Veckans planer

ANNONS: Inlägget innehåller en reklamlänk. 

Hej gänget!

Glad söndag, eller något. Jag vaknade vid tio, råkade somna om och gick istället upp två timmar senare. Mötte Inez och tog en promenad på stan, tittade lite på inredningsgrejer och stannade till för en varm choklad på Mellqvist. Vi pratade om allt möjligt, som vanligt, och promenerade sedan hem.

Jag har haft en förvirrande helg, måste jag säga. Fredagen spenderades först hos mig med en vän, vi åt middag och drog oss sedan ut till Brillo där vi hängde ett tag innan vi gick till SpyBar. Var ute till fyra eller fem, tror jag. Och igår var jag hos Chloé hela dagen. Hon fyllde år nu i veckan, så vi firade henne. Så himla kul att träffa alla och bara hänga.

Hur som. Har ännu en (lite) stressig vecka framför mig då jag ska börja rensa lägenheten. Om en vecka börjar vi nämligen renovera! Hur kul? Är så fantastiskt taggad och ni kommer självklart att få vara med under resan.

Dagens outfit! Jackan är från Esprit och kjolen från &other stories, men tror den har slutat säljas. Jag börjar i alla fall tröttna lite på den så det kanske blir att sälja vidare den till någon av er? Vet att många har uppskattat den. Det finns dock en på nelly som är lite längre, sen går över knäna nästan. Tyckte den var sjukt snygg, i alla fall!! Lite mer höstig nu när det börjar bli kallare. Ni hittar den HÄR.

Hur som! Här är veckans planer:

Måndag: Pressfrukost inför NK galan, jobb, eventuellt ska jag på galan men inte säkert ännu.
Tisdag: Möte, samla ihop bilder och filmer från eventet, ge intervju om boken.
Onsdag: Tvätta och börja rensa ur min ”produktlåda”. Lägga upp kläder för försäljning!
Torsdag: Fota outfits, möte, förbereda en tävling med Philip Hög.
Fredag: Fota, fota, fota. Tidsinställa inlägg. Möte om läsarträffen.
Lördag – söndag: lägenheten är förhoppningsvis tom på grejer och jag flyttar hem till min mammas kompis. Sedan sätter vi igång!

Just nu är jag mest orolig för de möten jag ska ha, jag hoppas bara att allting går som förväntat och att allting blir bra till slut. Annars ser jag fram emot att starta en ny vecka!
Har ni haft en bra helg, och ser ni fram emot veckan? Tell me. Puss!

Enter a title

Nya naglar, ett stort tack och vad som händer nu

Inlägget innehåller reklam för bookatreat.se

Hej gänget!

Alltså. Vilken vecka. Jag vet inte ens var jag ska börja, haha.
Jag har nog aldrig varit så stressad, glad, fylld av kärlek och värme. Så otroligt många känslor har passerat min lilla kropp inom loppet av några dygn. Jag har släppt en bok. Hörde ni det eller? Jag har släppt en BOK. Det känns precis så sjukt som det låter.
Jag har haft en bokrelease och fått äran att träffa några av er. Vill återigen säga TACK för att ni kom. Så otroligt kul och jag tror nog det var höjdpunkten på hela kvällen. Har längtat efter att få sätta ett ansikte på er. Och det kommer att jag få göra! Den andra veckan i oktober så planerar jag att ha ett till event, bara för er. Då ska vi skåla i champagne (och alkoholfritt för er som är under arton, hehe) och så ska vi få tid att hänga. Var så stressad och upptagen i onsdags så hann liksom inte stanna upp ordentligt, vilket är varför jag är så glad och taggad på att få tid att träffa er i lugn och ro. Jag hoppas att ni är lika förväntansfulla. Då ska jag dessutom försöka fixa så att ni som bor lite längre bort kan övernatta på hotell eller liknande.

Ovan ser ni två bilder från veckan. Till vänster är mina nya, fina naglar, som jag fixade innan releasen. Valde en mörkt rosa-röd färg, man ser det inte riktigt på bilden. Jag gjorde dem som vanligt hos bästa Aida på Serenity, i samarbete med Bookatreat. Gjorde även mitt hår inför eventet, ska lägga upp hur det blev sen!! Men, ni vet väl att ni får 25 % rabatt om ni bokar med koden OLIVIA25 ? Jag personligen har fastnat så jävla hårt för appen, haha. Nästa vecka tänkte jag typ boka in en blowdry på fredagen, på morgonen typ, känns som en sådan lyxig grej man kan ”unna” sig. Vissa erbjudanden kostar dessutom inte mer än 200 kr. Och med min rabatt blir det ännu billigare. Så in och kika! Ni kan antingen ladda ner appen eller bara kika på hemsidan.

