läsarträff, event och ny podcast (?!)

Bonjour gänget

Hur mår ni? Jag sitter på jobbet och har tekniskt sett fem minuter kvar av min lunchrast så passar på att skriva lite. Idag är det väldigt lugnt på kontoret, jag och min kollega skrev artiklar i en rasande fart i början av veckan så vi är i princip klara med allt innehåll tills vidare. Väldigt skönt! Om några timmar har jag en intervju att bocka av, ska skriva ”Min helg” för svenskan, kul va? Jättekul. Är lite nervös. Men det får man vara.

Gårdagens lunch från Doktor Sallad & en sida ur VeckoRevyn där jag blir tillfrågad vem som är min crush för tillfället

Annars? Efter jobbet ska jag möta upp Chloé för att diskutera min bokrelease. Ska bli så spännande, är jättetaggad. Den kommer att hållas i marknadsföringssyfte så det kommer främst att vara influensers som är inbjudna, men också lite familj och vänner. Är så himla nervös. Så mycket som ska klaffa liksom. Men som tur är har jag Chloé vid min sida. Hon är så fruktansvärt duktig på det hon gör och jag är evigt tacksam för att jag träffat henne. Förresten, ni borde läsa hennes onlinetidning! Ni hittar den HÄR. Tror ni kommer digga den som fan.

Förutom denna releasefest så ska jag ju också ha ett event för bara er. Det är något jag ser fram emot om något. I och med vår grupp har jag äntligen börjat känna att jag kommit er lite närmare, fått lära känna er, höra era tankar och läsa era texter. Det känns fantastiskt. Tack för det! Men hur som; det event som vi (jag och min redaktör) idag började planera, som är för er, kommer att hållas i en bokhandel här i Stockholm den andra veckan i oktober. Jag vet att jag sa september, men vi kom överens om att skjuta på det eftersom det är bokmässan, pressveckor och fashionweek under hela september, vilket gör att det är en jävligt rörig månad. Så andra veckan i oktober blir mycket bättre. Om det finns intresse så kanske vi kör i andra stora städer i Sverige, vad tror ni om det…? Vet inte om det skulle vara värt det… Men det är upp till er, såklart! Om ni vill träffa mig i er stad, kommentera gärna var ni bor så ska jag prata med min redaktör om det!

På eventet i Stockholm kommer ni kunna köpa boken, hänga lite med mig, dricka drinkar (alkoholfritt för de under arton), och de första som dyker upp får en välfylld goodiebag. Håller på att kika på det där nu och har bestämt mig att alla företag som vill sponsra med sina produkter måste vara ägda av kvinnor eller vara kvinnodominerade. Det låter väl tungt? En goodiebag av bara kvinnor? YES. 100% vad vi står för, eller hur?

Efter att jag träffat Chloé idag (eller medan jag träffar Chloé) så ska jag nämligen träffa en annan person… nämligen…. min nya …. PODDPARTNER. Fatta?! Ni har sett hen lite förut, men tror ni kommer bli väldigt överraskade. Kan ni gissa vem det är? Tror fan inte ni kan det haha. Vi ska snacka ihop oss angående vad nya podden ska heta, vad den ska handla om och hur vi ska lägga upp allting, men  förhoppningsvis så kommer ni kunna lyssna på mig och x inom en väldigt snar framtid! Är så himla taggad på att börja podda igen, har saknat det så mycket.

Känns som en bra dag, och äntligen börjar det också kännas som en bra höst. Vi hörs snart gänget!

Enter a title

Outfit för en utekväll

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Någon kommenterade om att jag borde tipsa om vad man kan ha när man går ut!! Jag är inte så jättebra på det eftersom jag oftast har på mig t-shirt och jeans på en AW som sedan leder till en utekväll så småningom. Men, jag älskar denna kombination. Höga byxkor, kostymjacka och spetsbh. Till det kan man ha både sneakers eller klackar tycker jag. Jag vet dock att det inte är för alla (själv får jag väldigt många menande blickar när jag har på mig ”för lite” kläder), så jag ska tipsa om andra kombinationer snart.

