All red everything

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Dag två av Fashion Week! Ska, som sagt skriva om allting i helgen, nu är jag lite stressad så det blir bara outfitfoton. Tagna av bästa Jasmin, hur fina? Hon är så himla duktig fotograf. Ska länka till liknande plagg men det mesta är second hand. Dock kan man ju skapa en likadan outfit med kläderna jag länkar. Så in och kika!

Kjol // Tröja // Skor // Strumpor // Väska // Solglasögon

Rött, rött, rött. Så nice. Förresten, vet att så många har frågat om min röda kjol som slutat säljas på &otherstories. Hittade en likadan i mörkare röd nyans på NAKD! Här hittar ni den. Så jäkla nice ju. Och mina (Emelies.. hehe) fina solisar, hittade ett par nästan exakt likadan. Yay. Vad tycker ni om outfiten? Är ju inte så van vid det här med att klä upp mig, är väldig basic när det gäller mode, men har börjat bli alltmer intresserad. Gillar ni sådana här bilder? Ska man börja lite mer med det? Berätta vad ni tycker!!

NU: Dags för Maria Nila-fest på Skeppsholmen. Ska bli hur kul som helst!! BTW: Glöm inte att följa mig på instagram och  för att hänga med backstage och få uppdatering om visningarna. 

Hörs imorgon gänget, puss!

Enter a title

FW17, captured

Hej fina ni! 

Just nu sitter jag på Lydmars uteservering och försöker uppdatera er lite. Fashion week har börjat! Klockan är sex på kvällen men vi har knappt startat allt det roliga. Kom från ByMalina nyss, de hade de mest fantastiska kläderna. Alltså wow. Kan knappt vänta tills jag får visa er. Har dessutom fixat naglarna hos Aida på Serenity. Visar det senare också. Är så himla himla nöjd, fick en mörkt grön färg. Ni ser ju här. Mjao.

Jag har fotat av min outfit ordentligt och ska länka till alla kläderna, men här har ni en liten peak. Vad tycker ni? Nästan allt är nytt och jag har blivit stylad av både Emelie och Chloé. Fantastiska tjejer. Vi har ett så bra FW crew haha, jag, Emelie, Chloé och Jasmin. Mina fina.

Återkommer senare med bilder och grejer! Förresten, vad tyckte ni om veckans ”Tankar kring…” ? Kommentera!!

”Tankar kring…” the basic bitch

”Vad gillar du för kläder?”
Jag hickar till av frågan. Tar långsamt en klunk av det billiga roset för att vinna tid.
”Eh..” säger jag. ”Acne?”
Jag får en bekräftande nick och andas ut. Killen som sitter emot mig har höga jeans som han har betonat är från tjejavdelningen på humana.
”Musik, då?”
Fan.
”Amy Winehouse” säger jag.
”Nice” svarar han. ”Själv gillar jag lite svår musik. Inte många som förstår”. Han tar ett djupt bloss på cigaretten och suger in kinderna, rynkar pannan när han blåser ut röken.
Jag håller nickar som för att hålla med. ”Nä,” säger jag. ”Det är svårt det där.”

Var man än går, och vilka man än träffar, så är folk så otroligt creddiga. De lyssnar på en viss sorts musik, följer ett visst antal människor på twitter, avgudar vissa kändisar och hatar andra. De är intersektionella feminister för att det är trendigt, eller så har de gått från Ralph Lauren till Stone Island för att passa in. En del målar sina ögonbryn till perfektion och bashar andra som inte gör det, andra tar avstånd från Kardashian-familjen för att de inte är medvetna nog.

Och någonstans mitt i det här fann jag mig själv lite vilse. När någon frågar mig vad jag läser svarar jag utefter vad denna personen verkar imponeras av. ”Fursten” av Machiavelli, om det är någon äldre kille på Sturehof (han kommer att låtsas som om han också läst den, även fast han i 9 fall av 10 inte har det). ”Under det rosa täcket” av Nina Björk, om det är en södertjej som inte vill definiera sin sexualitet och som bara röker rullade cigg för att ha råd med ölen från Babylon (”Asså, den e så bra,” kommer hon säga, fastän hon bara läst sammanfattningen av boken på sparknotes, ”Jag älskade hennes teorier om… intersektionell feminism. Du vet.”). Respektive stereotyp kommer sedan att försöka hävda sig själv inom andra områden (”nä men jag gillar att festa i Berlin. Så jävla cool stad, asså. Inte alls så söderhipster som man kan tro”) eller (”själv gillar jag kläder som uteliggare burit. Det ger en fett autentisk känsla, liksom).
Och mitt i allt det där så önskar man att någon bara hade varit fett basic och sagt det som de ville säga. Berättat om det de gillar att göra på riktigt.
Om detta inte redan kommer som en chock så har jag en bekännelse; jag är inte ett dugg creddig. Jag är en basic bitch på så många sätt. Jag bara…gillar det jag gillar, trots att jag ibland försöker imponera på folk jag egentligen skiter i. Så nu har jag börjat med en ny sak: att säga som det är.