Vidare. Idag har jag jobbat, hämtat grejer och nu sitter jag äntligen ner. Väntar på att en kompis ska komma förbi så ska vi dricka vin och chilla. Får se om vi går ut, känns inte som det, regnar ju som fan.
Jag ska uppdatera er med ett inlägg om releasen och boken och allt vad jag har missat, men jag väntar på bilder (och en film!!) från fotografen. Tänkte att det blir roligare då, så att allt kommer upp på en gång. Och så ska jag sätta mig och fila på vårt event. Alltså, hur kul kommer det inte bli? LÄNGTAR. Ska fixa feta goodiebags till er också. Såklart.

Det var allt för just nu! Glöm inte att läsa senaste Reader’s Friday, samt att beställa hem min bok. Ni hittar den här. Puss gänget!!

Readers Friday: ”En ständig kamp”

Jag står framför spegeln. Observerar min spegelbild. Jag ser en ung, blond tjej. Blåa ögon. Smal. Hon ser inte ut att vara äldre än 20 år.  Som jag önskar att min kropp kunde vara min egentliga ålder. Jag önskar det mer än allt annat.
Min läkare sa: ”På utsidan är du en ung kvinna men på insidan är du än gammal gumma.”

Jag har ont. Varje sekund av varje minut av varje timme av varje dag av varje månad hela året om. Jag har ont. Jag vaknar med smärta. Jag somnar med smärta. Jag andas smärta. Smärtan hemsöker mig varje natt. Smärtan suger ut energin från min stela kropp. Smärtan äter upp mig inifrån och ut.

Det är en ständig kamp mellan mig och smärtan. Ibland vinner jag. Ibland vinner den. De dagarna smärtan vinner låser jag dörren två gånger, drar ned rullgardinerna och gömmer mig under täcket. Ingen får se mig för synen är inte vacker. Det är tårar som forsar ned för mina kinder och bildar en blöt pöl på kudden. Det är frustation för att enkla saker som att borsta tänderna och öppna dörrar är plågsamma. Det är ilska mot min kropp. Jag är 18 år. Men inte egentligen. Jag ser inte sjuk ut. Inte egentligen.

Men tittar du noga ser du fingrarna på vänstra handen är konstant svullna. Titta du noga ser du att fot- och handleder är dubbla sin storlek. Försätter du titta ser du de mörka ringarna under ögonen efter sömnlösa och plågsamma nätter. Du ser de hudfärgade stödstrumporna som döljer sig under byxorna. Du ser att jag stundtals haltar. Du ser att jag ibland inte kan greppa tag i saker ordentligt utan tappar samma penna om och om igen. Du ser medicinerna som gömmer sig i handväskan för att klara dagen.

Tittar du hastigt ser du en ung, blond, smal tjej med blåa ögon. Inuti mig pågår den viktigaste kampen i mitt liv. Vem ska segra i dag? Jag eller smärtan?


Skribent: Ingrid
Ingen bild bifogades

Vilken fantastisk, och smärtsam, text. Fick ont i hela hjärtat. Ingrid lider av sjukdomen fibromyalgi som orsakar konstant smärta och sömnlöshet. All kärlek till dig och jag hoppas du är okej trots allt. Återigen, fantastisk text, vill gärna läsa mer. Tack för att du delade med dig!

Att skriva en bok

Jag får samma fråga om och om igen.
”Hur gjorde du?” säger dom. ”Hur kunde du bara skriva en bok? När du är nitton?”
Och jag svarar alltid samma sak;
”Jag bara…skrev”

De blir besvikna över svaret, tror jag. De vill att man ska plocka fram en manual, peka på olika komplicerade instruktioner och säga; ”Följ bara det här receptet, så blir det en bok”
Jag ska förklara det från den andra änden, så kanske det blir begripligt.

Jag älskar att skriva. 
Jag måste skriva. 
Jag måste skriva för att överleva. 