Kostymjacka HÄR // Kostymbyxor HÄR // Röd bralette HÄR // Svart bralette HÄR

Vad tycker ni? Gillar ni det?
Är verkligen så tacksam över att ni ger mig tips på vad jag ska lägga ut i klädväg förresten, så fortsätt med det!

”Tankar kring…” ångest

22.36
Jag stirrar upp i taket.
Det är knottrigt. Varför är en del tak knottriga? Som om någon har glömt att hyvla betongen innan den målades med färg. Är det ens betong? Vad är tak egentligen gjort av? Trä?
Frigolit, tänker jag dystert. Om taket är byggt av samma material som världen känns som att den är just nu, så är den byggd av frigolit. Jag rynkar pannan. Den där meningen var oklar. Men ja. Jag känner mig rätt oklar nu för tiden så det kvittar.

02.22
Jag rullar runt på sidan. Ångesten viskar i kroppen, flyter genom venerna som porlande vatten, smittar mig. Den är i omlopp. Den försvinner inte. Undrar om den skulle göra det ifall jag skar upp ett stort snitt på vardera handled och lät den rinna ut tillsammans med blodet. Då kanske det skulle slippa göra så himla ont.

12.13
Jag är uppe och går. På trottoaren, med väskan hängandes runt armen, som en helt vanlig funktionell person. Jag känner mig bländad av dagsljuset, som om någon riktade en enorm lampa rakt mot ögonen och jag kan inte titta bort. Det sitter något i halsen. En boll. Den trycker mot gommen. Jag sväljer och sväljer och sväljer men den försvinner inte.
När jag rundar hörnet i korsningen Humlegårdsgatan / Nybrogatan måste jag stanna och luta mig mot väggen. Paniken smäller som fyrverkerier i huvudet. Jag kommer ramla, tänker jag förvirrat när jag känner hur mina ben börjar vika sig under tyngden av himlen. Jag kommer ramla.
Jag ramlar inte. Jag lutar händerna mot husväggen och håller ner huvudet mot marken och betraktar på de små, små sprickorna i asfalten och tänker att där kanske en blomma kan växa. I sagor i alla fall. Där växer blommor ur sprickor på asfalten.

14.02
Jag står med händerna lutandes mot toalettlocket och blundar. Den där jävla klumpen i halsen har inte försvunnit ännu. Jag kräks inte. Orkar inte. Orkar faktiskt ingenting så jag sätter mig på toalettgolvet och önskar att jag var någon helt annan stans, i någon helt annan kropp, eller åtminstone så önskar jag att världen någon gång kunde vara rimlig. Bara lite.

23.54
Andas.
Så lyder nästan varje råd man någonsin fått. Eller gett. Man säger det till kompisen som störtgrinar över att hon blivit dumpad, till pojkvännen som börjat skrika helt okontrollerat, till personen på gatan som hyperventilerar och till främlingen på festen som berättar en historia så snabbt att man inte hör ett enda ord.
Andas.
Så jag andas. Jag andas in och andas ut och andas in och andas ut. Det gör ont. Jätteont. Ibland skär sig luften i lungorna och jag hostar, men jag fortsätter.
Andas.
Jag andas. Metodiskt, manuellt, men jag andas. Jag andas beslutsamt i säkert två timmar innan jag somnar och till och med då, till ingens stora förvåning, fortsätter jag andas.

08.45
Luften är äntligen, äntligen klar. Jag låter den fylla mina lungor, bytas ut mot koldioxid och försvinna ut i världen. Beblanda sig med allt det där orimliga som faktiskt får vara orimligt. Jag ler. Solen värmer. Och gud vad jag andas.

– – – – – – – – – – – – – – –

Det finns ingen förklaring till varför man mår skit ibland. Världen bara vänds upp och ner och man står där helt förvånat och fattar inte vad i helvete som hände, varför man plötsligt ligger på toalettgolvet och inte ens har ork att gråta. Man hamnar ur balans. Man tippar över. Ingenting känns bra, ingenting känns kul. Och vad gör man då?