”Vad gillar du för kläder?”
”De jag får gratis! Annars diggar jag Acne. Men har inte råd.”

”Vad lyssnar du på för musik?”
”Älskar Amy Winehouse, men min spellista är till 90% låtar från Spotify topp 100.”

”Vad läser du för böcker?”
”ALLT. Gillar det mesta, men kommer nog alltid ha twilight-serien som favorit.”
Och så får det väl bara va, helt enkelt. Vi slår ett slag för de som vågar vara basic. Vi är helt okej ändå.

The outfit – mikas30

ANNONS: Inlägget innehåller adlinks

Kavaj // Kostymbyxor // Boots // Spetsbh // Fishnet 

Såhär såg jag ut när jag röjde omkring på Nosh & Chow med MIKA’s familjen i onsdags. Hade klädpanik innan jag skulle dit, ingenting passade, men till slut fick jag ihop något. Alla länkar är inte exakta, så ni vet.
Sorry för dålig bildkvalité btw, måste verkligen bli bättre på det där…

#mikas30

Hej igen gänget!
Mår ni bra? Jag är lite bakis (läs; väldigt bakis). Var ute och röjde med min kusin och massa vänner igår, det blev både Swedish Brewery, East och F12. Jag försökte ragga på en söt kille men det gick inte så bra. Jag och Mickan sov hos mig och imorse vaknade jag med rejäl huvudvärk.

Well, well. Såhär såg det i alla fall ut i onsdags, då jag var på min moderagenturs födelsedagsfest. De fyllde 30 år! Så knäppt. Hur som, den festen måste varit en av de bästa jag någonsin varit på. Det fanns sju barer, alla öppna (farligt drag, tänkte jag, att sätta gratis sprit i samma rum som modeller). Jag och Chloé hängde vid hot-shotbaren, tog videobilder vid fotobåset och hängde med mina gamla bokare, som avslöjade att de hade räknat med att folk skulle dricka två flaskor var. Haha.
Det var i alla fall jättekul. Träffade min gamla vän Hanna, som ni ser ovan. Vi lärde känna varandra under castningarna för fashion week, då vi sprang omkring över halva Stockholm och stod i kö för att visa upp oss. Verkligen tider. Måste varit fem år sedan, typ.

Hur som! Vi drog ett gäng till END där jag, Chloé  och vår nyfunna vän stannade i ca 5 min innan vi drog och käkade. Träffade ett gammalt ligg också, blev så glad. Han är verkligen världens vackraste. Vet inte om han var lika glad att träffa mig dock men det kvittar väl.
Nu ska jag fortsätta ladda upp bilder, vi hörs snart!

Readers Friday: ”Jag hatar att känna, att bry mig”

Fjärde delen av Reader’s Friday. Kommentera gärna!


Jag hatar att känna, att bry mig. För när jag väl gör det så gör jag det bottenlöst. Jag tänker för mycket, känner för starkt. Det är en av mina stora nackdelar. Jag har så fruktansvärt lätt för att släppa in folk, så därför försöker jag hålla avstånd. För att inte bry mig, för att låta bli att älska; för att inte vara i riskzonen till att bli sårad eller lämnad.

Här tänkte jag egentligen skriva att jag har svårt för att bli nära med folk, men det är just det jag inte har. Tvärtom. Jag har så lätt för att bli nära med folk. Lära känna, vara trevlig, umgås. Jag är inte alls stel överhuvudtaget och absolut inte blyg heller. Men vad jag vill är nog att ha svårt för att bli nära med folk. Jag vill inte låta mig själv släppa in människor i mitt liv så lätt. Jag vill inte tänka så mycket, jag vill inte bry mig så mycket.

Jag är duktig på att hålla folk på avstånd. Jag är verkligen det, duktig på att vara känslokall och arrogant. Men det går bara i perioder, för det är inte 100% JAG. Jag önskar att det var det. Jag önskar att jag kunde leva ett balanserat liv, där jag älskade precis lagom och visste var jag skulle dra gränser. Men det kan jag inte. Är jag glad, så dansar mina endorfiner runt i kroppen som fyrverkerierna på nyårsafton, och är jag ledsen, så känns det som att varenda cell i min kropp slocknar som nyutblåsta, uppradade ljus på en födelsedagstårta. Är jag arg däremot, så tar mina organ fyr och kämpar för att vända ut och in på min kropp tills jag inte vet vart jag ska ta vägen, och är jag lycklig, så utstrålar jag glädje och lycka i mängder som skulle kunna lysa upp en totalt nersläckt planet.