När jag satte mig ner och började skriva på det som sedan blev boken ”Bli kvar”, så visste jag inte vad jag gjorde. Jag ritade inte upp en plan eller en strategi, jag bara skrev. Och skrev. Jag satt på stranden, på uteserveringar, jag skrev på kvitton och på baksidan av ett kuvert.
Jag började läsa och skriva i tidig ålder för att jag var tvungen att komma bort, jag var tvungen att rymma, och om jag inte kunde göra det fysiskt så fick det bli psykiskt. Att skriva för mig är inte ”terapi” eller en ”hobby”; det är något jag gör för att om jag inte gör det kommer jag dö. Om jag inte får skriva ser jag ingen mening med livet. Om jag inte får skapa berättelser, historier och världar där jag trivs, så kommer den så kallade riktiga världen att krypa för nära mig och slutligen kväva mig med sin vidriga ande. Jag skriver för att jag inte vet hur jag annars skulle överleva.

Så hur skriver man en bok?

Man sätter sig ner, öppnar ett dokument, öppnar sinnet och sätter fingrarna mot tangenterna. Man glömmer alla regler och bara skriver. Man börjar historien i mitten, eller i slutet, man skriver kanske meningarna baklänges och sätter Stor Bokstav där det inte ska vara det.
Man låter känslorna viska i kroppen och så försöker man fånga in dem och pränta ner dem på pappret, man översätter dem i ord och låter dem finnas, tolkas, exponeras.
Man känner. Man gråter, skriker i kudden och skrattar hysteriskt och så skriver man det man känner på dokumentet och hoppas att någon annan fattar vad man menar. Att någon annan hör musiken.

Det enda råd jag följer när jag skriver är dessa tre;

1 Det är det som är jobbigt, läskigt, sorgligt och fruktansvärt att skriva som till slut blir något bra. Att se sina känslor på ett dokument ska inte vara enkelt. 

2. I samma sekund som du sätter gränser för hur du ska skriva så kommer du misslyckas. Det ska inte finnas några regler. 

3. Sätt dig ner och skriv.

Det är mitt magiska recept. Framförallt sista; sätt dig bara ner och skriv. Bara prata på. Foga ihop historien kan du göra efteråt. Skriv det du vill skriva, eller det du inte vill skriva, och låt det tekniska komma i andra hand. Skriv inte för någon annan. Var ärlig. Radera aldrig något.

Och framförallt. Skriv för att du älskar att skriva, för att ord kan sätta eld på dig, för att du lever i din berättelse. Lämna den här världen. Skapa en ny.

Verkligheten har ändå aldrig varit min grej.

 

Jeans under 500 kr

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Hur snygga är inte dessa?
En del kostar bara runt 200-300 också, hur nice som helst för den som vill köpa ett par go-to-jeans utan att bli ruinerad haha. Typ, jag. Levisjeansen är mina favvisar. Och såklart ‘the future equals female’. Klicka på länkarna för att komma direkt till plaggen!

HÄR // HÄR // HÄR

HÄR // HÄR

Gänget, dessa är vintage levisjeans!! In och kika. Så sjukt snygga?

HÄR // HÄR // HÄR

Har ni någon favorit? Let me know!!

Såhär ska jag inreda min lägenhet

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Nu har jag så mycket inspiration för min lägenhet! Ska bli så otroligt kul att sätta igång och se förvandlingen. Jag är egentligen svindålig på allting visuellt så har alltid svårt att veta exakt hur jag vill ha det, men tyckte att jag och Anna kom fram till en bra känsla.
home
Lampa // Pall // Kruka 
Jag vill ha det mysigt, varmt och grönt, typ. Om det låter rimligt haha? Nej men jag har alltid älskat att kura ihop mig i fåtöljer, under täcket eller i soffan, och jag vill gärna känna mig lite skyddad. Förstår ni den känslan? Typ om man sitter på restaurang så vill jag gärna ha ryggen mot väggen så att jag kan se resten av lokalen och människorna. Gillar när det känns sådär mörkt och mysigt och det doftar Earl Gray te. Haha, låter som om jag ska inreda en grotta… Men ni ser ju lite ovan.
 Varvat med det lite mer mörka vill jag gärna ha stilrena detaljer så att det inte blir för ‘murrigt’ (som Anna sa). Älskar den puderrosa fåtöljen, så himla himla fin. Förstår ni lite hur jag menar? Är säkert ganska dålig på att sätta ihop collage och förklara, men jag tror Anna fattade i alla fall.
Det viktigaste för mig är att jag har en bra skrivmiljö, faktiskt. Nu går jag ju hellre ut till ett mysigt cafe och sätter mig med datorn, men jag vill att det ska vara samma känsla här. Jag skriver och tänker som bäst när jag har sådär drömmigt, mysigt och öppet, så att mina tankar får plats. Det är verkligen det jag hoppas på nu när vi sätter igång. Åh, är så himla taggad.
Har ni någon speciell inredningsstil? Eller tips?? Hit me up!!