Jag är ingen psykolog och jag är ingen terapeut, men jag vet hur det känns. Det är fruktansvärt och det får en att tvivla på om man faktiskt lever, eller om man borde göra det, för ingenting känns bra, det känns helt enkelt som ingenting.
Mitt, kanske lite kontroversiella, råd är detta: minimera skadorna. Släck bränder. När man mår sådär på botten, och man inte har någon att gå till eller om det inte finns något att göra, så minimerar man skadorna. Absolut ingenting är viktigare än att du överlever, och när du checkat av det, så fortsätter du på din egen lista.

Jag har inte skurit mig själv.
Jag har inte tagit droger.
Jag har inte haft destruktivt sex.
Jag har inte druckit alkohol.
Jag har inte förstört en relation.
Jag har inte kräkts.

Det är fruktansvärt svårt att förklara för de runt omkring dig att när man mår sådär så spelar ingenting annat någon roll. Man måste ta hand om sig själv så att man inte förlänger ångesten (genom att till exempel dricka), och om det betyder att man ligger i sängen i två dagar och kollar på barnfilmer så är det hundrafemtio gånger bättre än att göra någonting på listan. Gör det du kan, allt du kan, för att se till att ångesten inte stannar för länge. Och kom ihåg; det går över.

Det går alltid, alltid över.

Höstens premiär av…

Hej gänget!

Mår ni bra? Jag hoppas det. Jag måste ännu en gång säga att jag älskar vår grupp. Checkar in varannan minut för att kolla era uppdateringar och så vidare. Jag har länge känt mig så himla frustrerad för att det känns som om ni känner mig, men jag känner inte er på samma sätt, så detta är verkligen hur fint som helst. Bara att få sätta ett ansikte på er, få höra era favoritord, vad ni tänker på, hur ni mår idag. Verkligen fantastiskt. Jag hoppas ni gillar gruppen lika mycket som jag gör!

Lite oklara bilder

Vidare till annat. Jag hade kul på jobbet idag, mådde bra, var på gott humör. Slutade vid 17.15 och begav mig mot Sveavägen för att hämta upp lite saker, sedan hemåt och sedan utåt. Sitter med Paula och jobbar, det börjar dock bli lite kallt. Men har lyckats skriva höstens premiärinlägg av … TANKAR KRING!!! Äntligen tillbaka! Den kommer ut imorgon klockan tio. Har ni saknat inläggen? Det har sannerligen jag gjort. Men nu är det igång igen. Är så taggad.

Ska återgå till min kära vän så hörs vi snart gänget. Puss!!

Livet utan kärlek

Hej på er!

ALLTSÅ. Vår grupp! Vår fina grupp! Hur underbar är inte den? Blir så glad när jag tänker på den, verkligen ett lyckopiller för mig. Älskar er. Väntar med spänning på hur den kommer att utvecklas. Om du inte redan sett den/gått med så hittar du den HÄR. Det är fritt fram att gå med om du är tjej eller icke-man, men om du är kille måste du skicka ett meddelande till mig på Facebook först. Hoppas det är förståeligt. Vill skydda mina tjejer.

Atm på Escalier med Paula

Annars? Idag har jag jobbat under dagen, det kändes bra. Fick sluta lite tidigare, vid fem, för att gå till min fantastiska psykolog. Vi pratade om allt möjligt, framförallt om hur jag mått på senaste tiden, och att jag har svårt att känna mening med saker. Trots att mitt liv är helt fantastiskt på alla sätt, så är det som om något saknas. Det är inte tillräckligt. Jag är inte tillräckligt. Varför är det så?

Jo, det ska jag tala om för er. Det beror på kärlek. Jag saknar kärlek. Jag ser ingen poäng med att ha ett fantastiskt liv om jag inte kan dela det med någon. Skratta åt något som hände under lunchen. Berätta om den nya artikeln jag skrev. Fundera över livet. Fundera över allt. Jag vill dela mitt liv med någon, och när jag inte får göra det känns det som om det inte räknas. Då spelar det ingen roll, typ.

Missförstå mig rätt, gänget. Det är inte så att jag inte kan prata med någon, för det kan jag. Jag har alla mina fantastiska, underbara vänner som jag inte kan leva utan. Jag har min familj. Jag har min psykolog, haha. Men det jag inte har är en egen person, någon som är där hela tiden, som får en att uppskatta livet trots att det regnar ute och man tappat sitt bankkort. Någon som vill vara med en hela jäkla tiden, till och med när man är grinig. Jag hade något sådant. Gud, jag hade verkligen det finaste i världen. Jag saknar det. Jag saknar honom. Och det suger, men så får det väl vara.