Tillbaka till början av stycket. Jag önskar, att jag inte kände, för det värsta jag vet är tanken av att varenda person jag älskar en dag kommer att lämna mig. På ett eller annat sätt. Ingenting varar förevigt, och vår tid på jorden är redan tillräckligt kort. Men endå präglar vi den med massa sorg som vi själva skapar. Varför det? Jo, för att vi behöver varandra. För att vi behöver kärlek, både ge och få. För det är så människor fungerar. Mensker trenger mensker.

Jag vet inte vem i hela friden som har designat detta konceptet, vem som har bestämt att våra kroppars drivkraft i första hand ska vara kärlek som är vackert nog att erbjuda liv, samtidigt som det är hemskt nog att ta det ifrån en.
Men DET om något, är fängslande och bedårande på ett sätt som inte går att jämföras med något annat i världen.


Författare: Elif Cicek 
Ingen bild bifogad: 
Blogg: Elif Cicek 

Tack för din fina text Elif!!! Och tack för det du publicerat i gruppen <3

REKLAM: Vi älskar müsli

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video. 

Brukar ni äta müsli? Jag har aldrig gillat det, tror det är någon slags motvillighet från barndomen då jag bad pappa köpa hem flingor som visade sig bestå av NÖTTER till min stora förtvivlan. Sedan dess har jag varit en stor motståndare till just nyttiga flingor, har varit otroligt misstänksam.

Men i mars någon gång fick jag hem en goodiebag med just Risentas müsli som jag lät stå i mitt kök i säkert två veckor innan jag bestämde mig för att växa upp och sluta vara så principfast. Nu älskar jag det! Är ett stort fan av en ”stadig frukost” med risk för att låta gubbig, men om jag startar dagen med någonting stabilt och nyttigt och så fungerar jag bättre. Det är säkert något mentalt också, tror ni inte det? Att man liksom börjar dagen bra. Jag, personligen, jobbar bättre, känner mig bättre och är mer vaken. Till skillnad från de gånger man slänger sig upp ur sängen i sista sekund, bränner tungan på kaffet och kastar sig iväg till jobbet.

Rekommenderar er att köpa med Risenta hem, sjukt gott. Mina favoriter är chia & blåbär samt kokos & hasselnöt. Gillar att de har så många smaker att välja mellan. Ur welcome!

Alla killar är hypokondriker

Hej gänget!

Hoppas ni mår bra. Jag har inte lika ont i halsen längre vilket äger, det var fruktansvärt jobbigt där ett tag. Hade feber och vart helt snurrig. Det är något jag tänkt på, förresten, hur tjejer aldrig är lika sjuka som killar? Alltså, när en kille har ont i halsen är han typ döende och måste ligga i sängen i två veckor och dricka buljongsoppa. Tjejer, däremot, gnäller lite men tar sig sedan samman och gör det de måste med feber, halsfluss och typ lunginflammation. Jag himlar alltid på ögonen när en killkompis ställer in våra planer för att han är ”sjuk”. Man ba bitch please, om jag kunde gå igenom hela fashion week inklusive efterfesterna med maginfluensa så kan du nog pallra dig till Drottninggatan för en kaffe. Tror nog alla killar är hypokondriker innerst inne. Jag och Klara diskuterade detta och vi var rörande överens. Vad tror ni?

Min fina vän Klara

Ja, nog om det. Igår träffade jag min fina vän Klara Lindblad, henne har jag inte träffat sedan innan sommaren! Vi tog ett (tre) glas vin och snackade i flera timmar. Jag älskar sådana dejter, när man sätter sig för ett snabbt glas efter jobbet och sedan blir kvar till elva för att man glömt bort tiden. Vi pratade om kärlek, drömmar och om att våga satsa på det man tror på (klyschigt nog). Mådde verkligen så bra efter vår lilla rendez-vous. Det är en av mina äldsta vänner, faktiskt, och hur lång tid vi än spenderar från varandra så faller vi alltid tillbaka så fort vi ses. Känner ni igen det?

Efter jobbet ska jag skynda hem för att byta om och duscha innan det är dags för #MIKAS30. Det är alltså min (gamla?) agentur som fyller hela trettio år. Helt sjukt. Jag minns när jag blev scoutad av en av delägarna i skolan. Då var jag tretton, spinkig som få och ärligt talat ganska dålig framför kameran. När vi skulle ta mina första polaroider ramlade jag nerför trappan i mina skyhöga klackar och bröt nästan foten. Ja, det var tider det. Numera jobbar jag inte, men kommer nog alltid känna mig som en del av MIKA’s familjen.

Nog om det! Vi hörs lite senare gänget, puss!

REKLAM: Som en tjej

REKLAM: Inlägget innehåller en sponsrad video

Ännu en gång har jag fått äran att göra reklam för någonting väldigt fint. Denna gången är det Always ”Like a girl”. Har ni sett videon? Rekommenderar er att kolla! Gillar den verkligen, och såklart går den i linje med min egen feministiska agenda, haha.

