Kärleksbrev

Gissa vem som är hemma?

Landade igår natt tillsammans med Paula efter en ovanligt bekväm resa. Hon tog risken att boka standby biljetter eftersom hennes mamma också jobbar på SAS, och fick plats i business class. Jag, som börjar jobba idag och inte kunde riskera att inte komma med, köpte biljetter för en mindre förmögenhet. Till vår stora förvåning och glädje blev jag också uppgraderad och vi hamnade bredvid varandra med ett tomt säte emellan. Så himla roligt. Vi utnyttjade såklart tillfället och skålade i champagne, samt pratade om höstens planer.

Det är skönt att vara hemma. Det blev väldigt mycket där i slutet av resan. Många känslostormar. Jag hade ont i hjärtat. Jätteont. Av saknad. Och av längtan. Och av bitterhet över att allt är som det är och inte går att förändra. Att jag är kvar med mina intrasslade organ som gång på gång verkar slå knut på sig själva trots att det har gått ett helt år.

Usch vad kärlek är stormigt och jobbigt och vad man ibland önskar att man kunde slippa. Men jag satt ändå och tänkte på planet och kom fram till att jag ska sluta försöka rätta mig. Jag tror liksom att jag kan begrava allting, som om saker och ting skulle försvinna om jag bara grävde tillräckligt djupt. Det är kortsiktigt, korkat och framförallt taskigt mot mig själv. JA för helvete, hjärtat känns som om det är inflammerat MEN HALLÅ, här står jag och jag jobbar på perfect guide och jag ska ge ut en bok och jag bloggar för VeckoRevyn och jag har fantastiska vänner och egentligen är detta bara en parantes, även fast det känns som huvudrubriken, man måste bara komma ihåg allt man har. Och jag har så mycket. Framförallt har jag ju er. Ni, mina läsare, som jag tycker mig känna så bra, som är där när jag mår dåligt trots att jag inte gjort något för att förtjäna er kärlek. Ni, som öppnar upp er för mig, som skriver långa texter eller korta meningar och vågar skicka iväg det. Ni, som ibland får mig att börja gråta för att jag är så tacksam och glad för att ni finns. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara den känslan, eller kunna återgälda den.

Livet är jävligt opålitligt ibland men det är så himla okej när man kan bli full på blaskiga GT:s i trappan på F12 med de vänner som funnits där under köksgolvskvällarna och badkarssessionerna. Stockholm är soligt och inflammerat hjärta eller ej så finns alltid den där trappan, och det finns interna skämt och ballerinakakor och röda lackkjolar. Så det får vara så.

Ja. Nu ska jag återgå till jobbet och skriva tills det är dags för en AW och rivstart för PRIDE-veckan. Opålitligt eller ej, livet är väl ändå ganska fint ibland mitt i all förvirring. Puss gänget

Enter a title