Man går vidare, sa min psykolog. Det gör ont. Men om det inte gjorde ont skulle man inte leva på riktigt. Det ska göra ont och det ska kännas förjävligt, för så är det att älska och så är det att lida. Det gäller bara att erkänna det för sig själv och förstå att det inte är farligt. Man dör faktiskt inte av ångest, eller av olycklig kärlek. Man lever lite mer bara. Och det är då gör det ont.

Det var dagens funderingar! Jag ska försöka uppdatera lite mer ikväll, så vi hörs då. Puss på er och tack för att ni finns <3

BLI KVAR – bokens handling

16 DAGAR EFTER UPPBROTT
Jag går på krossat glas. Skärvorna tränger rakt in i min hud, rakt upp i köttet och får benen att ila av smärta, men det kommer aldrig göra så ont som när du sa att jag inte var tillräckligt bra för dig. 

Erika vet att världen inte rasat samman på riktigt, men smärtan avtar inte. Inte för en enda sekund. Vad gör man när man blir lämnad och det känns som om man aldrig kommer återhämta sig? Går det någonsin över?
Det här är en berättelse om tonårskärlek, oändliga sandkorn och ett tomt dokument. Om att rasa ihop så fullkomligt att man är övertygad om att benen aldrig kommer bära igen. Om att förlora den man trodde skulle stanna föralltid, och om att till slut inse att man klarar sig ändå.
Om att bli kvar.


Foto: Paul Edwards

När jag började skriva på det där tomma dokumentet så visste jag inte vad det skulle bli. Jag hade resten börjat skriva på en annan bok, en annan historia, men jag lade undan den för att jag var tvungen att skriva om detta. Jag blev lämnad av mitt ex. Ni kanske kommer ihåg det. Jag var så ledsen att jag ville dö. Det jag skrev då blev inte en historia om kärlek, utan om stadier av sorg. Eftersom jag skrev allting ”live” blev det så tydligt hur huvudpersonen, Erika, tog sig igenom varje stadie. Chock, sorg, ilska, acceptans… Det här är en bok om verkliga känslor som ibland är överdrivna, konstiga, oförklarliga eller malplacerade. Det är en bok som jag önskar att jag hade läst när jag blev dumpad. Jag hade säkert kunnat söka tröst i den, eftersom den är väldigt verklig och rå på många sätt.

Jag vill förtydliga en sak som jag vet är ganska viktig, både för mig och för er; huvudpersonen i boken är inte jag. Hennes ex-pojkvän är inte mitt ex. Allting som står i boken är baserat på verkligheten men det betyder inte att det som beskrivs verkligen har hänt. Handlingen fokuserar på känslorna, inte omständigheterna, och jag vill verkligen betona att ingenting med den här boken har att göra med mitt ex. Den är inte på något sätt ett verktyg för att ”ge igen” eller ”hänga ut” någon, det handlar inte om någon annan än Erika och hennes känslor. Jag vet att många kommer att tro motsatsen, men så är det faktiskt inte. Det handlar om kärlek. Om att bli lämnad. Om att bli kvar. Om att ta sig vidare.

Jag är så glad över den respons jag fått hittills, men nu återstår det verkligen att se hur många av er som faktiskt gillar boken. Vad tycker ni om handlingen? Känns det som om ni är taggade på att läsa boken? Finns inte ord för hur nervös jag är. Ihh. Snart är det dags. 

Söndag – prestationsångest och facebookgruppen

Hej på er!

Höll nästan på att säga god morgon, haha. Jag sitter på Il Café med Paula och dricker kaffe, så det känns lite som om vi har startat dagen precis. Själv vaknade jag vid tio och låg kvar i sängen till klockan 3, bara för att det var så sjukt skönt. Har bäddat med två (2!) duntäcken, ett tungt överkast och massa kuddar samt öppnat fönstret, så det var nästan orimligt skönt att bara ligga där och tänka och hålla värmen under täckena. Njöt ju.