Hackad snap, inredning och söndagsplaner

Hej gänget!

Jag vaknade vid halv tio och låg kvar i sängen under mina varma täcken innan det var dags att gå upp. Jag har alltså två (2) fluffiga duntäcken som gör det omöjligt att gå upp på morgonen. Ibland när jag lägger mig ner i sängen kan jag på riktigt tänka att det inte finns en bättre känsla i hela världen. Alltså, ingen. Håller ni med?

Två bilder från imorse. Tröttis <3

Nu har jag precis haft möte med min styvfarbrors fru (jag vet, lite krångligt) Anna, som ska hjälpa mig med inredningen. Vi ska äntligen göra om lite i min lägga. Det har tagit lite tid men nu har vi börjat få till det och vi börjar redan om två veckor. Är så otroligt taggad på att sätta igång och få et mysigt här hemma!! Med det sagt är mitt största dilemma just nu vad jag ska göra av alla mina grejer. Har helt sinnessjukt mycket kläder och produkter som jag behöver rensa ut, så jag tänkte att vi kunde köra en liten bloppis snart, eller vad säger ni? Skulle vara väldigt skönt för mig att bli av med en del. Ska genast snacka med något företag som kan hit me up med hämtning och lämning, har sett att det finns massor av tjänster som funkar till det. Typ, schpock heter det va? Ska kolla in det.

Frukost imorse. Får inte nog av nektariner och persikor, kan äta hur många som helst…

Hur som! Idag har jag en hel del att ta tag i. På min ‘att göra lista’ har vi följande….

–  Välja ut läsare som ska följa med till eventet (ni kan anmäla intresse i gruppen!)
–  Förbereda och tidsinställa veckans inlägg, då jag inte kommer ha så mycket tid att blogga.
– Se till att alla sponsorer och all rekvisita är godkänd och klar inför eventet.
–  Maila företag angående utrensning / bloppis.
– Tvätta och städa i lägenheten.

Inte så himla mycket att göra ändå, men skönt att inte vara bakis på en söndag så att man får det gjort. Jag känner mig redo inför veckan!! Kanske för att jag, som sagt inte har röjt alltför mycket under helgen (med mina mått mätt i alla fall…).
Förresten så ville jag bara påminna er om att jag har en ny snapchat: HageusOlivia, heter den. Min andra blev hackad 🙂 Äsch, sånt som händer. Men lägg till mig där.

Well well well. Nu ska jag sätt igång, helt enkelt. Vi hörs snart! Puss

Höstens snyggaste kappor

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks.

Kappsäsong, gänget! Hur trevligt ändå? Jag älskar hur elegant man känner sig med en kappa. Får mig att känna mig lite parisisk, hehe. Min favorit bland mitt eget förråd är leopardjackan (se nedan) och en lång, svart sak som går ner till anklarna nästan. Hur som, har samlat lite favoriter här nedan. Klicka på länkarna för att komma direkt till plaggen!

HÄR // HÄR 

Silke, silke, silke. Jag hörde genast min mors huvud i rösten när jag såg den vita; glöm det, Olivia. Jag är tyvärr förbjuden att bära vitt. Funkar helt enkelt inte eftersom jag är så fruktansvärt klumpig. Men hur vacker är den inte? Båda kostar under tusenlappen.

HÄR // HÄR // HÄR

Dessa tre gillade jag eftersom alla är lite mer ”statement”, om ni förstår? Jag har typ en nästan likadan som den gröna i mitten, ni har sett den här. Från ett annat märke dock. Men jag gillar den supermycket, det är nice att ha plagg som liksom lyfter hela outfiten, eller vad tycker ni?

HÄR // HÄR

Leopardprint måste väl också vara en hösttrend, eller? Ser det överallt känns det som. Den till vänster har jag faktiskt hemma, beställde den för ett år sedan!! Ni har sett den så många gånger haha. Här till exempel.

