still? Inte många, skulle jag säga. Så hatten av för Yanagihara. Jag bävar redan efter nästa verk, som jag vet att jag kommer läsa. Hur kan man inte?

Ett svar till “Recension: ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara

  1. Amanda skriver:

    Du satte de exakta orden på hur min upplevelse med denna boken var. Läst många tuffa böcker som är grova på samma sätt som denna, men hur hela boken har byggt upp karaktärerna och historien… Nej denna boken var och kommer nog alltid vara den boken jag upplevde att jag inte kunde skaka av mig känslan av ren och skär uppgivenhet, sorg och likgiltighet för livet. Nu ligger den långt in i bokhyllan och där får den stanna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.