Jag vill att alla ska säga ”spring som en tjej”, ”slåss som en tjej”, ”skratta som en tjej”. Det är inget skällsord att göra något ”som en tjej”. Det gör en inte svagare, långsammare eller jobbigare. Det gör en till vad man är – en tjej. Man behöver inte sätta något framför eller efter ordet ”tjej”, man behöver inte säga ”bra för att vara tjej” eller ”helt okej, för att vara tjej”. Om vi ska se till att ordet slutas koppla med någonting dåligt måste vi säga det hela tiden, varje dag, upprepa det för oss själva och för varandra: Jag springer som en tjej. Jag slåss som en tjej. Jag jobbar som en tjej. Och det är faktiskt jävligt tungt.

”Tankar kring…” besatthet

Jag stirrar på honom.
Alltså, stirrar. Mina vänner har redan (irriterat) påpekat det. Det är som om jag inte kan slita blicken från honom. Den vita t-shirten, det dryga halvleendet och håret som han alltid drar handen genom sådär mekaniskt. Jag biter mig hårt i läppen. Tänker på hans blick när tryckte mig bakåt i soffan.
”Men nu får du sluta” säger Chloé argt. ”Titta på MIG istället.”
”Jag kan inte” mumlar jag och vänder ner blicken. ”Ughh” stönar jag, ”Han är den snyggaste jag veeet,
Chloé ser ut att vilja ge mig en rak höger. ”Men HERREGUD” säger hon, ”Det är han verkligen inte. Du har legat med så mycket snyggare killar. Vad är problemet?”

Vad är problemet?
Jag tänker på frågan under resten av kvällen, fortsätter tänka på den medan jag promenerar hem längst Regeringsgatan, och när jag ligger i sängen och tittar upp i det skrovliga taket så fortsätter jag tänka på den.
Vad är problemet?
Jag är besatt.

Svaret är deprimerande. Jag morrar för mig själv när jag sitter på köksbänken och dricker te, med fötterna uppslängda vid diskbänken. Ur högtalarna sjunger Amy raspigt och klagande om hur hon dog hundra gånger om för att han gick tillbaka till henne. Jag morrar igen. Stänger av musiken.

Det där med att vara besatt. Det är numera ett så vedertaget begrepp, märkligt och svårt att sätta fingret på, men vedertaget. Jag googlade i tjugo minuter innan jag satte mig för att skriva det här inlägget; jag ville veta om någon annan redan skrivit om det, om det fanns någon medicinsk term, en psykologisk förklaring, men allt jag hittade var en stackars kvinna på familjeliv som lättade på hjärtat i en serie bedrövliga inlägg. Det fanns helt enkelt ingenting, trots att nästan alla jag pratat med någon gång har känt det. Besattheten. Känslan av att man längtar efter en person man inte rimligtvis borde längta efter. Någon man spenderat en natt eller en månad med, utan att några förbindelser upprättats, men ändå blir man förkrossad när han försvinner. Man lämnas tom, kärlekstörstande och desperat, och man förstår inte varför. För plötsligt kommer en annan person som får en att känna likadant, och samma visa upprepas när denne näste person drar, och man tänker att fan, vad gjorde jag för fel den här gången då?

Jag blir besatt i alla. Varenda kille jag träffar faller jag för, på ett helt hysteriskt och ohälsosamt sätt. Jag bryr mig inte om dem egentligen; jag vill bara ha dem, för att de inte vill ha mig.

Vad gör man då?
Jo. Man sätter sig ner, själv eller med en kompis, och så listar man alla anledningar till varför man egentligen vill ha den här obetydliga personen så mycket, och när man är klar med det så listar man alla dåliga egenskaper den här obetydliga personen har. Under hela denna mono(eller di)alog så är meningen ”ja, men ändå” förbjuden.

Det man behöver göra är att backa fem steg och se situationen för vad den egentligen är. Hur bra är den här människan? Vad är det du vill ha från hen? Vad är det som är så otroligt lockande?
Vi vet alla att det är omöjligt att inte vilja ha det man inte kan få. Tillgänglighet är inte attraktivt.
Och oavsett vem det är så handlar det också om en grundläggande sak; är människan inte snäll, så är han ingenting att ha. Svarar han inte på sms, så är han inte tillräckligt intresserad av att hålla kvar ditt intresse. Dissar han dig, så bryr han sig inte om ditt gillande. Och är han elak, så bryr han sig inte om dig.

Så tills vidare lägger vi undan den där besattheten, tycker jag. Vi knuffar bort dem. Och så går vi till Brillo och dansar bort hela kvällen med de människor som älskar att vara i vår närvaro; de andra förtjänar faktiskt inte vår tid.