Krönika

KRÖNIKA: jag känner, alltså finns jag

Jag vaknar av att jag gråter.
Förvirrat sätter jag mig upp. Det är ljust i rummet, sådär som det är mitt i natten på sommaren och man har svårt att avgöra om solen är påväg ner eller upp. Mobilen visar 03.14. Jag drar upp täcket över huvudet och försöker torka bort tårarna som blött ner hela kudden.
Kvar svävar en känsla av förlust. Som om jag blivit av med något jag inte kan leva utan. Typ mina lungor. Eller hjärtat. Eller lilltån som är ganska avgörande för balanssinnet.
I mina drömmar hade jag ännu en gång återupplevt dig på andra sidan köksbordet.
Det funkar inte. Jag vill inte längre.
Ditt ansikte hade varit suddigt men jag visste att det var du. Inte för att jag kände igen din röst, utan för att känslan som orden förde med sig var alldeles för rivande bekant för att det skulle ha varit någon annan än du som orsakat den. Min smärta. Jag trodde tårarna hade tagit slut vid det här laget. Tydligen inte.

Det är något som inte stämmer, för att citera Martina Haag. Hon har rätt. Det är något som är fel. Ska det vara såhär? Ska man vara nitton år och törstande efter kärlek, efter någon som knorrar över att man drar upp hunden i sängen, efter någon som skäller på en för att man spiller choklad i soffan? Varför är jag inte tillräckligt? Varför är ingenting tillräckligt? Varför känns det som om jag skulle ge upp hela mitt liv bara för att få fem minuter av en låtsas verklighet, spenderandes på en parkbänk med dig?

Jag satte mig och skrev för att jag trodde att jag skulle läka men allt jag gjorde var att förflytta paniken från fingertopparna till dokumentet. Nu ryser jag varje gång jag ser på boken. Mitt livsverk gör mig livrädd.

Och allteftersom jag skriver detta inlägg inser jag att rädslan, saknaden och konsten att älska tills jag brinner upp gör mig till den mest levande jag vet. Mellan mjuka pussar från en främling och lånade solglasögon från en annan ser jag dig, eller det som du var. Det jag gjorde dig till. Hela livet inkapslat i en människa med förkärlek till knäckebröd. Vilken sjuk grej det är, att man letar efter en mening och plötsligt bara hittar på en i brist på annat.

Jag brukar tänka att jag saknar dig, men det är meningen jag förlorat. Som den hopplösa romantikern jag är vill jag brinna igen bara för att få känna den där värmen en gång till. Jag har en kärlekstörstande själ; en som längtar efter att hitta på en mening, en vars egna mening går ut på att förbruka och förbrukas så att alla ord jag skriver kan fyllas med rader och åter rader gömda bakom, ivrigt väntande på att få tolkas av någon som brunnit som jag. Åh, jag längtar efter att få älska någon trots vetskapen att ingen någonsin kommer att älska som jag gör.

Jag är okej med det. Banalt vore det väl att säga att jag definierar mig som konstnärlig, men konsten att känna har gjort mig till den hysteriska, intensiva, knappt hanterbara människan jag inte bara accepterat utan också älskat att vara. Jag strävar efter berg-och-dalbanor som får kroppen att ställa in sig på dödsläge för hellre det än ingenting. KOM IGEN, vill jag skrika, TA MIG MED STORM FÖR HELVETE. Finns det verkligen ingen här i världen som kan mäta sig med min orkan? Seriöst, finns det ingen?

Jag vaknar av att jag gråter. Det råder väpnad konflikt mellan saknaden och sorgen i mitt hjärta men känslan som dominerar är ändå lättnad. Jag känner, alltså finns jag.

Jag rullar över på sidan och somnar om.

9 svar till “KRÖNIKA: jag känner, alltså finns jag

  1. Josephine skriver:

    Så jävla bra. Tack

  2. Alexandra skriver:

    Älskar dina texter och relaterar så mycket till att känna så mycket att man brinner upp i en värld där så mycket är kallt . Tack för dina ord

  3. Ada skriver:

    du skriver så vackert :’)

  4. Emmy skriver:

    Herregud! Känns sin att varje ord var taget från mitt eget huvud och hjärta! Känner igen mig fullständigt i det du skriver!

  5. Saga skriver:

    Tack. Jag relaterar så till det här, det är svårt nu och det känns skönt att veta att man inte är ensam. <3

  6. E skriver:

    Du skriver så jävla vackert och du verkar vara sån otroligt fin människa. Jag relaterar så mycket – att känna allt extra mycket, extra djupt, extra passionerat. Men jag LOVAR dig att någon kommer vara tyfonen till din orkan och älska dig lika 0 eller 100 som du gör. Tills dess så är du en power kvinna gånger tusen, kram på dig

  7. Josse skriver:

    Det här rörde mig så mycket när jag läste det vid ett tillfälle som inte kunde varit mer passande. sjukt fint skrivet.

  8. Ida skriver:

    Guld!

  9. Smilla skriver:

    Hur hittar man den nya då?? Ett nytt du som allting kommer handla om??

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.