Krönika

Krönika: påsen med dina kläder

Påsen med hans kläder dunsar mot ena benet. Jag orkar liksom inte hålla upp den ordentligt, känner mig helt svag i armarna. Han stiger av bussen, sveper med blicken över folkhavet och får syn på mig. Börjar släntra fram.
Jag får en vansinnig impuls att bara släppa påsen och springa åt andra hållet, som om det som var påväg mot mig var livsfarligt. Adrenalinet rusar i ådrorna. Herregud, tänker jag, nu måste jag skärpa mig.
Han stannar på betryggande avstånd och skjuter upp solglasögonen på huvudet.
”Hej” säger han.
”Här” svarar jag, och räcker över påsjäveln. Han tvekar en sekund och jag har precis bestämt mig för att släppa den på marken när han tar emot den. Jag drar åt mig handen som om jag bränt mig. Tänder sedan trotsigt en cigg för att jag vet hur mycket han hatar att jag röker.
Hatade, rättar jag mig i huvudet. Inte hatar.
”Hur mår du?” säger han.
”Känner för att dö” säger jag.
”Va?”
”Inget”
Vi står tysta en sekund, jag med min cigarett och han med sina ledsna med distanserade ögon. Han ser på mig som om jag är ett skadat djur, något han råkat köra på med bilen, en döende varelse som han gärna tröstar men inte förmår sig att rädda. Bortom all räddning. Benen är brutna och blodet pumpar ut ur såret vid halsen, bildar en stor, svart pöl runt den snart livlösa kroppen.
”Jaha” säger han.
HUR KUNDE DU LÄMNA NÅGOT SOM VAR VACKRARE ÄN NYLIGEN UTSLAGNA LILJOR NÅGOT SOM GLITTRADE MER HYSTERISKT ÄN EIFFELTORNET VARJE HELTIMME NÅGOT SOM VAR MENAT ATT FINNAS I ALL FRAMTID OCH ALL OÄNDLIGHET? JAG LÄRDE MIG TILL OCH MED ATT ÄTA KNÄCKEBRÖD FÖR DIN SKULL, DIN JÄVEL.
”Jaha” säger jag.
”Så…”
”Mitt hjärta är så trasigt att jag är rädd för att det aldrig kommer bli helt” säger jag plötsligt. Han rycker till, förvånad över min plötsliga vilja att tala.  ”Jag tror det till och med fattas några bitar.”
Han tittar på mig.
”Jag vill ha tillbaka dem” säger jag.
Han är tyst i några sekunder.
”Jag är ledsen.” säger han sedan.
”Ja” säger jag och suckar, plötsligt trött över hela situationen. ”Jag med.”
Vinden blåser i trädkronorna och skapar ett oroväckande sus som växer i styrka. Någonstans skäller en hund lyckligt. Skärvor av hjärtat har spridit ut sig i kroppen och det sticker till varje gång jag andas.
”Fast det räcker inte” säger jag och går.

5 svar till “Krönika: påsen med dina kläder

  1. Hanna skriver:

    Kommer aldrig tröttna på dina texter. Så löjligt fina och bra, du är fantastisk

  2. Elin skriver:

    Hej jag älskar dina krönikor men har du bestämt dig för att inte skriva något mer om USA resan? Du kom väl hem för över en vecka sedan och skriver inget mer om det?

  3. Olivia skriver:

    fyfan vilka vackra texter du skriver!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.