HÄR (endast 299 kr!) // HÄR // HÄR

Och så vardagsjackorna!! Den i mitten är svindyr men om någon pallar investera såå. Min favvo är den till höger, har en likadan hemma. Båda svarta kapporna kan man verkligen ha till vad som helst, känns det som. Uppklätt eller nedklätt.

Vad tycker ni? Har ni någon favorit? Let me know!!

Readers Friday: ”Varför tar det aldrig slut på riktigt?”


Jag drogs till någon för att han var fel på så många sätt. Inte för att han skulle bli större för mig än distraktion, än ett par vackra ögon, en rak näsa, samma hårfärg som du. Jag såg en öppning tidigt, det var lätt att läsa av att han aldrig skulle skada mig, att han såg på mig med förväntan.

Flickvänsmaterial kallade han mig sömndrucket. Sedan hörde jag det igen och igen från andra håll. Madonnan och horan i sitt esse, hur vissa placerar oss kvinnor i ett fack eller i ett annat. Hur jag alltid hamnar i det ”finare” som om det vore en ynnest, som om man borde vara tacksam.

Jag är inte ens en lämplig jäkla partner. Jag får alltid den stämpeln, är typen man gifter sig med och visar sig sårbar inför. Fast efter dig är jag inte passande på något sätt. Jag är det sämsta valet man kan göra, likt sist du lämnade mig. Jag kommer alltid älska dig. Alla andra kommer måla väggarna med hopp och löften om kärlek och jag kommer lämnas samma rum om och om igen.

De varnar och varnar, mina vänner. Hennes hjärta är inte helt, inte helt på något vis, det ligger bitar i alla storlekar exakt överallt och vi har försökt plocka upp men det tar lång tid. De förstår vad du menar, om hur jag hade kunnat få dig att vilja mer, men de har sett mig gå sönder, hört om mina mardrömmar.

Ibland hade jag nog velat varna själv, dock. Eller fått vara någon annan än hon med det krossade hjärtat och tid hos psykologen varje vecka. Varför skulle jag inte kunna vara något annat? Varför fattar de inte att varenda kvinna kan vara alltihop och att vi äger oss själva? Alla relationer är inte likadana, alla känslor skilda världar. Sluta sätt vissa på en piedestal och knuffa ner andra i mörka hål av skam. Låt oss vara.

Kanske ville jag undermedvetet ha dramatiken ett agerande som detta skulle innebära. Alla kopplingar den här pojken hade till folk omkring mig gjorde honom fel och jag ville inte göra rätt längre. Jag ville få högre puls och utmana det här jävla good girl-komplexet jag präglats av.

Så när han klev ur bilen ifrågasatte jag mig själv, varför inte följa efter? Varför inte ta det jag ville ha i just den stunden, utan att tänka på hur det skulle påverka någon annan, knappt mig själv?
Det var kontroll i sin minst kontrollerade form.
Han väntade i sin port. Visade ett meddelande han just skickat, frågade om mitt nummer till en av dem som jag lämnade kvar i bilen. Log som om vi hade synkroniserade sinnen och jag nickade åt lögnen.
Och jag klädde av mig utan att bry mig, för så länge har min syn på närhet och sexualitet varit begränsad av tanken på att för evigt ha avtryck på mig om jag tillät någon. Jag ville göra något och äga min kropp och min framtid ändå, den tid det tilläts var stoft i rymden. Ingenting.

Jag somnade där. Vaknade utan ångest och han låg mot min hals och höll om, flätade ihop oss som om det vore det naturligaste han visste.
Det var det inte. Det kändes inte. Jag tillät det men var likgiltig. Jag hade önskat mig närhet, vilket är olikt mig, men det behovet är inte starkt eller speciellt långvarigt. Han tog fram mackor och te, jag åt och log och lät honom titta på mig med förundrade ögon, dra mjuka händer genom mitt hår, kyssa mig kort på hals och panna.

Ingen ångest. Jag ville bara låta det stanna där. Åkte och jobbade. Att inte tänka på dig hela tiden, att inte känna ett hårt grepp runt min strupe som viskade otrogen otrogen otrogen längre. För jag är inte det. Var inte det. Han var den första jag någonsin sovit med som inte hade stämpeln pojkvän. Jag kysste min väg nedför hans mage och chockade honom, ingen förväntade sig att jag ens skulle dela säng med honom, knappt han själv.
Jag ville äga situationen. Det gav mig makt, han rörde inte mig på samma sätt och jag tror aldrig han kommer få göra det. Makten var viktig för att inte ätas upp av ångest senare, för att påbörja en revolt mot det inre krig som alltid pågått i mig.

