”Tankar kring…” att bejaka sina känslor

Vi sitter runt mitt soffbord i min lilla lägenhet på Hötorget. Det är februari, iskallt ute. Vinflaskorna är snart tomma, vi har sminkat oss och är redo att gå ut, när frågan kommer:
”Är du fortfarande kär i honom?”
”Nej” svarar jag direkt och försöker att inte spilla på bordet när jag häller upp det sista av rödvinet.
”Så du är över honom helt?” frågar min vän igen. Jag kastar en blick på klockan runt armen. Vi borde dra snart, klockan är snart elva. Prime time på Taverna Brillo. ”Ja” svarar jag och reser mig upp. ”Kom, vi drar.”
Senare samma kväll lyckas jag hångla med tre killar och gå hem med en fjärde. Vi fnittrar när vi ramlar in genom dörren och jag tänker att jag måste dricka vatten annars kommer jag dö av huvudvärk imorgon. Vi däckar i sängen utan att jag hunnit hämta ett glas.

Sommaren kom. Äntligen var jag tillbaka i Cannes, i Frankrike, mitt land, det som kändes mer som hemma än någon annan stans. Jag njöt av doften när vi åkte upp till bergen, och kände mig lugn. Nästan. Något gnagde.
Efter en vecka insåg jag vad det var.
Det tog ett tag att fatta. Månader, faktiskt. Men jag satt på stranden en kväll, och skrev, och av ren vana var det som om kroppen liksom lutade sig lite åt höger, beredd att tas emot av en axel bredvid. Jag rynkade pannan och skakade bort instinkten, men ljudet av havet påminde mig; du var här. Bredvid mig. Nej, hos mig. Nej, porlande i mitt blod. Stickande. Kvävande. Jag hostade. Helvete.
Två dagar senare så sa jag det äntligen högt;
”Jag är kär i honom”
Mina vänner gav mig en menande blick. ”Vi vet.” sa de i kör.
”Jag visste inte” sa jag, halvt förvånat. Sjönk ihop. ”Jag hade ingen aning.”
”Nu vet du” sa de. ”Känns det läskigt?”

Märkligt nog så gjorde det inte det. Inte alls. Jag sa orden högt för mig själv flera gånger, skrev ner dem i ett dokument, på ett papper, på anteckningarna i mobilen, till och med i ett påbörjat sms. Jag är kär i dig. Jag är kär i dig. Jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna dö för dig. 

Grejen med att vara olyckligt kär är att det, trots hundratals böcker och filmer om ämnet, inte finns någon manual. Man har ingen aning. Man kör på, dör på vägen, andas knappt, lever plötsligt, bryter ihop och ramlar fem steg tillbaka när man trodde att man nästan var på mållinjen. Och det är okej. Mitt setback var att plötsligt inse hur kär jag fortfarande var. Hur kär jag fortfarande är. Hur hela min idé om att jag var över honom inte var sann. Jag ljög för mig själv i flera månader och plötsligt så insåg jag att jag inte behövde det längre.

För någonstans fann jag äntligen lugnet, där på stranden i Cannes. Orden jag inte ens vågat tänka började jag säga högt om och om igen tills de inte längre var lika laddade. Ja, jag är kär. Jag är fruktansvärt kär. Och det är okej. Det får vara så.

Det handlar nog mer om att acceptera sina känslor än att försöka komma över dem. Att liksom finna sig i situationen och låta den vara som den är. Jag får väl vara här med min olyckliga kärlek. Det kanske suger, och folk kanske ser sådär medlidande på mig, och han kanske läser det här och himlar med ögonen och ångrar att han någonsin träffade mig, men det är så jävla okej. För det handlar inte om honom; det handlar om mig. Jag och min kärlek är mitt problem, och tills den går över så måste jag sluta förneka den.

En månad efter att jag sagt orden högt träffar jag en kille på ett event. Vi röjer hela kvällen, pratar om pasta hela natten och han kysser mig på pannan när han går. Och plötsligt inser jag, med ett leende på läpparna, att jag ser en framtid. Någonstans.

Med någon annan än du.

