Okategoriserade

ett helt år senare

Tre dagar efter att han lämnat mig packar jag mina väskor och flyr till Frankrike.

I boken som kommer att finnas på både fysiska och imaginära hyllor runt om i Sverige denna höst har jag skrivit stycken och meningar som jag rättat, flyttat, förfinat eller tagit bort. Nästan allt är annorlunda från originalet; dokumentet jag öppnade på restaurangen i Cannes efter att ha suttit och druckit två, nej tre, glas rosé utan att ha ätit så mycket mer än en macka. Nästan allt. Förutom den där meningen. Den som var början på slutet. Eller slutet på början? Äh, jag vet fan inte. Jag behöll meningen i alla fall.

Ibland ekar den i huvudet. Jag älskar den och hatar den. Minns att jag skrev orden med en hand (i den andra höll jag mitt vinglas), och jag visste inte ens varför jag skrev eller vad jag skrev, jag skrev bara för att det är det jag alltid gör. Jag skriver. Så jag skrev. Med en hand, bedövad, nästintill paralyserad av smärtan som kom i vågor; ena sekunden brusandes, andra lika våldsam som en tsunami.

Ett år och tolv dagar efter att han lämnat mig packar jag mina vägkor och flyr till Frankrike

Fast jag flyr inte denna gång. Jag bara är här. Men ibland, när jag öppnar porten för att gå in i trapphuset och doften slår emot mig blandas den med minnen som fullkomligt drabbar mig, och jag blir helt darrig i hela kroppen. Det känns som om jag är där igen. Precis där jag var. På ruta ett.

Jag läser era texter om olycklig kärlek, om att bli dumpade och sårade, om att längta efter någon och om att bli lämnad för någon annan och då undrar jag, på fullaste allvar, om det någonsin kommer bli bra igen. Alltså, blir det det? För ja, visst sitter jag här ett år och tolv dagar senare men ändå, ändå gör det ont i hjärtat. Tänk om han var min person? brukar jag fundera. Tänk som han var _den_rätta, och jag förstörde allt? Tänk om det finns en chans? 

Åh, så sentimental och löjlig man kan bli när man befinner sig på platser som fullkomligt vimlar av gamla spöken. Jag tror jag behöver en rejäl dos av Stockholms råhet som den romantiker jag är. Och kanske också en slags definitiv acceptans som inte behöver leda till någons (eller mitt eget) medlidande: tanken om att det bara får vara som det är. Det kommer nog ta år för mig att komma över min person, och hur mycket jag än vill förbanna honom och kräva att han ska känna samma sak, så är det okej att han inte gör det. Man får vara olyckligt kär. Man får erkänna att man inte är riktigt där ännu, att man fortfarande vaknar upp kallsvettig efter att ha drömt om uppbrottet igen, att man ibland tar upp telefonen och stirrar på numret klockan 04.32 påväg hem från F12. Man får erkänna det. Att man var så kär att världen plötsligt blev rimlig, och att det inte är så lätt att komma över det, men att man försöker och att man kommit långt trots att man någon gång i månaden lägger sig på köksgolvet och röker tio cigaretter på raken. Det händer ju åtminstone inte varje dag längre, eller hur?

 Kärlek (eller icke-kärlek) är på något sätt ändå ganska vackert. Jag menar, här sitter jag klockan 23.41 och skriver om de känslor en person givit mig. Hur fint är inte det? Att man liksom känner hela tiden, oavsett om det är fult eller jobbigt eller hemskt eller fantastiskt. Man känner ju så himla mycket och på något sätt är det fint. Tycker jag, i alla fall.

Till er som skickat in texterna som olycklig kärlek; nu tar vi oss framåt. Okej? Vi kanske är på olika rutor och olika steg allihop, men vi sträcker oss framåt och bakåt i ledet och tar varandra i handen och så marscherar vi fan i mig framåt. In till det fantastiska som väntar. Det finns runt hörnet. Jag vet det.

Puss

Processed with VSCO with p5 preset

4 svar till “ett helt år senare

  1. E skriver:

    Det tog mig två år och trettio dagar att släppa min första kärlek, fast än det vara höll i 6 månader. Jag dog inuti. Sen den första och enda gången jag läste det sista mailet har jag aldrig öppnat det igen, flera år senare vill jag fortfarande inte läsa det om igen. Nu har jag varit med någon jag trott var MIN person i över två år, någon jag bor med och gett mitt allt åt, och så vill han inte ha mig längre. Det är faktiskt inte så dramatiskt, men jag är fortfarande så in åt helvete rädd över hur länge det kommer ta för mig att plocka upp alla små bitar utav mitt hjärta denna gången. Det känns som jag fysiskt inte klarar av utav att inte vilja leva, men inte vilja dö, igen.

  2. Sofia skriver:

    Hjärtat
    Det blir bättre. Det blir BRA. jag lovar
    Tänk allt vi alla har tagit oss igenom och hur många gånger vi fallit tillbaka och trott att vi ska dö. Legat där på köksgolvet och rökt tolv cigg och bara ”nu dör jag”. Men här är vi idag. Och vi andas. Och vi lever. Och vi kanske bara röker typ sju cigg den här gången.

    1. Olivia Hagéus skriver:

      Alltså tack för denna kommentar

  3. Alexandra skriver:

    Så jobbigt att relatera så mycket till detta på något vis, vill bara ha kommit över allt och gått vidare. Men det gör en ju inte riktigt, men det är okej. Det blir bättre. Vi överlever, går vidare och skriver <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.