Självklart rörde det om när jag skulle berätta för hans bror. En av mina bästa vänner. En annan nära vän reagerade extremt starkt, jag visste inte att det hade påverkat henne, och jag avskydde att ha skadat och tanken på hur hans bror skulle reagera fick mig att hyperventilera.

Så jag åkte dit. Var tvungen att sätta ihop oss två, det var vår situation, fastän jag visste att vi såg på det olika. Han pratade om nästa gång och saker vi kunde göra ihop. Jag log svalt men ryggade tillbaka av orden, det fanns inget ’vi’.

De säger att jag måste sluta bry mig så mycket om vad alla andra ska tycka, det är mina beslut och mitt välmående.

Jag fastnade där, i hans lägenhet, med hans huvud mot min axel, i mitt knä, mot min panna. Och det kan mest beskrivas som främmande. Som en symbol för att ingenting är som jag vill att det ska vara men jag måste acceptera det. Att det inte är du längre.
Snälla sov här, bara några timmar. Så säger han när jag påpekar att han måste sova och jag tvekar, vilket gör att han ligger kvar i mitt knä, där i soffan. Jag vill inte stjäla hans sömn en vardag så till slut viskar jag okej. 

Det var så tydligt, där bredvid honom igen, att jag gjorde honom trygg. Han sa det själv.

Och så låg jag där igen, bredvid en trasig pojke med stormig barndom, med en sådan stark övertygelse om att kärlek kunde göra honom bättre. Jag var hans fragment av vad han kunde ha och känna.
Gång på gång slumrade han till, hans näsa mot min hals.
Jag var klarvaken. Varje gång jag rörde mig bort ifrån, för att gå, vaknade han till och bad mig stanna på olika vis. Drog mig till sig, bedjande ögin. Och jag insåg att han redan gett mig det jag behövde av just honom. Väl i samma säng igen, med samma vackra pojke som inte kunde fängsla mig i närheten så mycket som du med ord. Med fingrarna, som jag drog över hans armar och axlar, kände jag ingenting.
Fixerade jag blicken i hans hår medan hans ögon stirrade in i mina fick jag dra efter andan för det var för likt dig, det lilla, och det kändes overkligt att jag hade känt så mycket för någon som jag gjorde för dig.

Jag vill inte trösta gråtande pojkar som på pappret är vuxna längre. 
Framförallt inte dem jag inte älskar.
Bara dig isåfall.
Varför tror de att jag är deras lagning? Jag vet att jag inte är det. Jag är inte ens din sköld längre.

Du är inte skyldig mig någonting. Det här behöver inte vara någonting förrän, om, du vill det.
Men du då? Vad vill du?
Jag har ingenting att säga till om i frågan.
Och jag tänkte, varför är inte hans känslor viktiga? För att jag är den som ser min första kärlek som mitt livs största, fortfarande? För att jag drar mig undan, millimeter efter millimeter, när han kysser mig med läppar som inte är dina, med tunga som får mig att tveka.
Vi ska på samma fest snart. Hur ska det gå, när vi båda druckit? Ler han.
Jag svarar inte på frågorna han ställer, när han säger att det syns så tydligt på mig när jag är försjunken i tankar. Som om han vore något himla orakel. För man kan inte säga till en annan människa med så mycket sår att man bara ville hålla om någon. En enda gång förmodligen, när man plötsligt ligger där en andra gång och har insett att det var ett misstag.
Insikten är nästan självlysande. Det här fyller ingen funktion för mig. Möjligen, om inte om vore, hade vi kunnat kramas ibland. Jag biter mig i läppen när jag är nära på att säga det högt. Kanske ska vi hålla oss till att bara sova bredvid varandra om det någon gång behövs. Det vore hemskt att säga högt.

Jag känner inte något vakna av beröringen, jag önskar att jag ville, men det är inte där, han väcker mig inte till liv, jag ber om att få tända lampan för mörka minnen drar över mig. Jag måste få se den jag kysser, veta vem och varför.
Han höll handen om min kind och kurade ihop sig mot min bröstkorg, andades tyngre och ryckte skrämt till upprepade gånger av sömnen som började sluta sig om honom.
Ögonfransarna fladdrade. En pojke, det är ytterligare en pojke med potential för mardrömmar och försvarsmekanismer och historia som tror du är hans räddning.
Och mina murar är högst i landet men även utan dem hade han inte varit rätt, det var aldrig så jag såg på det.