Enter a title

Nelly.com’s efterfest – Min outfit

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

T-shirt // Skor // Glasögon // Choker // Örhängen

Alltså, ÄLSKAR mina skor som jag precis fick hem, några timmar innan festen började. Är så himla nöjd. De är precis så fina som de ser ut att vara, och är dessutom så nöjd med att de stannade uppe på låren och inte halkade ner hela tiden. Ni får skynda er att beställa innan de tar slut, har för mig att de kommer att gå snabbt…

Annars! Länkade till en annan t-shirt klänning för att jag tyckte den hade varit snyggare till, hehe. Håller ni med? Fun fact: jag brukar sova i den där tröjan. Den doftade sömn. Så himla mysigt.1

 

Nelly.com – efterfesten alla snackar om

Det måste ha varit omöjligt att undgå Nelly.coms stora efterfest i fredags. Känns som om det var temat på varenda story, instagram och snapchat under hela helgen. Med rätta! Det var verkligen en påkostad och fantastiskt bra fest.

Vi anlände vid 10 och fick krångla oss in eftersom det hade blivit fel på listan. Väl inne möttes vi av dekorationer, barer och olika festrum med teman. Det var verkligen uppgjort för en fantastisk kväll, men självklart var jag, just den kvällen, ledsen. Innan vi gick hade jag ett litet mentalt breakdown haha. Satt i köket och storgrät medan Jasmin desperat försökte torka mina tårar som inte kunde sluta rinna. Rökte fem cigg på raden och sköljde ner gråten med billig cava.
Jag ska berätta om det där sedan för det handlade inte om mig. Det handlade om er. Om hur fina ni är och om hur fruktansvärt ledsen jag blir när jag får höra att ni råkar illa ut. Det gör ont i hela kroppen.

Men efter ett litet tag kändes det bättre och jag gaskade upp mig. Kom till festen och minglade med folk som inte kom ihåg vad jag hette, dansade lite och sedan kom bakslag nummer två när jag träffade en, för mig, relativ okänd person. ”Kim” stod tillsammans med min vän som jag inte sett på hela sommaren. Av ren artighet sträckte jag fram min hand för att hälsa, varpå han sa att han inte ville prata med mig. Blev helt paff. Han riktigt morrade åt mig. Jag brukar vara väldigt bra på att borsta av mig saker, men just då var jag så ömtålig att jag bara ville gråta. Ni vet när man sovit lite eller är hungrig? Så kändes det. Som om det skulle räcka med att någon blåste på mig för att jag skulle ramla ihop.

Senare försökte jag fråga igen vad han menade men han bara gick. Mådde så himla dåligt. Blev dock försäkrad om att han är en ganska märklig människa så jag tänkte mest fuck honom. Vill man inte stanna och förklara vad problemet är så kan jag inte göra något åt det.
Men ”Kim” om du läser detta ber jag hundra gånger om ursäkt om jag någonsin varit otrevlig. Det var inte meningen. Jag hoppas att du godtar min ursäkt.  Vidare. Efter ett pepptalk från Chloé (jag var.. a mess. Vet inte vad jag skulle göra utan henne) så rullade festen igång. Vi fotades, dansade, hängde med vänner och lyssnade på tung musik. Jag och Emelie hade deeptalk i säkert en timme (oundvikligt) och förutom det spenderade jag säkert ytterligare en timme på att så i kö till toaletten.

Det var något som var så himla förvirrande; allting var så extremt uppstyrt och bra och ändå hade de missat den detaljen. Det fanns inte tillräckligt många toaletter. Och dessutom var det fruktansvärt varmt därinne, höll på att bli övertänd. Men annars var det fantastiskt. Roliga människor (med vissa undantag), bra personal och fantastisk rekvisita. De höll verkligen på 90-talstemat. Ja, ni ser ju nedan.

Öppet meddelande till min kropp

Hej du. 

Jag skäms. För att jag inte sagt det här tidigare, för att jag lät det hända. Men nu är det väl dags. Här är min officiella ursäkt, bara till dig. Jag hoppas att du tar emot den och att du förstår.

Jag skulle vilja skriva att jag alltid älskat dig men jag har bestämt mig för att inte ljuga den här gången. Jag har inte alltid älskat dig. Jag har till och med hatat dig några gånger. Det vet du ju, för ibland tar jag ut mitt hat på dig. Skär dig. Slår dig. Rispar över din hud och drar i ditt hår. Ger bort dig över en natt till människor och låter dem ta ut sitt hat på dig också, låter dem hålla fast dig och tränga in i dig och inte se dig för den du är. 