Det var skönt att få tid att tänka lite. Förra veckans ångest ligger kvar runt hjärtat som smörpapper, inte så allvarlig, men ändå märkbar. Jag vet inte riktigt vad det är egentligen. Sommarångest? Höstångest? Tillbaka-till-verkligheten-ångest? Jag vet inte.

Ibland undrar jag om jag har tagit mig vatten över huvudet. Med mitt jobb, med bloggen, med boken, med alla mina livsplaner. Jag kanske är för ung för att hålla igång såhär, jag kanske inte är redo att starta en karriär? Jag kanske borde jobba på ett café och röka gräs och gå på rave? Hm.. nja, kanske inte så. Jag vill ju det här. Jag vill ju vara bäst på allt. Jag vill ju framåt hela tiden. Men ändå. Är jag lat? Är jag ointresserad? Är jag deprimerad? Är jag för ambitiös, eller inte tillräckligt? Många frågor. Jag har bokat in ett möte med min psykolog för att försöka få lite svar, i varje fall. Får se hur det går.

Det är jobbigt med vardagsångest som man inte riktigt kan ta på. Ingenting är fel, men allting känns konstigt. Som när man kalkylerar av en bild och sedan flyttar på kalkylen någon millimeter och så ligger alla linjer och skisser fel, men inte helt fel. Konturerna ligger utanför verkligheten. Förstår ni vad jag menar, eller pratar jag bara strunt? Brukar ni också känna så? Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt det, egentligen finns det nog ingenting att göra förutom att vänta ut det. Det kan väl kännas svårt men tids nog försvinner det faktiskt. Ångest varar inte för alltid. Som tur är. Imorgon startar en ny vecka, och jag ska göra mitt bästa för att fokusera på jobb och inte stressa över livets alla mysterier.

Spegelselfie innan jag tog mig ut

Ja, det var dagens förvirrade tankar. Nu till andra, lite roligare saker. Facebookgruppen. Vad kul att ni tyckte att det var en bra idé! Jag har fixat och trixat lite med den och tänkte att vi kunde köra igång redan nu. HÄR hittar ni länken till gruppen, vet inte riktigt om vi måste bli vänner på FB för att ni ska kunna gå med..? I så fall heter jag Olivia Hagéus Danielewicz, det är bara att lägga till mig och skicka ett meddelande så bjuder jag in. Spännande va!! Får se hur det går, det kan ju bli hur bra som helst eller bara inge kul alls. Har inga förväntningar ännu.

Vi hörs snart gänget! Puss

Silver

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks 

HÄR // HÄR // HÄR 

Hej på er! Är det bra? Jag sitter hemma hos mig med Mickan och FaceTimear med Hanna. Hon är i New York och lever livet. Åh, saknar henne. Hon kommer hem på måndag som tur är.

Ikväll kommer Emelie hit och dricker lite cava innan vi går ut till F12. Ser fram emot att dansa, och träffa människor, och bara njuta av att inte tänka lite. Men ska inte vara ute för länge, vill komma upp imorgon och inte sova bort hela dagen. Vi får se hur det går va, haha. Hoppas på att få träffa några av er ikväll också! Känns som om jag alltid träffar er på F12. Så himla kul ju. Om ni ser mig där får ni gärna gå fram istället för att FOTA MED BLIXT, sådant tycker vi är jättetramsigt eller hur? Ja, det gör vi. Älskar att prata med er i alla fall, det är kvällens höjdpunkt.

Här ovan ser ni förresten tre silverfavoriter som jag dör för, har ni sett bootsen? Hur fkn coola? Jag dör för dem. Ska genast beställa hem, men vet liksom inte riktigt vad man ska ha dem till..? Några förslag? Juste, nästa modetips kommer handla om outfits för en utekväll som någon föreslog. Det blir nog lite svårt men ska sätta ihop något. I do my best.

Readers Friday: ”Ni ska backa, vi ska fram”

Andra delen i Readers Friday! Texten är skriven av Elin Persson, ingen bild bifogades. 