Jag tar mig till slut ur hans omfamning och han säger att han förstår fast han önskar att jag skulle ligga kvar. Jag tar på mig min tröja och mina byxor, känner hans blick mot min rygg, undrar vad det är han tycker att han ser.
Min beröring är så fläckad av att älska att jag kan få vem som helst att tro på fenomenet. Fast det bara är reflex som gör att jag stryker håret ur pannan på dem och sakta för tummen fram och tillbaka över deras kind.

En gång var det nära att jag kysste hans ögonlock men jag hann aldrig nudda dem med läpparna för det var så fel, så enbart ditt och mitt att jag pressade samman dem hårt igen och la mig bredvid istället.

Jag pussar honom kort på munnen som hejdå men han tar tag i mig, försöker övertyga mig om att stanna där igen, och jag låter honom en liten stund, han börjar dra i min tröja och jag skrockar nästan roat medan han säger att han skojar.

Det tror jag inte du gjorde, säger jag. Nej, nej egentligen inte, ler han och ögonen glittrar. Men jag reser mig.
Han kommer efter för att låsa efter mig och väl i stående position är det hela ännu mer ologiskt, han försöker böja sig ned för att kyssa mig ännu en onödig gång men jag lägger armarna runt honom och kramar till, tittar ner i marken, säger hejdå hejdå vi ses jaja jag ska köra försiktigt tack sov gott.
Sedan kör jag hemåt och det känns överallt för så många gånger under tiden han slappnade av bredvid mig så tänkte jag på dig. Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig. Tänkte jag upp i hans tak och tanken på att ringa blev inte bara en idé utan ett måste.
Ditt nummer har jag inte längre och minnet av det är skuret i bitar så jag ringer via Facebook.
Klockan är tre och det är en måndagsnatt och du svarar inte.

Jag kör fram och tillbaka på motorvägen, genom små villaområden och träffar på två älgar och ett rådjur medan jag kör genom mörka skogar.
Skriksjunger till låt efter låt och det är så nära att jag brister, där i bilen. Jag kan inte åka hem, inte än, jag måste vara i rörelse, bort från vad som är och vad som blivit.
Jag kliver innanför dörren hemma fem på morgonen. Skakig. Det ljusnar medan jag lägger huvudet mot kudden och drömmer febrigt om massa saker som min psykolog säkert kommer tycka är väldigt intressanta att analysera.
Du skriver på morgonen. Undrar varför jag ringt.
För att du på lördagsnatten skrev till en vän att du alltid tänker på mig när du är full. Och ler. Tänker på massa saker och ler. Ler?
Jag önskar du kunde hålla käften helt eller våga komma hem igen.
En dag blir allt kanske bra. Mellan oss, eller på något annat vis. Det är snart sex månader sedan du gjorde slut.
Varför tar det aldrig slut på riktigt?


Författare: Alva
Ingen bild bifogades

Sögs verkligen in den här texten. Virrvarret av känslor, funderingar och tankar som inte makes sense men ändå gör det. Tack fina Alva för din text.

Mina planer och en outfit

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Kjol (liknande) // Jacka Esprit 

Hej gänget! 

Hur mår ni? Jag sitter nu hemma i min lägenhet med Jasmin och bloggar. Har varit runt stan och sprungit ärenden, fotat, mailat osv… En vanlig dag helt enkelt.

Nu är det inte långt kvar tills boksläppet. Fem dagar, närmare bestämt. Snart får jag hålla boken i mina egna händer. Hur knäppt är inte det? Jätteknäppt. Verkligen. Men men. Jag känner mig lite ambivalent; ena sekunden är jag hur glad som helst, andra så känner jag mig stressad. Men det går ibland hand i hand för mig; när jag har mycket att göra så blir jag ofta glad på något märkligt sätt. Inte lika mycket tid till att tänka på dumheter, som killar.
Ikväll ska jag på ett event med Triwa på Trädgården. Känns inte superlockande att gå dit i och med att det regnar, men det lär väl ändå bli lite kul. Det blir det alltid.

Okej, nu ska jag sluta skriva på detta extremt tråkiga blogginlägg. Verkligen under all kritik haha. Vi hörs lite senare!!!