Jag har förgiftat dig. Snortat lina efter lina med livsfarligt kokain och inte brytt mig om vad det gjorde mot dig. Druckit tills alkoholen fått dina ben att vika sig och gett dig så mycket ångest att det nästan inte borde vara hanterbart. Men du klarade av det. Tålmodigt, metodiskt, tog du allt jag gav dig och klarade dig ändå. 

Du. Jag blev förvirrad, det var därför. Jag vill inte försvara, jag vill bara att du ska förstå. Det var hela världen som fick mig att hata dig, och jag var feg som inte sa emot, men det var så svårt. När jag alltid fick höra att du var fel. Som den gången castingkvinnan från Acne sa att du var tjock och jag valde att tiga. Eller när killen i parallellkassen sa att dina bröst var fula och jag gömde dem för jag skämdes. Eller när han på krogen tog på dig, utan att be om lov, och jag gick med på det för jag visste inte hur jag skulle säga emot. 

För vems är du, egentligen? Det borde vara en sådan enkel fråga med ett sådant enkelt svar, men vi är födda med det kvinnliga könet och då blir det ju lite mer komplicerat, eller hur? För teoretiskt sett är svaret självklart, men teorin och verkligheten har sällan något gemensamt. Du ska ju vara min, egentligen, men du är alla andras också. Jag delar dig med halva världen, de som tar sig rätt, de som exponerar och beskyller och kommenterar och kategoriserar, det är dem du tillhör, inte mig, inte din rätta ägare. 

När hela världen delar bilder på dig på Instagram och kommenterar saker som inte behöver upprepas, då är det okej, men när jag exponerar dig, så funkar det inte. Det är nästan som om du bara är okej att visa upp om någon annan gör det, men när nakenhet är frivillig så blir den också farlig. Äcklig. Slampig. Obekväm. Ful. Pinsam. Villig. 

Eller bara jävligt fel. 

Kära kropp, förlåt mig. Förlåt för att jag hatat dig när allt du gjort är att ha givit mig kärlek. Förlåt att jag har skadat dig, lämnat ut dig, inte varit försiktig om dig och inte stått upp för dig, trots att du alltid funnits här för mig. Förlåt för att jag inte kämpat nog för att du ska må bra. 

Förlåt att jag gav upp. 

Förlåt att jag inte gjorde mer. 

Kära kropp, jag hoppas du tar emot min ursäkt och att du tror på mig när jag säger att det ska bli ändring. Från och med nu är du bara min, och jag ska aldrig någonsin lämna över dig igen. Jag ska aldrig någonsin låta någon annan bestämma hur du är eller kommentera dina brister, för det har de inte med att göra. Jag kommer aldrig att hata dig igen. 

Nu tar jag tillbaka rätten över det som är mitt. Jag vet att många kanske inte är där ännu, och att flera kommer att spara ner dessa bilder och skicka runt och använda som ja inte fan vet jag, runkmaterial? Det är okej. Gör det. Spara bilderna. Sprid dem. Dela med killkompisarna på festen. Häng upp vid sängen. Ha som bakgrundsbild. Kommentera. Viska. Prata om det tills det inte längre är en nyhet. Stirra sönder på mina bröst tills de inte är intressanta längre.
Kör på. Jag är inte rädd.

Kära kropp, tack för att du finns. Nu gör vi det här tillsammans. 

 

Foto: Paul Edwards.

Jag älskar dessa bilder. Jag tittar ofta på dem och ler. Speciellt den tredje. Det är ju bara JAG, på alla olika sätt! Sårbar, stolt, goofy, sexig och vacker. Jag! Min kropp! Hur tung är inte den? Fkn enjoy.

Fashion week – outfit #1

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks
Fotograf: Emil 

Skor // Byxor // Kavaj (kommer snart) // Skjorta // Bh  // Solglasögon

Första dagen såg jag ut såhär! Blev såklart stylad av Emelie samt min fina vän och publicist Chloé. Var hur nöjd som helst och fick otroligt många komplimanger för mina nya skor! Designade av Philip Hög, honom kommer ni nog snart se mycket av… Vi har eventuellt pratat om att samarbeta och köra en liten tävling för er, skulle ni gilla det?