Jag sitter på tåget och kollar ut genom fönstret. Det är dimmigt och imorgon är det Valborg. Solen har gått ner och istället har det lagt sig en lila nyans över himlen. Jag älskar den där lila nyansen, den gör mig alltid så lugn. Den ger stunder då jag verkligen känner att jag kan luta mig tillbaka och slappna av och bara ta in allt jag annars gärna trycker undan.

I hörlurarna spelas ILYSB av Lany vilket gör huvudet ännu mer avslappnat. Jag tänker på förra Valborg , på hur allt hade gått fullkomligt åt helvete och på hur ångesten intensivt frätte sönder mig inifrån så jag valde att ligga hemma istället, ensam. Jag valde lugnet framför vimlet. Men lugnt i huvudet, det var det inte – för där, där är det aldrig tyst. Spegelbilden speglades av dig och kroppen var inte min utan ett skal efter dig. Inte ens ångesten var min egen, för allt den bevittnade var hur äcklig och dum & värdelös jag var, för något du hade fått mig att känna. För att jag såg på mig själv från din synvinkel istället från min egna.

Ett år sen.
Att så mycket har hänt på ett år
Jag tittar upp mot den lila nyansen igen och känner hur en tår stillsamt rinner ner för kinden och hamnar på mina läppar. Men det är inte av sorg, inte av lycka heller. Utan den där saltsmaken som når mina läppar handlar endast om en grej.

Insikt. Allt blir så uppenbart. Plötsligt kan jag se på det med nya ögon. Det är dags att släppa taget om det här nu. Om dig, tjejen som spenderat nätter av självhat och skam för något någon annan egentligen borde ha gjort. Och du, alla ni som är anledningen till att så många tjejer hamnar i sådana tankemönster. Ni som skapar det destruktiva i oss

Jag ska lämna er nu
Ni ska inte få ta något mer utav mig
Jag är så jävla färdig med er, noll energi och tankeverksamhet ska ni få av mig igen.
För jag ska klippa banden för allt de destruktiva
Jag ska måla mina egna fotsteg nu. Från och med nu är det bara mina egna regler som gäller.

Du var bara ännu ett äckel
Och du ska inte ta något mer ifrån mig
Härmed tänker jag lova hela världen att jag står vid mitt ord.

Så jag säger efter mig själv. Att jag ska aldrig mer se på mig själv med samma sexistiska ögon som ni gör och jag får gärna ses som hysterisk av omvärlden
men jag är här för att störa ordnigen.
Om ni vägrar ge oss våra rättigheter, måste vi ta dem. Ska ta tillbaks allt det som är vårt, även om det kommer göra ont för er att inte längre ha oss under er. Även om du tycker jag förtrycker dig när jag krigar för mig & för mina systrar. När min kropp, min sexualitet och min egna vilja plötsligt tillhör mig och inte dig. Men citera mig nu, jag fyller på med bläck och hämtar tatueringsmaskinen och tatuerar in det i pannan. lyssna på mig.

Jag ska kriga för mina rättigheter, samma rättigheter som du alltid haft. Om de så betyder att jag går in i döden för alla medsystrar runt om i världen så gör jag det. För jag ger mig inte. Säg inte åt mig att jag ska chilla – fucking skämtar ni? Vi blir lärda att vackert vika undan, även i de tillfällen vi borde skrika & argumentera som mest. För ni vill för fan att vi ska chilla och inte vara så hysteriska även om vi…blivit så skamlöst våldtagna att vi knappt kan stå upp. Chilla? Really? ”Kan ni sluta gnälla, så farligt var det väll inte, du bad säkert om det”. Bad? Alltså ursäkta va? Vilken planet är ni ifrån? Tro mig, man märker när någon vill ligga. Tårar och frastfusenhet är inte ett jävla tecken. Hur vore det om vi själva fick ha någon vilja? Om vi själva fick avgöra vad vi ville eller inte, utan att ni bara antog? Om besluten angående våra kroppar fick ligga hos oss och inte hos er?

Det är ni som ska chilla. Ta ett steg tillbaka och gå av er höga tron som får er att tro att ni kan bestämma över oss & våra egna kroppar. För det är våra röster som ska bli hörda nu. Det är vår tur.

