Ångest

”Tankar kring…” ångest

22.36
Jag stirrar upp i taket.
Det är knottrigt. Varför är en del tak knottriga? Som om någon har glömt att hyvla betongen innan den målades med färg. Är det ens betong? Vad är tak egentligen gjort av? Trä?
Frigolit, tänker jag dystert. Om taket är byggt av samma material som världen känns som att den är just nu, så är den byggd av frigolit. Jag rynkar pannan. Den där meningen var oklar. Men ja. Jag känner mig rätt oklar nu för tiden så det kvittar.

02.22
Jag rullar runt på sidan. Ångesten viskar i kroppen, flyter genom venerna som porlande vatten, smittar mig. Den är i omlopp. Den försvinner inte. Undrar om den skulle göra det ifall jag skar upp ett stort snitt på vardera handled och lät den rinna ut tillsammans med blodet. Då kanske det skulle slippa göra så himla ont.

12.13
Jag är uppe och går. På trottoaren, med väskan dunkandes hängandes runt armen, som en helt vanlig funktionell person. Jag känner mig bländad av dagsljuset, som om någon riktade en enorm lampa rakt mot ögonen och jag kan inte titta bort. Det sitter något i halsen. En boll. Den trycker mot gommen. Jag sväljer och sväljer och sväljer men den försvinner inte.
När jag rundar hörnet i korsningen Humlegårdsgatan / Nybrogatan måste jag stanna och luta mig mot väggen. Paniken smäller som fyrverkerier i huvudet. Jag kommer ramla, tänker jag förvirrat när jag känner hur mina ben börjar vika sig under tyngden av himlen. Jag kommer ramla.
Jag ramlar inte. Jag lutar händerna mot husväggen och håller ner huvudet mot marken och betraktar på de små, små sprickorna i asfalten och tänker att där kanske en blomma kan växa. I sagor i alla fall. Där växer blommor ur sprickor på asfalten.

14.02
Jag står med händerna lutandes mot toalettlocket och blundar. Den där jävla klumpen i halsen har inte försvunnit ännu. Jag kräks inte. Orkar inte. Orkar faktiskt ingenting så jag sätter mig på toalettgolvet och önskar att jag var någon helt annan stans, i någon helt annan kropp, eller åtminstone så önskar jag att världen någon gång kunde vara rimlig. Bara lite.

23.54
Andas.
Så lyder nästan varje råd man någonsin fått. Eller gett. Man säger det till kompisen som störtgrinar över att hon blivit dumpad, till pojkvännen som börjat skrika helt okontrollerat, till personen på gatan som hyperventilerar och till främlingen på festen som berättar en historia så snabbt att man inte hör ett enda ord.
Andas.
Så jag andas. Jag andas in och andas ut och andas in och andas ut. Det gör ont. Jätteont. Ibland skär sig luften i lungorna och jag hostar, men jag fortsätter.
Andas.
Jag andas. Metodiskt, manuellt, men jag andas. Jag andas beslutsamt i säkert två timmar innan jag somnar och till och med då, till ingens stora förvåning, fortsätter jag andas.

08.45
Luften är äntligen, äntligen klar. Jag låter den fylla mina lungor, bytas ut mot koldioxid och försvinna ut i världen. Beblanda sig med allt det där orimliga som faktiskt får vara orimligt. Jag ler. Solen värmer. Och gud vad jag andas.

– – – – – – – – – – – – – – –

Det finns ingen förklaring till varför man mår skit ibland. Världen bara vänds upp och ner och man står där helt förvånat och fattar inte vad i helvete som hände, varför man plötsligt ligger på toalettgolvet och inte ens har ork att gråta. Man hamnar ur balans. Man tippar över. Ingenting känns bra, ingenting känns kul. Och vad gör man då?

Jag är ingen psykolog och jag är ingen terapeut, men jag vet hur det känns. Det är fruktansvärt och det får en att tvivla på om man faktiskt lever, eller om man borde göra det, för ingenting känns bra, det känns helt enkelt som ingenting.
Mitt, kanske lite kontroversiella, råd är detta: minimera skadorna. Släck bränder. När man mår sådär på botten, och man inte har någon att gå till eller om det inte finns något att göra, så minimerar man skadorna. Absolut ingenting är viktigare än att du överlever, och när du checkat av det, så fortsätter du på din egen lista.

Jag har inte skurit mig själv.
Jag har inte tagit droger.
Jag har inte haft destruktivt sex.
Jag har inte druckit alkohol.
Jag har inte förstört en relation.
Jag har inte kräkts.

Det är fruktansvärt svårt att förklara för de runt omkring dig att när man mår sådär så spelar ingenting annat någon roll. Man måste ta hand om sig själv så att man inte förlänger ångesten (genom att till exempel dricka), och om det betyder att man ligger i sängen i två dagar och kollar på barnfilmer så är det hundrafemtio gånger bättre än att göra någonting på listan. Gör det du kan, allt du kan, för att se till att ångesten inte stannar för länge. Och kom ihåg; det går över.

Det går alltid, alltid över.

7 svar till “”Tankar kring…” ångest

  1. Lauren skriver:

    Den här lägger jag till som bokmärke (Precis som typ alla dina texter XD) och ska läsas om och om och om igen när det känns som att det inte går. ”Det går alltid, alltid över.” TACK Olivia, Det du gör är så himla, himla viktigt<3

  2. Frida skriver:

    men, åh ja <3

  3. Sanne skriver:

    Så sant och så fint. <3

  4. Sanne skriver:

    Så sant och så fint.<3

  5. Tora Hansson skriver:

    Helt otroligt hur bra du skriver!

  6. Sofia skriver:

    Du är helt fantastisk som orkar andas

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.