Glasögonen är egentligen Chloés morfars, men jag fick precis hem ett par likadana från NAKD. Gillar dem! Känner dock att jag är cirka ett år sen när det gäller trenden? Hehe. Lär mig inte så snabbt.

NU: Dags att städa, pyssla lite i lägenheten och sedan möta Paula för en drink. Snart ska jag uppdatera er om Nelly.coms fest igår btw, det var väldigt kul. Inte så lyckat kanske, trots enorm budget… Hm. Det blir ett annat inlägg! Vi hörs gänget, puss

Reader’s Friday: ”Som att det till varje fingeravtryck finns en matchande ångest”

Femte delen!! Av Reader’s!! Är så glad över att ni fortsätter skicka in och över att ni fortsätter skriva i gruppen. Visst är det världens bästa grupp? Alla är så trygga och snälla och fina av sig. Ni är bäst. Jag tänkte i alla fall påminna om en sak när ni skickar in texterna: glöm för guds skull inte att skriva om ni vill vara anonyma eller inte! Samt en till sak; jag läser inte texterna kronologiskt, bara för att er text inte blivit publicerad så betyder det inte att den inte kommer komma upp här, och jag svarar nästan aldrig på mail (tyvärr, hinner verkligen inte, men det är ju därför vi har gruppen <3). Så nu vet ni det!! Kan förstå att det ibland känns läskigt att våga skicka in något och sedan liksom inte få något svar eller någon respons, men gå med i gruppen då!! Där kan ni skicka in texter anonymt via mig, till och med.

Okej, nog om det. Nu kör vi.


02:45.

Jag spänner upp ögonen samtidigt som en våg av illamående väller igenom mig.
Lukten av min egen svett slår mig som en havsbris, bara att havsbrisen inte är frisk, utan snarare kvävande.
Jag ligger fängslad, fastspikad i sängen, kan inte röra mig, är för rädd att jag kräks.
Ögonen bränner av trötthet, ögonlocken vill slå igen, men stoppas eftersom jag är för rädd att drunkna, försvinna in i den hårda madrassen.
Luften i rummet är så tjock, om jag tittar noggrant genom mörkret, ser jag nästan den sväva där.
Ångesten.
Satan alltså, just nu? På min semester?
Alltså, ja.
Jag griper tag i min mobil. Känner ett desperat behov av att skriva, jag vill skriva skriva skriva.
På något magiskt sätt få ångesten att sippra ut ur min kropp och in i mobilen istället.
Bli till ord på en skärm, där jag kan kontrollera dem, ändra dem och framförallt stoppa undan dem.
Tårarna börjar rinna, skönt.
Jag har alltid inbillat mig att man gråter för att skölja ut känslorna. Känslorna av smärta, ilska och ångest.
För varje tår, lyfter trycket från mitt bröst.
Jag känner mig som en astmatiker som fumlat med sin medicin men som tillslut lyckats andas in den.
Men ändå inte riktigt…
För inget liknar ångesten. Den är så svår att beskriva.
Som att det till varje fingeravtryck, finns en matchande ångest, alla olika varandra.
Jag känner hur skrivarlusten börjar avta, den psykiska luftvidgarmedicinen har kickat in.
Tårarna har sköljt ut det mesta nu.
Vad finns kvar?
En trött tonåring med uttorkade tårkanaler och ett dokument fyllt med ord.
Ändå är det orden som hjälper mest av allt.
Jag hatar att skriva, hatar verkligen.
Men 02:45, när ångesten slår mig som Connor McGregor i ringen, då är allt jag vill, att skriva.
Lite konstigt dedär med ångesten.
Ställer hela världen uppochner.
Det jag hatar, är plötsligt min enda väg ut ur mörkret.
Och varje natt fylls ännu ett blad i mina anteckningar på iPhonen.
Jag har tur som hittat min medicin.
Men den dämpar bara smärtan tillfälligt av vad som alltid kommer finnas kvar.
Imorn hälsar den på igen.
Men då vet jag vad jag gör.
Jag tar tag i mobilen och skriver.

Författare: ”L” 
Ingen bild bifogad
Så himla bra text om ångest. Hoppas det hjälper någon, tack L!! <3