För jag vägrar se på bortförklaringar om hur that dude inte visste hur han skulle bete sig och att det är så synd om honom fast hennes tårar och självhat blir kvar för år framåt pga något han hade kunnat undvika. Jag vägrar låta de fortgå bara för att hans röst tydligen vägde mer. För att ansvaret och felet låg där och INTE i henne. Att de hysteriska låg i hans beteende och inte i hennes. Låter det jobbigt? Ja men varsågod att smaka på kakan vi fått tugga hela våra liv.

Ni ska backa, vi ska fram.
Och jag kan lova hela världen, att jag står vid mitt ord.


Jag valde denna text eftersom 1. den hade sådan otrolig kraft i orden, (jag läste upp den för min mamma i Frankrike och hon fick, precis som jag, gåshud), 2. För att vi alla behöver en sådan här fet jävla påminnelse ibland. En påminnelse, inte bara om att vi fortsätter kämpa, utan också om att vi inte kämpar ensamma. Tack Elin, och tack för dina andra texter som rörde mig så sjukt mycket.

Vad tycker ni, gänget? 

ångest och ännu en idé

Hej hörni. 

Fy helvete vad livet är påfrestande ibland.
De senaste dagarna har jag varit hemma periodvis från jobbet. Jag sjukanmälde mig eftersom att jag inte kom upp ur sängen. Alltså, fysiskt. Jag kunde inte resa mig. Det kändes som om någon satt på mig, någon jättetung, och varje gång jag andades in ville jag bara dö för att det gjorde så ont. När jag ändå tog mig upp gick jag omkring i min lägenhet och koncentrerade mig på att motstå impulsen att kasta saker. Höll i min tekopp med båda händerna, ställde ner den försiktigt, lade ifrån mig mobilen på sängen, försökte att inte titta på ljusstakarna. Satt på köksgolvet och försökte andas manuellt samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att inte dunka huvudet i köksskåpet bakom.

Mina damer och herrar. Låt mig presentera *trumvirvel*
ÅNGEEEST

Den kom på besök. Det var inte trevligt. Verkligen inte trevligt. Jag vet att jag träffade några av er när jag var ute och försökte (utan resultat) dränka ångesten med alkohol och meningslösa konversationer. Sorry om jag var knasig. Jag är lite knasig ibland. Jag brukade till och med bli kallad ‘knasen’ av min pappa när jag var liten. Ibland säger han fortfarande det, av bara farten.

Nog om det. Jag har inte bloggat av den enkla anledningen att jag försökte undvika att inte dö, så thats that. Nu mår jag däremot bättre. Tror jag. Lite svajig men bättre. Resten av veckan ska jag försöka ta det lugnt, jobba ordentligt, inte dricka alkohol och planera för mitt boksläpp. Det låter väl som sunt förnuft, eller vad säger ni? Jaja. Vi ses på F12.

Jag för ett par månader sedan

Jag hoppas verkligen ni mår bra, i alla fall. Om några timmar släpps andra delen av readers friday, hur kul är inte det va? Jag ser såå mycket fram emot det. Om ditt namn börjar på E, så kan du se fram emot det med 😉 Men det var en annan sak som jag ville ta upp med er… Nämligen detta:

Jag är helt överväldigad av alla otroliga texter ni har skickat in. Jag vill publicera varenda en, det känns som om ni är för duktiga för att jag ska kunna släppa allt. Så, vad skulle ni tycka om en facebookgrupp..? Jag vet att det redan finns (skrivgäris osv), men jag tänkte en grupp för bara oss, som är privat, där man kan hjälpa varandra att utvecklas eller fråga mig vad jag tycker eller bara uttrycka sin frustration eller glädje eller whatever. Förstår ni vad jag menar? Alltså ett ställe där vi hänger, på något sätt.

Det enda problemet med detta är ju såklart att det blir svårt att vara anonym, men om man vill så kanske man kan skicka texten till mig så publicerar jag den i gruppen? Så kan vi alla prata om vad vi tycker är bra, eller dåligt, eller vad som. Som sagt så vet jag att det redan finns, men ibland kan jag tycka att de där grupperna är så otroligt stora så man fattar ingenting. Vad tycker ni om detta? Kommentera eller liknande så kan vi prata lite om det!

Nu ska jag försöka sova och komma upp i tid imorgon. Puss gänget!